VäxtEko


Tidskrift/serie: växtskyddsnotiser
Utgivare: Statens växtskyddsanstalt
Utgivningsår: 1948
Nr/avsnitt: 2
Författare: Björling K.
Titel: Stråbassjukdomar hos vete och korn.
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.
OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats.

Stråbassjukdomar hos vete och korn.

K. Björling

I de jordbruksområden i södra och mellersta delarna av vårt land, där stråsädesodlingen i synnerhet av vete och korn intager en framträdande plats i växtföljden, förekommer ej så sällan angrepp av s. k. stråbassjukdomar, förorsakade av parasitära svampar. Gemensamt för dessa åkommor är, att sädesplantorna angripas på stråets nedre delar; antingen några centimeter ovanför markytan, varvid tydliga bruna svampfläckar av stråknäckarsvampen utbildas eller på själva rothalsen och de övre rötterna med svarta beläggningar av rotdödarsvampen. Gemensamt för dessa sjukdomars uppträdande är också deras starka beroende av huru ofta stråsäd ingår i växtföljden, något som samtidigt innebär, att de viktigaste bekämpningsåtgärderna gentemot dem i huvudsak äro av samma slag. Olikartad är däremot sjukdomsbilden i stort. Under det att starka angrepp av stråknäckare leda till svårartad liggsäd, kännetecknas ett sädesfält angripet av rotdödare i allmänhet av ett mindre gott bestånd och klena plantor med vita, dåligt matade ax. En vidare skillnad mellan dessa båda sjukdomar är, att skador av stråknäckare huvudsakligen uppträda på styvare jordar, medan rotdödaren företrädesvis återfinnes på lättare, mindre goda vetejordar.

Rotdödarsvampen (Ophiobolus graminis) åstadkommer dels en yttre svart beläggning på stråets nedre del och på de övre rötterna (Fig. 1 a), dels angriper svampen de inre vävnaderna i dessa delar av plantan, varigenom kärlsträngarna helt eller delvis tillstoppas. Detta medför i första hand ett större eller mindre avbrott i den uppåtgående transporten av vatten och näringssalter från roten, vilket i sin tur resulterar i sämre tillväxt hos plantan och dålig utmatning i de m. e. m. vitaktiga axen. Utmärkande för dylika rotdödarplantor är vidare att de vita axen mot slutet av sommaren ofta förändra färg och svartna genom ytliga beläggningar av s. k. sotdaggssvampar. Av rotdödaren angripna plantor äro lätta att draga upp ur marken och då medfölja i regel vid rötterna segt fastklibbade jordklumpar.

Förutsättningarna för ett starkare rotdödarangrepp äro, att en anhopning av svampsmittan finnes i jorden, att jordbeskaffenheten är sådan, att svampens utveckling gynnas och slutligen att väderleken under maj-juni är kall och regnig.

Mängden smittämne i jorden är beroende av, om de närmast föregående förfrukterna varit mottagliga eller ej för sjukdomen. Smittan kan leva kvar ett par eller i varje fall ett år i marken. Särskilt mottagliga grödor äro vete och korn, mindre mottagliga råg och ärter, motståndskraftiga havre, vall- och oljeväxter och rotfrukter. Ett alltför tätt upprepande av vete och korn i växtföljden medför att risken för förnyade rotdödarangrepp i särskilt hög grad ökas.

Fig. 1. Nedre delen av veteplantor angripna av rotdödare (a) och stråknäckare (b).

Sjukdomen gynnas vidare om jorden till sin struktur är lös och väl genomluftad (lättare jordar) och till sin biologiska sammansättning fattig på andra, mot rotdödarsvampen konkurrenskraftiga mikroorganismer. Väl brunnen naturlig gödsel liksom konstgödsel motverkar angreppen, under det att dåligt brunnen, strårik gödsel förvärrar sjukdomsbilden. - Några anmärkningsvärda skillnader mellan de för närvarande odlade vete- och kornsorterna med hänsyn till mottaglighet för rotdödare ha icke kunna iakttagas.

Stråknäckarsvampen (Cercosporella herpotrichoides) angriper höstvetet redan under vintern och våren, varvid mörka svampfläckar bildas på plantornas bladslidor. Angreppet fortskrider vid fuktig väderlek under försommaren och resulterar i ovala brunkantade, ögonliknande flackar på själva strået strax ovan markytan (Fig. 1 b). Stråets inre vävnader under dessa fläckar äro försvagade; angripna plantor ha minskad motståndskraft mot olika yttre inflytelser och brytas lätt även vid svag vind eller måttliga regnskurar.

Lindriga och tidiga angrepp av stråknäckare äro lätta att känna igen vid första ögonkastet, enstaka plantor ligga brutna platt mot marken, kors och tvärs i beståndet (Fig. 2). Sjukdomsbilden avviker klart från vanlig liggsäd av icke parasitära orsaker (alltför höga kvävegivor, stark vind, slagregn), där stråna i regel ligga orienterade i en bestämd, av vinden eller regnet åstadkommen riktning. Starkare angrepp av stråknäckare leda till svårartad, oregelbunden liggsäd, mycket besvärlig att skörda (Fig. 3).

Fig. 2. Tidigt angrepp av stråknäckare. Brutna strån kors och tvärs i beståndet.

Svampen övervintrar och kan kvarleva några år på stubben av mottagliga växtslag, nämligen vete och korn samt några vilda gräs. Råg, havre och andra grödor äro höggradigt motståndskraftiga. Svårare angrepp av stråknäckare förekomma i vårt land praktiskt taget endast på höstvete. Vårvete och korn angripas visserligen också, men sällan så svårt att utpräglad parasitär liggsäd hinner bildas. Smittämnet uppförökas emellertid på stubben även av dessa grödor och de måste betraktas som farliga smittospridare, om de odlas åren före eller efter höstvete på ett fält, där sjukdomen visat sig.

Gödsling i allmänhet och i synnerhet kvävegödsling i giver under gränsen för icke-parasitär liggsäd gynnar plantorna bl. a. genom deras bättre bestockningsförmåga på våren och anses medföra ökad avkastning även vid måttliga angrepp av stråknäckare. - Moderna stråstyva vete- och kornsorter äro avgjort mera motståndskraftiga än de gamla lantsorterna i varje fall mot den praktiskt sett viktigaste av sjukdomens följder, nämligen liggsädesbildningen.

Bekämpningsåtgärderna mot såväl rotdödaren som stråknäckaren böra i första hand inriktas på att få växtföljden så ordnad, att så lång tid som möjligt förflyter mellan vete och korn. Påtagliga resultat mot rotdödaren kunna uppnås redan efter uppehåll på ett till två år mellan dessa mottagliga grödor. Ett säkert förebyggande av ett förnyat uppträdande av stråknäckaren efter ett svårare angrepp torde däremot kräva ett uppehåll på tre till fyra år till nästa vete- eller korngröda på fältet i fråga. En del i utlandet anbefallda ytterligare åtgärder mot dessa sjukdomar, såsom grund och sen sådd eller bredsådd, förefalla osäkra och kunna icke utan vidare rekommenderas, då de dels icke äro tillräckligt utprövade, dels i och för sig torde verka i avkastningssänkande riktning. De för närvarande erkända bekämpningsåtgärderna till förebyggande av förnyade angrepp av stråbassjukdomarna utgöras som sagt dels av en val avpassad, ej för sparsam gödsling, dels och framför allt av en så reglerad växtföljd, att vete och korn om möjligt infogs i denna med ovan angivna lämpliga mellanrum.

Fig. 3 Svårt angrepp av stråknäckare. Oregelbunden liggsäd.