VäxtEko


Tidskrift/serie:
Utgivare: SLU, Institutionen för växt- och skogsskydd; SLU Info/Växter
Redaktör:
Utgivningsår: 1991
Nr/avsnitt:
Författare: Nilsson L., Åhman G.
Adress:
Ingår i...: Kompendium i växtpatologi - Sjukdomar hos trädgårdsväxterna
Titel: 3. Plommon, Prunus domestica
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Studenter :120:

OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats.

II. SPECIELL DEL

B. SJUKDOMAR PÅ FRUKT- OCH BÄRVÄXTER

STENFRUKTTRÄD

3. Plommon, Prunus domestica

BAKTERIOSER

Stam- och bladbakterios (Pseudómonas syr¡ngae pv. mors-prunórum, syn. P. mors-prunórum, samt P. syr¡ngae pv. syr¡ngae, syn. P. syr¡ngae) förekommer med stor sannolikhet på plommon (och körsbär) i Sverige, även om dess betydelse här inte är utredd. Symptomen har ofta iakttagits, och bakterier har mikroskopiskt påvisats i angripna vävnader. På sina håll utomlands, bl.a. i England och Norge, är bakterierna allvarliga skadegörare både på plommon och körsbär.

I sjukdomens utveckling urskiljer man två faser, en barkfas under vinterhalvåret och en bladfas under sommarhalvåret. Under bladfasen äger infektion av unga blad rum under våren och försommaren, varvid bladfläckar uppkommer. Dessa är först liksom vattengenomdränkta, senare bruna, och har en ljusgenomskinlig zon i kanten. Fläckarna faller ofta ut, kvarlämnande hål i bladet, således en typ av hagelskottsjuka (se dito s. 264-265). (På körsbär uppges dock fläckarna inte falla ut utan bli kvar i bladen ännu in i bladfallet.) Frukterna kan också få små, bruna fläckar. På sommaren och ut på hösten kan bakterierna också finnas på bladytan utan att göra någon skada. De ökar i antal under hösten och är talrikast vid tiden för bladfällningen.

Under hösten går sjukdomen över i sin barkfas. Vid regn sprids bakterierna i trädet och i viss mån även mellan träden och kommer in i små sår på skott och grenar eller sugs in i trädet genom bladärren, som bildas vid bladfallet. De kommer på så sätt in i kärlen och kan via dem vandra in i knoppar och omgivande vävnader. Under vintern sker sedan endast en långsam utbredning, men ungefär vid tiden för knoppsprickningen på våren ökar bakteriernas aktivitet, och på unga grenar och skott uppstår först runda eller något långsträckta, en smula insjunkna fläckar, varunder barken är brun och död. Fläckarna kan flyta samman till större områden, och ofta uppkommer slingrande sprickor i barken mellan frisk och sjuk vävnad. Rikligt med gummiflöde (jfr dito s. 261) kan tränga ut från de angripna områdena. Är grövre grenar angripna är gummiflöde kanske det enda, som i början utåt vittnar om bakteriernas aktivitet innanför. Också knoppar kan dödas och slår inte ut. Grenpartierna ovanför angreppsställena dör ofta, ibland mycket plötsligt. Vid svagare angrepp kan det hända, att bladen gulnar efter hand, och att grenarna dör först senare på sommaren. Bakteriernas aktivitet avklingar så småningom, och under sommarens lopp dör bakterierna mer eller mindre ut i de angripna grenvävnaderna. Men då har de redan övergått i bladfasen.

Bakteriena är gramnegativa, rörliga stavar, 0,8-2,5 x 0,3-0,5 µ. De bildar på buljongagar färglösa eller vita kolonier. Deras optimum ligger vid ca 25°C.

Mellan de två närbesläktade patovarerna, P. syr¡ngae pv. mors-prunórum och P. syr¡ngae pv. syr¡ngae föreligger vissa smärre skillnader i fysiologiska karaktärer. De uppges emellertid också något skilja sig i sina infektiösa egenskaper: pv. mors-prunórum skall kunna infektera både genom sår och bladärr, under det att pv. syr¡ngae inte kan tränga in genom bladärr, endast genom sår.

Angripna skott och grenar bör tas bort och brännas. Beskärningen bör äga rum i maj - juni, och snittytorna skall täckas och skyddas mot nyinfektion. Dessutom bör infektion genom bladärren förhindras genom att träden vid tiden för bladfällningen noggrant besprutas med kopparmedel. Vid starka angrepp bör man spruta även en gång i slutet av augusti och en gång i slutet av september. Också en sprutning på våren omedelbart före blomningen har rekommenderats. För ändamålet synes den hemmaberedda bordåvätskan (kopparsulfat + släckt kalk + vatten), ev. tillsatt med 0,1 liter vegetabilisk olja per 100 liter vätska, vara mycket användbar, men sannolikt kan även kopparoxiklorid komma i fråga.

MYKOSER

Blom- och grentorka eller grå monilia (Mon¡lia láxa, perf. stad. Monil¡nia láxa) kan ibland orsaka blom- och skottvissning, men kan också angripa frukten med röta och sporodochiebildning som följd (fruktmögel). Bekämpning av blominfektionerna sker i huvudsak under blomningen.

Se i övrigt under äpple, s. 224.

Fruktmögel eller gul monilia (Mon¡lia fruct¡gena, perf. stad. Monil¡nia fruct¡gena) förekommer ofta på plommon. Symptom och infektionssätt är i princip desamma som för äpple. Svampen växer ofta från frukt till frukt.

Frukten gallras så att växt från frukt till frukt försvåras. Kvarsittande, intorkade frukter avlägsnas. Insekter bekämpas med sedvanliga besprutningar. Däremot synes direkta sprutningar för att hindra infektioner av själva frukten vara föga framgångsrika.

Se i övrigt under äpple, s. 224-226.

Pungsjuka (Taphr¡na prúni) ger upphov till långsträckta, ofta något krökta, kärnlösa, ihåliga plommonfrukter, som så småningom täckes av ett vitt eller gråbrunt, mjölaktigt eller sammetslikt överdrag. Angripna frukter torkar till slut och kan bli svarta av sekundära sotdaggsvampar, faller antingen av eller blir länge hängande kvar i träden, kanske över hela vintern. Sällan angrips själva skotten, men om så är fallet, blir dessa förkrympta och förtjockade. Blad som eventuellt utvecklas på sådana skott blir förvridna och missfärgade.

Pungfrukterna och övriga angripna vävnader är genomdragna av ett dikaryotiskt mycel. Från detta växer asci ut på ytan som tätt ställda, klubbformiga eller cylindriska säckar (ordn. Taphrináles, se s. 9), vari i vardera utvecklas 8 encelliga, färglösa, rundade askosporer, som ofta knoppar av konidier inuti sporsäcken, så att antalet sporer däri blir fler än åtta (utseende. ung. som i fig. 64, s. 269). Det puderlika överdraget på angripna växtdelar utgöres av dessa sporsäckar.

Oklarheter föreligger ännu om sjukdomens utvecklingsförlopp. Mycket talar emellertid för en infektion av fruktämnena utifrån. Möjligen övervintrar svampen på skotten. Väderleken har stort inflytande på sjukdomens svårighetsgrad; regnigt och kallt väder under blomningen gynnar sjukdomen. Den uppträder periodiskt, ofta med flera års intervall.

Betydande sortskillnader beträffande mottaglighet föreligger. Så är River's Early Prolific, Czar och Svenskt gulplommon mycket mottagliga, Victoria däremot motståndskraftig och Reine Claude närmast helt resistent.

Angripna frukter bör så noga som möjligt plockas bort och oskadliggöras. Dessutom kan infektion av de unga frukterna motverkas genom besprutning i blomningens huvudskede med någon syntetisk fungicid (enl. tyska uppgifter). Man har även rekommenderat besprutning med exempelvis svavelkalk strax före knoppsprickningen, eventuellt ytterligare en strax före blomningen (norska uppgifter). Svenska erfarenheter är inte bekanta.

Förutom plommon angrips även en del andra Prunus-arter, bl.a. P. insititia, P. padus (hägg) och P. armeniaca (aprikos). Den på hägg förekommande arten, som benämnts T. pádi, anses vara synonym med T. prúni.

Plommonhäxkvast kännetecknas av kvastliknande bildningar av tätt gyttrade skott, som vanligen inte blommar. De buckliga och krusiga bladen täckes på undersidan av ett gråvitt, sammetsartat lager av sporsäckar. Orsaken är även här en Taphr¡na-art, T. insit¡tiae, som emellertid också har antagits vara synonym med T. prúni. Skillnader mellan de två beträffande sporsäckarnas storlek och form har dock noterats.

Häxkvastar bör klippas bort ett stycke under kvasten. Avklippningen bör ske under vinterhalvåret. Någon ytterligare bekämpning torde inte vara nödvändig.

Plommonmjöldagg (Podosphaera tridáctyla, imperf. stad. O¡dium passer¡nii) ger den för mjöldagg typiska vita, mjöliga beläggningen på blad och skottspetsar. Kleistothecier med upprepade gånger dichotomt förgrenade utskott (se fig. 2, s. 32) kan bildas i stor mängd på kraftigt angripna skott.

Angreppen är sällan av större betydelse och bekämpning är därför vanligen inte aktuell. Eventuell bekämpning kan ske med sedvanliga mjöldaggsmedel.

Vissnesjuka (Vertic¡llium álbo-átrum) orsakar att först vissa grenar vissnar och dör, ofta slutligen hela trädet. Ibland dödas dock träden inte helt, men blir efter i utvecklingen och lämnar dålig skörd. I de angripna träden är veden i stammar och infekterade rötter missfärgad, grå eller mer eller mindre brun, ofta i ringar eller segment.

Se även Kransmögel, s. 53.

Hagelskottsjuka är en benämning, som ofta användes som samlingsnamn för en viss typ av symptom, som kan ha flera orsaker. Symptomen, som kan uppträda såväl på plommon som körsbär, utgöres av bruna, rundade bladfläckar, som faller ut, varigenom hål uppstår i bladet. Bakomliggande orsaker kan vara angrepp av svampar (Stigm¡na carpóphila) mest på körsbär, se dito s. 264, Pucciniástrum areolátum, se nedan), bakterier (bl.a. Pseudomónas syr¡ngae och P. syr¡ngae pv. mors-prunórum, se s. 255-256), virus (prunusringfläck, på körsbär, se s. 266), sprutskada m. m.

Någon mera ingående undersökning över hagelskottsjuka i vårt land har veterligen inte utförts. Enligt norska uppgifter orsakas hagelskottsjuka på plommon i Norge till övervägande del av häggrost (lokkrost, Pucciniástrum areolátum, syn. P. pádi), som normalt värdväxlar mellan hägg och gran. Av övriga stenfrukter angripes särskilt plommon, samt även sötkörs. Av häggrost orsakad hagelskottsjuka har många gånger iakttagits även i Sverige.

På grankottar bildas på kottefjällens insida skålrost, på stenfruktbladen först vitvioletta uredosporer på undersidan, senare på sommaren rödbruna till nästan svarta, kuddlika skorpor av två-till fyrcelliga teleutosporer (se fig. 61 nedan).

Fig. 61. Teleutosporer av Pucciniástrum areolátum i epidermisceller

På bladen av plommon och sötkörsbär uppstår av infektionen bruna bladfläckar, som lätt faller ut (hagelskottsjuka). Hos sötkörsbär uppstår ofta på bladfläckarnas undersida uredosporer, däremot sällan hos plommon, där bladfläckarna vanligen är utan sporer. Värdväxlingen med gran är obligatorisk, varför angreppen företrädesvis förekommer i områden med granskog.

För bekämpningen rekommenderas besprutning av plommonträden med ca 10 dagars mellanrum ett par gånger med början så snart bladen slagit ut.

Silverglans (Chondrostéreum purpúreum) är en allvarlig sjukdom på plommon.

Se under äpple, s. 232.

Plommonticka (Phell¡nus pomáceus, syn. P. igniárius ssp. pomáceus, Polyporus pomáceus) är en sårparasit, som framför allt angriper äldre träd av plommon och ibland även körsbär, mera sällan päron och äpple. Grenar och efter hand hela träd vissnar. Inuti är veden centralt mörkfärgad med en svart ring i rötans kant. På ytan av angripna trädpartier framkommer svampens fruktkroppar som gulgråbruna, sammetsfiltiga, hårda kuddar eller konsoler. Svampen är en porsvamp, och porlagret är som ungt gulbrunt, som äldre närmast askgrått.

Svårt angripna träd bör röjas. Träd med partiella angrepp kan man möjligen söka rädda genom att kapa angripna grenar minst 50 cm under synlig inre röta. Sårytorna täckes med ympvax eller sårbehandlingspasta.

Plommonrost förekommer med två arter, Tranzschélia d¡scolor och T. prúni- spinósae, vilka dock också uppfattats som varieteter av arten T. prúni- spinósae. Båda angriper plommon, men huvudvärd för T. prúni-spinósae är slån, och artens namn är på tyska " Schwarzdornrost" - slånrost. Huvudvärdar för T. d¡scolor är plommon, aprikos och persika, på vilka uredo och teleutosporer utbildas. Måhända finns det anledning att även i svenskan särskilja de två typerna som slånrost resp. plommonrost.

De bägarformiga aecidierna förekommer på bladundersidorna av Anemone- arter, T. d¡scolor på A. coronaria (bukettanemon), T. prúni-spinósae på Anemone-arter, särskilt A. ranunculoides (gulsippa) samt en del andra ranunculacéer.

Teleutosporerna hos de två arterna är något olika i utseende. Båda har tvåcelliga, taggiga teleutosporer, starkt insnörda i mitten, men hos T. d¡scolor är den övre cellen rund, den undre mera långsträckt och något mindre med endast få och små taggar, under det att T. prúni-spinósae har båda cellerna ungefär likstora, ofta något tillplattade och försedda med tydliga, ganska långa taggar. Åtminstone de starkt taggiga cellerna är bruna. De tvåcelliga teleutosporerna kan också uppfattas som en reducerad teleutosporkedja (jfr Kuehnéola, s. 37).

Av uredosporerna förekommer två typer, en rund typ och en långsträckt med tillspetsad, tjockväggig topp.

De från teleutosporerna härstammande basidiosporerna infekterar knoppar på rotstocken. Det haploida mycelet kan sedan flera år perennera i anemonernas etc. rhizom, växer årligen upp i plantan och utvecklar där spermogon och efter dikaryotisering aecidier. Utvecklingen kan emellertid starkt förkortas genom att uredosporer kan övervintra på nedfallna blad och nästa år direkt infektera plommonbladen.

Plommonrost synes vara föga känd i Sverige och torde i varje fall inte tillhöra de vanligare sjukdomarna.

VIROSER

Man ser inte så ofta virussymptom i plommon, beroende på att de virus vi har i landet vanligen förekommer latent. De flesta hör till gruppen ilarvirus, som saknar vektor, men ofta i högre eller lägre grad sprids med pollen och frö. De är relativt lätta att överföra till örtartade indikatorplantor med saft och kan testas serologiskt. Däremot behöver man inte räkna med saftsmitta från träd till träd.

Virusfria plommon och plommongrundstammar framställs genom värmebehandling. Meristemförökning kan nog också användas, men i de fall den har prövats har en ganska stor del av avkomman visat sig fortfarande infekterad. Okontrollerade fröstammar kan inte användas som underlag, eftersom man, i motsats till vad som är fallet när det gäller kärnfrukt, inte kan förvänta sig att de är friska.

Bandmosaik (apple mosaic virus, ApMV: plum line pattern strain) är en stam av äpplemosaikvirus och hör alltså till ilarvirusgruppen. Dock är det inte frö- eller pollenburet i vare sig plommon eller äpple. Typiskt för detta virus är, att det ofta inte breder ut sig i trädet fullständigt utan stannar vid basen av skott och "hoppar över" knoppar, samt att det i extra hög grad hindrar sammanväxningen av ympar och okulanter med sin grundstam; jfr äpple! Förutom i Prunus och Malus finns ApMV naturligt i t.ex. ros, humle och björk.

Prunusringfläckvirus (prunus necrotic ringspot virus, PNRSV) är också ett ilarvirus, det vanligaste i stenfrukt. Partiklarna är ca 23 nm i diameter. De finns inuti pollenkorn från infekterade träd och sprids därifrån både till de träd där de hamnar (genom små sår som de pollinerande insekterna gör) och till de embryon de ger upphov till. PNRSV finns naturligt i de flesta Prunus-arter och liksom ApMV även i ros och humle.

PNRSV är oftast latent i plommon. Det finns emellertid flera stammar, som kan skiljas serologiskt, och åtminstone ett par av dem kan orsaka bandmosaik, vars symptom beskrivits ovan.

Dvärgsjukevirus (prune dwarf virus, PDV) är ett tredje ilarvirus, nära släkt med PNRSV och ApMV. Partiklarna är 20, 23, 19 x 33 och 19 x 38 nm stora; de som inte är isometriska är bacilliforma. PDV överförs med pollen och frö på samma sätt som PNRSV.

PDV är inte alls så vanligt som PNRSV, åtminstone inte i Sverige. Allra oftast är det latent; endast i ett fåtal sorter (som inte odlas här i landet) ger det upphov till dvärgsjuka: smala, förvridna, förtjockade blad och kraftigt reducerad växt med förkortade internoder.

Sjarkavirus (plum pox virus, PPV) finns egentligen inte i Sverige, men har kommit in några gånger genom import av infekterat material av plommon och aprikos. Det är ett av våra mest fruktade virus överhuvudtaget, både genom sin verkan och på grund av sin spridbarhet.

PPV är ett potyvirus med trådformade partiklar, ca 20 x 760 nm. Liksom övriga virus i denna grupp sprids det icke-persistent av bladlöss, t.ex. med Brachycaudus helichrysi, Myzus persicae och Phorodon humuli, och är därmed unikt bland fruktträdsvirus. Viss frösmitta har också konstaterats.

Förutom plommon infekteras aprikos, persika, mandel och slån samt de prydnadsprunus som är släkt med dessa, däremot inte körsbär, prydnadskörs och hägg. Virus har sitt geografiska centrum i Sydosteuropa och har därifrån spritt sig åt väster, norr och sydost, men fortfarande finns det bara sporadiskt i Spanien, Portugal, Holland och England. Skandinavien räknas som fritt.

Symptomen i plommon varierar med sorten; ibland kommer de fram på frukten, ibland på bladen, ibland inte alls. Det är fruktsymptomen som ställer till skada och gör sjukdomen farlig. De börjar som olivgröna fläckar på karten. Efterhand som frukten mognar blir fläckarna mer rostbruna, eller också kvarstår de gula på den rödlila frukten. Fläckarna flyter samman till ringar eller band, som fördjupas till ärr. Fruktköttet blir vattnigt, segt och mer eller mindre beskt. Kärnan får ofta mörka ringar. Frukten mognar för tidigt och faller av. Bladsymptomen är däremot mycket diffusa: klorotiska, runda fläckar, tjocka ringar, nervband eller sicksackmönster, som ofta bara syns i genomfallande ljus.

Althans Reine Claude, Jefferson, Opal och Victoria får starka till måttliga fruktsymptom; Czar och Emil svaga.

Virus kan testas genom okulering på fröplantor av persika eller serologiskt med ELISA eller ISEM. Serologisk test förutsätter symptom på testad vävnad eftersom viruskoncentrationen är så låg. Av samma skäl är test på örtartade indikatorplantor inte så säker. Anledningen till att träd med sjarkasymptom måste virustestas är att sådana symptom kan uppstå även utan medverkan av PPV. Sjukdomen kallas då falsk sjarka (pseudopox). Diverse virus har påvisats i träd med falsk sjarka, men vad som egentligen orsakar den vet man ännu inte.

Ägare eller brukare av mark, varpå fruktträd odlas, skall vid misstanke om angrepp av sjarka i träd, som växer på denna mark, göra anmälan därom till länsstyrelsernas lantbruksenheter eller växtinspektionen. Jordbruksverket beslutar om vilka åtgärder som skall vidtas.

ICKE INFEKTIöSA SJUKDOMAR ELLER SKADOR

Gummiflöde (eng. gummosis) kan uppträda såväl på grenar och stammar som på frukterna. Det förekommer i synnerhet på körsbär men ibland även på plommon och kan ofta ha ickeinfektiös orsak. Symptomen består i att en seg, något genomskinlig vätska tränger ut, som så småningom stelnar till halvgenomskinliga klumpar.

Den vanligaste orsaken till gummiflöde på grenar och stammar torde vara att träden inte trivs eller att de har skadats eller angripits av någon sjukdom. Frostskada eller dålig avmognad kan ligga bakom, vidare dålig dränering och för kraftig beskärning. Även sår eller angrepp av bakterios eller svampsjukdomar kan vara orsaker.

På frukterna kan man ibland se kåddroppar tränga ut i plommonens spets utan att skador i övrigt kan iakttas på frukt eller träd. Fenomenet uppträder mera allmänt vissa år, särskilt under somrar med ojämn väderlek, t.ex. om under senare delen av fruktutvecklingen rikligt med regn faller efter en torkperiod.

Också vid angrepp av skadedjur på eller i frukten, t.ex. av stinkflyn eller plommonvecklare, kan gummiflöde uppstå på frukterna.