Snabbguide
Kvalster är mycket framgångsrika specialister på att vara små. För att skaffa mat och reproducera sig har de kunnat dra fördel av detta och ockupera nischer som andra leddjur är för stora för att kunna använda sig av.
Kvalster finns överallt där det överhuvudtaget finns liv, från iskanter vid polerna och på höga berg till heta öknar, på havens bottnar och sjöarnas vassruggar och sankmarker, i markens myllrande liv och uppe i trädens kronor.
Produkter vi rekommenderar
I mångfald, habitatsval och morfologiska anpassningar kan de jämföras med insekterna. Det finns mer än 40 000 arter kvalster beskrivna, men uppskattningar tyder på att dessa bara utgör en tiondel av den verkliga mängden. Man kan misstänka att åtminstone varje ryggradsdjur, undantaget fiskarna, har minst en specifik kvalsterparasit; människan har tre. Men också många insekter, särskilt skalbaggar och flugor, har specifika kvalsterparasiter.
Kvalster har en lång rad olika strategier för näringsupptag. Vissa är specifika parasiter, till exempel i kloaken hos vissa sköldpaddor. En del är mindre specifika och vandrar mellan olika slags värddjur och kan därmed sprida patogener mellan arter och individer. Andra är växtätare eller viktiga komponenter i nedbrytningsprocessen av dött organiskt material och har därmed stor ekonomisk betydelse för människan.
En del kvalster som lever på blad av buskar och träd är som fullvuxna mindre än 0,1 mm, vilket är under gränsen för vad man kan se med blotta ögat. De största frilevande kvalstren blir upp till 16 mm. Fästingar, som är ett slags kvalster, kan dock bli ännu större, speciellt efter ett blodmål.
Kvalster tillhör leddjuren, Arthropoda, och är en grupp bland spindeldjuren, jämställd med egentliga spindlar, lockespindlar, skorpioner, bokskorpioner och några andra mindre kända grupper. Spindeldjuren saknar antenner och har, i regel, åtta ben, medan insekterna har sex och kräftdjuren fler än så. Kvalster skiljer sig från övriga spindeldjur genom att de har en enhetlig kropp som inte är uppdelad i fram- och bakkropp som hos de egentliga spindlarna, och de saknar ögon, åtminstone stora sammansatta som hos lockespindlarna.
Utvecklingsprocessen, från ägg till vuxen, omfattar upp till sju stadier: ägg, prelarv, som kan vara antingen ett aktivt stadium eller försiggå inom äggskalet, larv med sex ben, ett till tre nymfstadier med åtta ben, och slutligen vuxna djur. Variationen är emellertid stor. Några av nymfstadierna kan försiggå som ett inaktivt stadium under föregående stadiums hud. Hos vissa fästingar kan så många som tjugo nymfstadier uppträda. Ibland kan ett nymfstadium, som inte äter, vara helt anpassat för spridning, så kallade hypopi. Dessa är utan synliga kroppsöppningar.
Hypopusnymf hos en art i gruppen Astigmata. Till höger, i djurets bakre del, anas en sugplatta för spridning med hjälp av andra djur. Foto: Jan Lagerlöf.
Tiden från vuxen till nästa generations vuxna, varierar inom vida gränser. Snabbast är Macrocheles muscadomesticae (Mesostigmata: Macrochelidae) med sina drygt 66 timmar under optimala omständigheter. Fästingar kan, å andra sidan, leva flera år, som till exempel havsfågelfästingen Ceratixodes uriae som kan bli upp till 5 år gammal.
Urkvalstret, anfadern till dagens kvalster, hade förmodligen redan börjat anpassningen till litenhet eftersom alla kvalster har mer eller mindre samma anpassningar till att vara små, framförallt har de reducerat vissa funktioner såsom andnings- matsmältnings- och rörelseapparten.
Genom sin blotta litenhet, behöver de allra minsta kvalstren inget komplicerat system för att syresätta kroppsceller, eller föra bort förbränningsprodukter. Avståndet från kroppens celler till atmosfärens syre är så kort att gasutbytet kan ske med hjälp av diffusion. De något större kvalstren har dock en enkel apparat, som består av ett par hål mot omvärlden, stigmata, och rör som leder in luften i kroppen, trachéer. Dessa påminner starkt om de man kan finna hos insekter.
Kvalster har så kallad preoral matsmältning. Det innebär att matsmältningsvätska sprutas över födan medan denna ännu är utanför kroppen, och därefter suger de i sig maten som då är upplöst till en slags välling. På så sätt behöver de inga käkar med full muskeluppsättning, utan munapparaten kan reduceras till i princip ett sugrör. De behöver heller ingen magsäck för en första bearbetning av födan. Genom att i första hand välja föda med stort näringsinnehåll, har de flesta kvalster också kunnat reducera tarmens längd.
Normalt behövs ju såväl böjar- som sträckarmuskler för att röra en led. Genom att utnyttja trycket i kroppsvätskan, kan kvalster emellertid reducera muskeluppsättningen. När trycket ökar kan de sträcka på benen, eller skjuta fram munverktygen, enbart genom att slappna av böjarmusklerna, på samma sätt som en dåligt uppblåst ballongkanin sträcker på öronen om man trycker den på magen. Vill de sedan böja benen igen, släpper de bara lite på trycket, och spänner böjarmusklerna. De muskler som reglerar trycket går mellan rygg- och buksidan, och fäster i hudskelettet.
En kavalkad av huvudgrupperna Actinotrichida, lårkvalster.
Det latinska namnet antyder att djur i denna ordning har ett optiskt aktivt ämne i sina borst på kroppen och benen, som vrider ljusets polarisationsvinkel. Denna karaktär kan bara ses i avancerade mikroskop, men är inte desto mindre viktig utifrån en systematisk utgångspunkt.
Det svenska namnet anspelar på att låret är benets första fria led. Höftleden är fast integrerad på buksidan, och kan ibland ses som ett mönster liknande “revben”, eller mönstret på en gammaldags husaruniform.
Prostigmata
De flesta djur i denna underordning är små, men hit räknas också de “giganter” som omnämndes i inledningen som världens största kvalster (upp till 16 mm). Gruppen är mycket svår att karakterisera, och definieras ofta utifrån avsaknad av karaktärer snarare än förekomst av gemensamma karaktärer. Munverktygen, de så kallade chelicererna, är mestadels utformade som stiletter eller som krokar; palperna är enkla eller med ett klolikt utskott. Många prostigmater är svagt kitiniserade, men spektakulära undantag finns. De flesta representanter är oansenligt vita, men många har uppseendeväckande färger i rött, grönt och gult, och en hel del har flera av dessa i form av fläckar och mönster.
Både parasiter, rovdjur och växtätare finns representerade inom prostigmaterna. En mycket stor grupp utgör Parasitengona, med bland annat sötvattenskvalsterna. En annan är de så kallade Heterostigmata, en grupp med små till mycket små djur (en parasit som lever i binas andningsvägar brukade förr anges som världens minsta kvalster), ofta parasiter på insekter, men många lever på och förstör växter, såväl levande som lagrade. Dvärgkvalster hör till denna grupp. De ekonomiskt viktiga Spinnkvalstren och Gallkvalstren är också Prostigmater.
Astigmata
Om vi tidigare sa att Prostigmaterna är små och oansenliga, gäller detta i än högre grad för Astigmaterna. Gruppen omfattar en lång rad av ofta starkt specialiserade små djur. Många är parasiter, och många lever bland lagrad mat eller foder. De flesta är svagt kitiniserade, ofta halvgenomskinligt vita, med ibland mörkare ben. De förekommer ofta i stora mängder tillsammans.
Till denna underordning räknas korsordsdjuret or som kan förekomma i lagrad mat. Or är i själva verket en ganska lång rad arter med liknande levnadssätt, som kan vara ekonomiskt viktiga skadegörare. Andra representanter är skabbkvalster med släktingar, som lever i huden eller i öronen på däggdjur, och de välkända dammkvalstren i människoboningar. En grupp av relativt stora Astigmater finns i fåglars fjäderdräkt. Gruppen i stort är inte så viktig ur växtskyddssynpunkt då bara få arter angriper levande växter. Däremot gör förråds- eller förmultningskvalstren stor skada på lagrade växter, kanske framförallt på lökar och rotknölar.
Oribatida (pansar-, möss- eller hornkvalster)
Underordningen delas i två undergrupper, lägre och högre oribatider. Till de lägre räknas i regel ganska små arter, som ibland är svagt kitiniserade. De högre är ofta, men långt ifrån alltid, ganska stora, upp till 1,5 mm, och kraftigt kitiniserade djur. Munverktygen är i regel mycket kraftiga, tandade, men hos vissa arter är de utdragna till långa, smala bildningar.
Underordningen är rikligt representerad i förna, tätheter på upp till 200 000 individer per kvadratmeter är rapporterade, men förekommer också i stor utsträckning på vedartade växter, på bladen och på epifyter. De flesta oribatider äter svamphyfer som växer på multnade växtdelar i förnan, och i mossor och lavar på marken eller på andra växter. Några få oribatider har anpassat sig till ett akvatiskt liv.
Anactinotrichida, Höftkvalster
Djur i denna ordning saknar det optiskt aktiva ämne som förekommer i borsten hos Actinotrichida. Höftleden bildar en rörlig anslutning av benet till buksidan. Således hittar man här aldrig kitinlister mellan benen. Däremot finns nästan alltid ett mönster av kitinplåtar. I världsfaunan förekommer fyra underordningar, men bara två av dem är representerade i Sverige.
Mesostigmata (“rovkvalster”)
Dessa kallas ibland på svenska något oegentligt för rovkvalster. Många djur i gruppen lever visserligen av rov, men här finns också parasiter och en del svampätare och många andra. Djuren är i allmänhet ganska stora, mellan 0,7 och 1,2 mm, och i regel hårt kitiniserade, gula eller rödaktiga i färgen.
Mesostigmater hittar man i många biotoper, till exempel i tång och skräp på havsstränder, i förna, i komposter, i fågel- och däggdjursbon, och som parasiter på ryggradsdjur och insekter. Den fruktade biparasiten Varroa jacobsoni (se VN 61:4) hör till den sistnämnda gruppen. Också de rovdjur som lever av spinn- och gallkvalster på växter och som används för bekämpning, familjen Phytoseiidae, ingår i Mesostigmata.
Ixodida (fästingar)
Fästingar är i regel ganska stora, hårt kitiniserade djur. Alla lever som parasiter, de flesta på högre ryggradsdjur. Det finns tolv svenska arter. De sitter ibland uppe i vegetationen i väntan på att ett värddjur skall stryka förbi. Se separat artikel i detta nummer av VN.
Växtskadedjur
Kvalster skadar växter vanligen på tre olika sätt. l) Med sina smala, till slangar ombildade chelicerer (munverktyg) kan de punktera enstaka växtceller och suga ut innehållet, 2) de kan överföra växtvirus och därmed smitta en planta, och 3) de kan injicera sådana ämnen som gör att växten fortsätter att växa, trots att den inte borde göra det; resultatet blir olika slags gallbildningar.
Det finns i huvudsak fem olika grupper av kvalster, vilka orsakar mer eller mindre allvarliga skador på växter i Sverige. Fyra av dem hör till underordningen Prostigmata. De fyra är dvärgkvalster, gallkvalster, äkta- och falska spinnkvalster. Den femte gruppen hör till Astigmata, och utgör de så kallade förmultnings- eller förrådskvalstren.
Dvärgkvalster
Hit räknas djur av två närstående familjer, nämligen Pyemotidae och Tarsonemidae. Djuren kallas på svenska för dvärgkvalster, därför att de ofta är små, även om de i regel är något större än gallkvalstren. Hos honor av familjen Pyemotidae liknar fjärde benparet det tredje, medan det fjärde benparethos familjen Tarsonemidae är reducerat, således smalare än det tredje och består av bara två eller tre leder.
Det ekonomiskt viktigaste pyemotid kvalstret i Sverige är Siteroptes ceralium, vitaxkvalstret. Arten lever mellan bladslidan och strået på odlade och vilda gräs. De suger växtsaftt och gynnar sekundära svampangrepp på strået vilket gör att axet vissnar och det bildas så kallade “vitax”. Äggen kläcks inuti modems kropp, och här utvecklas också larverna. Därför sväller honans kropp upp till en blåsliknande bildning, ur vilken kommer fullt utbildade vuxna kvalster.
Från utlandet känner man till pyemotidkvalster som angriper svampodlingar, och det är inte otänkbart att dessa finns också i Sverige, eller hotar att komma hit.
Inom familjen Tarsonemidae finns ett femtontal arter rapporterade från Sverige, varav åtminstone några är av ekonomisk betydelse. Morfologiskt kan man inte skilja de två Phytonemus (kallas ibland Stenotarsonemus) arterna pallidus (cyklamenkvalster) och fragariae (jordgubbskvalster). En del forskare, främst amerikaner, anser därför att de utgör en art (pallidus) medan andra anser att eftersom man inte kan överföra kvalster från jordgubbar till prynadsväxter eller tvärtom, är det två arter. I vilket fall förekommer båda formerna i Sverige, och orsakar ekonomiska förluster. Jordgubbskvalster lever, som namnet antyder, på jordgubbar, medan cyklamenkvalstret angriper en stor mängd prydnadsväxter inomhus. Framförallt de unga bladen men också de äldre blir förvridna, kan få inrullade bladkanter och är oftast mindre än icke angripna blad. Tillväxtpunkterna dör och växten hämmas allmänt. Även blommorna kan angripas med outvecklade och missfärgade kronblad som följd.
En annan art inom samma familj är Begonia eller toppskottkvalstret Polyphagotarsonemus latus, som liksom Phytonemus pallidus angriper prydnadsväxter. Inte sällan hittar man de två arterna tillsammans.
Gallkvalster
Denna överfamilj, som på latin heter Eriophyoidea, är den mest specialiserade bland växtkvalstren. Så gott som varje yttre organsystem är modifierat. De har bara två benpar, kroppsbehåringen är rudimentär och alla mundelar är mer eller mindre modifierade. Kroppen är maskformigt långsträckt. De är extremt små, mellan 0,1 till 0,35 millimeter.
Många gallkvalster påträffas i mikrohabitat såsom håligheter under knoppfjäll och vid basen av bladskaft. Andra kan orsaka att växten börjar producera galler i form av knoppgaller eller bladgaller. De sistnämnda uppträder som hårfilt, kantrullning, blåsgaller (pustler), punggaller eller bladbucklor. I dessa lever gallkvalstren omgivna av mat och skyddade mot rovdjur. En hel del, kanske de allra flesta, uppträder emellertid helt öppet på bladen och orsakar bara sällan någon synlig skada på växterna.
Inom gruppen gallkvalster finns det minst två slags livscykler. I den enklare formen genomgår djuren två nymfstadier, varav det sista avslutas med ett kort vilstadium, kallat pseudopuppa. Denna livscykel kan illustreras av vinbärsgallkvalstret, Cecidophyopsis ribis. Ungdomsstadier, såväl som vuxna djur, angriper de nybildade knopparna i slutet av maj, och i stort sätt försiggår sedan hela livscykeln inuti dessa fram till nästa vår. I juli börjar knopparna att svälla upp, och missbildningen blir fullt synlig i augusti. Honorna producerar hela tiden nya ägg, vilka på våren och sommaren kläcks på mellan tre och sju dagar, medan det på vintern tar mellan tre och fyra veckor. Tidigt på våren lämnar kvalstren knopparna och lever för en kort tid fritt på ytan av de nya bladen. Under denna migrationsfas, kan man se kvalstren röra sig överallt på buskarna, och äggen läggs varhelst det finns plats. Djuren sprids mellan buskar genom att haka sig fast på insekter, eller på människor som går förbi.
I den mer komplicerade livscykeln, vilken är anpassad för ett liv i regioner med bladfällande lövträd, uppträder två olika former av honor. Den normala, så kallade proterogyna honan, liknar hanen så när som på genitalierna och lever och fortplantar sig i bladverket. Den andra formen, som kallas deuterogyn, skiljer sig morfologiskt från hannarna och proterogynerna. Det är denna form som övervintrar. Livscykler med deuterogyner kan illustreras av plommonbladgallkvalstret, Aculus fockeui. Övervintring sker helst i döda knoppar, och deuterogynerna kommer fram med de nya bladen på våren. De äter under ett par dagar, varefter de börjar lägga sina ägg på undersidan av bladen. Äggen kläcks, genomgår två nymfstadier och blir därefter hanar eller proterogyna honor. Troligen är hanar haploida och honor diploida, vilket innebär att hannar kläcks ur obefruktade ägg, medan honor kläcks ur befruktade.
Systematiken inom gruppen har länge varit tämligen kaotisk och svårgenomtränglig för icke specialister. Att kvalster orsakar gallbildningar på växter har varit känt i åtminstone 260 år, men beskrivningar av nya arter grundade sig länge på skadeverkningar och värdväxter istället för på själva djuren, vilka helt enklet var svåra att se med dåtidens mikroskop. Emellertid har det under de senaste tjugo åren skett en stor utveckling på området, och 1994 publicerades en katalog över världens kända gallkvalsterarter. Den omfattar 2 884 artnamn inplacerade i 228 släkten och tre familjer. I Sverige vet vi att det förekommer åtminstone 148 arter (inklusive underarter), men förmodligen är det verkliga antalet betydligt större.
Ekonomiskt betydelsefulla i Sverige är päron- respektive äpplegallkvalster (Phytoptuspyri) som numera anses vara ett artkomplex som angriper respektive värdväxt. Djuren övervintrar i bladknoppar och börjar suga växtsaft från de unga bladen på våren. Angreppen orsakar små vårtformiga galler, som med tiden mörknar och blir svarta. En annan art som angriper äpple är Aculus schlechtendali. Vid kraftiga angrep av denna art, rullar bladen ihop sig i längdriktningen, och skadebilden kan påminna om torkskador.
På plommon förekommer det tidigare nämnda plommonbladgallkvalstret, Aculus fockeui vars aktivitet orsakar gula fläckar på bladen, alltifrån nålspetsstora till ett par millimeter i diameter. Det kan finnas så många som upp till 50 fläckar på ett blad, varvid bladen blir vridna runt sin längdaxel. En annan svår skadegörare är det likaledes tidigare nämnda vinbärsgallkvalstret, Cecidophyopsis ribis, som inte bara förstör knoppar, utan också kan överföra ett virus.
Spinnkvalster
Familjen Tetranychidae delas i två underfamiljer, varav den ena, Tetranychinae, innehåller arter med förmågan att spinna ett nät påminnande om en oorganiserad spindelväv över växten, därav det svenska namnet, medan representanter för den andra, Bryobinae, saknar denna förmåga.
Taxonomin inom båda grupperna är mycket svår, och bör överlåtas åt specialisten. I Sverige förekommer en rad arter inom båda underfamiljerna, men den dominerande arten bland dem som kan spinna nät, är Tetranychus urticae, växthusspinnkvalstret (Eng.: “Two-spotted Spider mite”). Denna art förekommer huvudsakligen inomhus i växtodlingar och på prydnadsväxter i hemmen, men kan under gynnsamma omständigheter också etablera sig utomhus. Den är väldigt ospecifik i sitt värdväxtval, och rapporterad från mer än 150 arter av mer eller mindre ekonomiskt intresse. Den kan lätt anpassa sig till växter som den normalt inte angriper. Typiska skador är till en början små, men snabbt växande, gula fläckar antingen på bladundersidorna eller på bladöversidorna. Så småningom ser bladet “dammigt” ut för att slutligen vissna. Det karaktäristiska nätet lägger man ofta inte märke till förrän angreppet är mycket kraftigt. Angreppen kan under gynnsamma omständigheter utvecklas fort.
Djuren kan vara aktiva vid temperaturer mellan 12° och 40°C, och generationstiden kan vara så kort som 8 till 12 dagar. Den genomsnittliga livslängden för en hona är omkring 30 dagar. På denna tid producerar hon normalt mellan 90 och 110 ägg.
På hösten, när dagslängden blir kortare, och temperaturen blir lägre, produceras så kallade dvalhonor som slutar lägga ägg, lämnar bladen och söker sig ner mot marken eller skrymslen i växthuset, där de övervintrar. Dessa honor är oranga eller röda, i motsatts till de vanliga sommarhonorna som är grönaktiga, med två mörka fläckar.
Den närstående arten T. cinnabarinus, som utomlands rapporterats från många växtslag, bland annat gurka, har hittills inte påträffats i Sverige.
Två andra ekonomiskt viktiga arter är Panonychus ulmi, Fruktträdsspinnkvalstret (Eng: European red mite) och Oligonychus ununguis, Barrträdsspinnkvalstret, (Eng.: Spruce spider mite) vars huvudsakliga värdväxter framgår av de svenska namnen. Skadorna liknar mycket de som beskrevs för T. urticae. Dessa båda arter övervintrar som ägg, vilka läggs i sprickor i barken.
Inom Bryobinae förekommer i Sverige en rad arter, som brukar sammanfattas inom artkomplexet Bryobia praetiosa – rubrioculus. Arterna inom detta komplex kan morfologiskt bara skiljas åt av specialister, och man brukar därför normalt “bestämma” djuren med hjälp av värdväxten, nämligen: Fruktträd (B. rubrioculus), örter (B. praetiosa, klöverkvalster) murgröna (B. kissophila) och krusbär (B. ribis, krusbärs-kvalster). De ekonomiskt viktiga är B. praetiosa och B. ribis. I varmare klimat kan B. praetiosa övervintra både som ägg och som vuxna, medan i kallare klimat bara ägg övervintrar. De bjärt färgade, mörkröda larverna kan ses röra sig över ljusa ytor tidigt om våren i sin jakt på värdväxter. De söker sig till olika örter, men också till gräs. Efter ett tag blir de mörkgröna och nästan klotrunda. De utvecklas till vuxna vars ägg översomrar och kläcks i början av hösten när temperaturen har sjunkit under 21°C. Höstgenerationen kan antingen övervintra eller lägga övervintrande ägg. B. praetiosa migrerar till skyddande ställe för hudömsningar och äggläggning, och det förekommer därför ofta att de påträffas inomhus, ibland i stora mängder. De gör emellertid ingen skada här.
B. ribis övervintrar som ägg, och har bara en generation per år.
Falskt spinn
En synnerligen intressant kvalsterfamilj är Tenuipalpidae, falska spinnkvalster, som för det mesta genomlever sina liv i största undanskymdhet och utan att väcka någon uppmärksamhet. Familjen har sitt ursprung i subtropiska eller tropiska områden, men vissa arter har lyckats etablera sig som växthusdjur och spridits över världen. I Sverige har hittills fyra arter återfunnits. Dessa djur har uppenbarligen ganska låg fortplantningspotential, och kan förekomma i växthus under långa tider utan att upptäckas, inte minst på prydnadsväxter såsom orkidéer. Emellanåt kan populationerna växa till explosionsartat, varvid djuren plötsligt uppträder i stora mängder. De är då ofta mycket svåra att bekämpa, inte minst på grund av att de verkar vara resistenta mot många bekämpningsmedel. Inte heller angrips de av rovkvalster. Djuren är svagt röda och mycket små. De rör sig långsamt, och sitter för det mesta på undanskymda ställen såsom i fickor mellan bladskaft och stam. En art, Brevipalpus obovatus, har rapporterats som betydelsefull skadegörare på prydnadsväxter, bland annat på kaktusar i Sverige.
Förråds- och förmultningskvalster
Huvudsakligen ingår arter ur familjen Acaridae i denna grupp. De angriper upplag av organiskt material. Några arter är intressanta ur växtskyddssynpunkt. Sålunda kan man ibland hitta arter av släktet Tyrophagus i blommande prydnadsväxter, till exempel Saintpaulia. Kanske livnär de sig av pollen, eller på svamphyfer som växer på ståndarna.
Ekonomiskt viktigare är emellertid de så kallade lökkvalstren, Rhizoglyphus robini, som angriper lökar och potatis, och R. callae, som kan angripa en rad lökväxter såsom Narcissus, Freesia, Tulpan, Gladiolus och Calla.
Djuren gräver gångar mellan lökfjällen eller i knölarna, och efterlämnar ett brunt gnagmjöl. Så småningom kan hela växten bli totalförstörd.
Växter som livsmiljö
Generellt sett utgör växter ingen lämplig föda för kvalster. Denna slutsats kan man dra av det faktum att det är relativt få arter som specialiserat sig på att leva av växter, jämfört med hur många som lever av rov eller som parasiter. Växtätarna har dessutom tvingats till en rad anpassningar och specialiseringar, i synnerhet gäller detta munverktygens utformning.
Inte nog med att växtcellernas cellulosaväggar är praktiskt taget onedbrytbara för de flesta djur, utan dessutom fungerar de flesta växter som kemiska fabriker, vilka har förmåga att producera komplicerade organiska föreningar. Många av dessa är effektiva försvarsmedel mot insekter. För att kunna livnära sig av växter måste djuren därför lära sig att på olika sätt oskadliggöra eller på annat sätt undvika de giftiga komponenterna.
Men växterna har gått ett steg längre i sin kemiska utveckling. Angripna växter kan avge flyktiga ämnen som lockar till sig rovdjur, till exempel rovkvalster.
Många växter har så kallade domatier, vilket är platser på bladen lämpliga för rovdjur att gömma sig i och som inte producerats på grund av djurens aktivitet. Domatier kan bestå av ett område med tät, tilltryckt behåring, till exempel i bladnervsvecken. Vissa växter har till och med särskilda glandelceller i eller kring sina domatier, vilka producerar en sötaktig vätska som rovkvalsterna kan livnära sig på under tider när tillgången på bytesdjur är låg. Vidare kan många rovdjur livnära sig på växternas pollen som ett alternativ till bytesdjur.
Rovkvalster
Numera finns rovkvalster, främst av familjen Phytoseiidae, kommersiellt tillgängliga för bekämpning av skadedjur i växtodlingar. Metoden bygger på att man regelbundet, oftast i förebyggande syfte, sätter ut rovdjur enligt uppgjorda program. Allmänt kan sägas att dessa inte dödar alla skadedjur, utan i bästa fall ställs en balans in mellan antalet skade- och rovdjur. I Sverige är för närvarande fyra arter registrerade som bekämpningsmedel, men marknaden är under uppbyggnad, och fler arter väntar på att introduceras, däribland någon eller några prostigmater. Fyra rovkvalster är för närvarande registrerade:
Phytoseiulus persimilis – Det kvalster som använts längst i odlingar. Kommer ursprungligen från Medelhavsområdet. Används mot spinnkvalster i växthus samt i jordgubbsodlingar.
Amblyseius cucumeris – Finns ursprungligen spridd över stora delar av världen, däribland Europa, men det är osäkert om den är inhemsk i Skandinavien. Används mot trips i växthusodlingar,
Typhlodromus pyri – Mycket vanlig i svenska obesprutade fruktodlingar, men saknas oftast spontant i sådana odlingar där man behandlat med insektsmedel. Används mot fruktträdsspinnkvalster och gallkvalster i fruktodlingar.
Hypoaspis miles – Den enda av de tillgängliga rovkvalstren som inte tillhör familjen Phytoseiidae, utan Laelapidae. Europeisk art som förmodligen förekommer spontant i södra Sverige. Används mot sorgmygglarver i växthusodlingar.
Betyg på guiden: