VäxtEko


Tidskrift/serie: Speciella skrifter
Utgivare: SLU Info/Redaktionen
Redaktör: Grant G.
Utgivningsår: 1991
Nr/avsnitt: 47
Författare: Forsberg J., Johansson H., Ramstedt M., Åhman I.
Adress: Sveriges lantbruksuniversitet Institutionen för växt- och skogsskydd, Box 7044, 750 07 UPPSALA. Sveriges lantbruksuniversitet SLU Info/Energiskog, Box 7072, 750 07 UPPSALA. Sveriges lantbruksuniversitet Institutionen för ekologi och miljövård Avdelningen för skoglig intensivodling, Box 7072, 750 07 UPPSALA. Svalöf AB, 268 81 SVALÖV
Ingår i...:
Titel: Skadegörare i energiskog av Salix
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare

Förord

Ett par arter av pil (släktet Salix) odlas på åkermark i Sverige, i första hand för bränsleproduktion - s. k. energiskog. Liksom andra grödor angrips dessa odlingar av olika skadegörare. Det kan vara bakterier, svampar, insekter, eller större djur.

Syftet med den här skriften är att ge en översikt över de vanligaste skadegörarna och beskriva symptomen på angripna plantor. Skadegörarnas biologi beskrivs, liksom vad man som odlare kan göra för att begränsa skadorna i sin odling. Genom rikligt med illustrationer och en bestämningsnyckel skall skriften ge vägledning när man i fält vill identifiera skadegörare. Urvalet är ganska snävt, men rymmer både besvärliga skadegörare och mer harmlösa arter som ofta påträffas. I en del fall kan artbestämningar göras, men ofta får man nöja sig med att veta vilken typ av organismer som orsakat skadan. I det senare fallet kan den intresserade gå vidare till någon av de bestämningsböcker som finns för olika djur och växter (se litteraturlistan).

Skriften har producerats i samarbete mellan Sveriges lantbruksuniversitet och Svalöf AB. Inger Åhman, Svalöf AB, har skrivit kapitlet "Ny gröda- nya skadegörare" samt svarat för bestämningsnyckeln. Insektsdelen

har författats av Inger Åhman och Johan Forsberg, institutionen för växt- och skogsskydd. Johan Forsberg har även skrivit kapitlet om vilt. Mauritz Ramstedt, avdelningen för skoglig intensivodling har författat svamp- och bakterieavsnitten. Håkan Johansson, SLU Info, har skrivit kapitlet om odlingsteknik och utnyttjande av salix. Han har även redigerat skriften. Tecknade bilder, figurerna 1, 2, 5, 7, 22, 26 och 29 har ritats av Lena Wennerstén, SLU Infomedia, och figur 3 av Sigge Falk, institutionen för skogsteknik. Figurerna 4, 8, 10, 11 och 23 har fotograferats av Inger Åhman, 6, 13, 14, 16 av Johan Forsberg, 9 av Karl-Fredrik Berggren, SLU, 12, 15 och 18 av Erik Uteberg, SLU, 17 och 21 av Larsgöran Nilsson, Ateljé Rio de Kvärlöv, 19 och 20 av Staffan Erlandsson, Svalöf AB samt 24, 25, 27, 28, 30, 31, 32, 33 och 34 av Mauritz Ramstedt.

Många värdefulla synpunkter har lämnats av forskarkollegor, odlingsrådgivare, växtförädlare m.fl. Till alla som medverkat vid framställningen av denna skrift framförs vårt varma tack.

Uppsala och Svalöv i juli 1991

Författarna

Innehåll

  • Inledning
  • Odlingsteknik och utnyttjande av salix
  • Ny gröda - nya skadegörare
  • Olika typer av skadegörare
  • Skadegörelsen kan förändras
  • Motåtgärder
  • Insekter
  • Gallmyggor
  • Harkrankar
  • Fjärilar
  • Bladbaggar
  • Vivlar
  • Bladlöss
  • Stritar
  • Sköldlöss
  • Bladloppor
  • Ängsstinkflyn
  • Växtsteklar
  • Tripsar
  • Svampar
  • Bladsvampar
  • Stamsvampar
  • Bakterier
  • Vilt
  • Åtgärder mot vilt
  • Nyckel för identifiering av skador
  • Ordförklaringar
  • Sakregister
  • Litteratur
  • Adresser

    Inledning

    Odling av växter för energiproduktion (biobränsle) är en ny möjlighet för svenskt lantbruk. Intresset för att odla växter med god förmåga att fånga och lagra solenergi föddes under "oljekrisen" i början på 1970-talet. Under 1980- talet hade biobränsle svårt att konkurrera prismässigt med fossila bränslen som olja och kol. När nu priserna på fossil energi stiger och miljöavgifter införs på utsläpp av koldioxid, kväveoxider och svavel förbättras biobränslenas konkurrenskraft.

    Många olika växter, både träd, gräs och örter har provats som potentiella energigrödor. De växter som hittills befunnits ha de bästa egenskaperna är vissa arter av pil (Salix). Korgpil (Salix viminalis) är den vanligaste arten i de så kallade energiskogsodlingarna, men vattenpil (Salix dasyclados) används också. Korgpilen har smala blad, medan vattenpilens blad är bredare. Salix är det latinska namnet på släktet. Ordet salix används i denna skrift när vi allmänt avser de arter som odlas på åkermark för energiproduktion. När hela släktet avses skrivs Salix kursiverat.

    I salixodlingar liksom i andra grödor och biotoper trivs olika insekter, svampar, fåglar och däggdjur. En del skadar salixplantorna, andra inte. I odlingarna förekommer också naturliga fiender till många av skadegörarna. När salix introduceras för odling i stor skala kommer livsbetingelserna för såväl skadegörarna som deras fiender att förändras.

    Här beskriver vi de skadegörare som hittills varit allmänna i salixodlingar. Längst bak i boken finns en nyckel, med vilkens hjälp man utifrån skadesymptom kan identifiera energiskogens skadegörare. I texten finns fylligare beskrivningar av skade

    görarnas kännetecken och biologi. Kunskaperna är tyvärr ännu ofullständiga när det gäller skadegörarnas ekonomiska betydelse och behov av motåtgärder.

    Fig. 1. Korgpil och vattenpil odlas som energiskog.

    Odlingsteknik och utnyttjande av salix

    Salix växer snabbt i unga stadier och skjuter efter varje skörd nya skott från stubbarna. Odlingar skördas i intervall om ca 4 år. Nya odlingar förökas enkelt med hjälp av stamsticklingar. Teknik finns utvecklad för hantering och förbränning av produkten bränsleflis.

    Ett intensivt forsknings- och utvecklingsarbete har gjort att man nu kan ge råd och anvisningar för salixodling i stor skala. Nedan ges en översiktlig beskrivning av hur odlingen går till. I boken "Energiskog - handbok i praktisk odling" (SLU, Speciella skrifter 38, 1989) beskrivs odlingstekniken utförligt.

    Salix kan odlas på alla typer av jordbruksmark. Ju bördigare mark desto större blir biomassaproduktionen. Salix har emellertid större vattenförbrukning än andra grödor, varför områden och jordar med stor risk för torka bör undvikas. Däremot kan en etablerad salixodling tåla en kortare tids översvämning.

    Den mark som skall planteras måste förberedas väl, så att fleråriga ogräs är borta före plantering. Vid låga pH-värden i marken kan det också vara aktuellt med kalkning.

    Planteringen sker på våren. Sticklingar, 20 cm långa stambitar, sticks ner i marken till nästan hela sin längd. Ca 18 000 sticklingar per ha planteras i dubbelradsförband (75/125 cm). Planteringsarbetet utförs maskinellt.

    Ogräsbekämpning är den viktigaste odlingsåtgärden under det första odlingsåret, eftersom salixen då konkurrerar mycket dåligt med ogräset. Mekanisk eller kemisk ogräsbekämpning måste därför utföras. Redan året efter planteringen har de etablerade salixplantorna ett försprång gentemot ogräset.

    Växtnäringstillförseln till salixodlingen baseras på tillförsel av den mängd näring som bortförs med stamveden. Bladen faller under hösten till marken och näringen i dem kan recirkulera i odlingen. Gödslingen anpassas också till jordart och produktion. Spridning av växtnäring kan under de första åren och året efter skörd ske med konventionell utrustning. I uppvuxna bestånd måste specialmaskiner användas.

    Skörden sker upprepat efter ca 4 års tillväxt. Dessa korta skördeintervall är en förutsättning för att bibehålla en hög produktion. Val av skördesystem beror i första hand på hur energiveden skall användas. Om den skall eldas direkt i ett större värmeverk kan direktflisning vara mest ekonomiskt. Eldning i mindre anläggningar kräver en torrare flis varför det skördade materialet med fördel kan lagras över en sommar för att få en lägre vattenhalt före flisning. Fuktig flis kan inte lagras någon längre tid på grund av mögelbildning och värmeutveckling.

    Fig. 2. Principen för salixodling.

    Fig. 3. Hantering av energiskog från fält till användare.

    Hur mycket energi kan produceras?

    Produktionen i en energiskogsodling kommer efter tre till fyra år upp i ca 12 ton torrsubstans (TS) per hektar och år i genomsnitt.

    Energiskogsveden innehåller energi (effektivt värmevärde) motsvarande ca 4,5 MWh (Megawattimmar) per ton TS vid 50% fukthalt. Om den skördade energiskogen får ligga och torka under en sommar före flisning och förbränning sjunker vattenhalten till strax under 30%. Då blir det effektiva värmeutbytet högre, ca 4,9 MWh/ton TS.

    Med värmevärdet 4,5 MWh/ton TS och produktionen 12 ton TS/ha och år produceras från ett hektar 55 MWh energi årligen, vilket motsvarar ca 5,5 m3 olja. Energiskogsodling på 10% av Sveriges åkerareal, ca 300 000 ha, skulle kunna producera 15 - 20 TWh energi. Detta motsvarar ca 5% av Sveriges totala energianvändning och bedöms vara möjligt en bit in på 2000-talet.

    Ny gröda - nya skadegörare

    Salix utgör liksom andra växter föda för en rad olika organismer såsom svampar, insekter, bakterier, fåglar och däggdjur. Av de kanske 100-tals organismer som livnär sig på en växt är det emellertid oftast bara ett fåtal som gör uppenbar skada. Många växter har odlats under lång tid och därmed finns också kunskaper om vilka organismer som kan förväntas uppträda som skadegörare. Salixodling för energiproduktion är en ny typ av odling som introducerades i Sverige i mitten av 1970-talet. I viss mån är tidigare erfarenheter från odling av Salix-arter som prydnadsväxter, vindskydd, jordbindare och råvara för korgtillverkning tillämpbara. Man bör dock vara uppmärksam på att en hel del av skadegörarna är mycket specialiserade i sitt värdväxtutnyttjande. Det är inte alltid så att erfarenheter från odling av en viss Salix-art kan överföras till en annan.

    I denna handbok behandlas under rubrikerna insekter, svampar, bakterier och vilt huvudsakligen organismer som varit talrika eller gjort iögonfallande skador i salixodlingar. Vi vet tyvärr ännu ganska lite om vad angreppen betyder i form av produktions- och kvalitetssänkningar.

    Olika typer av skadegörare

    Bladrostsvamp (Melampsora spp.) är den allvarligaste skadegöraren i salixodlingar. Svampen angriper bladen och minskar därigenom tillväxten. Vid större bladförluster försvagas plantorna och deras invintring försämras också. Det finns varnande exempel där vissa kloner slagits ut i odlingarna. Bladrost förekommer en del år rikligt även i naturliga Salix-bestånd, dock oftast med mindre dramatiska effekter än i odlingarna. Salixodlingarna skiljer sig från naturliga bestånd på åtminstone två punkter. Den ena är att odlingarna skördas regelbundet, vilket påverkar plantorna. Skörden innebär en påfrestning på plantan, men innebär också att nya friska skott kan växa till. Den andra skillnaden jämfört med naturliga bestånd är att energiskogsodlingar oftast består av stora områden med samma klon, dvs. plantor med samma arvsanlag och resistensegenskaper. Därmed underlättas spridningen av t.ex. svamp som trivs på klonen. För att motverka skador av rostsvampar bör vi sträva efter att göra våra odlingar så heterogena som möjligt. Odlingarna bör bestå av flera olika kloner med olika genetisk bakgrund. Då försvåras förökningen av klonspecialiserade rostraser. Risken för allvarliga skador på odlingen som helhet minskar också i en heterogen odling, även om någon salixklon skulle bli så angripen att den slutar växa eller dör ut. De kloner som skall odlas bör naturligtvis vara valda så att de har så lite rostangrepp som möjligt. God resistens mot bladrost är det viktigaste urvalskriteriet i resistensförädlingen av salix.

    Svampar som angriper stammarna (t.ex. Glomerella miyabeana och Cryptodiaporthe salicella), kan under vissa omständigheter orsaka skott- och plantdöd. Dålig kondition hos plantorna på grund av störd invintring gynnar dessa svampar. Störningar på invintringsprocessen kan orsakas av bladrostangrepp, sommar- och tidiga höstfroster samt milda vintrar. Platser där risken för sommarfroster är stor är därför olämpliga för salixodling.

    I nyplanterade odlingar kan djur som kanin och hare göra stor skada genom att knipsa av de fåtaliga skotten nära markytan. När plantan senare skjuter nya skott, får den svårare att konkurrera med ogräs. Kaniner och sorkar kan även göra skada på salixplantornas rotsystem.

    Älg och rådjur kan beta av skotten i senare stadier. Skottens toppar kan även skadas av flera olika insektsarter med avbruten tillväxt och sidoskottsbildning som följd. Sådana skador är särskilt besvärande i sticklingsodlingar där man vill ha långa, raka vidjor att göra sticklingar av. I Mellansverige har man haft skadegörelse av vecklarfjärilar och pilskottmal, vilka skadat toppen på en del av skotten tidigt på säsongen. I södra Sverige har "skottgallmyggan" under de senaste åren orsakat mycket toppskottskador.

    Omfattande bladskador, särskilt sådana som sker under försommaren när tillväxttakten hos växten är hög, försämrar vedtillväxten. Insekter som bladbaggar, fjärils- och stekellarver kan kraftigt reducera lövverket. Det finns exempel på odlingar som kalätits av bladbaggar. Även om sådana skador kan se allvarliga ut lär en enstaka kalätning inte få till följd att plantorna dör. Det finns anledning att varna för panikåtgärder vid sådana tillfällen. En kemisk bekämpning som slår ut såväl skadedjur som nyttodjur kan göra mer skada än nytta i en flerårig gröda som salix. Där har ju naturliga fiender till växtätarna en chans att hinna föröka sig och reducera växtätarpopulationerna till en acceptabel nivå igen. Under den tid som går mellan två skördar har dessutom växten tid på sig att i viss mån reparera en tillfällig skada.

    Sugande insekter såsom bladlöss och stritar är andra typer av insekter som ibland kan bli mycket talrika. Att ta reda på hur stora skador som orsakas av sugande insekter är ännu svårare än att skatta skador till följd av bladförluster. När det finns stora bladluskolonier på unga skott kan plantorna se mycket lidande ut, men naturliga fiender, som nyckelpigor, kan konsumera stora mängder bladlöss och snabbt rädda situationen.

    Hittills har vi inte haft några större problem med insektsskador på stammarna. I England har larver av alviveln skadat stammarna i salixodlingar för korgproduktion. Viveln finns också i Sverige, men den, liksom andra vedlevande insekter, har inte orsakat några problem i energiskogsodlingarna. Längre skördeintervall ökar antagligen risken för angrepp, eftersom många vedlevande insekter föredrar grövre stammar och har en flerårig livscykel.

    De svenska energiskogsodlingarna har hittills varit relativt förskonade från skador av bakterier och virussjukdomar.

    Fig. 4. Koloni av bladlöss (Aphis farinosa) angripen av nyckelpigor

    Skadegörelsen kan förändras

    Det förtjänar att påpekas ännu en gång att vår erfarenhet av skadegörare i energiskogsodlingarna är insamlad under en förhållandevis kort tidsperiod. Det finns risk att organismer som idag inte utgör något problem blir skadegörare i framtiden. Ett slående exempel på detta är "skottgallmyggan". Fram till 1988 var denna mygga okänd i Sverige. Nu betraktas den som en av de allvarligaste skadegörarna bland insekterna. Tidigare hade den noterats i England och Östeuropa, men inte beskrivits och fått något vetenskapligt namn. Sedan myggan upptäcktes i sydsvenska energiskogar har den varit vanlig där. Än så länge har angrepp endast konstaterats i södra Sverige, upp till trakten av Linköping. Vi vet ännu inte om de höga angreppsnivåerna kommer att bestå eller om myggan nu har ett tillfälligt utbrott. Stora variationer i populationsnivåer förekommer även hos organismer i mer orörda, naturliga miljöer. Populationssvängningarna kan vara mer eller mindre regelbundna med olika långa intervaller och olika kraftiga fluktuationer. Det finns exempel på insekter som antalsmässigt varierar tusenfalt mellan den högsta och lägsta nivån från en tid till en annan, medan andra ligger mer stabilt på en viss nivå. Ett exempel på en energiskogsinsekt som varierar mycket i populationsstorlek är en art av bladbagge (Galerucella lineola). Utbrotten kan kanske förklaras med att insekten har förmåga att snabbt föröka sig vid tillfällen då flera gynnsamma faktorer sammanfaller t.ex. då en period av varmt väder och en god värdväxtkvalité gynnar dess utveckling samtidigt som dess naturliga fiender är få.

    Salixodlingens skadegörarkomplex påverkas inte bara av förhållandena i själva odlingen utan också av vegetationen i närheten av odlingen. En del salixparasiter är beroende av att kunna växla värdar under året. Till exempel har en pilrostart ett stadium på våren som bara kan utvecklas på lärkträd. Vissa bladlöss (av släktet Cavariella) flyger till flockblomstriga växter, t.ex. palsternacka, och lever på dem under sommaren. Att systematiskt avlägsna sådana mellanvärdar, för att motverka salixskadegörarna, är ej realistiskt. Beroende på skadegörarnas spridningssätt och födospecialisering samt sammansättningen hos den omgivande vegetationen sker utbyte av skadegörare mellan odlingen och omgivningen i olika hög grad. Vanligtvis utnyttjar skadegörare bara ett fåtal, ofta närbesläktade växtarter som värdar, men det finns också växtätare på salix som har mer än tusen olika värdväxter, t.ex. den vanliga spottstriten. De skadegörare som vi för närvarande betraktar som allvarligast i energiskog, bladrost, stamsvampar, skottgallmygga samt pilskottmal är specialiserade på växter av släktet Salix eller t.o.m. just på korgpil. I Mellansverige har odlad och förvildad korgpil hittills varit mindre vanlig än i Sydsverige. Risken finns att en mer utbredd odling av energiskog, vilket medför kortare avstånd mellan odlingarna, kommer att gynna skadegörarna. Emellertid kan korta avstånd mellan odlingarna även gynna spridningen av naturliga fiender till skadegörarna. Insekternas naturliga fiender är bättre kända än sjukdomarnas. Bladlössen konsumeras av t.ex. nyckelpigor och blomflugelarver, gallmyggorna angrips av näbbstinkflyn, fjärils- och bladstekellarver äts av fåglar och rovskalbaggar. De flesta insekter parasiteras också av steklar. Det är vanligt att de naturliga fienderna dödar upp till 90 - 95% av växtätande insektslarver under deras utveckling.

    Skadegörarna kommer inte bara in i odlingarna från omgivande marker och odlingar utan kan i vissa fall också spridas med sticklingar. Exempel på sådana skadegörare är stamlevande svampar, bakterier och en del insekter (bladlöss, stritar, fjärilar och sköldlöss) som övervintrar på stammarna i form av ägg. Genom långväga sticklingstransporter kan dessa växtparasiter spridas över stora geografiska områden.

    Än så länge har vi liten erfarenhet av äldre odlingar. Skadegörarbilden kommer sannolikt att förändras när odlingarna åldras. Det finns risk för att de upprepade skördarna försvagar plantorna. Beskärningen skapar inkörsportar för svampar (t.ex. Nectria galligena), som normalt inte skadar livskraftiga plantor. Skörd bör utföras vid minusgrader och med utrustning som inte spräcker stubbarna. Om stubbarna skadas mycket vid skörd ökar risken för sjukdomsinfektioner och tillgången på övervintringsplatser för många skadeinsekter. Emellertid medför skörden samtidigt en ny frisk skottskjutning.

    Fig. 5. Antal skadegörare av en viss art kan variera mycket mellan olika år, exempel lärkvecklare (efter Fischlin, 1982).

    Fig. 6. Parasitstekel lägger ägg i gall av bladrullgallmygga.

    Motåtgärder

    Plantering av sunda sticklingar ger odlingen en god start. Självklart får inte sticklingarna ha några synliga svampangrepp. Att kontrollera att sticklingarna är helt fria från parasiter i form av svampsporer och insektsägg är dock en praktisk omöjlighet. Man bör istället syna sticklingsodlingarna under växtsäsongen och kassera de delar som har kraftiga angrepp av sticklingöverförbara parasiter.

    Vidare bör salixodlingen ej ligga på frostlänta marker, dels på grund av risken för direkta frostskador men också på grund av risken för svampinfektioner i stammarna till följd av frostskador. Med tanke på älgskador är små planteringar omgivna av barrskog olämpliga. Älgen trivs dock inte inne i höga och täta salixbestånd, så en snabb tillväxt minskar risken för älgskador. Olika typer av stängsel kan fungera bra mot älg, hjort, rådjur och kaniner.

    Mycket talar emot kemisk bekämpning i produktionsodlingar av salix. Det är inte önskvärt från miljösynpunkt och bekämpningen är svår att utföra praktiskt. Inte bara skadegöraren utan även andra organismer påverkas av belämpningsmedlen, vilket kan förändra den naturliga sammansättningen av olika växtlevande insekter, svampar och bakterier. Det är också möjligt att man kommer in i en ond cirkel där man måste fortsätta bekämpa, eftersom de naturliga fienderna, i allmänhet också slås ut av många bekämpningsmedel. I en flerårig gröda som salix borde naturliga fiender hinna etablera sig och vara av större betydelse än i ettåriga grödor. Insektsbekämpning vid sticklingsodling kan dock bli aktuell, eftersom en hög andel skadade toppskott innebär ett stort ekonomiskt bortfall för odlaren. Inga av de moderna pesticiderna är ännu registrerade för användning i salix, men om behov finns kommer förmodligen tillstånd att sökas även för användning i energiskogsodling. Det återstår arbete med att hitta lämpliga bekämpningsmedel, bekämpningstidpunkter och skadetrösklar.

    Salixodlingen gödslas för att ge en ekonomiskt optimal produktion. En onödigt kraftig gödsling gynnar förmodligen skadegörare som bladlöss och bladrost. Man har undersökt men inte funnit någon effekt av gödsling på angrepp av bladrullgallmyggan. Kraftig gödsling kan också leda till försenad invintring, med frostskador som följd.

    Urval för resistensegenskaper ges hög prioritet i förädlingen av salix för energiskogsodling. Snabba framsteg kan göras genom att det finns stor variation i utgångsmaterialet och att förökningen sker genom kloning. Sorten är således enhetlig från början. Utgångsmaterial har samlats in i Sverige, Centraleuropa, Sovjetunionen och Nordamerika. Insamling för fortsatt förädling sker kontinuerligt. Förädlingen bedrivs vid Institutionen för skogsgenetik, Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala och på växtförädlingsföretaget Svalöf AB i Skåne. Som tidigare nämnts görs urval i fält för hög motståndskraft mot bladrost och även mot skottgallmygga. De utvalda klonerna jämförs sedan i försök på flera olika platser i landet, för att kontrollera om resistensmönstret är detsamma. Urvalen för dessa egenskaper görs nu i unga bestånd. Det är betydligt mer tidskrävande att göra urval för sådana parasiter, t.ex. stubbparasiter, som uppträder efter ett antal skördecykler. Framtiden får visa om vi blir tvungna att satsa även på den typen av resistensförädling.

    Insekter

    Kännetecken, skadesymptom, livsmönster, utbredning och eventuella motåtgärder för de insekter som kan orsaka skador i salixodlingarna beskrivs nedan.

    Gallmyggor

    Vuxna gallmyggor är bräckliga, någon millimeter stora insekter. Kännetecknande är de pärlbandslika antennerna, de förhållandevis långa benen och att de två vingarna har ett litet antal vingribbor. Larverna är fotlösa, avsmalnande i båda ändarna och är ofta färgade i gult eller orange. Se fig. 22 a, s. 22.

    Det finns många olika arter av gallmyggor och de är svåra att skilja åt på utseendet. Däremot är oftast tillväxtförändringarna på växterna, gallerna, som larverna orsakar mer karakteristiska. Det finns gallmyggor vilkas larver lever på bladen, i bladknopparna, i hängena och i stammen på salix. Det finns även gallmyggor på salixblad som inte lever av själva växten utan av rostsvampar på bladundersidorna. Gallmygglarver som livnär sig på bladlöss förekommer också. Växtätande gallmyggor är ofta specialiserade inte bara när det gäller vilken växtvävnad de angriper utan även beträffande vilka växtarter de lever på. Två arter som är talrika på korgpil, "skottgallmygga" och "bladrullgallmygga", beskrivs här.

    "Skottgallmygga"

    (Latinskt namn saknas)

    De vuxna myggorna är gråaktiga och 1-2 mm stora. Honornas bakkropp skiftar i rött just efter det att de lämnat puppan. Honorna kan observeras när de är i färd med att lägga ägg i bladknopparna. Även bladrullgallmyggan lägger ägg i bladknopparna på korgvide. Ett vant öga kan skilja de två gallmyggorna från varandra på att bladrullgallmyggans bakkropp är mer jämnt avsmalnande mot äggläggningsröret. Larverna liknar varandra, men skottgallmyggans larver lever i bladknopparnas mitt. Bladrullgallmyggans larver finner man i bladkanterna. Larverna hos de båda arterna är orange-röda, ibland

    mer gulvita, avsmalnande i båda ändarna och fotlösa. Tidiga tecken på angrepp av skottgallmyggan är att de små, innersta bladen i bladknopparna först blir gula och sedan bruna. Dessa blad som utgör själva gallen torkar, men kan sitta kvar länge efter det att myggan lämnat gallen. Skottets tillväxtpunkt dödas av larven och så småningom utvecklas sidoskott som i sin tur kan angripas av nya generationer myggor.

    Även vissa fjärilslarver skadar toppskotten, men det finns skillnader i skadebild. På gallmyggskadade huvudskott utvecklas de övre bladen normalt men växer tätt så att de bildar en bladrosett. Om däremot en fjärilslarv skadat toppen brukar de övre bladen vara oregelbundna av gnagen, men inte sitta i rosett. När sidoskotten växer ut sitter de tätt på skott som skadats av gallmyggor, medan det på fjärilsskadade skott blir ett mellanrum mellan sidoskotten.

    Fig. 7. Toppskottskador. a. Skada av skottgallmygga i toppknoppen gör att de övre bladen och sidoskotten växer tätt. b. Skada av fjärilslarver ger ett större avstånd mellan sidoskotten. Bladen är oftast också oregelbundna till följd av gnag.

    Ytterligare ett kännetecken på skada av skottgallmyggan är att bladskaften närmast den döda tillväxtpunkten har ärrbildningar. Det finns andra gallmyggor (t. ex. Rabdophaga terminalis) som på liknande sätt angriper andra Salix-arter som knäckepil (S. fragilis) och vitpil (S. alba).

    I början till mitten av maj kläcks säsongens första myggor. Myggorna lever bara några dagar och behöver ej inta någon föda. Utvecklingen från ägg till mygga tar ca 3 veckor. Larverna livnär sig av växtsaft i bladknopparna. När larven är färdigutvecklad spinner den in sig i en kokong i gallen och utvecklas där till puppa. Puppan tränger sedan ut ur gallen och ömsar hud till färdig mygga.

    Fig. 8. Puppa av skottgallmygga i gall som öppnats.

    Vanligtvis kläcks en eller ibland två myggor från varje gall. Skottgallmyggan har många generationer och nya galler bildas under hela växtsäsongen. Varmt och lugnt väder gynnar förmodligen äggläggningen och värme påskyndar larvutvecklingen. Huvuddelen av larverna torde övervintra i jorden, men myggor har även kläckts från galler som suttit kvar på skotten över vintern.

    Myggorna gör skada i sticklingsodlingar genom att de angripna skottens längdtillväxt avbryts och sidoskott utvecklas. En mindre del av stammen kan därmed användas till sticklingar och sidoskotten försvårar sticklingstillverkningen. Vad angreppen betyder i produktionsodlingar är ej känt ännu, men studier av skottgallmyggans biologi och skadegörelse pågår.

    Skottgallmyggan har en sydlig utbredning i Sverige. Under 1988 upptäcktes angrepp i Skåne. Två år senare fanns kraftiga angrepp i en årsgammal plantering i trakten av Linköping. Möjligen är myggan på väg att spontant spridas norrut därför att odlingen av salix blir mer allmän. En annan förklaring kan vara att de milda vintrarna har varit gynnsamma för en expansion norrut. Övervintrande larver kan också ha funnits på sticklingar, som levererats från södra Sverige, även om detta inte konstaterats. Utomlands är myggan känd från England och Östeuropa men den har hittills ej beskrivits eller fått något vetenskapligt namn.

    Skottgallmyggan angriper korgpil och korsningar mellan korgpil och andra Salix-arter. Kloner av vattenpil och en annan pil (S. schwerinii), som har sitt ursprung i Sovjetunionen, har få eller inga angrepp. Skottgallmyggan lägger ägg även på sälg (S. caprea) och krypvide (S. repens) under laboratorieförhållanden men det är ej klarlagt om larven kan utvecklas på dessa.

    Skottgallmyggan är svår att bekämpa kemiskt. För att angripa de vuxna individerna skulle det krävas korta bekämpningsintervall, eftersom myggorna är kortlivade och har en utdragen kläckningsperiod, särskilt i senare generationer. Vid bekämpning riktad mot ungstadierna i bladknopparna skulle antagligen systemiska medel krävas. Även de måste sättas in i rätt tid så att larverna ej hinner döda tillväxtpunkten. Korgpilkloner med god motståndskraft mot skottgallmyggan prioriteras i förädlingsarbetet. Dessutom förädlas kloner av vattenpil och den ryska pilarten (S. schwerinii), som visat sig ha få eller inga angrepp av skottgallmygga.

    "Bladrullgallmygga"

    (Rabdophaga (Dasineura) marginemtorquens)

    Den vuxna myggan är någon millimeter lång. Färgen är gråaktig, men bakkroppen skiftar i rött just efter det att myggan kläckts. Larverna är orangeröda och lever i galler längs bladkanterna. Det ställe på bladkanten där larven äter utvecklas ej normalt utan kanten förblir där inrullad och färgad i gult eller rött. Efter det att larven är färdigutvecklad torkar gallvävnaden. Oftast finner man flera galler på samma blad. Ibland är det så tätt med galler att hela bladkanten är invikt och bladet skruvar sig. Enstaka galler på bladen kan förväxlas med kvalsterangrepp.

    Bladrullgallmyggan har 3-4 generationer per år. Från mitten till slutet av maj kläcks de första myggorna. Myggorna lever bara någon dag. Efter parningen lägger honorna ägg på de outvecklade yttre bladen i bladknopparna. Härigenom kan man oftast särskilja angreppen från de olika generationerna, eftersom skotten hunnit växa en bit innan nästa generation myggor kläcks 3-4 veckor senare. Under sommaren kläcks myggorna direkt från bladgallerna. Den fullvuxna larven spinner in sig i en vit kokong och förpuppar sig. Puppan tränger ut ur gallen och myggan kläcks. Larver som ska övervintra lämnar däremot bladgallen och övervintrar förmodligen i jorden.

    Varmt och lugnt väder underlättar äggläggningen för de bräckliga myggorna och värme påskyndar larvutvecklingen.

    Bladrullgallmyggan förekommer i hela Sverige där värdväxten korgpil finns. Bladrullgaller har även observerats på hybrider mellan sälg och korgpil.

    Det är okänt hur stor skada bladrullgallmyggan gör. Genom att bladkanten förblir inrullad så utnyttjas inte hela bladets yta för fotosyntes. Möjligen tar andra blad i bladverket upp ljuset i stället. Förutom minskad bladyta förlorar också växten den näring som åtgår till larvernas utveckling.

    Med nuvarande kunskaper finns ingen anledning att försöka bekämpa bladrullgallmyggan. Det finns korgpilkloner med hög grad av resistens att utnyttja i förädlingsprogrammen.

    Fig. 9. Galler av bladrullgallmyggan längs bladkanterna.

    Harkrankar

    (familjen Tipulidae)

    Dessa myggor är långbenta, ofta storväxta insekter, som flyger från högsommaren till hösten. Larverna lever hos de flesta arter i marken av multnande eller levande växtdelar och påträffas främst i gräsmark. De är gråaktiga och rynkiga med små ben. Harkrankslarver orsakar ibland skador på nyplanterade salixsticklingar genom att äta skjutande skott innan dessa når över markytan. Liknande skador kan troligen orsakas av andra markdjur, framförallt av vissa arter av tusenfotingar, sniglar och hårmyggor. Omfattningen av sådana skador är inte känd. Troligen blir skadorna större när markfukten är hög. För att undvika skadorna bör sticklingen vid plantering få sticka upp minst 2 cm över markytan.

    Fjärilar

    Det finns många fjärilsarter, vilkas larver lever på Salix, men de flesta är inte specialiserade utan livnär sig lika gärna på asp, poppel, al, och andra lövträd. Några fjärilsarter, t. ex. ärtflyet, kan angripa både vedartade växter och örter. Somliga larver lever oskyddat på blad och skottspetsar och är då ofta bjärt färgade, medan andra spinner in sig mellan bladen. Om man hittar en larv med tre par spetsiga fötter närmast huvudet (se fig. 22 b-c, s. 22), därefter flera segment utan fötter och så högst fem par sugkoppsliknande fötter under buken och baktill, är det en fjärilslarv. Har larverna fler bukfötter är det ingen fjärilslarv. Antalet fötter kan dock vara reducerat hos vissa fjärilsarter. Alla fjärilslarver har silkeskörtlar, och silket används till klättertråd, kokonger, hopspinning av blad, och andra skyddande spånader. Larverna gör skada genom att äta blad och bladknoppar. Ibland skadas även stammen på unga skott, så att skotten växer krokigt och barken blir korkartad.

    Det finns även fjärilslarver som lever inne i själva stammarna. De fullvuxna fjärilarna lever vanligen bara på nektar och skadar därför inte värdväxterna.

    Fig. 10. Stamskada orsakad av fjärilslarv då stammen var ung.

    Gröna sälgflyet

    (Earias clorana)

    Gröna sälgflyet har en vingbredd på 22 - 24 mm. Framvingarna är ljusgröna och bakvingarna vita. Äggen läggs i maj - juni, ett och ett nära toppskottets spets. Larven är knubbig men smalnar av bakåt. Grundfärgen är blekgrön till ljusbrun, huvudet och två par längsgående, ojämna sidolinjer är bruna. Utmed ryggen finns en smal mittlinje och utmed sidorna ett par rader av små, mörka prickar. Både baktill och något framför mitten finns ett par mörkbruna, utstående ryggvårtor, som är typiska för denna art. Larverna lever individuellt i ett bo bestående av ett antal unga blad, tätt ihopspunna med några silkestrådar kring skottets topp till en "cigarr".

    Ibland växer skottspetsen vidare och ut på sidan av boet, men oftast hinner larven dessförinnan äta upp toppknoppen, vilket resulterar i att längdtillväxten upphör och att en kvastliknande förgrening så småningom bildas. Larven behöver göra mer än ett bo under sin utveckling. När det är dags för förpuppning spinns en kokong fast vid någon gren, och puppan övervintrar i allmänhet där. Fjärilen kommer fram i maj - juni, i undantagsfall kläcks en del puppor redan på hösten. Arten lever allmänt på olika Salix-arter, gärna på korgpil. Den kan betraktas som måttligt skadlig i sticklingsodlingar.

    Fig. 11. Skottspets som spunnits ihop av gröna sälgflyet.

    Pilskottmalen

    (Depressaria conterminella)

    Pilskottmalen är en oansenlig malfjäril, som sitter med taklikt hoplagda vingar. Vingbredden är 15 - 20 mm. Det finns dock många liknande arter som inte angriper salix. Den flyger under slutet på juni och hela juli, men är svår att upptäcka, eftersom den är nattaktiv. Honan lägger sina ägg i barkspringor och andra ojämnheter vid basen av främst korgpil, där de övervintrar. I april till maj följande år kläcks larverna och vandrar till skottens toppar, där de millimeterstora larverna äter sig in i toppknoppen. När bladen spricker ut spinns de i toppen ihop till ett bo, liknande det som gröna sälgflyet gör senare på sommaren. De yngsta bladen och knopparna äts ur i skydd av de hopspunna yttre bladen, och efter en tid lämnar larven boet, vandrar till ett nytt skott och spinner ett nytt bo. Där toppknoppen är borta, aktiveras de närmaste sidoknopparna, och snart bildas en mer eller mindre buskig kvast. Varje larv som överlever till förpuppningen kan på så sätt skada 2 - 3 skott. Larverna är gröngula till ljusbruna, ganska långsmala, tydligt segmenterade och med mörkt huvud. De blir upp till 12 mm långa. Förpuppningen sker i kokonger i marken under en 3 - 4 veckors period i juni.

    Pilskottmalen kan orsaka avsevärda bekymmer i sticklingsodlingar, framför allt därför att larverna uppträder så tidigt, att skotten blir förgrenade lågt ner. Ett sätt att effektivt bekämpa den vore att vänta med skörden till våren, 1 - 2 veckor före lövsprickningen, när larverna krupit upp i skottspetsarna, och då skörda hela odlingen. Tyvärr är detta i allmänhet ogörligt av odlingstekniska och ekonomiska skäl. Troligen sprids ägg av pilskottmalen till en viss del med sticklingar. Har man stora angrepp bör nedersta sticklingen på varje skott slopas.

    Vecklarfjärilar

    Flera arter av vecklarfjärilar, (familjen Tortricidae), har hittats i korgpilodlingar. Dessa arter är i allmänhet polyfaga, dvs. de kan leva på många växter inom olika växtfamiljer. Liksom ovanstående art spinner larverna ihop ett antal blad, i allmänhet kring skottets topp, där de sedan lever skyddat i ett bo. Ofta har vecklarna två generationer per år, skadorna uppstår därför både under för- och eftersommar. De är skadliga främst vid sticklingsodling och kan spridas med sticklingarna.

    Videspinnaren

    (Leucoma (Stilpnotia) salicis)

    Videspinnaren med en vingbredd på 40 - 55 mm, är en vit, sidenglänsande fjäril med tjock och luden kropp. Äggen är ljusgröna och läggs under hög- och eftersommaren i stora, flerskiktade samlingar på blad och bark av olika Salix- arter, men också på poppel. Larven är ganska hårig och bjärt färgad. Ryggen är svart med stora, regelbundna, vitgula fläckar, buken är gråaktig, och på ryggen och sidorna har den rader med röda vårtor. Dessa vårtor är försedda med gula och bruna hårtofsar. De unga larverna lever i grupp med en gemensam spånad där de också övervintrar. Under våren kommer de ut och utvecklas vidare på de färska bladen. De sprids allt mer och varje larv har i detta stadium en egen spånad. Förpuppningen sker mellan några hopspunna blad. Fjärilen flyger nattetid under juli och augusti. Videspinnaren kan vissa år bli så vanlig att den lokalt kaläter pil- och poppelbestånd. Angreppen är dock kortvariga och värdträden brukar hämta sig snabbt. Skador av denna art är rapporterade mest från södra Sverige, kanske därför att pil- och poppelodling hittills varit vanligast där.

    Videsvärmaren

    (Smerinthus ocellatus)

    Videsvärmaren har en vingbredd på 65 - 90 mm. Fjärilen utmärks liksom andra svärmare av snabb och kraftfull flykt, som mest sker i skymningen. Ingen föda intas av de vuxna djuren. Fjärilen karaktäriseras av den kraftiga, håriga kroppen, färgad i grått och mörkbrunt, tjockast vid mellankroppen och cigarrlikt avsmalnande bakåt. De långa, smala framvingarna är tecknade i samma färger som kroppen, i vila placeras de mer eller mindre platt och snett bakåt över ryggen. Bakvingarna är betydligt mindre och rundare i rosa och gulbrunt med vardera en stor ögonfläck, som exponeras vid störning. Fjärilen flyger i maj - juli. Äggen, som är ljusgröna, läggs enstaka eller några få tillsammans på bladens undersida. Larven är grön, relativt tjock, överströdd med små gulvita prickar, och på sidorna har den flera vita, diagonala, s-formiga streck. Längst bak finns ett snett bakåtriktat, blågrönt utskott, som liknar ett horn. (Den närbesläktade poppelsvärmarens larv är snarlik, men utskottet är gult).

    Larverna lever en och en på skott och blad av pil, asp, poppel och ibland på fruktträd. Arten gör obetydlig skada. Man lägger mest märke till larverna i senare stadier, då de når en längd av hela 8 cm.

    Allmän gaffelsvans

    (Dicranura vinula)

    Allmän gaffelsvans har gråvita vingar med mörka vingribbor, talrika andra linjer och små fläckar. Vingarna ligger taklagda över ryggen i vila. Spännvidden är 40 - 75 mm. Fjärilen flyger i maj - juli. Äggen är ljusgröna, och läggs enstaka på blad. Larven är först svart, senare får den en brun, vitkantad sadel och gröna sidor med svartringade vita prickar på varje segment. Larven har en förtjockning bakom huvudet. Baktill är kroppen avsmalnande och uppåtböjd och slutar i två spröt. När larven störs reser den framändan, och pressar ut smala trådar ur spröten och avger lukt. Larven lever på bladen av Salix, asp och poppel. Arten gör i allmänhet obetydlig skada.

    Fig. 12. Larv av gaffelsvans.

    Bladbaggar

    Bladbaggarna (Chrysomelidae) är en stor familj växtätande skalbaggar. Några arter lever på Salix, där vanligen både vuxna och larver äter på bladen. De flesta av dessa arter gör liten skada, men massförekomst av håriga videbaggen och blå pilglansbaggen har förekommit på korgpilodlingar vissa år. Andra Salix-arter, t. ex. vattenpilen, angrips dock bara obetydligt. Vid stora angrepp kaläts salixbestånden och plantorna kan försvagas kraftigt. Bladbaggarna sprids inte med sticklingar.

    Fig. 13. Gnagskador av bladbaggar.

    Håriga videbaggen

    (Galerucella lineola)

    Denna bladbagge har något avlång, välvd kroppsform, ljusbruna, ibland rödbruna, fint håriga täckvingar, ljusbrun halssköld och mörkt huvud. Håriga videbaggen är 6 - 8 mm lång. Äggen är ljusbruna och läggs på bladen i täta, enskiktade samlingar om 10-30 stycken, med några brunsvarta trådar över. Larverna har en gråbrun grundfärg med täta, svarta tvärränder och prickar, efter hudömsning är de nästan helsvarta. De är långsträckta, avsmalnande bakåt med tydliga ben och svart huvud. De vuxna djuren gör små, oregelbundna hål i bladen, medan larverna mest äter på undersidan, så att bladets översida blir kvar som en ljusbrun hinna över hålen. Vid kraftiga angrepp äter de upp hela bladen utom mittnerven.

    De färdiga skalbaggarna uppträder under eftersommaren och hösten, övervintrar på marken och finns åter på värdväxten från mitten av maj. Äggläggningen inleds efter någon vecka, och avklingar under högsommaren. De först lagda äggen kläcks under försommaren och larverna påträffas därefter under ett par månader. På sensommaren vandrar de fullvuxna larverna iväg från sin värdväxt och förpuppar sig i marken. Arten varierar mycket i antal mellan olika år. Den föredrar fuktiga miljöer och påträffas främst på olika Salix- arter och ibland på poppel.

    Sälglövbaggen

    (Lochmaea capreae)

    Sälglövbaggen som är 5 - 7 mm lång liknar den föregående, men har svart huvud och mindre halssköld. Kroppsformen är bredare mot bakdelen och inte så avlång som hos håriga videbaggen. Täckvingarna saknar behåring. Både larver och skadebild liknar också föregående art.

    Skalbaggarna är ganska allmänna under augusti - september och på våren efter övervintringen, medan larverna dominerar under högsommaren. Sälglövbaggen lever förutom på Salix, även på björk och asp. Den är i allmänhet inte någon allvarlig skadegörare.

    Blå pilglansbaggen

    (Phratora (Phyllodecta) vulgatissima)

    Blå pilglansbaggen är 5 - 7 mm lång, blå eller blågrön metallglänsande, knubbig, och med ganska bred, rundad halssköld. Larverna liknar de förgående arternas. De är gråbruna med svarta vårtor och tvärband. Blå pilglansbaggen ger också snarlika skador och förekommer vid ungefär samma tider som de föregående. Skalbaggen lever på flera olika Salix- och poppelarter. En annan liknande art (Phratora vitellinae) är 4 - 6 mm lång och mer brons- eller grönglänsande. Den föredrar dock andra arter än korgpil.

    Chalcoides fulvicornis

    Detta är en 2 - 3 mm, grön-, violett- och kopparglänsande bladbagge som tillhör gruppen jordloppor. Flera liknande arter av jordloppor förekommer på salix. Jordlopporna har kraftiga bakben, som gör att de kan hoppa metervis när de störs.

    De vuxna baggarna syns mest på vår och försommar, särskilt på unga skott där de äter ovala millimeterstora hål i de unga bladen. Hålen blir sedan större och mer oregelbundna när bladen utvecklas. Larverna lever på rötter. Arten är lokalt mycket vanlig, men åstadkommer knappast kalätning. Den övervintrar som vuxen.

    Fig. 14. Jordloppa (Chalcoides spp.).

    Vivlar

    Vivlarna är en stor grupp skalbaggar med ett framtill utdraget huvud - ett snyte. Antennerna är knäböjda. Vivlarna är som regel växtätare både som larver och vuxna. Larverna saknar för det mesta fötter, och lever ofta inuti sin värdväxt.

    Alviveln

    (Cryptorrhynchus lapathi)

    Alviveln är 6 - 11 mm lång, gråsvart med ett diffust, ljust tvärband och ljusa bakändor på täckvingarna. Halsskölden har en köl. Skalbaggen kommer fram på hösten och gnager små hål i barken på gröna skott av salix, poppel och al.

    Efter övervintringen sker äggläggningen under hela sommaren i nedre delen av stammarna och i grenar. Äggen kläcks först efter övervintring. Livscykeln är alltså tvåårig. Larven, gör en uppåtriktad gång inuti veden. Gnagspån transporteras till ingångshålet och utgör ett tecken på angrepp. Ofta blir grenarna senare knäckta av storm eller snö. Skadorna kan bli allvarliga, främst på poppel. Den enda kända bekämpningsmetoden är att klippa bort angripna skott innan larverna hunnit lämna dem, men detta har troligen dålig effekt om naturliga värdväxtbestånd finns i närheten.

    Fig. 15. Alvivellarv som skadat stammen.

    Phyllobius maculicornis

    Detta är en av flera lövvivlar med mer eller mindre grönt metallglänsande fjäll på täckvingarna. Arten är 4 - 7 mm lång, och kan leva på blad och skott av flera olika lövträd och buskar, bl. a. Salix.

    Lövvivlarna föredrar den översta delen av skottet, där de gör rader med halvmånformiga urnypningar i bladen, när de gnager sig in i bladskivan från kanterna. Larverna lever på rötterna av flera olika växter, men man vet inte hur stor skada dessa gör på växten. Vuxna lövvivlar är speciellt vanliga på försommaren, och kan då åstadkomma viss skada på bladverket. Andra vanliga lövvivlar är P. piri (7 mm) som är bronsfärgad, och P. oblongus (5 mm) som har rödbruna täckvingar och svart halsskjöld och huvud.

    Fig. 16. Lövvivel (Phyllobius) på blad.

    Coenorrhinus germanicus

    Detta är en av flera små, mörka vivlar, som angriper unga skott på korgpil. Denna vivel är 3 - 4 mm lång, mörkblå till mörkgrön med knubbig kropp och ganska långt och smalt snyte. Den vuxna skalbaggen kommer fram under försommaren och kan då äta på flera olika lövträd och buskar. Honan lägger ägg, 1 - 4 i taget, i en särskild larvkammare som hon borrar 3 - 5 cm från skottspetsen. Larverna gör gångar i skottstjälken under 6 - 8 veckor, vilket gör att skottets topp vissnar, böjer sig, torkar och till slut faller av. Dessa skador hittar man i korgpilodlingar under högsommaren. De avtoppade skotten skjuter snart nya sidoskott, och det bildas en kvast under sensommaren och hösten. Larverna orsakar toppskador och är därför framförallt skadliga i sticklingsodlingar. Den fullvuxna larven lämnar sin värdväxt under sensommaren och förpuppar sig och övervintrar i marken.

    Bladlöss

    Bladlöss tillhör gruppen växtsugare. Förutom att de har en sugsnabel känns de flesta bladlöss igen på att de har två små rör baktill på ryggen. Utseendet på dessa ryggrör samt formen hos caudan (ett svansliknande utskott) används för att särskilja olika bladlusarter från varandra. En och samma bladlusart kan uppträda i många olika former. De kan som vuxna vara vingade eller vinglösa och de kan vara hanar, äggläggande honor eller honor som föder levande ungar utan att vara parade. Färgteckningen kan skilja mycket mellan t. ex. vingade och vinglösa individer av samma art. Ungstadierna liknar de vuxna till formen förutom att de alltid saknar vingar.

    Ofta stannar ungarna kvar vid honan tills de i sin tur blir vuxna och börjar föda ungar. Härigenom bildas kolonier av bladlöss som tappar växten på växtsaft. Växtsaften är rik på socker men relativt fattig på aminosyror vilka bladlössen behöver för sin tillväxt. Bladlössens exkrementer, s. k. honungsdagg, innehåller därför överskottssocker som är attraktivt för andra insekter som myror, bin, getingar och flugor. Honungsdaggen utgör även näring för sotdaggssvampar. Salixstammar som haft stora kolonier av bladlöss ser därför sotiga ut. Om sotdaggssvamparna växer på bladen hindrar de fotosyntesen. Bladlössen är också skadliga genom att de överför virussjukdomar. Hos salix har man nyligen funnit att virus kan förekomma, men inte i sådan utsträckning att det ger anledning till oro.

    Bladlössen kläcks från ägg på våren och har därefter ett antal generationer där endast oparade honor som föder levande ungar förekommer. Äggläggande honor och hanar kan hos någon art (Aphis farinosa) uppträda redan i juli. Efter parningen lägger honorna ägg som sedan övervintrar på stammarna. Bladlössen kan därigenom spridas till nya odlingar med sticklingar.

    Naturliga fiender till bladlössen t. ex. blomflugelarver och nyckelpigor kan snabbt konsumera hela kolonier av bladlöss. Parasitsteklar och insektsparasitära svampar bidrar också till att hålla bladlössen i schack. Möjligen är kemisk bekämpning motiverad i sticklingsodlingar där en reducerad årstillväxt medför ett stort ekonomiskt avbräck.

    Fig. 17. Sotdaggsvamp som växer i bladlusexkrementer på stammen.

    Aphis farinosa

    A. farinosa är en ca 2 mm stor bladlus. Färgen hos de flesta individerna är mörkgrön, men hanarna är orangeröda och rödaktiga vinglösa honor förekommer.

    Stora kolonier av denna bladlusart i toppen av plantorna försvagar skottens tillväxt. De unga bladen i toppen av korgpil kan under angreppet bli barrlikt smala. Se fig. 4. Bladlusarten förekommer i hela landet och angriper många olika Salix-arter.

    Cavariella spp.

    Typiskt för dessa bladlöss är att de framför caudan ("svansen") har ett utskott med två tättsittande hår på. Kroppsformen är platt oval och färgen hos ovingade honor och nymfer grön eller gul. I Sverige finns åtminstone sex arter och expertis behövs för att säkert skilja dem åt.

    Bladlössen (Cavariella spp.) finns på Salix under hösten, vintern och våren. Under sommaren lever de på olika flockblomstriga växter som t. ex. palsternacka. Bladlössen övervintrar som ägg på salixstammarna. En art (Cavariella theobaldi) som varit vanlig i korgpilodlingarna angriper även andra Salix-arter som knäckepil, vitpil och gråvide (S. cinerea).

    Angreppen sker i skottspetsarna och skadegörelsen torde vara allvarligast på unga skott.

    Chaitophorus spp.

    Av dessa bladlöss finns det 14 arter i Skandinavien. Hos de flesta arterna är utskottet på sista bakkroppssegmentet (caudan) knoppformad. En vitaktig till gul art (C.horii beuthani) lever på smalbladig Salix såsom korgpil. Vingade individer och hanar har gul grundfärg med svarta teckningar. Arten lever på undersidan av blad. Arten är funnen i Skåne och Uppland. En annan art (C. vitellinae) som också angriper korgpil lever på unga skott, särskilt vid basen av bladskaften. Även denna är funnen i Skåne.

    Pterocomma spp.

    Pterocomma-arterna är upp till 4 1/2 mm stora och färgade i brunt, grått eller svartgrönt med vita, gula eller röda ryggrör. I Skandinavien finns 4 arter på Salix. En vanlig art (P. salicis) är svartgrön med vita vaxfläckar och rödorange ryggrör. Kolonier av denna bladlus finner man företrädesvis på 2- åriga grenar av Salix. En annan art (P. rufipes) är gråbrun till mörkbrun med gula ryggrör och vaxfläckar. Den lever på den övre, yngre delen av stammarna.

    Med ledning av att dessa bladlöss är så stora och talrika kan man anta att de tappar växten på en ansenlig mängd näring. De förekommer i hela Sverige och utnyttjar många olika Salix-arter som värdar.

    Fig. 18. Bladlus av släktet Pterocomma på stam.

    Plocamaphis spp.

    Detta släkte av bladlöss är närstående till det föregående (Pterocomma). Kännetecknande för arterna (Plocamaphis) är att de producerar väldigt mycket vax. För övrigt liknar de till storlek och biologi Pterocomma-arterna.

    Videbarklus

    (Tuberolachnus salignus)

    Videbarklusen är en 4-5 mm stor, grå och svart bladlus som även den lever på stammar av Salix.

    Stritar

    Stritarna tillhör växtsugarna. De kännetecknas av att de håller vingarna takställda i vila. Ungstadierna liknar de vuxna men saknar vingar. Stritarnas antenner är korta och borstformade till skillnad från bladlössens som är långa och trådlika. De flesta stritar har förmåga att hoppa. Födan utgörs av växtsaft från ledningsvävnaderna eller av cellinnehållet i bladvävnad. Förutom de släkten som behandlas nedan angriper även andra stritar (Empoasca spp., Populicerus confusus och Linnavuoriana sexmaculata) Salix.

    Fig. 19. Sugskador av stritar på blad.

    Edwardsiana spp.

    Detta släkte innefattar många olika arter t ex rosenstriten som är vanlig på rosor och äpple. Flera arter är funna på Salix i Sverige (såsom E. salicicola, E. menzbieri och E. tersa). Stritarna är ca 4 mm långa och vitgula till färgen. Dessa stritar tömmer växtcellerna på deras innehåll så att bladen blir vitprickiga. Är stritarna mycket talrika ser hela bladverket gulvitt ut av skadorna. Både de vuxna och de unga stritarna sitter på undersidan av bladen och suger. De vuxna störs lätt och flyger snabbt iväg när man oroar dem. Övervintringen sker i äggstadiet på skotten. Stritarna kan därmed spridas till nya odlingar med sticklingarna.

    Angrepp av dessa arter förekommer på salixodlingar i hela landet. Vissa år är bladverket hårt angripet mot slutet av säsongen. I sådana fall torde förlust av bladvävnad och fotosyntetiserande bladyta kunna spela viss roll för vedproduktionen. Produktionsnedsättningen blir förmodligen större ju tidigare på säsongen skadan uppkommer.

    Fig. 20. Stritnymf av släktet Edwardsiana.

    Spottstritar

    Spottstritarna, flera olika arter, har fått sitt namn av att ungstadierna producerar ett skum som omsluter dem, s k orm-, gök- eller grodspott. De är kilformade och kraftigt byggda stritar. Den vanliga spottstriten (Philaenus spumarius) är 5-6 mm lång, medan de andra (Aphrophora spp.) är 8-10 mm långa. De främre vingarna är läderartade och färgade i grått och vitt hos de sistnämnda medan färgen hos den vanliga spottstriten kan vara allt ifrån enfärgat gul, melerad till enfärgat svart.

    Spottstritarna har en generation per år och övervintrar som ägg. Den vanliga spottstriten är allätare och har hittats på över tusen olika växter medan det finns andra arter (ett par av Aphrophora-arterna) som är specialiserade på Salix. Spottstritarna torde knappast förekomma i sådana mängder i salixodlingar att deras sugande gör märkbar skada.

    Sköldlöss

    Sköldlössen tillhör gruppen växtsugare, som kännetecknas av att de har en sugsnabel, däremot kan många av kännetecknen för en insekt saknas hos sköldlöss. Flera utvecklingsstadier är både ben- och vinglösa. Orörliga stadier täcks av en sköld som antingen består av den utplattade huden på ryggsidan eller ett lackartat skikt som djuret avsöndrat. Nymfer i första larvstadiet och hanar har dock extremiteter, så att de kan förflytta sig. Hos en del arter har hanarna också ett par vingar, men däremot kan deras sugsnabel vara förkrympt.

    Pilsköldlus

    (Chionaspis salicis)

    Honskölden är flat, päronformad, ca 2 mm lång och vitgrå. Hanskölden är ca 1 mm lång samt smalare och vitare än honans. Sköldarna kan observeras på stammar och grenar. Ibland sitter de så tätt att stammarna lyser vita på håll.

    Äggen kläcks på våren och förstastadienymferna förflyttar sig till lämpliga ställen, där de slår sig ner och börjar suga växtsaft. Efter ett antal hudömsningar är sköldlössen fullbildade. Honan har kvar sin sköld och förblir orörlig medan hanen är rörlig och kan söka upp honor att para sig med.

    Spridningen av pilsköldlössen sker med ovingade individer, därför torde invandringen till en salixodling från omgivningen gå långsamt. Sköldlössen kan även spridas genom sticklingar med övervintrande ägg. Äggen ligger skyddade under de döda honsköldarna.

    Enligt vissa litteraturuppgifter kan massangrepp av pilsköldlusen orsaka att buskar dödas, men hittills har inga skador i den omfattningen rapporterats från energiskogsodlingar. Möjligen hinner inte så stora populationer av sköldlöss byggas upp där eftersom stammarna skördas med jämna mellanrum. Sköldlöss är annars besvärliga skadedjur i t. ex. apelsinodlingar.

    Pilsköldlusen lever på många olika trädslag däribland rönn, Salix- och poppelarter. Den kan även angripa ris av blåbär och lingon.

    Fig. 21. Pilsköldlus (Chionaspis salicis).

    Bladloppor

    Bladlopporna är växtsugare. De vuxna är som regel 2 - 3 mm långa och liknar små stritar. De har god hoppförmåga. Nymferna är platta och ej särskilt rörliga.

    Vissa släkten av bladloppor (Cacopsylla (tidigare Psylla) och Bactericera (tidigare Trioza)) lever på Salix. En del nymfer (Cacopsylla-arternas) lever i honhängen medan andra nymfer (Bactericera-arternas) angriper bladen. Bladlopporna har en generation per år och övervintrar vanligen som vuxna.

    Det finns flera svåra skadegörare bland bladlopporna i andra grödor t. ex. morotsbladloppan och äppelbladloppan. Hittills har inga massangrepp förekommit i energiskogsodlingarna.

    Ängsstinkflyn

    Ängsstinkflyn tillhör gruppen skinnbaggar dit också t. ex. bärfisarna hör. Skinnbaggarna har en tydlig sugsnabel. Framvingarna är delvis läderartade och hålls i vila platt över kroppen. Ungstadierna saknar vingar. Till de arter som angriper salix hör trädgårdsstinkflyet (Lygocoris pabulinus), och äppelstinkflyet, (Plesiocoris rugicollis). Trädgårdsstinkflyet är ljusgrönt och äppelstinkflyet ljusgrönt med gula teckningar. De är som vuxna 5 - 6 mm långa.

    På salix gör ängsstinkflyna skada genom att suga på unga skott och blad. När bladen utvecklas visar sig skadorna i form av oregelbundna hål och döda partier. Trädgårdsstinkflyet har två generationer per år och äppelstinkflyet en generation. De övervintrar som ägg på fleråriga växter och förekommer i hela landet. Förutom salix har dessa båda ängsstinkflyn många andra värdväxter. Trädgårdsstinkflyet lever både på ört- och vedartade växter medan äppelstinkflyet huvudsakligen angriper träd och buskar som Salix, al, äpple, vinbär och krusbär.

    Växtsteklar

    Den största gruppen växtsteklar är bladsteklarna. På salix finns ett ganska stort antal arter av denna familj. Larverna är relativt lika fjärilslarver med långsträckt cylindrisk kropp. Emellertid har fjärilslarver högst 8 par fötter utmed undersidan (tre par framtill och fem par från mitten och bakåt), medan växtsteklar i allmänhet har 11 par fötter (i vissa fall saknas dock buk- och analfötterna).

    Euura spp.

    Steklar tillhörande släktet Euura gör galler på stammar, bladskaft, bladnerver och knoppar av Salix och poppel. Euura laeta är en 3 - 5 mm lång, svart stekel, med gula antenner och ben, vars larver framkallar karakteristiska, uppsvällda knoppgaller, ofta flera i rad på samma stam, och med deformerade blad i toppen på varje gall. Steklarna flyger på våren och gallerna utvecklas under sommaren. Larverna lever enskilt inuti gallerna, som så småningom töms på sitt köttiga innehåll. Ved och bark skadas något, eftersom larverna på gallernas insida gnager gropar i veden. Förpuppning sker i håligheter på växten eller i marken under eftersommar och höst.

    Fig. 22. Exempel på larvernas utseende hos a. gallmygga, b. och c. fjärilar, d. växtstekel. Fjärilslarver har högst 5 par buk- och bakfötter.

    Gröna bladstekeln

    (Rhogogaster viridis)

    Gröna bladstekeln är en ganska iögonfallande stekel, ca 10 - 15 mm lång, tecknad i svart och klargrönt. Larverna är också gröna och lever en och en på bladen av olika lövträd och buskar, ofta på pil. Skadorna är i allmänhet inte allvarliga. Det finns flera liknande arter.

    Pteronus (Pteronidea) spp.

    Dessa steklar är som vuxna centimeterlånga, gula och svarta, eller helt svarta. De har vanligen två generationer per år. Larverna lever på pilblad, vilka skeletteras från kanterna. De intar gärna försvarsställning med s- formigt höjd bakkropp när de störs. Larverna kan om de förekommer rikligt förorsaka betydande skador, ibland kalätning.

    Fig. 23. Larv och skador av stekel (Pteronus sp.).

    Dromedarstekeln

    (Xiphydria prolongata)

    Dromedarstekeln tillhör gruppen vedsteklar. Vedsteklarnas larver lever i veden av olika träd och buskar, och har mer eller mindre tillbakabildade fötter. Dromedarstekeln är ca 15 mm lång, svart med några rödbruna segment på bakkroppen och vita fläckar på sidorna. Larven lever i veden av bl a asp och Salix, där den gör cirkelrunda, oregelbundna gångar. Gångarna är ofta tätt packade med gnagmjöl. Den är för sin matsmältning beroende av att vissa svampar finns i larvgångarna. Dessa svampar gör larvgångarna karaktärisktiskt svarta. Larvutvecklingen genomgås oftast under en säsong, och förpuppningen sker i veden. Dromedarsteklar är vanligare i lite grövre stammar än energiskog, men förekommer även här. Det finns flera liknande arter av vedsteklar.

    Tripsar

    Tripsar är långsmala, någon millimeter långa insekter med två par smala, fransiga vingar. Vinglösa arter förekommer och nymferna saknar också vingar. Växtätande tripsar livnär sig genom att suga ur innehållet i växtceller. På korgvide förekommer trips bl. a. i bladknopparna. Skador på knopparna har observerats på plantor som odlats i växthus. Bladen inne i knoppen blir korta och bruna i topparna. Antagligen är skadorna i fält ej lika omfattande.

    svampar

    Salixodlingar kan angripas av ett flertal olika svampar. Angreppen sker ytligt på blad eller stammar, eller inne i kärlvävnaden. Svampskador kan ibland förväxlas med frost- eller bakteriesjukdomar och många gånger uppträder dessa skador parallellt. Vid frostskada drabbas ofta plantans övre delar från toppen och nedåt. En lång bit av skottet vissnar och blir senare mörkt och vattnigt. De av frost eller bakterier skadade delarna av skottet invaderas vanligtvis sedan snabbt av svamp. Här presenteras de vanligaste skadegörarsvamparna uppdelade på blad- respektive stamsvampar.

    De flesta svamparna är ascomyceter och förekommer i två olika stadier, ett s.k. perfekt stadium (det sexuella) med ascosporer och ett imperfekt stadium, (det asexuella) med konidier. De två stadierna har olika namn men är alltså samma svamp.

    Bladsvampar

    Allvarligast bland bladsvamparna är rostsvamp (Melampsora spp.). Blad som angrips blir mer eller mindre täckta av gulorange sporsamlingar. Utöver bladrosten finns ett antal andra svampar som ger olika typer av prickar och fläckar på bladytan. Skadesymptom på bladen kan även uppstå sekundärt genom att stammen sjuknar eller dör på grund av skador av frost, bakterier eller stamsvampar. Ett svampangrepp nedsätter plantornas produktion. Kraftiga angrepp kan även leda till bladfällning eller till att större eller mindre delar av plantan dör bort.

    Bladrost

    (Melampsora spp)

    Rosten är en värdväxlande basidiesvamp med sommarsporstadium (uredosporer) på salix. Pilrost (M.epitea) är den viktigaste, men det finns flera andra arter. Inom arterna förekommer även olika raser, vilka skiljer sig åt i fråga om angreppsförmåga på olika arter och kloner av Salix. Att rosten är värdväxlande innebär att den måste ha tillgång till både salix och en mellanvärd för en komplett livscykel. Pilrosten värdväxlar mellan salix och i första hand lärk. Möjliga rostmellanvärdar för andra Melampsora-arter är olika Ribes-arter (vinbär m. fl.)

    Svampen infekterar salix på försommaren, sporer utvecklas och nya blad infekteras kontinuerligt. Angreppet sprids på så sätt och förökas massivt inom enhetliga bestånd. Gula sporsamlingar, 0,5 - 2 mm stora, bildas på bladens undersida. Ibland kan svampen växa igenom bladet och sporsamlingar bildas även på ovansidan. Bladen blir fläckiga med bleka eller lokalt döende (nekrotiska) partier kring angreppen. Kraftigare angrepp ger helt sportäckta blad som vissnar, svartnar och faller av. Veka oförvedade stamdelar kan ibland angripas med kräftskador i form av sår och deformationer som följd.

    På hösten uppträder på bladens undersida svarta skorpliknande bildningar som består av vintersporer (teleutosporer). Vintersporerna övervintrar på fallna salixblad. På våren gror de och bildar basidiesporer, vilka infekterar mellanvärden. På denna bildas aecidiesporer som sedan angriper salix. Den kraftigaste infektionen kommer senare inom beståndet genom spridning av sommarsporer.

    Rostsporer kan spridas med vinden över mycket långa avstånd. Sommarsporer förekommer i stor mängd under sensommar och höst. Angrepp gynnas av fuktigt och svalt väder (16-20oC), dagg samt täta enhetliga bestånd med samma resistensegenskaper.

    Pilrost är en allvarlig skadegörare på många salixkloner, speciellt av vattenpil. Den kan ge kraftig avlövning och nedsättning av produktionen. Angrepp sent på säsongen kan ge sekundära skador av frost och stamsvampar på grund av störd invintring och leda till stam- och stoldöd. Efter ett kraftigt rostangrepp med efterföljande stamskador kan det vara befogat att skörda beståndet kommande vinter även om det inte är fullvuxet.

    Ettåriga skott för sticklingsproduktion som skördas efter ett kraftigt angrepp kan ge sticklingar med dålig kondition. Skörd kan dock ge etablerade plantor en bättre start efterkommande säsong genom att ny skottskjutning kan ske med friska stammar.

    Fig. 24. Bladrostangrepp på korgpil. T.v. Sommarsporer på blad. T.h. Vintersporbildning på rostangripna blad.

    Fig. 25. Bladrost på vattenpil. T.v.: Kraftigt angripet bestånd i början av augusti. Mitten: Beståndet är avlövat i september. T.h.: Nästa vår är plantorna döda.

    Pilskorv

    (Fusicladium saliciperdum, konidiestadium

    av Venturia saliciperda)

    Pilskorv angriper unga kvistar och blad tidigt på våren. Bladen får svarta avgränsade fält, ofta i anslutning till mittnerven. Sporbildningen ger en olivgrön filtaktig massa på bladen. Kvistarna dör i topparna, svartnar och böjs ner som av en frostskada. Bladen sitter länge kvar på grenarna, svarta och torkade.

    Svampen övervintrar i form av vintersporer på fallna löv eller som mycel i bark och döda kvistar. Spridning sker sedan med luftburna sporer. Angrepp gynnas av fuktigt och svalt väder, särskilt kalla regniga försomrar. Pilskorv angriper endast vissa arter av Salix och kan på känsliga arter ge stora bladförluster

    Fig. 26. Pilskorv. a. Angripna blad. b. Topp med angripna blad.

    Marssonina spp.

    (konidiestadium av Drepanopeziza spp).

    Dessa svampar (flera olika arter) angriper främst bladen som får rödbruna till svarta prickar över hela ytan. Prickarna/fläckarna uppträder på vår och försommar och kan växa till ca 2 mm i diameter för att sedan smälta samman så att delar av eller hela bladen svartnar. Med lupp syns vita konidiesamlingar i mitten av de svarta prickarna, speciellt i fuktig väderlek. Svampen kan orsaka tidig bladfällning. Dessutom kan även unga grenar och skottspetsar angripas.

    Övervintring sker i form av fruktkroppar (ascosporstadiet) i bark och stam eller i fallna löv. Tidigt på våren, efter det att knopparna just slagit ut, infekteras de nya bladen. Angrepp gynnas av milt och fuktigt väder.

    Svampen utgör inga större risker vid sticklingsproduktion, ty den övervintrar främst i vekare delar av stam och grenar. Man bör dock ge akt på missfärgningar på barken av gröna sticklingar. Det är inte heller lämpligt att använda sticklingar från planteringar som varit angripna då smittan kan föras vidare på oskadat material.

    Svampen är allmänt förekommande och sprids med vinden. Den angriper bara vissa Salix-arter och är inte särskilt allvarlig på korgpil och vattenpil.

    Fig. 27. Marssonina ger svarta prickar över hela bladet.

    Monostichella (Gloeosporium) salicis

    (konidiestadium av Drepanopeziza salicis)

    Ascosporstadiet infekterar salix på våren, senare bildas konidiestadiet (Monostichella) som sprider angreppet vidare. Skadesymptomet är mycket likt Marssonina med mörka prickar, 0,5 - 2 mm stora på bladöversidorna. Prickarna kan senare flyta samman till stora fläckar. Kraftiga angrepp kan leda till avlövning. Svampen övervintrar som ascosporstadium på fallna blad och sporerna återinfekterar nya blad på våren. Angreppen gynnas av varmt och fuktigt väder. Svampen är vanligt förekommande i hela Europa. Olika Salix-arter skiljer sig åt väsentligt i känslighet för de olika arterna av svampen. Den är mindre allvarlig på salix i energiskogsodling för närvarande.

    Stamsvampar

    Många av de svampar som angriper stammarna är mer eller mindre svaga patogener som angriper plantor som redan är angripna av någon annan skadegörare eller är försvagade av annan anledning. Skador av stamsvampar kan många gånger vara svåra att bestämma i fält. Flera olika svampar förekommer och ger likartade symptom på bark och stam. Reaktionen kan också skilja mellan olika Salix-arter och kloner. Ofta syns svampangreppet som en mörk fläck eller försänkning i stammen, oval och utsträckt i längdled. Angreppet börjar ofta via en död kvist, lenticeller eller i ett kvistmärke i stammen.

    Svamparnas fruktkroppar, ofta svarta, små runda kulor (någon mm i diameter), kan synas bryta igenom den skadade barken (fig. 28 a). Vissa svampar kan sprida sig snabbt över stora delar av barken och istället ge ytliga skador, missfärgning och barkdöd vilket gör att stammen ser flammig ut (fig. 28 b). Också vid dessa skador kan man se fruktkroppar bryta igenom barken. För att säkert klarlägga vilken svamp, som är orsak till skadan behöver man oftast studera fruktkroppar och sporer i lupp eller mikroskop. Många gånger kan flera svampar vara närvarande i samma skada. Stamskadorna stör på olika sätt transporten av vatten och näring i plantan och kan också leda till deformationer av stammen. Plantan växer sämre och skadan leder vanligtvis till att den dör helt eller delvis.

    Dålig ogräsbekämpning med hög och tät vegetation runt salixstammarna ger en fuktig miljö som gynnar svampangrepp på den nedre delen av stammarna. Ofta kan också frostlänta marker och höga kvävegivor vara bidragande orsaker till svampskador. Olika salixkloner har olika tillväxtrytm och de som växer för länge på hösten riskerar att skadas av frost med efterföljande stamsvampangrepp som följd. Ett flertal av stamsvamparna har också förmåga att växa vid låga temperaturer, (ända ner mot 0oC), och kan därför utvecklas i bark och stam även när växten är i vila. Svampangreppen kan också gynnas av frostskador som uppstår antingen vid froster under vegetationsperioden eller när växterna inte invintrat på fullgott sätt. Vintrar som 1987-1990 med långa perioder med temperaturer över 0°C och samtidigt fuktigt väder kan vara förödande för vissa odlingar.

    Skörd och nedklippning bör ske vid minusgrader för att inte gynna svampangrepp i de avkapade stubbarna.

    Cryptodiaporthe salicella

    (konidiestadium: Discella salicis)

    Svampen har svarta 0,5 mm stora fruktkroppar (perithecier) med ascosporer. Perithecierna bildas i små grupper i den döda delen av barken. Tidigt på våren bildas i den yngre delen av skadan upp till 1 mm stora blanka svarta "blåsor" (pyknidier). Toppen på blåsorna spricker upp och sporer (konidier) väller ut i en tjock färglös massa. En angripen planta får döda kvistar och skott och angreppet kan senare ge kallusbildning och deformationer. Svampen sprider sig snabbt ytligt i barken och kan orsaka stora döda ytor på stammen. På döda stammar kan barken bli skrynklig och lite lös och spricka upp med fullt av små blåsor. Svampen övervintrar som mycel och fruktkroppar i barken på döda och skadade stammar. Luftburna sporer av svampen är allmänt förekommande. Låg vattenhalt i barken och dålig kondition hos plantan, som vid frostskador, vattenstress eller andra skador, kan göra plantan mottaglig för angrepp. Infektion sker oftast under icke växtsäsong då plantan är i vila. Cryptodiaporthe förekommer ofta i salixodlingar utan att göra allvarlig skada, men har ibland orsakat kraftiga skador i samband med frost. Kraftiga angrepp vid för svampen gynnsamma förhållanden kan leda till utslagning av hela odlingar. Vid allvarligare frostskador under vintern eller betydande toppdöd efter exempelvis rostangrepp bör beståndet skördas i förtid för att säkra återväxten. Vid sticklingsproduktion är det viktigt att ge akt på döda partier, missfärgningar och fläckar på barken.

    Fig. 28. Stamskador orsakade av Cryptodiaporthe. a. Fruktkroppsbildning, b. barksymptom och deformationer, c. kräftsår i stammen.

    Glomerella miyabeana

    (konidiestadium: Colletotrichum gloeosporioides)

    På våren angriper svampen bladen genom att ascosporer penetrerar bladytan. Konidiestadiet (Colletotrichum gloeosporioides) bildas därefter tidigt under säsongen på bladen, i döda kvistar och i stamskador och återinfekterar plantan. Upp till 0,5 mm stora svarta fruktkroppar, pyknidier, bildas i stamskadorna och släpper vid fuktig väderlek ut rosa konidiemassor. På bladen bildas brunsvarta fläckar och döda fält. Döda småkvistar och stamkräfta i anslutning till dessa är också typiska symptom. När bladen vissnar och dör sprider sig svampen vidare i kvisten in till stammen. Svampen kan även angripa stammen direkt och ger då svarta insjunkna partier som spricker upp. Stora stamdeformationer kan senare bildas.

    Övervintring sker i form av fruktkroppar, perithecier, dolda i barken. De bryter igenom och sporulerar på våren varvid både blad och stam angrips. Sporerna sprids med vinden. Angreppen gynnas av fuktigt och varmt väder och växer bäst vid +25oC.

    Svampen angriper ett flertal Salix-arter och kan på dessa vara en allvarlig skadegörare. På sikt kan hela plantan dödas. Vid sticklingsproduktion bör man observera om det finns mörka insjunkna partier, särskilt runt knopparna.

    Fig. 29. Skador på blad och stam orsakade av Glomerella miyabeana.

    Hypoxylon mammatum

    Detta är ytterligare en stamsvamp som bildar svarta fruktkroppar (perithecier), ca 1 mm stora, i små samlingar som bryter igenom barken. De flesta svamparna av släktet Hypoxylon är saprofyter (lever på dött växtmaterial) eller svaga patogener. Olika arter finns spridda i hela världen. En art, H.mammatum, är mycket vanlig i Sverige från Mälardalen och norrut. Den har även hittats i Norge, England och övriga Europa.

    H.mammatum orsakar stamkräfta och på barken bildas stora 1 - 2 mm tjocka svartgrå oregelbundna ytor (stroma). Fruktkropparna som växer under barken bryter igenom. Stromaskadan kan utvecklas till stora stamskador som slutligen knäcker stammen.

    Svampen har ett flertal olika värdväxter. Den är en allvarlig skadegörare på poppel och har hittats även på Salix men det är okänt vilken betydelse den har som skadegörare där.

    Nectria galligena

    (konidiestadium: Cylindrocarpon mali).

    Nectria galligena kan angripa flera olika trädslag och är den allvarligaste av Nectria-arterna. Den orsakar kraftig kvistdöd och stamskador i bestånd med försvagade plantor, men har hittills inte varit orsak till några nämnvärda skador på salix i Sverige. Svampen ger rödorange 0,3 mm stora, runda fruktkroppar (perithecier). De utvecklas under hösten och vintern och uppträder i stora täta samlingar. Svampen infekterar och tillväxer under våren men stoppas upp av värdväxten under sommarhalvåret genom kallusbildning runt angreppet. Under växtens nästa viloperiod tar svampen åter fart, dödar kallusvävnaden och växer vidare. Tidiga angrepp syns som små mörka insjunkna partier på stammen. I centrum av skadan svartnar barken och spricker upp. Äldre infektioner syns ofta i form av koncentriska ringar av kallusvävnad p.g.a. svampens periodiska tillväxt. Svampen kan fortsätta växa i många år och ge kraftiga knölar och deformationer. Får man ett angrepp på plantan sprider det sig lätt vidare och ger flera nya angrepp. Svampen övervintrar i barken och stammen och infekterar ny vävnad då växten är i vila. Försvagade plantor och svalt och fuktigt väder gynnar angrepp och svampen kan växa vid 0oC till 30oC. Den behöver oftast en mekanisk skada för infektion t. ex. döda eller avbrutna kvistar, bladärr, barksprickor etc. Skörd och nedklippning vid plusgrader under höst/vinter kan gynna infektion både i producerade sticklingar och i stubbarna. Ascosporer-na sprids av vind och regn under hela året vid temperaturer över 0oC. Konidierna sprids under sommarhalvåret.

    Fig. 30. Stamskada av Nectria galligena.

    Cinnobersvamp

    (Nectria cinnabarina; konidiestadium: Tubercularia vulgaris.)

    Cinnobersvampen är en svag parasit eller saprofyt. Fruktkroppar bildas så gott som alltid på döda växtdelar. Man hittar röda perithecier, 0,4 mm stora, eller spordynor (sporodochier) 0,5-1,5 mm stora, runda rosa, med geléaktiga massor av konidier vid fuktig väderlek. Barken blir brun, mörkfärgad och dör på svaga plantor. Svampen kan också orsaka kvist/skottdöd hos skotten efter tillväxtstarten på våren. Stamangrepp börjar i form av insjunkna partier på stammen och utvecklas genom kallustillväxt till kräftsårdeformationer.

    Svampen övervintrar som mycel och perithecier i stammen. Den angriper i första hand försvagade eller skadade plantor och gynnas av vattenstress, frostskador, barksprickor, mekaniska skador eller andra svampangrepp efter vilka den kan komma in sekundärt. Svalt och fuktigt väder gynnar också cinnobersvampens tillväxt. Skörd och nedklippning vid plusgrader under höst/vinter kan gynna infektion både i producerade sticklingar och i stubben.

    Svampen sprids i form av ascosporer med vinden eller konidier som huvudsakligen sprids genom regn och vind och i torrt väder inte alls.

    Cinnobersvampen kan angripa flera olika trädslag men är ingen allvarlig skadegörare. Korrekt skötsel, skörd vid minusgrader och undvikande av skador motverkar risken för angrepp.

    Silverglans

    (Chondrostereum purpureum)

    Silverglans är en basidiesvamp som infekterar rot och stam men som även lever saprofytiskt. Fruktkroppar i form av rosa "skinn" bildas på döda stamdelar. Sporerna infekterar stammarna genom öppna skador och mycelet sprider sig i kärlvävnaderna som slutligen blockeras; plantan växer dåligt och vissnar gradvis. Silverglanssvampen dödar hela skott och stammar, mörkfärgar veden och kan slutligen orsaka plantdöd. Svampen producerar ett gift som transporteras till bladen och där leder till celldöd. På vissa värdväxter får bladen ett silvrigt utseende då luft tränger in i bladvävnaden mellan cellerna. Själva svampen finns endast i veden och inte i bladen. Angreppet får till följd att skottillväxt och bladstorlek reduceras. Bladen kan senare bli nekrotiska runt kanterna och utefter mittnerven. Plantan dör vanligtvis efter 2-3 år.

    Svampen övervintrar i stubben, stammen eller marken som mycel eller fruktkroppsvävnad med basidiesporer. Angrepp gynnas av skörd vid plusgrader under vintern, speciellt i fuktig väderlek då svampen sporulerar. Öppna skador, avbrutna kvistar etc underlättar infektion. Sporerna, som bildas på död ved, sprids av regn och vind, under den kalla årstiden. Sporulering sker ofta direkt efter regnväder. Svampen är allmänt förekommande och kan angripa olika trädslag. Det är okänt i vilken utsträckning friska plantor av salix angrips men svampen hittas vid basen av döda plantor. Nedklippning och skörd bör ske endast i torr och kylig väderlek. Döda kvistar bör avlägsnas.

    Fig. 31. Fruktkroppar av silverglans på stam.

    bakterier

    De bakteriesjukdomar som kan vara aktuella i salixodling angriper på olika sätt stammen eller kärlvävnaden. Skadesymptom av bakterier är ofta grövre och knöligare än vid svampskador, och riklig kallusbildning förekommer. Vävnaden runt skadan ser lite glasartat genomskinlig ut när den snittas. Vissa bakterieangrepp kan sprida sig snabbt i stammen och ge omfattande skador, flammig nekrotisk bark eller flera kräftangrepp på nya ställen. I Sverige har bakterieskador hittills varit av relativt liten omfattning, men det finns bakterier som gett betydande skador i England, Tyskland och Nederländerna.

    Pseudomonas syringae

    Bakterien är en så kallad iskärnebildande bakterie och ökar frostkänsligheten hos plantan. Angrepp ger missfärgad bark, döda partier på stammen (fig. 32) samt senare, knölar med kallustillväxt. Typiskt är också barksprickor med glasartad vävnad runt skadan. Bakterien kan vid gynnsamma förhållanden snabbt sprida sig i barken och ge stora döda partier av svart skrynklig bark, oftast med början i toppen. Övervintring sker i skadad vävnad. Angrepp gynnas av temperaturer som fluktuerar kring 0oC. Då tillväxer bakterien snabbast i barken och nya delar frostskadas. Beakta vid sticklingsproduktion om mörkfärgade partier finns på barken.

    Bakterien är universellt förekommande. Den är ej värdspecifik men olika raser antas förekomma, vilka specialiserat sig på olika värdar. Pseudomonas har uppträtt i svenska energiskogsodlingar men skadornas omfattning och betydelse är ännu inte kartlagda. Bakterien kan bli ett allvarligt hot i frostlänta marker.

    Fig. 32. Flammig död bark på salixskott med Pseudomonasangrepp

    Erwinia salicis, "Watermark Disease".

    Bakterien sprider sig systemiskt i plantan. Skadan ger en vattnig, rödbrun missfärgning av infekterad vävnad. Bladen blir bruna, missfärgade och vissnar men sitter ofta kvar länge på grenarna. Skott som är yngre än tre år visar dock inga symptom.

    Sjukdomen sprids lätt från sjuka plantor till friska i närheten. Infekterade sticklingar sprider bakterien vidare även om sticklingarna är symptomlösa. Bakterien angriper endast Salix, speciellt vitpil. Den är en allvarlig skadegörare som lätt kan döda hela plantan, även i etablerade och kraftiga bestånd. Inga fall är kända i Sverige ännu men den är allvarlig i Nederländerna, England och Tyskland. Sjuka plantor bör omgående tas bort.

    Xanthomonas spp.

    Xanthomonas förekommer i många olika arter och raser med olika värdspecificitet. En av dessa (Xanthomonas populi var. populi) har länge varit en allvarlig skadegörare på poppel medan Salix har varit fri från angrepp. I Holland har emellertid ett område med vattenpil visat kraftiga angrepp av en ny variant, Xanthomonas populi var. salicis. Detta är den hittills enda rapporterade platsen. Symptom på angrepp är sprickor och knölar på stammen, döda kvistar, grenar och knöliga deformationer och utväxter med riklig kallusbildning (fig. 33 a, s. 32). De första symptomen dyker upp på våren genom infektion i bladärr och barksprickor som ger mörka fläckar med utsöndringar av bakterieslem i form av droppar på barken. Angränsande vävnad är vattnig och halvgenomskinlig vid snittning (fig. 33 b, s. 32).

    Bakterien övervintrar i barken och stammen på skadade plantor. Fuktigt, dimmigt eller småregnigt väder på hösten gynnar angrepp, optimal temperatur är kring 16 - 20 oC. Torra heta somrar kan stoppa upp tidiga angrepp. Spridning sker genom vindburna vattendroppar främst på våren.

    Fig. 33. Xanthomonasangrepp. T.v. Deformationer på stam. T.h. Vävnad som angränsar till skadan är ofta vattnig och halvgenomskinlig.

    Vilt

    Många fåglar och däggdjur söker skydd och föda i energiskogsodlingar. Småviltet gynnas av det skydd som salixodlingen erbjuder. Fåglar och de flesta däggdjur gör ingen eller liten skada, men några däggdjur orsakar skador som kan ge bekymmer för odlaren. Viltskadornas omfattning varierar starkt mellan platser, årstider och mellan år, främst beroende på viltstammarnas storlek, tillgången på alternativ föda och väderförhållandena, t. ex. snödjupet. De avbitna topparna på unga salixskott blir lätt inkörsport för olika stamsvampar, speciellt när snittytorna är fransiga och trasiga (fig. 34).

    Fig. 34. Avbetade unga skott som angripits av svamp.

    Älg

    Älgen är framförallt en kvistbetare, och olika Salix-arter är näst rönn den föda som älgen helst väljer. Gödslade bestånd är dessutom näringsrika och extra attraktiva. Det är därför inte konstigt att älgen gärna hälsar på i salixodlingar. Skadorna kan bli omfattande och består oftast av avbitna och brutna skott på 1 - 2,5 meters höjd. Man känner igen betskador efter älg och andra hjortdjur på att de avbitna kvistarnas snittytor är fransiga, inte skarpt avskurna, som efter hare. Odlingar som är nyplanterade eller skördade föregående vinter (t. ex. sticklingsodlingar) är mest sårbara för älgbetning, framförallt under sensommaren och hösten då skotten har lagom höjd och ännu är i tillväxt, medan en del alternativa födoslag har börjat förvedas. Grövre stammar utsätts ibland för barkgnag och flängning (att barken rivs av i strimlor). Spåren efter tänderna är längsgående och skadorna på stammen är i allmänhet ensidiga. Älgen kan ibland också åstadkomma trampskador på fuktig mark. Finns det mycket luckor i beståndet kan älgen tillbringa lång tid inne i själva odlingen, med åtföljande skador. Om anläggandet av odlingen lyckats, så att den snabbt blivit högväxt och tät, betar älgen mestadels i kanterna. Närheten till skogsmark, där älgen har sin huvudsakliga uppehållsplats, och tillgången på lövsly i skogen har stor betydelse för hur omfattande älgskadorna blir. Mindre bestånd omgivna av barrskog är mest sårbara, medan odlingar ute i slättbygder klarar sig bättre. Storleken på den lokala älgstammen är också avgörande. Höga elstängsel har prövats mot bl a älg, men de är dyra och skyddar inte alltid tillfredsställande.

    Rådjur

    Rådjur uppehåller sig gärna i energiskog, och går in även i täta bestånd. Trots att de ofta lever i flock, gör de i allmänhet mindre skada än älgar. Det beror dels på att de mest äter blad och sidoskott, dels på att de inte lika lätt når huvudskottens toppar. En del individer lär sig dock att dra ner klenare skott genom att gränsla dem, så att de kommer åt toppen. De avbitna skotten får fransiga snittytor (jämför älg och hare). Rådjurens betning kan öka skottbildningen, så att odlingen blir risigare och svårare att skörda. Barkgnag, fejning och flängning kan förekomma på grövre stammar. Ofta söker rådjuren skydd i salixodlingar när kiden skall födas.

    Hjort

    Kronhjorten och dovhjorten har en ganska liten spridning i Sverige, men kan, där de förekommer, orsaka skador av liknande slag som älg och rådjur, dvs kvistbetning, barkgnag och flängning.

    Sork

    Vattensorken lever under sommarhalvåret i fuktiga marker som kärr eller dikeskanter, men kan även finnas i underjordiska gångsystem i torra, gärna sandiga marker med riklig gräs eller örtvegetation. Under vinterhalvåret lever vattensorkarna nästan helt underjordiskt och väljer då torrare mark. I områden med god tillgång på fuktiga marker, men med få lämpliga naturliga övervintringsplatser, är det stor risk att vattensorkarna istället använder energiskogsodlingar för övervintring. Detta medför då underminering av marken, gnag på rötternas bark och även att grova rötter gnags av. Vattensorken angriper normalt inte bark ovan jord, till skillnad från åkersorken. Spåren efter vattensorkens båda framtänder är tillsammans 3,5 - 4 mm breda.

    Åkersorken är känd för att orsaka skador på unga barr- och lövträd genom barkgnag ovan jord, främst under vinterhalvåret. Åkersorken gynnas av frodig ört- och gräs-vegetation, i vars skydd de kan gnaga på stammarnas basala delar. Eftersom gnaget är så koncentrerat leder det ofta till ringbarkning, så att plantorna dör. Spåren av framtänderna är tillsammans 2 - 3 mm breda. Åkersorken åstadkommer också underjordiska skador genom att rötter avbarkas och bits av. Att hålla nere undervegetationen motverkar sorkskador.

    Hare

    Både skogsharen och fältharen förekommer i salixodlingar. Nyplanteringar kan skadas av barkgnag och kvistbetning vintertid. Barkgnaget är djupt och kraftigt och spåren av tänderna går på tvären mot stammens längdriktning. Kvistar bits av snett med kindtänderna, vilket ger en jämn snittyta, som efter en vass kniv, till skillnad mot hjortdjurens bett, som ger fransiga kanter. Många gånger lämnar hararna avbitna kvistar kvar oätna. Harar gör skillnad på olika salixkloner, varför skadorna kan variera en del. Skogsharen är mer benägen att gnaga kvist än fältharen, men fältharen är å andra sidan vanligare i öppen, odlad mark där energiskog odlas mest idag. Det är inte möjligt att säkert skilja skadorna av fält- och skogshare åt.

    Kanin

    Vildkaninen är vanligast på sandig mark på Gotland, i Skåne och Halland, där djuren lever kolonivis i gryt med stora gångsystem. Kaniner avslöjar sin närvaro genom mängder av skålformiga, decimeterdjupa gropar i marken, som de gör för att komma åt rötter. Salixodlingar i områden där det är gott om kaniner kan få svåra skador genom gnag på skott och rötter. Om det finns gryt inom odlingen, skadas också plantorna av underminering. Skadorna på de ovanjordiska delarna liknar mycket harens gnag dvs. barkgnag med kraftiga spår efter tänderna vinkelrätt mot stammen och snett avbitna kvistar. Barkflängning är också en vanlig skada av kanin. Om marken är snötäckt blir det mer barkgnag, eftersom kaniner ogärna gräver efter rötter under snön.

    Åtgärder mot vilt

    Det är viktigt att regelbundet kontrollera odlingen och inventera eventuella viltskador. Täta besök är en mild form av störning, som kan få djuren att minska sin uppehållstid i odlingen. Jakt är en effektiv åtgärd mot stora djur som älg, hjort och rådjur, när bestämmelserna så medger. Om odlingen fått en bra start blir den snabbt hög och tät och därför mindre utsatt för älgskador. Inhägnad är dyrt och bör övervägas noga. Kostnaden blir lägre om odlingens yta är stor i förhållande till omkretsen. Mot vildkaniner kan låga nätstängsel vara motiverade. Nedgrävda någon decimeter i nederkanten skyddar de ganska effektivt mot kaninerna, förutsatt att gryten ligger utanför inhägnaden.

    Att hålla nere undervegetationen är en viktig åtgärd mot sorkskador, vilken åtminstone under gnagarår kan vara mycket lönsam. Dessutom gynnas tillväxten hos salixplantorna av den minskade ogräskonkurrensen. Svårt skadade odlingar bör klippas ner. I mycket viltrika regioner kan det överhuvudtaget vara olämpligt att bedriva salixodling på grund av ständiga viltskador. Men om däremot målsättningen är att gynna viltet, kan salixodlingar fungera som viltåkrar i stället för att producera ved.

    Nyckel för identifiering av skador

    Utifrån skadesymptom skall denna nyckel kunna ge vägledning om vilken skadegörare som orsakat skadan. Siffran efter föreslagen skadegörare hänvisar till sida där aktuell skadegörare beskrivs.

    Vid bedömning av orsaken till skada på redan döda skott måste stor försiktighet iakttas. Döda stamdelar invaderas snabbt av ett antal olika svampar och de som står att finna där behöver inte nödvändigtvis vara den skadegörare som är grundorsaken till skadan.

    S = Svamp, B = Bakterie, I = Insekt

    1. Skador på blad

    1.1. Delar av eller hela bladet saknas

    1.1.1. Gnag från bladkanten och inåt

    1.1.1.1. Oregelbundna gnag

    I: Fjärilslarver, t.ex. videsvärmare, grönt sälgfly eller växtsteklar, t. ex. gröna bladstekeln, 14, 15, 22

    1.1.1.2. Halvmåneformiga gnag, ibland så att kanten ser ut som ett kugghjul. Skalbaggar med snyte, oftast metalliskt färgade

    I: Lövvivlar, t. ex. Phyllobius maculicornis, 18

    1.1.1.3. Kraftiga gnag, ofta bara mittnerven kvar. Larver med mer än 5 par buk- och bakfötter

    I: Växtsteklar, t. ex. Pteronus spp., 23

    1.1.2. Gnag inne på bladskivan

    1.1.2.1. Runda eller ovala hål spridda över bladet. Metallglänsande skalbaggar med hoppben

    I: Jordloppor, t.ex. Chalcoides fulvicornis, 17

    1.1.2.2. Fläckar där bara bladnerverna och övre bladhuden finns kvar eller helt skeletterade blad. Skalbaggar eller larver med 3 par ben

    I: Bladbaggar, t. ex. håriga videbaggen eller blå pilglansbaggen, 16

    1.1.3. Bladvävnad saknas antingen längs kanten eller inne på bladskivan

    1.1.3.1. Oregelbundna hål och eventuellt buckliga blad

    I: Ängsstinkflyn eller jordloppor, 15, 22

    1.1.3.2. Bladvävnad saknas och bladen är fransigt uppslitsade

    Vindskador (vanligt på hösten)

    1.2. Bladvävnaden förändrad

    1.2.1. Gulorange prickar ofta spridda över det angripna bladet. Tydligast på bladundersidan

    S: Sporsamlingar av bladrost Melampsora spp., 24

    1.2.2. Kanten är inrullad, färgad i gult eller rött, senare torkar den. Vid kraftiga angrepp kan bladen spiralvridas

    I: Bladrullgallmyggan, 12

    1.2.3. Små vita prickar spridda över bladet

    I: Stritar, t. ex. Edwardsiana spp., 20

    1.2.4. Hela bladen är grå- eller silverfärgade

    S: Silverglans, 30

    1.2.5. Bladen är helt eller delvis brun- eller svartfärgade

    1.2.5.1. Prickar, svarta, upp till 2 mm stora. Tydligast på ovansidan

    S: Marssonina spp., 25

    1.2.5.2. Med början i bladspetsen

    S: Glomerella miyabeana, 28

    1.2.5.3. I början väl avgränsade fält i anslutning till mittnerven. Ibland med olivfärgade sporsamlingar

    S: Pilskorv, 25

    1.2.5.4. Hela bladen, särskilt de unga bladen vid skottspetsen

    S:kPilskorv eller frostskador, 25

    1.2.5.5. Bladen gulnande eller bleka

    S: Bladrost, 24

    1.2.5.6. Svarta ihoprullade blad. Svart skorpaktig vävnad på undersidan

    S: Bladrost: vintersporer, 24

    1.2.5.7. Bladen sitter ändå länge kvar på stammen. Kvistarna dör. Veden rödbrunfärgad

    B: Erwinia salicis, 31

    2. Skador på skottspetsar

    2.1. Skottspetsen finns kvar

    2.1.1. Bladknoppen är gul senare brunsvart och död, bladen närmast knoppen har ärr på skaften. Orangeröda larver i knopparna

    I: Skottgallmygga, 11

    2.1.2. Bladknoppen är gul och faller lätt av på hösten

    Normal abskission

    2.1.3. Bladen vissna eller saknas. Gångar i stjälkspetsen, grop i stjälken 3 - 5 mm nedanför spetsen

    I: Vivlar av släktet Coenorrhinus, 18

    2.1.4. Toppen nedböjd, blad och stam svartnade

    S: Pilskorv eller frost, 25

    2.1.5. Toppen svartnande, inga blad kvar. Barken lös

    B: Pseudomonas syringae, 30

    2.2. Skottspetsen saknas.

    2.2.1. Bladen närmast nedanför skadan är intakta

    2.2.1.1. Stammen snett avbiten med jämn snittyta

    Hare, kanin, 34

    2.2.1.2Stammen avbiten med fransig snittyta

    Älg, rådjur, hjort, 32, 33

    2.2.1.3. Stammen rakt av med jämn snittyta

    I: Skottgallmygga, Coenorrhinus-

    vivlar eller abskission, 11, 18

    2.2.2. Bladen närmast nedanför skadan är hopspunna och delvis gnagda

    I: Fjärilar, t. ex. pilskottmalen, grönt sälgfly eller vecklare, 14, 15

    2.2.3. Bladen närmast skadan är oregelbundna

    Samma som 2.2.2 fast senare stadium, 14, 15

    2.3. Sidoskott bildade till följd av toppskottskada

    2.3.1. Kort avstånd mellan sidogrenarna i toppen

    I: Skottgallmygga, 11

    2.3.2. Normalt avstånd mellan sidogrenarna, i spetsen oftast en liten stubbe

    I: Fjärilar, se 2.2.3, betande däggdjur eller annan mekanisk skada, 14, 15, 32

    3. Skador på stam

    3.1. Sprickor

    3.1.1. Småsprickor (2-10 mm) i barken

    Frostskada, 10, 23

    3.2. Svulster

    3.2.1. Kulformiga svulster på unga skott.I: Växtsteklar, Euura spp., 22

    3.2.2. Stammen svullen, barken spruckenI: Gallmyggor, t. ex. Rabdophaga viminalis, 11

    3.2.3. Barken spricker upp, kräftsvulst. Runda, röda - rödorange sporgömmen

    S: Nectria spp., 28

    3.2.4. Ytliga svulster

    S: Pilskorv eller Cryptodiaporthe salicella, 25, 27

    3.2.5. Kraftiga stora ovala stamsvulster, invallat av kallusbildning

    S: Glomerella miyabeana eller Cryptodiaporthe salicella, 27, 28

    3.2.6. Kraftiga deformerande zonerade svulster, kallusbildande, rödorange sporgömmen

    S: Nectria galligena, 28

    3.2.7. Knöliga oregelbundna med glasartad vävnad vid snitt

    B: Xanthomonas spp., 31

    3.2.8. Svarta oregelbundna "kakor" på stammen med svarta runda sporgömmen

    S: Hypoxylon spp., 28

    3.3. Nekroser

    3.3.1. Med ytlig utbredning under barken. Blanka svarta sporgömmen

    S: Cryptodiaporthe salicella, 27

    3.3.2. Mörka, ovala, insjunkna fläckar, t. ex. där bladskaft suttit

    S: Glomerella miyabeana, 28

    3.3.3. Mörk fläck av död bark som spricker upp

    S: Nectria spp. eller Glomerella, 28

    3.3.4. Mörka fläckar, slemutsöndring på våren

    B: Xanthomonas spp., 31

    3.4. Sotig beläggning

    S: Sotdaggsvampar, 19

    3.5. Korkartad bark, skotten ibland vinklade

    I: Fjärilar, 13

    3.6. Bark saknas

    3.6.1. Ensidigt

    3.6.1.1. Tandspår längsmed stam

    Älg, rådjur, hjort, 32, 33

    3.6.1.2. Tandspår vinkelrätt mot stam

    Hare, kanin, 34

    3.6.2. Ringbarkning

    Åkersork, kanin, hare, 33, 34

    3.7. Döda skott

    3.7.1. Rosa skinnsvamp vid basen. Missfärgad ved

    S: Silverglans, 30

    3.7.2. Svartfärgad, lös fuktig bark som släpper från stammen

    B: Pseudomonas syringae, 30

    3.7.3. Missfärgad, ljus skrynklig lös bark. Uppsprucken med fullt av små svarta blåsor

    S: Cryptodiaporthe salicella, 27

    3.7.4. Med svarta ihoprullade blad, ev. täckta av gröna sporer

    S:Pilskorv, 25

    3.7.5. Stora knölar och deformationer

    S: Glomerella miyabeana eller Nectria spp., 28

    3.7.6. Med runda rosa sporgömmen

    S: Cinnobersvamp, 29

    4. Skador på rötter

    4.1. Gnag

    Vattensork, åkersork eller kanin, 33, 34

    Ordförklaringar

     

    Abskission      Avsnörning av växtdel, t. ex. blad på hösten.
    Aecidiespor     Ett av konidiesporstadierna i rostsvampcykeln.
                    Uppträder på alternativvärden till Salix.
    Alternativvärd  Mellanvärd som behövs för en värdväxlande svamp,
                    t. ex. lärk för rostsvamp på Salix.
    Ascomycet       Sporsäcksvamp. Den största svampgruppen med en
                    stor variation av svamptyper, ofta med obetydliga små
                    fruktkroppar men även med större som t. ex. murklor.
                    Många är växtparasiter men även saprofyter hör hit.
    Ascospor        De sexuella sporerna hos ascomyceter.
    Basidiomycet    Basidiesvamp. Kännetecknas av sportypen
                    basidiesporer. De flesta storsvampar och
                    matsvampar hör hit men även rost och sotsvamp.
    Cauda           Svansliknade utskott hos bladlöss.
    Gall            Tillväxtförändring på växt orsakad av någon
                    organism oftast en insekt.
    Halssköld       Ryggplatta bakom huvudet på insekt.
    Hyf             Svamptråd. Långa smala celler sammanhängande i trådar.
                    Många hyfer tillsammans bildar ett mycel.
    Kallus          Sårkallus, livlig nybildning av celler i anslutning
                    till en skada bildande en odifferentierad vävnad.
    Klon            Alla plantor med exakt samma arvsanlag.
                    Sticklingsförökning ger kloner.
    Kokong          Hölje som insektslarver spinner som skydd
                    vid övervintring, förpuppning etc.
    Konidie         Konidiesporer, vegetativa sporer; sporer
                    bildade asexuellt genom uppdelning av
                    eller avknoppning på olika sätt från en svamphyf.
    Lenticell       Avgränsad lucker vävnad i barken, por,
                    varigenom gasutbyte kan ske.
    Mycel           Förgrenat system av hyfer (svampceller) av mer eller mindre
                    kompakt slag. Kollektiv benämning på mängd med hyfer.
    Nekros          Lokalt döende växtvävnad.
    Nymf            Ungstadium som liknar den fullvuxna insekten.
    Ospecifik       Betecknar parasit med brett värdspektrum (jfr klonspecifik:
                    parasit som skadegörare bara angriper en enda klon).

     

     

    Parasit       En organism som lever på eller i en annan levande organism
                  (värd) och får sin näring därifrån.
    Patogen       Sjukdomsalstrande organism.
    Perithecium   Rund eller flaskformad fruktkropp hos
                  ascomyceterna innehållande ascosporer.
    Polyfag       En organism som livnär sig på många olika växter.
    Population    En samling individer av en art inom ett område.
    Puppa         Mestadels orörligt stadium mellan larv och vuxen insekt.
    Pyknid        Rund eller flaskformad bildning vari konidier bildas.
                  Ofta svarta mm-stora kulor nedsänkta i värdväxtvävnaden.
    Saprofyt      En organism som lever på dött organiskt material,
                  viktig i nedbrytningsprocesserna.
    Segment       Ledstycken som bygger upp insektskroppen.
    Spor          Förökningskropp hos svampar.
    Sporodochium  Konidiebildande formation, en tät kudde
                  av korta konidiebildande hyfer.
    sp., spp.     Förkortad latinsk beteckning för "en art", "flera arter".
    Stroma        En väv av vegetativa hyfer med eller utan
                  värdväxtvävnad på eller i vilken sporer produceras.
    Systemisk     Betecknar bekämpningsmedel eller sjukdomar
                  som kommer in och sprids i växten.
    Teleutospor   Vinterspor eller vilspor hos rost från vilken basidium
                  och basidiesporer (sexuella sporer) bildas.
    Täckvingar    De främre, hårda vingarna hos skalbaggar.
    Uredospor     Sommarsporer hos rost, ofta gulröda. Asexuellt
                  bildade, ger upphov till nya infektioner med ny
                  uredosporbildning under flera generationer
                  per sommar, eller till vintersporer (teleutosporer).
    Xylem         Vattenledande och stödjande systemet hos växterna,
                  veden hos vedartade växter.

     

    Litteratur

    Bang, P. & Dahlström, P. 1973. Spårboken. Stockholm Norstedts Förlag.

    Carter, D. J. & Hargreaves, B. 1986. A Field guide to caterpillars of butterflies and moths in Britain and Europe. London: Collins.

    Chinery, M. 1988. Insekter i Europa. 2:a upplagan. Svensk bearbetning C.- C. Coulianos. Stockholm: Bonnier Fakta Bokförlag AB.

    Dahl, M. H. & Thygesen, T. B. 1976. Trädgårdens fiender i färg. Skadedjur och sjukdomar på våra prydnadsväxter. Svensk bearbetning Bror Tunblad. Stockholm: AWE/Gebers.

    De Kam, M. 1985. The pathology of energy plantations in Sweden (Report to the Swedish Energy Forestry Project, University of Uppsala. Rapport 548). Rijksinstituut voor onderzoek in de Bos - en Landschapsbouw "De Dorschkamp", Wageningen.

    Fircks, H. A. von, Åström, B. & Ramstedt, M. 1991. Injury to willow species caused by freezing stress and Pseudomonas syringae. Abstracts of the 4th International Plant Hardiness Seminar, Uppsala, Sweden.

    Fischlin, A. 1982. Analyse eines Wald-Insekten-Systems. Der subalpine Larchen-Arvenwald und der graue. Larchenwickler Zeiraphera diniana Gn (Lep., Tortricidae). Diss. ETH Nr 6977. Zurich: ADAG Administration & Druck AG.

    Hartmann, G, Nienhaus, F. & Butin, H. 1988. Farbatlas Waldschlden, Diagnose von Baum-krankheiten. Stuttgart: Ulmer.

    Heie, O. E. 1982. The Aphidoidea (Hemiptera) of Fennoscandia and Denmark. II. Fauna Entomologica Scandinavica 11.

    Heie, O. E. 1986. The Aphidoidea (Hemiptera) of Fennoscandia and Denmark. III. Fauna Entomologica Scandinavica 17.

    Hubbes, M. 1983. A review of the potential diseases of Alnus and Salix in Energy Plantations. IEA/FE Program Group B, Report 1983:5. University of Toronto, Canada.

    Landin, B.-O. 1967-1971. Insekter. Del 1, 2:1 och 2:2. i serien Fältfauna. Stockholm: Natur & Kultur.

    Mandahl-Barth, G. & Coulianos, C.-C. 1968. Vad jag finner i skogen. Stockholm: Almqvist & Wiksell.

    Ossiannilsson, F. 1981. The Auchenorrhyncha (Homoptera) of Fennoscandia and Denmark. Fauna Entomologica Scandinavia 7.

    Ostry, M. E., Wilson L. F., McNabb Jr, H. S. & Moore,L. M. 1989. A guide to insect, disease and animal pests of Poplars. Agric. Handb. 677. US Department of Agriculture, Washington, DC.

    Ramstedt, M. 1989. Identification and characterization of pathogens important in Swedish Salix plantations. Proceedings of the International Energy Agency Task II Joint Workshop. L.A.R.S., Bristol 1988. University of Bristol Printing Unit.

    Schwenke, W. 1972-1986. Die Forstschädlinge Europas. Band 1 - 5. Hamburg och Berlin: Verlag Paul Parey.

    Sennerby-Forsse L. & Johansson, H. 1989. Energiskog - handbok i praktisk odling (Sveriges lantbruksuniversitet, Speciella skrifter 38). Uppsala.

    Sinclair, W. A., Lyon, H. H. & Johnson, W. T. 1987. Diseases of Trees and Shrubs. Comstock Publishing Associates, Cornell University press.

    Tullgren, A. 1929. Kulturväxterna och djurvärlden. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.