VäxtEko


Tidskrift/serie: Växtskyddsnotiser
Utgivare: SLU, Institutionen för entomologi
Utgivningsår: 1997
Nr/avsnitt: 4
Författare: Fries I.
Ingår i:
Titel: Biodling i kris?
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.
OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats.

Biodling i kris?

Ingemar Fries

Biodlingens omfattning i Sverige är på tillbakagång. Under drygt ett decennium har antalet organiserade biodlare minskat från ca 19 000 till ca 13 000. En motsvarande nedgång finns i antalet bisamhällen. Det är en i många avseenden olycklig utveckling, eftersom vax och honung i dubbel bemärkelse måste betraktas som biprodukter. Binas största värde ligger ju tveklöst i det pollineringsarbete som landets bisamhällen utför.

Nedgången av antalet bisamhällen (Figur 1) är speciellt allvarlig i miljöer där människans markanvändning på olika sätt reducerat antalet vilda pollinatörer såsom humlor och olika arter av solitärbin. Hur stor utarmningen av antalet pollinatörer måste vara för att otillräcklig pollinering av vilda växtslag skall uppstå vet vi väldigt lite om. Att pollinerare däremot måste tillföras i många kommersiellt odlade korspollinerade grödor är emellertid klarlagt. Effekten av otillräcklig mängd pollinerare och otillräcklig pollination kan potentiellt bli dramatisk. Om bipollinerade växter inte producerar frön, kan det komplexa, artrika och omväxlande odlingslandskapet på sikt förändras, så att det uppstår negativa följdverkningar också på antalet växtätare, frö- och insektsätande fåglar, smådäggdjur, etc.; alltså på biodiversiteten i sin helhet.

Figur 1. Antal bisamhällen i Sverige (korrigerat för rapporteringsgrad bland biodlarna) - The number of beehives in Sweden. Källa: Sveriges Biodlares Riksförbund.

Flera saker samverkar till att ge honungsbiet en särställning som pollinatör. En viktig faktor är att honungsbiet övervintrar i stora samhällen, ofta mer än 10 000 individer. Redan tidigt på våren kan ett sådant samhälle tillhandahålla ett betydande pollinationstryck på omgivningen. Honungsbina är också mycket viktiga pollinatörer i kraft av att de bildar stora samhällen som är lätta att uppföröka och flytta runt.

Bin och värdet av binas pollinering

Honungsbinas pollineringsvärde är mycket svårt att uppskatta. I biodlarkretsar brukar pollinationsvärdet uppges överstiga värdet på producerad honung med minst en faktor 10. I en analys av förhållandena i USA uppskattades binas pollineringsvärde i kommersiellt odlade grödor uppgå till 9,3 miljarder US$ (Robinson et al. 1989). Värderingarna och beräkningarna kan i flera fall diskuteras men klart är att honungsbiet är mycket betydelsefullt för avkastningen i många grödor.

Så är till exempel alla äpplesorter som odlas i Sverige för avsalu helt beroende av korspollinering utförd av insekter för att sätta frukt. Ingen äppleodlare litar till den vilda insektsfaunan utan försäkrar sig på ett eller annat sätt om att det finns bin i eller i närheten av odlingarna som ombesörjer pollineringen. Binas andel av pollineringen i äppleodlingar anges normalt så hög som 90% (Free 1964). Exempel på andra grödor där bina kan tillföra ett mervärde är inom bärodlingen där hallon, vinbär och faktiskt också jordgubbar väsentligt påverkas, både vad gäller kvalitet och kvantitet, om bisamhällen finns i anslutning till odlingarna (Free 1993).

Binas insatser i oljeväxterna är inte lika påtaglig eftersom såväl raps som rybs kan ge acceptabel skörd genom pollinering utförd av vind och "vilda" insekter. Rybsen är i hög utsträckning beroende av insektsmedierad pollinering, men även rapsen som till stor del är självfertil gynnas av insektspollinering med ökad skörd och bättre kvalitet om bin tillförs odlingarna (McGregor 1976). Binas närvaro har emellertid inte samma avgörande betydelse som i fruktodlingarna och därför är binas tjänster svårare att marknadsföra bland oljeväxtodlarna. Vissa år med goda klimatförhållanden kan skörden bli bra även utan bin och dåliga växtodlingsår kan ge dåligt resultat även om bikuporna står tätt längs åkerrenen.

Det är jämförande försök med och utan bin under en rad år med skiftande väderbetingelser som kan visa binas verkliga värde i oljeväxtodlingen. I Danmark har sådana försök gjorts under en 9-års period i vårraps. Resultaten visar att när det råder underskott på pollinatörer kan skörden öka med i genomsnitt 9% om bin tillförs odlingarna. Dessutom förbättras frönas oljehalt (Svendsen 1990).

En liknande undersökning beträffande binas arbete i rybsen har utförts i Finland. Då rybsen kräver korspollinering för frösättning är binas arbete där av större betydelse. Den finska studien omfattar försök under sju år och visar, liksom den danska undersökningen i raps, att skördeökningen är starkt beroende av väderbetingelserna för året. I genomsnitt kan man dock förvänta sig en skördeökning på minst 15% om bin tillförs odlingar av rybs där det är underskott på pollinatörer (Korpela 1988). Svenska undersökningar styrker dessa iaktagelser (Fries & Stark 1983). Det bör samtidigt betonas att i grödor som oljeväxter som odlas på stora arealer är underskott på pollinatörer det normala tillståndet, i synnerhet i de större jordbruksbygderna.

1996 odlades oljeväxter på 60 350 hektar i Sverige. Enligt statistik från oljeväxtodlarna skördades 97 000 ton raps och 33 000 ton rybs. Rapsskörden kan med ett kilopris på 1,78 kr/kg värderas till ca 173 miljoner kronor. Med samma kilopris blir värdet av rybsskörden ca 59 miljoner kronor (Fries & Pettersson 1997).

Räknar vi binas pollineringsvärde till 9% i raps och till 15% i rybs finner vi att binas arbete 1996 i rapsodlingarna kan vara värt ca 16 miljoner och i rybsen ca 9 miljoner kronor, dvs totalt omkring 25 miljoner. Hur mycket av detta pollineringsarbete som i verkligheten utförs vet vi inte och inte heller hur mycket insektspollinering som skall bokföras på de "vilda" insekternas konto. Däremot vet vi att för att tillfullo utnyttja binas pollineringsförmåga i oljeväxter så krävs det minst 2 samhällen/ha (McGregor 1976). Informationen om binas pollineringsvärde måste få större spridning och om möjligt bör vi arbeta för att öka antalet bisamhällen. Vi bör också arbeta för att de bisamhällen som finns i största möjliga utsträckning kommer till användning för pollineringstjänster.

Det finns således anledning att vara bekymrad över den nedgång vi för närvarande upplever i svensk biodling. Det finns kommersiella skäl till att upprätthålla biodling på en viss nivå, men det finns också ett mer allmänekologiskt intresse av att biodlingen i landet inte minskar drastiskt.

Varför minskar biodlingen?

Varför minskar då biodlingen i landet trots att det samhällsekonomiskt borde vara motiverat att odlingen av bin har betydligt större omfattning än idag? Det finns säkert många förklaringar till det skeendet, men det går att peka på några faktorer som i varje fall inte gynnar tillkomsten av nya biodlare och som rimligtvis skyndar på avtappningen av gamla. Dels rör det sig om åtgärder från samhällets sida visavi biodlingen, dels handlar det om nya problem med parasiter och bekämpningsmedel.

Samhället och biodlingen

Samhällets stöd till biodling, via den s k Bifonden vars syfte varit att ge stöd till kollektiva åtgärder för biodlingens främjande, har på några få år reducerats från 1 miljon kronor årligen till 300 000. Inte genom genomtänkta beslut, utan som en följd av EU-inträdet kombinerat med allmän spariver i statsförvaltningen. En stor del av bifonden har historiskt använts till utbildning av biodlare, något som varit väsentligt för att rekrytera nya biodlare. Biodlarförbundet saknar tillräckliga resurser för det ändamålet och kursverksamheten för blivande biodlare har skurits ner radikalt som en följd av minskade anslag.

Vid sidan av kraftigt reducerade möjligheter för rekrytering av nya biodlare via kursverksamhet, har skattemyndigheterna visat intresse för biodling som verksamhet, vilket kan ha haft negativa effekter på antalet aktiva biodlare. Eftersom all hobbyverksamhet som är inkomstbringande också är skattepliktig sedan några år tillbaka, innebär det ett bokföringskrav för verksamheten. Den animerade diskussion som pågått i Bitidningen under lång tid visar att hobbybiodlaren med 5 bisamhällen och hans gelikar (medeltal bisamhällen för medlemmar i Sveriges Biodlares Riksförbund var 1996 drygt 4 samhällen) inte är intresserade av att hålla ordning på debit och kredit för verksamheten. Tidigare fanns en generell regel där inkomsten från 15 bisamhällen inte ansågs utgöra skattegrundande inkomst och borttagandet av den förmånen har sannolikt haft negativa effekter på antalet biodlare.

Varroakvalster och bekämpningsmedel

Varroakvalstret (Varroa jacobsoni). - The mite Varroa jacobsoni. Foto:Terry Sensenbaugh.

Sommaren 1987 påträffades varroakvalster(Varroa jacobsoni) för första gången i Sverige på Gotland (Fries 1987). 1991 gjordes fynd av parasiten på fastlandet i Skåne och den senare utvecklingen har visat att parasiten redan då var mer spridd i södra Sverige. Uppskattningsvis är omkring 15% av landets bisamhällen idag angripna. På längre sikt kan vi räkna med att parasiten vinner allmän spridning där biodling bedrivs.

Varroakvalstret är en externparasit som ursprungligen kommer från en asiatisk biart. Apis cerana, men som anpassat sig till det europeiska biet A. mellifera. Det asiatiska biet lever i ett balanserat värd/parasitförhållande med Varroakvalstret men de europeiska bina dör av angreppen. För att biodlingen skall kunna upprätthållas måste Varroakvalstret bekämpas. Behovet att bekämpa Varroakvalstret har inneburit att en del biodlare inte velat eller kunnat ställa om sin biodling till denna nya realitet. Med förluster av bisamhällen som följd.

Där bekämpning av parasiten genomförs är det inte heller fritt från komplikationer. Det mest effektiva och enklaste sättet att begränsa parasitens antalstillväxt i bisamhället är att använda det enda i Sverige registrerade bekämpningsmedlet för ändamålet, Apistan, som innehåller pyretroiden fluvalinat som aktiv substans. Eftersom fluvalinat är en lipofil substans är det inte några stora problem med bekämpningsmedelsrester i honung, eftersom honungen är en vattenbaserad produkt (egentligen en övermättad sockerlösning). Däremot kan man alltid påvisa rester av fluvalinat i bivax från bisamhällen som behandlats med Apistan. Produkten består av plastremsor, innehållande viss mängd fluvalinat, som hängs in i samhällena under viss tid och som avlägsnas efter behandlingen. Genom kontakt med bina kommer fluvalinat att överföras till bivaxet där det förblir stabilt under mycket lång tid, även om vaxet omsmälts och processas. Analyser från olika länder i Europa visar att resthalter av fluvalinat successivt ökar i de länder produkten varit registrerad under längre tid (Bogdanovetal. 1997;Wallner 1997). Fluvalinat i bi vax kan synas vara ett begränsat problem, men till bilden hör att betydande mängder bivax används inom kosmetikaindustrin och att honungen som produkt långt ifrån alltid är fri från vaxpartiklar. För produktion av kosmetika utan bekämpningsmedelsrester gäller det för kosmetikaindustrin att införskaffa sitt bivax där man ännu inte påträffat varroakvalster (Australien och central-Afrika). Och vill man ha låga eller inga fluvalinatrester i honungen gäller det för biodlarna att använda den finmaskiga silen!

Varroakvalstret kan effektivt bekämpas även med ekologiska metoder, och en rad alternativ som i långvariga försök visat sig fungera i Sverige finns beskrivna (Fries 1997). Problemet är att dessa metoder genomgående är mer arbetssamma och kräver mer kunskap hos biodlarna för att fungera tillfredsställande. I det avseendet skiljer sig inte biodlingen från övrig ekologisk produktion. I takt med att behovet av information och utbildning inom biodlingen dramatiskt ökats, har resurserna för att bedriva sådan verksamhet beskurits kraftigt.

Som lök på laxen visar det sig nu också att den respit biodlarna kan få vad gäller problemen med varroakvalster genom att sätta in effektiv kemisk bekämpning ser ut att bli kortvarig. Det finns redan fluvalinatresistenta kvalster i en rad europeiska länder och dessa breder ut sig allt mer (Colombo et al. 1993; Gufler & Wallner 1995; Milani 1993; Moosbeckhoofer 1996). De kvalster som är resistenta mot fluvalinat visar dessutom korsresistens mot de enda två övriga pyretroider som kan användas, flumetrin och achrinatrin (Milani, 1996).

Biodlingens framtid

Den utveckling vi för närvarande ser i svensk biodling är dyster. Beskurna möjligheter till informationsarbete, redovisningsplikt och problem med nya sjukdomar har bidragit till att biodlingen nått en bottennivå. Eftersom det saknas kunskap om binas ekologiska betydelse i relation till andra pollinatörer och i olika miljöer vet vi inte vad konsekvenserna blir om samma utveckling tillåts fortsätta.

Det finns emellertid ett visst ljus längst bort i tunneln! Europakommissionen har beslutat avsätta 15 miljoner ECU per år med början 1998 för att stödja biodlingen i Unionen. Medlen kommer att fördelas proportionellt mot antalet bisamhällen i respektive medlemsland och kräver en motfinansiering om 50% från mottagarlandet. För att kunna få stöd måste ett nationellt program för biodlingen upprättas och godkännas av kommissionen. Fokus i programmet skall bland annat ligga på sjukdomsbekämpning och Jordbruksverket har fått i uppdrag att utarbeta programmet, vilket sker i samarbete med biodlarorganisationerna och Entomologiska Institutionen vid SLU. Ett problem för svenskt vidkommande är att ordna tillräcklig motfinansiering, men klart är redan att kommissionens stöd kommer att betyda väsentliga förbättringar av svensk biodlings möjligheter till utbildning, information och sjukdomsbekämpning. Kanske kan det nya stödet för biodlingen i Europa medverka till att svensk biodling bryter den nedåtgående trend vi upplevt i över 10 år.

Referenser

Bogdanov, S., Kilchenmann, V. & Imdorf, A. 1997. Acaricide residues in beeswax and honey. Apiacta 32, 72-80.

Colombo, M., Lodesani, M. & Spreafico, M. 1993. Resistenza di Varroa jacobsoni (Oud) a fluvalinate. Primi risultati di indagini condotte in Lombardia. L'ape nostra amica 15, 12-15.

Free, J. B. 1964. Comparison of the importance of insect and wind pollination of apple trees. Nature 201, 276-277.

Free, J. B. 1993.Insect Pollimition of Crops. Academic Press. London,684 s.

Fries, I. 1987. Diagnostik av kvalstret Varroa jacobsoni. Bitidningen 86, 335-342.

Fries, 1.1997. Biodling med varroakvalster. Sveriges Biodlares Riksförbund: Mantorp, 2:a uppl., 96 s. ISBN 91-970909-6-9.

Fries, I. & Pettersson, M.W. 1997. Om inte pollinatörerna gör det... Svensk Frötidning 66 (5), 20-22.

Fries, I. & Stark, J. 1983. Measuring the importance of honey-bees in rape seed production. Journal of Apicultural Research 222, 72-276.

Gufler, H. & Wallner, K. 1995. Apistanresistente Varroa-Milben auch in Südtirol. Deutsches Bienen Journal 3, 245-246.

Korpela, S. 1988. The influence of honeybee pollination on turnip rape (Brassica campestris) yield and yield components. Annales Agriculturae Fenniae 27, 295-303.

McGregor, S.E. 1976. Insect Pollination of Cultivated Crop Plants. USDA Handbook 496.

Milani, N. 1993. Possible presence of fluvalinate resistant strains of Varroa jacobsoni in northern Italy. In Mathesson, A (ed)New perspectives on Varroa, Rez, Czech Republic, 8-12 Nov. 1993; IBRA; p. 87.

Milani, N. 1995. The resistance of Varroa jacobsoni Oud to pyrethroids: a laboratory assay. Apidologie 26,415-429.

Moosbeckhofer, R. 1996. Apistanresistente Varroamilben in Österreich entdeckt. Bienenvater 117, 372-373.

Robinson, W. S, Nowogrodzki, R. & Morese, R.A. 1989. The value of honey bees as pollinators of U.S. crops. American Bee Journal 129, 411-423, 477-487.

Svendsen, O. 1990. Undersøgelser over honningbiernes betydning for bestøvningen i vårraps (Brassica napus). Danish Journal of Plant and Soil Science 94, 141-148.

Wallner, K. 1997. Nebeneffekte bei der Varroatose-bekämpfung. Deutsches Bienen Journal 5: 20-23.

Författaren

Ingemar Fries är forskningsledare vid Inst. for entomologi, Sveriges lantbruksuniversitet, Box 7044, 750 07 Uppsala.

Abstract

Fries, I. 1997. Beekeeping in a crisis? Växtskyddsnotiser 61, 116-120.

The extent of Swedish beekeeping has been declining for more than a decade from close to 19000 organized beekeepers in 1986 to about 13000 in 1996, a reduction of 30%. This is a discouraging development because of the importance of honey bees as pollinators of insect pollinated crops and wild flora. There are several factors that possibly contribute to the decline in the number of beekeepers such as a reduced governmental support of beekeeping, liability to render account also for small scaled beekeeping and the introduction of the devastating external parasite Varroa jacobsoni.

The European Commission (EC) has decided to give financial support to promote beekeeping in the membership countries. This may aid in changing the current negative trend in number of beekeepers and beehives in Sweden. However, the national funds available in Sweden are not currently sufficient to match the EC support which means that an increased national funding is necessary to take full advantage of the EC decision.