VäxtEko


Tidskrift/serie: Växtskyddsnotiser
Utgivare: Statens växtskyddsanstalt
Utgivningsår: 1955
Nr/avsnitt: 2
Författare: Follin C.
Titel: Skadegörare av internationell betydelse potatisål, Heterodera rostochiensis
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.

Skadegörare av internationell betydelse potatisål, Heterodera rostochiensis

Carl Follin

Liksom koloradoskalbagge och potatiskräfta är potatisål parasit på solanacéer; i vårt land går den på tomat och potatis, medan den icke tycks kunna föröka sig på våra vilda Solanum-arter. Den anses vara den besvärligaste av potatisens fiender för närvarande. Den har hittills icke kunnat bekämpas vare sig direkt med kemiska medel såsom koloradoskalbaggen eller indirekt såsom potatiskräftan, då potatissorter immuna mot potatisål ännu endast kommit till försöksstadiet. Dess fordringar på temperatur o. a. tyda på, att tempererat (och subarktiskt) klimat passar den bäst; dock anses den kunna föröka sig även i t. ex. Floridas klimat. Starka angrepp av den omöjliggör potatisodling i lika hög grad som fallet är beträffande koloradoskalbagge och potatiskräfta.

Till de nämnda svårigheterna med bekämpningen av potatisålen kommer även att dess verkliga utbredning är svår att fastställa. Angrepp av den kunna icke omedelbart märkas på plantornas ovanjordiska delar. Ålhalten i jorden kan därför uppladdas under en följd av år, innan symptomen bli tydliga, och när detta sker, är mängden av ål i jorden ofta så stor, att vidare potatisodling, om den bedrives varje år, tämligen snart blir omöjlig. Förekomst av potatisål kan alltså mycket väl undgå upptäckt, om den icke särskilt och noga efterforskas. I samband med detta kan f. ö. påpekas, att »nya fall» av potatisål inom ett land icke behöver betyda ökad fara för potatisodlingen, i synnerhet icke om dessa fall upptäckts i förut kända smittområden, utan konstaterandet kan innebära, att landets växtskyddstjänst endast fått större kännedom om ålens verkliga utbredning. Ur internationell synpunkt kan upptäckten av nya angrepp anses vara av godo, eftersom därigenom möjligheterna till förhindrande av spridning från land till land ökas.

Potatisålen har behandlats ett flertal gånger i Växtskyddsnotiser samt i växtskyddsanstaltens Meddelanden av Kemner, Lindfors, Ahlberg och Holmberg. EPPO:s rapporter rörande potatisålen äro liksom beträffande potatiskräftan i form av årsrapporter från de skilda länderna för 1951 och 1952 jämte en årsöversikt för Europa för 1953.

Utbredningshistoria och förekomst

Såsom tidigare nämnts i Växtskyddsnotiser beskrevs potatisålen i Sverige första gången 1922. I Europa blev den säkert påvisad första gången vid Rostock i Tyskland år 1913, men den skall hava iakttagits i England redan 1905. Utom Europa är den endast påvisad i Algeriet (sedan 1953), i USA på Long Island (första gången 1941) och i New Jersey (1952) samt i Peru. Fallen i Algeriet och USA torde härröra från import; beträffande förekomsten i Peru, där ålen påvisades första gången 1952, antages denna bero på att Peru troligen är ursprungslandet för parasiten (J. E. Wille, 1952). I Peru upptäcktes vid närmare undersökning efter det första fallet vid Tarma en vittspridd utbredning, mellan 7 och 18 breddgraderna, och utom potatis och tomat angivas Ullucus tuberosus och Chenopodium (Quinoa) apulifolium, som värdväxter, vilka ju icke äro släkt till potatis.

Följande till EPPO anslutna länder rapportera att potatisål hittills icke påträffats: Israel, Italien, Jugoslavien, Luxemburg, Malta, Norge (»potatisål har icke säkert påvisats»)*, Portugal, Schweiz, Tunisien och Turkiet. Enligt spanska uppgifter skall den icke heller förekomma i Spanska Marocko.

I de övriga länderna var förekomsten 1953 (året för första upptäckten inom parentes): Algeriet (1953): vid Algiers; Belgien (1949): en kustremsa 2 1/2 mil lång och 1 km bred; Danmark (1928): tämligen vittspridd förekomst; Finland (1946): 4 platser mellan Helsingfors och Hangö; Frankrike (1948): i dep. Ille & Vilaine i Bretagne, nära Paris och vid Dunkerque; kanalön Guernsey (1952); Irland (1922): mest i trädgårdar och småbruk; kanalön Jersey: vid sydkusten och i nordvästra delen av ön; Nederländerna (1941): 4 infektionscentra i potatisdistrikt och 2 i trädgårdar; Saar (1952) en odling jämte angränsande fält; Spanien (1952): 3 lokaler i provinserna Barcelona och Valencia och på Mallorca i odlingar av exportpotatis; Storbritannien med Nordirland: i England (1905): söder om the Wash, väster om Humbers mynning och norr om Liverpool, i Skottland (1913) i privatträdgårdar och på ett område söder om Aberdeen samt i Nordirland på 4 mindre områden sydöst om Belfast;

Sverige (1922): samtliga södra län t. o. m. Gävleborgs län, antalet smittade socknar och samhällen är ca 320, däri inbegripna 18 socknar tillkomna under 1953; Västtyskland: mest i trädgårdar omkring städer med stor flyktingtillströmning, där potatisodlingen följaktligen varit intensiv; samt Österrike (1949): vid St. Anton/Arlberg.

Såsom framgår av denna översikt är potatisålen fortfarande stadd i utbredning. Ålens förmåga till egen förflyttning är så gott som obefintlig och angreppslokaler kunna behålla samma utsträckning i åratal, om de lämnas ostörda. Den huvudsakliga spridningen sker genom människans åtgärder: lokalt vid jordens brukande genom redskap och annat och på längre håll genom transport av växter och växtprodukter med underjordiska delar. Potatisålen är på detta sätt nästan lika smittsam som potatiskräfta: spridningen sker i båda fallen genom transport av smittförande jord och utom genom människan även med djur, t. ex. fåglar, samt med vinden.

Biologi

Då potatisålen förut vid ett flertal tillfällen behandlats i Växtskyddsnotiser, vill jag inskränka mig till en kort rekapitulation för att bekämpningsåtgärderna skola bli mer förståeliga.

Potatisålen är en cystbildande nematod, som lever i rötterna av potatis och tomat m. fl. växter. De s. k. cystorna äro de befruktade, uppsvällda honorna; de äro ca 1 mm långa. När honorna svälla, spränga de huden på rötterna och kunna då lätt ses vid undersökning av potatisplantorna. Detta utträngande ur rötterna sker vid tiden för blomningen eller tidigare. Cystorna äro till en början gulvita, senare orangegula för att slutligen bli mörkbruna. De lossna så småningom från rötterna och deras närvaro i jorden kan därefter endast fastställas genom undersökning av jorden. I allmänhet förekommer endast en cystbildningsperiod per säsong, men i Algeriet, där man tager 2-3 skördar potatis om året, sägas cystbildningsperioderna vara lika många som potatisskördarna. Cystorna kunna innehålla upp till 1000 ägg men 200-400 är normalt. Kläckning av äggen och utvandring av larverna sker på grund av kemisk retning av rotexkret från potatis eller andra växter, men denna utvandring äger vanligen icke rum på en gång utan kan sträcka sig över flera eller många år, så att cystorna först så småningom tömmas. Hur länge äggen och larverna kunna leva i cystorna är ej säkert känt; det anses vara ett tiotal år. Utanför cystorna kunna larverna endast leva en kort tid fritt i jorden. I allmänhet har man räknat med en förökningskoefficient för ålen på 10 för en sommars potatisodling, men enligt tyska undersökningar stiger koefficienten med fallande ursprunglig cysthalt och den kan nå betydligt högre värden (upp emot 100) vid låga cysthalter, medan det å andra sidan tycks finnas en övre gräns för cysthalten i jorden.

Den tid, som kan förflyta från den första infektionen till dess symptomen bli tydliga: »ålfläckar», dvs. ställen i odlingarna med tidigt vissnande, svagt utvecklade plantor, kan naturligtvis variera starkt, då dels skadorna på potatisen ej står i direkt förhållande till cysthalten i jorden, dels ålens förökningshastighet influeras av många olika faktorer: jordart och jordstruktur, fuktighet, temperatur, gödsling, m. m., men det kan dröja 6-8 år, om potatis odlas hela tiden, och den dubbla tiden om potatis återkommer vartannat år, medan vid 3-årigt växelbruk 30-40 år kunna förflyta. Smittans varaktighet beror också på vilka växter, som odlas som förkulturer: enligt engelska och tyska försök tyckas i synnerhet en del gräs, såsom svingel-, gröe- och rajgräsarter genom sina rotexkret reta ållarverna till utvandring, så att cystorna fortare tömmas.

Bekämpning

Då direkt bekämpning med kemiska medel hittills ej visat sig ekonomiskt möjlig, åtminstone beträffande frilandsodling, och mot ålen immuna potatissorter visserligen kanske kunna väntas så småningom, men ännu nätt och jämnt nått försöksstadiet, består den praktiska bekämpningen fortfarande av åtgärder för att dels begränsa utbredningen och hindra spridningen, dels så långt det är möjligt minska skadeverkningarna på potatisodlingen av ålförekomsten.

För att utbredningen av ålen skall kunna begränsas och spridningen hindras måste man möjligast noga känna denna utbredning, och härvidlag räcker det ej med att registrera redan upptäckta angrepp. Man måste ju antaga att den verkliga utbredningen är långt större på grund av att symptomen, som ovan nämnts, dröja länge med att visa sig efter den första infektionen. Man undersöker därför jorden i misstänkta områden, och flera olika system för tagande av jordprov och dessas behandling äro i bruk. De flesta analysmetoderna grunda sig på det förhållandet, att lufttorra cystor äro lättare än vatten, varför jordproven först torkas och därefter slammas i vatten. Systematiska jordundersökningar i statlig regi äro i gång i ett flertal länder: Algeriet, Belgien, Danmark, Irland (för utsädespotatis), Nederländerna. Saar, Spanien, Storbritannien (för vissa klasser av utsäde) och Västtyskland. Utom jordundersökning användes i somliga länder inspektion av rötterna på potatisplantorna vid skörden, i synnerhet om plantornas tillväxt varit svag; detta sker i Frankrike och Italien samt på Irland.

Karantänsföreskrifter beträffande smittlokaler finnas i alla angripna länder: bortföring av potatis, blast, jord, gödsel, redskap och underjordiska delar av växter förbjudes.

För att förekomma eller minska skördeförluster på grund av ålangrepp användes växelbruk, vanligen 1:3, dvs. potatis får odlas högst vart tredje år på samma jord. Om ålangreppet varit svagt, är sådant växelbruk vanligen tillräckligt för att neutralisera verkningarna av ålförekomsten, medan denna så småningom torde bli för stor för odling, om angreppet varit svårare, innan växelbruk tillgreps. (Jfr ovan!) Sådant växelbruk är föreskrivet för smittlokaler i de nu gällande svenska bestämmelserna.

I länder med stor export av växter och växtprodukter, såsom Nederländerna och Belgien, har man för att kunna uppfylla mottagarländernas fordringar blivit nödsakad till strängare bestämmelser. Där är all odling av potatis och tomater förbjuden på smittad mark, liksom i exportodlingar av frilandsväxter och plantskolor. För all övrig odling av potatis och tomater är växelbruk 1:3 påbjudet; t. o. m. 1:4 är under övervägande i Holland. Totalförbud för potatisodling på smittad mark finns också i Nordirland, Irland och delar av Västtyskland (det torde vara en tidsfråga innan dessa bestämmelser gälla hela Västtyskland). I en del andra länder är potatis- och tomatodling förbjuden på vissa år efter smittförklaringen; så i Saar och Finland på 3 år, i Danmark på 4 år och i Österrike på 5-6 år. Växelbruk för all potatisodling rekommenderas i Västtyskland och på Island.

Tämligen genomgående för de flesta länders bestämmelser är, att de blivit skärpta under senare år. Potatisålen var tidigare något underskattad, men dess utbredning har ökat påfallande efter kriget, delvis på grund av livsmedelsbristen under och strax efter kriget och den därav föranledda intensiva potatisodlingen.

De olika ländernas importbestämmelser med avseende på potatisål äro tämligen lika: sändningar av växter och potatis skola vara fria från potatisål, men denna frihet begärs intygad på olika sätt. Algeriet, Danmark, USA och Canada fordra, att odlingsplatsen skall vara undersökt genom jordprov, medan Österrike begär, att växterna skola vara helt fria från jord. Västtyskland och Irland fordra, att sändningarna skola intygas vara fria från potatisål. Sveriges fordringar betr. potatis och betr. växter äro något olika, men vissa minsta avstånd från odlingsplatsen till närmaste förekomst av potatisål skola intygas. Med tanke på vad ovan sagts beträffande ovissheten ifråga om polatisålens verkliga utbredning förefaller jordundersökning av odlingsplatsen eller av vidhäftande jord vara att föredraga framför intyg om avstånd, även om analys av jordprov endast är absolut säker vid positivt utslag för ål. Ur vissa synpunkter kan fordran på bestämda avstånd innebära premiering av exportländer med ineffektivt växtskydd: »härmed intygas, att potatisål ej blivit påvisad på odlingsplatsen och ej heller inom ett avstånd av 5 km från densamma»: detta säger ju icke, att några verkliga ansträngningar blivit gjorda för att påvisa förekomst av potatisål!

Försök och forskning

Forskningen inriktar sig huvudsakligen på försök till direkt bekämpning av potatisål och på framställandet av mot ålen immuna potatissorter. Bland de nematicida medlen har särskilt DD-vätska varit föremål för försök, eftersom den givit mera lovande resultat än andra medel. I Algeriet anses den vara mer ekonomisk i bruk än andra jorddesinfektionsmedel. På Jersey gav den genomgående goda resultat betr. tillväxt och avkastning av tomater. I Holland befanns DD-vätska vara ekonomiskt användbar vid odling av växthustomater. I Frankrike har man funnit, att användning av DD-vätska visserligen åstadkommer skördeökning, men att nematodpopulabionen icke går nämnvärt tillbaka. Det antas, att medlet fördröjer utvecklingen av äggen men icke dödar nematoderna. Det anses också i Frankrike, att medlet icke är ekonomiskt brukbart för fältodling, särskilt icke på tyngre jordar, där det diffunderar för långsamt. Det har även förekommit, att cysthalten i jorden ökat mer på behandlad än obehandlad jord, om icke tillräckligt stora mängder vätska använts, och de nödvändiga kvantiteternas storlek synas göra, att behandling med DD-vätska icke är ekonomiskt brukbar, om ej grödan har högt värde. Dessa franska resultat överensstämma väl med vad man funni i Sverige.

I både England, Holland och Tyskland arbetas på framställning av immuna potatissorter. Resistens har upptäckts i en del fall hos vilda stammar (i synnerhet av sydamerikansk härkomst) av släktingar till vår vanliga potatis, Solanum andigenum och S. vernei, men de genetiska förhållandena beträffande resistensen äro ännu icke utredda. Dock sägas resultaten vara så lovande, att potatissorter immuna mot ål kunna förutspås inom en icke alltför avlägsen framtid.

Utsikter för framtiden

Våra utsikter för framtiden te sig för närvarande icke alltför ljusa. Såsom av det föregående framgår och vilket även tidigare påpekats i Växtskyddsnotiser är potatisålens verkliga utbredning omöjlig att fastställa enbart med ledning av potatisodlingarnas utseende: följaktligen bör mycket mer mark vara smittad än vi nu veta. Ålens utbredning kan därför svårligen hejdas om icke förhållandena ändras, antingen nu detta sker genom framställning av immuna potatissorter, praktiskt användbara medel för direkt bekämpning i jorden eller revision av gällande bestämmelser för potatisodlingen i riktning mot förhållandena i andra länder. Att lita till det sistnämnda alternativet synes vara minst verklighetsfrämmande.

Källor:

EPPO:s rapporter 1951-1953

Statens växtskyddsanstalts Meddelanden

Zeitschr. f. Pfl.-kr. u. Pfl.-sch. 1951-1954

Der gegenwärtige Stånd der Kartoffelnematodenforschung von J. Schmidt, Wissensch. Zeitschr. d. Univ. Rostock.

* Enligt uppgift från USA: Bureau of Ent. & Plant Quarantine: »List of intercepted plant pests», 1951, påträffades potatisål i jord på potatis från Norge vid inspektionen.