Tidskrift/serie: SLU Kontakt
Utgivare: SLU Kontakt
Redaktör: Grant G.
Utgivningsår: 1997
Nr/avsnitt: 3
Författare: Bruce Å., Egonsson D., Karlsson T., Pettersson
O.
Titel: Vegan - vegeterian - allätare?
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare
Nummer (ISBN, ISSN): 91-576-5382-8, 1402-7445
OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.
Under det senaste decenniet har miljödebatten förskjutits från produktionens påverkan till konsumtionens. "Livsstilsfrågor" - hur vårt sätt att bo, åka och köpa varor - påverkar miljön i vid mening kommer därvid i fokus. Detta gäller även maten. Kunskapsbehovet kring hur olika livsmedel påverkar miljön har därmed ökat.
Om man vill studera sambandet mellan matvanor och miljöeffekter, kan man undersöka det enskilda livsmedlet eller den samlade effekten av att våra konsumtionsvanor förskjuts i den ena eller andra riktningen. Man kan också ta sin utgångspunkt i kostens sammansättning för den enskilde konsumenten.
Denna studie handlar om hur våra matvanor påverkar omgivningen i form av energihushållning, markutnyttjande och därmed förknippade miljöeffekter. Vi har tagit vår utgångspunkt i tre väl definierade koster, som representeras av någorlunda enhetliga grupper i samhället. Det gäller vegankost, laktovegetarisk kost och en vanlig blandkost som också inkluderar kött och ägg. Utöver frågor kring miljö och resursanvändning diskuterar vi också näringsaspekter och de etiska frågorna kring valet av kost.
Vårt syfte är att belysa och diskutera frågan om kost, hälsa, moral och miljö med utgångspunkt från dessa valda exempel. Däremot leder arbetet inte fram till någon rekommendation för hur man bör äta eller någon slutsats om vilket sätt att äta som är det mest moraliska. Om den egna livsstilen är bättre eller sämre med hänsyn till djur och miljö beror också på vad den innefattar utöver matvanorna.
Arbetet har gjorts under 1997 inom ramen för tvärvetenskapliga informationsprojekt vid SLU Kontakt, SLU.
Vi vill här tacka Elsa Laurell för utarbetandet av veganmatsedeln och den laktovegetariska matsedeln.
Uppsala i oktober 1997
Åke Bruce Dan Egonsson Thord Karlsson Olle Pettersson
Olle Pettersson
De varor vi köper och brukar påverkar direkt och indirekt vår omgivning. Vårt sätt att konsumera avspeglar den tekniska, ekonomiska och sociala standarden i samhället. Det kan beskrivas i nationella summeringar eller i medeltal per invånare. I det lilla perspektivet är det våra enskilda - mer eller mindre frivilliga - val som påverkar hur mycket vi genom vår konsumtion påverkar hälsan, miljön och resurshushållningen i samhället.
Om vi vill påverka och förändra samhället kan detta ske i medborgarrollen, vilket omfattar politiska ställningstaganden och mer eller mindre organiserat arbete för att ändra samhällets spelregler för hur varor får tillverkas, spridas och användas. Opinionsbildning via medier och organisationer är ett annat sätt att påverka olika aktörer. Vi kan också aktivt och medvetet, enskild eller tillsammans med andra, välja hur vi vill konsumera för att i vår roll som konsument påverka utbudet och därigenom delar av samhällsutvecklingen.
Under senare decennier har kraven ökat på att få information om och möjlighet att välja varor, inte bara med hänsyn till deras bruksegenskaper. Hur varorna har tillverkats med hänsyn till produktionens effekter i vidare mening har kommit alltmer i fokus för intresset. Det kan motiveras av en önskan att välja bort produkter från enskilda länder eller producenter som man av ena eller andra skälet inte vill stödja. Det kan gälla produktionsmetoder inom odlingen eller tillverkningens sociala organisation.
På marknaden har detta tagit sig uttryck i t.ex. bojkott av sydafrikanska varor under apartheidregimen och franskt vin under kärnvapenproven för några år sedan. Den sedan länge etablerade KRAV-märkningen av "ekologiskt" framställda livsmedel och den nyligen introducerade "Rättvisemärkningen" är exempel på hur producenter och distributörer försöker möta efterfrågan på produktinformation i en vidare mening. Den senare gäller främst importvaror såsom kaffe och te och utgår bl.a. från en bedömning av odlarnas och arbetarnas ekonomiska och sociala situation. Till detta kommer ett flertal mer eller mindre officiella miljömärkningar.
Intresset för frågor som rör sambandet mellan livsstil och miljö i vid mening förefaller således ha ökat på senare år. En förklaring till detta fenomen är att det hör samman med en ökad insikt om hur stor del av vår miljöpåverkan som direkt eller indirekt hänger ihop med vad och hur mycket vi konsumerar. En annan möjlig tolkning är att politiska åtgärder för att förbättra miljön inte medfört så stora framsteg som man förväntat sig. De politiska åtgärdernas räckvidd och verkan har också blivit mer osäkra på en alltmer globaliserad marknad.
I denna studie har vi tagit fasta på hur den enskildes val av kost kan påverka miljö och energihushållning. Vi har gjort det med utgångspunkt från tre olika sätt att välja kost vilka samtidigt representeras av någorlunda enhetliga grupper i samhället. Det gäller vegankost, laktovegetarisk kost och en vanlig blandkost som också inkluderar kött och ägg. Utöver frågor kring miljö och resursanvändning berör vi också näringsaspekter och de etiska frågorna kring valet av kost.
Under större delen av människans historia har kostens sammansättning bestämts av vilken föda som finns till hands i rent fysisk mening. Tillgången till energi och näringsämnen har varit en avgörande faktor för de evolutionära processer som ledde fram till den människa som senare frigjorde sig från en stor del av naturens restriktioner. Människan utvecklades under en viss grad av knapphet vad gällde födotillgång och också under utövande av en viss fysisk ansträngning för att skaffa föda.
Troligen är vår spontana begivenhet på t.ex. fett och socker ett minne från den tid, då dessa ämnen var en bristvara i jägarnas och samlarnas kost. Vår historia som köttätare har också en evolutionär förklaring. Tillgången på animaliskt protein var en förutsättning för den fysiska och intellektuella förändring som är en karaktäristisk del av människans utvecklingshistoria. Den tidens urval av och tillgång på vegetabiliska livsmedel skulle inte ha räckt till för en i dessa avseenden fullvärdig kost.
Ändock var de mänskliga jägarnas och samlarnas kost i många fall betydligt bättre än vad den var för de tidiga odlingskulturerna som uppstod för omkring 10 000 år sedan. Övergången till fasta boplatser och växtodling förde troligen med sig en mer ensidig kost. Åtminstone har man upptäckt att hälsotillståndet var sämre i vissa ursprungliga agrara kulturer jämfört med tidigare samhällsformer.
Oftast var också bondesamhällets kosthållning ensidig på grund av variationer i skördeutfall och svårigheter att lagra livsmedel. Genom effektivare odlingsmetoder och stora insatser av energi och teknik och genom lokal och regional fördelning via handel har livsmedelstillgången och matvanorna efterhand förändrats. Men det är först i sen tid som tillgången på livsmedel varit jämn och god på det sätt som vi idag tar för givet i de relativt välmående industriländerna. Åtminstone gäller detta för större delen av befolkningen.
Samtidigt har problembilden kring vår kost förändrats. Från att ha dominerats av frågor kring tillfällig eller bestående brist på det ena eller andra näringsämnet framträder i stället effekter av att vi äter för mycket och fel. Detta förstärks av att vårt energibehov som en följd av minskad fysisk ansträngning i arbete och fritid inte är lika stort. Nya eller nygamla felnäringsproblem uppträder när potatischips, pop corn och läsk ersätter rotmos, blodkorv och mjölk.
Man torde kunna säga att kostens sammansättning för den enskilde tidigare mer var bestämd av givna fysiska restriktioner, medan det i den moderna marknadsekonomin mer blir en fråga om att välja inom vissa ekonomiska ramar. Detta medför också att det medvetna valet kan betyda mer för såväl den egna hälsan som för miljöeffekterna av odlingen och livsmedlens framställning i övrigt.
Samtidigt har valmöjligheterna ökat genom en helt annan tillgång till lagringsmetoder och tillagningsteknik. Detta betyder också att möjligheterna att t.ex. leva på vegetarisk kost har ökat. Tidigare, när man var hänvisad till gårdens och traktens utbud av mat, hade man inte samma möjlighet att välja bort något av det som fanns tillgängligt i hushållet och ändå få en någorlunda fullvärdig kost.
Vårt sätt att äta och sammansättningen av kosten avspeglar en utomordentligt komplicerad bild av fysiologiska behov, traditioner, ekonomiska möjligheter och medvetna avväganden. Dessa kan grundas i omsorgen om det egna välbefinnandet, den nära miljön eller jordens hållbara utveckling.
Vad gäller de senare motiven, sönderfaller de i flera olika delar, vilka delvis kan vara motstridiga. Vill man t.ex. äta på ett sätt som gynnar landskapet kan det innefatta att man väljer "hagmarkskött". Om man däremot väljer bort kött med hänsyn till att man inte anser sig ha rätt att utnyttja djur till livsmedel, får man avstå från hagen eller förorda att den bibehålls av djur som inte blir mat.
De moraliska skälen för att välja kost på ena eller andra sättet kan i sin tur grundas på mycket olika motiv. Djupast är nog ställningstagandet att man helt enkelt inte har rätt att använda djur som livsmedel. Hur dessa motiv kan härledas, utvecklas av Dan Egonsson i kapitlet om mat och moral.
Ett annat motiv är mera traditionellt antropocentriskt och kan leda till att man vill äta på ett sätt som tär så lite som möjligt på jordens resurser i ena eller andra avseendet. Många veganer och vegetarianer anför dessa skäl. Det kan handla om ett mer fördelningspolitiskt perspektiv utgående från att andra människor behöver utnyttja det "ekologiska utrymme" som man avstår ifrån. Ett annat skäl kan vara att man anser det fel att utnyttja mer av jordens resurser än nödvändigt, oberoende av om någon annan behöver dem. I stället avstår man med hänsyn till naturens egenvärde.
Ett och samma motiv kan dels leda till att man vill välja mat som framställts med ett mer miljövänligt eller djurvänligt produktionssystem och dels till att man väljer en kost som kräver en lägre resursinsats. Man hamnar då lätt i en rad motstridiga intressen, vilket debatten om mat, kost och miljö ofta illustrerar. En önskan att handla närproducerade livsmedel kan grundas i att man vill minska transporterna av livsmedel och den därmed förknippade energiförbrukningen. Om det medför extra bilåkande för det enskilda hushållet, kan vinsten dock snart vara förbrukad.
Även om ett givet produktions- och distributionssystem kan göras bättre med hänsyn till dess miljöeffekter, finns det alltid kvar en minsta möjliga miljöpåverkan som endast kan elimineras genom att avstå från produktion och transporter. Skillnaden mellan olika system är inte heller så stor och entydig som man kanske föreställer sig. Kostens sammansättning har därför alltid betydelse för hur mycket vi påverkar vår omgivning.
T.ex. är konventionell och "ekologisk" odlingsteknik tämligen likvärdig, om man ser till t.ex. näringsläckage och energiåtgång. Oftast har kostens sammansättning därför större betydelse än valet av teknik och produktionssystem, om man har som utgångspunkt att man vill utnyttja så lite som möjligt av det ekologiska utrymmet.
Ett intensivt odlingssystem kan medföra en större miljöpåverkan men på en mindre yta än vad ett mer extensivt system gör. Om man utgår från en given åkerareal, kan man t.ex. med 20 % högre skördar friställa en femtedel av arealen som inte behöver användas eller också kan den utnyttjas för andra ändamål, t.ex. energiodling.
Om man väljer sin kost och sin mat medvetet med hänsyn till dess effekter på natur, djur och människor, vill man helst hitta en kombination som leder till att så mycket som möjligt av ens prioriteringar blir förverkligade. Till allt som diskuterats ovan kommer också omsorgen om hälsan och det egna välbefinnandet. Syftet med denna studie är bl.a. att illustrera och kvantifiera en del av dessa val och konflikter men också att visa på vilka valmöjligheterna som finns.
Även om grisar och kycklingar äter en del foder av animaliskt ursprung, kan man säga att husdjursskötsel i huvudsak innebär att vegetabilier omvandlas till animaliska livsmedel. Det som djuret konsumerar omvandlas till mjölk, kött och ägg. En slaktgris på 105 kilo innehåller ca 45 kg kött och 16 kg fett. Mängden foder som går åt är ca 330 kg. Mellan en femtedel och en fjärdedel av fodrets energi återfinns i det färdiga livsmedlet för grisar, slaktkycklingar eller värphöns. För en mjölkko är motsvarande siffra ca en tredjedel.
Det som inte hamnar i kött och fett blir slaktavfall, varav en del kan återanvändas i form av benmjöl. Av näringsämnena hamnar det mesta i stallgödseln. En stor del av energin går åt för djurets livsfunktioner.
Att så mycket foder förbrukas till djurets "onyttiga" livsfunktioner medför att det går åt mer mark - och även andra resurser - för att åstadkomma en viss mängd mat i form av animaliska livsmedel än i form av vegetabilier. För en blandkost i vårt räkneexempel blir den areal som behöver utnyttjas ca 2 300 kvadratmeter åker och ca 800 kvadratmeter naturbetesmark per år, för den laktovegetariska kosten ca 1 500 resp. 100 och för vegankosten ca 1 000. En genomsnittskost, beräknad på konsumtionen i Sverige skulle hamna på ca 2 500 kvadratmeter åker och 600 betesmark.
Detta illustrerar en aspekt på miljöbelastning och resursutnyttjande. En mer vegetarisk kost kräver mindre areal. Det blir därför också en mindre mängd skördade produkter som kräver energi i samband med plöjning, harvning, sådd, gödsling, skadegörarbekämpning och skörd. Vid odlingen går det åt ungefär lika mycket hjälpenergi oberoende av om man utnyttjar skörden för foder eller för direkt konsumtion. Sammantaget leder dessa faktorer till att det går åt mindre energi i jordbruket för en mer vegetarisk kost räknat per kilo ätbar produkt.
Om man gör tankeleken att alla lever på en vegetarisk kost, blir inte ekvationen lika entydig. Det laktovegetariska alternativet, liksom det med blandkost medför inga problem i odlingen. Om man däremot skulle översätta en ren vegankost i praktiskt fungerade svenska växtföljder blir det svårigheter. Omkring en tredjedel av arealen skulle behöva odlas med baljväxter. För att minska risken för växtföljdssjukdomar bör man inte återkomma med samma baljväxtgröda mer än vart sjunde år. Om både ärtor och bönor ingår, kan dock någon av dessa återkomma vart fjärde år. Det betyder att man i en tänkt "veganväxtföljd" måste räkna med att hålla en viss areal som inte utnyttjas för livsmedelsproduktion. I så fall blir markbehovet ungefär lika stort för vegankosten som i det laktovegetariska alternativet.
I våra beräkningar har vi också undersökt hur mycket naturbetesmark som passar in i de olika alternativen. Det säger sig självt att vegankosten inte i sig utnyttjar någon betesmark. Även det laktovegetariska alternativet genererar emellertid en väsentligt mindre areal naturbetesmark - omkring en tiondel - än vad blandkosten gör.
Så länge det är en mindre andel av befolkningen som är laktovegetarianer, kan man säga att de lever i symbios med dem som äter blandkost i den meningen att mjölkproduktionen förutsätter dräktighet och kalvning för att fungera. Någon måste alltså äta upp kalvarna för att korna skall fortsätta mjölka. Om man däremot skulle tänka sig ett system med bara mjölkkor, får man förutsätta att djuren hormonbehandlas och att endast kvigkalvar för rekrytering föds. Sådana system är tekniskt och fysiologiskt tänkbara. De faller dock utanför ramen för vad som är accepterat och tillåtet idag.
Vid en beskrivning av livsmedlens väg från jord till bord kan man dela in den i fyra led; jordbruk, förädling, distribution och handel samt konsumtion. Jordbruket har med tiden blivit en allt mindre del av hela systemet eller "livsmedelskedjan", oberoende av om man mäter i form av arbetstillfällen eller förädlingsvärde i de olika leden. Man brukar räkna med att de fyra delarna är ungefär lika stora idag mätt i dessa termer.
Förändringen i de olika ledens betydelse avspeglar övergången från agrarsamhälle till industrisamhälle och den senare utvecklingen till det postindustriella samhället. Dessa förskjutningar i sysselsättning och ekonomisk aktivitet medför också att en allt större andel av samhällets samlade resurser går åt till distribution och konsumtion.
Detta har också betydelse för energiförbrukningen i de olika leden av livsmedelskedjan. Som helhet svarar livsmedelssektorn i Sverige för ca 100 av de 600 terawattimmar energi som används. Detta motsvarar ungefär sektorns andel av den totala ekonomin.
En allt större andel av energiförbrukningen sker i de senare leden av livsmedelskedjan. Denna tendens förstärks av att möjligheterna och framför allt incitamenten för energibesparingar har varit större i odling och förädlingsindustri, där de står för en större andel av kostnaden, än i senare led.
Den andel av hushållens energikostnader som direkt går till matlagning är en liten del i hushållets budget även om den kan vara en väsentlig del av energiåtgången i hela kedjan. En stor del av hushållens transporter går också åt till att köra hem livsmedel från butiken. Möjligheterna och motiven för att effektivisera dessa med hänsyn till energiförbrukningen är inte så stora, eftersom de ändå utgör en mindre del av det totala bilåkandet.
Sammantaget innebär detta att jordbruks- och förädlingsindustrin idag svarar för vardera mindre än en femtedel av den energi som går åt från jord till bord. Distributionen står för omkring en fjärdedel och konsumtionsledet för omkring 40 %. I detta är hushållens energiförbrukning den största delen, medan storhushållen står för omkring en fjärdedel av konsumtionsledets energiförbrukning.
Medan det finns tydliga skillnader mellan de olika studerade kosterna vad gäller resursinsatserna i odlingsledet, är det svårare att identifiera entydiga skillnader i senare led. Det mesta tyder dock på att energibehovet är ca 20 % högre i konsumtionsledet för de vegetariska alternativen. Det hänger samman med att den större vikten och volymen livsmedel i dessa alternativ och påverkar både transport, lagring och tillagning.
En ytterligare illustration av hur avgörande frågan om animaliska eller vegetabiliska livsmedel är för energikalkylen är att det går åt ca 3 gånger så mycket energi för att producera samma mängd protein i griskött jämfört med baljväxter. Det betyder att man kan transportera baljväxter nästan 3 000 mil med lastbil innan de har blivit lika energikrävande som fläskkotletterna som producerats på närmare håll.
Läckage! av växtnäring varierar beroende på jord, gröda och klimat. Sandjordar läcker mer än lerjordar. I princip medför grödor med lång växtsäsong att läckaget blir litet, medan det ökar om marken är obevuxen en stor del av vår och höst. Gräsmark och sockerbetor hör till den förra kategorin, medan färskpotatis, vallbrott och särskilt träda hör till den senare. Spannmål och oljeväxter hamnar mittemellan. Mycket regn och milda vintrar är klimatfaktorer som ökar läckaget. Obrukad, bevuxen mark och skogsmark läcker ca 10 gånger mindre än odlingsmark.
Man kan påverka läckagets storlek med olika odlingsåtgärder, men i allmänhet får man räkna med att det läcker ca 30-40 kg kväve per hektar och år från en sandjord i södra Sverige och 5-10 kg från en lerjord i mellersta delarna av landet. Läckaget av växtnäring är större ju större areal som används. Eftersom odlingens sammansättning av olika grödor spelar in, är dock inte läckaget proportionellt mot den utnyttjande arealen. Naturbetesmarken kan t.ex. räknas bort i detta sammanhang, eftersom läckaget är mycket litet. Enligt våra beräkningar medför blandkosten ett årligt läckage av ca 3 kg kväve, den laktovegetariska något under 2 och vegankosten ca 1/5.
Ett annat av jordbrukets bidrag till växtnäringsbelastningen på miljön är ammoniakutsläppen från djurstallar och stallgödselhantering. Omkring 90 % av ammoniakutsläppen eller ca 60 000 ton per år kommer från djurhållning och stallgödselhantering. Omräknat på våra kostalternativ innebär det att blandkosten genererar drygt 4 kg ammoniakkväve, den laktovegetariska ca 2 och vegankosten försumbara mängder.
Metan är en annan miljöfaktor och växthusgas där djurskötseln, främst nötkreaturen, spelar en viktig roll för utsläppen. I vår studie medför blandkosten närmare 10 kg metan per år och den laktovegetariska kosten ca 6 kg.
Det går - åtminstone i princip och ofta även i praktiken - att mäta och väga och bestämma hur olika odlingssystem och hur olika kostval påverkar miljön. Eftersom miljövärdena är många och delvis motstridiga, kan det ändå vara svårt att bli överens om det ena eller andra alternativet är det bästa. Man kan dock komma fram till vissa sanningar om hur en växtföljd eller ett helt produktionssystem förhåller sig till landskapets utseende, näringsläckagets omfattning, den biologiska mångfalden eller energiförbrukningen per producerad enhet mjölk eller potatis.
Däremot är det inte möjligt att finna sanningar i samma mening inom etikens område. Som Dan Egonsson skriver, handlar etik om att uppnå insikter via argument och ta ställning till resonemang, där faktakunskap visserligen kan spela en väsentlig roll, men där grundvalen ändå till slut blir vad som är rimligt och rationellt.
I vardagen spelar intuitionen en viktig roll för våra ställningstaganden. Vi känner intuitivt att något är rätt eller fel utan att mera exakt vara medvetna om våra bevekelsegrunder. En faktor som därvid bestämmer hur vi ser på vår rätt att använda djur som livsmedel är hur nära vi tycker att vi står dem. Egonsson kallar detta att djuren kan ha olika grad av personstatus.
Graden av rationalitet, självmedvetande, självreflektion och självvärdering varierar mellan djuren, och man kan anse att det mer är en gradskillnad än en artskillnad mellan vissa högre djur och människan. Slutsatsen av Egonssons genomgång blir att djur kan ha moralisk ställning, men i viss mening en något lägre ställning än människan. Det medför att man både kan och måste göra en moralisk avvägning mellan det värde som djuren har för människorna och det värde de har i sig själv.
Accepterandet av att djurens liv har ett värde i sig leder dock inte nödvändigtvis till slutsatsen att det är ett moraliskt fel att utnyttja djur till föda för människan. Eftersom husdjuren samtidigt är beroende av människan för sin existens, blir slutsatsen att det egenvärde som husdjurens liv representerar inte skulle bli förverkligat utan människans utnyttjande av djuren.
Det betyder att det motargument mot en absolut vegetarianism, som ibland kallats för "kylskåpsargumentet", inte kan avfärdas vid en systematisk etisk diskussion. Den moraliska frågan blir då slutligen inte om vi utnyttjar djur som mat utan hur vi behandlar de djur som vi använder för vårt kosthåll. I det etiska övervägandet leder detta fram till en mer selektiv vegetarianism.
En annan moralisk aspekt på djurhållning och kost är hur utnyttjandet av djur påverkar graden av det generella utnyttjandet av naturen för att åstadkomma vår mat. Om och när leder djurhållning till en sämre hushållning med jordens resurser än en mathållning utan djur?
Ett vanligt argument för ett selektivt köttätande är att djuren utnyttjar foder som inte direkt kan användas för människoföda och således "förädlar" livsmedlen så att de kan utnyttjas för människan. Det gäller i första hand idisslare som äter löv och gräs, men också i viss mån grisar och höns som äter spannmål och matavfall.
I viss begränsad omfattning är dessa argument relevanta. I ett historiskt perspektiv är de mer korrekta än idag. I det utvecklade ängs- och hagbruket, som under 1800-talet och det tidiga 1900-talet i Sverige omfattade ett par miljoner hektar, utnyttjades mark som inte var lämpad för växtodling som kunde utnyttjas direkt till människoföda. På betes- och slåttermarker producerades värdefullt protein via husdjuren. I viss mån kan renskötseln sägas fungera på samma sätt idag.
Däremot håller argumentet inte lika bra om man ser till dagens växtodling och djurhållning. Betes- och slåttermarkerna har till största delen avvecklats och även nötkreaturen får i stället största delen av sitt foder från växtföljden på den odlade åkern i form av spannmål, ensilage och hö. Den mängd växtbiomassa som utgör foder till husdjuren är omkring fyra gånger större än den del som används direkt till människoföda.
Genom utvecklingen bort från betesmarkerna har idisslarna inte längre en egen nisch i det agrara ekosystemet utan kan i stället sägas konkurrera med växtodlingen om utrymmet. Man skulle med ett generaliserande uttryck kunna säga att nötkreaturen utvecklats från gräs- till grötätare.
Ett annat problem är laktovegetarianernas utnyttjande av mjölkkor. Idag förutsätter den att dessa kor efter sin tid som mjökproducenter blir till kött och att överskottet av kalvar utnyttjas till föda. Om man gör tankeexperiementet att alla skulle vara laktovegetarianer, skulle man behöva organisera mjölkproduktionen på ett helt annat sätt. Detta är möjligt, men skulle samtidigt medföra nya problem att ta hänsyn till såväl etiskt som resursmässigt. Är vi beredda att acceptera en ännu mycket mer "onaturlig" styrning av husdjurens liv?
Varje medvetet val av livsmedel eller kost innehåller oftast någon värdering om nyttan för den egna hälsan. Det kan gälla en önskan om att få i sig tillräckligt med nyttigheter men också att avstå från det onyttiga eller skadliga. Det nyttiga är tillräckliga mängder av protein, energi, mineralämnen och vitaminer. Det onyttiga kan bestå av för mycket av något av detta, vanligen fett och socker. Det skadliga kan utgöras av naturligt förekommande eller tillförda giftiga ämnen, t.ex. toxiner från svampar och bakterier, tungmetaller eller rester av bekämpningsmedel.
För de flesta livsnödvändiga ämnen finns det i dagens svenska kost en bred marginal mellan den mängd som är tillräcklig och den som är skadlig. Äter man en någorlunda väl blandad kost är det således ovanligt med problem kring brist eller överskott. För allergiska eller överkänsliga personer är det naturligtvis annorlunda. Där kan marginalerna för specifika ämnen vara mycket smala mellan välmående och obehag eller skada.
Det finns åtskilliga exempel på sjukdomar och ohälsa som orsakas av vitamin- eller mineralämnesbrist. I dagens västerländska samhällen är det ovanligt på grund av bättre och under året jämnare tillgång på mat. Vissa problem har minskat eller upphört genom tillsatser, t.ex. järnberikning av mjöl eller särskilda rekommendationer, t.ex. D-vitamin till små barn.
Den minskade fysiska ansträngningen i många yrken under de senaste decennierna har å andra sidan medfört att kostens sammansättning för många blivit viktigare. En fullvärdig kost för 1930-talets skogshuggare är inte nödvändigtvis tillräcklig för 1990-talets maskinskötare. Ett lägre intag av energi fordrar en större näringstäthet hos kosten.
Felnäringsproblem av större eller mindre grad är därför inte ovanliga. Vissa nygamla näringsproblem har också blivit vanligare, t.ex. järnbrist hos unga kvinnor. Det finns också tydliga social skillnader i hälsofrågor. Högre utbildning är ofta kopplat till ett sundare liv - även vad gäller mat.
Skillnader vad gäller fördelar och risker mellan vegan-, vegetarisk eller blandkost skall ses i detta perspektiv. En ändring av matvanorna från blandkost till vegetarisk kost är ofta kombinerad med ett mer medvetet val av mat. Det kan då resultera i en förbättrad kost och en förbättrad hälsa utan att det i och för sig har just med det vegetariska ursprunget att göra. Man skulle i princip kunna åstadkomma sundare matvanor även med ett lika medvetet val av blandkost.
Det fordras mer omsorg och noggrannhet i matvalet, om man skall få i sig tillräckligt av energi och näringsämnen med vegetarisk och särskilt med vegankost jämfört med blandkost. I annat fall skulle portionerna behöva bli så stora att det är svårt att få i sig tillräckligt. Marginalerna blir snävare, vilket bl.a. avspeglas i att vegetarianer och veganer ofta är magra. Samtidigt får man en del fördelar "på köpet". Vegetariska koster resulterar vanligen i lägre fettintag och i en bättre balans mellan fleromättade och mättade fettsyror.
Vissa specifika näringsproblem finns för vegetarianer och veganer. Marginalerna för flera mineralämnen och vitaminer är snävare. Zinkintaget blir vanligen lägre och kan bli för lågt. Detsamma gäller selen, om kosten baseras helt på inhemska vegetabilier, eftersom de svenska jordarna - och därmed grödorna - har låg selenhalt. Vitamin B12 och D är ett särskilt problem för vegankosten, och brist är inte ovanlig.
Thord Karlsson
I den aktuella miljödebatten har konsumentens val alltmer hamnat i fokus. De varor och tjänster, som vi konsumenter efterfrågar, orsakar miljöproblem hela vägen från produktion till konsumtion och avfallshantering. Den livsstil konsumenten väljer styr således ytterst de resurser, som måste tas i anspråk för att tillfredsställa denna livsstil. Näst efter rent vatten är livsmedel de viktigaste varor som vi behöver. Vi kan inte avstå från dem, men vårt behov av mat kan tillfredsställas på olika sätt. I debatten förekommer uppgifter om olika livsmedels resursbehov och påverkan på miljön. Vi vill här studera hur valet av livsmedel påverkar behovet av resurser och vissa miljöeffekter.
Syftet med denna studie har varit att jämföra energianvändning, arealbehov samt vissa miljöeffekter för tre olika koster: vegan-, laktovegetarian- och blandkost. Genom en översiktlig studie av hela matsedlar och hela livsmedelskedjan har vi fått en bild av de faktorer och led, som påverkar omgivningen mest vid framställningen av våra livsmedel.
I bilaga 1 finns de mängder av livsmedel som ingår i de olika kosterna angivna. Blandkosten utgörs av de livsmedel, som ingår i Konsumentverkets matkorg för kostnadsberäkning av livsmedel. Matkorgen är beräknad för ett fyrapersoners hushåll under en månad och innehåller en blandning av vegetariska och animaliska livsmedel. Denna kost är sammansatt så att den i görligaste mån uppfyller Livsmedelsverkets rekommendationer vad gäller en näringsriktig kost och ska inte förväxlas med dagens faktiska konsumtion. Livsmedlen i matkorgen har omräknats till den mängd som behövs för att ge en person 2 400 kcal per dag under ett helt år.
Den faktiska konsumtionen beräknas av Jordbruksverket (SJV 1996). Den finns bl.a. redovisad som en genomsnittskonsumtion per person. Ett medeltal av åren 1992,1993 och 1994 har använts; se bilaga 2.
Den laktovegetariska kosten och vegankosten bygger på näringsriktiga veckomatsedlar, som har utarbetats av dietist Elsa Laurell för denna studie. En vegankost består endast av vegetabiliska livsmedel. I en laktovegetarisk kost kompletteras de vegetabiliska livsmedlen med mjölkprodukter. Däremot ingår inte kött, ägg eller fisk. Även de vegetariska matsedlarna är omräknade till en årlig konsumtion för en person och energimängden i kosterna har justerats till 2 400 kcal per dag.
Livsmedelskvantiteterna i de tre kosterna har räknats om bakåt i livsmedelskedjan med hänsyn tagen till svinn i olika led. För beräkning av storleken av svinn har vi följt uppgifter från Jordbruksverket för leden fram till detaljist (Jörnrup, 1983). För svinn hos konsument har uppgifter från Livsmedelsverket använts (Lundgren m.fl., 1985). Utifrån litteraturuppgifter har beräknats en energianvändning för varje livsmedel i samtliga ingående led av livsmedelskedjan (se bilaga 3 vilka faktorer som påverkar energianvändningen i beräkningarna).
I beräkningarna utgår vi från ett 2-personershushåll i en tätort. Detta förhållande påverkar främst energianvändningen vid konsumentens transport av livsmedel och vid tillagning i hemmet. Beräkningarna för de olika kosterna får därför inte tolkas som medelresursanvändning för olika hushåll utan är specifika fallstudier.
All energianvändning alltifrån produktion av lantbrukets insatsvaror till konsumtion av livsmedlen är medtagen, alltså inte bara direkt energi (bränsle, el). Även den energi som går åt för att framställa maskiner och byggnader (indirekt energi) är inkluderad. Däremot är inte energianvändning för att få fram utnyttjad energi inkluderad, detta på grund av att det skulle kräva ytterligare fördjupning i källmaterialet och fördelning av använd energi på olika energikällor. I denna skrift är därför 1 kWh använd energi densamma, oavsett om den kommer från fossila bränslen eller elektricitet av olika ursprung.
Av praktiska skäl har livsmedlen delats in i olika grupper. Det hade annars varit för omfattande att göra en energiberäkning i primärledet för t.ex. varje enskild grönsak. Det har inte heller varit möjligt att fördjupa analysen vad gäller miljöaspekter på produktionen av kaffe, ris, citrusfrukter, bananer, vindruvor och vin etc. Istället har en beräkning gjorts för en "typgrönsak" som får representera samtliga grönsaker. Vid energiberäkningarna har också antagits att produktionen har bedrivits enligt svenska metoder. Exempelvis har alla typer av baljväxter (sojabönor, linser, ärter, bönor etc.) beräknats som "ärter" odlade i Sverige. Likaså representeras all fruktodling av äppleodling i primärproduktionen och produktion av ris har antagits kräva samma energimängd som produktion av vete (spannmål). Tillägg har sedan gjorts för transport från olika regioner av världen. Varor som främst är njutningsmedel och ger minimalt näringstillskott, t.ex. kaffe, vin och godis, är inte inkluderade i beräkningarna.
Avkastnings- och foderåtgångsuppgifter följer produktionsgrenskalkyler i Det framtida jordbruket (SNV, 1997). Mängden bete från naturbetesmark är också specifierad i dessa kalkyler. Vid beräkning av arealbehov och fördelning på olika grödor har vi utgått från att alla livsmedel, som konsumeras i Sverige, också produceras här. Detta stämmer inte med verkligheten, men våra kostvanor påverkar odlingssystemen i vår omvärld. Det innebär inte att all produktion behöver vara förlagd till Sverige, men i detta sammanhang kan det vara av intresse att se vilka resuser som krävs för landets livsmedelsproduktion. Man kan tänka sig att man exporterar samma mängd som man importerar. Exempelvis kan man anta att äpplen byts mot bananer.
Vid beräkning av energianvändning i primärproduktion har samma uppgifter används som i Det framtida jordbruket (SNV 1997). I en del fall har beräkningar fått göras för nya produktionsgrenar utifrån detta grundmaterial. Dataunderlaget är aktuellt och får anses ha tillräcklig noggrannhet för denna studies syfte.
För förädlingsindustrin har vi utgått från uppgifter i Energy in Food Processing (Singh, 1986). Dessa uppgifter insamlades till stor del under 1970-talet. Om de använts direkt i beräkningarna, får man en betydligt större energianvändning i förädlingsledet än vad de makroekonomiska beräkningarna visar. Det är rimligt att anta att en rejäl energieffektivisering har skett inom livsmedelsindustrin sedan tidigt 1970-tal. Hoffman & Uhlin (1997) anger 2 % per år i snitt för tillverkningsindustrin. Den bör vara större i livsmedelsindustrin genom att dess processer ofta inbegriper både kylning och värmning, där värmeväxlare kan förbättra effektiviteten mycket. Om vi antar att energieffektiviseringen inom livsmedelsförädling har varit 4 % per år, vilket vi gjort här, bör energianvändningen idag vara 39 % av den för 25 år sedan. Detta antagande stöds av en studie som redovisar en reducering av den relativa energianvändningen till en tredjedel under denna period för vissa processer i livsmedelsförädlingen (Classen m.fl., 1992).
För distributionsledet finns accepterade schablonvärden för relativ energianvändning (Tillman,1994,). Det är svårare att uppskatta avståndet som livsmedlen transporteras, bl.a. därför att de transporteras mellan olika förädlingsindustrier, t.ex. från lager till kvarn till bageri, innan de transporteras vidare till nästa led i livsmedelskedjan. En korrigering har därför skett till den energimängd som uppskattats i makroekonomiska studier (Uhlin, 1997).
I modellen antas att livsmedlen tillagas och konsumeras i ett enskilt hushåll. Studier har dock visat att i genomsnitt intas 17 % av alla mål i någon form av storkök (Becker & Jonsson,1985). Detta värde är troligen högre idag. I storkök är svinnet större än vid tillagning i ett enskilt hushåll, men energianvändningen bör vara lägre per kg livsmedel.
Uppgifter har hämtats från många olika källor med varierande noggrannhet och ofta råder osäkerhet om vad som är inkluderat i de olika energiangivelserna. Beräkningarna är därför på många punkter schablonartade. För att få en kontroll av rimligheten i beräkningarna görs en jämförelse med faktiskt konsumerade livsmedel (SJV, 1997), med beräknad energianvändning i livsmedelssektorn i ett makroekonomiskt perspektiv (Uhlin, 1997) samt faktisk utnyttjad areal (SCB, 1995). Vid jämförelse med faktiska förhållanden, används ett medelvärde för tre år (1992-1994) för att reducera variationen mellan enskilda år.
I de makroekonomiska beräkningarna anges ett intervall för energianvändning i distributionsledet. Vid jämförelse med dessa värden använder vi oss av medelvärdet mellan högsta och minsta värde, om inte annat anges (Uhlin, 1997).
Total använd energi i livsmedelssektorn
I fig. 1 visas energianvändning för de olika alternativen. Bland- och vegankost har totalt ungefär samma energianvändning. Den laktovegetariska kosten har ca 5 % större energianvändning än de två andra kosterna.
Den totala energikonsumtionen blir 5 % lägre för beräkningarna på direktkonsumtionen än i SNV:s studie (fig. 1). Däremot ligger energianvändning i primär- och förädlingsled 14 respektive 5 % över dessa makroekonomiska värden.
Fig. 1. Energianvändningen för att producera ett årsbehov av livsmedel för en person. "Uhlin" avser en makroekonomisk studie av energianvändningen inom livsmedelssektorn.
I primärledet är det en stor skillnad i energianvändning mellan de olika kostalternativen. Jämfört med blandkostens energianvändning kräver laktovegetarianens 56 % och veganens 40 %. I förädlingsledet är de tre kostalternativen ungefär lika vad gäller energianvändning. De två vegetariska alternativen kräver en större mängd energi i distributionsledet, 14 % och 8 % för laktovegetarisk respektive vegankost.
Både den laktovegetariska kosten och vegankosten kräver mer energi i konsumtionsledet än blandkosten (24 % respektive 19 %). För transporterna får de vegetariska kosternas större vikt och volym genomslag. Dessutom kräver lagringen av frysta och kylda vegetariska livsmedel mer energi än blandkostens på grund av de större volymerna. I tillagningen medför veganernas kost ca 20 % högre energianvändning (fig. 2).
Fig. 2. Energianvändning per år i konsumtionsledet för olika koster fördelat på tillagning, lagring och transporter (från butik till hemmet).
Den totala energianvändning för transporter är ca 10 % högre för de vegetariska alternativen jämfört med blandkosten. Transporter av foder har inte kunnat särredovisats i kostberäkningarna utan ingår primärproduktionen.
Den största kvantiteten importerade livsmedel finns i vegankosten, 173 kg livsmedel är klassat som importerat. Motsvarande för bland- och laktovegetarisk kost är 112 respektive 129 kg. Däremot kräver importen för blandkosten störst mängd energi, 130 kWh per person och år. För laktovegetarisk- och vegankost är motsvarande värden cirka 25 % lägre.
De vegetariska kosterna kräver mindre åkerareal än blandkosten. Den lakto-vegetariska kräver ca 60 % av blandkostens åkerareal, vegankosten kräver ca 40 % (fig. 3).
Fig. 3. Tillgänglig areal och arealbehov beräknad för faktisk konsumtion och tre olika koster.
Den beräknade arealanvändningen ligger under den verkliga i samtliga alternativ. Tas hänsyn till import och export, minskar behovet av åker med ytterligare ca 70 m2 och naturbetesmark med cirka 30 m2.
När det gäller naturbetesmark finns det inget behov av sådan mark i veganalternativet. En laktovegetarisk kost skulle kräva drygt en tiondel så mycket naturbetesmark som en blandkost.
Fördelningen på olika grödor för olika kostalternativ i nationell skala visas i fig. 4.
Fig. 4. Den odlade arealens fördelning på grödor och för bland-, laktovegetarisk- och vegankost. a. Faktiskt arealutnyttjande, medelvärde 1992-94 (SCB, 1995); b. arealfördelning för blandkost; c. arealfördelning för laktovegetarisk kost; d. arealfördelning för vegankost.
För en blandkost domineras arealen av spannmål, vall och oljeväxter. Den mest omväxlande arealanvändningen finns i det laktovegetariska alternativet. Speciellt andelen baljväxter ökar, från 3 % i blandkosten till cirka 15 %. Andelen potatis och rotfrukter ökar också, från 3 % till 5 %.
För vegankosten krävs stora arealer av baljväxter. Nästan en tredjedel av den odlade arealen (30 %) täcks av baljväxter. Likaså är andelen oljeväxter (21 %) stor.
Emissioner av kväve till vatten och ammoniak och metan till luft från de tre kosterna visas i fig. 5. Endast effekter av primärproduktionen, som helt dominerar dessa miljöeffekter i livsmedelskedjan, har kunnat beräknas.
Fig. 5. Mängd kväve till vatten, ammoniak till luft vid primärproduktion av livsmedel för en blandkost, en laktovegetarisk kost respektive en vegankost. - Källa: Egna beräkningar utifrån data i SJV, 1997
I denna studie har vi inte gjort åtskillnad mellan olika energikällor. Andelen fossil energi är därför okänd och vi kan inte beräkna koldioxidutsläpp från livsmedelsproduktionen. Ett alternativt sätt att beräkna koldioxidutsläppen är att anta att all energianvändning på marginalen är fossil energi. Om vi t.ex. kan minska användningen av el från vattenkraft i livsmedelsproduktionen kan den elen ersätta fossil baserad energianvändning någon annanstans. Med detta resonemang följer utsläppen av koldioxid energianvändningen.
I modellen är energianvändning i transporter proportionell mot vikten av de transporterade livsmedlen. För transporter före detaljhandeln bör det inte finnas några invändningar. För konsumenternas tranporter är det lite mer diskutabelt. Det kan invändas att energianvändningen inte ökar nämnvärt, om man transporterar en matkasse på 11 kg istället för 10 kg. Å andra sidan får man räkna med att ökade mängder livsmedel att transportera skulle leda till att några hushåll valde att använda bil vid matinköpen istället för allmänna kommunikationer. Detta gör att antagandet om att energianvändning är proportionellt mot mängden livsmedel får anses vara rimligt också för konsumenternas transporter.
Svinnets storlek har stor betydelse för hanterade mängder och därmed för energianvändningen i tidigare led. Generellt kan anmärkas att de svenska uppgifterna på svinn i konsumtionsledet ter sig låga jämfört med vissa internationella studier. Som exempel kan nämnas en studie från Nederländerna (tab. 1). Att mäta svinn hos konsumenten är svårt. Rester som spolas ned i avloppet är svåra att kvantifiera, rester i förpackningar kanske förbises, och i studier där konsumenten själv deltar finns risk för att beteendet påverkas. I en nyligen genomförd studie i USA uppmättes svinnet från konsument och detaljist till i genomsnitt 27 % (USDA, 1997).
Tabell 1. Exempel på uppskattningar av svinn (%) hos konsument i Sverige och Nederländerna
|
Sverige (totalt svinn |
Nederländerna |
||
|
Bröd |
3 |
15 |
|
|
Mjölk |
2 |
5-30 |
|
|
Fil, youghurt |
2 |
20 |
I Nederländerna den del som finns |
|
Flytande födoämnen, |
|
|
|
Källor: Koijmann, 1993; Lundgren m.fl., 1985.
I denna studie vill vi främst se om det finns någon skillnad mellan tre olika koster i resursanvändning, och det blir den relativa energianvändningen som är den mest intressanta. Den absoluta energianvändningen är därför av mindre intresse. Det är emellertid viktigt att de olika energikrävande aktiviteterna ligger på en rimlig nivå. Därför har beräkningsmodellen testats på Jordbruksverkets uppgifter för direktkonsumtion och resultatet jämförts med Naturvårdsverkets makroekonomiska uppskattningar (Uhlin, 1997).
Den totala energikonsumtionen blir 5 % lägre för beräkningarna på direktkonsumtionen än i SNV:s studie (fig. 1). Däremot ligger energianvändning i primär- och förädlingsled 14 respektive 5 % över dessa makroekonomiska värden. Detta är rimligt, då SNV:s studie endast har räknat på energianvändning i Sverige. I denna studie har samtliga konsumerade livsmedel, även importerade, tagits med. Under åren 1992-1994 var värdet av nettoimporten 12 % av värdet av landets egen produktion.
Energianvändning för distribution och konsumtion ligger under det makroekonomiska medelvärde, 83 % respektive 88 % av det makroekonomiska värdet. För distribution ligger värdet fortfarande inom det angivna intervallet, medan värdet för konsumtion är lägre än intervallet. Sammantaget tyder det på att modellen ger rimliga värden, men möjligen underskattar energianvänding i distribution och konsumtion.
Det finns en stor skillnad mellan kosterna i primärledet i energianvändning (fig. 1). Denna stora skillnad avspeglar att det behövs mindre åkerareal om man väljer att äta vegetabilier direkt istället för att låta dem bli foder för ett djur först. Blandkosten har en lägre energianvändning i förädlingsledet än både i SNV:s rapport och SJV:s direktkonsumtion. Alla tre kosterna har lägre energianvändning än SJV:s direktkonsumtion. Den viktigaste förklaringen bör vara att de tre kostalternativen bygger på en mindre andel förädlade livsmedel än vad som förekommer i statistiken för direktkonsumtionen.
Att energianvändning för de vegetariska kosterna blir så stor i förädlingsledet är inte orimligt då det ingår en stor mängd frysta/konserverade grönsaker i de vegetariska kosterna, som "väger upp" kyllagring av kött och mjölk.
Det är dock svårt att dra generella slutsatser om vad som är energisnål förädling och transport. Hänsyn måste också tas till svinn och tillagning. T.ex. har SIK visat att frysta färdigstekta köttbullar inte kräver mer energi än färska, hemlagade (P. Olsson, pers. medd., 1997).
Kooijman (1993) hävdar att det många gånger kan vara viktigare att reducera svinn än att minska energianvändning för förpackning. Energiförlust i svinn kan i enskilda fall vara tio gånger större än energianvändning i förpackningarna. Totalt används 10-15 % av energin i livsmedelssektorn för förpackningar. Det stämmer väl med det framräknade värdet vid kostberäkningarna.
I konsumtionsledet förbrukar de två vegetariska alternativen ca 20 % mer energi än blandkosten. En stor del av denna större energianvändning beror på de större kvantiteterna i de vegetariska kosterna. För laktovegetarianerna ökar också energianvändning på grund av lagring av mjölkprodukter. För vegankosten ökar tillagning relativt mer än mängden livsmedel. Lång koktid för baljväxter kan här påverka. Den största posten är dock transporter.
Skillnaderna mellan den observerade konsumtionen (SJV, 1996) och den föreslagna blandkosten är stora. För samtliga delmängder (transport, lagring och tillagning) innebär blandkosten en ökning av energianvändningnen med cirka 50%. Detta orsakas av både större kvantiteter och mindre förädlade/bearbetade livsmedel.
Vid tillagning är mikrovågsugn är det mest energisnåla alternativet, speciellt för småportioner och korta tillagningstider (tab. 2). Exempel på energianvändning vid tillagning av olika livsmedel ges i tabell 3.
Det går åt ca 500 Wh för att värma upp en ugn till 200°C. Det blir alltså kostsamt att tillaga små portioner i ugn. Pastan i exemplet i tabell 2, skulle kunna halvera energibehovet per kg och portion om en större sats kokades vid ett tillfälle. En stor del av den beräknade energianvändningen vid tillagning i enskilda hushåll styrs av vilka förutsättningar som sätts.
Tabell 2. Energianvändning för värmning av ett kg köttbullar
|
Köttbullar, frysta färdigstekta, vid tillagning |
|
|
Ugn |
5,9 |
|
Spisplatta (stekning) |
1,5 |
|
Mikro |
0,3 |
Källa: SIK.
Det finns stora skillnader beroende på tillagningsmetod. Grillning, stekning och små portioner är dyrbara. En energimedveten konsument kan göra stora besparingar med en energisnål tillagningsmetod.
Tabell 3. Energianvändning vid tillagning av olika livsmedel
|
|
|
|
|
Antal |
|
Potatis |
Kokning |
362 |
72 |
2,5 |
|
Pasta |
Kokning |
3 120 |
218 |
1,4 |
|
Ärter (torkade) |
Kokning |
1 700 |
102 |
8,3 |
|
Köttbullar |
Stekning |
1 600 |
160 |
2,0 |
|
Kotlettrad |
Ugn |
1 400 |
210 |
6,7 |
Källa: Konsumentverket (pers. medd.).
I de makroekonomiska beräkningarna uppskattas att cirka 13 % av energianvändningen i livsmedelssektorn åtgår till transporter, varav konsumtionsledet står för cirka 40 % (Uhlin, 1997). De tre undersökta kosterna utnyttjar mer energi för transporter på grund av de större kvantiteterna.
Den energianvändning för de vegetariska kosterna som orsakas av större mängd livsmedel att transportera för konsument, motsvarar cirka 1,5 % a v den totala energianvändningen. Den har ingen avgörande effekt för den totala energianvändningen, men förstärker den effekt som större kvantiteter har.
Transporter av foder har inte kunnat särredovisas i kostberäkningarna, utan ingår endast i den totala energianvändningen. I SNV:s rapport anges energianvändningen av samtliga transporter i primärledet vara ca 4-5 % av den totala energianvändningen.
En större andel av den studerade vegankosten är importerad (20 %) än i blandkosten (14 %) och den laktovegetariska kosten (15 %). Det kan vara intressant att jämföra den energi som krävs vid transporter med den som krävs för att producera kött respektive baljväxter. Baljväxterna innehåller lika mycket protein (220 g/kg) som kött och mer än dubbelt så mycket energi. För att producera 1 kg griskött går det åt 9,8 kWh/kg vid primärproduktionen. Motsvarande värde för 1 kg baljväxter är 2,8 kWh/kg.
Denna skillnad i energianvändning motsvarar vad som krävs för att transportera varan 28 000 km med lastbil eller 140 000 km med fartyg (Tillman, 1994). Om det vore fysiskt möjligt skulle man alltså kunna transportera bönor från Nya Zeeland (23 000 km) till Sverige med lastbil med mindre sammanlagd energiåtgång än vad som krävs för att producera motsvarande mängd kött i Sverige eller transportera bönorna ca 3/5 varv runt jordklotet med fartyg.
Blandkosten tycks kräva större energimängd för import, trots att mängden importerade livsmedel är mindre än för vegankosten. Troligtvis beror det på att det ingår större mängder ris och exotiska frukter i blandkosten som har antagits behöva långa transporter. I vegankosten ingår det relativt stor kvantiter importerade baljväxter, men de har till stor del antagits komma från relativt närliggande områden som t.ex. medelhavsområdet. Dessutom kräver dessa produkter inte kylning under transport.
För hela livsmedelskedjan blir skillnaden mellan de olika kosterna liten. Totalt beräknas vegankosten använda 2 % mindre energi än blandkosten och den laktovegetariska 5 % mer energi än blandkosten.
Det finns svårigheter att bedöma hur större livsmedelkvantiteter påverkar konsumenternas energianvändning. Resonemanget ovan bygger på att energimängden ökar proportionellt med kvantiteten. Det är troligen en överskattning, även om det är den bästa bedömningen vi kan göra idag. Man kan istället beräkna vad som händer om konsumenternas energianvändning antas vara konstant vid den nivå som beräknats för SJV:s direktkonsumtion, oberoende av kvantiteten livsmedel. Detta skulle innebära att laktovegetarisk kost och vegankost totalt ger en energibesparing på 5 % respektive 12 % jämfört med blandkosten. Dessa värden är troligen en viss underskattning av kvantiteternas effekt.
Däremot kan skillnader mellan olika livsmedel kan vara stora beroende på hur de har behandlats. T.ex kan ett kg konsumerad broccoli som har varit djupfryst beräknas behöva 11,2 kWh i hela livsmedelskedjan. Motsvarande mängd färsk blomkål beräknas ha utnyttjat 4,7 kWh. Ett kg bananer beräknas kräva 6,5 kWh och motsvarande värde för äpplen är 2,9 kWh.
Den beräknade arealanvändningen ligger under den verkliga i samtliga alternativ (fig. 3). Tas hänsyn till import och export, minskar behovet av åker med ytterligare ca 70 m2 och naturbetesmark med ca 30 m2.
Vid beräkningar av foderåtgång och avkastning utgår vi från produktionsgrenskalkyler, där mängden bete från naturbetesmark är specificerad (SNV, 1997). Den angivna kvantiteten naturbetesmark anger att det är möjligt att täcka en viss del av betesbehovet med naturbetesmark. Självfallet går det att förlägga allt bete på åkermark. Däremot är det inte lämpligt att ersätta åkerbete med ett ofta magrare naturbete. Det gäller till exempel för högproducerande mjölkkor.
Det finns en beräknad "brist" på naturbetesmark i SJV:s alternativ och konventionell kost. Denna "brist" beror på att en mindre del av produktion sker på naturbetesmark än vad som är antaget i beräkningarna. Därtill är förmodligen en stor del av naturbetesmarken mindre intensivt utnyttjad än vad som antagits. Dessa skillnader gör att ytterligare ca 100 m2 åker behövs för betesproduktion än vad som framgår i fig. 3.
Detta förklarar dock inte hela skillnaden mellan faktisk tillgänglig areal och den beräknade utifrån SJV:s direktkonsumtion. Denna skillnad uppgår till ca 200 m2 åker om import och export är inkluderat. Ytterligare faktorer som skulle kunna förklara denna skillnad är underskattat svinn i distribution och förädling, för hög avkastning i beräkningarna eller lagerförändringar.
Skillnaden i arealanvändning mellan SJV:s direktkonsumtion och blandkosten kan till en stor del tillskrivas den skillnad på 20-30 % mellan tillgänglig energi i födan i SJV:s direktkonsumtion och beräknad verkligt energibehov för befolkningen (Becker & Jonsson, 1985). I kostberäkningarna har också förutsatts att all tillagning sker i enskilda hushåll med ca 3-5 % svinn. Ca 17 % av måltiderna sker i någon form av storkök med ett betydligt större svinn (20-30 %).
Om man tänker sig att alla svenska konsumenter hade samma kost, får de beräknade alternativen drastiska effekter för vilka växtföljder som är möjliga. Redan en övergång till en rekommenderad blandkost skulle medföra stora förändringar. Ett utbyte av animaliskt fett mot mer vegetabiliskt fett i kosten skulle föra med sig att andelen vall av odlad areal skulle minska från 43 % till 27 %. Oljeväxtarealen skulle öka från 5 % till 17 % (fig. 4).
En laktovegetarisk kost innebär minst problem i växtodlingen. Andelen baljväxter ökar från 3 % i blandkosten till ca 15 %. Andelen potatis och rotfrukter ökar också, från 3 % till 5 %.
För vegankosten krävs stora arealer av baljväxter. Nästan en tredjedel av den odlade arealen (30 %) täcks av baljväxter. Denna stora andel skulle innebära stor risk för växtföljdssjukdomar. Likaså börjar andelen oljeväxter (21 %) bli stor.
Ett alternativ vore att införa träda/gröngödslingsgrödor på ca 25 % av den odlade arealen. Man får då ett totalt behov åkermark och fördelning av grödor som i stort överensstämmer med det laktovegetariska alternativet.
I en laktovegetarisk kost ingår en relativt stor del mjölkprodukter (bilaga 1) motsvarande ca 2 401 mjölk. Det är en större andel än vad som används i blandkosten (2 101). Det krävs alltså ett relativt stort antal kor för att producera denna mjölk. Antalet kor som krävs är dock mindre än vad som finns idag. Idag beräknas antalet mjölkkor vara knappt 500 000. För en laktovegetarisk kost krävs det ca 360 000 kor
Problemet är hur en sådan produktion ska kunna bedrivas i nationell skala utan att producera kött som ingen laktovegetarian vill ha och utan att avliva fler djur än nödvändigt. Fysiologiskt och tekniskt finns det lösningar. Kon skulle kunna stimuleras med hormoner för att producera mjölk utan att föda någon kalv.
Föryngringen skulle kunna skötas om genom att könssorterade ägg inplanteras i lämpligt antal kor för att ersätta de kor som faller för åldersstrecket och de få tjurar som behövs för aveln. Kornas livslängd skulle kunna förlängas genom en något lägre intensitet i mjölkproduktionen. Tekniken finns till stor del redan, men de etiska aspekterna gör att det kan diskuteras om en sådan produktion skulle bli accepterad av konsumenterna. För närvarande är det också olagligt i Sverige att använda hormoner i produktionshöjande syfte.
Miljöeffekterna har endast kunnat beräknats för primärproduktionen (fig. 5). Vilka miljöeffekterna blir av den samlade livsmedelskedjan för de olika kosterna är däremot okänt.
Minskningen av kväveutlakningen i de vegetariska kosterna är främst en effekt av att det behövs en mindre areal på grund av mindre eller utesluten foderodling. I vegankostalternativet minskas arealeffekten något av att ökad baljväxtodling leder till ökad utlakning per hektar.
Ammoniak- och metanföroreningar från jordbruket orsakas av animalieproduktionen. Om animalieproduktionen skulle upphöra försvinner också jordbrukets utsläpp av dessa ämnen.
Becker, U. & Jonsson, L. 1985. Svinnet i livsmedelshanteringen-en inventering. Vår föda, suppl. 1/ 85. Uppsala.
Classen. J., Siebenmorgen, T.J., Griffis, C.1. & Young, J.C. 1992. Processing Energy Requirements for Several Vegetables. Transactions of the ASAE 35(3).
Hoffman, R. & Uhlin, H.-E. 1997. Resursflöden i jordbruket i energi-, fysiska och monetära termer - bakgrundsmaterial för 1993 års beräkningar samt sammanfattning för 1956,1972 och 1993. SLU, institutionen för ekonomi, ämnesgruppen för lantbrukets företagsekonomi, småskriftserien 111. Uppsala.
Jörnrup, H. 1983. Svinn i JN:s konsumtionsberäkningar. Statens jordbruksnämnd, utredningsbyrån. I: Becker, W. & Jonsson, L. 1985. Svinnet i livsmedelshanteringen - en inventering. Vår föda, suppl 1/85. Uppsala.
Kooijman. J.M., 1993. Environmental Assessment of Packaging: Sense and Sensibility. Environmental Management 17 (5), s. 575-586.
Lundgren, A.-C., Perers, M., Ekman, J. & Hambraeus, L. 1985. Svinnet av livsmedel i det enskilda hushållet. En studie av 90 hushåll i Uppsala-Enköpingsregionen i februari 1984. Vår föda, suppl 1/85. Uppsala.
SCB. 1995. Jordbruksstatistisk årsbok 1995. Örebro.
Singh, R.P. (ed.). 1986. Energy in Food Processing. Energy in World Agriculture 1. New York.
SJV. 1996. Livsmedelskonsumtion 1992-1995. Jordbruksverket rapport 1996:7 Jönköping.
SNV. 1997. Det framtida jordbruket. Naturvårdsverket rapport 4 755. Stockholm.
Tillman, A.-M. 1994. Godstransporter i livscykelanalys. Schablonvärden för energianvändning och emissioner. Chalmers tekniska högskola, avdelningen för teknisk miljöplanering, rapport 1994:1. Göteborg.
Uhlin, H.-E. 1997. Energiflöden i livsmedelskedjan. Naturvårdsverket rapport 4732. Stockholm.
USDA. 1997. Estimating and addressing America's food losses. Food Review, August 1997. Washington, USA.
Personliga meddelanden från:
P Olsson. 1997. SIK. Göteborg.
Åke Bruce
Majoriteten av Sveriges vegetarianer äter en laktovegetarisk kost, dvs. förutom vegetabilier ingår även olika mejeriprodukter. I en s.k. vegankost utesluts alla animala livsmedel. Denna kost kan vara mer eller mindre ensidigt sammansatt och inte sällan undviker man dessutom spannmålsprodukter och potatis. I USA finns grupper som i huvudsak lever på frukter och nötter, liksom det där också finns grupper som accepterar även ägg i en laktovegetarisk kost.
Det finns många orsaker till varför man väljer en vegetarisk kost. En grupp gör det av etiska eller religiösa skäl. Sjundedagsadventisterna förespråkar, men kräver ej, en laktovegetarisk kost. Däremot önskar man att medlemmarna skall avstå från tobaksrökning, alkohol och koffeinhaltiga drycker. Även i Sverige finns smärre grupper av vegetarianer, som tillhör olika orientaliska religioner inklusive zenmakrobiotiken. Antroposofernas idéer har speciellt kommit att påverka odlingen av vegetabilier.
Från religiös synpunkt är det först under de senaste tre tusen åren som man medvetet har eftersträvat en vegetarisk kost. Hos Indiens hinduer har exempelvis de högre kasterna successivt ändrat sin kost i en allt mer vegetarisk riktning. Det finns exempel på kaster, som för att öka sin status medvetet har övergått till en mera vegetarisk kost. Inom kristendomen finns klosterordnar som lever helt vegetariskt, och hos de amerikanska sjundedagsadventisterna är majoriteten vegetarianer. Inom flera andra inriktningar finns extrema grupper, vars vegetariska koster kan ha mycket olika sammansättningar. I vissa fall kan de var fullvärdiga och i andra fall klart undermåliga.
Under artonhundratalet blev vegetarianism en modevåg i Storbritannien. Sverige påverkades dock mera av olika läror från Centraleuropa. Speciellt inflytande hade den schweiziske läkaren Bircher-Benner, som framförallt hävdade att upphettning av vegetariska livsmedel var förkastlig. Hans idéer togs upp av Are Waerland, som från trettiotalet och ett par decennier framåt intensivt propagerade för en väsentligen laktovegetarisk kost (vegetabilier i kombination med olika mejeriprodukter).
Under de senaste decennierna har idéerna om en vegetarisk kost fått en ökad spridning, och sannolikt lever idag cirka femtio tusen svenskar ständigt eller periodvis på en vegetarisk kost.
Veckopressen innehåller ofta reportage, som beskriver olika behandlingseffekter av vegetariska koster. Det är därför inte förvånansvärt att många personer med kroniska sjukdomar prövat en kostomläggning och sedan bibehållit en vegetarisk kost. Inte sällan beror det på att man subjektivt och objektivt upplevt en förbättring. Tyvärr är dokumentationen fortfarande mycket begränsad, när det gäller påvisbara behandlingseffekter.
Idag finns en allmänt utbredd rädsla för att vår mat innehåller olika, mer eller mindre främmande ämnen. Man uppfattar den moderna kosten som fylld av olika konstgjorda "gifter" och önskar därför en så naturlig och obehandlad kost som möjligt. Helst skall då produkterna vara odlade utan användning av handelsgödsel eller syntetiska bekämpningsmedel. Vad man dock sällan har klart för sig är att de flesta grönsaker, även om de är odlade utan syntetiska bekämpningsmedel eller handelsgödsel, kan innehålla naturliga, ohälsosamma komponenter.
Det finns idag en hel del näringsfysiologiska studier av olika vegetariska koster. Rent allmänt kan framhållas att en omväxlande laktovegetarisk kost inte kvalitetsmässigt skiljer sig från den blandkost som de flesta näringsfysiologer rekommenderar. Båda kosterna innehåller tillräckligt av livsnödvändiga näringsämnen. De invändningar som kan resas angående innehållet av vissa spårelement gäller i lika hög grad för båda kosterna. En vegankost saknar dock flera näringsämnen som bara finns i animala livsmedel. Vissa ensidiga vegankoster kan dessutom innebära ytterligare risker.
Vissa vegankoster med sitt ursprung i Kalifornien baseras exempelvis i mycket stor utsträckning på färsk frukt. Förutom de rent praktiska och ekonomiska problemen med en sådan kost i Sverige riskerar den att bli fattig på en rad vitaminer och mineralämnen. I Sverige har en del terapeuter förespråkat ensidiga vegankoster utan exempelvis spannmålsprodukter. Även här kan det bli svårt att klara alla mikronäringsämnen.
Om man vill tillgodose energibehovet genom att äta en rent vegetarisk kost, måste man konsumera cirka 8 kg bladgrönsaker, 5 kg färska rotfrukter eller 700 gram spannmål varje dag. Portionerna blir således jättestora. Om man vill äta sig mätt på färska vegetabilier men med ett extra tillskott av matfett, kan naturligtvis portionernas storlek minska. Vegetarianer och speciellt veganer är ofta magra, och en vegetarisk kost kan därför vara en effektiv bantningskost.
Flera studier har visat att barn som äter en vegetarisk kost är lättare och ibland något kortare än jämnåriga kamrater, som äter blandkost. Däremot har man inte med säkerhet noterat några andra, negativa effekter. Sannolikt beror den fördröjda längd- och vikttillväxten hos dessa barn på ett lågt energiintag, eventuellt delvis beroende på en voluminös kost. Ett alltför högt innehåll av kostfiber kan dessutom göra att mängden energi och näringsämnen per portion blir onödigt låg. Man kan emellertid inte utesluta att en viss zinkbrist också kan spela en roll.
Animaliskt protein har som regel ett högre biologiskt värde än protein från olika växter. Det är dock välkänt att man genom att blanda olika växtproteiner kan få ett högt biologiskt värde även på proteinet i en ren vegankost. Detta har visats i många undersökningar, och det finns idag inga allvarligare invändningar rörande vegetariska kosters proteinsammansättning, vare från kvalitativ eller kvantitativ synpunkt. Problemen med proteinbrist i u-länderna beror vanligen på att man där äter en mycket ensidig vegetarisk föda baserad på rotfrukter eller frukter med mycket kolhydrat men lågt innehåll av protein och fett. Födan är ofta voluminös och stannar kvar länge i magsäcken. Det uppstår således rent praktiska problem att tillgodose protein- och energibehoven.
Det totala fettintaget är ofta lägre i vegetariska koster än i blandkoster. Vanligtvis är även förhållandet mellan fleromättade och mättade fettsyror (den s.k. P/S kvoten) högt, vilket kan vara gynnsamt från hjärt-kärlsynpunkt. Eftersom kolesterol saknas i vegetabilier, blir kolesterolintaget i en ren vegankost praktiskt taget lika med noll. Däremot ingår en rad andra växtsteroler, som kan påverka kroppens kolesterolomsättning positivt.
Stärkelse från spannmål och potatis liksom sockerarter från frukter, bär, rotfrukter och grönsaker är en viktig energikälla. Sockerintaget kan i vissa koster med ett rikligt inslag av frukter och bär bli överraskande högt, vilket i det här sammanhanget dock inte behöver vara någon direkt negativ kostfaktor. Däremot bör man tänka på tandhälsan och inte gå och småäta dessa produkter.
Under senare år har intresset för kostfibers olika fysiologiska effekter varit mycket stort. Man vet idag att olika fibertyper har skilda effekter när det gäller vattenhållande förmåga, påverkan på blodsocker och kolesterolomsättning etc. Det höga kostfiberinnehållet liksom variationen av olika kostfibertyper i en omväxlande vegetarisk kost skulle bl.a. kunna minska blodets fettinnehåll.
Vegetabilier är i allmänhet inte särskilt järnrika. Tillgängligheten av det järn (och zink) som finns i spannmål kan dessutom påverkas negativt av fytinsyra. Detta är en organisk fosforsyra, som finns i de flesta fröer och vars funktion sannolikt är att binda spårelement och fosfor i fröet. När fröet gror bryts fytinsyran snabbt ner, och järn- och zinktillgängligheten ökar. Ungefär samma sak sker i en deg, och om en surdeg baserad på fullkomsmjöl får stå över natten, har en hel del fytinsyra brutits ner.
Även om man således vid näringsberäkningar finner att vegetariska koster vanligtvis inte är särskilt rika på järn, förefaller järnbrist ändå inte vara något stort problem hos vegetarianerna. En viktig positiv faktor är C-vitamin i råkost, färska frukter och bär, som påtagligt ökar järnupptaget. Detta gör att vegetarianerna förhållandevis effektivt utnyttjar det järn som finns i kosten, trots att absolutmängden är ganska låg. Men i frånvaro av C-vitamin uppstår lätt järnbrist.
Det finns idag många undersökningar som visar att vegetarianer har ett lågt zinkintag. Förutom att vegetabilier (med undantag av fullkorn) generellt har ett lågt zinkinnehåll, stör fullkornsprodukternas fytinsyra absorptionen av zink.
Trots att många vegetariska koster har ett lågt zinkinnehåll, är det dock tveksamt om detta i sig leder till några påtagliga negativa konsekvenser. Det bör emellertid påpekas att en störd längdtillväxt hos barn kan vara ett symptom på zinkbrist.
Vegetabilier som odlas i Sverige har genomgående ett lågt seleininnehåll. Detta beror på att selentillgängligheten i de flesta svenska jordar är mycket begränsad till skillnad från förhållanden i USA och många tropiska områden. Seleninnehållet i en vegankost, i huvudsak baserad på svenskproducerade livsmedel, kan bli mycket lågt, medan det i en blandad vegankost, som innehåller råris, bovete, nötter och torkade frukter kan bli väsentligt högre. I en laktovegetarisk kost tillkommer också selen från mjölk och mejeriprodukter.
Endast ett antal livsmedel (havsfisk och mjölk liksom grönsaker odlade i närheten av havet) innehåller nämnvärda mängder jod, och om man avstår från jodberikat koksalt, kan risken för jodbriststruma inte helt uteslutas. Trots detta tycks inga fall av denna sjukdom ha rapporterats under senare år i Sverige.
Mjölk och olika mejeriprodukter är våra viktigaste kalciumkällor, och en vegankost kommer därför att ha ett relativt lågt innehåll av detta mineralämne. Hittills har man dock inte funnit några påtagliga negativa effekter och risken för exempelvis skelettskörhet (osteoporos) förefaller inte vara ökad. En god fysisk aktivitet kanske i det här sammanhanget är en viktigare skyddande faktor än att man får i sig stora mängder kalcium.
Ett par vitaminer finns uteslutande i animala livsmedel. Det ena är vitamin B12 som visserligen bildas av mikroorganismer men där inälvsmat, kött och mejeriprodukter är de viktigaste källorna. En liten mängd vitamin B12 kan följa med mikroorganismer i dåligt rengjorda vegetabilier eller i groddar, och likaså kan sannolikt små mängder bildas vid mjölksyrejäsning och annan mikrobiologisk behandling av livsmedel. Möjligen kan vissa svampar och alger ha naturliga halter av detta vitamin, men tillgängligheten av vitamin B12 i dessa produkter är oklar. Genomgående är dock halterna i dessa produkter låga.
Det finns idag åtskilliga rapporter om B12-brist hos veganer. Eftersom kroppen normalt har stora förråd av detta vitamin, krävs åtskilliga års sträng vegankost innan bristsymptom uppträder. Situationen kompliceras av vegankostens höga halt av folsyra, som i viss mån kan maskera B12-bristen. Detta gör att den klassiska bristsjukdomen perniciös anemi vanligen är mindre framträdande, och i stället dominerar nervskador. I ett par fall har dessutom svåra störningar av ämnesomsättningen påvisats hos nyfödda barn till mödrar som ätit en extrem vegankost.
Rent teoretiskt borde betydligt flera veganer ha B12-brist än vad som för närvarande är dokumenterat. Sannolikt kan man anpassa sig till ett långvarigt lågt intag, och det kan inte hellre uteslutas att grovtarmens bakterier bildar B12 som i sin tur kan absorberas i små mängder. Ett intressant faktum är att hinduer från Indien i sitt hemland kunnat äta en vegankost utan problem men utvecklat B12-brist i Storbritannien. Sannolikt var vegetabilierna i Indien förorenade av bl.a. tarmbakterier (som kan bilda ganska stora mängder B12), medan de brittiska grönsakerna var betydligt renare.
En vegankost behöver alltså normalt kompletteras med vitamin B12. Man bör därvid välja ett B12-preparat från en seriös tillverkare. På apoteket och i hälsokostbutikerna finns kosttillskott som innehåller B12. Numera kontrolleras de flesta av dessa produkter regelbundet.
Vitamin D saknas i vegetabiliska livsmedel och nämnvärda
mängder finns egentligen endast i feta fiskar samt i D-vitaminberikad
lättmjölk och matfett. För äldre individer
spelar kostens D-vitamininnehåll dock en liten roll. Solljusets
ultravioletta strålning bildar nämligen i huden ett
ämne som i levern kan omvandlas till aktivt vitamin D. Redan
en kort tids solbestrålning på en del av huden räcker
för att tillräcklig mängd D-vitamin skall bildas.
Vitaminet spelar störst roll under de första levnadsåren,
och av denna anledning får alla barn AD-droppar. Rakit är
idag utomordentligt sällsynt i Sverige, men några fall
har rapporterats från barn till föräldrar som
levt vegetariskt men som framförallt motsatt sig AD-profylax.
I Storbritannien hade man för några år sedan
åtskilliga fall av rakit bland invandrande indier, som man
inte nådde med den förebyggande barnhälsovården.
Dan Egonsson
Det finns inga etiska sanningar att väga eller mäta, och det finns inga handfasta belägg för att den ena etiska ståndpunkten är rimligare än den andra. Etik kan därför vara mer tålamodsprövande än rent faktabaserade ämnen - det finns inga genvägar eller obestridda auktoriteter att luta sig mot, utan det gäller att ta ställning till resonemang. Etik handlar om att uppnå insikter via argument, där faktakunskap visserligen kan spela en väsentlig roll, men där grundvalen ändå till slut är vårt sinne för vad som är rimligt och rationellt. Det finns sällan bara ett sätt att se på ett problem som uppfyller detta krav, och det är sällan något synsätt uppfyller kravet helt. Därför är etisk diskussion också en träning i ödmjukhet, eftersom man alltid måste vara beredd att ompröva både sina utgångspunkter och slutsatser.
Detta innebär inte att den som ägnar sig åt etisk analys bör avstå från att ta ställning. Tvärtom kan man se det personliga ställningstagandet som en av de viktigaste drivkrafterna bakom etiken som mänskligt verksamhetsfält. Sådan verksamhet blir i längden steril, om den inte också får mynna ut i ett moraliserande om vad som är rätt och fel. Men i detta moraliserande måste man bära med sig insikten att det inte finns några oomkullrunkliga etiska sanningar och en beredvillighet att ständigt underkasta resonemangen såväl egen som andras omprövning.
För mig finns det därför en skillnad mellan idéhistorikerns och etikerns sätt att behandla människans syn på djur och natur. Det finns ett utrymme för neutralitet och opartiskhet i det förra fallet som det inte på samma sätt finns i det senare. Detta avspeglar sig också i min text: på samma gång som jag vill beskriva några av de viktigaste positionerna i frågan om människa och djur tar jag också ställning. Men av flera anledningar bör inte detta ställningstagande uppfattas som slutgiltigt, av de skäl som jag nyss redogjort för, men också av skäl som har att göra med faktaunderlaget.
Jag skulle inledningsvis vilja kommentera några saker som spelar en viss roll i min framställning, varav ett par rör faktiska antaganden. Jag gör t.ex. vissa antaganden om våra s.k. intuitioner i förhållande till vissa uppdiktade situationer. Här finns det åtminstone tre problem. För det första är själva metoden att testa folks reaktioner eller känslor i förhållande till mer eller mindre fantasifulla tankeexperiment inte filosofiskt okontroversiell. Men då den trots allt är en vanlig metod i den etiska diskussionen, har jag valt att bortse från detta problem. För det andra är det inte klart hur man ska förstå det som kallas för intuitioner här - är det trosföreställningar, dvs. något som kan vara sant eller falskt, eller är det känslor eller viljeattityder?
Jag har inte här bekymrat mig om detta problem utan antar att det finns aspekter av allt detta i intuitioner. Framför allt har jag tänkt på intuitionerna som spontana känslomässiga uppfattningar om olika moraliska nyanser och om vad som är rätt eller fel. För det tredje gör jag vissa antaganden om hur folks normala känslomässiga reaktioner ser ut. Dessa antaganden kan förstås vara falska, eftersom jag inte gjort några regelrätta attitydundersökningar på empirisk grund. De är istället baserade dels på erfarenheter som jag gjort i min undervisning, dels på mina egna reaktioner tillsammans med hypotesen att jag fungerar ungefär på samma sätt som folk i allmänhet.
Vad som också är omstritt är huruvida man kan dra några etiska slutsatser på grundval av folks känsloreaktioner. För låt oss anta att man verkligen kan testa sina etiska attityder gentemot beskrivningar av uppdiktade situationer eller s.k. etiska tankeexperiment. Vad ska man dra för slutsats av det faktum att de flesta av oss med övertygelse reagerar på ena eller andra sättet? Varför ska man lita på folks känslor?
Det finns två sätt att grunda etiken på intuitioner som det är viktigt att särskilja.
1. Å ena sidan kan man betrakta intuitionerna i sig som bevisvärde. Det att vi känner på oss att en viss handling är rätt eller fel att utföra i en viss situation tas som intäkt för att det verkligen förhåller sig så. Detta brukar man kalla intuitionism. Intuitionismen är alltså en teori om hur man skaffar moralisk kunskap. Ser vi en person som misshandlar ett barn, talar vår moraliska känslighet omedelbart om för oss att det är fel. Ett av problemen med intuitionism är förstås att det inte är alla fall som vi är lika ense om som när det gäller barnmisshandel. I många fall strider folks intuitioner mot varandra. Så är det t.ex. i fråga om aktiv dödshjälp. Vissa upplever sådan dödshjälp som moraliskt rimlig, andra upplever motsatsen. Detta problem kan intuitionisterna försöka lösa genom att säga att oenighet ofta bottnar i oenighet i sakfrågor och att den normativa enigheten är större än man tror, bara man kan skingra sakliga missuppfattningar. Folk med samma information har ungefär samma värderingar, menar man.
Det finns normalt en stark koppling mellan intuitionism och vad man kan kalla för värdeobjektivism, enligt vilken värden existerar oberoende av den som värderar. Värdena finns på något sätt redan ute i verkligheten, färdiga att upptäckas av den som värderar med hjälp av den omedelbara kunskapskälla som hennes intuitioner utgör, och värderingar kan således också vara sanna eller falska. Om det är sant att aktiv dödshjälp i vissa situationer är etiskt försvarbart, beror det på att det föreligger ett objektivt värdefaktum, enligt vilket det är så. Motsatsen till denna uppfattning är värdesubjektivismen, enligt vilken alla värden förutsätter någon som värderar. Något är värdefullt därför att någon värderar det. I värdeobjektivismen finns således värdena oberoende av den som värderar, medan de i värdesubjektivismen förutsätter den som värderar.
Själv känner jag - av olika anledningar som vi inte behöver gå in på här - större sympati för värdesubjektivismen än värdeobjektivismen, och jag är heller inte säker på om jag vill acceptera intuitionismen. Trots detta spelar intuitioner en viktig roll i min framställning. Hur går detta ihop?
2. Intuitioner kan också ha en väsentlig uppgift i värdesubjektivismen, just som indikatorer på eller rentav uttryck för folks värderingar. För om värden på något sätt konstitueras av värderingar, kommer det att ligga ett subjektivt värde i det som folk värderar. Och några andra värden än dessa subjektiva värden finns det inte enligt subjektivismen. Det är därför ur subjektivistisk synvinkel viktigt, om man talar om en värdeskillnad mellan människor och djur, att veta hur folk uppfattar denna skillnad - värderar folk i allmänhet människor och djur olika? Om de gör det, finns det också en värdeskillnad mellan dessa varelser i den enda bemärkelse av "finns" som subjektivismen är beredd att erkänna i samband med värden.
En annan sak som spelar en viss roll i min framställning är personbegreppet. Jag vill redan nu påpeka att jag använder detta begrepp kanske något annorlunda än vad som är normalt i vardagsspråket, även om jag ansluter mig till filosofisk praxis. Låt mig förklara.
Man kan skilja mellan två medvetandenivåer. Dels en nivå där man är medveten om företeelser i omvärlden eller vissa kroppsliga processer. Spädbarnet kan vara medvetet om den färggranna boll föräldern håller upp framför det och kanske t.o.m. försöka gripa om den. Spädbarnet är dessutom med all sannolikhet medvetet om vissa typer av smärtförnimmelser, och av den anledningen skulle vi t.ex. inte vilja utföra en operation på barnet utan narkos eller bedövning. Spädbarnet har alltså ett medvetande. De flesta av oss utgår åtminstone från det.
Däremot är det mindre sannolikt att spädbarnet kan relatera sitt medvetandeinnehåll till sig själv; det är mindre sannolikt att barnet är självmedvetet. Det är nämligen en sak att vara medveten om det färggranna föremål som finns i ens blickfång och en helt annan sak att vara medveten om att någon håller upp ett färggrant föremål framför en. Spädbarnet kan vara medvetet om bollen men inte om det komplexa faktum att det finns en boll framför det själv. Det kan också sträcka handen efter bollen utan att vara medvetet om att det är dess egen hand som sträcks efter bollen.
Man brukar säga att barnets självmedvetande inte kommer förrän tidigast i tre- eller fyraårsåldern. Själv tror jag att det är omöjligt att ange en tidpunkt på detta sätt, eftersom gränsen mellan att vara blott medveten och självmedveten med all sannolikhet är flytande. Detta innebär också att om vi använder personbegreppet för att beteckna bl.a. förmågan att ha självmedvetande och kanske också förmågan till en tidsuppfattning, som gör att man kan skilja mellan nutid och framtid, så bör man rimligen gradera personskapet - man kan vara person i större eller mindre utsträckning.
Denna förutsättning spelar också en viss roll för ett av de faktaantaganden som jag bygger min framställning på, nämligen att det finns djur som har personstatus. Detta bör inte förstås som att de har en förmåga till självreflektion som motsvarar den vuxna människans, utan bara att det på sin höjd är en gradskillnad mellan den vuxna människans förmåga till rationalitet, självmedvetande, självreflektion och självvärdering samt vissa djurs. Betvivlar man detta, rekommenderar jag att man läser min text som en hypotes om vad som skulle följa, om det visar sig att djur kan vara personer eller ha kapaciteter som liknar dem personer har.
Våra attityder till djur har förändrats genom historien. Delvis har dessa attityder varit kopplade till vår syn på människan. För tillfället är människans ställning stark i västvärlden, och det finns därför många som ser med fruktan på de allt röststarkare djurrättsrörelserna och deras krav på en omläggning av våra matvanor och stopp för djurförsök. Många tänker sig att en alltför omfattande omsorg om djuren kommer att inverka menligt på människans ställning. De som företräder djurens intressen kan försöka mildra dessa farhågor på olika sätt. Vanligtvis menar man att det från deras sida inte handlar om att sänka människovärdet utan att höja värdet för djuren - och det beskrivs ofta som ett grundläggande jämlikhetskrav, att vi bör ta lika hänsyn till intressen, oavsett om dessa intressen finns hos djur eller människor.
Även detta upplevs stötande för den som omfattar idén om ett speciellt människovärde. För denna idé föreskriver inte bara att det är fel att värdera människor olika på grund av härkomst, utseende, begåvning, kön, ålder m. m., utan också att man placerar människan i en särskild moralisk kategori i förhållande till djuren - alla människor är således i någon fundamental mening lika mycket värda, och vi står alla i någon grundläggande bemärkelse över djuren.
Denna idé har med all säkerhet ett kristet ursprung. Människans moraliska särställning kan förklaras med hänvisning till att hon ansetts vara skapt till Guds avbild med en odödlig själ. Idén om ett människovärde så som det har beskrivits ovan finns inte hos de gamla grekerna, åtminstone inte hos de mest tongivande. Det är sant att Aristoteles tänker sig naturen som en hierarki med människan i toppen (och det finns också filosofer som gärna spårar ursprunget till den kristna traditionen till just Aristoteles):
Växter finns för djurens skull, oskäliga djur för människans skull - tamdjur för honom att bruka och äta, vilda djur (åtminstone de flesta) att använda till mat och andra förnödenheter, exempelvis kläder och olika verktyg. Eftersom naturen inte skapar något i onödan eller utan syfte är det utan tvekan sant att hon skapat samtliga djur för människans skull (1943, s. 261).
Men det bör betonas att Aristoteles på två viktiga punkter avviker från människovärdesidén som jag beskrivit den.
För det första menar han inte att alla människor är lika mycket värda. De fria manliga medborgarna är mest värdefulla i kraft av sin intellektuella begåvning. Mindre värda är kvinnorna, vars naturliga funktion är att lyda männen. För att inte tala om den som är slav av naturen, vilken är att betrakta som ett levande redskap och som sin herres ägodel. Aristoteles säger att "han som kan vara och därför är någon annans, och som har nog förstånd för att förstå rationella skäl men inte att formulera dem för sig själv, han är av naturen en slav. Under det att de lägre djuren inte ens kan förstå rationella skäl; de lyder sina instinkter" (1943, s. 256). Detta strider mot den ena grundpelaren i den moderna människovärdesidén: likavärdesprincipen. Aristoteles definierar människan som det rationella djuret, och helt följdriktigt låter han sedan den förmenta graden av rationalitet i en varelse vara avgörande för hennes mänsklighet. Slaven är en människa, enligt Aristoteles, men samtidigt en ägodel i kraft av sin klena intellektuella utrustning.
För det andra tänker sig Aristoteles att en enskild människa faktiskt kan stå lägre än ett enskilt djur. Han säger:
För människan, när han når sin fulländning, står högst bland djuren, men när han är skild från lag och rättvisa, så står han lägst bland alla; [...] om han inte har dygd, så är han det mest oheliga och barbariska av djur (1943, s. 253).
Detta strider mot den andra grundpelaren i människovärdestanken, nämligen att människan alltid står över djuren, dvs. i någon fundamental mening är varje människa mer värdefull än varje djur. Jag menar inte att detta skulle betyda att det för alla västerlänningar eller ens för de flesta gäller, att det inte finns något djur som vi bryr oss mer om än vem som helst bland människorna. Jag menar snarare att det finns vissa rättigheter, som de flesta av oss är beredda att tillskriva alla människor men som vi däremot inte anser oss kunna tillskriva ett djur, hur mycket vi än bryr oss om det.
Man kan uppfatta Kant som en värdig företrädare för den västerländska synen på människans värde. Kant skiljer sig markant i sitt synsätt från Aristoteles, även om det också finns starka beröringspunkter. Även Kant grundar människans värde på hennes förmåga till rationalitet. Det har således inte i Kants ögon i sig någon betydelse vilken biologisk art en varelse tillhör, utan det som är viktigt är de egenskaper som normalt följer med arttillhörigheten, vilket ju rationaliteten gör för de flesta medlemmar av den mänskliga arten. Det är alltså rationella varelser som besitter ett speciellt slags värdighet, inte människan som sådan.
Kant formulerar den version av det kategoriska imperativet, som också har kallats för människovärdesprincipen, på följande sätt:
Handla så, att du behandlar mänskligheten såväl i din egen som i varje annan person aldrig blott såsom medel utan tillika såsom ändamål (1920, s. 74).
Det är oklart om Kant kan ge ett rationellt försvar för människovärdesprincipen. Trots detta kan man konstatera att det är en mycket fruktbar princip. (Se Richard Norman, 1983, s. 118 f f. Mitt resonemang kring Kants människovärdesprincip ansluter sig också i stora stycken till Normans.)
Med hjälp av människovärdesprincipen tror sig Kant kunna härleda i det närmaste ett slags utilitaristiska principer från sin teori. Andra människors lycka främjas genom att man gör deras önskemål till sina egna önskemål. För utilitaristen är det emellertid intressena som befinner sig i fokus för uppmärksamheten. Kants uppmärksamhet är primärt inriktad på personen som har dessa intressen och inte på intressena själva.
Detta är en ganska viktig skillnad, som bl.a. för med sig att personer enligt Kant inte är utbytbara. Det är ett av de stora problemen med utilitarismen - om det enda värdefulla är att befrämja så många intressen som möjligt, blir det inte viktigt vem som har dessa intressen, bara att det är någon som har dem. Personer blir i utilitarismen bara viktiga i egenskap att vara innehavare av intressen. Det innebär också att personer tycks vara utbytbara eller ersättliga enligt utilitarismen. Antag att man dödar en person men ersätter henne med en ny person, dvs. man ger liv åt en annan person med ungefär samma intresseprofil som den första personen, ja, då har inte utilitarismen något att invända. Jag som person blir mer att betrakta som ett slags behållare för intressen, och det spelar ingen roll om jag finns kvar som behållare, om man bara kan föra över mina intressen eller liknande intressen till en annan behållare.
Detta tänkesätt förhindrar Kant genom att göra en distinktion mellan det som har värde och det som har värdighet. Kant säger:
I ändamålens rike har allt antingen ett pris eller en värdighet. För det, som har pris, kan något annat sättas i stället, men det, som står över allt pris och således icke kan ersättas med något annat, det har värdighet (1920, s. 80-81).
Dvs. den transaktion, som består i att man har en sak som är värdefull men förstör den och ersätter den med en annan sak som är värdefull, går enligt Kant jämnt upp. Om man däremot tänker sig att man förstör något som har värdighet och försöker ersätta det med något annat som har värdighet, t.ex. att man dödar en person och sätter en annan till världen, så skapas en förlust man inte kan kompensera för.
För Kant är det personer som ger värde till saker och ting när de värderar dem - tingen har värde i kraft av den roll de spelar i personers liv. Och om alla värden är relativa till personer, ja då måste dessa personer själva ha ett egenvärde. Alltså om allt som har värde har detta värde i relation till personer, måste dessa personer själva ha ett icke-relativt värde, eller ett egenvärde, dvs. en värdighet. Denna måste man respektera och aldrig kränka varken hos sig själv eller någon annan. Och i respekten för personens värdighet är ett av de viktigaste elementen hänsyn till hennes frihet och autonomi.
En som jag bedömer det väsentlig skillnad mellan Aristoteles och Kant rör likavärdestanken. Medan Aristoteles utan större problem delar in mänskligheten i olika värdekategorier är Kant angelägen om att visa att det som är ursprunget till hennes värdighet, dvs. sedligheten eller den goda viljan, finns hos alla människor, även där vi minst väntar oss det. I en målande beskrivning heter det:
Det finnes icke någon, icke ens den största skurk, som icke, om man omtalar exempel på redlighet i avsikter, på ståndaktighet i att handla efter goda maximer, deltagande och den allmänna välviljan (och ännu mer om detta vore förbundet med stora uppoffringar av fördelar eller maklighet), med någon vana att bruka sitt förnuft skulle önska, att också han hade ett sådant sinnelag (1920, s. 104).
Men uttalanden av denna typ ger också upphov till en rad problem - för vad säger Kant om de människor som av olika anledningar inte är vana att bruka sitt förnuft eller som helt enkelt inte har något förnuft. Enligt Mats G. Hansson (1991, s. 116) omfattas även dessa människor av människovärdesprincipen, eftersom den innefattar varje medlem av den mänskliga arten. Själv saknar jag förmåga att se vilken den rationella grunden för ett sådant påstående skulle vara. (Mer om problemet rörande de s.k. marginella mänskliga fallen senare.)
När det gäller djuren anser inte Kant att de har någon värdighet - de är inte självmedvetna och är därför endast att betrakta som medel. Ändamålet ifråga är människan. De plikter som Kant trots allt menar att vi har mot djuren är i första hand plikter mot människan - djur får inte behandlas illa i den mån detta kan slå tillbaka på människan. Grymhet mot djuren strider mot människans plikter gentemot sig själv.
I stark kontrast mot den västerländska uppfattningen om betydelsen av att vara människa står den österländska, också den förstås med rötter i religionen. Även här har människan en särställning, men den är mindre stark jämfört med kristen uppfattning. Jack Austin skriver:"[...] skillnaden mellan människan och andra djur är för oss buddister en fråga om grad snarare än slag" (1979, s. 25).
I österländsk tradition är det snarare livet som är heligt och inte bara människan. Därför kan man säga att denna tradition ger en mer bokstavlig tolkning av doktrinen om livets helgd, en doktrin som finns i båda traditionerna. Det är t.ex. ett välkänt faktum att de mest hängivna jainmunkarna gör allt som står i deras makt för att inte skada ens den enklaste livsform. De bär gasmask för att inte riskera att insekter medföljer inandningsluften, de är nakna för att inte klämma någon insekt i tygvecken, de sopar försiktigt marken framför sig för att inte trampa på någon levande varelse (se Ninian Smart, 1984, s. 93). Och det behöver knappast tilläggas att de inte äter kött från djur.
Men doktrinen om livets helgd kan tyckas omfatta inte bara alla djur utan också växter i den mån de är levande. Mig veterligen hör det emellertid till undantagen i den österländska traditionen att man utsträcker doktrinen till att gälla även växterna, och då handlar det om att avstå från att äta frön och att företrädesvis äta växter som befinner sig i en sen vegetationsfas. I övrigt verkar man åtminstone från buddistiskt håll ha en ganska pragmatisk inställning till denna fråga:
"Det är sant att vi måste äta för att leva och att vårt ätande kommer att leda till att åtminstone vegetabiliskt liv förstörs, och kan även komma att innebära att djurs liv offras i stora delar av världen..." (Austin, 1979, s. 26).
Arthur Schopenhauer gjorde också det österländska synsättet till sitt när han kritiserade Kants uppfattning om djurens ställning. Han ogillar skarpt tanken på att det endast är för att öva oss som vi bör visa sympati mot djuren och menar att "Gränslös medkänsla för alla levande varelser är den säkraste garantien för ett rent moraliskt handlande..." (1976, s. 125). Han refererar gillande till den bön som ofta avslutar äldre indiska dramer och som lyder: "Må alla levande varelser förbli fria från smärta..." Mig veterligen betydde detta dock inte att Schopenhauer avstod från att äta kött.
Efter denna tämligen selektiva historiska överblick kommer tre frågor att tas upp till närmare granskning. För det första frågan om djuren överhuvudtaget bör anses ha moralisk ställning. Jag tror det och ska försöka visa varför. För det andra, om djur har moralisk ställning, är det någon skillnad mellan deras moraliska ställning och människans? Det finns som vi sett de som förnekar denna skillnad, och jag menar att deras argument måste tas på allvar.
Själv vill jag komma fram till att det finns en moralisk skillnad mellan människor och djur som är grundad på det faktum att de flesta av oss tror att det finns en värdeskillnad. Jag tänker mig alltså att det finns skäl att ta hänsyn till de moraliska föreställningar som finns bland oss människor, oberoende av om vi har ett rationellt försvar för dem. För det tredje funderar jag på de praktiska följderna av det jag kommit fram till under de två första punkterna vad gäller frågan om veganism och vegetarianism.
Låt mig först säga några ord om djurens moraliska ställning. Som jag ser det handlar frågan om moralisk ställning om följande problem: vilka varelser är sådana att de kan behandlas moraliskt rätt eller fel enbart med tanke på konsekvenserna för dessa varelser själva? Alltså, vilka varelser förtjänar moraliska hänsyn helt på egna meriter?
Här kan man tänka sig olika svar. Det finns t.ex. ett kontraktsteoretiskt sätt att se på moralen, vars moderna varianter kan ses som en vidareutveckling av både Aristoteles och Kants teorier och som för närvarande har en tämligen stark ställning i filosofivärlden (en direkt tillämpning av kontraktsteorin på djuretiska frågor görs av Peter Carruthers, 1992). Teorin ser moralen som ett ömsesidigt avtal mellan rationella aktörer; ett slags kontrakt som ska styra dessa individers framtida beteende. En kontraktsteoretisk moraluppfattning är således ett försök att rättfärdiga ett system av moralprinciper genom att visa att rationella individer skulle samtycka till dem under vissa omständigheter.
Även i kontraktsteorin är det alltså förmågan till en ganska utvecklad rationalitet som är det centrala för frågan om moralisk ställning, eftersom det krävs rationalitet för att sluta avtal. Och även om det finns tecken på rationalitet hos vissa djur, finns det sannolikt inte hos något icke-mänskligt djur en förmåga till rationalitet, som är tillräckligt sofistikerad för att sluta den här typen av avtal. Därför står djuren enligt denna teori utanför den moraliska sfären - djuren saknar moralisk ställning enligt kontraktsteorin.
Den stora fördelen med teorin, enligt många kontraktsteoretiker, är att den gör en klar moralisk åtskillnad mellan människa och djur, samtidigt som den kan förklara varför djuren enligt gängse föreställning inte bör stå helt utanför våra omsorger. Kontraktsteorin tilldelar nämligen djuren indirekt moralisk betydelse på samma sätt som vi nyss såg att Kant var beredd att göra, dvs. vi ska visa djuren hänsyn i den mån som det har betydelse för människorna.
Vi kan inte behandla djuren hur som helst, dels därför att det finns människor som äger djur, och genom att göra djuren illa kränker vi dessa människors egendomsrätt, dels därför att det skulle drabba de djurvänner som inte vill se djuren lida och som enligt kontraktsteorin har rätt att få denna vilja respekterad. Dessutom föreligger risk att vi blir avtrubbade, om vi vänjer oss vid att vara grymma mot djur, och denna avtrubbning kan i slutändan ha konsekvenser för hur vi beter oss mot andra människor.
Det finns många problem med kontraktsteorin som jag inte ska gå in på, men huvudproblemet vad gäller frågan om djurs moraliska ställning är det följande: nog är det för djurens egen skull som vi bör avstå från att plåga dem och inte för djurvännernas! De flesta av oss anser att vissa beteenden mot djuren kan vara felaktiga även när det inte finns risk att de i slutändan kan drabba andra människor.
Så i mitt tycke är inte kontraktsteorins kriterium på moralisk ställning rimligt - förmågan till avancerad rationalitet har inte någon fundamental betydelse för ens moraliska ställning (åtminstone inte ensamt och på det sätt som kontraktsteorin tänker sig), men det har däremot medvetandeförmågan, dvs. bl.a. förmågan att uppleva smärta. Eftersom det är en syn på moralisk ställning som man kan finna i ett flertal moralteorier, vill jag inte närmare gå in på att precisera ett teoretiskt alternativ till kontraktsteorin. Jag nöjer mig med att konstatera att kontraktsteorins kriterium på moralisk ställning är mindre lyckat.
Det finns dock en precisering som jag skulle vilja göra. Det finns vissa medicinska bevis för att man ska uppfatta en smärtsensation som något som i sig är skilt från det obehag som det normalt innebär att uppleva den. Bl. a. har man i samband med mycket svår huvudvärk använt ett slags lobotomi ("prefrontal leucotomy"), där patienterna efter ingreppet i hjärnan rapporterar att de visserligen har kvar sin huvudvärk och att den heller inte har minskat i intensitet, men däremot bryr de sig inte lika mycket om den. Smärtsensationerna finns alltså kvar, men aversionen mot dem har kraftigt reducerats. Min tanke är att det är den här attityden som är den viktiga, när man bestämmer en upplevelses värde, alltså attityden aversion eller attraktion.
Jag skulle alltså säga att det är denna förmåga att ha viljeattityder, dvs. attityder av gillande och ogillande, som är det som är avgörande för moralisk ställning. En varelse har moralisk ställning, om den har viljeattityder som det är möjligt för oss att påverka på ett eller annat sätt.
Jag tror inte att det är speciellt kontroversiellt att påstå att de allra flesta djur har denna förmåga, dvs. de har inte bara förmågan att känna smärtsensationer, utan de har också skyendereaktioner inför dessa sensationer, och det räcker tror jag för att tillskriva dem viljeattityder. Slutsatsen av detta resonemang är därför att djuren i de allra flesta fall måste sägas ha moralisk ställning, dvs. det finns ett moraliskt korrekt och ett moraliskt felaktigt sätt att behandla dem som bestäms enbart av djurens egna reaktioner.
Nu vill jag ställa frågan om djuren har samma ställning som människan. Vad jag nyss konstaterat är att vi rimligen måste visa moraliska hänsyn mot djuren. Vad jag nu frågar är om det kanske trots detta finns en skillnad mellan de hänsyn djuren är moraliskt berättigade till och de hänsyn man bör visa människorna. Har människan någon moralisk särställning?
Det finns en inflytelserik moralfilosofisk riktning, där den australiensiske filosofen Peter Singer spelat stor roll och som gett inspiration till många radikala djurskyddsorganisationer och som förnekar att människan har någon sådan här moralisk särställning. De menar att man måste tillämpa en jämlikhetsprincip över artgränserna på så sätt att likartade upplevelser bedöms på ett moraliskt likartat sätt, oberoende av arttillhörigheten hos den som har upplevelsen. Man får inte tillmäta det faktum att en individ tillhör en speciell art något moraliskt egenvärde; enbart det faktum att en individ är människa får inte tillåtas spela någon moralisk roll. Bryter man mot regeln, är man en s.k. "speciesist", dvs. artpartisk, och det är i grunden lika illa som att vara t.ex. rasist, dvs. raspartisk.
Själv tror jag att de allra flesta av oss rent instinktivt är speciesister och att det är väldigt svårt att bortse från detta, när man talar om den moraliska skillnaden mellan människa och djur. Jag tror nämligen att man måste tillämpa samma resonemang när man frågar sig vad saker och ting och varelser i omvärlden har för värde som vi nyss använde när vi frågade oss hur man bestämmer värdet av en upplevelse. Upplevelsens värde bestäms av den attityd vi har till upplevelsen. Alldeles det samma gäller tror jag när vi frågar oss om en skillnad mellan människa och djur har något egenvärde - det bestäms av våra attityder till denna skillnad. Om vi således ser en skillnad mellan människa och djur som enbart är grundad på artskillnaden, ja, då har vi grundlagt idén om att människan har en moralisk särställning i förhållande till djuren.
Då säger förespråkarna för jämlikhetsprincipen att detta är gott och väl, men problemet är att vi gör ingen sådan här fundamental skillnad mellan människa och djur, dvs. det är klart att vi behandlar människor och djur på olika sätt. Men det beror inte på artskillnaden i sig själv, utan på andra skillnader som är kopplade till artskillnaden, som t.ex. att människan normalt har en känslighet och en förmåga till upplevelser som djur inte har.
Man kan också konstruera tankeexperiment för att visa att vi inte skulle göra någon skillnad mellan människor och t.ex. utomjordingar, om bara utomjordingarna såg ut och fungerade som vi (se t.ex. Ingmar Persson, 1995, s. 91). Det finns ingen speciesistisk attityd hos oss, menar man, eftersom vi inte anser det vara rätt att bete sig annorlunda mot varelser som är lika mentalt utrustade som vi människor och människan har därför inte heller någon särställning i sig i förhållande till djuren.
Jag tror emellertid att man bör skilja mellan två fall. Det är en sak att vi inte gör någon skillnad på arter bland personer, dvs. bland varelser med en hög grad av rationalitet och självmedvetenhet. Om vi har en varelse framför oss som är en person - och en person behöver inte nödvändigtvis vara en människa - så tror inte heller jag att hennes arttillhörighet är av någon avgörande betydelse. Detta utesluter inte att vi är känsliga för artskillnader när det gäller varelser som inte är personer.
Enda sättet att ta reda på om detta stämmer är att göra ett tankeexperiment. Jämför följande två situationer. Antag att vi en morgon i Sydsvenska Dagbladet kan läsa att man lämnat tre spädgrisar att dö i en container utanför något skånskt slakteri. En missbildning hade gjort dem oanvändbara i köttproduktionen.
Antag vidare att vi nästa dag kan läsa en liknande historia, men den här gången har man hittat tre starkt missbildade åttamånaders foster som lämnats att dö i en container utanför Lunds universitetssjukhus. Det hade tydligen varit nödvändigt att abortera fostren för att rädda deras mödrars liv. Nu var fostren så pass fullgångna att man åtminstone kunde ha försökt att rädda dem, men p.g. a. deras starka missbildning valde läkarna att avstå.
Dessa fall är tillräckligt lika för att kunna jämföras. Vi kan anta att spädgrisarna och fostren hade ungefär samma kapacitet att känna smärta och vidare att fostren aldrig skulle kunna utveckla några själsliga förmågor som översteg dem spädgrisarna hade utvecklat om de fått leva vidare.
Antag nu att man frågar sig själv ärligt vilken av händelserna som skulle framkalla de starkaste moraliska känslorna hos en själv. Jag är övertygad om att de flesta av oss skulle reagera mycket starkare på den andra dagens nyheter. Den bästa förklaringen till detta är i min mening att vi rent intuitivt ser en moralisk skillnad mellan fallen, en skillnad som är grundad på det faktum att det i ena fallet är djur som misshandlas och i det andra fallet människor.
Så vad vi har är dels vissa tankeexperiment, som tycks visa att vi inte gör någon moralisk skillnad på om en intellektuellt välutrustad varelse är en människa eller ej, dels ett tankeexperiment som stödjer idén att vi gör en sådan skillnad, när det handlar om en varelse som inte är rationell och självmedveten. Den enkla slutsats jag drar av detta är att det speciella människovärdet framträder när man jämför människor som inte är personer med djur som inte är personer, t.ex. när man jämför spädbarn eller gravt mentalt handikappade eller senildementa med djur som befinner sig på en mot-svarande själslig nivå - då har dessa människor trots allt ett högre värde än djuren.
Detta innebär dock att jag måste modifiera mitt tidigare påstående om att rationalitet ej har någon fundamental betydelse för ens moraliska ställning. Här tycks det helt klart att den har det, men inte på det sätt och av den anledning som kontraktsteorin hävdar. Det är inte så att förmågan att ingå i överenskommelser med andra rationella varelser i sig ger några moraliska privilegier, utan snarare placerar förmågan till rationalitet och självmedvetenhet en i en moralisk kategori, där det är annat än arttillhörighet som ligger till grund för ens moraliska ställning. Saknas däremot dessa förmågor hos en varelse, förefaller det fritt fram för arttillhörigheten att framstå som moraliskt betydelsefull.
Sammanfattningsvis har vi kommit fram till att djur har moralisk ställning men i en mening något lägre ställning än människan. Detta gäller i synnerhet för de djur som inte är personer. I den avslutande delen tänker jag säga något om vad detta kan innebära rent praktiskt för frågan om vegetarianism och veganism.
Jag tror att det mycket väl går att rättfärdiga ett utnyttjande av djur för animalieprodukternas skull men tror inte att man kan rättfärdiga det slags utnyttjande vi bedriver i dag. För om det är sant att människan visserligen har ett högre värde än djuren men att djuren inte saknar värde, då måste man göra en moralisk avvägning mellan det värde djuren har för människorna och det värde de har i sig, dvs. som varelser med moralisk ställning. Och jag tror att det är i den här avvägningen som människan ofta överskattar sitt eget värde och underskattar djurens.
Å andra sidan tror jag att många djurvänner har begått det motsatta felet, dvs. att övervärdera djurens värde. Bl.a. tycker jag att många företrädare för vegetarianismen underskattar ett resonemang, som man på engelska föraktfullt har kallat för "logic of the larder" (se Henry S. Salt, 1976) och som man i en moderniserad översättning skulle kunna kalla "kylskåpsargumentet" och som ungefär säger att om det inte hade varit för vår köttätarkultur, hade aldrig de djur som vi föder upp till slakt fått tillfälle att existera. Så djuren i det moderna lantbruket har de människor som äter deras kött att tacka för att de överhuvudtaget får finnas till. Anledningen till att man kan kalla detta för ett kylskåpsargument är att den yttersta konsekvensen av resonemanget blir, att ju mer kött man har i sitt kylskåp, desto större välgörare för djuren kan man också sägas vara.
Detta kan verka befängt, men jag tror att det är svårt att filosofiskt avfärda argumentet. Man bör dock inse att det vilar på en viktig förutsättning, nämligen att det verkligen är bättre för dessa djur att existera än att inte existera. Och när det gäller storskalig djurhållning tror jag detta ofta kan ifrågasättas.
Den praktiska slutsatsen när det gäller animalieproduktionen är att jag skulle vilja efterlysa en större känslighet för de etiska skillnaderna dels mellan olika uppfödningsmetoder och dels mellan olika djurslag. Jag kan mycket väl tänka mig att det som läget ser ut idag är moraliskt försvarbart att bojkotta vissa typer av animalieprodukter men inte andra och att man därmed landar på en position någonstans mitt emellan den totale vegetarianen, dvs. veganen, och den urskillningslöse köttätaren. Låt mig försöka förklara och utveckla detta.
Två slags invändningar kan riktas mot traditionell animalieproduktion, dels att den innebär att djuren dödas och dels att de åsamkas smärta och obehag under sin levnad.
Det finns en mycket spridd men inte helt okontroversiell uppfattning som gör gällande att dödandet i sig är problematiskt endast när vi talar om varelser som är självmedvetna, medan dödandet av andra varelser inte har någon direkt moralisk betydelse. Självfallet är det inte utan moraliska problem att döda en varelse på ett smärtsamt sätt vare sig varelsen har eller saknar självmedvetande. Smärta upplevs också av ej självmedvetna varelser med sensorisk förmåga. Men dödandet måste ju inte vara förenat med smärta. Man kan också tänka sig ett smärtfritt dödande, även om de praktiska problemen att genomföra ett sådant dödande förstås växer med kraven på effektivitet.
Peter Singer resonerar på följande sätt. Enligt klassisk utilitarism som i sina moraliska bedömningar endast tar hänsyn till en handlings effekter på våra upplevelser av sensationer eller emotioner (som lust, smärta, lycka och lidande) har inte personskapet någon större betydelse för den moraliska frågan om det är rätt eller fel att döda en sådan varelse. Det väsentliga enligt denna teori är vad våra handlingar har för effekter på våra upplevelser eller medvetandetillstånd:
Därför har det faktum att viljeattityder förblir otillfredsställda när folk dör ingen direkt betydelse, enligt den klassiska utilitarismen. Om du dör omedelbart, spelar det ingen roll för det mått av välbehag eller smärta som du upplever om du har viljeattityder som är riktade mot framtiden eller ej. "Personens" status är därför inte, enligt den klassiska utilitarismen, direkt relevant för det moraliskt felaktiga i att döda (Singer, 1996, s. 87).
Enligt Singers version av utilitarism är det viktiga inte att åstadkomma så många positiva medvetandetillstånd som möjligt utan snarare att se till att så många viljeattityder som möjligt blir tillfredsställda och att så få som möjligt blir frustrerade. Det är här som skillnaden mellan att vara och att inte vara en person blir relevant, eftersom det antas tämligen allmänt att man är oförmögen att ha viljeattityder eller önskningar rörande saktillstånd, som inte ingår i ens föreställningsvärld. Den som inte är person saknar begrepp om sin egen framtida existens, eftersom hon inte har begrepp om sig själv som en varelse som är skild från andra med en framtid och ett förflutet. Det har däremot personen, vilket gör att hon är i stånd att hysa önskningar om sin egen framtid; hon är i stånd att vilja fortsätta leva. Singer uttrycker denna tankegång på följande sätt:
Enligt preferensutilitarismen är en handling som strider mot en varelses intressen fel, om detta intresse inte uppvägs av andra motstridiga intressen. Att döda en person som föredrar att leva vidare är därför fel, om allt annat är lika. Att offren inte finns kvar efter det att handlingen utförts och kan beklaga att deras intressen har åsidosatts, är irrelevant. Det felaktiga begås när preferensen hindras från att tillfredsställas (Singer, 1996, s.90-1).
Singer menar alltså att det i preferensutilitarismen blir direkt fel att döda en självmedveten varelse som vill leva vidare, medan det blir fel att göra så endast på indirekta grunder enligt den klassiska utilitarismen, dvs. indirekta i betydelsen att de inte handlar om den som blir det primära offret för handlingen utan om andra, som på ett eller annat sätt blir lidande av att offret dödas.
Jag har på annat håll ifrågasatt om det verkligen är någon större skillnad mellan klassisk och preferensutilitarism härvidlag (se t.ex. Filosofisk Tidskrift 2/93, s. 3-15) och ska därför fatta mig kort. Det finns, som jag ser det, två problem för Singer. Det ena rör huruvida det finns en skillnad vad avser direktheten i det felaktiga att döda, och det andra relaterade problemet rör huruvida det finns en sådan skillnad vad gäller villkoren för utbytbarhet i de båda teorierna, vilket Singer hävdat.
Singer tycks mena att det inte direkt drabbar icke-personen om vi dödar henne, eftersom bristen på självmedvetande också innebär avsaknad av viljeattityder rörande varelsens framtida existens. Men är det verkligen så? Är det rimligt att säga att varelser som inte är personer saknar förmåga att värdera sin egen framtida existens?
Man kan knappast frånkänna icke-personen framtidsorienterade viljeattityder överhuvudtaget. Även djur som inte är personer kan ha preferenser rörande den närstående framtiden. De kan t.ex. mycket väl tillskrivas en vilja att fortsätta gör något som är angenämt, t.ex. att äta, vila eller befinna sig på en varm plats. Men då är frågan - räcker inte detta för att tillskriva djuret en vilja att leva vidare? Om ett djur vill fortsätta göra en sak och om dess fortsatta existens är en nödvändig betingelse för att detta ska vara möjligt, vill då inte djuret fortsätta existera? Skulle man inte kunna härleda en preferens rörande den fortsatta existensen? Kant har t.ex. förfäktat följande tanke: "Den som vill målet, vill också (för så vitt förnuftet utövar något avgörande inflytande över hans handlingar) det därför nödvändiga medel, som han är mäktig" (1920, s. 60). Problemet med att luta sig mot Kant är dock, som alla ser, att medan han talar om vad som gäller för varelser som har förmåga att låta förnuftet influera handlingarna, så talar vi om varelser som saknar denna förmåga. Därför kan man inte utan vidare översätta hans tankegång på vårt problem.
Det finns emellertid en enklare strategi. Man kan mena att det räcker med att peka på en varelses framtidsorienterade preferenser, även om dessa inte primärt bygger på föreställningar om det egna jaget, om man vill visa att dödandet av varelsen är fel på direkta grunder och om allt annat är lika. Om vi dödar ett djur när det vill fortsätta äta, kommer vi förstås att frustrera dess önskan, och denna frustration kommer också att ha direkt relevans i preferensutilitarismen.
Singer tycks vara medveten om detta och menar ungefär att skillnaden mellan personen och icke-personen ligger i att personens intresse av att fortsätta leva kommer att frustreras, oavsett hur och när hon dödas, medan icke-personens intressen rörande den nära framtiden saknar relevans, om dödandet t.ex. sker när varelsen sover. Det är alltså mycket enklare att finna betingelser, under vilka dödandet av en person saknar direkt relevans, enligt Singer.
Så till utbytbarheten. En person som vill leva vidare är under alla omständigheter oersättlig, enligt Singer, medan detta inte gäller för en icke-person, om vi bara passar på att döda henne vid rätt tillfälle. Detta följer av vad vi nyss sagt. Om vi dödar en person skapas negativt värde av det faktum att hennes livsvilja frustreras. Dödandet av en person innebär alltså en förvandling av ett positivt värde (en tillfredsställd livsvilja) till ett negativt värde (en frustrerad livsvilja). Antag nu att vi sätter en ny person till världen. Hon kommer förstås att tillföra ett positivt värde, men bara så pass mycket att det jämnt uppväger det negativa värde, som skapades när den första personen dödades (jag gör förutsättningen att båda personernas intressen och möjligheter att få dem tillfredsställda är ungefär lika). Detta betyder att vi s.a.s. kommer på noll igen genom att sätta en ny person till världen, medan vi var på plus innan vi dödade den första personen. Vi förlorar således på transaktionen.
Ser vi däremot på icke-personen så innebär dödandet av henne (t.ex. i sömnen) bara att man fråntar henne möjligheten till framtida tillfredsställelse. Man gå från plus till noll genom att döda henne. Sätter man en ny icke-person till världen, är man emellertid återigen på plus. Här förlorar man inget på transaktionen, men man vinner förstås inget heller.
Problemet för Singer är att detta är oersättlighet för personer bara i en väldigt svag bemärkelse, eftersom transaktionen visserligen inte går jämnt upp om man bara ersätter med en person men däremot om man ersätter med två, eller om man ersätter en medelålders person som har 35 år förväntad återstående livslängd med ett barn med 70 års förväntad livslängd.
Som jag ser det är Singers tes korrekt - det är värre att döda personer än icke-personer -men det är långt ifrån den fundamentala skillnad som Singer vill göra gällande. Detta gör att jag inte tror att Singers argumentation kommer att lugna dem som upprörs över påståenden om personers ersättlighet i utilitarismen.
Om det är värre att döda personer än icke-personer, blir det svårare att rättfärdiga uppfödning av djur till slakt som har kapaciteter som räcker för eller ligger väldigt nära dem som räcker för personstatus. Det är förstås inte okontroversiellt att påstå att det finns personer bland de djur vi föder upp till slakt, men det finns mycket som tyder på att så är fallet när det gäller t.ex. grisar och kanske också nötkreatur (det är mindre kontroversiellt att påstå att det finns personer bland djur som vi visserligen inte föder upp till slakt men dock jagar och håller i fångenskap, som t.ex. de stora aporna, valar, delfiner m.fl.; se P. Singer & P. Cavalieri (red.), The Great Ape Project, 1993).
Det är dels slaktmomentet som är problematiskt, av ungefär de skäl som Singer pekar på, men också själva uppfödandet, eftersom man rimligen förväntar sig att det med en högt utvecklad andlig utrustning följer sofistikerade behov som inte utan vidare kan tillfredsställas när produktionen sker på industriell basis. Lite tillspetsat kan man säga att det med intellektuell kapacitet också följer intellektuella behov, vilket betyder att djur med sådana förmågor kan ha tråkigt på ett sätt som enklare djur kanske inte kan.
Det sista problemet löser man genom att inte föda upp djur under sådana betingelser, att de saknar möjlighet att tillfredsställa fundamentala behov, vare sig fysiologiska eller psykologiska sådana. Men det löser inte problemet med dödandet. På sätt och vis har vi ett dilemma så till vida att en lösning på problemet om behovstillfredsställelse för djur med personstatus ökar problemet med dödandet av dem - ju bättre liv vi ger dem desto starkare blir deras vilja att leva det. Och omvänt - ju sämre betingelser vi låter dem leva under, desto svagare blir deras önskan att leva vidare och desto lättare kan vi rättfärdiga dödandet av dem.
Problemet är dock inte olösligt. Det är svårare att rättfärdiga uppfödning och dödande av djur med personstatus jämfört med djur som saknar en sådan status, även när formerna för sådan uppfödning är ideala med tanke på djurens behov. Men det är inte omöjligt. Det kan vara tillåtet att göra avvägningar, att väga nackdelar mot fördelar, och då inte bara nackdelar för djuren mot fördelar för människorna, utan i lika hög grad fördelar för djuren själva. För om det jag tidigare sagt stämmer, kan man också bedöma det som en fördel för dessa djur att existera jämfört med att inte existera, och med all sannolikhet skulle de flesta av dem inte existera, om vi inte hade fött upp dem till slakt.
Nu är heller inte detta argument invändningsfritt. Henry S. Salt, som tidigare refererats, menar att resonemanget bygger på ett felslut.
Felslutet ligger i ett tankefel där man försöker jämföra existens med icke-existens. En person som redan existerar kan känna att han föredrar att leva framför att inte göra det, men han måste först ha den terra firma som existensen utgör att argumentera från; i det ögonblick han börjar argumentera som om han befann sig i icke-existensens avgrund talar han nonsens, genom att tillskriva gott eller ont, lycka eller olycka till det vi inte kan tillskriva något alls. [...] Det är absurt att jämföra förmodad för-existens eller icke-existens, med faktiskt individuellt liv som vi känner det här (1976, s. 186).
Det är svårt att genomskåda Salts resonemang. Han tycks mena att man för en varelse som redan existerar kan jämföra värdet av att existera med värdet av att inte göra det, under det att man, när man talar om en varelse som ännu inte existerar, ej kan jämföra värdet av det faktum att hon inte finns med det värde som består i att man sätter henne till världen. Man kan därför inte påstå att man skänker någon en fördel genom att sätta henne till världen; och det är därför inte bättre för de djur vi föder upp till slakt att de får finnas till under sådana betingelser än att de inte alls blir födda.
Härmed menar sig Salt ha presterat ett motargument mot det argument för köttätande som den engelske artonhundratalsförfattaren Leslie Stephen en gång formulerade på följande sätt:
Av alla argument för vegetarianism är inget så svagt som humanitetsargumentet. Grisen har starkare intresse än någon annan av efterfrågan på bacon. Om alla i världen var judar skulle det inte finnas några grisar alls.
(Från Social Rights and Duties, London 1896;citatet finns i Salts artikel.)
På sätt och vis förstår jag Salts reaktion mot denna typ av argument, eftersom det finns ett inslag av cynism i det - djuren ska vara tacksamma för att vi åtar oss att utnyttja dem. Men samtidigt tror jag inte att Salts motargument håller. Jag ska inte försöka vederlägga det men konstaterar bara att om det stämmer så tycks man heller inte kunna skada en varelse genom att sätta henne till världen.
Om jag har en genetisk defekt och vet att de barn jag sätter till världen kommer att leva en mycket kort tid med en intensiv smärta utan möjlighet till lindring ens för en kort stund, skulle jag betrakta det som ett moraliskt brott att sätta barn till världen. I så fall gör jag faktiskt en jämförelse mellan för-existens och existens - det är bättre för dessa barn att inte födas alls; deras för-existens är bättre än deras existens. Salt har m.a.o. inte rätt - om detta sedan innebär att man kan göra samma jämförelse när existensen är positiv för en varelse är en annan fråga. Men nog verkar det rimligt att tänka sig att det råder en symmetri här, så att om vi har moraliska skäl att avstå från att sätta en varelse till världen med hänvisning till det lidande varelsen kommer att uppleva, borde vi även ha moraliska skäl att se till att den varelse vars liv kommer att bli lyckligt får tillfälle att födas.
Andra fördelar som måste ingå i vägningen av för och nackdelar med uppfödning av djur med personstatus eller kapaciteter som närmar sig dem som ger personstatus gäller ekologi, estetik och resurshushållning. Mjölkkor, biffkor, får osv. skapar ett öppet landskap med en biologisk mångfald som det är behagligt att leva och vistas i (enligt uppgift kan man rädda 30-40 m2 öppen mark vid varje måltid om man väljer kött från naturbetesmark). En stenig svensk hage är ändå ingen bra plats att odla spannmål eller grönsaker på. De alternativ som gäller är i realiteten betesmark eller granåker, och därför tror jag inte att det klassiska argumentet för vegetarianism som rör världssvälten är tillämpligt på stora delar av den svenska geografin, dvs. det argument som helt korrekt pekar på att det går åt mycket mer resurser för att producera kött till människoföda än för att producera vegetabilier. Argumentet drabbar foderproduktion på Skånes slätter men inte betesgång i en småländsk hage (möjligen är det ett problem att vinterfodret till de småländska köttdjuren i regel kommer från bördigare jordar). Den rimliga slutsatsen är att vi bör undvika kött som producerats på marker som är bättre lämpade för produktion av vegetabilier. (En märkning av svenskt hagmarkskött är redan på gång.)
R. M. Hare har formulerat ungefär samma tanke i en artikel som förespråkar halvvegetarianism eller demivegetarianism. Under ett besök på en experimentgård i Jamaica uttryckte han sin förundran över att de satsade på köttproduktion:
Jag sa till honom [föreståndaren], "Varför biffdjur på Jamaica, där människor lider brist på mat? Vore det inte bättre att odla någon gröda?". Han svarade att mycket av Jamaica är berg och att man kan låta boskap beta på sluttningarna bara man inte överbetar dem; men att plöjning vore omöjligt eller förödande. Han trodde därför att nötkreaturen kunde vara en viktig proteinkälla för Jamaicaborna (1993, s. 224).
Jag tror också att denna punkt något kan uppväga en del av effekterna av tesen att det är svårare att försvara uppfödning och slakt av djur som är personer än djur som inte är personer. Denna tes talar som sagt mot industriell uppfödning av djur med relativt hög intellektuell kapacitet, t.ex. grisar, men inte mot sådan uppfödning av djur med en relativt liten intellektuell kapacitet, t.ex. kycklingar.
I ljuset av det vi nu sagt ser vi emellertid att slutsatsen att det kan vara rätt att äta industriellt uppfödd kyckling men ej fläskkött är förhastad, eftersom man i all industriell produktion vad jag vet föder upp djuren på foder som odlas på goda jordar. Därför kan det vara lika lätt att försvara uppfödning av djur som är personer som av djur som inte är personer, trots att vi initialt menade att det med hänvisning till deras mera sofistikerade behov är svårare att rättfärdiga ett utnyttjande av personer. Det kan nämligen i enlighet med citatet från Hare finnas odlingsnischer för boskap som saknas för andra mer enkelt utrustande djur.
Vi har alltså landat i ett försvar för ett slags selektiv vegetarianism som går ut på att det kan vara rätt att konsumera animalieprodukter bara man förvissar sig om att de kommer från varelser som levt ett gott liv och som dödats på ett smärtfritt sätt. Denna position bör särskiljas från en annan vanlig form av halvvegetarianism, nämligen laktovegetarianismen som förbjuder ätande av kött men däremot inte mejeriprodukter. Det är ofta laktovegetarianismen man refererar till när man ställer vegetarianism i kontrast mot veganism. I mina ögon är det emellertid svårt att försvara laktovegetarianismen, om man tänker sig att det finns andra sätt att misshandla djur än att döda dem; laktovegetarianismen ignorerar det lidande som många menar att även t.ex. mjölkkor utsätts för.
Nu kan man ställa sig följande fråga. Antag att jag försöker praktisera halvvegetarianism, vilket innebär att jag endast befattar mig med de animalieprodukter som är moraliskt OK. Vad hjälper det de djur som föds upp under former som är oetiska eller skadar miljön? Antag att jag från och med nu avstår från att köpa blandfärs, gödkyckling m.m. i min dagligvaruaffär. Kommer det att ha några effekter? Det kan ha vissa effekter om jag förut varit en storkonsument av dessa varor och om det handlar om en relativt liten affär.
Men låt oss driva frågan ett steg ytterligare och fråga: antag att min dagligvaruaffär till följd av min bojkott av vissa animalieprodukter beställer hem något mindre av dessa produkter - vad får det för effekter på grossister, slakterier och uppfödare? Antagligen inga alls. Om jag avstår från att äta fem gödkycklingar per år resten av mitt liv, kommer detta inte att påverka antalet slaktade gödkycklingar - det kommer att vara som det är, oberoende av vad jag tar mig för. Och även om mitt beslut skulle ha viss effekt för den efterfrågan man känner på slakterierna, är det inte säkert att det skulle leda till att färre kycklingar slaktades. Det kan lika gärna leda till att priset på gödkyckling sänks så att de människor som fortfarande köper kyckling tycker sig ha råd att äta kyckling oftare. På så sätt kan man kompensera för bortfallet av min kycklingkonsumtion.
Därför tror jag att man också måste ge en viss offentlighet åt sitt beslut att leva halvvegetariskt. Om man är övertygad om att det är en moraliskt försvarbar position, måste man försöka övertyga andra om att inta den också. Det kan man göra på ett mer eller mindre påfluget sätt, och det är inte alls säkert att man påverkar andra bäst genom att kritisera dem.
Nu ligger i och för sig den halvvegetariska retoriken utanför mitt ämnesområde. Jag skulle dock vilja göra en kommentar till det ganska våldsamma sätt att visa sina antipatier mot ett oetiskt utnyttjande av djuren och som varit livligt debatterat i massmedier den senaste tiden. Jag vill inte försvara den militanta djurrättsaktivismens metoder men tror det är svårt att sticka under stol med att de har påskyndat den djuretiska debatten högst väsentligt.
För att möta trycket från djurrättsaktivisterna har man också från olika myndigheters sida insett behovet av en seriös debatt av djuretiska frågor - man organiserar seminarier och konferenser i dessa frågor som aldrig förr. Och om de som deltar i dessa sammankomster är lyhörda och tar sin uppgift på allvar, tror jag nog att det så småningom kan lägga grunden för en värld som är bättre för alla varelser som vistas i den.
Aristoteles. 1943. Politics. New York: Walter J. Black.
Austin, Jack. 1979. Buddhist Attitudes Towards Animal Life. I: D. Paterson & R. Ryder. Aminlas´ Rights - a Symposium, s. 25-33. London: Centaur Press.
Carruthers, Peter. 1992. The Animals Issue. Cambridge University Press.
Egonsson, Dan. 1993. Om dödandet och utbytbarheten av personer. Filosofisk tidskrift 2/93, s. 3-15.
Hansson, M. G. 1991. Human Dignity and Animal Well-being, Stockholm: Almqvist & Wiksell International.
Hare, R. M. 1993. Why I am only a Demi-Vegetarian. I: Essays on Bioethics. Oxford: Clarendon Press.
Kant, Immanuel. 1920. Grundläggning för sedernas metafysik. Stockholm: Björck & Börjesson.
Norman, Richard. 1983. The Moral Philosophers. Oxford: Clarendon Press.
Persson, Ingmar. 1995. Lika för olika. Filosofisk Tidskrift 4/95, s. 86-96.
Salt, Henry S. 1976. Logic of the Larder. I: D. Paterson & R. Ryder, Animals' Rights -a Symposium, London: Centaur Press, ss. 173-178.
Schopenhauer, Arthur. 1976. A critique of Kant. I: T. Regan & P. Singer (red.), Animal Rights and Human Obligations, s. 124-128. Englewood Cliffs, New Jersey: Prentice-Hall.
Singer, P. & P. Cavalieri (red.). 1993. The Great Ape Project. London: Fourth Estate.
Singer, Peter. 1996. Praktisketik. Stockholm: Thales. Smart, Ninian. 1984. The Religions Experiences of Mankind. New York: Charles Scribnei´s sons.
Stephen, Leslie. 1896. Social Rights and Duties. London.
Åke Bruce, med. dr, professor vid Livsmedelsverket i Uppsala. Han arbetar med de vetenskapliga aspekterna på olika samband mellan kosten och vår hälsa. I samband därmed har han följt den vetenskapliga utvecklingen vad gäller bl.a. vegetariska koster.
Dan Egonsson, fil. dr, forskarassistent. Filosofiska institutionen. Lunds universitet, bedriver idag forskning om människovärdet. Han disputerade 1990 på en avhandling om villkoren för moralisk ställning.
Thord Karlsson är agronom och arbetar vid institutionen för ekonomi vid SLU i Uppsala. Han har bl.a. arbetat med energiberäkningar i Naturvårdsverkets studier kring jordbruket 2021.
Olle Pettersson är agr. dr och projektledare vid SLU Kontakt, SLU i Uppsala. Han har under många år arbetat med olika teman kring odling och miljö och bidragit till ett flertal monografier, antologier och debattartiklar i dessa ämnen.
|
Kosttyp |
|||||
|
|
|
|
Laktovegetarisk |
|
Direktkonsumtion 1993 |
|
Grönsaker |
|||||
|
1 |
Alfagroddar |
0,0 |
5,0 |
5,6 |
0,0 |
|
2 |
Mungbönsgroddar |
0,0 |
6,2 |
0,0 |
0,0 |
|
3 |
Vetegroddar |
0,0 |
0,0 |
0,6 |
0,0 |
|
4 |
Avokado |
1,0 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
5 |
Blomkål |
2,1 |
0,0 |
3,1 |
0,8 |
|
6 |
Broccoli, fryst |
4,1 |
12,4 |
12,4 |
0,0 |
|
7 |
Championer |
0,0 |
9,3 |
12,4 |
0,0 |
|
8 |
Championer, burk |
1,0 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
9 |
Dill |
0,0 |
1,2 |
0,9 |
0,0 |
|
10 |
Gräslök |
0,0 |
0,6 |
0,0 |
0,0 |
|
11 |
Gröna bönor, frysta |
0,0 |
6,2 |
6,2 |
0,0 |
|
12 |
Gröna bönor, burk |
1,7 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
13 |
Gröna ärter, frysta |
7,2 |
15,5 |
21,1 |
0,0 |
|
14 |
Grön kål, fryst |
0,0 |
8,7 |
6,2 |
0,0 |
|
15 |
Grönsaksblandning, salladsgrönt, fryst |
0,0 |
12,4 |
0,0 |
0,0 |
|
16 |
Grönsaksblandning, ärter majs, fryst |
0,0 |
6,2 |
0,0 |
0,0 |
|
17 |
Grönsaksbuljong |
0,0 |
1,2 |
2,2 |
0,0 |
|
18 |
Gurka, slang- |
2,7 |
5,0 |
6,2 |
3,9 |
|
19 |
Gurka, mjölksyrad utan lag |
0,0 |
4,3 |
15,5 |
8,2 |
|
20 |
Isbergssallad |
2,7 |
1,9 |
2,5 |
2,5 |
|
21 |
Kikärter, torkade |
0,0 |
0,0 |
1,9 |
0,0 |
|
22 |
Linfrön, torkade |
0,0 |
0,6 |
1,2 |
0,0 |
|
23 |
Linser, torkade |
0,7 |
21,7 |
12,4 |
0,0 |
|
24 |
Lök, gul |
13,7 |
5,6 |
14,9 |
4,2 |
|
25 |
Majskorn, burk |
3,1 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
26 |
Majskorn, frysta |
0,0 |
0,0 |
8,7 |
0,0 |
|
27 |
Mungbönor |
0,0 |
0,0 |
3,1 |
0,0 |
|
28 |
Paprika, grön, röd |
2,7 |
4,3 |
5,6 |
0,0 |
|
29 |
Purjolök |
3,1 |
16,8 |
12,4 |
0,8 |
|
30 |
Rödbeta |
0,0 |
9,3 |
15,5 |
0,0 |
|
31 |
Rödbeta, inlagd utan lag |
0,0 |
0,0 |
12,4 |
3,1 |
|
32 |
Rödbetor, burk |
2,1 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
33 |
Salladskål |
0,0 |
9,3 |
6,2 |
4,1 |
|
34 |
Sojabönor, torkade |
0,0 |
0,0 |
3,1 |
0,0 |
|
35 |
Sojadryck |
0,0 |
0,0 |
24,8 |
0,0 |
|
36 |
Smörgåsgurka, burk |
2,4 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
37 |
Spenat, fryst |
1,7 |
6,2 |
6,2 |
4,0 |
|
38 |
Svamp |
0,0 |
0,0 |
6,2 |
0,0 |
|
39 |
Tartex, veg. pastej |
0,0 |
5,6 |
10,6 |
0,0 |
|
40 |
Tomat |
7,9 |
13,7 |
21,1 |
7,2 |
|
41 |
Tomater, burk |
13,3 |
3,1 |
0,0 |
0,0 |
|
42 |
Tomatketchup |
0,3 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
43 |
Tomatpuré |
1,0 |
0,0 |
1,9 |
0,0 |
|
44 |
Chilisås |
1,0 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
45 |
Vita bönor, torkade kokta |
0,0 |
3,1 |
4,3 |
0,0 |
|
46 |
Vitkål |
9,6 |
15,5 |
12,4 |
3,9 |
|
47 |
Surkål, konserv med lag |
0,0 |
3,1 |
10,9 |
0,0 |
|
48 |
Vitlök |
0,2 |
0,2 |
0,0 |
0,0 |
|
49 |
Ärter, gula torkade och kokta |
0,0 |
3,1 |
0,0 |
0,7 |
|
Frukt och bär |
|||||
|
50 |
Apelsin |
35,6 |
21,7 |
31,0 |
10,8 |
|
51 |
Aprikoser, torkade, vh 31% |
0,0 |
0,0 |
2,5 |
0,0 |
|
52 |
Banan |
34,6 |
32,9 |
15,5 |
12,9 |
|
53 |
Fikon, torkade |
0,0 |
2,8 |
2,5 |
1,1 |
|
54 |
Grapefrukt |
0,0 |
9,3 |
0,0 |
0,0 |
|
55 |
Päron |
0,0 |
6,8 |
13,0 |
0,0 |
|
56 |
Äpple med skal |
33,2 |
65,8 |
65.2 |
13,2 |
|
57 |
Äpple utan skal |
0.0 |
6,2 |
6,2 |
0,0 |
|
58 |
Plommon |
0,0 |
6,2 |
0,0 |
4,7 |
|
59 |
Katrinplommon, vh 32,5% |
0,0 |
3,1 |
2,5 |
0,0 |
|
60 |
Citron |
1,0 |
0.0 |
0,0 |
0,0 |
|
61 |
Blåbär |
0,0 |
15,5 |
24,8 |
0,0 |
|
62 |
Hallon |
0.0 |
6,2 |
12,4 |
1,5 |
|
63 |
Hallon och blåbär, frysta |
2,4 |
0,0 |
0.0 |
0,3 |
|
64 |
Hallon och blåbär, frysta, sockrad |
0,0 |
9.3 |
0,0 |
0,0 |
|
65 |
Jordgubbar, frysta |
0,7 |
15.5 |
6,2 |
0,0 |
|
66 |
Lingonsylt |
1,7 |
4,3 |
0,0 |
9.3 |
|
67 |
Äppelmos, lättsockrad |
8,2 |
1,9 |
0,0 |
0,0 |
|
68 |
Hallonsylt |
1,0 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
69 |
Svarta vinbär |
0,0 |
6,2 |
3,1 |
0,0 |
|
70 |
Russin |
0,0 |
1,2 |
1,2 |
0,0 |
|
71 |
Ananas, burk |
2,4 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
72 |
Apelsinjuice, konc. |
8,9 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
73 |
Grapefrukt- o apelsinjuice ber |
0,0 |
0,0 |
0,9 |
18,4 |
|
74 |
Fruktsallad |
0,0 |
9,3 |
0,0 |
0,0 |
|
75 |
Blåbärssoppa, ätfärdig |
3,8 |
0.0 |
0,0 |
1,0 |
|
76 |
Nyponsoppa, ätfärdig |
3,8 |
0,0 |
0,0 |
2,6 |
|
77 |
Nyponsoppa, pulver |
0,0 |
0,2 |
0,4 |
0,0 |
|
78 |
Nyponsoppa, pastöriserad el. på pulver |
0,0 |
0,0 |
12,4 |
0,0 |
|
79 |
Hasselnötter |
0,0 |
1.0 |
0,0 |
1.6 |
|
80 |
Sesamfrön, torkade |
0,0 |
0,0 |
10,2 |
0,0 |
|
81 |
Sesamfrön torkade utan skal |
0,0 |
0,0 |
0,9 |
0,0 |
|
82 |
Solrosfrön |
3,8 |
3,1 |
5,3 |
0.0 |
|
83 |
Sötmandel |
0,0 |
0,3 |
0,0 |
0,0 |
|
84 |
Jordnötter, torkade |
0,0 |
0,0 |
0,1 |
0.0 |
|
85 |
Jordnötssmör |
0,0 |
2.2 |
3,7 |
0,0 |
|
Rotfrukter och potatis |
|||||
|
86 |
Kålrot |
2,1 |
12,4 |
3,1 |
1.4 |
|
87 |
Morot |
18,8 |
33,5 |
43,5 |
5,6 |
|
88 |
Palsternacka |
0,7 |
3,1 |
6,2 |
0,0 |
|
89 |
Pepparrot |
0,0 |
0,1 |
3,1 |
0,0 |
|
90 |
Persiljerot |
0,0 |
1.9 |
3,7 |
0,0 |
|
91 |
Rotselleri |
2,1 |
0.0 |
9,3 |
0,0 |
|
92 |
Potatis, kokt |
91,7 |
86,9 |
127,3 |
47,9 |
|
93 |
Potatis, ugnsbakad |
0.0 |
12,4 |
0,0 |
0,0 |
|
94 |
Potatismjöl |
0,0 |
0,6 |
0,6 |
0,4 |
|
95 |
Potatis-purjolöksoppa, pulver |
0,7 |
0,0 |
0,0 |
2,2 |
|
96 |
Potatisbullar, frysta |
3,4 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
97 |
Klyftpotatis, frysta |
3,4 |
0,0 |
0,0 |
4,0 |
|
98 |
Chips |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
1,2 |
|
Mjölk och ost |
|||||
|
99 |
Lättmjölk 0,5% |
128,3 |
0,0 |
0,0 |
30,2 |
|
100 |
Mellanmjölk 1,5% |
0,0 |
24,8 |
0,0 |
40,0 |
|
101 |
Standardmjölk 3% |
17,8 |
3,1 |
0,0 |
46,1 |
|
102 |
Filmjölk 3% |
12,7 |
71,4 |
0,0 |
23,4 |
|
103 |
Lättfil 0,5% |
52,0 |
0,0 |
0,0 |
3,6 |
|
104 |
Gräddfil 12% |
0,0 |
12,4 |
0,0 |
1,1 |
|
105 |
Lätt Creme Fraiche 17% |
0,0 |
3,1 |
0,0 |
0,0 |
|
106 |
Messmör, 5,5%, berik. |
0,0 |
5,5 |
0,0 |
0,0 |
|
107 |
Mesost, 8%, berik. |
0,0 |
0,9 |
0,0 |
0,4 |
|
108 |
Mesost, 17%, berik. |
0,0 |
14,0 |
0,0 |
0,0 |
|
109 |
Mjukost, smältost |
1,7 |
4,7 |
0,0 |
0,7 |
|
110 |
Hårdost, 28% |
8,9 |
5,3 |
0,0 |
12,8 |
|
111 |
Ädelost |
0,0 |
0,6 |
0,0 |
0,0 |
|
112 |
Keso, 4% |
0,0 |
29,5 |
0,0 |
1,8 |
|
113 |
Ostkaka |
2,4 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
114 |
Glass, 10% |
2,4 |
3,1 |
0,0 |
13,8 |
|
115 |
Vispgrädde |
1,0 |
1,2 |
0,0 |
5,9 |
|
116 |
Matlagningsgrädde |
2,4 |
0,0 |
0,0 |
1,1 |
|
117 |
Torrmjölk |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
0,1 |
|
Kött, fisk och ägg |
|||||
|
118 |
Nötkött, grytbitar el. fransyska |
2,7 |
0,0 |
0,0 |
9,5 |
|
119 |
Blandfärs |
3,8 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
120 |
Bogfläsk |
1,0 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
121 |
Fläskkotlett |
2,1 |
0,0 |
0,0 |
12,2 |
|
122 |
Kyckling, hel, fryst |
6,8 |
0,0 |
0,0 |
4,8 |
|
123 |
Kycklinglever, frysta |
1,0 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
124 |
Bacon |
0,7 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
125 |
Kassler |
1,0 |
0,0 |
0,0 |
4,9 |
|
126 |
Skinka, rökt |
1,0 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
127 |
Blodpudding |
5,1 |
0,0 |
0,0 |
0,5 |
|
128 |
Hamburgare, stekfärdiga, frysta |
1,7 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
129 |
Falukorv, 23% fett |
6,2 |
0,0 |
0,0 |
15,9 |
|
130 |
Hushållsmedvurst |
2,7 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
131 |
Leverpastej |
6,2 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
132 |
Köttbullar, frysta |
3,1 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
133 |
Pyttipanna, fryst |
6,8 |
0,0 |
0,0 |
6,2 |
|
134 |
Ärtsoppa, burk |
2,7 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
135 |
Köttbuljong, tärning |
0,7 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
136 |
Sill, inlagd |
2,4 |
0,0 |
0,0 |
3,2 |
|
137 |
Stillahavslaxfisk |
2,4 |
0,0 |
0,0 |
1,6 |
|
138 |
Torskfilé, fryst |
9,2 |
0,0 |
0,0 |
4,6 |
|
139 |
Fiskbullar, burk |
5,1 |
0,0 |
0,0 |
1,3 |
|
140 |
Kaviar, rökt |
2.7 |
0,0 |
0,0 |
0,7 |
|
141 |
Tonfisk i vatten, burk |
1,0 |
0,0 |
0,0 |
4,1 |
|
142 |
Fiskpinnar, frysta |
2,1 |
0,0 |
0.0 |
0,9 |
|
143 |
Ägg |
7,5 |
0,0 |
0,0 |
10,9 |
|
Bröd och övrig spannmål |
|||||
|
144 |
Knäckebröd |
4,4 |
15,6 |
7,5 |
5,0 |
|
145 |
Limpa av rågsikt |
25,0 |
0,0 |
0,0 |
30,4 |
|
146 |
Fullkornsbröd, osötat |
18,1 |
36,0 |
26,1 |
0,0 |
|
147 |
Formfranska |
5,1 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
148 |
Grahamsskorpor |
0.0 |
1,2 |
7,5 |
0,0 |
|
149 |
Veteskorpor |
3,1 |
3.1 |
0.0 |
0,8 |
|
150 |
Rågskorpor |
0,0 |
2,5 |
0,0 |
0,0 |
|
148 |
Riskakor |
0,0 |
0,6 |
0,6 |
3,3 |
|
149 |
Havregryn |
9,6 |
2,5 |
3,1 |
2,9 |
|
150 |
Solhavre |
0,0 |
0,0 |
74,5 |
0,0 |
|
151 |
Hirs, hela eller krossade frön |
0,0 |
0,0 |
9,9 |
0,0 |
|
152 |
Ris, långkorningt |
11,6 |
0,0 |
0,0 |
4,3 |
|
153 |
Ris med grönsaker, frysta |
4,1 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
154 |
Råris |
0,0 |
0,0 |
4,0 |
0,0 |
|
155 |
Sojamjöl, fett ca 20% |
0,0 |
0,0 |
1,2 |
0,0 |
|
156 |
Bovete, hela eller krossade kom |
0,0 |
0,0 |
1,6 |
0,0 |
|
157 |
Bovetemjöl, ljust |
0,0 |
0.0 |
0,6 |
0,0 |
|
158 |
Grahamsmjöl |
0,0 |
3,1 |
3,7 |
0,0 |
|
159 |
Korngryn, ångpreparerade |
0,0 |
2,5 |
1,6 |
0,0 |
|
160 |
Rågmjöl |
0,0 |
3,1 |
0,0 |
0,2 |
|
161 |
Vetekross eller vetefling, ångprep |
0,0 |
1,2 |
0,0 |
0,0 |
|
162 |
Vetemjöl |
5,8 |
0,6 |
1,3 |
13,4 |
|
163 |
Müsli utan frukt |
7,5 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
164 |
Müsli, blandade flingor och gryn |
0,0 |
0,0 |
2,2 |
0,0 |
|
165 |
Müsli, vetekli rostat med malt |
0,0 |
1,9 |
0,0 |
0,0 |
|
166 |
Frukostflingor, flingblandning |
0,0 |
4,0 |
0,0 |
0,0 |
|
167 |
Müsli, flingblandning m. frukt o. nötter |
0,0 |
2,2 |
0,0 |
0,0 |
|
168 |
Makaroner |
3,4 |
0,0 |
0,0 |
4,9 |
|
169 |
Spagetti |
5,5 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
170 |
Fullkorn, pasta |
0,0 |
4,3 |
0,0 |
0,0 |
|
171 |
Sojamakroner |
0,0 |
0,0 |
7,5 |
0,0 |
|
172 |
Äppelpaj |
0,0 |
6,2 |
0,0 |
0,0 |
|
173 |
Vetebröd, fyllt |
3,4 |
0,0 |
0,0 |
14,2 |
|
Matfett |
|||||
|
174 |
Bordsmargarin, 80% |
4,8 |
3,0 |
0,9 |
4,9 |
|
175 |
Smör |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
2,2 |
|
176 |
Hushållsmargarin 80% |
6,5 |
0,9 |
0,6 |
10,2 |
|
177 |
Matolja |
1.4 |
0,0 |
0,0 |
0,9 |
|
178 |
Olivolja |
0,0 |
5,8 |
6.6 |
0,0 |
|
Övrigt |
|||||
|
179 |
Strösocker |
3,4 |
0,0 |
0,0 |
13,9 |
|
180 |
Salt |
1,0 |
0,0 |
0,0 |
1,7 |
|
181 |
Örtsalt |
0,0 |
0,2 |
0,0 |
0,0 |
|
182 |
Jäst, färsk |
0,1 |
0,0 |
0,0 |
0,0 |
|
183 |
Vinäger |
0,3 |
1,2 |
0,3 |
0,0 |
Källa: Livsmedelsverkets matkorg (blandkost), E. Laurell (laktovegetarisk- och vegankost), SJV rapport 1996:7 (direktkonsumtion).
|
Bland |
Laktovtsgetarisk |
Vegan |
|||||
|
|
Direktkonsumtion |
|
|
|
|
|
|
|
Spannmål |
108,2 |
145,3 |
134 |
129,1 |
119 |
179,6 |
166 |
|
Oljeväxter |
21,0 |
19,6 |
93 |
20,6 |
98 |
31,8 |
152 |
|
Baljväxt* |
0,7 |
12,3 |
1 777 |
60,8 |
8 780 |
90,0 |
12 991 |
|
Rotfrukt |
65,7 |
124,9 |
190 |
160,3 |
244 |
224,8 |
342 |
|
Grönsaker |
39,5 |
69,6 |
176 |
140,5 |
355 |
169,9 |
430 |
|
Frukt och bär |
82,4 |
146,2 |
177 |
244,8 |
297 |
200,3 |
243 |
|
Mjölk |
183,2 |
229,5 |
125 |
179,7 |
98 |
0,0 |
0 |
|
Kött |
53,9 |
52,7 |
98 |
0,0 |
0 |
0,0 |
0 |
|
Fisk |
16,4 |
25,0 |
153 |
0,0 |
0 |
0,0 |
0 |
|
Socker |
22,2 |
11,4 |
51 |
8,1 |
37 |
2,9 |
13 |
|
Ägg |
10,9 |
7,5 |
69 |
0,0 |
0 |
0,0 |
0 |
|
Summa |
604,0 |
844,0 |
140 |
943,9 |
156 |
899,2 |
149 |
|
Total vikt |
604,0 |
844,0 |
140 |
943,9 |
156 |
899,2 |
149 |
*I direktkonsumtionen är gröna ärter och bönor inkluderade i grönsaker. För övriga grupper är dessa livsmedel inkluderade i baljväxter.
|
Led |
Kommentarer och faktorer |
|
Primärproduktion |
Spannmål, oljeväxter, baljväxter, rotfrukter, grönsaker, frukter, bär, mjölk, |
|
Förädling |
Livsmedlen har grupperats i följande grupper: förpackat |
|
Förpackningar |
Papper, plast, glas, stål. |
|
Transport för import |
Hänsyn tas till två transportavstånd och om kylning eller frysning krävs: |
|
Transport fram till grossistled |
Kyl, frys, övriga. |
|
Förvaring, grossist |
Kyl kort tid, kyl lång tid, frys, övriga. |
|
Transport till detaljist |
Kyl, frys, övriga. |
|
Förvaring, detaljist |
Kyl, frys, övriga. |
|
Transport, konsument |
För konsumentens transporter tas endast hänsyn till kvantiteten. |
|
Förvaring, konsument |
Kyl, frys, övriga. |
|
Tillagning |
Beräknad för enskilt livsmedel utifrån uppgifter från konsumentverket om |
Energianvändning i den svenska livsmedelssektorn 1993
|
TWh, exkl. energi för energi |
kWh/person (8,9 miljoner inv.) |
|||||||
|
Livsmedels- |
|
|
|
|
|
|
||
|
Primär |
5,00 |
6,20 |
11,20 |
562 |
697 |
1 258 |
||
|
Process |
5,10 |
5,60 |
10,70 |
573 |
629 |
1 202 |
||
|
Distribution |
7,50 |
5,90 |
13,40 |
843 |
663 |
1 506 |
||
|
Konsumtion |
- |
- |
20,55 |
- |
- |
2 309 |
||
|
Summa |
17,60 |
17,70 |
55,85 |
1 978 |
1 989 |
6 275 |
||
Källa: Uhlin 1997
Energianvändning i primärproduktionen
|
|
Energianvändning, |
|
|
Spannmål |
0,72 |
SNV 1997 |
|
Oljeväxter |
2,2 |
Egna beräkningar |
|
Baljväxter |
0,86 |
SNV 1997 |
|
Potatis och rotfrukter |
0,44 |
Egna beräkningar |
|
Grönsaker |
0,34 |
Egna beräkningar |
|
Frukt |
0,14 |
Stadig 1997 |
|
Bär |
1,3 |
Egna beräkningar |
|
Mjölk |
1,1 |
SNV 1997 |
|
Ägg |
4,0 |
SNV 1997 |
|
Nötkött |
12,8 |
SNV 1997 |
|
Svin |
8,3 |
SNV 1997 |
|
Fjäderfä |
5,4 |
SNV 1997 |
|
Fisk |
5,4 |
Egna beräkningar |
|
Sockerbetor |
0,16 |
Egna beräkningar |
|
Salt |
0,16 |
Egna beräkningar |
Energianvändning i transporter
|
kWh/ton km, |
|
Energi- |
|
|
|
Högsjöfart |
0,05 |
3 300 resp. 23 000 |
0,17 resp. 1,2 |
Tillman, 1994 |
|
Tillägg, kyl |
0,012 |
Carlsson, 1997 |
||
|
Tillägg, frys |
0,024 |
Egen beräkning |
||
|
Lastbilstransport |
||||
|
Fjärrtransport |
0,25 |
1 200 |
0,32 |
Tillman, 1994 |
|
Stadsdistribution |
0,61 |
20 |
0,012 |
Tillman, 1994 |
|
Tillägg, kyl |
0,05 |
Carlsson, 1997 |
||
|
Tillägg, frys |
0,1 |
Egen beräkning |
||
|
Privatbil (last 10 kg) |
150 |
6,6 |
1 |
Uhlin, 1997 |
Energianvändning för förvaring, kWh/kg
|
Led i livsmedelskedjan |
Rumstempererat |
Kyl, kort lagring |
Kyl, lång lagring |
Frys |
|
Grossist |
0,001 |
0,03 |
0,07 |
0,7 |
|
Detaljist |
0,002 |
0,02 |
0,02 |
0,3 |
|
Konsument |
0,01 |
0,4 |
0,4 |
4,7 |
Källa: Egna beräkningar utifrån Uhlin 1997 och Konsumentverket 1997.
Energianvändning i förädlingsindustrin, kWh/kg
|
Produkt |
kWh/kg |
Produkt |
kWh/kg |
|
Nötkött, förpackat |
0,83 |
Djupfryst färdig mat |
1,26 |
|
Svinkött, förpackat |
1,42 |
Vetemjöl |
0,12 |
|
Köttkonserv |
1,63 |
Mjölblandningar |
0,33 |
|
Korv, charkuteri, etc. |
1,42 |
Pasta |
0,72 |
|
Kyckling, förpackad |
0,36 |
Frukost flingor, rostade |
2,52 |
|
Mjölk |
0,33 |
Frukost flingor |
1.91 |
|
Smör |
1,92 |
Ris |
0,21 |
|
Yoghurt |
0,28 |
Bröd |
2,45 |
|
Ost |
3,38 |
Socker (bet) |
2.16 |
|
Glass |
3,70 |
Sojaolja |
2,53 |
|
Konserver, övriga |
2,16 |
Matolja |
1,39 |
|
Konserver, grönsaker |
1,23 |
Fiskkonserv |
3,87 |
|
Potatismos, pulver |
7,18 |
Färsk fisk |
1,39 |
|
Pickles, såser, dressing |
0,71 |
Frusen fisk |
2,36 |
|
Juice, frusen |
2,79 |
Is |
0,22 |
Källa: Värden angivna av Singh (1986), omräknade för att inkludera indirekt energi (Uhlin, 1997) och justerade för energieffektivisering (61 %).
Energianvändning för förpackningsmaterial
|
kWh/ kg förpackad produkt |
Justerat med hänsyn till energi |
|
|
Plast |
1,47 |
0,76 |
|
Aluminium |
8,42 |
4,33 |
|
Stål |
2,14 |
1,10 |
|
Papp, papper |
0,92 |
0,47 |
|
Glas |
2,58 |
1,33 |
Värden beräknade av Kooijmann (1993) har justerats för att exkludera energi för energi.
Emissioner från ingående produktionsgrenar, g/kg produkt
|
Produktionsgren |
Kväveläckage |
Ammoniak |
Metan |
|
Höstvete |
1,1 |
0 |
0 |
|
Korn |
4,3 |
0 |
0 |
|
Ärter |
10,6 |
0 |
0 |
|
Mjölk |
3 |
8 |
24 |
|
Nötkött |
40 |
93 |
389 |
|
Svinkött |
27 |
39 |
10 |
|
sKycklingkött |
23 |
29 |
0 |
|
Ägg |
19 |
2 |
0 |
Källa: SNV, 1997.