VäxtEko


Tidskrift/serie: Fakta - Trädgård på Fritid
Utgivare: SLU Info/Växter
Redaktör: Wirén E.
Utgivningsår: 1994
Nr/avsnitt: 35
Författare: Vollbrecht K.
Titel: Trädens anatomi och biologi
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Allmänhet
Nummer (ISBN, ISSN): ISSN 1102-1969

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.
OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats.

* För att kunna behandla träden på rätt sätt är det viktigt att känna till hur de är uppbyggda i rot, stam och grenar.

* Rötterna har två funktioner; att förankra träden i marken och att ta upp vatten och näringsämnen. För att kunna växa måste rötterna ha tillgång till syre.

* I stammen transporteras energirika föreningar, näring och vatten till trädets alla delar. Under vintern lagrar den energireserver som mobiliseras vid knoppsprickningen. Stammen har dessutom en stödjande funktion.

* Grenkragen innehåller skyddsämnen och hindrar skadliga organismer från att tränga in i stammen. Om en gren måste sågas av är det därför angeläget att det görs på ett sådant sätt att grenkragen bevaras.

* Träd kan inte läka sår eller skadad vävnad. De överlever istället genom att kapsla in och övervalla skador och infektioner.

*Detta Fakta kommer senare i år att följas av ett Fakta om beskärning.

Träden har följt människan i tron, konsten och litteraturen. Ägna en stund åt att följa med in i trädens inre, en nog så angelägen resa för att vi rätt skall kunna sköta våra träd. Ill. Kajsa Göransson

Roten

Rotsystemens utformning, morfologi, varierar hos olika trädslag. Ek och päronträd har djupgående pålrötter medan andra, som granen, har ett grunt utbrett rotsystem. Kastanjen är exempel på ett träd med sänkrötter, d.v.s. sidorötter som växer lodrätt ned från ett horisontellt huvudrotsystem. Rötternas utformning och utbredning beror till stor del på markens beskaffenhet. I en hårt packad jord utvecklar även eken ett ytligt rotsystem. Hos yngre träd är rötternas utbredning horisontellt i regel tre gånger så stor som kronans diameter.

Rotsystemets uppgift är att förankra träden i marken (fig. 1). Utan en effektiv förankring kan träden inte fullgöra sina livsfunktioner. Rötternas uppgift är dessutom att absorbera vatten och däri lösta växtnäringsämnen från marken. Upptagning av näringen sker genom rothåren som ständigt nybildas när roten tillväxer (fig. 2).

För att rötterna skall kunna växa och ta upp näring behöver de tillgång till energi och syre. Energin kommer från energirika föreningar som vid fotosyntesen tillverkats i bladen och sedan transporterats ned till rötterna. Syret är nödvändigt för att rötterna skall kunna bryta ned föreningarna. Syrebrist uppstår om marken är för hårt packad eller innehåller för mycket vatten. Då fungerar inte rotandningen och rötterna kan inte växa, hela trädet lider.

Rötter av många träd lever i gemenskap (symbios) med bakterier och svampar. Gullregn, gulved och falsk akacia lever i symbios med bakterier, liksom alla andra växter tillhörande familjen ärtväxter, Fabaceae. Dessa bakterier har förmågan att binda luftkväve som kommer träden tillgodo. Vissa träd, t.ex. eken, är vid sin näringsupptagning helt beroende av mykorrhizasvampar. Dessa svampars mycelium lever antingen i trädens rötter (endotrof mykorrhiza) eller utanpå rötterna (ektotrof mykorrhiza). På alens rötter finner man runda knölar. Knölarna bildas av den symbiotiska bakterien Actinorhizae som har förmågan att binda kväve från luften. Kvävet utnyttjas av alen som tack vare detta är ett mycket framgångsrikt pionjärträd*.

Trädens rötter växer ibland ihop med rötter av sina artfränder. Ofta är detta till nytta eftersom träden på så vis kan hjälpa varandra med utbyte av näring och vatten. Men stundom är sådana sammanväxningar skadliga. Sjukdomar, exempelvis almsjukan, kan via rötterna överföras från sjuka till friska träd.

En del träd skadas av utsöndringar från andra träds rötter. Detta fenomen kallas för allelopati och är ett föga utforskat område.

Fig 1. Trädens rötter har två viktiga funktioner. De grova rötterna förankrar träden i marken. De fina sugrötterna absorberar vatten och däri lösta näringsämnen från marken. Foto: U S Forest Service

Fig. 2. A = Genomskärning av en ung rot med rothår. B = Spetsen av ett rothår medjordpartiklar. Ur Lehrbuch der Botanik, E. Strasburger et al.

Stammen

Stammen eller stammarna och grova grenar är skelettet som bär upp trädkronans grenverk. Vatten och näring transporteras i stammen, som också härbärgerar lager av energireserver. Gör man ett tvärsnitt genom stammen av ett flera hundra år gammalt träd finner man att den har samma regelbundna byggnad som ett ung gren.

Låt oss nu göra en resa in i stammens inre för att studera de olika delarna (fig. 3).

Barken - ett skyddande ytterskal

Först möter vi barken som omsluter träden från roten upp till minsta kvist. Den är ett skydd mot olämpliga temperaturer, bakterier, svampar, insekter och skadliga kemikalier. Skadas eller avlägsnas barken är den underliggande, energirika veden exponerad för ett otal skadliga mikroorganismer.

Barken har ett eget kambium (tillväxtskikt) som kallas fellogen. Det producerar varje år korkceller och därmed ny bark. Korkcellerna är mycket motståndskraftiga mot organismer som kan bryta ner organisk substans. Hos eken (i synnerhet korkeken), korkträdet och tallen växer sig barken tjockare för varje år. På andra träd däremot, t.ex. platan och eukalyptus, flagnar den gamla barken ständigt av. Boken har en mycket tunn och ömtålig bark som är väldigt känslig för stark solbelysning och mekanisk åverkan.

Fig. 3. En sektor ur en trädstam ger en grov översikt över trädets beståndsdelar. 1 = ytterbarken, 2 = sildelen, 3 = kambium, 4 = vedstrålar, 5 = splintved, 6 = kärnved, 7 = märgen, 8 = kärl. Ur "A tree hurts too". Bulletin No 396, US Forest Service

Sildelen transporterar livs viktiga kolhydrater

Skiktet under barken kallas sildel eller floem (fig. 3). I sildelen transporteras assimilat (de energirika föreningar som produceras i bladen) till de olika förbruknings- och lagringsställena i skott, stam och rot. Hos vissa trädslag används fjolårets sildel tidigt på våren till att transportera saven uppåt, innan bladen är utvecklade.

Under sildelen finner vi ett mycket viktigt cellskikt som kallas kambium (fig. 3). Kambiet består av celler som senare får olika, helt specifika uppgifter för att ombesörja trädets skilda livsprocesser. Kambium är ett tillväxtskikt (sekundärt meristem) som varje år producerar en ny årsring ved inåt stammen och en ny sildel utåt. Kambiet måste öka sin omkrets årligen eftersom det alltid befinner sig under barken - först hos det tunna, unga trädet och senare hos det gamla, som kan ha många meter i stamomfång.

Genom att kambiet varje år bildar en ny årsring så ökar rötter, stam och grenar varje år i grovlek. Allteftersom träden växer i omfång vallar eventuella sårytor över med tiden. Hos träd som växer fort sker övervallningen snabbare än hos sådana som är svagväxande, sjuka eller gamla.

Kambiet bildar också kallus (sårvävnad) vid färska sårytor. Kallus består av odifferentierad (ospecialiserad) vävnad som i vissa fall, t.ex. hos sticklingar, kan bli svulstaktig. Med hjälp av kambium och kallus övervallar och kapslar träden in skador och infektioner.

Veddelen leder näring och vatten, lagrar energi

Ved består av celler med olika uppgifter och funktioner. Veddelen leder vatten och däri lösta växtnäringsämnen, lagrar energireserver samt ger stöd och elasticitet. Varje år bildas ett nytt skikt ved som kallas årsring. Den nya årsringen innehåller samma uppsättning celler som den föregående, och lägger sig utanpå denna. På sätt och vis är varje ny årsring ett nytt träd utanpå det som bildades året innan. Beroende på trädslag är årsringarna mer eller mindre synliga.

Veden hos olika trädgrupper är byggd av olikformade celler och cellformationer. Barrträden tillhör dem som har levt längst på vår jord. De har jämfört med lövträden en mycket enkel vedstruktur. Barrträdens ved består till 90 % av döda celler som kallas trakeider. Trakeiderna sörjer både för transporten av vatten och näring uppåt och för stabiliteten. Transporten i barrträdsveden sker mycket sakta, ca 1 m/timme. 10 % av barrträdens ved består av levande parenkymvävnader.

Lövträden är de yngsta och bland de mest utvecklade växterna på vår jord. De har funnits i över 100 miljoner år. Lövträdens ledningsbanor kallas kärl. Kärlen är döda celler, som hos vissa träd kan bilda flera decimeter långa rör utan mellanväggar. Transporten i kärlen går mycket fort, i extrema fall 44 m/ timme. Kärlen är omgivna av levande parenkymceller.

Vissa träd, t.ex. ek och alm, utvecklar stora kärl i början på växtsäsongen. De kallas ringporiga. Hos andra, exempelvis lind, lönn och avenbok, bildas lika stora kärl under hela året. De kallas diffusporiga.

Vedstrålarna (fig. 3) är grupper av levande parenkymceller, som löper radiärt till stammens mitt. Deras uppgift är delvis att sörja för gasutbyte mellan stammens inre och atmosfären genom barkporerna som också kallas lenticeller. Dessutom fimgerar vedstrålarna som lagringsutrymmen för energireserverna. Under viloperioden är dessa lager hos friska träd maximalt fyllda.

Den levande veden i ett träd kallas splintved eller xylem (fig. 3). Den innehåller ledningsvävnad och energireserver. Det finns trädarter som förfogar över 100-årig levande splintved. En del träd som ek, alm, valnöt, körsbär, tall och lärk utvecklar kärnved längst in i stammen. Den bildas genom att ledningsbanorna pluggas igen. Kärnveden kan inte längre transportera och lagra ämnen. Däremot innehåller kärnveden bl.a. harts som ger motståndskraft mot rötor, och den kan sålunda fortfarande reagera kemiskt när den blir skadad. Boken, linden, kastanjen, avenboken m.fl. utvecklar ingen kärnved. "Rödkärnan" hos bok är inte äkta kärnved, utan missfärgad ved som har samband med döda grenar eller rötter.

Den aktiva transporten hos de flesta träd sker i de senaste årsringarna. Men hos t.ex. eken sker transporten enbart i den för året nybildade årsringens kärl. Kärlen måste alltså bildas innan bladen utvecklas. Därför grönskar eken senare än många andra träd.

Grenar

Sidogrenar på stammar bildas genom att knoppar utvecklas till skott. Grenar kallar man sådana element som är av mindre grovlek än stammen eller en grövre gren vid vilken de är fästa. Om två grenar, utgående från samma punkt, är likvärdiga i tillväxt och grovlek kallas de stammar, s.k. co-dominanta stammar. I sina fästpunkter skiljer de sig anatomiskt från äkta grenar. (Se nedan).

Där grenen är fäst vid stammen eller vid en grövre gren bildas hos många trädarter en svulst som kallas grenkrage. Grenkragen tillhör anatomiskt inte grenen, utan är en del av stammen eller en grövre gren. Hos barrväxter har grenkragen ofta formen av koncentriska ringar.

En stam och en tillhörande gren kan betraktas som två cylindrar. När båda med tiden blir grövre genom tillväxt, pressas vävnaderna ihop där de möts. Detta blir synligt på båda sidorna om grenen som en upphöjd, rynkig linje som kallas grenbarkås. Grenbarkåsen är skiljelinjen mellan stammens och grenens vävnader. Grenbarkåsen är inte lika lätt synlig hos alla trädslag.

Fig. 4. En ung stam med gren-stump. Pilarna visar hur kärlen från grenens undersida löper in på dess ovansida. Detta är den första fasen av kärlbildning (vedbildning) på våren. Foto: US Forest Service

En gren är förankrad med sin nedre del i stammen. Grenen får sin försörjning enbart underifrån, d.v.s. det finns ingen ledande förbindelse mellan grenens ovansida och stammen. För att försörja grenens ovansida måste kärlen bilda en halvcirkel (fig. 4). Kärlen och följevävnaderna koncentreras starkt i en linje och bildar därmed grenkragen.

Grenkragen är en av trädens skydds- och försvarszoner. Denna har till uppgift att hindra skadliga mikroorganismer från att tränga in i stammen när en gren dör eller avlägsnas på ett korrekt sätt. När man sågar av en gren tätt intill stammen, något som på engelska betecknas för "flush-cut", berövar man trädet dess skyddszon och tillåter rötsvampar att invadera dess inre.

Fig. 5. Tre årsringar har dragits isär för att visa stammens vävnader (stora pilar) och grenens vävnader (små pilar). Pilen A visar den sammanpressade barken i grenklykan. Ingen invuxen bark finns mellan stam och gren. Foto: U S Forest Service

Genom att en gren har en lägre tillväxthastighet än den stam den sitter på, blir den formligen inlåst i denna och får därmed maximal hållfasthet och belastningsförmåga i sin fästpunkt (fig. 5).

Jämför man dubbelstammar med ett stam - gren förhållande, finner man att de har en relativt svag inbördes förankring. Linjen som skiljer dem kallas stambarkås. Det händer ofta att barken mellan dessa stammar inte hinner trängas undan vid tillväxten. Detta resulterar i invuxen bark som ger en mycket svag förankring och risk för fläkning. Dessutom saknar dubbel stammar skyddande grenkragar, vilket är en stor svaghet ur patologisk (sjukdoms) synvinkel.

Läs mer om träd:

Gunnarsson, A. 1988. Träden och människan. Rabén & Sjögren.

Lundquist, K. 1983. Framtidens trädvård. Sveriges Trädgårdsanläggningsförbunds (STAFs) Förlag. Malmö.

Shigo, A. L. m.fl. 1987. Trädens biologi och trädvård. Scandinavian Instant Trees Aktie Selskap (SITAS), Ballerup, Danmark.

Vollbrecht, K. 1991. Träd deras biologi och vård. Arbor Scandia förlag. Åkarp.

Klaus Vollbrecht är trädgårdstekniker och parkchef för Alnarpsparken, Sveriges lantbruksuniversitet

* De växter som är först med att kolonisera öppen jord kallas piorjarväxter.