VäxtEko


Tidskrift/serie: Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet
Utgivare: Jordbruksverket (SJV)
Utgivningsår: 1995
Författare: Edelstam C.
Ingår i:
Titel: Ängar
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.
OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats.

Ängar

Caroline Edelstam

Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet

Den ljusa sommarängen och den svenska björkhagen, stengärdsgården, odlingsröset och åkerholmen, vägrenen och det öppna diket - alla bidrar de till den biologiska mångfalden. I ängen kan det finnas 40-50 arter av blommor och gräs per kvadratmeter, drygt hälften så många i hagen och dessutom en mängd mossor, lavar, svampar, skalbaggar, fjärilar och fåglar. Allt detta och mycket mer hör till den biologiska mångfalden och variationen i odlingslandskapet.

Den här broschyren är den femte i en serie om odlingslandskapets biologiska mångfald och variation. Broschyren riktar sig främst till lantbrukare och markägare. Den handlar om ängarna, de naturliga slåttermarkerna, och om den skötsel som format dem under sekler av traditionell hävd.

Ängar

Ängen är ett stycke levande kulturhistoria, men också - med sin stora artrikedom - en genbank. Från ängen har bonden hämtat vinterfoder till sina kreatur under ett par tusen år. Ängen var, tillsammans med naturbetesmarken, basen för boskapsskötseln ända fram till 1800-talet, då skiftesreformer och nya odlingsmetoder slog igenom.

Ängen, den ogödslade naturliga slåttermarken, har minskat mycket kraftigt sedan förra seklet. Idag återstår endast små spillror av det markslag som en gång satte sin prägel på odlingslandskapet.

Bondens skötsel är en förutsättning för att ängens alla örter och gräs, fjärilar och andra insekter ska kunna fortleva. Fagning, slåtter, höbärgning, hamling, efterbete och röjning ingår i den årliga hävden av en traditionellt skött äng.

Ängen är åkerens moder, säger man uthi edt gement ordspråk. Thet ähr, adt såsom ängen ähr god och stor till, så kan man hålla mycken boskap där äfter, utaf hwilkas dynga åkeren mera gödes och blifwer fruktsam. Fördänskull ähr thet en husman övermåtten angelägit, adt han beflitar sig om myckenhet af äng, och god äng.

Schering Rosenhane, omkr. 1660.

Erik Andersson slår ängen på Snaråsatorp i Tranemo.

Ängar särskilt artrika

Det som gör ängarna så unika är den stora rikedomen på arter, inte bara i slåttermarken som helhet utan också per ytenhet, det vill säga arttätheten. En äng kan hysa 40-50 arter av blommor och gräs per kvadratmeter. Tillsammans med hagen, naturbetesmarken, hör ängen till de mest artrika och arttäta markslagen i vårt land.

I ängen finns en stor mängd välkända växter som liten blåklocka, prästkrage. rödklöver, gökärt, gullviva och kattfot, men också arter som är sällsynta eller hotade, t.ex. svensk ögontröst och den tidigblommande formen av fältgentiana.

Sammansättningen och kombinationen av arter i ängar återfinns inte i någon s.k. "naturlig" miljö. Här trängs växter från olika delar av landskapet; från skogen, kärr och myrar, källdrag och bäckkanter, stränder, bergknallar och bergbranter, gräsmarker i fjällen och kulturmarker i söder. Hävden och den kontinuerliga utmagringen av marken är den viktigaste förutsättningen för mångfalden.

I många fall har arternas ursprungsmiljöer försvunnit samtidigt som deras hemortsrätt i ängar kan vara mycket lång. Även i en internationell jämförelse är våra ännu kvarvarande ängar unika. I övriga Europa finns mycket lite kvar av hävdade och ogödslade naturliga slåttermarker.

Liten guldvinge försvarar sitt revir kring prästkrageblomman.

Klöverblommor besöks av många fjärilar. Rödklöver med slåttergräsfjäril (t.h.) och allmän ängssmygare (t.v.).

Tidigblommande fältgentiana omgiven av svartkämpar, späd ögontröst och blodrot.

Förutom en stor mängd kärlväxter förekommer speciella ängssvampar som vaxskivlingar och jordtungor i ängar. Dessutom är åtskilliga dagfjärilar och andra insekter beroende av växterna i de ogödslade ängs- och hagmarkerna. Hamlade träd i dessa marker är mycket värdefulla för många sällsynta lavar och svampar, liksom för vedlevande insekter och hålbyggande fåglar och fladdermöss.

En principbild över en ensädesgård vid ängsbrukets början. Inägan, dvs marken innanför hägnet, består av ett enda gärde med åker och äng. Åkern besås år från år. Kreaturen betar på utmarken. Ångsarealen är avgörande för hur många djur som kan födas över vintern. Kreaturens gödsel används som näring på åkern, därav talesättet "äng är åkers moder". Slåttermarkerna består av såväl hårdvallsäng på fastare mark, som sidvalls- och våtmarksäng. I sidvallsängen, som ligger i sluttningen mot bäcken, tränger rörligt grundvatten fram i ytskiktet. Våtslåttermarkerna, som under en stor del av året är översvämmade, finns vid sjöstranden och längs bäcken. Som komplement till ängshöet skördas stora mängder löv på hamlade träd i hårdvallsängen samt på utmarken. Illustration: Nils Forshed ur Ängar, 1988.

Vad är en äng?

Ängen är en naturlig slåttermark, som inte gödslats, kultiverats eller såtts in med främmande arter. Ängens huvudsakliga uppgift i jordbruket var att producera vinterfoder. Genom slåtter och lövtäkt (hamling) skördade bonden hö och löv till sina kreatur.

De äldsta ängarna var troligen naturligt trädfria gräsmarker vid sjöstränder och längs åar och bäckar. Under järnåldern lärde man sig att med järnets hjälp tillverka redskap som skära och lie. Något senare togs ängar även upp på torrare mark. Dessa hårdvallsängar hade ofta ett visst inslag av träd och buskar. De träd som växte i ängen var hårt tuktade av lövtäkt.

Ängsbonden strävade naturligtvis efter att uppnå en så hög och uthållig produktion som möjligt. Avkastningen av hö- och lövfoder är mindre viktigt för dagens ängsbrukare. Numera sköts de kvarvarande ängarna mer för att hålla markerna öppna på ett traditionellt sätt - för att bevara artrikedomen, värna om bygdens historia och om äldre odlingsmetoder.

Var finns ängarna?

De ogödslade naturliga ängarna har blivit alltmer sällsynta. Idag återstår ca 2 500 ha hävdad äng, eller ungefär en promille av den areal på uppemot 2 miljoner ha ängsmark, som i början av 1800-talet fanns i vårt land. Ängen blev i stort sett överflödig då vallodlingen infördes på åkermark. Uppodling, dränering, gödsling, kultivering, insådd, plantering och igenväxning har varit de vanligaste orsakerna till ängens försvinnande.

De ängar som ännu finns kvar och hävdas på traditionellt sätt med slåtter (lie eller maskinslåtter) återfinns i t.ex. Småland, södra Västergötland, södra Östergötland och på Gotland. Det är i södra Sveriges skogs- och mellanbygder som ängsbruket levt kvar längst. Variationen mellan ängarna kan vara mycket stor bl.a. beroende på olika naturförhållanden, jordmån och klimat. Skillnader mellan ängar i olika delar av landet kan också vara ett uttryck för lokala variationer i ängsskötseln.

Dagens ängar har främst överlevt på mindre ytor som man inte vill ska växa igen av olika anledningar, t.ex. en vacker utsikt eller en artrik flora. Det kan vara ängar i gårdsnära lägen, slåttermarker i slänter och fuktsvackor eller små restytor mellan åkrar. Ibland är det marker som inte är så lämpliga att använda till bete eller som inte går att hägna in.

Vityxne, Brunsered, Liared socken, Västergötland. Åkerren som hävdas med slåtter. Renen innehåller ett 50-tal arter bl.a. den av sen slåtter beroende och akut hotade underarten till vityxne. Den intilliggande vallen är redan slagen, medan slåttern av renarna får vänta ännu ett par veckor.

Illustration: Nils Forshed ur Ångar, 1988.

Bryngelsgärde, med utsikt över sjön Ömmeln, hävdas av markägaren på Västergården tillsammans med hembygdsföreningen i Ödenäs socken, söder om Alingsås.

Åkerholmar, liksom åker-, väg- och dikesrenar och andra kantzoner i odlingslandskapet, är viktiga tillflykts- och överlevnadsplatser för den slåtter- och betesgynnade floran och faunan. Som regel har dessa miljöer blivit kvar sedan omgivande marker plöjts upp till åker. Kantzonerna fungerar även som spridningskorridorer och binder samman olika livsmiljöer i landskapet. De är särskilt värdefulla för rapphöna, hare och annat småvilt, som här finner föda och skydd. I det äldre bondesamhället var det självklart att ta tillvara allt hö, även det som skördades på renar och åkerholmar. En del av dessa mindre slåttermarker kunde slås först efter skörden på åkern. De blomsterika åker- och vägrenar som alltjämt hävdas på traditionellt sätt är mycket värdefulla för den biologiska mångfalden.

Med traditionell hävd menas att alla de viktiga arbetsmomenten i bondens ängsskötsel ingår, dvs fagning, slåtter, höbärgning, hamling, efterbete och röjning. Däremot behöver skötseln inte nödvändigtvis ske med manuella metoder. I många fall kan maskinslåtter ersätta lieslåtter, höbärgning ske med självlastarvagn, modern balningsteknik etc. Moderna maskiner som underlättar arbetet kan naturligtvis användas om effekten blir densamma som med äldre manuella redskap.

Herbert Andersson slår vägrenarna med lie. Tittebo, Sandhem, nordväst om Jönköping.

Olika typer av ängar

De naturliga slåttermarkema kan indelas i strandängar, sidvallsängar och hårdvallsängar.

Till strandängar eller våtslåttermarker räknas också mader, raningar, kärrängar och slåttermyrar. Strandängar vid sjöar och vattendrag har under långa tider utnyttjats för slåtter och även bete. De årliga översvämningarna för med sig näringsämnen och sediment. Produktionen är därför hög. Våtslåttermarkerna saknar i stort sett träd och buskar. Vegetationen är till stor del starrdominerad. Under vår och höst är hävdade strandängar mycket värdefulla för rastande vadare, änder och gäss.

I norra Sverige hade myrslåttern särskilt stor betydelse, liksom dammängar och silängar. Vatten från bäckar eller andra vattendrag fick sila eller svämma över slåttermarken under våren och försommaren. Uppdämningen liksom vattenöversilningen genom grävda diken eller silfåror ökade avkastningen. Idag har dessa dämningar, diken och silfåror förlorat sin betydelse för foderproduktionen. De kulturhistoriska värdena är dock stora.

Pålsbo äng ligger i den sydvästra sluttningen av Åsboåns bördiga dalgång i Östergötland. Den sidlänta ängen är ständigt fuktig av utsipprande, kalkpåverkat grundvatten. Slåttern sker maskinellt i slutet av juli till in i augusti. Med pålitlig uthållighet producerar marken hö, år efter år, utan tillförsel av gödsel. Grässvålen har aldrig dikats eller brutits av årder eller plog. Denna sidvallsäng kan ha hävdats kontinuerligt med slåtter och bete sedan järnåldern. Artrikedomen är mycket hög. Vid en inventering fann man 75 kärlväxter på en yta av 5 x 1 m2. Sparsamt blommande smörbollar dominerar. Vanliga är också lundstarr, hirsstarr, ormrot och svinrot. Fläckvis förekommer stagg och hartmansstarr. Bland övriga arter kan nämnas loppstarr, ängsstarr, trådtåg, gökblomster och humleblomster. Illustration: Nils Forshed ur Ångar, 1988.

Södra Bråta ligger i Svinhult socken i södra Östergötland på gränsen till Småland. Gården ligger i krönläge, som en gräsmarksö i skogshavet. Betydelsen av ordet bråta är förmodligen "svedjeland", "svedjefall". På Södra Bråta slås ängar och renar med lie. Slåttern påbörjas traditionsenligt en bit in i juli. "Slår man för tidigt så minskar både hömängden och blomsterprakten", förklarar brukaren Gustav Ivarsson. Lägg märke till att även buskarna har tuktats med lien. Hassel, ask, björk och några ekbuskar är de vedväxter som tillåts stå i ängen, men bara i rösen och bara med manshöjd. "Far var alltid noga med å tukta till buska' bra", berättar Gustav, "dessutom gillar djuren lite löv i hö't".

Rödsvingel dominerar i slåttermarken. Sommarfibbla och stagg är också vanliga, liksom ängsskallra, vårbrodd, prästkrage, gökärt och svartkämpar. Andra arter i Södra Bråtas sent slagna, friska slåtterytor är tidigblommande fältgentiana och darrgräs. Illustration: Nils Forshed ur Ångar, 1988.

Sidvallsängar utgörs oftast av fuktiga svackor eller genomsilade sluttningar. De saknar i stort sett träd och buskar. På grund av dränering och uppodling återstår mycket små arealer sidvallsäng.

Hårdvallsängar eller fastmarksängar är ofta steniga moränmarker i kuperad terräng. Det kan vara marker som varit för steniga att odla upp till åker. Hårdvallsängen gav det mest eftertraktade höet, men produktionen var ofta låg (500-600 kg/ha). Träd och buskar förekommer.

I trädbärande hårdvallsängar hamlades lövträden med jämna mellanrum. Hamlingen (klappning, topphuggning) innebar att lövbärande grenar kapades och lövet torkades till vinterfoder. Lövtäkten gav även andra nyttigheter som virke och bast m.m. Dessutom gynnades fruktträd och bärande träd i hårdvallsängarna.

Hackslått kallas hårdvallsängar på ojämn och stenig mark. De ligger ofta uppsplittrade på små ytor kring åkrar, rösen, gärdsgårdar och vägar (vägrenar).

Svensk ögontröst är starkt hotad och finns endast kvar i ett fåtal gotländska ängen. Den är ettårig och beroende av att hinna sätta frö före slåttern. Svensk ögontröst återfinns i den ljusöppna delen av Östergarns Prästänge.

Prästänget vid Östergarns kyrka, Gotland, utgörs av en större ljusöppen yta, en slåtterglänta - braidsräum - där höet breds ut att torka efter slåttern, med spridda dungar av hassel, ask och björk m.fl. ut mot kanterna. Omväxlingen mellan öppna gläntor och mindre lövdungar med halvskugga ger lagom fuktighet och ljus i änget. Gräs- och örtfloran är rik med slåttergynnade rariteter som blodtopp, både späd och svensk ögontröst samt ett flertal orkidéarter, t.ex. Sankt Pers nycklar och tidigblommande brudsporre. Andra arter är darrgräs, svinrot, jungfrulin, vildlin, höskallra, brudbröd, gullviva m.fl.

På Gotland är ängestraditionen ännu mycket levande. Varje socken med självaktning hävdar sitt eget änge. I ett gotländskt änge ordnas ofta slåttergille med gutniska lekar när änget är slaget.

Hur sköter man en äng?

Syftet med dagens ängsskötsel är att bibehålla de värden som utvecklats under kanske mer än tusen år av traditionell hävd. Varje äng är unik och har sin egen karaktär, bl.a. beroende på traditionella olikheter. Det finns egentligen bara ett riktigt sätt för varje ängsbrukare att sköta den egna ängen på och det är att följa den lokala hävdtraditionen.

Gemensamt för skötseln av ängar är att vissa arbetsmoment regelbundet återkommer, år från år. Uteblir någon del av hävden, påverkas även nästa skötselåtgärd. Till de viktiga arbetsmomenten i hävden av ängar hör:

Illustration: Nils Forshed ur Ångar, 1988.

Fagning

Ordet faga kommer av ett fornnordiskt ord som betyder "feja, göra fint". Det används framför allt på Gotland, där det numera är vanligt att skolklasser fagar ängarna. Fagningsblomma är det gotländska namnet för vitsippa. När vitsippan blommar och gräs och örter just lyfter löven från marken är det dags att börja faga i ängen. Även rydja, röja, vårstäda används i vissa trakter.

Fagning innebär att fjolårslöv och nedfallna kvistar och grenar - faget - räfsas ihop i högar, som därefter bränns eller på annat sätt förs bort från ängen. Brännhögarna bör läggas på mindre värdefulla delar av ängen eller utanför slåttermarken.

Fagningen underlättar det kommande slåtterarbetet och kvävande lövförna avlägsnas. När ljus, luft och värme når marken stimuleras den biologiska aktiviteten och tillväxten i ängen. Fagningen sker på våren i slutet av april eller början på maj månad.

Eken ansågs "bränna" marken och var därför inte välsedd av allmogen i ängen. Ekens löv bryts ner mycket långsamt och ger en försurande lövförna. Det är speciellt viktigt att faga i lövrika ängar med träd som ek och asp. Fagning i Brunnsbo äng, Skara.

Slåtter

Slåtter vid rätt tidpunkt och med rätt redskap är viktigt i en traditionellt skött äng. Ett normalår gäller att slåttern bör ske mellan mitten av juli och början av augusti. Vid slåttern skall skärande redskap, som lie eller knivslåtterbalk, användas.

Ibland kan det finnas vissa partier med högvuxen gödselpåverkad vegetation i ängen, t.ex. hundkäx, skräppor och brännnässla. Dessa oönskade växter bör slås av tidigt, d.v.s. innan frösättning hunnit ske, alternativt ryckas upp med roten. På grund av det ökade kvävenedfallet från luften kan en intensifierad skötsel vara nödvändig, med t.ex. en extra slåtter.

Väderlek och årsmån påverkade tidpunkten för slåttern. Förr gav man akt på tecken i naturen för att se när tiden var inne, t.ex. när kapslarna på ångsskallran började skallra, när slåttergubbens båda drängar var framme (de nedre blommorna slår ut), när slåtterblomman visade sin första blomma etc. Illustration: Nils Forshed ur Ängar, 1988.

Torkning och höbärgning

Det avslagna höet räfsas ihop i strängar och får torka på platsen ett par dagar innan det förs bort. Om det får ligga kvar för länge kan växtligheten ta skada. En oönskad gödslingseffekt gör också att vegetationens sammansättning förändras.

Efterbete

Efterbete med nötkreatur gynnar ängsfloran genom att fröspridda växter får tillfälle att gro och etablera sig i de blottor som blir efter djurens tramp. Det är också ett lämpligt sätt att ta tillvara återväxten i bördiga ängar samtidigt som grässvålen blir tätare. Betesdjuren bör inte släppas in tidigare än två veckor efter slåttern. Vid alltför sent höstbete kan grässvålen ta skada och trampas sönder, då marken blivit blöt av höstregnen.

Eftersom ett viktigt syfte med efterbete i ängar är att föra bort så mycket näring som möjligt, är alt tillskottsutfodring, liksom i alla naturliga fodermarker, mycket olämplig. Grässvålen trampas sönder vid utfodringsplatsen vilket samtidigt med den oönskade gödslingseffekten medför att floran och faunan utarmas. Även övergångsutfodring vid installning bör ske på annan mark, t.ex. en slåtter- eller betesvall.

Om efterbete ej går att ordna, kan det vara lämpligt med en andra slåtter.

Lövtäkt

Lövtäkten, eller hamlingen, gav i den äldre bondehushållningen ett viktigt tillskott till vinterfodret. Vid hamlingen, som på varje träd utförs med 3-8 års mellanrum, ökar möjligheten för solljuset att nå ned till markens gräs och örter. Samtidigt medför den s.k. röjgödslingseffekten att näringstillgången ökar, vilket förbättrar ängens produktionsförmåga.

I trädbärande ängar, s.k. lövängar, skördades förutom hö även löv. Man tog löv från de flesta trädslag genom att de lövbärande kvistarna höggs av och torkades i knippen. Lövtäkten ägde rum efter slåttern men före skördearbetet på åkrarna, d.v.s. under augusti - september. Bonden visste att djup skugga från träden löser upp grässvålen, försämrar gräsväxten och minskar höproduktionen. Lövtäkt och underkvistning minskar både beskuggning och lövnedfall.

(Se Träd i odlingslandskapet, Jordbruksverket, 1994.)

Röjning

Ängarnas bestånd av träd och buskar skiljer sig från landsända till landsända och varierar ofta från en äng till en annan. I det äldre odlingslandskapet hade olika naturgivna förutsättningar som jordmån och fuktighet, försommartorka och nederbörd avgörande betydelse för ängens träd- och buskskikt. I västra Sverige var ängarna något mer trädfattiga än i öster. Bonden styrde ängens innehåll av träd och buskar hårt. Sådana som var nyttiga i självhushållet gynnades, t.ex. om de gav lövfoder, ätliga frukter, nötter, virke till slöjd, bast till rep, hål till honungsbin etc. De fick växa på mer improduktiva och svårslagna ställen, men tuktades även där hårt med underkvistning och hamling. Man var medveten om att solljus och värme var viktigt för ängens produktion av gräs och örter.

Röjning är idag ett ofta eftersatt arbetsmoment. Röjning, utglesning, underkvistning och hamling av träd och buskar gynnar ängens gräs och örter. Det beror främst på den ökade tillgången på ljus och värme.

Röjningen utförs på vintern, från senhöst till tidig vår. Börja med att röja och vidga den öppna gräsmarken utifrån redan ljusöppna gläntor i ängen. Efter en röjning är det viktigt att följa upp med fagning, slåtter, efterbete och hamling för att åtgärden skall vara meningsfull.

Om ängsmarken är starkt igenvuxen är en avverkning av träd och buskar nödvändig. Genom att dela upp arbetet på några år, går det att förhindra stora uppslag av sly och kväveälskande arter som det sen kan vara svårt att få bukt med. Ringbarkning av aggressiva rotskottsbildare som asp och gråal är effektivt.

Utmagring

Den flora och fauna som formats under lång tid av ängsbruk tål inte störningar och ingrepp som gödsling, insådd av främmande arter eller användning av kemiska bekämpningsmedel. Alla former av extra näringstillförsel är negativ, eftersom ängens växtlighet har anpassat sig till en viss utmagring. Undvik även att kalka, dika eller kultivera ängarna.

Skötsel av kantmiljöer och småbiotoper

Genom traditionell skötsel av åkerns kantmiljöer och småbiotoper, som åker- och vägrenar, åkerholmar och öppna diken, kan den slåtter- och betesberoende floran och faunan gynnas. Om örtrikedomen är stor är det särskilt viktigt att slåttern utförs på sensommaren och att den avslagna vegetationen tas bort efter torkning på platsen. Röjning för att hålla borta lövsly och högre vegetation kan vara ett alternativ till årlig slåtter. Variera gärna skötseln efter de lokala förutsättningarna och hävdtraditionen.

Åkerholmen slås ett par veckor efter v all skör den.

Insådd av frö från någon näraliggande äng kan vara positivt för artrikedomen. Den traditionelle ängsbonden kunde ibland så in hösmul från någon lada där särskilt gott hö förvarades, för att förbättra ängens växtlighet.

Hävdens betydelse

Slåtter skiljer sig från betespåverkan på tre sätt:

  1. Slåtterredskapen gör inget urval vilka växter som kapas vid hävden. Alla växter slås av vid snitthöjden. Grässvålen blir slät och fri från tuvor.
  2. Vid slåtter tas, totalt sett, en större mängd näring bort från gräsmarken.
  3. Hovar och klövar ger punktvis starkt tryck på marken. I slåttermarker överlever en större andel trampkänsliga arter. Trampet verkar å andra sidan till förmån för arter som behöver blottor i marken för sin föryngring med frön.

Konkurrens och anpassning

Växtarter har olika sätt att klara konkurrens i naturen. Under kväverika förhållanden gynnas de som snabbt kan skjuta i höjden. Ett fåtal arter, t.ex. älggräs, hundkäx och brännnässla, tränger ut de mer konkurrensvaga.

Växter som klarar ett liv på näringssvag mark finns det gott om i den traditionellt skötta ängen. De har under lång tid anpassats till näringsfattiga förhållanden. De är ofta små vuxna med små, smala, långlivade blad och de har en låg, jämn tillväxthastighet. Ärtväxter som rödklöver, gökärt och getväppling är särskilt väl anpassade till kvävefattig mark. Andra exempel är stagg, fårsvingel och blodrot.

Många växter klarar sig i ängen tack vare att de har större delen av bladmassan under snitthöjden, t.ex. bladrosetter som trycker nära marken. Slåttergubbe, slåtterfibbla och klasefibbla är sådana rosettbildande arter.

Det kan också vara växter som är lågväxande och krypande som t.ex. vildlin och jungfrulin, eller skjuter nya skott efter slåttern, t.ex. rödklint och ängsvädd. Andra är beroende av att blomma och sätta frö före slåttern. Det är ettåriga arter som höskallra, svensk ögontröst och späd ögontröst.

Vissa arter har utvecklat speciella tidigblommande former som anpassats till slåttern och dess hävdrytm, t.ex. slåtterblomma, fältgentiana och brudsporre. Dessa slåttergynnade former är idag mycket hårt trängda i landskapet.

Svinrot återfinns sällan i betesmarker, men växer här ymnigt i ängen. De välsmakande bladen äts med begärlighet av kreaturen. Svinroten gynnas av slåtter och var förr en uppskattad och viktig foderväxt i de gamla ängarna. Med sina breda lättslagna blad kunde den täcka stora partier av ängsmarken. Den kallades av allmogen för bl.a. "bla'for", "blaahö", "bläcke", "bjälke" och "svinabla".

Svinrot (Scorzonera humilis) som i äldre floror går under namnet "kornfibbla", trivs bäst i fullt solljus på frisk humusrikjord. I halvskugga blommar den endast sparsamt och bladen blir stora och breda. Om hävden upphör kan den växa kvar några år, för att sedan helt försvinna p.g.a. beskuggning och konkurrens. Svinroten förekommer i hela Sverige, på Gotland även i ljusöppna kalktallskogar. Den har på senare tid minskat som en följd av gödsling, uppodling, upphörd slåtter, igenväxning m.m.

Ett hävdavbrott på bara ett par år innebär att de känsligaste arterna försvinner. När hävden upphör uppstår en kortvarig blomsterrikedom. Denna s.k. älskliga fas är dock mycket tillfällig och ersätts redan efter några år av igenväxningsarter på grund av ökad konkurrens och beskuggning.

De flesta växterna i ängar är fleråriga och samlar upp näring i upplagringsorgan som rötter, jordstammar, knölar m.m. Svinroten har ett kraftigt rotsystem av tjocka nedåtgående rötter och horisontella jordstammar. Den skjuter skott tidigt på våren. Till svinroten är en liten småfjäril knuten, med namnet svinrotvecklare.

Restaurering - en betydelsfull insats

Genom att restaurera och återuppta hävden i äldre ängar går det att göra en betydelsefull insats för floran och faunan i dagens odlingslandskap. Restaurering av marker som inte är alltför starkt igenväxta och som gärna ligger nära ännu skötta ängar, ökar möjligheten till spridning - och därmed överlevnad - för många av de slåttergynnade växt- och djurarterna. Av floran och vegetationen kan man bedöma om ett område kan restaureras med gott resultat. Konkurrensstarka och kvävegynnade arter som hundkäx, brännässla och älggräs, får inte dominera eller finnas i massförekomst om resultatet ska bli det önskade. Restaurering måste alltid följas av löpande traditionell skötsel.

Äng som vuxit igen under 20 år, före restaurering. Åsgärde, Nårunga socken, Västergötland.

Samma äng efter restaurering och återupptagen slåtter. Något träd återstår ännu att glesa ut. Ängsväxterna har överlevt, bl.a. kattfot, darrgräs, tätört, smörbollar, brudborste och loppstarr. Höet tas till vara och säljs som högkvalitativt foder till kaniner och andra smådjur.

Det har i vissa fall visat sig vara möjligt att få ängsarter att återkolonisera f.d. åker. Sämre åkermark läggs i träda och hävdas med traditionell ängsskötsel. Slåttern, som med fördel utförs med maskin, bör inte ske tidigare än mitten eller slutet av juli. Höet får gärna ligga kvar och torka några dagar innan det förs bort. Är återväxten kraftig kan en andra slåtter vara nödvändig. Eventuellt kan insådd göras av insamlat höfrö (s.k. hösmul) från någon näraliggande hävdad äng. Den kontinuerliga utmagringen av slåttermarken ger på lite längre sikt resultat i form av rikare blomning, rikare insektsliv, fler fåglar osv.

Åkrar som läggs i träda och sköts som en äng kan med tiden återfå en ängsartad vegetation med arter som darrgräs, prästkrage och rödklöver.

Ormrot är en norrländsk slåttergynnad växt som även spritt sig söderut med ängsbruket. Den förekommer rikligast på ängar och slåtterrenar norrut i landet. Andra växter som kan finnas kvar från ängsepoken i norrländska ängar är t.ex. brudborste, fjällskära, vårfingerört och slåtterblomma. Där sådana växter finns kvar kan det vara meningsfullt att återuppta slåtterhävden. Ormrot är värdväxt för den vackra dagfjärilen violett guldvinge.

Redskap och maskiner för slåtter, höbärgning m.m.

Maskinbruk underlättar slåttern

Slåtterredskapen arbetar på olika sätt. Lien, som i äldre tider var det redskap som användes för slåtter, är ett skärande redskap. Snittytorna blir distinkta, vilket gör att stubben inte tar skada. Lien lämpar sig främst för slåtter på renar och i mindre och steniga ängsmarker. Det finns också manuella knivslåttermaskiner lämpliga för små slåtterytor. För större stenfria ytor är det effektivast att använda olika typer av traktorburna knivslåttermaskiner.

Vid maskinell slåtter bör roterande skärblad undvikas. Växterna slits av i stället för att skäras. Det kan skada de viktiga tillväxtpartierna och öppnar vägen för bakterier och sjukdomar. Rotorslåttermaskiner och slaghackar är därför mest lämpade för slåtter på insådda vallar eller i ängar som till följd av igenväxning eller kvävegödsling förlorat det mesta av den värdefulla ängsfloran.

Traktorer med lågt marktryck är alltid att föredra. Stor däckyta, i form av breda däck eller dubbelmontage ger, i kombination med lågt lufttryck i däcken, ett lägre marktryck. Det är en fördel speciellt vid slåtter på våta marker som är speciellt känsliga för körskador.

Röjmotorsåg är det mest effektiva redskapet vid röjningsarbeten i sly- och buskvegetation. För ängsslåtter är de, med tillhörande gräsröjartillsatser (nylonlinor eller klinga), direkt olämpliga. Röjmotorsågen kan emellertid användas för bekämpning av oönskade växter i ängen, t.ex. nässlor, hundkex, hallon och mjölkört.

Lieorvet ska vara så långt att det räcker upp till armhålan.

Motormanuella slåtterbalkar.

Traktorburen slåtterbalk.

Höbärgning

Ofta är ängsmarken inte större än att höet kan hanteras med handräfsa. I marker där man kommer åt att använda traktorburna maskiner går det också med strängläggare. En självlastarvagn kan användas för lastning och transport. Ett annat alternativ är att göra balar av höet. Vilken typ av balar man väljer, påverkas av faktorer som transport- och hanteringsutrustning, samt vilka torkmöjligheter man har för det bärgade höet.

Madslåtter vid Hullsjön, Trollhättan. Den yngre generationen tar vid!

En öländsk äng i vårskrud med bl. a. gullviva, svartkämpar, tjärblomster, rödklöver samt orkidén Adam och Eva. Södra Greda, Öland.

Zorn frågade mig en gång om jag visste något vackrare än en svensk, blommande äng. Jag grubblar ännu på svaret.

Carl Larsson.

Målaren återger landskapet med färg och pensel, men bonden formar det i original med lövkniv och lie.

Mårten Sjöbeck.

Ängens historia - "Äng är åkers moder"

Under mer än 6 000 år har det funnits jordbrukare i Sverige, ändå längre i andra delar av världen. Det första jordbruket var ett rörligt röjnings- och svedjebruk med boskapsskötsel som bas. Klimatet var milt och djuren kunde gå ute året om. För ca 2 500 år sedan försämrades klimatet och boskapen stallades in vintertid. Bonden blev bofast och fasta åkrar togs upp. Vinterfoder samlades in till djuren genom lövtäkt och slåtter i naturliga ängsmarker. Med järnets hjälp lärde man sig tillverka effektivare redskap som skära och lie.

Markerna inordnades i inägor med äng, åker och hage, samt utmarker bestående av betesmark och skog. Under vikingatiden samlades befolkningen alltmer i byar. Långlien började användas för slåtter i hårdvallsängar. Ängsarealen var många gånger större än åkerarealen. Ängens storlek bestämde hur många djur som kunde födas över vintern. Kreaturens gödsel användes som näring på åkrarna, därav talesättet "äng är åkers moder". Ängsbruket levde kvar och formade landskapet under mer än tusen år. En lång rad växter och djur har anpassats till ängsbrukets odlingssystem och livsmiljöer.

P.g.a. den stora befolkningsökningen på 1700- och 1800-talen odlades stora arealer upp. Skogsmark svedjades och ängsmarker plöjdes upp. Skiftesreformerna medförde att jordbruket effektiviserades och landskapet ändrade utseende. Produktionen ökade med hjälp av nya odlingsmetoder och grödor, bättre redskap, renare utsäde, införandet av handelsgödsel och senare även bekämpningsmedel. I samband med vallodlingens införande på åkermark förlorade de naturliga slåttermarkerna kraftigt i betydelse. Ängen har numera helt förlorat sin ekonomiska betydelse som producent av vinterfoder.

Mer att läsa

Ekstam, U. Aronsson, M. Forshed, N. 1988. Ängar. Naturvårdsverket och LTs förlag.

Persson, J. Nilsson, N.Ö. 1988. Lien och dess marker. Studieförbundet Vuxenskolan.

Johansson, O. Hedin, P. 1991. Restaurering av ängs- och hagmarker. Naturvårdsverket.

Ekstam, U. Forshed, N. 1992. Om hävden upphör. Kärlväxter som indikatorer i ängs- och hagmarker. Naturvårdsverket.

Aronssson, M. 1993. Slåttergubbar och liemän - om odlingslanskapet i förändring. Oskarshamns kulturförvaltning. Naturskyddsföreningen.