VäxtEko


Tidskrift/serie: Växtskyddsnotiser
Utgivare: Statens växtskyddsanstalt
Redaktör: Wahlin B.
Utgivningsår: 1975
Nr/avsnitt: 2
Författare: Sigvald R.
Titel: Åkertripsen, ett aktuellt skadedjur
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.
OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats.

Åkertripsen, ett aktuellt skadedjur

Roland Sigvald

Under våren 1974 var förekomsten av åkertrips i åkerhöna ovanligt stor i flera odlingar i sydvästra Skåne. Den torra och kalla våren missgynnade i hög grad åkerbönplantorna, som växte mycket långsamt under april och maj månad. Den torra våren gynnade däremot åkertripsen, som i några fält orsakade märkbara skador på plantorna, vars blad blev deformerade. Som en följd av angreppet blev även plantornas tillväxt starkt hämmad. Vid en mindre inventering omkring den 20 april i odlingar av åkerhönor, förekom trips i sådan omfattning att det förelåg risk för betydande skador. För att i någon mån belysa vilken skada, som orsakas av åkertrips i åkerhöna, lades försök ut i sydvästra Skåne omkring den 25 april. I detta område gjordes senare även en inventering över förekomsten av trips i åkerhöna.

Åkertripsens utseende

Åkertripsen (Thrips angusticeps) tillhör den ganska artfattiga ordningen Thysanoptera eller tripsar. Antalet kända arter uppgår till c: a 2.500 (Cederholm 1960). I Sverige har man hittills funnit c: a 110 arter. Denna siffra torde stiga avsevärt, då gruppen och dess utbredning blir bättre känd.

Arterna inom ordningen Thysanoptera kan i allmänhet inte skiljas från varandra med blotta ögat på grund av sin ringa storlek. Släktet Thrips, till vilket åkertripsen hör, omfattar minst 14 svenska arter och en beskrivning av åkertripsens utseende kan även tjäna som en principiell bild av de övriga arterna (Landin 1970).

Åkertripsen är som fullbildad mörkbrun med något ljusare mellankropp, c: a 1 mm lång och trådsmal. Den har 7-ledade antenner. På huvudets undersida ligger mundelarna, vilka bl.a. består av en sugsnabel med tre stickborst i mitten. Med hjälp av dessa stickborst punkteras växtcellernas yttervägg, varefter tripsen kan suga ut cellerna med sugsnabeln. Benen är korta och kraftiga med en indragbar häftblåsa i sin yttersta del. På grund därav kallas ibland ordningen blåsfotingar. De två vingparen är i förekommande fall försedda med fina hår i kanterna (fransvingar), vilka under flygningen håller ihop dem så att de arbetar som ett enda vingpar. På bakkroppen har honorna ett rörformigt äggläggningsorgan, som kan döljas i en längsfåra. Med hjälp av detta kan djuren sticka in äggen under de yttersta cellagren på växten.

Levnadssätt

Åkertripsen har årligen två generationer. Fullbildade djur av den i marken övervintrande generationen är kortvingade och saknar flygförmåga medan däremot sommargenerationen utgöres av den långvingade formen och har flygförmåga. Båda generationerna utgöres till övervägande delen av honor (Sylvén 1949).

Fig. 1. Kortvingad form av åkertrips

Den kortvingade formen av åkertrips övervintrar på ett ganska stort djup, ned till 80 cm. Undersökningar i Holland visar att minst 2/3 av populationen övervintrar vid ett djup av 30-50 cm (Franssen & Mantel 1961). På våren när marktemperaturen stigit till 8-10° C börjar åkertripsen vandringen upp mot markytan. Eftersom uppvärmningen sker från markytan och nedåt, kommer de djur som befinner sig i de övre markskikten att först återfå rörelseförmågan efter vintervilan. Den tidsperiod under vilken åkertripsen kommer upp ur jorden efter vintervilan varierar avsevärt, men kan i vissa fall uppgå till inemot 2 månader (Cederholm 1960). I södra Sverige finns det i allmänhet risk för angrepp av åkertripsen från senare delen av april till och med maj månad.

Fig. 2. Fördelningen i jorden av den övervintrande åkertripsen (Lewis 1973)

Omedelbart efter övervintringen börjar åkertripsen söka efter lämpliga värdväxter. Eftersom den övervintrande generationen saknar flygförmåga, är den hänvisad till värdväxter inom ett begränsat område. Man har beräknat att den maximalt kan förflytta sig 15 meter från den plats där den kommit fram ur marken. Lämpliga värdväxter för åkertripsen är bl. a. sockerbetor, vitsenap, vårrybs, vårraps, lin och kålrot. Dessutom är en rad ogräs som åkerkål, tistel och våtarv tjänliga värdväxter för åkertripsen. Vid avsaknad av föda är dess livslängd endast 4 dagar vid en temperatur av +4°C. (Franssen & Kerssen 1962).

Åkertripsens överlevnadsmöjligheter är, förutom av övervintringsdjup och tillgång på lämpliga värdväxter under våren, beroende av klimatet. Nederbörd och kyla kan snabbt döda djuren, om de ej kan söka skydd i någon vegetation.

Unga plantor kan starkt hämmas i sin tillväxt under angreppsperioden. Bladen får ofta silverglänsande fläckar och blir mer eller mindre vårtiga och deformerade. Dessutom blir bladkanterna ofta uppåtböjda.

Under äggläggningsperioden, som varar 10-20 dagar, lägger honan 25-30 ägg i bladet ofta intill någon bladnerv. Utvecklingstiden för ägget är 6-10 dygn, främst beroende på temperaturen.

Två larvstadier förekommer. Den nykläckta larven är c: a 0,6 mm lång, blekt gulvit med två grå fläckar på mellankroppen. Efter en tid förändras larvens färg och efter det första larvstadiet, som varar 7-14 dagar, blir den rent gul eller orangegul. Under det första och större delen av andra larvstadiet lever djuren undanskymt främst på de yngre delarna av växten, vilket kan leda till att plantans tillväxt hämmas. Efter andra larvstadiet, som varar 7-14 dagar, lämnar larven sin värdväxt och går ned i marken där den efter några dagars vila övergår i förpuppa och senare i puppa på ett djup av 2-5 cm. Man har i försök konstaterat att utvecklingen i jorden, fram till kläckningen av den fullbildade, långvingade tripsen, tagit 6-9 dygn i anspråk. Enligt uppgifter från Frankrike har utvecklingstiden för larv- och puppstadier varit 24-26 dagar vid en temperatur av +17°C.

Även om den långvingade sommargenerationen inte direkt orsakar nämnvärd skada, är det av stor betydelse vilka möjligheter den har till massförökning, eftersom den ger upphov till den kortvingade övervintrande generationen.

Den långvingade formens spridning sker huvudsakligen under juli månad. De faktorer som inverkar på massflykt av trips under sommaren är bl.a. temperatur, ljus, relativ fuktighet och vindhastighet. Temperaturen tycks ha störst betydelse av dessa faktorer. I försök har konstaterats att flera tripsarter inte gärna flyger vid lägre temperaturer än c: a +20°C (Lewis & Hurst 1966). Även om en stor mängd av den långvingade sommargenerationen går under vid massflykten, kommer ändå en ansamling att ske på lämpliga värdväxter. Undersökningar tyder på att djuren föredrar vårraps, vårrybs, vitsenap och i viss mån även korn och vete. Lin, som tidigare odlades i landet, var en gröda som samlade trips i stora mängder.

Under gynnsamma betingelser kan den långvingade sommargenerationen ge upphov till en avsevärd mängd larver av den kortvingade formen. Honor av den långvingade formen lägger upp till 50-60 ägg. Man har för en närbesläktad art konstaterat att utvecklingen från äggläggning till kläckning av puppan tar 42 dagar vid + 12°C men endast 11 dagar vid + 25°C. Råder sålunda hög temperatur under juli och augusti hinner larver av den kortvingade formen att utvecklas innan grödan skördas. Denna period är även av en annan orsak kritisk för åkertripsen. Förutom hög temperatur krävs låg nederbörd för att larverna ej skall drunkna, när de lämnar värdväxten för att förpuppa sig i marken. Man har konstaterat att antalet åkertrips av den kortvingade formen varit 90 % lägre efter en kall och regnig sommar, än efter en varm och torr (Franssen & Mantel 1961). Denna skillnad beror naturligtvis både på att utvecklingshastigheten varit lägre och att stor del av de fullbildade larverna drunknat.

Vissa påfrestningar utsätts de fullbildade tripsarna för även under vintern. Låga temperaturer vid markytan inverkar inte nämnvärt på de övervintrande djuren, men under perioder med långvarig och stark kyla finns det risk för att de djur skadas som ligger på måttligt djup. Markstrukturen inverkar även på överlevnadsprocenten. Man har i Holland visat att den är störst i lerjordar och lägst i ren sand.

Riskerna för ett massangrepp av åkertripsen under våren kan sammanfattas i följande punkter.

  1. Riskerna är större då mottagliga grödor odlas efter varandra på samma areal.
  2. Torrt, varmt och soligt högsommarväder ökar spridningsmöjligheterna för åkertripsens sommargeneration och minskar utvecklingstiden för den kortvingade formens larvstadier.
  3. Ett milt vinterklimat medför hög överlevnadsprocent och ofta tidig sådd, vilket ger åkertripsen goda möjligheter att nå värdväxter när den kommer upp ur jorden.
  4. Under en torr vår har grödan sämre möjligheter att motstå ett angrepp än under ett normalt år.

Fig. 3. Tider för förekomsten av de olika utvecklingsstadierna och formerna hos åkertrips. Linjerna markerar den tidsperiod under vilken stadierna förekommer, de streckade delarna betecknar stadier då utvecklingen sker i jorden (efter Cederholm 1960)

Litteratur

Cederholm, L., 1960. Åkertripsen i Sverige. En översikt av dess levnadssätt och förekomst. Sveriges Betodlares Centralförenings Tidskrift Nr 2, 1960, 24-29.

Franssen, C. J. H. & Kerssen, M. C., 1962. Aerial control of thrips on flax in the Netherlands. Agricultural Aviation vol. 4, No 2, 1962, 50-54.

Franssen, C. J. H. & Mantel, W. P., 1961. Preventing damage by thrips in flax. Tijschrift over Plantenziekten Jaargang 67, 1961, 39-51.

Landin, B. O., 1970. Insekter, del I, Stockholm 1967, 195.

Lewis, T., 1973. Thrips their biology, ecology and economic importance. Academic Press, London and New York.

Lewis, T. & Hurst, G. V., 1966. Take off thresholds in Thysanoptera and the forecasting of migratory flight. International biometeorological congress 3 (1966), sid. 576-78.

Sylvén, E., 1949. Om åkertripsen och dess bekämpning. Växtskyddsnotiser Nr 3, 1949, 1-4.