VäxtEko


Tidskrift/serie: Växtskyddsnotiser
Utgivare: Statens växtskyddsanstalt
Redaktör: Tunblad B.
Utgivningsår: 1967
Nr/avsnitt: 5-6
Författare: Tunblad B.
Titel: Honungsskivlingen - vår «farligaste» matsvamp
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.
OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats.

Honungsskivlingen - vår «farligaste» matsvamp

Bror Tunblad

Honungsskivlingen Armillaria mellea, är en av våra vanligaste hattsvampar, i varje fall vår allmännaste stubbsvamp. Under hela hösten ända fram till vinterns inbrott finner man dess upp till 18 cm vida, honungsgula, brunfjälliga hattar, som växer upp f täta gyttringar på gamla stubbar eller direkt ur marken längs döda trädrötter och vedrester. Om dess värde som matsvamp går omdömena - som vanligt då det gäller matsvampar hade jag så när sagt - starkt isär. Många anser den som mindervärdig men av andra betraktas den som en utmärkt, tvåstjärnig matsvamp. »De unga hattarna lämpar sig både för stekning och beredning av buljong» för att citera en svampbok. Beträffande svampens skadlighet är däremot alla eniga. Den anses och med full rätt som en av våra allra farligaste parasitsvampar, som dödar inte bara vedartade växter. Det finns exempel på trädgårdar, där den fått riktigt fotfäste och faktiskt gått fram som en mordängel bland fruktträd, bärbuskar och prydnadsväxter, ja inte ens potatislandet har skonats.

Karakteristiskt för honungsskivlingen är de fasta, skosnöreliknande brunsvarta eller svarta, men invändigt vita, mycelsträngar - rhizomorfer, som löper fram i de angripna värdträdens döda vävnader eller i marken. De kan bli flera meter länga och mäta en halv cm i genomskärning och innehåller så mycket reservnäring, att de kan växa långa sträckor utan förbindelse med svampens »näringsmycel». Innan man fick klart för sig sambandet mellan dessa rhizomorfer och skivlingens fruktkroppar, betraktade man dem som tillhörande ett särskilt svampsläkte, Rhizomorpha, omfattande två arter: subterranea, den markbundna och subcorticalis, d.v.s, de strängar och mycel som man fann under barken på angripna träd. Svampens ursprungsmycel växer i form av tt snövitt, rikt förgrenat mycelnät mellan barken och veden på angripna träd. Det unga, ännu växande mycelet ger i mörker ifrån sig ett forforsecerande sken (»lysved»).

Björk angripen av honungsskivling. Under barken som lossnat från nedre delen av stammen avtecknar sig svampens svarta rhizomorfer. Foto K. F. Berggren

Infektionen av honungsskivlingen kan ske antingen genom svampens basidsporer, alltså de sporer som bildas på lamellerna under hatten, och vilka gror ut på död ved och på vilken svampen alltså lever som saprofyt, eller genom de nämnda kringkrypande rhizomorferna, vilka med sina spetsar förankrar sig vid och tränger in i en rot på en växt. På vedartade växter växer svampen in i tillväxtzonen (kambiet) och växer sedan vidare uppåt stammen. Genom kambieförstörelsen avsnöres ledningsbanorna och trädet dör. Unga buskar och örtartade växter kan duka under efter mycket kort tid.

Rotändan av en tall angripen av honungsskivling. Här ses både de vita mycelflätorna och de mörka rhizomorferna. Foto K. F. Berggren

En rotbit av en krusbärsbuske som dödats av honungsskivling. Barken har avlägsnats för att visa svampens mycel som fullständigt täcker den underliggande veden. Foto K. F. Berggren

Att ställa en diagnos på skada av honungsskivling bereder i regel inga svårigheter då vid en genomskärning av växten svampens vita mycel i regel mycket tydligt avtecknar sig mot den mörkare bakgrunden. Infekterade växtdelar ger också ifrån sig en mycket intensiv svamplukt.

Inga växter skonas

Honungsskivlingen har en mycket vid värdkrets. Den angriper barr- och lövträd, bland de senare ofta fruktträd, såsom körsbär och äpple, bär- och prydnadsbuskar av alla slag, potatis, morötter, jordgubbar, rabarber, narcisser m.fl. Liksom vid attacker av många andra sjukdomar faller försvagade växter lättare offer för angrepp än sådana i god kondition. I Tyskland har man sålunda ofta iakttagit svåra angrepp på ekar, vilka t.ex. genom en grundvattensänkning eller svåra angrepp av ekvecklare eller mjöldagg blivit tillbakasatta i växten. Efter svåra torkar har starka angrepp av honungsskivling rapporterats på äldre tallbestånd o.s.v. Vad som kan ligga bakom de många rapporter om skador, som växtskyddsanstalten fått in just i år, är svårt att säga, men det ligger nära till hands att misstänka, att de svåra frostskadorna vintern 1965-1966 gynnat angreppen. Massor av fruktträd, bär- och prydnadsbuskar blev då svårt skadade, många dukade under, och har naturligtvis erbjudit svampen ett lämpligt underlag för angrepp. Lövbärande träd med sin stärkelserika ved synes utgöra ett betydligt begärligare underlag för honungsskivlingen än den näringsfattiga barrträdsveden; av den anledningen är det så vanskligt att nyplantera på tomter som tidigare hyst gamla fruktträd. Även gamla stängselstolpar kan tjäna som infektionskällor.

Motåtgärder

Vid en diskussion av motåtgärder mot honungsskivlingen har vi två fall att ta hänsyn till, nämligen dels hur man skall förebygga infektion av ett nyplanterat växtmaterial, dels vilka åtgärder man kan rekommendera sedan man konstaterat ett angrepp. Av det föregående framgår, att innan en tomt tas i bruk för plantering, måste alla gamla stubbar, rötter och grenar avlägsnas och brännas och jorden noga rensas från alla virkesrester som kan ha blivit kvar i fyllningen efter en byggnation. Man bör också undvika att som täckningsjord använda kompostjord, som innehåller rester av grenar och rötter. För att hindra svampens rhizomorfer från att växa in från angripna träd utanför tomtgränsen har stundom föreslagits att omge tomten med ett dike, men en mera realistisk åtgärd torde vara att undvika att plantera träd och buskar alltför nära det farliga grannskapet. Träd som av någon anledning måste avlägsnas bör ringbarkas på eftersommaren, så att de torkar ut innan de fälls på vintern, detta för att förhindra upplagring av reservnäring i rötterna. Näringsfattiga vedrester bryts nämligen snabbt ned av andra saprofytiska svampar, som konkurrerar med honungsskivlingen om näringen.

Snitt genom en av honungsskivling angripen jordgubbsplanta visande svampens vita mycel. Plantan är tagen i en jordgubbsodling, som invaderats av svampen från angripna skogsträd vid gränsen till odlingen. Foto B. Thon

På träd visar sig angrepp av honungsskivling i en allmän försvagning med utglesning av bladverket, tidig höstfärgning och bladfall. På större träd kan dessa symtom iakttagas under ett par år, varefter träden dör. På buskar märks dylika bladsymtom kanske bara några få veckor innan växten helt plötsligt vissnar och dör. I häckar brukar angreppet avancera med någon meter för varje år längs plantraden. Rotkontakten plantorna emellan underlättar i hög grad svampens spridning.

En växt, vilken det må vara, som blivit angripen av honungsskivlingen är räddningslöst förlorad. Det enda nian har att göra är att snarast gräva Upp den och se till att alla rötter kommer med. Vid angrepp på häckar eller buskar i buskage måste även de närmast stående friska plantorna avlägsnas för att bryta den kedja av rotkontakter som svampen eljest kan utnyttja.

Det finns ännu inga bevis för att man med behandling av jorden med t.ex. kalk, svavel eller kopparsulfat skall kunna döda rhizomorferna i jorden och då bör det heller inte vara stora utsikter för att nyare, organiska svampmedel skall ha någon effekt. De enda medel, som visat sig användbara och fortfarande rekommenderas utomlands, är kolsvavla som injiceras i marken i en mängd av ca 300 gr pr kvm eller 1 % formalin för genomvattning av jorden: 10 lit. pr kvm. För att förhindra giftverkan av dessa medel på växter i närheten rekommenderas att omge den behandlade ytan med ett 25 cm brett och en halv meter djupt dike. Ifrågavarande desinfektionsmetoder anses f. ö. ej vara effektiva nog att döda svampen utan snarast verka på så sätt, att de gynnar utvecklingen av andra jordbundna svampar som konkurrerar med honungsskivlingen om materialet. På den plats ett av svampen dödat träd eller buske stått bör inga nya växter planteras utan marken helst trädas eller besås med gräs eller ettåriga växter. I jord med material, som kan tjäna som näring för svampen, kan denna leva i ett 20-tal år, och vid angrepp t.ex. i en fruktodling bör man låta luckorna efter de avlägsnade träden i fortsättningen stå oplanterade. Tar man risken med nyplantering måste man hålla de nya växterna under noggrann observation.