VäxtEko


Tidskrift/serie:
Utgivare: SLU, Institutionen för växt- och skogsskydd; SLU Info/Växter
Redaktör:
Utgivningsår: 1991
Nr/avsnitt:
Författare: Nilsson L., Åhman G.
Adress:
Ingår i...: Kompendium i växtpatologi - Sjukdomar hos trädgårdsväxterna
Titel: 6. Lökväxter, Allium spp.
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Studenter :120:

OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats.

II. SPECIELL DEL

A. SJUKDOMAR PÅ KÖKSVÄXTER

6. Lökväxter, Allium spp.

BAKTERIOSER

Vitbakterios Erw¡nia carotóvora ssp. carotóvora, syn. Pectobactérium carotóvorum) kan i lagrad lök ge upphov till en blötröta, vanligen i anslutning till andra skador som frost, mekaniska sår och svampangrepp. Bakteriosen utvecklas under alltför varma lagringsförhållanden.

MYKOSER

Pappersfläcksjuka (Phytóphthora pórri) angriper huvudsakligen purjo, som erhåller bladfläckar. Dessa är vanligen placerade nästan mitt på bladet, ibland dock basalt, vid sidan eller i spetsen. Vid placering mitt på bladen böjes dessa ofta om vid fläckarna, och toppen hänger ned. Fläckarna är oregelbundna, upp till flera centimeter i längd. Kanten är vanligen skarpt markerad, något insjunken, men kan ibland vara mera diffus. Färgen är först grågrön, i synnerhet i fläckarnas kant, som också kan vara något zonerad, senare blir den ljusare, slutligen skarpt gulvit till nästan vit. Fläckarna är då ofta synliga i fältet på långt håll.

Fig. 22. Sporer m.m. av Phytóphthora pórri

Vid mikroskopering av den angripna bladvävnaden kan man däri finna ett grovt, ojämnt, ej septerat mycel samt ibland runda sporer, tjockväggiga (upp till 4,5 µ) eller tunnväggiga, de senare ofta med ett yttre bihang: oosporer samt oogonier med anteridier. Ibland kan man också se sporangier: stora, ovala (obpyriforma, ovoida eller ellipsoida) sporer med grynigt innehåll, eventuellt med en tapplik utbuktning i ena änden.

Symptomen framkommer i Sverige mycket sent, vanligen först i oktober. Smittan torde härstamma från jorden, där oosporerna troligen övervintrar. Svampen uppges också kunna leva saprofytiskt i jorden och på markytan sporulera med sporangier. Vind och regnstänk kan sedan sprida dessa till bladen. Sjukdomen blir svårast på områden med intensiv purjoodling. Infektion kan sannolikt äga rum vid låga temperaturer, till sent ut på hösten.

Från utlandet anges, att angreppen på purjo oftast börjar i bladspetsen (eng. namn 'white tip disease'). I Sverige tycks dock angrepp ungefär mitt på bladytan vara vanligare. Förutom purjo angrips ibland också kepalök. Andra värdväxter är Campanula persicifolia, tulpan (lök) och vitkål, på vilken en lagringsröta kan uppstå (se s. 92). Olika värdväxtspecialiserade raser tycks förekomma.

Bekämpningen, om vilken vi saknar egna erfarenheter, bör i första hand gå ut på växtföljdsåtgärder: purjo skall ej odlas efter purjo på samma mark; helst bör några år förflyta emellan. Direkt bekämpning har utomlands med tämligen god effekt utförts med bl.a. kopparmedel. Vid besprutning torde vätningsmedel behöva tillsättas. Med tanke på det sena uppträdandet av symptomen här i landet är en sommarbesprutning sannolikt inte lönsam, utan bekämpningen bör nog begynna fram på hösten, strax innan symptomen brukar bli synliga.

Lökbladmögel, lökmögel (Peronóspora destrúctor, syn. P. schleideni) ger upphov till en fin, ofta knappt synlig, nästan puderartad, sammetsluden, gråaktigt - smutsigt violett svampbeläggning på bladen, till en början i långsträckta, blekgråa - blekgula fläckar, senare över hela bladet. Detta vissnar slutligen. Sekundärt angrips dessa blad ofta av mörka svampar, mest Stemphylium botryosum (se d:o s. 105 och fig. 11, s. 61). Svampen kan också växa ner i löken, som eventuellt skrumpnar och ruttnar. Infekterade, överlevande lökar kan bära smittan vidare. Också sättlök kan bli smittad och nästa år starta nya angrepp.

De från smittad sättlök härstammande plantorna blir systemiskt infekterade och kan tidigt sprida smitta. På systemiskt infekterade plantor blir vissa blad eller hela plantan gul och glänsande, liksom fernissad, men ändå fullt turgescent, ända tills fuktiga förhållanden inträder. Då kollapsar och vissnar bladen, konidioforer tränger ut genom stomata, och massor av konidier bildas och sprids med vinden, ofta långa sträckor. Konidier har hittats i atmosfären på ca 500 m höjd. Man anser, att det räcker med 2-3% primärt smittade plantor för att under i övrigt gynnsamma förhållanden hela fält skall smittas ner.

Sporuleringen är som mest intensiv vid 14°C och 100% rel. fuktighet. Nya sporer utvecklas på natten. Så länge de sitter kvar på sporbärarna kan de förbli vid liv åtminstone 3 dygn, men frisläppta lever de bara högst något dygn, i soligt väder kanske bara ett par timmar. Konidierna gror över ett brett temperaturområde, 7-25°C och vid nära 100% RH i regn eller dagg. Groddslangarna tränger in genom klyvöppningarna, och de första konidiebärarna framkommer 5-8 dygn senare (andra uppgifter 11-15 dygn). Infektion äger rum mellan 4°och 25°C. Kyliga nätter med dagg och varma dagar med molnig himmel är gynnsamma för sjukdomens utbredning.

Fig. 23. Peronóspora destrúctor

I de angripna växtdelarna bildas stora mängder oosporer. Dessa kan i jorden bevara sin groningsförmåga 4-5 år. I en del fall har man också funnit mycel i fröna. Oosporer och smittade frön anses dock inte ha någon större betydelse som smittkällor, utan det avgörande tycks vara infekterad lök.

Lökbladmögel är vanligt på kepalök och schalottenlök. Det uppträder också ibland på gräslök. På purjo är det sällsynt. En del andra lökarter angrips även.

Trots uppgifterna om oosporsmittans ringa betydelse rekommenderar man dock som motåtgärd växling av odlingsplats. Risk för smitta från kvarliggande, övervintrande lök föreligger ju alltid. Alltför täta och frodiga bestånd skall undvikas. Lökrester (lökhalm och sjuka lökar) hopsamlas på hösten och brännes. Sättlök kan avsvampas genom varmluftbehandling (1-1,5 dygn vid 40°C). Denna behandling verkar också mot lökgråmögel, om den utförs strax efter upptagningen. Den får dock inte användas till lök, avsedd till frö, eftersom blomanlagen förstörs. Frö kan betas mot eventuell, jordburen och utsädesburen smitta med det systemiska medlet metalaxyl (Apron 200 LS).

Detta senare medel ingår också tillsammans med mankozeb i sprutmedlet Ridomil MZ 63 WP, som är tillåtet för användning i kepalök mot bladmögel, av hänsyn till risken för resistens högst 2 gånger per säsong. Även andra karbamatmedel kan användas, maneb, mankozeb och propineb, till kepalök och schalottenlök, dock liksom Ridomil endast till lök som skall skördas mogen. För alla gäller 30 dagars karenstid. Vid sprutningarna bör vätningsmedel tillsättas.

Ridomil bör användas då störst risk för bladmögelsmitta föreligger. Första besprutning kan lämpligen utföras i stadiet 2-3 blad, i synnerhet om då ett par fuktiga nätter följt varandra med ca 10-15°C temperatur. För nästa besprutning efter 7-14 dagar bör kontaktverkande medel användas (karbamat). En andra behandling med Ridomil kan ske efter ytterligare 8-10 dagar. Manganhaltiga sprutmedel bör inte användas alltför sent på säsongen, eftersom blasten då gärna håller sig grön för länge med dålig avmognad som följd. Möjligen kan för senare sprutningar Ronilan komma i fråga.

Gråmögelarter (Botrytis spp.) angriper lökväxter på fältet och under lagringen. Några speciella undersökningar över arter m.m. finns inte i Sverige. Nedan refereras därför en del utländska erfarenheter, som efter hand bör överföras och prövas under svenska förhållanden:

Lökgråmögel (Botrytis állii, syn. B. aclada, vilket namn egentligen bör ha prioritet) angriper i regel lökarna först efter upptagningen, även om angrepp kan inträffa dessförinnan, i synnerhet vid fuktig väderlek. I allmänhet förefaller dock lökarna friska vid inlagringen, men symptomen kommer fram efter några veckor i lagret. Svampen växer ofta in via lökhalsen från försvagade och döda blad men kan även infektera genom sår. Lökvävnaden blir mjuk och liksom kokt och kan täckas av ett grått mögelludd. Svarta sklerotier utbildas också. Dessa symptom är vanliga i Sverige.

Ibland kan också mycket unga plantor angripas av röta vid rothalsen, varvid plantorna kan falla omkull på fältet.

Enligt nyare, utländska undersökningar skall smittat frö vara den viktigaste infektionskällan. Svampen finns där dels ytligt, dels tränger den djupare in i fröet och är då ej åtkomlig med ytdesinficierande bekämpningsmedel. Från fröet smittade plantor visar först inga sjukdomssymptom, utan svampen är länge vilande och aktiveras först när bladen håller på att vissna. Ju fuktigare vädret då är, desto starkare blir angreppet. Varmt och torrt väder torkar snabbt ut bladen, och färre lökrötor blir följden.

Också B. cinérea kan orsaka röta i lökhals och lök. Svampen, som är allmänt förekommande i naturen, går in via döda blad i nacken. Ytterligare ett par Botrytis-arter, B. bysso¡dea och B. squamósa kan, även om mera sällan, ge rötor i löken.

Skadorna i lagret kan bli omfattande, om löken inte får torka upp ordentligt före inlagringen. Rötorna motverkas genom varmlufttorkning av löken samt genom torr och kylig lagring. Mot frösmittan har det icke-systemiska dikarboximidmedlet iprodion (Rovral) visat sig effektivt som betningsmedel. Möjligen kan också tirampreparat ha verkan. Det mot lökfluga använda betningsmedlet Agritox plus (utgående 1991) innehåller trikloronat + tiram. Före upptagningen bör man kunna spruta förebyggande med kemiska medel (t.ex. Ronilan + vätningsmedel).

Purjogråmögel (Botrytis pórri perf. stad. Botryot¡nia pórri) är mycket lik lökgråmögel (B. állii) och vanligt gråmögel (B. cinérea). Svampen kan angripa alla delar av purjoplantan. Bladen får framåt hösten vitaktiga eller gråvita fläckar, på vilka i fuktigt väder ett grått ludd av konidiebärare och konidier kan uppstå. Svampen kan också ge röta på purjo i kyllager. Det bildas då en vit, luddig mycelbeläggning, och bladvävnaden ruttnar så småningom. Sår i bladen är viktiga infektionsställen.

Förekomst och betydelse av denna svamp i Sverige är inte kända.

Gråmögelbladfläcksjuka (ej officiellt namn) orsakas av Botrytis squamósa (perf. stad. Botryot¡nia squamósa). I fuktigt väder bildas på bladen små, runda eller avlånga, vitaktiga fläckar, ofta i stort antal. Vid torrt och varmt väder torkar bladen ut och vissnar, vid hög luftfuktighet kan svampen sporulera i fläckarna. Sjukdomen har fått ökad betydelse i Västeuropa under senare år, och förlusterna kan bli betydande. Symptom av beskrivna slag ses inte sällan på lök även i Sverige, men orsaken är inte bestämd.

B. squamósa kan bl.a. diagnostiseras på utseendet av de degenererande sporoforerna, där de konidiebärande grenarna efter sporuleringen skrumpnar och veckas ihop:

Fig. 24. Botrytis squamósa, konidioforer

Ett glest bestånd angrips mindre än ett tätt. Besprutningar med preparat med Botrytis-effekt, t.ex. vinklozolin (Ronilan) eller iprodion (Rovral) bör prövas. Sannolikt är ganska täta besprutningar nödvändiga.

Grönmögel (Penicillium spp.) kan uppträda under lagringen vid hög luftfuktighet. Svampen tränger in genom sår. Löken blir något blötrutten och erhåller en beläggning av grön svampvävnad, ofta under lökskalet.

Purpurfläcksjuka (Alternária pórri) angriper både schalottenlök, kepalök och purjo och har påträffats sporadiskt i Sverige och Danmark. Den är dock inte särskilt vanlig i norra Europa; optimal temperatur är 27-28°C, och svampen trivs bäst i varmt och fuktigt väder.

På bladen uppstår först små, vattensjuka fläckar, som under fuktiga förhållanden växer till långsträckta, elliptiska, purpurfärgade områden, ofta mest purpurfärgade mot kanten, upp till flera centimeter långa och med gulaktig zon utanför. I fläckarna bildas en nästan svart, sotaktig beläggning av konidier, ofta i koncentriska ringar. Bladen vissnar och torkar efter hand. Infektionen kan spridas till löken, som får en gulaktig till rödaktig, vattnig röta. Också fröna kan smittas, men det är osäkert hur länge svampen kan hålla sig vid liv i dem.

Konidierna är relativt kortlivade; däremot kan mycelet hålla sig vid liv länge, t.ex. på växtrester i jorden, och föra smittan vidare från ett år till ett annat. När gynnsamma betingelser sätter in kan sporer bildas på nytt och starta nya angrepp.

Fig. 25. Konidier av Alternária pórri

Sjukdomen bekämpas genom ordnad växtföljd med minst 4 år mellan lökgrödorna. Fröet skall vara friskt. Sjuka växtdelar tas bort och oskadliggöres. Förebyggande bekämpning kan ske genom besprutning med Rovral (iprodion) eller Ronilan (vinklozolin).

Stemphylium botryósum (fig. 11, s. 61) påträffas ofta på lökväxter i samband med andra svampangrepp (t.ex. lökbladmögel, jfr s. 101, pappersfläcksjuka och purpurfläcksjuka) och svampen torde då vara rent sekundär. Om dess patogenitet föreligger olika åsikter. Enligt vissa uppfattningar kan den också uppträda som självständig parasit, men då oftast vid en försvagning av plantorna på grund av ogynnsamma tillväxtförhållanden. På bladen bildas avlånga fläckar med svart sporbeläggning. Symptomen kan likna purpurfläcksjuka, men en mikroskopisk undersökning avslöjar omedelbart den verkliga orsaken på grund av konidiernas mycket olika utseende.

Fusarios (Fusárium spp.) förekommer ofta på purjo och fältodlad lök. Sjukdomen och tillhörande patogener har inte närmare studerats i vårt land, varför endast en ofullständig beskrivning kan lämnas. Från utlandet, bl.a. Danmark, har F. culmórum rapporterats ge röta i lök.

Fig. 26. Fusárium culmórum

Angripna plantor är mer eller mindre ruttna. Ofta synes angreppen börja i rötterna, som ruttnar, och gå vidare in i löken via lökkakan. Även bladbaserna kan ruttna; drar man i blasten lossnar denna ofta vid jordytan, och den ruttna löken stannar kvar i jorden. Eventuellt stannar bara rötterna kvar. Angripna plantor blir småvuxna, och bladen gulnar och vissnar tidigt. På den angripna vävnaden, i synnerhet på delarna strax ovan jordytan, utvecklas en rödaktig, tät sporbeläggning.

Sjukdomen uppträder på områden med intensiv odling av lök eller purjo, ofta tillsammans med andra växtföljdssjukdomar som pappersfläcksjuka, vitmögel och nematodangrepp. Motåtgärderna bör alltså i första hand inriktas på ordnad växtföljd med några år mellan mottagliga grödor. Jorden bör vara väldränerad. Jord för plantuppdragning bör desinfekteras.

Vitmögel (Sclerótium cep¡vorum) är inte ovanlig i vårt land i intensivt lökodlande områden och kan vissa år åstadkomma betydande skador. Mest angrips vanlig lök, men också purjo och gräslök kan angripas.

Jordsmitta föreligger. Redan groddplantorna kan infekteras och dö strax efter uppkomsten. På äldre plantor blir rötterna förstörda, och en röta utvecklas i löken. Vid försiktig uppgrävning av angripna plantor kan man finna, att rötterna och löken är invävda i ett vitt, senare mera gråaktigt, tätt mycel. Senare bildas mycket små, svarta sklerotier (<l mm), ofta i stor mängd och så tätt sittande, att de nästan helt täcker växtdelarna. Angripna plantor gulnar och vissnar i förtid. Mycelet växer över till angränsande plantor, och flera plantor i rad kan efter hand bli angripna. Sklerotierna kan hålla kvar smittan i jorden flera år - upp till 10 år har påvisats. En viss saprofytisk växt av svampen äger också rum i jorden. Förutom mikrosklerotier bildar svampen även phialider med små, runda mikrokonidier, vars betydelse dock är okänd (spermatier?). Sklerotierna gror direkt med mycel.

Smittan kan spridas med infekterad sättlök och möjligen, fast kanske sällan, med frö. På fältet kan de diminutiva sklerotierna föras omkring med jord, som häftar vid maskiner, redskap och skor. Infektion och sjukdomsutveckling är starkt beroende av jordtemperaturen. Starkast utvecklas sjukdomen vid ca 15-20°C (enligt andra uppgifter vid 13-18°). Vid temperaturer under 10°C och över 25°C stoppar emellertid utvecklingen nästan helt upp. Under kyliga somrar brukar skadorna bli större. Ökat antal bevattningar uppges också öka sjukdomsintensiteten.

Bekämpningsåtgärderna riktar sig i första hand mot jordsmittan. På smärre arealer kan jorden möjligen desinfekteras med ånga eller metamnatrium (Basavam). Om enstaka angrepp upptäcks på ett tidigare osmittat fält, bör de angripna plantorna tas upp med jordklump och brännas. Redskap och maskiner rengörs noga och användes först på osmittade delar, om man misstänker att endast vissa delar av ett fält är smittade. Växtföljden är givetvis viktig. Mellan lökgrödorna bör flera år förflyta. Minst 6 år rekommenderas, i vissa fall 8-10. Fröbehandling med iprodion (Rovral) kan ha effekt på kulturer med kort växttid.

En möjlighet att bedöma sjukdomsrisken finns måhända i en teknik att utsortera mikrosklerotierna ur jorden. Det finns uppgift om att mer än 10 sklerotier per kg jord skulle innebära risk för en kommande lökgröda.

Svampen Coniothyrium n¡gricans parasiterar på sklerotierna, andra svampar och bakterier är antagonister.

Löksot (Urocystis cépulae, syn. U. mágica, Tuburc¡nia cépulae) kan angripa flera lökarter. Kepalök är särskilt mottaglig. Sjukdomen är i vårt land närmast ovanlig, men den förekommer här och var, där lökodling är intensiv, vanligen i obetydlig mängd.

Symptomen utgöres av mörka, blygråa, svållika fläckar eller strimmor på såväl gröna blad som på lökbladen under jord. Bladen blir ofta något förvridna, och plantorna blir småvuxna. Ansvällningarna är fyllda med ett svart sporpulver. De spricker ofta så småningom upp, varvid sporerna kommer ut i jorden, där de kan leva åtskilliga år; upp till 15 år har uppgivits.

De enskilda sotsporerna är egentligen sporbollar, bestående av en stor, central, mörk sotspor, sällan två, som på ytan har flera stycken, upp till ett tjugotal, nästan hyalina, sterila biceller (bisporer). Se figur på nästa sida.

När sporerna gror i jorden bildas inga typiska sporidier, utan hyferna sönderfaller i oidielika fragment. Svampen tränger in genom epidermis på hjärtbladet, som är mottagligt 2-3 veckor. Därefter är hjärtbladet resistent, liksom äldre bladvävnad. Den omogna vävnaden innanför är emellertid fortfarande mottaglig. Om infektionen ligger nära den meristematiska zon, varifrån bladen bildas, infekteras bladen under sin korta mottaglighetsperiod efter hand som de passerar, svampen förökas i bladen, och de nämnda sotansvällningarna uppstår. Eftersom nya blad skyddas av äldre, resistenta, infekteras i praktiken endast groddplantorna. Sättlök kan sålunda inte heller infekteras.

Fig. 27. Sotsporer av löksot

Det är vanligt, att infekterade groddplantor dör tidigt, inom någon månad efter groningen, men de som överlever får de beskrivna symptomen.

Frösmitta har inte bevisats, utan jordsmitta är den väsentliga sjukdomsorsaken. Spridning kan ske med kontaminerad jord, som häftar vid maskiner m.m, ävensom med sättlök och växtdelar, som bortföres från fältet. Sjukdomen bekämpas bl.a. genom ordnad växtföljd, varvid efter angrepp flera år bör förflyta mellan lökgrödorna. Redskap och maskiner, som använts på kontaminerad jord, skall noga rengöras, och angripna växter och växtdelar bör förstöras.

Lökrost (Pucc¡nia állii) angriper ofta gräslök. Bladen får orangefärgade, uppsprickande rostsår, vissnar i förtid och kan bli helt oanvändbara. På sommaren finner man vanligen endast uredostadiet, men man kan också så småningom finna teleutosporerna i mörkbruna strimmor under epidermis. Båda sporslagen torde övervintra. På vintern går infektionen tillbaka, så att på våren nyframväxande gräslöksblad är friska; först senare på sommaren dyker sjukdomen upp igen.

Purjolöksrost (Pucc¡nia pórri) angriper purjo med symptom liknande lökrost på gräslök. Angreppen kan ibland bli betydande, men brukar de flesta år inte spela någon större roll..

För båda rostsjukdomarna gäller att de motverkas genom ordnad växtföljd och förstöring av angripna växtrester. Nya fält bör förläggas långt fån de gamla, om större angrepp av rost förekommit. Kemisk bekämpning är inte aktuell.

VIROSER

Gulstrimsjuka eller lökmosaik (onion yellow dwarf virus, OYDV) är inte ovanlig i svenska lökodlingar, även om frekvensen normalt är liten.

Symptomen syns bäst på sättlök och frölök, som varit infekterad vid sättningen. Plantorna får gulgröna eller tydligt gulgrönstrimmiga blad och dessa blir dessutom förvridna, vågiga, buckliga eller tillplattade och hänger ofta slappt ner. Blomstänglarna däremot kan förbli saftspända men lämnar liten fröskörd av försämrad kvalitet. Plantor från frö ger svagare symptom. Ofta kommer symptomen till synes endast på blad, som vuxit fram efter infektionen, och vid sen infektion kanske inga symptom alls framkommer. Lökar från virusinfekterade plantor blir små och mjuka, får försämrad lagringsduglighet och gror för tidigt.

Flera lökarter angrips, framför allt Allium cepa, men normalt inte purjo och vitlök, där andra virus spelar en större roll. Man har också funnit naturlig infektion på påsklilja (Narcissus pseudonarcissus).

Vektorer i fält av detta icke-persistenta virus är flera bladlusarter. Frösmitta har inte med säkerhet kunnat påvisas, fastän virus hittats i pollen från infekterade plantor. Mekanisk överföring är möjlig, men anses sakna betydelse i praktiken. Huvudinfektionskälla är infekterad sättlök.

Virus tillhör potyvirusgruppen. Partiklarna är flexibla trådar, 775 x 12 nm.

I möjligaste mån bör man använda virusfri sättlök. Odlingarna granskas under sommaren, och angripna eller misstänkta plantor tas bort.

Gulstrimmighet (ej officiellt namn) hos purjolök uppträder vid angrepp av leek yellow stripe virus, LYSV. Sjukdomen är ett allvarligt problem i Holland och Belgien; den förekommer också i Tyskland och Danmark och har påträffats även i Sverige.

Några få lökarter angrips, framför allt purjo, men normalt inte kepalök och schalottenlök, som är mycket resistenta. På purjo blir bladen gulstrimmiga, speciellt basalt. Hela blad kan bli totalt gula. Luftblåsor kan förekomma i bladen. På angripna plantor blir bladen mindre saftspända, de blir slaka, ofta är vaxskiktet svagt utbildat och bladen blir matta, grågröna, och hållbarheten hos plantorna försämras. Frostkänsligheten ökar, och plantorna kan dö under vintern.

Virus överförs på icke-persistent sätt med bladlöss. Frösmitta har inte upptäckts, men kvaliteten på frö från angripna plantor är dålig. Smittkällor är övervintrande, infekterade purjoplantor.

Virus tillhör potyvirusgruppen. Partiklarna är flexibla trådar, ca 820 nm.

Med nuvarande låga frekvens av sjukdomen torde inga speciella åtgärder mot densamma vara behövliga. Om sådana skulle bli aktuella, bör man i första hand se till att såbäddar för purjo och nya purjofält ej placeras intill övervintrande purjofält. Angripna eller misstänkta plantor bör avlägsnas.