Sork

Snabbguide

Upload Image...

Sorkar orsakar varje år stora skador på träd och buskar. Speciellt allvarligt är det i fruktodlingar, plantskolor och skogsplanteringar där stora ekonomiska värden ofta står på spel.

I vårt land finns det sex vanligt förekommande sorkarter varav vattensorken, Arvicola terrestris och åkersorken, Microtus agrestis hör till de stora skadegörarna. Särskilt under snörika vintrar gör de stor skada genom att gnaga bort barken på unga saftrika trädplantor eller genom att stympa och gnaga av rötterna på större träd.

Skadebild från Sork

Vattensorken lever i ett underjordiskt gångsystem och orsakar skador genom att bita av rötterna på träden. Om den under sitt grävarbete påträffar ett större träds rotsystem kan den gnaga av rotkronan ända in på stammen. Detta innebär ofta att trädet dör och faller omkull, men ibland kan trädet stå kvar och bara se allmänt dåligt ut, innan skadegöraren upptäcks. Sådana kvarstående träd med avgnagda rötter, har man ibland kunnat lyfta upp helt och hållet. Vattensorken har en speciell förkärlek till fruktträd men även rotfrukter av olika slag är begärliga liksom olika blomsterlökar om dessa kommer i dess väg. Närvaron av vattensork syns på de karaktäristiska flata jordhögar som den buffar upp vid sidan av gångarna. Den är aktiv periodvis under hela dygnet.

I motsats till vattensorken är åkersorken mest aktiv under skymningstiden och morgontimmarna. Den bebor gärna platser med högt gräs där den har sina gångar i vegetationen. Under vintern uppehåller den sig i det luftrum som bildas i undervegetationen när den första snön faller på hösten. Gräs är den viktigaste födan men det ingår också en hel del örter i menyn under sommarmånaderna. Den största skadan sker under vintern, framför allt på fruktträd, men även på löv- och barrträdsplantor. Unga träd och buskar kan få omfattande skador då åkersorken ringbarkar träd och buskar. i regel når åkersorken inte högre upp än 10-15 cm över markytan men snörika år kan den nå ännu högre upp.

Närvaron av åkersork märker man genom jordhål och smala tunnelaktiga upptrampade löpgångar i och under markvegetationen. Ofta ligger det småbitar av söndergnagda plantrester i gångarna.

Sorkens Biologi

Vattensorken och åkersorken tillhör familjen Microtidae och ordningen gnagare, Rodentia. De är till skillnad från andra gnagare enbart växtätare, men skiljer sig till utseendet från dessa genom en satt kroppsbyggnad, korta ben, trubbig nos och runt huvud. öronen är nästan helt dolda i pälsen och den korta hårbeklädda svansen är bara hälften till en tredjedel av kroppslängden. Färgen hos vattensorken varierar från mycket ljust brun, nästan gräddfärgad, till kolsvart. Ungarna föds blinda och utan päls.

Åkersorken undviker helst öppna ytor, men håller sig gärna till dikesrenar och tät gräsvegetation. Under vintern håller den till under snön där den gör tunnlar. Temperaturen under snötäcket är i allmänhet ett par plusgrader vilket gör att djuren kan leva där helt oberoende av klimatet ovanför. Boet lägges väl skyddat och gömt i den höga vegetationen och fodras med finfördelat gräs. Från april till september föder honan tre till fyra kullar med fyra till sex ungar per kull. Efter fyra veckor kan även ungdjuren fortplanta sig. Antalet sorkar påverkas främst av rovdjur och social konkurrens.

Åkersorken finns i hela landet utom på gotland.

Vattensorken föredrar helst kärr och gräsmark som boplats. Den gräver långa, slingrande, fem centimeter höga, ovala gångar, två till sju decimeter under markytan. Under vintern lever den övervägande underjorden, medan den sommartid, inte bara vid parning och vandring, även vistas ovan jord. Boet tillreds i regel på torr och frostfri plats. Fyra gånger om året föder honan två till fem ungar. Då en boplats för det mesta bebos av bara ett djur bygger de yngre djuren nya boplatser intill, vilket är förklaringen till den snabba utbredningen.

I anslutning till sitt bo gräver vattensorken vanligtvis även förrådsutrymmen, där den lagrar vinterfödan. Matförrådet kan bestå av underjordiska stamdelar, rötter av olika slag, morötter och potatis. Normalt är förråden placerade på litet olika ställen och rymmer ett till två kilo, men det har hänt att man grävt fram förråd på 30 kilo. Förråden placeras ibland närmare markytan, strax under tjälens gräns, vilket gör att väggarna blir frostiga och fungerar som ett kylskåp, men vanligast är att de placeras i närheten av boet.

Vattensork

  • Färg: Mycket ljust brungrå – svart
  • Längd utan svans: 120 – 200 mm
  • Vikt: 100 – 250 g
  • Antal ungar: 2 – 5 st./kull
  • Gångar: Högt oval under jord
  • Högar: Flata
  • Dygnsrytm: Aktiv periodvis under dygnet

Åkersork

  • Färg: Brungrå
  • Längd utan svans: 95 – 130 mm
  • Vikt: 20 – 50 g
  • Antal ungar: 4 – 6 st./kull
  • Gångar: I gräsvegetationen ovan jord
  • Högar: Inga
  • Dygnsrytm: Mest aktiv i gryning och skymning

Åtgärder

Bekämpningen av sorkar är svår och försvåras av vattensorkens underjordiska levnadssätt. Genom att vidtaga olika åtgärder kan man försöka förhindra att de får fäste. Ett sätt är att förändra miljön.

För åkersorken t.ex. genom att:

* klippa gräset kort (regelbundet)

* hålla rent runt trädens stammar

* packa samman snön eller genom mekaniskt skydd:

* skydda unga träd med ståltrådsmanchett (9 mm:s maskor)

För vattensork gäller det att man:

* bearbetar jorden

* omger rotklumpen med nät vid nyplantering

* Slagfällor betade med t.ex. morot placeras i gångarna. Fällorna kan täckas över med en brädbit eller liknande så att de står mörkt men gångarna ska om möjligt förbli öppna, så att det uppstår drag i dem.

Man kan också försöka skrämma bort djuren. Det finns sorkskrämmor som alstrar ett, för djuren, outhärdligt ljud. Ljudet som fortplantar sig i marken kan skrämma bort sorkarna på ett område av 1200 kvadratmeter. Effektiviteten kan variera lite beroende på om det är en ler- eller sandjord eller om det finns betongfundament eller stora stenblock i närheten. Sorkskrämman drivs med batterier men kan även drivas med solceller.

Är man osäker på om det är ett vattensorks-, eller ett mullvadsbo, som man kommit på, finns det ett enkelt knep. Med en pinne försöker man finna gången och krafsa upp en öppning. Är det ett bebott sorkbo, täppes öppningen snabbt till igen. Marken runtomkring känns oftast också underminerad. Mullvadsgångar däremot, befinner sig i regel längre ner under markytan. Här kan du läsa om bekämpning av mullvad.

Betyg på guiden:

4.7/5 - (3 votes)