VäxtEko


Tidskrift/serie:
Utgivare: SLU, Institutionen för norrländsk jordbruksvetenskap
Utgivningsår: 1998
Författare: Norgren M.
Ingår i:
Titel: Krydd- och medicinalväxter. Odling och användning
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.

Krydd- och Medicinalväxter

Odling och användning

Norgren M.

En kort beskrivning av 35 arter

Krydd- och medicinalväxter

Ca 20.000 växtarter sägs vara till direkt nytta för människan. Av dessa utgör omkring 13.000 krydd- och medicinalväxter. En överväldigande del av världens växtmaterial har sitt genetiska ursprung i tropikerna. Det är också i de fattiga länderna i Syd som mycket av kunskapen om olika växters användning till nytta för människan, fortfarande finns och praktiseras. I välfärdsstaterna i Nord har mycket av den traditionella kunskapen om våra nyttoväxter (från föda till medicin) gått förlorad, dels p.g.a. att vår livsstil inte ger oss förutsättningar och tid, dels för att vi har haft råd att köpa högt förädlad mat och syntetiska vitaminer och mediciner. Fortfarande sitter kanske den generation som var unga vid seklets början och har krisåren i färskt minne på ovärderlig kunskap. Det är viktigt att all den traditionella kunskap som finns bevarad i människors minne dokumenteras och aktiveras.

På Forskningsstationen i Offer, Västemorrlands län, anlades 1998 en liten krydd- och medicinalväxtträdgård i syfte att visa ett sortiment av såväl vilda som odlade, inhemska som utländska arter. Nedan följer en kort beskrivning av de 35 arterna, användningsområde och odlingskrav. Eftersom det är första året kan vi inte säga något om övervintringsförmågan. Här blir vi hänvisade till litteraturens generella rekommendationer.

Observera att när det gäller användandet så bör man följa tumregeln att höga doser och eller alltför flitigt bruk bör undvikas. Felaktig användning av växter som föda/medicin kan orsaka förgiftning. Arternas svenska namn följer alfabetisk ordning.

Basilika (Ocimum basilicum):

Basilika är egentligen en flerårig växt men odlas hos oss mest som ettårig. Det kan hända att man lyckas odla den inomhus men ofta "tar växten slut" när vintern kommer. Basilikan är mycket frostkänslig. Vid frilandsodling görs utplanteringen när frostrisken är över. Växten är en värmeälskare och vill helst ha 20 grader dygnet runt. Den kräver en varm, solig och skyddad växtplats, företrädesvis i lätt jord. För säkerhets skull kan den odlas i kruka som kan tas in vid kyla eller långvarigt regn. Vid toppning stimuleras växten att bryta nya skott. Basilikan blommar med små läppblommor men det är klokt att i god tid klippa av blomaxen. Får växten gå i blom, avtar snabbt tillväxten av nya, friska blad. Använd alltid färsk basilika. Torkad försvinner mycket smak.

Det finns idag ett stort urval sorter av basilika (Genovese, Rubin, Thaibasilika, Helig basilika m. fl.) alla med olika smaker. Basilika höjer smaken i nästan alla kryddiga rätter. Den är också ett starkt tonicum och verkar antiseptisk, stimulerande och välgörande för en orolig mage. Basilikan sägs också vara urindrivande, kramplösande och lugnande. Olja som gnids in vid tinningarna sägs lindra huvudvärk och de torkade bladen används som medicinskt snus för att bota huvudvärk.

Citronmeliss (Melissa officinalis):

Citronmeliss är en flerårig ört som anpassat sig relativt bra till vårt klimat men kan behöva täckning som vinterskydd för att klara vintern i Västernorrland. Örten trivs på en ljus och något fuktig växtplats. Växten kan odlas innomhus i kruka om den ständigt klipps och den brukar stå grön och fin även mitt i vintern. Citronmeliss förökas genom frösådd eller delning. Småplantorna är frostkänsliga och man bör vänta med utplanteringen till juni. Den börjar blomma fram i juli med små vita, ljusblå läppblommor. De citronsmakande myntalika bladen kan användas färska i sallader och såser. Te av de färska eller torkade bladen är välsmakande och kurerande. Teet är lugnande, sömngivande, kramplösande, svettdrivande och uppfriskande och används framförallt vid feber, förkylning nervöst betingad huvudvärk och vid väderspänningar. Som kompress på sår förhindrar de krossade, färska bladen infektion. Munkarna använde den för att bota såväl melankoli som skallighet.

Det folkliga namnet Hjärtans fröjd antyder att den nog hade en viss verkan. Citronmeliss är den mest välkända av alla biväxter.

Daggkåpa (Alchemilla vulgaris):

Daggkåpan är flerårig och växer allmänt, i hela landet, i låglänt terräng, på ängsmarker. i skogsbryn och vid vattendrag. Förökas lämpligen genom delning.

De något beska bladen kan ätas färska i salladen, eller som krydda i gratänger och soppor. Daggkåpan har alltid haft ett gott rykte i folkmedicinen. Växten innehåller tanniner och har en sammandragande och blodstillande verkan, i synnerhet roten. Avkok av bladen eller en brygd på roten kan användas till att tvätta och stilla blödande sår, desinficera finnar och andra inflammationer eller för att stilla menstruationsblödningar. Samla bladen när plantan börjar blomma och gräv upp roten till torkning på hösten.

Dragon, Fransk (Artemisia dracunculus):

Fransk dragon är en flerårig kryddväxt som inte är helt härdig i vårt klimat. Ett täcke av granris eller halm kan hjälpa den att överleva. Den blommar sent på säsongen, (hinner för det mesta inte blomma hos oss) med gröna knappnålssmå blommor. Den trivs på en solig och varm växtplats. Frö från fransk dragon är sterilt. Förökning sker lämpligast genom rotdelning eller sticklingar. Fransk dragon är en av våra mest använda kryddor. Bladen bör plockas färska. När man klipper dragon ur plantan ska man låta två tredjedelar av stjälken vara kvar och ge upphov till nya förgreningar med friska gröna blad. Det är inte så lyckat att torka bladen, däremot går de bra att frysa. Kryddan är mild och full av aptitretande ämnen och den passar till en mängd olika maträtter och såser.

Dragon, Rysk (Artemisia inodora):

Rysk dragon är som namnet antyder en nära släkting till fransk dragon. Den är flerårig och mycket härdig. Den livskraftiga varianten rysk dragon, växer sig högre och robustare än den franska, har något ljusare, längre och smalare blad som också är fint behårade. Den ryska dragonen har en kraftfull smak , men saknar finess.

Fänkål (Foeniculum vulgare):

Fänkål är en flerårig flockblomstrig växt som i Sverige normalt odlas som ettårig. Den trivs i djup mullrik, ej för kall jord. Den bör ej odlas ihop med dill då det kan bli korspollinering och inte tillsammans med koriander då denna stör fänkålens frösättning. I Västernorrland bör den förkultiveras tidigt på våren för att hinna sätta frö under odlingssäsongen.

Det mesta av fänkålsplantan , bladslidor, stjälkar, blad och frö, kan användas i matlagning. Fänkålsfrö har en fin, en aning bitter, anisliknande smak, som är värmande och aptitretande. De färska bladen smakar sötare och fylligare. Fänkål är en traditionell krydda till fett kött, fisk och lamm. Fröna är också en god krydda i bröd. Fänkålsfrö innehåller en kraftig olja som i likhet med andra flockblomstriga örter har stimulerande och matsmältningsbefrämjande egenskaper. Fänkålsblad kan användas mot trötta och inflammerade ögon. Grekerna använde fänkål som avmagringsört, romarna och kineserna betraktade fänkål som ett motgift mot ormbett och andra gifter.

Gräslök (Allium schoenoprasum):

Flerårig liljeväxt som växer vilt i de flesta tempererade nordliga regioner. Den har rörformiga blad och röd-violetta blad som slår ut i juni-juli. Förökas genom sådd eller delning. Trivs i lätt näringsrik jord och soligt läge. Gräslök är en mild lökvariant som används som krydda i sallader, såser, kött, keso, ägg, potatis m.m. Nyp av alla blommor så att bladen växer kraftigt. Klipp färska blad hela sommaren. Går både att torka och frysa, men förlorar då mycket sting. Bör tillsättas strax före servering. Som örtmedicin stimulerar den aptiten och verkar befrämjande på matsmältningen.

Gurkört (Borago officinalis):

Gurkörten är en kraftig ettårig ört. Den är inte vildväxande i Sverige. Blommar med blå - lila - rosa blommor från juni till september. Den gillar fuktig, näringsrik, kalkrikjord och föredrar en skuggig eller halvskuggig växtplats. På lätt jord i soligt läge blommar den dock rikligare. Den frösås på våren och inte sällan självsår den sig och kan dyka upp år efter år som ett besvärande ogräs. Gurkörten har alltid förknippats med glatt mod och munterhet, "för att uppliva och göra sinnet glatt, för att förjaga allt missmod". Den senare tidens forskning visar på att den faktiskt stimulerar adrenalinproduktionen. De späda bladen kan användas till sallad. De har en uppfriskande och kylande, en aning besk smak som påminner om gurka. De större bladen kan kokas på samma sätt som spenat. Blommorna används färska i sallader men framför allt som svalkande tillsats i sommardrycker. Blad och blommor bör användas färska eftersom de snabbt förlorar sin smak och sina nyttiga egenskaper när de torkar. Både blad och blommor är rika på kalium, kalcium och mineral och lämpar sig utmärkt till en uppfriskande och blodrenande dryck. De har också avkylande egenskaper och är därför användbara vid febertillstånd. Det växtslem som bladen innehåller lindrar hosta och bronkitis. Blommornas framträdande ståndarknappar innehåller stora mängder pollen, som är mycket begärligt för bin.

Indiankrasse (Tropaeolum majus):

En ettårig växt som härstammar från Anderna. Krassen är väldigt anspråkslös vad gäller jordmån. En mager jord är att föredra om man önskar riklig blomning (varje planta kan få upp till 300 blommor). I norra Sverige krävs förkultivering för att den ska hinna blomma fullt ut i all sin prakt. Krasse är mycket frostkänslig. Så snart blomningen börjar kan bladen skördas.

Alla delar av växten, blad, stjälk, blomma, frö, är ätliga. Blad, knoppar och blommor av krasse blir en stark, pepprig kryddtillsats i sallader. De omogna frukterna kan läggas in i ättika som kapris (större mängder verkar laxerande). Bladen innehåller värdefulla mineral och har hög C-vitaminhalt. Hela växten innehåller beståndsdelar som motverkar bildningen av sjukdomsalstrande bakterier och svamp utan att nämnvärt påverka den normala bakteriefloran i tarmen. Indiankrasse kan därför vara effektivare än antibiotika, särskilt vid behandling av akuta och kroniska urinvägsinfektioner. För utvärtes bruk läggs krossade frukter som omslag på skavsår och bölder.

Isop (Hyssopus officinalis):

Isop är en flerårig halvbuske. Den växer inte vilt i Sverige men har visat sig vara relativt härdig. I nordliga lägen bör plantorna täckas under vintern Plantan förökas både från frö och vegetativt. Vid frösådd måste den förkultiveras tidigt på våren. Plantorna sätts ut i böljan av juni i lätt kalkrikjord, på en solig och skyddad plats. Den blommar med vackert röda, violetta, blå blommor i juli - augusti. Vid den tiden klipps stjälkarna och torkas utspridda på skuggig plats. Färska blad kan skördas hela sommaren. Den aromatiska, något bittra smaken i isop, används som krydda i matlagning, i feta kött och fiskrätter såväl som i sallader. Isopen hyser också medicinska kvaliteter. Den innehåller en olja som känns välgörande vid hosta, astma och influensa, den stärker "dålig mage" och befrämjar matsmältningen. Te på isopblad anses välgörande vid reumatism. De krossade gröna bladen läggs som omslag på sår. Oljan är antiseptisk och renande och används också i parfymindustrin. "Tvag min kropp med isop och jag skall varda ren." (Gamla Testamentet). Blommorna lockar bin och fjärilar.

Johannesört (Hypericum perforatum):

Äkta johannesört är en flerårig ört med en rikt grenad jordstam , som ofta breder ut sig över stora ytor. I Sverige växer den allmänt i de södra delarna och mera sällsynt från Dalarna och uppåt. Den brukar dock klara vintern i våra trakter (södra Norrlands kustland). Den trivs på soliga platser i torr, sandig, kalkrikjord. Blommar i juli-september. De blombärande stjälkarna klipps av till 20-30 cm längd och torkas upphängda på skuggig plats. Äkta johannesört innehåller ämnen som verkar välgörande på ämnesomsättningen och gallproduktionen. De mildrar vid hosta. Johannesörten har också en dokumenterad antidepressiv verkan. Både blommor och blad används till att producera linement, en lenande olja för sår, stukningar och ömmande leder och muskler. Blommorna nyttjas även som brännvinskrydda.

Kamomill (Matricaria chamomilla):

Kamomillen är ettårig och växer vilt ända upp till södra Norrland. Den trivs på kalkrika jordar i soligt läge. Självsår sig lätt. Blomkorgarna skördas nyutslagna vid torr väderlek. Bör torkas omedelbart för att inte smaken ska försämras. Hela växten doftar starkt aromatiskt. Kamomillen är en av våra äldsta medicinalväxter. Den innehåller, i synnerhet blommorna, en stark aromatisk olja, som har läkande, värmande och matsmältningsbefrämjande egenskaper. Den vanligaste användningen är att göra te på torkade blommor. Ett rogivande te för att lugna nerverna och förhindra mardrömmar. Att andas in ångor från blommorna kan vara lindrande vid luftvägsinfektioner. Blommorna kan också användas till varmt omslag mot inflammationer, varbildningar och reumatism. En lenande olja kan beredas av krossade färska blommor.

Koriander (Coriandrum sativum):

Koriander är en ettårig flockblomstrig växt (släkt med kummin och dill) som direktsås på våren. Den trivs i soligt läge och i varm, väldränerad, humusrikjord. Plantan har ett sirligt bladverk och får i juli små vitrosa blommor. I vårt klimat lyckas man sällan få bra frö, bara under en lång varm sommar hinner fröet mogna som det skall. När frukterna fått en mörk orangeröd färg rycks hela plantan försiktigt upp (fröerna faller lätt av) och hängs på luftigt ställe med duk inunder.

Koriander är en av världens äldsta kryddväxter. Har odlats i Indien, Kina och Egypten i tusentals år. Det mogna fröet är starkt aromatiskt, sött och välsmakande med en aning bitter apelsinsmak. De färska bladen har en stark nästan stinkande lukt och smak. I syd-sydost Asien odlas växten därför också för växtskyddsändamål, som insektsrepellent. Både frön och blad används i matlagning, främst i curryrätter. Koriander har även andra användningsområden. Den stimulerande oljan i korianderfrö verkar uppiggande och är bra för magen. Några stötta frön tillsammans med honung är bra vid hosta. Fröna kan få en viss narkotisk effekt om de äts i stora mängder, vilket förklarar benämningen "yrselfrö". Ibland används de för att dölja smaken i annars illasmakande medicin.

Kummin (Carum carvi):

En morotsliknande tvåårig växt som första året bildar en bladrosett. Blommar andra året med små vita blommor. Den trivs i de flesta jordar, dock inte för styva leror. Bör inte gödslas för rikligt. Fruktställningarna mognar under augusti. Vid skörd rycks hela plantan upp, buntas och får hänga med duk under. De flesta fröer faller av sig självt. Kummin självsår sig lätt. Olika varianter av kummin har använts som föda och läkemedel sedan mycket långt tillbaka i tiden.

Det starkt aromatiska fröet är en välbekant krydda i bl.a. bröd. Även stjälken kan användas som krydda, likt persilja, men är betydligt mildare i smaken. Bladen kan ätas färska i sallader och i grönsaksrätter. Kumminfrö är rikt på protein och anses vara bra för matsmältningen och ges ibland till barn som har kolik. Ibland har kummindekokt rekommenderats för att öka mjölkutsöndringen hos ammande mödrar. Att tugga kumminfrö före måltiden underlättar matsmältningen och aptiten stimuleras. Frön och färska blad tuggas också för att friska upp andedräkten.

Körvel, Dansk (Anthriscus cerefolium):

Ettårig snabbväxande kryddört som blir upp till 80 cm hög. Blommar från juli med vita blommor i små flockar. Nyp av alla blommande stjälkar. Den trivs bäst på halvskuggig plats i de flesta jordmåner, dock ej tung och vattensjuk jord. Tål inte heller långvarig torka. Så frö i omgångar (snabbgroende). När växten väl etablerat sig trivs den och självsår sig år från år. De tunna , lätta bladen används främst som krydda. Smaken är en aning söt med dragning åt anis. Starkast är smaken strax före blomning. Bladen kan torkas men mister då lätt sin fina arom. Det går också att frysa in bladen. Eftersom bladen är lätta och tunna går det åt stora mängder. God till fisk, ägg, dessertost, såser och soppor och färska sallader. Lägg i kryddan mot slutet av tillagningen. Dansk körvel används också som läkeväxt. Den anses vara bra för magen och kan användas som svettdrivande medel vid förkylning och feber. Körveln har blodrenande egenskaper och anses också sänka blodtrycket. Enligt vissa källor ska körvel vara effektiv som snigelavskräckare.

Lavendel (Lavandula officinalis):

Lavendel är en flerårig halvbuske som inte är härdig i norra Sverige. örten förökas från frö, sticklingar eller genom delning av äldre bestånd. Frösådden kräver tidig förkultivering (februari) och sen utplantering (juli). Den trivs på en väldränerad solig plats och jorden bör vara kalkrik sand- eller mulljord. Hela växten, blad, stjälkar och blommor, har stark doft. Blommorna och bladen innehåller stora mängder små oljekörtlar. Även stjälken innehåller olja men av enklare kvalitet. Oljan från blommor, blad och stjälk är starkt antiseptisk och användes förr för att bota förlamningar. Den utspädda oljan kan användas till rengöring av sår, på bett och insektssting och kan masseras in i värkande lemmar och stela leder. Mest känd är den emellertid som botemedel mot huvudvärk. För att lugna huvudvärk och nerver och lindra matsmältningsbesvär kan man också inta några droppar olja på en sockerbit. Stora doser kan ha en drogande verkan. Lavendelns söta doft och dess desinficerande och insektsavskräckande egenskaper gjorde att man i hushållen använde den vid rökning av sjukrum och som skydd mot mal och andra skadeinsekter i linneförråden. Utspädd lavendelolja struken på huden håller mygg och flugor på avstånd. Masserad i hårbottnen anses den befrämja hårväxten. Att använda lavendel som väldoft är känt sedan antikens dagar och blommorna är en välkänd ingrediens i potpurri och parfym.

Libbsticka (Levisticum officinale):

Libbstickan är en, för våra nordliga breddgrader, härdig flerårig växt, även om den inte förekommer vilt här. Den trivs i lätt, djup och kalkrik jord. Den blommar i juli - augusti. Örten förökas från nötter eller rotskott och det första året växer endast en basal bladrosett ut. Frö, blad och bladstjälkar har en stark, mustig lukt som påminner om selleri. Passar bra som krydda i soppor, sallader och vegetariska rätter. Fröet kan användas som brödkrydda. Även rötterna kan kokas och ätas men smaken är mycket stark. Libbstickan är också användbar som medicinalväxt. Den hjälper matsmältningen, lindrar väderspänningar, tar bort dålig lukt och är antiseptisk, renande, lenande och värmande. Dekokt på torkade blad är bra mot halsont och feber och kan användas som antiseptiskt gurgelvatten.

Läkemalva, Altearot (Althaea officinalis):

Läkemalvan är en flerårig växt som förekommer vild på varma platser i fuktiga ängsmarker eller salta sumpmarker och strandängar, dock sällsynt i Sverige. Läkemalvan blir ca 1 meter hög. Den blommar, ljust rosa, i juli - september. Frösås på våren i humusrik jord och i soligt läge (alt. plantera delar av färsk rot). De unga bladen kan ätas i sallader, de äldre bladen i soppor, rötterna kan kokas eller stekas och de "ostliknande" frukterna kan tuggas färska. Alla delar är nyttiga och smaken är svag men delikat. Läkemalvan har odlats som läkeväxt sedan 700-talet. Den är en lenande, läkande ört, som innehåller slemämnen som ger lindring vid hosta och halsont. Den rekommenderas mot bronkit, invärtes inflammation och irritation, som stimulans för njurar samt verkar lugnande på tarmsystemet. Skörda bladen strax före blommning. Gräv upp rötterna för torkning på hösten.

Malört (Artemisia absinthium):

Malört är en härdig, flerårig ört med stark doft och bitter smak som växer vilt i varmare regioner. Övervintrar utan problem i Västernorrland. Den är en sorts halvbuske som kräver gott om utrymme. Den trivs på lätta, kalkrika och kväverika jordar i soligt läge. Ju torrare växtplats desto silvrigare blad. Malörten sägs vara örtagårdens silversmycke. Blommar med gröngula blomkorgar i upprättstående klasar i augusti - september. Förökas lämpligtvis genom delning av roten. Den bör planteras på behörigt avstånd från ömtåliga örter.

Malört bör inte användas som krydda eftersom den innehåller det giftiga ämnet thujon som kan bl.a. framkalla, mag- och tarmkrampor samt skada nervsystemet. Den används dock som maskmedel mot spring- och spolmask och blommorna till att sätta smak på brännvin. Bör inte användas av gravida kvinnor. Malört ströddes förr ut på golven som insektsmedel.

Mejram (Origanum-arter):

Mejram är en flerårig lågväxt halvbuske som inte klarar vintrarna i norr och därför odlas som ettårig hos oss. Förökas framför allt med frö som förkultiveras inomhus innan den planteras ut i början av juni. Mejram trivs bäst i lätta, kalkhaltiga jordar i skyddat och soligt läge.

Den blommar med små vita rosa blommor från juli till september. Skörden bör ske före blomning. Den söta Origanum majorana är den mest välluktande av mejramarterna. Passar bäst till sallader, grönsaksrätter och mjölkrätter. Teet används mot alla "förkylningssjukdomar i hjärnan och i huvudet". Origanum vulgare, kungsmynta, vild mejram eller Oregano är pizzakryddan nummer ett. Den används också flitigt i spagettirätter. Oregano sägs stimulera aptiten genom att öka produktionen av galla och magsafter. Används också i gurgelvatten och som tillsats i badvattnet vid hudinflammationer. För oregano gäller i stort sett samma odlingskrav som för andra origanum-arter. Den blommar i juli - augusti med mängder av små ljuslila läppblommor. Den är en attraktiv växt för humlor och bin. Oregano är kanske den härdigaste inom släkten. Lämnar man några blommande stjälkar till hösten frösår den sig ofta rikligt. Den klarar inte sällan vintern i våra trakter. Vid skörd samlar men de blommande skotten och torkar dem hängande i knippen.

Myntor (Mentha-arter):

Myntorna är fleråriga och lättodlade växter. De har en stor förmåga att sprida sig och bör därför odlas på en plats för sig för att inte erövra och förkväva sina grannar. Myntorna trivs på fuktiga växtplatser, pepparmyntan vill ha ljus och krusmyntan skugga. De förökas på våren från sticklingar. Förökning från frö är inte att rekommendera. Ett flertal förfalskningar finns i fröhandeln. Myntorna är fina färska men kan också torkas och frysas. Mynta är en traditionell krydda till lammkött, späda grönsaker, till såser och geléer. I Syd-Asien är den vanlig tillsammans med yoghurt, i chutney och starkt kryddade rätter. Krusmyntan eller grönmyntan (Metha spicata) är den vanligaste matmyntan. Mynta-te är en allmänt känd svalkande dryck. Myntorna har varit uppskattade läkeväxter allt sedan antikens dagar. Pepparmynta (mentha piperita) är en korsning mellan grönmynta och vattenmynta och är därför en art som låter sig förökas bara vegetativt. Den har den starkaste och mest karaktäristiska mintlukten. Den odlas i stor skala för utvinning av pepparmyntsolja. Oljan innehåller mentol, som är ett antiseptikum och verkar smärtlindrande och kylande. Den sägs vara ett effektivt medel mot kolik och väderspänningar. (Ej för långvarigt bruk och bör ej ges till små barn). Tugga bladen vid tandvärk eller drick te vid magbesvär, förkylning och influensa.

Nyponros (Rosa dumalis):

Nyponrosen är den vanligaste bland vilda rosor i norra Europa. Vild växer den längs kusten upp till Ångermanland. Lättodlad flerårig buske som förökas från frö eller skott. Trivs i hagar, längs vägkanter, i skogsbryn och busksnår. Det finns idag många förädlade sorter av nyponros. Blommar med rosa blommor i juni-juli. De röda nyponfrukterna (blombottnarna), som botaniskt sett är små nötter, mognar på sensommaren.

De doftande kronbladen kan ätas färska i sallader eller på smörgås, som krydda i smör, vinäger eller desserter. Nyponfrukten innehåller vitamin C och A och är näringsrika i safter, puréer eller geléer. Nyponbuskens gröna blad ger ett nyttigt te. De djupt röda kronbladen av den odlade damascenerrosen (Rosa damascena) har störst värde ur medicinsk synpunkt. De är sammandragande och uppfriskande. Tillsammans med honung är de bra mot heshet och tillsammans med vinäger lagda på pannan kan de bota huvudvärk.

Pimpinell (Sanguisorba minor):

Pimpinell är en härdig flerårig växt som dock är sällsynt i Sverige. Den trivs på de flesta jordar men föredrar de kalkrika. Förökas genom direktsådd på varm växtplats. Blommar från juli med små gröna blommor i tätt packade, runda huvuden. De röda långa stiften ger oss bilden av att blomman är röd-rosa. De unga bladen är friska, kylande och en aning bittra, liknande smaken på gurkskal. Är goda till sallader, grönsaker, soppor och sommardrycker. Pimpinell är en nyttig och hälsosam ört. Ett avkok kan drickas som uppiggande medel eller användas som balsam på solbränna och vid hudbesvär.

Renfana (Chrysanthemum vulgare):

Renfanan är en flerårig växt som finns i hela landet. Oftast syns den vid vägrenar och andra anspråkslösa växtplatser. Den har en intensiv doft och bitter smak. Den har sedan medeltiden använts som maskmedel och innehåller det giftiga ämnet thujon, se Malört. Förr var växten en ofta odlad läkeväxt som botade flera olika sjukdomar, speciellt kvinnosjukdomar. Såväl blommor som blad har använts som brännvinskrydda. Renfana används också som växtskyddsmedel. Växten blötläggs, i torkad eller färsk form. Sedan sprutas vätskan på grödan för att motverka diverse skadedjursangrepp.

Ringblomma (Calendula officinalis):

Ringblomman är en ettårig ört. Växten blommar från juli till september. Bladen är ätliga men beska. Kronbladen kan ersätta saffran och ge färg åt ris och bakverk. Ringblomman används framförallt som läkemedel. De aktiva ämnena finns framför allt i blomkorgarna eller strålblommorna. Kronbladen verkar stimulerande och svettdrivande. Avkok på dem ger "tröst för hjärtat och humöret". Ett extrakt av torkade blommor och kokande vatten kan användas vid gallbesvär, inflammationer i gallblåsan och urinvägarna. Det kan också användas för gurgling eller sköljning vid inflammationer i munhålan och svalget. Växtslemmet i både blommor och blad gör dem värdefulla för hyn och som läkande och smärtlindrande sår-lotion. Färska stjälkar kan läggas direkt på inflammationer, vårtor och liktornar.

Rosmarin (Rosmarinus officinalis):

I sin naturliga omgivning är rosmarin en flerårig manshög buske, i Sverige är den vanligtvis en ettårig växt i kruka. Den förökas med sticklingar eller genom sådd inomhus och utplanteras när frostrisken är över. Rosmarin vill ha ett mycket soligt läge och kalkhaltig, väldränerad jord. På vindskyddade och varma lägen i Sydsverige kan rosmarin stå ute året om. Hos oss är det lämpligt att odla rosmarin i kruka som kan tas in när frosten kommer. Vintertid kan den förvaras inomhus i ett ljust men svalt utrymme.

Rosmarin har använts som krydda och medicinalväxt sedan antikens dagar. Den doftar starkt och bör användas med försiktighet i matlagningen. Den används till grytor och stekar av lamm, vilt och gris. Den är också en bra kyckling- och hönskrydda. Rosmarin var förr en omtyckt ölkrydda. Den är en upplivande och antiseptisk ört, som lugnar nerverna, stimulerar matsmältningen och stärker hjärta och huvud. Bör inte användas under graviditet. Förr användes oljan till att gnida in trötta giktbrutna ben och värkande leder. Te på färska eller torkade blad rekommenderas mot huvudvärk. Rosmarin ingår i många hårvårdspreparat. Avkok kan användas som ansiktsvatten. Tron på rosmarins förmåga att bevara ungdomen återfinns i alla växtläror sedan antikens dagar. Till och med att bara lukta på rosmarin sades "hålla eder ungdomlig".

Rölleka (Achillea millefolium):

En korgblommig flerårig ört, 20-80 cm hög, med små, täta blomkvastar, vita eller rosa kronblad. Blommar i juli - september. Växer vilt i hela landet, i både låg- och höglänt terräng, på torra ängsmarker, vid vägkanter, bergsryggar och i lövskogsgläntor. Röllekor med enbart vita blommor växer på kalkrika jordar medan de rosa huvudsakligen finns på sura jordar. De som växer på sura jordar innehåller mer aktiva beståndsdelar.

Salvia (Salvia officinalis):

Salvia är en flerårig ört som i skyddade lägen kan klara övervintringen i Västernorrland. För säkerhets skull bör den täckas med halm eller dylikt. Den blommar vackert i juli med blå, rosa eller vita läppblommor. Salvian behöver en jord som är lätt, kalkrik, väldränerad, gärna något torr, och den vill ha en solig och vindskyddad växtplats. Förökas med frö som förkultiveras innomhus och planteras ut när frostrisken är förbi. Den kan också förökas med sticklingar. De färska bladen bör skördas tidigt för bästa smak. Bladen kan också torkas men behåller inte doften så länge. Kryddsalvian har en stark mättad smak med en aning besk eftersmak. Passar bra till feta rätter. Till julens kalkon och skinka, kommer salvia väl till pass. Namnet salvia kommer från latinets salvus och betyder sund, frisk och har i flera tusen år använts som medicinalväxt. Den sades ha de allra flesta "gåvorna" och kunde bota fler sjukdomar än någon annan växt. Den verkar sammandragande och uppfriskande, febernedsättande och blodrenande. En dekokt på bladen är välgörande och avslappnande. Den sägs lindra huvudvärk och stressymptom och påskynda menstruationen. En stark dekokt är ett effektivt gurgelvattenvatten för halsont, sår i munhålan eller blödande tandkött. Tunt och grånande hår sägs bli livskraftigare och mörkna av regelbundna sköljningar med salviaavkok.

Solros (helianthus annuus):

En ettårig ört som i vår del av landet måste förkultiveras för att hinna slå ut i blom och i bästa fall sätta frö. Plantorna sätts ut när faran för frost är över. Solrosen trivs i näringsrik jord i varmt och soligt läge. Ju kraftigare jord den planteras i desto högre och kraftigare växer sig solrosen. Den bör stöttas på ett tidigt stadium. Numera finns många olika sorter att välja på hos fröfirmorna. Allt ifrån långa gängliga till korta kraftiga och med olika färger. På hösten skärs fröhuvudens av och läggs torrt och luftigt tills allt frö lossnar lätt. Solrosfröolja är rik på vitaminer och mineral, särskilt järn, och har låg kolesterolhalt. Frökärnan har en angenäm nötsmak och består till 25% av protein. De mindre blomkorgarna som ibland växer ut från huvudstammen kan ätas som kronärtskockor. De gröna bladen och fröna är bra hönsfoder. Solros är också en populär biväxt då den producerar stora mängder nektar.

Sommarkyndel (Satureia hortensis):

En ettårig växt som kan direktsås i en väldränerad, gärna kalkhaltig, sandjord. Fröna gror långsamt. Den växer också bra i kruka. De vita eller lila blommorna, som blommar från juli, attraherar bin. Den färska örten är mild och användbar i de flesta matsammanhang. Smaken påminner om både timjan och mynta med en dragning åt peppar. Torkad har den en lite bitsk smak. Sommarkyndel är en traditionell krydda i bönrätter, men ger också en kryddig smak åt korv, köttpaj, soppor och kokta grönsaker. Både vinter- (satureia montana) och Sommarkyndel är aromatiska, magvänliga och antiseptiska. De lindrar gasbildning. Färska blad har omedelbart lindrande verkan mot getingstick.

Temynta (Monarda didyma):

Temyntan är en flerårig växt som inte är släkt med myntorna. Förökning, som bör göras vartannat år, sker genom rotdelning i fuktig, kraftig jord. De fantasifulla röda läppblommorna som sitter i glesa kransar blommar på högsommaren. Temyntan är en populär biväxt, den är dekorativ och väldoftande. Blommorna är vackra att torka. Temyntan har en aromatisk och frisk smak. Färska blad och blommor används i sallader, te och kalla drycker. Som läkeväxt används den mot matsmältningsrubbningar och är bra mot hosta.

Timjan (Thymus-arter):

Timjan kan, i skyddat läge och med täckning, odlas som flerårig även på våra norrländska breddgrader. Timjan trivs i kalkrikjord, den är torktålig och gillar soliga lägen. Färska skott kan skördas under hela vegetationsperioden. Skörd för torkning bör ske vid blomningens början som infaller från juni - augusti. Förökas med frö eller sticklingar. Fröet sås inomhus tidigt på våren, gror långsamt, och planteras ut i början av juni. Hela växten har en stark doft som lockar till sig bin. Mest aromatisk av timjan-arterna är den vanliga trädgårdstimjan (Thymus vulgaris). En betydelsefull liten städsegrön buske i kryddvärlden som kan användas till mycket annat än i ärtsoppa. Den behåller sin arom väl när den torkats och den starka smaken försvinner inte i långkok. Frånsett dess värde som krydda har den konserverande egenskaper. Bladen innehåller flera starka oljor. Viktigast är tymol, som är antiseptisk och konserverande. Te på bladen är uppiggande, bra för magbesvär och väderspänningar. Timjan har sedan urminnes tider ansetts vara verksam mot anemi och matthet, hosta och influensa. Den kan användas i antiseptisk salva. Avkok kan användas för att rengöra sår eller gnida in hårbotten för att stimulera hårväxten eller som gurgelvatten vid inflammerade halskörtlar. Andra timjanarter har liknande egenskaper. Citrontimjan (Thymus citriodorus) har en skarp citronsmak och är särskilt användbar som kryddört. Backtimjan (Thymus serpyllum) är en lågvuxen, mattbildande art som är härdigare men mindre aromatisk än de båda andra.

Vinruta (Ruta graveolens):

Denna fleråriga ört är en avlägsen släkting till apelsin och citron. Första året bildas bara en liten bladrosett. Bladen är blågröna, vackert skira och spetslika, och växten är städsegrön. Den förökas genom delning eller från frö. Den är inte härdig i vårt klimat och bör täckas med halm eller dylikt vid kylig väderlek. Den trivs i ganska näringsfattig, väldränerad och kalkrikjord och vill gärna ha sol. Alla delar av vinruta innehåller rutin och mycket beska oljor. Dessa oljor verkar irriterande på huden. Oljan sägs också kunna orsaka missfall. Alla växtens delar är giftiga. Likväl är den en krydda som används i matlagning, i måttliga mängder. Bladen används i sallader och drinkar för att ge en aromatisk och besk smak. Den används tillsammans med andra örtkryddor i kryddsmör och dessertostar samt i marinader till viltkött. Den får inte kokas. Störst användningsområde har vinrutan nog haft som medicinalväxt. Vinrutan innehåller beståndsdelar som verkar lugnande på nervsystemet. Den har också milda diuretiska egenskaper, stimulerar aptiten och förstärker blodkärlen. Vinruta ingår i huskurer mot matthet, nervös huvudvärk och hjärtklappning. Den användes tidigare som motgift vid förgiftning. Vinruta var en vanlig ingrediens i mediciner mot pesten. Torkad och pulveriserad vinruta ströddes på insektsangripna växter och torkade kvistar hängdes i skafferiet som skydd mot flugor. Vinruta bör aldrig användas för medicinering på egen hand.

Åbrodd (Artemisia abrotanum):

#Åbrodd är en flerårig liten grön doftbuske. Den är vinterhärdig i större delen av landet. Trivs på väldränerad lätt jord i soligt läge. Den förökas genom delning eller sticklingar. Bladverket har en kraftigt söt och genomträngande doft med ton av citron och det är för doftens skull som den är populär i örtagården. Åbrodd innehåller en stark anticeptisk och desinficerande olja, absintol, som förr ansågs vara ett effektivt medel mot inälvsmask. Åbrodd bars omkring på gatorna som skydd mot infektioner. Buketter av torkad åbrodd mellan klädesplagg troddes skydda mot mal. I hönsgården skulle den skydda hönsen mot löss. Planterad i närheten av rosor anses den kunna förhindra bladlusangrepp, i närheten av fruktträd motverka skadeinsekter och bland kål skydda mot vit kålfjäril.

Älggräs, Älgört (Filipendula ulmaria):

Älggräs är en flerårig ört. Den är allmän i hela landet. Blommar från juli till augusti med små gulvita blommor samlade i en tät blomställning i stjälkens topp. Älggräs växer i både låglänt och höglänt terräng på fuktiga ängar, i diken, längs vattendrag, och i fuktig, öppen snår- och skogsmark. Hela växten doftar gott. Blommorna har en doft av mandel och honung. Bladen luktar nyslaget hö när de torkar. Hödoften överförs lätt till drycker och älggräs var den traditionella kryddan i mjöd. Alla plantans delar har medicinalvärde. Alla delar verkar sammandragande. Älggräs har diuretiska egenskaper och framkallar svettning. De effektivaste ämnena finns dock i blommorna. Blommorna innehåller salicylsyra, och gör älggräset verksamt vid feber och förkylning och reumatiska besvär. Det lugnar också nerverna och ger lugn sömn. En dekokt på bladen kan ges som milt stoppande medicin vid diarré.

Litteraturhänvisningar:

Stora boken om örter & Kryddor; Sarah Garland.

Växter för hälsa & skönhet; Antonin Prihoda

Medicinalväxter; Ingrid och Peter Schönfelder

Krydd- och doftväxter; Paul Seitz örter och Kryddor; Marguerite Walfridson