VäxtEko


Tidskrift/serie: Växtskyddsnotiser
Utgivare: Statens växtskyddsanstalt
Redaktör: Tunblad B.
Utgivningsår: 1962
Nr/avsnitt: 4
Författare: Tunblad B.
Titel: Om bladlöss på våra barrträd
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.
OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats.

Om bladlöss på våra barrträd

Bror Tunblad

På våra barrträd, både vilda och odlade, uppträder ett flertal olika bladlusarter som mer eller mindre svåra skadedjur och till växtskyddsanstalten inkommer ofta rapporter om och prov på sådan skadegörelse. I första hand är det angrepp på värdefullare solitärträd som allmänheten observerar och för sådana spelar givetvis de skottdeformationer och barrfall som djurens sugskador kan medföra, större roll än t. ex. i buskage- och häckplanteringar, där skadorna också blir mindre iögonenfallande. Största rollen spelar väl barrlössen i plantskolorna där det unga växtmaterialet stundom kan skadas så svårt att det ej kan saluföras utan måste kasseras.

De ekonomiskt viktigaste bladlössen på barrträd tillhör fam. barrlöss, Adelgidae (Chermesidae). De har i regel i likhet med t. ex. ull-lössen, vaxkörtlar som avsöndrar ett vitt bomullsliknande vaxhölje och suger på barr, knoppar, skott och bark. Till skillnad från många andra bladlöss avskiljer de mycket litet honungsdagg och besökes därför inte av myror. De flesta har en synnerligen invecklad livscykel med ett flertal ofta till utseende olika generationer. I stort sett följer utvecklingen följande schema: Ur de befruktade, på granarna avlagda äggen kläcks ovingade stammödrar vilka genom sina sugningar framkallar de välkända kotte- eller ananasliknande gallbildningarna, som består av de uppsvällda och sammanväxta barren. Dessa är försedda med kamrar i vilka bevingade individer utvecklas, vilka antingen stannar kvar på granarna och ger upphov till nya gallbildande stammödrar eller flyger över till andra granar, tallar eller lärkträd där de lägger ägg och suger på barren dock utan att åstadkomma några gallbildningar.

Ung gallbildning förorsakad av större granbarrlusen. Foto: I. Trägårdh

Efter starka angrepp kan unga granar helt eller delvis torka och dö.

Typisk skadebild efter starka angrepp av större granbarrlusen. Foto: B. Thon

Via särskilda, vingade individ (sexuparae) återvänder lössen senare till granarna och lägger ägg, ur vilka hanar och honor (sexuales) utvecklas. Ur de befruktade äggen från de senare uppstår åter gallbildande stammödrar.

Barrlöss på granar

Större granbarrlusen, Sacchiphantes abietis L. (viridis Ratz.) är en mycket liten, grön- eller gulfärgad art; ovingade individ kan ha blågrå eller vit vaxbeläggning. Den värdväxlar mellan vanlig gran och lärk och uppträder därför allmännast i blandbestånd av dessa. Gallbildningarna är stora 15-30 mm långa och ananasformiga, ljusgröna med röda »läppar» omkring mynningen på kamrarna som sedan öppnar sig. Utvecklingscykeln är i regel 2-årig med lärk som mellanvärd, men djuren kan även fullborda sin utveckling på 1 år uteslutande på gran eller lärk.

Häckplanta av vanlig gran angripen av lilla granbarrlusen. Observera gallbildningarnas placering ute i skottspetsarna. Foto: B. Thon

Lilla granbarrlusen, Adelges laricis Vall. (Cnaphalodes strobilobius Kalt.) är som ovingad brunaktig med riklig, snövit vaxavsöndring, som vingad mörkröd-grönbrun-svart. Denna art är betydligt allmännare än föregående och förorsakar små (hasselnötstora) - därav namnet - först gulgröna, senare mörknande galler i skottspetsarna. Arten uppträder ofta massvis på unga granar i plantskolor. De på lärken uppträdande lusgenerationerna har riklig vaxavsöndring och åstadkommer svåra sugskador på de unga barren.

En tredje, hos oss sparsamt förekommande, gallbildande art, Aphrastasia pectinatae Chol., förorsakar smultronstora, kotteliknande galler på vanlig gran men utan någon barrtofs. Vissa stadier utvecklas på andra granar t. ex. silver- och coloradogran, hos vilka barren utsugas och blir gulfläckiga.

På ädelgranar uppträder ett flertal barrlöss, av vilka den för oss viktigaste är ädelgranbarrlusen, Dreyfusia nordmannianae Eckstein (nüsslini CB).

Övervintrande hona med äggsamling av lilla granbarrlusen på lärk. Foto: I. Trägårdh

Uppträder allmänt på nordmannsgran (Abies nordmanniana) men även på silvergran (Abies alba (pectinata), coloradogran (Abies concolor) och balsamgran (Abies balsamea). Man finner dem på vintern på barr och bark av yngre skott som svarta, sköldlusliknande djur omgivna av en vit vaxfrans och en kam av vax utmed ryggens mittlinje. Dessa utvecklas till ovingade honor, som lägger ägg vid basen av knopparna och ur dessa kläcks larver, av vilka en del stannar kvar under sommaren och följande vinter för att påföljande vår bli fullvuxna och då lägga ägg. Andra utvecklar sig till vinglösa honor som under sommaren sitter på barren under stora, vita vaxklumpar för att senare lägga ägg varur larver kläcks (se ovan) vilka övervintrar. Sugskadorna på barren leder till att dessa missfärgas och rullar ihop sig och kröker sig nedåt, och skadebilden skiljer sig sålunda från den som en annan också på ädelgranar av släktet Abies uppträdande bladlusart av fam. Thelaxidæ, Mindarus abietinus Koch, förorsakar. I det senare fallet böjer sig de angripna unga barren uppåt och blottar den silvervita undersidan, så att de unga skotten får ett gråaktigt utseende. En annan Dreyfusiaart, D. piceae Ratz. anställer utomlands mycket svåra skador på silver- och balsamgran och är även anträffad hos oss men torde ej spela någon större roll då den ej synes tåla starkare vinterkyla.

Skott av lärk med angrepp av lilla granbarrlusen. Foto: A. Tullgren

Utöver dessa genom sina gallbildningar eller vaxavsöndring mera iögonenfallande arter finns det några som mer eller mindre tillfälligt uppträder massförökade men sällan anställer några skador av ekonomisk betydelse. Hit hör fm. barklöss, Lachnidae, klumpigt byggda bladlöss, vilka övervintrar i äggstadiet medan alla övriga generationer föder levande ungar. De är samtliga monoika, d. v. s. bundna till en och samma växtart under hela sin livscykel, alltså inte värdväxlande. Flertalet lever på barrträd, avsöndrar rikligt med honungsdagg och besökes därför flitigt av myror. En del av dem anses t. o. m. ha så stor betydelse för den allmänna, röda stackmyran (Formica rufa) att de kanske rent av får anses som nyttiga i den mån man vill uppfatta även myrorna som nyttiga. Viktigare torde emellertid honungsdaggen vara för bina som också lockas till besök, och flerstädes utomlands anses detta »barrträdsdrag» som honungskälla spela en ingalunda oväsentlig roll för biodlingens ekonomi.

Silvergran, starkt angripen av ädelgranbarrlusen. Foto: B. Thon

Angrepp av ädelgrannbarrlusen i stark förstoring. Foto: B. Thon

Typisk skadebild efter starka angrepp av ädelgranbarrlusen på Abies subalpina.

Barklöss (Cinara piceæ) på årsskott av vanlig gran. Foto: A. Nordqvist

Till barklössen hör bl. a. den över större delen av landet spridda Cinara piceae Panz.. som är en av våra största bladlusarter - över 6 mm lång - till färgen svart med rödbruna ben och antenner samt den betydligt allmännare, ofta på granhäckar uppträdande Lachniella costata Zett., en 2,5-3 mm lång, bronsfärgad, vaxpudrad art. Den uppehåller sig på undersidan av yngre grenar, dock ej på årsskotten.

Barrlöss på tallar

Allmänt över hela landet på vanlig tall och bergtall förekommer europeiska tallbarrlusen, Pineus pini Macquart, en liten, starkt vaxklädd art som företrädesvis anträffas på barken av äldre och yngre träd. På cembratall i plantskolor uppträder ofta cembralusen, Pineus cembrae Chol. på fiolårs skotte n, som på våren kan lysa vita på långt håll av djurens rikliga vaxavsöndringar. Skadorna blir ofta betydande och leder till skottdeformationer och en stark tillväxthämning av årsskotten. Arten värdväxlar med vanlig gran och ger här upphov till långsträckta gallbildningar i skottspetsarna som dock ej har någon betydelse. På barken av weymouthtallen. Pineus strobus uppträder en annan icke värdväxlande, art av samma släkte, nämligen Pineus strobi Htg.

Stam av weymouthtall med starka angrepp av Pineus strobi.

Bland barklössen finns också några på tall allmänna arter t.ex. den ljusgröna, med svarta borsthår klädda Protolachnus agilis Kalt. samt den bruna, svartfläckiga, svagt vaxpudrade, långhåriga, Schizolachnus pineti F. Sitter i rader och suger på barren på vilka också äggen läggs. Deras ekonomiska betydelse torde vara ringa.

Bekämpning

De på granar allmänna gallbildande arterna bekämpas effektivast genom vinterbesprutning med fruktträdskarbolineum i konc. 7-8 %. Tidig vårbesprutning med t. ex. malation + vätningsmedel kan även rekommenderas. Ev. kan det bli nödvändigt att komplettera dessa bekämpningsåtgärder med sprutning under eftersommaren sedan lössen lämnat gallbildningarna och börjat söka sig över till lärkträden. Vinterbesprutning med karbolineum bör, för att undgå eventuella besprutningsskador, ej utföras vid solsken. Mot Övriga på vanlig gran och ädelgran uppträdande, i regel genom sin rikliga vaxavsöndring uppmärksammade barrlöss, t. ex. Dreyfusia-arterna, rekommenderas också vinterbesprutning med fruktträdskarbolineum. Därvid är det givetvis viktigt att stammar och grenar blir ordentligt genomfuktade. För sommarsprutningar mot de vaxklädda lössen rekommenderas bladlusmedel innehållande lindan, malation, diazinon, nikotin m. fl. Lindanmedlen har i många fall gett bättre resultat än tiofosforpreparat. Mot vissa starkt vaxklädda ärter, t. ex. den på cembratallen uppträdande, rekommenderas i Holland thiodanpreparat. Oljeemulsioner för sommarbruk har också visat sig användbara men de bör då tillsättas med t. ex. nikotin och helst även extra vätningsmedel. Vätningsmedel är nog i regel nödvändigt för att man skall erhålla en tillräckligt god genomfuktning av luskolonierna. Beträffande sådana, former som huvudsakligen lever på barken av stammar och grenar kan man stundom inskränka behandlingen till endast dessa delar av träden och anbringa besprutningsvätskan, t. ex. karbolineumemulsionen, med en målarpensel. Ofta är det ju endast fråga om angrepp på enstaka solitärträd.