VäxtEko


Tidskrift/serie: SLU Info rapporter. Trädgård
Utgivare: SLU Info/Växter
Utgivningsår: 1994
Nr/avsnitt: 381
Författare: Pettersson A.
Titel: Ekologisk äppleodling - en litteraturstudie
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare
Nummer (ISBN, ISSN): ISBN 91-576-4880-8, ISSN 1101-3753

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.

Förord

Föreliggande litteraturöversikt om ekologisk äppleodling är ett sammandrag av hortonom Anna Petterssons examensarbete, godkänt hösten 1992.

Endast odlingsåtgärder som är specifika för den ekologiska odlingen har medtagits. Avsnitten om markbehandling och gödsling är därför ganska omfattande. Den som vill lära sig mer om fruktodling i allmänhet hänvisas till Torsten Johnssons lärobok "Odla frukt", LT:s förlag 1988.

Ingrid Åkesson har granskat växtskyddsavsnitten och påpekat att skadegörarkontrollen inom ekologisk äppleodling är ett ännu så länge ganska obearbetat forskningsfält. De uppgifter som kunnat insamlas är i många fall grundade på mer eller mindre beprövad erfarenhet snarare än på resultat av kontrollerade försök.

En första förutsättning för skadegörarkontroll är goda kunskaper om insekters och svampsjukdomars skadebild och biologi. Detta finns väl beskrivet i ord och bild i "Faktablad om växtskydd". I texten hänvisas därför till dessa under respektive skadegörare.

I avvaktan på försöks- och forskningsresultat inom ekologisk äppleodling är det min förhoppning att föreliggande litteratursammanställning skall vara av intresse för såväl rådgivare som fruktodlare.

Alnarp i april 1994

Barbro Bjurman

  • Inledning
  • Odlingsmaterial och plantering
  • Val av sorter
  • Grundstammar
  • Markbehandling
  • Renhållning i kombination med täckgröda
  • Täckgrödor i relation till rotsårsnematodon
  • Permanent grästäcke
  • Gödsling
  • Stallgödsel
  • Kompost
  • Andra gödselmedel
  • Förebyggande odlingstekniska åtgärder mot skadegörare
  • Prognos och varning
  • I naturen förekommande avskräckningsmekanismer
  • Biologisk bekämpning
  • Nyttodjur
  • Mikrobiologisk bekämpning
  • Vanliga skadegörare och dessas bekämpning
  • Däggdjur
  • Insekter och kvalster
  • Svampsjukdomar
  • Litteratur
  • Bilaga 1. Förteckning över och beredning av växtskyddsmedel, användbara i ekologisk äppleodling

    Upplaga: 300 ex.

    Inledning

    Ekologisk odling är ett samlingsbegrepp för olika resursbevarande odlingssystem och innebär att man inte använder lättlösliga handelsgödselmedel eller syntetiska bekämpningsmedel. Man tar hänsyn till odlingens helhet. Jordens produktionsförmåga upprätthålls huvudsakligen genom recirkulering av organiska ämnen och tillsats av gödselmedel i form av svårnedbrytbara mineraler. Det skapas en levande jord som minskar patogenernas spelrum och som ger sunda växter tack vare en god näringsbalans. Genom odlingsåtgärderna strävar man efter att förebygga skadegörare och ogräs. Sjukdomar förebyggs genom att det används motståndskraftiga sorter (le Clercq et al., 1987, Krav 1993).

    Grund plöjning (15-20 cm) förordas. Man försöker undvika läckage till grundvatten och luft. Stallgödsel komposteras och kompletteras med kalk, råfosfat, stenmjöl, benmjöl, hornmjöl, köttmjöl etc. i så svårlösliga former som möjligt. Baljväxter används för att fixera kväve, mykorrhiza-svampar kan ta upp fosfor. Strävan är att höja den biologiska aktiviteten i jorden. Växtstimulerande medel såsom brännässla och kvarts används. Eftersom man använder lägre kvävenivåer och bättre växtföljder blir bekämpningsbehovet något mindre än i konventionella odlingar. Till parasitbekämpning används mikroorganismer, insekter och växtextrakt. Andra kemiska preparat som används idag är svavel, kalk, såpvatten, formalin, m. m. På grund av den begränsade näringstillgången kan skörden bli 10-20% lägre. Växterna blir friskare och produkterna av bättre kvalitet. Kostnaderna för gödsel och bekämpningsmedel blir mindre, men arbetskostnaderna blir högre. Det högre priset på produkten kan motiveras av en bättre kvalitet (Pettersson, 1985).

    Odlingsmaterial och plantering

    Val av sortor

    Eftersom det inte används syntetiska bekämpningsmedel och man nyttjar direkt bekämpning med naturligt förekommande bekämpningsmedel endast som sista utväg är det viktigt att utgå från sunda sorter, så att behovet av bekämpning minimeras (Lindhard, 1991a).

    Den allvarligaste sjukdomen är äppelskorv, och därför bör man inte odla skorvkänsliga sorter. Vissa skorvresistenta sorter angrips av sjukdomar så som mjöldagg och Gloeosporium, har dålig hållbarhet eller kräver mycket gott klimat för att utvecklas bra. Man får härvid göra en kompromiss med hänsyn till de aktuella odlingsförutsättningarna och konsumenternas krav, eftersom helt perfekta sorter inte finns ännu (Juhlin, 1991). I tabell 1 redovisas sorter som kan vara av intresse för den ekologiska odlingen och i tabell 2 deras plocknings- och konsumtionstider.

    Man bör sträva efter en mångfald av sorter (le Clercq, et al., 1987). Det är viktigt att anpassa sortvalet efter rådande klimattyp och övriga odlingsfaktorer. Med zonangivelser får man ett ungefärligt mått på härdigheten, lokala variationer kan förekomma.

    Grundstammar

    Trädens växtkraft regleras genom rätt val av grundstam. Eftersom ekologiskt odlade träd förmodligen ofta får svårare växtvillkor än konventionellt odlade träd, är det bra om man inte använder alltför svaga grundstammar. Den medelkraftiga MM106 lämpar sig bra för den ekologiska odlingen (Lindhard, 1991a). I mera utsatta lägen i zon III torde även A2 kunna ifrågakomma. Med bra växtförhållanden och små trädavstånd kan dock möjligen den svagväxande M26 användas.

     

    Tabell 1. Sorter för ekologisk odling, härdighet och mottaglighet för
    svampsjukdomar (+ tolerant, - mottaglig).
    Sort              Härdig-    Skorv   Mjöl-    Gloeo-   Kräfta   Anm.
                      hetszon            dagg     sporium
    William's         I          +       +                          Ej känslig
    Pride, Coop 23                                                  för päron-
                                                                    pest
    Birgit Bonnier    I-IV       +       +                          Rel. okänd
    Discovery         I-III      +                         +        Känslig f
                                                                    päronpest
    Jamba             I-III                                         Ej känslig
                                                                    f. svamp-
                                                                    sjukdomar
    Katja             I-III      +       -                          Känslig för
                                                                    pricksjuka
                                                                    Kan angri-
                                                                    pas av skorv
                                                                    svåra år
    Mio               I-III                                         Ej känslig
                                                                    för sjuk-
                                                                    domar
    Prima             I          +       +                         
    Delbarestivale    I-III                                         Sunt träd
                                                                    enl Graus-
                                                                    lund (1990)
    James Grieve      I-III      +       -                 -        Kan dock
                                                                    angripas av
                                                                    skorv svåra
                                                                    år
    Aroma             I-III      +                -        -       
    Ingrid Marie      I-III                       -        -       
    Kim               I-III                                         Ej känslig
                                                                    f. svamp-
                                                                    sjukdomar
    Coop 25           I-II       +                +                 Ej känslig
                                                                    f. lagr.-
                                                                    sjukdomar
    Coop 26           I-II       +                +                 Ej känslig
                                                                    f. lagr.
                                                                    sjukd.
    Hushållsfrukt                                                  
    Antonovka         I-VI       +                                 
    Belle de          I          +                -                
    Boskoop                                                        

     

     

    Tabell 2. Plocknings- och konsumtionstid för sorterna i tabell 1.
    Sort                      Plockningstid     Konsumtionstid
    William's Pride Coop 23   Augusti           aug. - sept.
    Birgit Bonnier            September         sept. - okt.
    Discovery                 "                 -"-
    Jamba                     "                 -"-
    Katja                     "                 -"-
    Mio                       "                 -"-
    Prima                     "                 -"-
    Delbarestivale            Aug. - sept.      okt. - nov.
    James Grieve              September         -"-
    Aroma                     "                 okt. - jan.
    Ingrid Marie              "                 okt. - mars
    Kim                       "                 dec. - april
    Coop 25                   "                 jan. - mars
    Coop 26                   "                 jan. - april
    Hushållsfrukt                              
    Antonovka                 September         okt. - dec.
    Belle de Boskoop          Oktober           dec. - april

     

    En kraftig tillväxt gynnar alltid angrepp av kräfta eftersom vävnaden blir lösare (Åkesson, 1987). Pricksjuka uppträder mera sällan på sorter, som förädlats på grundstammar med djupare rotsystem, eftersom trädet då blir bättre försörjt med näring och vatten (Johnsson, 1982).

    I tabell 3 redovisas de ovannämnda grundstammarnas mottaglighet för vissa vanliga skadegörare.

    Markbehandling

    Det finns flera möjliga markbehandlingar som dessutom kan kombineras med varandra efter behov. De första fyra åren bör dock marken hållas öppen för att gynna trädens tillväxt så mycket som möjligt.

    Renhållning i kombination med täckgröda

    Jorden i hela odlingen hålls fri från ogräs genom mekanisk renhållning. Från ca. första juli sås en täckgröda in eller också kan ogräset få växa fritt. På våren när jorden kan bära maskiner harvas eller fräses jorden igen tills ny täckgröda sås in, omkring första juli. Med detta systemet kommer täckgrödan inte att konkurrera med träden om vatten och näring på försommaren (Nielsen, 1988).

     

    Tabell 3. Relativ mottaglighet hos A2, MM106 och M26 för några vanliga
    skadegörare.
    Skadegörare     A2               MM106          M26
    Skorv           rel. resistent   intermediär    intermediär
    Mjöldagg        rel. känslig     intermediär    rel. resistent
    Blodlus         känslig          resistent      känslig
    Päronpest       mkt. känslig     intermediär    känslig
    Latenta virus   tolerant         tolerant       rel. känslig

     

    Täckgröda bör väljas med hänsyn till region, jordtyp och klimat (Teskey & Shoemaker, 1978). Extra kalium kan behöva tillsättas. Detta kan t. ex. ske med gräsklipp (Lindhard, 1991a).

    Täckgrödan påverkar avmognaden hos träden genom att den tar upp kväve. Den fungerar som ett skyddande lager för rötterna under vintern och harvad på våren ger den ett tillskott av organiskt material (Teskey & Shoemaker, 1978). Det ger bra transportmöjligheter vid skörden och frukterna får bra färg p. g a. lägre kvävehalt. Bra insåddsgröda kan italienskt rajgräs vara (Vittrup Christensen, et al., 1987).

    Humlelusern tillför jorden kväve och tar upp fosfor och kalium från djupare jordlager som ungträden kan utnyttja sedan lusern plöjts ned. Humlelusern trivs bäst på styvare jordar med pH 7. Till lättare jordar med lägre pH kan man istället välja sötlupin (Johnsson, 1988).

    Täckgrödor i relation till rotsårsnematodon

    På lättare sandjordar där fruktodling bedrivs trivs rotsårsnematoden Pratylenchus penetrans bäst och kan bli till stor skada (Kauri-Pääsuke, 1973). Genom tillförsel av stora mängder organiskt material, kan man förvänta sig en livlig rovsvampsverksamhet med en effektiv bekämpning av rotsårsnematoden. Tyvärr är de flesta täckgrödor som används idag värdväxter för nematoden och det kan leda till att nematoden istället uppförökas. Nedan redovisas täckgrödor, lämpliga för ekologisk äppleodling

    Motståndskraftiga mot rotsårsnematoden:

    Italienskt rajgräs (Lolium italicum)

    Westerwolldiskt rajgräs (Lolium rigidum)

    Ettårig ogräsflora. Steliaria media, Poa annua etc.

    Ej motståndskraftiga:

    Engelskt rajgräs (Lolium perenne)

    Humlelusern (Medicago lupulina)

    Gynnar rotsårsnematoden, men producerar mycket grönmassa:

    Bitterlupin (Lupinus angustifolius)

    Gullupin (Lupinus luteus)

    Persikeklöver (Trifolium resupinatum)

    Honungsört (Phacelia sp.)

    Seradella (Ornithopus sativus)

    Foderraps (Brassica napus)

    Rybs (Brassica campestris v. oleifera)

    Det är viktigt att nematodbeståndet, växtperiodens längd och grönmassans storlek står i rätt relation till varandra om bekämpning ska kunna ske.

    Följande metoder kan användas på sandjordar:

    1. Täckgröda sås i slutet av juni eller början av juli och lämnas orörd till nästa vår. Om jorden är infekterad av rotsårnematoder kan endast icke värdväxter användas t. ex. italienskt rajgräs.

    2. Täckgröda sås som under punkt 1, men nedmyllas på hösten när skörden är avslutad (oktober-november). Man kan inte ha täckgrödor som gynnar rotsårsnematoder.

    3. Täckgrödas sås tidigt på våren och nedmyllas i augusti. Alla prövade täckgrödor kan användas, men nedmyllningen måste ske tidigt medan temperaturen är hög. Man kan ibland korta in växtperioden för snabbt växande grödor till två månader, vilket även betyder kortare reproduktionstid för rotsårenematoden.

    Permanent grästäcke

    Efter de första 4-6 åren kan gräs sås in. Gräset förhindrar jorderosion och bevarar jordstrukturen, dessutom är det lättare att köra redskap på våt jord om där finns ett växttäcke. Man måste ta mer hänsyn till kvävestatusen hos träden. Gräset kan behöva både vattnas och gödslas. Dessutom bör man klippa det regelbundet till en höjd av 7-10 cm för att lätt kunna arbeta i odlingen och för att reducera gräsets rötter, så att konkurrensen med trädets rötter blir något mindre (Dahlsson et al., 1987). Klippet kan blåsas in i trädraden. Negativa följder kan vara att skorvinfekterade blad kan ligga kvar från föregående växtsäsong och sprida sporer på våren, vissa insekter, sorkar och möss trivs också utmärkt i gräset. Risken för frost i blomningen ökar (Teskey & Shoemaker, 1978).

    Grässkiktet måste vara mellan 5-10 cm tjockt. Gräs bryts ned snabbt och måste förnyas 2-4 ggr på en säsong. Det stimulerar mikroorganismerna i jorden. När gräs och halm bryts ned frigörs kalium. Är jorden i god hävd räcker det med att tillföra kvävehaltiga gödselmedel (Nielsen, 1988). Gräsklipp är kväverikt, men det mesta går bort som ammoniak i samband med klippningen. Det blir mest kalium som tillsätts i samband med gräsklipp. Vattningsbehovet blir mindre. Jordtemperaturen blir högre på vintern och lägre på sommaren. Möss och andra gnagare kan ödelägga unga träd på kort tid. Man kan använda plasthylsor som sticks ned några cm i jorden så att gnagarna inte kommer åt den allra nedersta delen av stammen. Svampar, som förstör barken, stimuleras också av täckmaterialet eftersom barken hålls fuktig stora delar av växtsäsongen. Detta kan motverkas av att hålla en öppen zon runt trädstammen. Stammen kan då torka upp efter regn. Stamskydd bör också tas bort på våren för att en bättre upptorkning skall ske (Redalen & Vestrheim, 1991). Jorden i trädraden kan även täckas med papper, halm, barkflis, kom ost eller andra organiska material. Materialet hämmar ogräset, behåller fuktigheten i marken och kan på lång sikt bidra med näring till träden och förbättra jordstrukturen. Ju tjockare täcklager desto kraftigare ogräshämmande effekt uppnås.

    För vidare läsning om olika täckgrödor och täckmaterial rekommenderas Lisbeth Larssons litteraturstudie från 1991; "Marktäckning och täckodling/gröngödsling".

     

    Tabell 4. Tillåtna gödselmedel i Sverige (KRAV 1993).
    Mineraliska gödselmedel får tillsättas i sina naturliga former om
    de inte utsätts för processer, vilka syftar till att göra dem mer
    lättlösliga, undantaget malning.
    Alger                                       Guano
    Algkalk                                     Kalkstensmjöl
    Apatit                                      Råfosfat
    Avfall från           hushåll               Stallgödsel
                          livsmedel             Stenmjöl
                          skogsindustri         Silikatkalk
                          slakteri              Torv
                          textilindustri        Tång
    Dolomit                                     Vedaska
    Fiskmjöl                                   

     

    Gödsling

    Gödsling genom baljväxtodling på ogödslad jord innan kulturstarten kan tillföra 250-300 kg N/ha och år. Baljväxten måste plöjas ned för att träden skall kunna utnyttja näringen (Johnsson, 1988).

    Kvävegödsling stör nitrifikationsbakteriernas aktivitet Benmjöl, hornmjöl och blandningar av dessa är lämpliga som grundgödsling före kulturstart. Man ska mylla ned dem så att de hinner brytas ned i takt med att den växande grödans näringsbehov ökar (Eskilsson, 1982). Tillåtna gödselmedel i Sverige och Danmark redovisas i tabell 4 och 5.

    Komposterad gödsel är utmärkt till fruktträd. Då halm tillförts till träck och urin tas ammoniumkvävet upp av mikroorganismer vid nedbrytning av halmens kol, och kvävet fastläggs. Senare omvandlas det organiskt bundna kvävet långsamt till ammoniumkväve och kan under syrerika betingelser omvandlas till nitrat (Steineck et al., 1991). Däremot kan flytgödsel vara direkt skadligt för mikrolivet i jorden om det lagrats anaerobt och innehåller svavel föreningar eller andra giftiga ämnen.

     

    Tabell 5. Tillåtna gödselmedel utan tillsats av lättlösliga näringsämnen i
    ekologisk odling i Danmark enl. Madsen & Wanscher 1991.
    Stallgödsel                        Thomasmjöl
    Halm                               Råkali
    Torv                               Kaliumsulfat
    Kompost på förbrukat svampsub-     Kalksten
    strat
                                       Krita
    Kompost av organiskt hushålls-     Magnesiuminnehållande bergarter
    avfall
                                       Dolomitkalk
    Kompost av växtrester              Epsomsalt (magnesiumsulfat)
    Animaliska biprodukter från        Gips
    livsmedelsindustri och textil-     Spårelement (bor, koppar, järn,
    industri.                          mangan, molybden, zink)
    Tång och tångprodukter             Svavel
    Alger och algprodukter             Stenmjöl
    Bark och träavfall                 Lera (bentonit, perlit)
    Träaska                           
    Råfosfat                          

     

     

    Tabell 6. Förbrukning av växtnäringsämnen i kg/ha i äppleodling
    Förbrukn.    Vid prod.    N       P      K       Ca      Mg     Källa
    enhet        av
    Frukt        3800 kg ts   15      3      37      3       1,5    Vittrup
                                                                    Christensen
                                                                    et al. 1987
    Blad         1500 kg ts   34      3      20      18      3     
    Stam/rot     2000 kg ts   8       1      4       12      1     
    Frukt        20 t/ha      50      5      50      25      5      Vittrup
                                                                    Christensen
                                                                    et al. 1987
    -"-          -"-          31,9    8,5    37,3    40,5    3,7    Lust 1987
    Frukt        -"-          20      5      40      4       2      Örjavik
                                                                    et al. 1985
    Blad/stam/   -"-          90      15     110     140     20    
    rot
    Frukt        30 t/ha      50-70   8-10   50-70   25-30   8-10   Johnsson
                                                                    1988

     

    Stallgödsel

    Stallgödsel är en oenhetlig produkt. Innehållet i kogödsel kan variera från år till år och från gård till gård på rund av olika inblandning av ströhalm, gödselhantering, olika nivåer på överutfodringen, sammansättning på boskapen (köttdjur får mer spannmål än mjölkdjur) osv. Man bör inte dosera stallgödselgivan enbart på mängden utan även ta hänsyn till näringsinnehållet (Steineck, et al., 1991). Detta bestäms lämpligast med kemisk analys. Provtagning och snabbanalys ska tas vid varje spridningstillfälle. Kvävet, angett i NH4-kväve/ha, bestämmer givans storlek. Gödseln myllas ned med speciella aggregat (Siman, 1981). Grödans behov, avkastning och markens leverans förmåga bestämmer mängden (Steineck, et al., 1991). Tabell 6 anger äppelträdens näringsbehov, tabell 7 anger olika jordars leveransförmåga. Regelbundet spridd stallgödsel ger en kvävereserv i marken, som på sikt minskar behovet av kvävegödsling. Ojämn spridning ger dåligt resultat. Kontroll av jordens näringstillstånd under rens lopp blir viktigare ju mer stallgödsel man använder. Kvävet frigörs långsamt och kan orsaka sen avmognad och därmed påverka trädens härdighet negativt. Även fruktfärgen kan påverkas i negativ riktning (Teskey & Shoemaker, 1978). Beträffande olika näringskällors verkningstider, se tabell 8. Det finns ett klart samband mellan torrsubstanshalten i gödseln och näringsinnehållet. Räknat på torrsubstanshalten är kospillning näringsrikare än hästspillning. I färskt tillstånd är hästgödseln näringsrik och bryts snabbt ned av mikroorganismer. Fårgödsel har ungefär samma egenskaper som hästgödseln (Eskilsson, 1982). Näringsinnehåll i olika gödselmedel finns listade i tabell 9.

     

    Tabell 7. Olika jordars näringsinnehåll och förmåga att leverera näring
    (Claesson & Steineck, 1991).
    Jord-    Djup      Näringsförråd           Årlig leverans 0-100 cm
    typ      cm
                       N       P       K       N       P       K
                       ton     ton     ton     kg      kg      kg
    Sand     0-25      4       1,5     60      30-50   5-20    10-50
             25-100    2       2-3     180                    
    Lera     0-25      8       1,5     60      40-80   5-20    50-150
             25-100    4       2-3     180                    

     

     

    Tabell 8. Verkningstider i procent, grovt räknat, för olika gödselmedel
    (Könemann 1980).
    Typ av näringskälla   1:a året    2:a året    3:e året
    Benmjöl               30          35          35
    Blodmjöl              80          20          -
    Fårgödsel             45          35          15
    Gödselvatten          100         -           -
    Hästgödsel            50          35          15
    Kogödsel              45          35          15
    Kompost               40          30          20
    Peru-guano            60          25          15
    Svingödsel            30          35          35
    Tomasfosfat           25          50          25

     

    Svinutfodringen är mer enhetlig än nötkreaturens. Träcken och urinen blir därför mer enhetlig ur växtnäringssynpunkt. Hanteringen kan göra att den skiljer sig åt något. Vid utfodring med vassle och potatis ökar kaliumhalten. Fosforn finns huvudsakligen i träcket, medan kalium återfinns i urinen (Claesson & Steineck, 1991). Svingödseln är kall, men näringsrik och kaliumhalten är hög (Eskilsson, 1982).

    Hönsgödseln är snabbverkande och näringsrik. Jämfört med kogödseln är växtnäringshalten i procent av torrsubstansen dubbelt så hög (Eskilsson, 1982). Fjäderfägödsel bör betraktas som fullgödselmedel och innehåller utöver N, P, K även S, Mg, B, Cu och Mn. Näringsinnehållet kan variera med djurslag, ras, utfodring och hantering (Persson, 1983). Det är främst torrsubstanshalten och kväveinnehållet som påverkas vid hanteringen (Berglund, 1983).

    Stallgödseln från mink och räv bör betraktas som fosforgödselmedel. Kväveinnehållet är blygsamt på grund av uppsamlingstekniken. Fodret till pälsdjuren innehåller mycket fosfor och lite mindre kalium (Steineck, 1987).

    Tillförseln av tungmetaller med stallgödseln var liten i jämförelse med det ursprungliga tungmetallvärdet i jorden enligt en undersökning i Uppsala. Trots höjda tungmetallhalter i marken (Zn och Mn), har växtens innehåll inte ökat. Cd- halten i växterna sänktes med 30%. Troligen binds tungmetallerna av mikroorganismer i marken så att de ej kan tas upp av växten (Andersson, 1982).

     

    Tabell 9. Gödselmedel och dessas växtnäringsinnehåll i procent.
    Närings-     N       P       K       Ca      ts     Källa
    ämne
    Algomin                              801            Örjavik et al. 1985
                                         801            Lust 1987
    Benmjöl      4       21      0,2     30             Könemann, 1980
                         13                             Finck 1982
    Blodmjöl     15      1,3     0,7     0,8     60     Könemann 1980
    Fårgödsel    0,56    0,16    0,32    0,28    32     Könemann 1980
                 0,83    0,23    0,67            36     Teskey &
                                                        Shoemaker 1978
    Guano        4-6     4-5     2                      Finck 1982
    Havrehalm    0,6     0,2     1,3             91     Teskey &
                                                        Shoemaker 1978
    Hornmjöl     10,2    5,5             6,6     85     Könemann 1980
                 10-12                           65-75  Lust 1987
    Hästgödsel   0,51    0,44    0,32    0,21    30     Könemann 1980
    Hönsgödsel   0,7     0,7     0,7                    Örjavik et al. 1985
                 0,7     0,7     0,35                   Eriksson 1990
                 1       0,3     0,4             15     Finck 1982
                 6,7     2,7     1,8             25     Berglund 1983
    Klöverhö     2,1     0,5     2,0             87     Teskey &
                                                        Shoemaker 1978
    Köttmjöl     5,8     17,4    0,3     22,3    40     Könemann 1980
    Minkgödsel   0,9     1,8     0,3             3-4    Steineck 1987
    Nötgödsel    0,1     0,12    0,35                   Siman 1981
                 0,45    0,08    0,40    0,11    9,2    Kjellerup &
                                                        Klausen 1975
    kompost.     0,48    0,18    0,55                   Granstedt 1990
    Stenmjöl             1,51    0,87    12,63          Könemann 1980
    Svingödsel   0,2     0,2     0,35                   Örjavik et al 1985
                 0,5     0,1     0,3                    Vittrup Chris-
                                                        tensen et al. 1981
    Torv         0,12    spår    0,01            20     Steineck et al. 1991
    Tång         0,19    0,29    0,04    0,54    5      Könemann 1980
    Vetehalm     0,55    0,20    1,0             90     Teskey &
                                                        Shoemaker 1978
    Äpple-       0,26    0,24    0,1     0,04    70     Könemann 1980
    rester
    1 = kalciumkarbonat + 20% magnesiumkarbonat

     

    Gödseln bör spridas på våren eller eftervintern. Jordart och nederbörd bestämmer (Eriksson, 1985). Halmrik stallgödsel kan spridas på hösten. Något kväveläckage blir det inte. På våren kan man sprida väl brunnen gödsel som då måste brukas ned snabbt för att undvika kvävebortgång. Vid höstspridning motsvarar kväveeffekten endast 50% av det uppmätta kvävevärdet, men viss effekt fås nästa år också (Örjavik et al., 1985). pH i marken, temperatur, ammoniumkoncentration, vattenavdunstning och vindhastighet är faktorer som påverkar gasförlusterna. Kvävet kan försvinna genom denitrifikation (Yepsen, 1976).

    Kompost

    Kompost är inte så näringsrik utan ökar i första hand nedbrytningen i marken. Näringsinnehållet varierar med materialet i komposten och komposteringsmetoden. Den sprids lämpligast på våren och myllas då ned i ytlagret (Örjavik et al., 1985). C/N-kvoten kan ligga på 20-30 (Finck, 1982). Ju högre C/N-kvot desto mindre kväve förloras vid aerob kompostering. Kvävets tillgänglighet för växterna minskar med ökad C/N-kvot, men mer av det producerade kvävet kan återföras till jorden (Kirchmann, 1985). Komposterat material har redan en mikroflora av svampar och bakterier som kan konkurrera med ev. patogener vid materialets nedbrytning. Färskt material saknar denna mikroflora. Man bör undvika fett och kött i komposten. Komposten bör förvaras i ett slutet kärl så att näringsämnen hindras läcka med regnvatten eller avdunsta. Det är viktigt att komposten vänds regelbundet så att syre kommer till överallt. Blir komposten för torr måste den vattnas (Yepsen, 1976).

    Andra gödselmedel

    Blod- och köttmjöl är först och främst en kvävekälla. Kvävet finns i organisk form. Det kan blandas i komposten, ca. 10-15 kg/ton eller spridas på fältet 2-300 kg/ha på våren (Örjavik et al., 1985). Könemann (1980) anger 100- 500 kg/ha. Det är mer snabbverkande än hornmjölet (Eskilsson, 1982). Blod- och köttmjöl innehåller även lite fosfor.

    Gödselvatten av nässlor tillreds genom att låta 10 kg färska nässlor eller 2 kg torkade nässlor jäsa 10-14 dagar i 100 l vatten (Örjavik et al., 1985). Efter jäsningen späds det 1:10. Näringsinnehållet visar stora variationer mellan olika år, årstider och ålder på nässlorna. Halterna har däremot inte varierat med växtplatserna. Vårplockade nässlor hade höga halter NH4, P och K medan sensommarnässlor hade högre halter Ca, Mg och S. Mängden bakterier i nässelvatten är högt och kan ur växtpatologisk synpunkt vara spännande med tanke på ev. antagonistisk verkan (Peterson, 1988). Se bilaga 1!

    Hornmjöl består av 65-75% organisk substans och 10-12% kväve. Mer grovmalet hornmjöl kan bestå av 85-90% organisk substans (Lust, 1987). För att få effekt måste mjölet komma i kontakt med jorden (Eskilsson, 1982). Lämplig giva kan vara 100-500 kg/ha (Könemann, 1980).

    Humlelusern som täckgröda på ogödslad jord beräknas tillföra jorden kväve motsvarande 150-300 kg kalksalpeter per ha. Depositionen i sydvästra Sverige är ca. 20-30 kg N/ha och år (Berglund, 1989).

    Benmjöl är ett fosforgödselmedel (Örjavik et al., 1985). Det erhålls som biprodukt från slakterierna. Benmjölets fosfor är bundet i ganska svårlösliga föreningar. Bäst gödslingseffekt får man på jordar med något sur reaktion (Eskilsson, 1982). 500-700 kg/ha är en vanlig giva (Könemann, 1980). Innehållet kan variera något beroende på sort och ålder på benen. Rå benmjöl innehåller 2- 4% N och 22-25% fosforsyra. De feta materialen i rått benmjöl förlänger nedbrytningstiden. Det mest förekommande benmjölet är gjort på ångade ben, där fettet avlägsnats. Det är lättare att blanda i jorden än det råa benmjölet. Ångat benmjöl innehåller 1-2% N och upp till 30% P (Yepsen, 1976).

    Fosforhaltiga stenar kan innehålla 28-39% fosforsyra och även något kalciumfosfat (Yepsen, 1976). Stallgödselns fosfor består av ungefär 20-30% organiskt och 70-80% oorganiskt fosfor (Steineck et al., 1991).

    Träaska innehåller varierande mängder K, beroende på vilket trädslag askan kommer ifrån. Förutom trädslaget varierar askans innehåll med förhållandet ved kontra bark, växtplats m. m. Aska från en bok kan ha följande näringsämnen (viktsprocent); 12% K, 21% Ca, 16% Mg, 1,5% P, 1,5% Na (Östergaard, 1983). Könemann (1980) anger 200-600 kg/ha som lagom giva.

    Tång och alger är rika på kalium och spårelement. Ev. saltvatten bör tvättas bort innan det myllas ned i jorden. Det kan också användas som mulch (Yepsen, 1976).

    Dolomitkalk innehåller ca. 12% Mg. Bittersalt innehåller 10% Mg.

    Kieserit innehåller 15% Mg men är sämre lösligt i vatten (Vittrup Christensen et al., 1987).

    Aigomin innehåller 80% CaCO3, 10% MgCO3, 2-4% organisk substans + andra ämnen (Örjavik et al., 1985).

    Förebyggande odlingstekniska åtgärder mot skadegörare

    Målet är att genom beaktande av naturliga förutsättningar, genom odlingsåtgärder och genom att gynna nyttiga organismer skapa bästa möjliga förhållanden för växterna, så att bekämpning av skadedjur och sjukdomar endast i undantagsfall ska behövas.

    Man bör undvika ensidiga storskaliga odlingar och istället gynna en så mångsidig sammansättning av djur och växter som möjligt. Sjukdomar och skadedjur gynnas av att växterna står tätt (Schmid & Henggeler, 1986).

    Jordens skötsel är av central betydelse. Skonsam jordbearbetning, marktäckning med organiskt material och en balanserad organisk gödsling gynnar jordens mikroliv (Schmid & Henggeler, 1986). Mekanisk jordbearbetning ökar nedbrytningen av gamla växtrester så att smittspridning minskar. Friska växter kan från organisk gödsel ta upp aminosyror och antibiotika som marklevande organismer producerat (Källander, 1985). Mekanisk jordbearbetning kan direkt skada larver, ägg och insekter, eller dra upp dem till ytan, där fåglar kan äta upp dem eller dör de av uttorkning (Örjavik et al., 1985).

    Alltför frikostig gödsling (speciellt kväve) leder till svagare cellvävnad och ändrad sammansättning av cellsaften, vilket medför ökad mottaglighet för vissa svampsjukdomar och skadedjur, t. ex. mjöldagg, kräfta, spinn och bladlöss (Schmid & Henggeler, 1986). Magnesiumbrist, t. ex. på grund av kaliumöverskott, kan leda till ökat behov av spinnbekämpning (Örjavik et al., 1985).

    Genom beskärning kan mjöldaggsangripna knoppar avlägsnas (Lindhard, 1991b).

    Rätt skördetidpunkt och rätt lagring är av yttersta vikt för att kvaliteten ska bestå fram till konsumentledet (Schmid & Henggeler, 1986). För att få bra hållbarhet och ökad motståndskraft mot svampsjukdomar kan behandling med kalcium och kisel behövas (Juhlin, 1991). Besprutningar med preparat innehållande kisel, t. ex. åkerfräkenextrakt vår och höst, minskar mottagligheten för bl. a. mjöldagg. Kalciumhaltiga preparat, t. ex. algomin och ekaska, höjer också motståndskraften mot svampsjukdomar (Arman, 1980).

    Genom att hålla rent från syrafamiljens växter (t. ex. skräppa, pilört och syror) minskar man behovet att bekämpa syrastekeln, som värdväxlar med äpple (Nielsen & Vittrup, 1988).

    Det är mycket viktigt med lähäckar. Marken i odlingen blir fuktigare, det blir högre temperaturer i odlingen och det ger en bättre fauna med fåglar och insekter. Ca 20-30 fågelholkar per ha behövs i en odling (Walldén, 1978). Ha torn bör inte finnas i lähäcken på grund av risken för päronpest. Överhuvudtaget bör lähäckens känslighet för sjukdomar (skorv, kräfta) beaktas (Åkesson, 1991a).

    Frostskador kan leda till ökade angrepp av kräfta, men kan reducera mjöldaggsangrepp. I regel sätter det ner trädets vitalitet och gör det mer känsligt för olika sorters patogener (Friedrich et al., 1987).

    Prognos och varning

    Prognos systemet bygger på inventering av övervintringsstadier av skadeinsekterna, okulär besiktning av knoppar, blommor och blad, insamling av skakprov och fångst i fälla. Med ledning av detta kan man bestämma skadetröskelvärden. Metodiken används i integrerad fruktodling, där man kan sätta in kemisk bekämpning vid behov. Prognoser för ekologisk odling ligger ännu i framtiden.

    Fjärilar kan fångas i feromonfällor (Nielsen & Vittrup, 1988). Lyckade försök med feromonfällor för att övervaka flygaktiviteten för äpplevecklare och äppleskalvecklare har gjorts. Man använde sig då av ca. 34 feromonfällor per ha.

    I naturen förekommande avskräckningsmekanismer

    Repellenter kan hindra skadedjuren att landa på näringskällan. Äthämmare verkar sedan djuren har landat och förhindrar näringsupptagning. De kallas också deterrenter. Sprutas äthämmare på växten blir de växtdelar som täcks av äthämmaren skyddade, medan nya skott och blad som utvecklas efter spruttillfället inte är det. Många växter innehåller äthämmare. Det tropiska neemträdets frukter (Azadirachta indica) innehåller azadriachtin, som till viss del är systemiskt (Wahlin, 1979).

    En viss sort kan sakna egenskaper som normalt lockar skadedjuret. Växten kan ha en för insekten obehaglig smak eller doft, eller ha glatt yta istället för hårig. Ytans beskaffenhet kan medföra att insektshonan inte finner växten lämplig för äggläggning. I en del fall vet man att avvisningen är knuten till bestämda ämnen (äthämmare) som finns i större koncentrationer i resistenta sorter än i icke resistenta sorter (Wahlin, 1979).

    Biologisk bekämpning

    Biologisk kontroll och odlingstekniska åtgärder eliminerar sällan patogenerna helt, men kan reducera antalet eller deras förmåga att orsaka sjukdomar (Örjavik et al., 1985).

    Biologisk bekämpning definieras som "användning av naturliga fiender för att hindra eller reducera angrepp av skadegörare". Detta innebär att man utnyttjar predatorer (rovlevande organismer) eller parasitoider (organismer med parasitiskt levnadssätt) som leder till värddjurets död. Detta bör skiljas från parasiter, som inte dödar värddjuret, patogener (sjukdomsorganismer) eller antagonister (organismer som kan konkurrera ut de skadliga eller hålla dem på låg nivå). De olika nyttoorganismerna har olika verkan och därför kan man använda den biologiska bekämpningen enligt olika strategier:

    a. Knock-down-effekt, dvs. en snabb och dödlig effekt efter enstaka behandling.

    b. Att introducera och varaktigt etablera en organism i en skadegörarpopulation som saknar naturliga fiender.

    c. Genom att förbättra miljön för de naturligt förekommande fienderna kan dessa få större betydelse (Berglund et al., 1988).

    En stor fördel med de biologiska preparaten är att de flesta har ett smalt värdspektrum och att de är skonsamma mot miljön och brukaren. Risken finns dock att brukaren utvecklar allergi mot preparat i pulverformuleringar t. ex. svampsporer (Berglund et al., 1988).

    I regel finns det många naturliga fiender som angriper skadegörarna. En reglering av skadegörarna har till ändamål att skapa möjligheter för nyttodjuren att hålla skadegörarna på en acceptabel nivå (Lindhard, 1991b).

    Puppor av t. ex. parasitstekel klistrade på pappersremsor kan lätt sättas ut på fältet. Trichogramma, som är en äggparasit och dödar värden innan den som larv hunnit orsaka skador på grödan, fungerar mot olika fjärilslarver. I Östeuropa och USA har det fungerat bra. Panonychus persimilis används mot spinnkvalster. Variationer i klimatet kan dock äventyra systemet. De naturliga fienderna kan också rymma fältet.

    Nyttodjur

    Högre djur

    Fladdermöss jagar under skymningen och natten. De fångar insekter som t. ex. vecklare, mätare, nattflyn och ollonborrar som fåglarna inte kommer åt. Fladdermusholkar kan sättas upp i odlingen (Schmid & Henggeler, 1986).

    Mårddjur jagar t. ex. möss och råttor. Helst jagar de om natten. Rishögar och stenrösen ger gott skydd åt mårddjuren (Schmid & Henggeler, 1986).

    Fåglar håller efter insekter. Rovfåglar äter möss och sorkar. Man kan ordna sittplatser (2 m höga) för rovfåglarna och sätta upp fågelholkar.

    Paddor och grodor äter maskar, sniglar och insekter. Vattensamlingar och våtmarker i närheten av odlingen bör bevaras (Schmid & Henggeler, 1986).

    Insekter

    Blomflugor: Vissa arter lägger enstaka ägg i bladluskolonier. De flesta blomflugor hinner med flera generationer under året. En larv kan förtära 150-900 bladlöss tills det är dags för förpuppning (Schmid & Henggeler, 1986).

    Jordlöpare: Jordlöpare övervintrar som skalbaggar i jorden. De är nattaktiva och under dagen håller de sig gömda under stenar, bark o. dyl. De konsumerar mängder av puppor, larver och insekter (Schmid & Henggeler, 1986).

    Nyckelpigor: Både larver och vuxna lever på bladlöss. En larv kan sätta i sig 200-600 bladlöss tills förpuppning sker (Schmid & Henggeler, 1986).

    Parasitsteklar: Arterna är strängt specialicerade på sina värdar t. ex. bladlöss, blodlöss, fjärilsägg, larver, puppor mm. Stekellarven lever inne i värddjuret och förpuppar sig i en spunnen kokong inuti det urätna värddjuret (Schmid & Henggeler, 1986). En hona kan lägga 200-1000 ägg i en bladlus. Avklippta grenar, där det kan finnas övervintrande parasitsteklar kan sparas i en hög (Schmid & Henggeler, 1986).

    Skinnbaggar

    Näbbstinkflyn äter spinnkvalster, bladlöss och andra bladsugare samt små larver. De övervintrar som vuxna men blir aktiva tidigt på våren (Redalen & Vestrheim, 1991).

    Ängsstinkflyn lägger äggen under barksprickor, där de övervintrar. De lever främst av bladlöss, kvalster och små larver (Schmid & Henggeler, 1986).

    Nätvingar lägger upp till 20 ägg. Äggen läggs tidigt på våren innan bladlössen hunnit etablera sig. Larverna kan fördröja bildningen av bladluskolonier. En larv kan under sin utveckling till vuxen äta 200-500 bladlöss, men även andra skadegörare. Larverna är mycket känsliga för olja (Schmid & Henggeler, 1986).

    Spindeldjur

    Spindlar äter insekter av skilda slag som de fångar själva i nät eller med andra fångstmetoder. Det kan röra sig om fjärilar, bladlöss, larver och skalbaggar, men även nyttodjur (Schmid & Henggeler, 1986).

    Rovkvalster: Det förekommer många olika rovkvalster på växterna. En stor rödbrun art förekommer allmänt på fruktträd, där den äter kvalster och små insekter. Den har bara 1-2 generationer per år. Det går att köpa rovkvalster, som man placerar ut på lämpliga avstånd. De kan livnära sig på pollen och svamphyfer i brist på kvalster. De är också känsliga för många sprutmedel (Redalen & Vestrheim, 1991).

    I tabell 10 redovisas översiktligt en del naturliga fiender till vanliga skadegörare.

    Mikrobiologisk bekämpning

    Man kan inte utan vidare sätta igång med mikrobiologi sk bekämpning av skadedjur. Först måste man ha en ingående kunskap både om skadegöraren och mikroorganismen och samspelet dem emellan samt eventuella verkningar på andra organismer, bl. a. människan (Berglund et al., 1988).

    En förutsättning för användning av mikrobiologiska medel i stället för kemiska är att det mikrobiologiska medlet är mindre riskabelt för den övriga faunan inklusive människan. Närvaro av en del mikroorganismer i mycket hög koncentration kan vara skadlig. Denna risk är störst i laboratorier, men också allergiska reaktioner hos enskilda människor kan förekomma hos dem, som hanterar preparaten.

    Vissa mikrobiologiska medel är ganska selektiva medan andra är bredverkande. Kapselvirus och kärnpolyedervirus hör till dem som är mest selektiva. Svampar som används för mikrobiologisk bekämpning är betydligt mindre selektiva. Andra nyttiga insekter, inklusive bin och humlor, kan dödas av dessa svampar (Berglund et al., 1988).

    Insektsvirus

    I England har man använt ett granulärvirus mot äppelvecklaren (Cydia pomonella) med gott resultat. Tidpunkten för behandlingen är mycket viktig. Viruset måste appliceras i samband med att äggen kläcks och då m s te viruspartiklarna täcka alla blad- och fruktytor. Sker besprutningen senare har larverna hunnit ta sig in i frukten och då är de skyddade. Halveringstiden för viruset på bladytan är endast 2-3 dagar, varför behandlingen måste upprepas minst 4 ggr. beroende på väderlek. Ett problem är dessutom att det tar några dagar innan larven dör och detta kan betyda att man får en viss nivå av ytliga skador. Det är viktigt att utarbeta fungerande prognos system så att man kan sprida viruset vid rätt tidpunkt (Berglund et al., 1988). I England, USA och Tyskland säljs granulärvirus mot äppelvecklaren. I USA säljs det under namnet 'Decyde' (Berglund et al., 1988).

    Bakterier

    Bacillus-arter används inom mikrobiologisk bekämpning. Det är frågan om sporbildande bakterier som liksom insektsvirus intas med födan och därefter infekterar via tarmväggen. Bacillus thuringiensis är den bakterie som används i stor omfattning mot olika fjärilar. Arten omfattar minst 12 skilda typer.

     

    Tabell 10. Skadegörare och deras naturliga fiender (Lindhard, 1991b).
    Skadegörare             Naturliga fiender
    Skorv                   Parasitära svampar
    Blad- och blodlöss      Nyckelpigor, stinksländor, blomflugor,
                            parasitsteklar, skinnbaggar
    Spinn                   Rovkvalster, skinnbaggar, gallmyggor
    Fjärilar                Parasitsteklar, fåglar
    Syra- och äppelstekel   Parasitsteklar, fåglar
    Möss                    Rovfåglar, mårddjur

     

    Giftverkan av B. thuringiensis beror på närvaron av en proteinkristall som bildas, när bakterien bildar sporer. Kristallen är i sig inte giftig och kan sprutas in i blodet på fjärilslarver utan att skada dem. Det är när kristallen kommer ner i tarmkanalen hos en mottaglig fjärilslarv som den upplöses och klyvs i giftiga polypeptider. Dessa förstör tarmväggen, varvid tarminnehållet med bakterier väller in i kroppshålan. Det har visat sig att bakterien bildar minst två slags gifter: endo- och exotoxiner. Medan endotoxinet verkar på fjärilslarver är exotoxinet giftigt även för andra insekter. Endotoxinet leder bl. a. till att musklerna i tarmar och mun paralyseras och larven snabbt slutar att äta. Döden inträffar efter mellan 30 min och 3 dagar, främst beroende på hur skadat tarmepitelet blivit. Olika insektsarter visar olika känslighet mot endotoxinet. Vid framställning av bekämpningspreparat tar man bort exotoxinet. Man känner till ca. 150 fjärilsarter som är mottagliga för B. thuringiensis bl. a. spinnmalar (Hyponomeuta spp) och frostfjäril (Berglund et al., 1988).

    Bacillus thuringiensis är starkt temperaturberoende. Temperaturer över 20 grader är optimalt, under 17 grader minskar verkan och under 12 grader kan verkan utebli (Friedrich et al., 1987). Bacillus thuringiensis säljs under handelsnamnet Delfin i Sverige och i Tyskland som Biobit. I försök har det visat sig vara olika effektivt mot olika larver (Berglund et al., 1988).

    Svampar

    Ordningen Entomophtorales består nästan uteslutande av rent insektspatogena arter t. ex. på bladlöss, där svampen kan orsaka stora epidemier (Berglund et al., 1988). De är svåra att massproducera jämfört med andra nämnda svampar. Dessutom är arterna mycket olika effektiva mot t. ex. andra närstående bladlusarter.

    Metarhizium anisopliae har ett brett värdspektrum på sju insektsordningar, medan t. ex. Aschersonia spp endast angriper sköldlöss och vita flygare. Störst potential för biologisk bekämpning har Beauveria bassiana och Metarhizium anisopliae. I Sovjet och Kina säljs Beauveria bassiana under namnet Boverin mot koloradoskalbaggen och äppelvecklaren (Berglund et al., 1988).

    Verticillium lecanii var den första insektspatogena svamp som kommersialiserades i Västeuropa. Den registrerades i England 1981 för användning mot bladlöss under namnet "Vertalec". Eftersom inkubationstiden är omkring 10 dagar är det nödvändigt att introducera patogenen på ett tidigt stadium för att ge en god kontroll i flera veckor efter bara 1-2 behandlingar. Ett problem med svampen är att den behöver hög luftfuktighet för att gro, ca 85%. På fält fungerar det ofta inte tillfredsställande med de formuleringar som finns idag (Berglund et al., 1988).

    Svampar kan infektera sina värddjur genom huden. Denna infektion sker både genom mekaniska och kemiska processer (enzymer), varvid hudens beståndsdelar löses upp. Insekten kan dödas efterhand som svampen växer in i den men ofta spelar svampens utsöndringar av toxiner en avgörande roll. Svampar infekterar vanligtvis långsamt men å andra sidan har de ofta en långtidseffekt.

    Nackdelen med bl. a. Metarrhizium-arter är att de kan angripa insekter av många skilda ordningar, alltså även nyttoinsekter. Dessa svampar är alltså inte speciellt värdspecifika (Berglund et al., 1988).

    Biologisk bekämpning med svamp av svamp är ännu inte så utvecklat. Det handlar om antagonistiska svampar (Friedrich et al., 1987). Antagonister mot patogener kan utnyttjas praktiskt på två sätt. Det ena är att gynna naturligt förekommande antagonister med hjälp av miljöpåverkande åtgärder, t. ex. gröngödsling eller behandling med bakteriebemängt nässelvatten eller gödselvatten. Det andra är att uppföröka antagonister i laboratorium och sprida dem som bekämpningsmedel. De kan fungera preventivt genom att konkurrera om näringsämnen, utrymme eller syre, eller kurativt genom bildande av specifikt eller brett verkande ämnen (Berglund et al., 1988). Exempel är Trichoderma- stammar, som säljs under namnet "Biobalans" i Sverige och "Binab-T" i övriga Europa mot diverse patogener.

    I tabell 11 redovisas några kommersiellt använda mikroorganismer.

    Vanliga skadegörare och dessas bekämpning

    Däggdjur

    Mot älg, hjort och rådjur kan höga stängsel, minst 1,5 m höga med elstängsel överst, hjälpa.Blodmjöl kan ha en avskräckande effekt på kaniner, harar och rådjur.

    Vattensorken gör skador på växternas underjordiska delar. Åkersorken gnager på rothalsen och ca. 15 cm upp på stammen. Vattensorken fångas i råttfällor betade med morötter. Mot åkersorken skyddas växterna med hjälp av stamskydd av hårdplast eller finmaskigt nät, som grävs ned 15-20 cm under markytan. Maskorna i nätet får inte vara större än 9 mm. Förebyggande kan jorden bearbetas med harv eller kultivator.

    Under hösten sätts slagfällor ut i gångarna och täcks med jord. Avståndet mellan fällorna bör vara ca. 5 meter. På vintern packas snön runt träden med fötter eller motorredskap.

    Enligt KRAV (1993) är bekämpnings- och växtskyddsmedel framtagna direkt ur växter, djur, mikroorganismer, insekter m. m. tillåtna, men det får inte vara syntetiska tillsatser i dem.

    Svavel är tillåtet och godkänt. Kopparpreparat kan få användas för svampbekämpning i fruktodling efter prövning av KRAV i varje enskilt fall. Icke godkända medel är paraffinolja, formalin (formaldehyd) och mineralolja.

     

    Tabell 11. Diverse förekommande kommersiellt använda mikroorganismer. (Berglund
    et al., 1988).
    Organism                   Målorganism
    Bacillus thuringiensis     Fjärilslarver
    Beauveria brongniartii     Ollonborre
    Granulärvirus              Äppelvecklare
    Kärnpolyedervirus          Nattflyn
    Trichoderma spp            Silverglans
    Verticillium lecanii       Bladlöss, trips m. m.

     

    Insekter och kvalster

    De ur växter framtagna insekticiderna verkar övervägande som kontaktgifter. Det sprutvätskeskikt som fastnar på ytan av växterna verkar även på utifrån inflygande insekter. Med avseende på verkningsgrad skiljer sig inte dessa medel från kemiskt syntetiserade kontaktgifter. De bryts däremot ned mycket snabbt och är i de koncentrationer det här rör sig om ogiftiga för varmblodiga djur inklusive människa. I ekologisk odling är systemiskt verkande insekticider inte tillåtna, fastän dessa skulle kunna vara skonsammare mot nyttodjuren. De icke- systemiska insekticiderna är skadliga för både nyttiga och harmlösa insekter samt även för fiskar. Därför bör även vegetabiliska gifter användas med stor försiktighet. Man ska undvika att spruta under dagtid när bina är aktiva.

    Bladlöss

    Gröna äppelbladlusen (Aphis pomi) m. fl. bladlöss är allmänt förekommande och viktiga skadedjur. Skadebild och biologi finns beskrivna i Faktablad om växtskydd 59 T (Säll, 1987).

    Bekämpning

    När över 10% av skottspetsarna är angripna kan man spruta med 1% såpsprit, se bilaga 1. Pyrethrum (0,5%) har en knock down-effekt, men bryts snabbt ned av ljuset, och slår även hårt mot nyttodjuren. Insektssåpor och gelatinemulsioner kan användas. Naturliga fiender såsom nyckelpigor, blomflugelarver, nätvingelarver och parasitsteklar kan samlas in och spridas i odlingen. I växthus används bladlusgallmyggan Aphidoletes aphidimyza. Den är mycket känslig för kemisk bekämpning, men skulle kunna prövas i odling på friland.

    Bevattning av fruktträd, både med droppslang och med annan bevattning, ger positiv effekt. Bevattningen ska dock utföras förebyggande. Preparat som kan dämpa ett växande bladlusproblem är de biodynamiska preparaten 500 och 501, humus- och kiselpreparat (Rasmussen, 1965), se bilaga 1. Upprepade sprutningar, ca. 4 st med 4-5 dagars mellanrum, med humuspreparatet ska räcka för att ge effekt. Lös vävnad till följd av besprutningarna kan motverkas av besprutningar med en blandning av preparat 500 och 501.

    Kvassiaextrakt har visat svag och mycket långsam verkan mot bladlöss. Derrisrotextrakt har också visat mycket svag verkan, och inget av dem kan därför sägas ha någon pålitlig effekt på bladlöss (Rasmussen, 1965).

    Frostfjäril (Operophtera brumata)

    Frostfjärilen är allmänt förekommande i södra delen av landet. Det är larverna, som gör skada på äppleträden. Larverna kläcks ungefär samtidigt med knoppsprickningen. Skadebild och biologi är beskrivna i Faktablad om växtskydd 141 T (Säll, 1988).

    Bekämpning

    Frostfjärilen har många naturliga fiender. Larverna äts av fåglar, t. ex. starar och gråsparvar. Pupporna är föda åt jordlöpare och små däggdjur, t. ex. näbbmöss. Dessutom parasiteras de av parasitsteklar och parasitflugor. Predatorer kan kraftigt reducera fjärilspopulationen.

    Bacillus thuringiensis (0,1%), fungerar vid temperaturer över 15§C (Lindhard, 1991b). Frostfjärilens härjningar kan förebyggas med limringar (se bilaga 1). Med dessa hindrar man honorna från att klättra upp i träden och lägga ägg.

    Fruktträdsspinnkvalster (Panonychus ulmi)

    Utseende

    Vuxna honkvalster är 0,5-0,7 mm långa, gulgröna till brunröda med ljusa rygghår på vita vårtor. Vinteräggen är ca 0,16 mm, runda och klart röda.

    Skadebild

    Nymferna suger på bladundersidorna. Bladen blir missfärgade, först blekt grå, senare bronsfärgade, och slutligen avfallande. Starka angrepp tidigt på säsongen ger reducerade blomknoppar.

    Biologi

    Vinteräggen kläcks lite före och under blomningen. Nymferna blir vuxna på 4- 5 veckor. De blekröda sommaräggen läggs på bladundersidorna. De har 3-4 generationer per säsong. Angrepp i augusti-september betyder inte så mycket för bördigheten, men kan ge stora mängder vinterägg på grenarna. Torrt och varmt väder gynnar dem.

    Bekämpning

    Man kan sätta ut rovkvalster. Som tröskelvärde för bekämpning innan kläckning räknas 30-50 ägg vid 100 grenvinklar. Man kan spruta med 2% paraffinolja (ej tillåtet enl. KRAV 1993) för att motverka kraftiga angrepp. Rovkvalstren dör inte av paraffinoljan, däremot dör både kvalster och rovkvalster av svavel (Lindhard, 1991b).

    Återhållsam kvävegödsling motverkar kvalstren, men man kan gödsla med kompost och algomin. Jorden bör hållas fuktig genom att man vattnar och marktäcker. Man rekommenderar också sprutning med brännässelvatten med ev. tillsats av 3-5% Bentonit 2-3 ggr/dag i 10 dagar (Schmid & Henggeler, 1986). Vid kraftiga angrepp kan pyretrum användas.

    Spinnkvalster (Tetranychus ulmi)

    Även kallat växthusspinnkvalster, är ett allmänt förekommande skadedjur i fruktodlingar. Arten uppträder både i sprutade och obesprutade odlingar, men den gör sällan någon allvarlig skada i obehandlade odlingar. Anledningen är att det förekommer fler predatorer i den obehandlade odlingen än i den behandlade, speciellt skinnbaggar och rovkvalster.

    Äpplevecklaren (Cydia pomonella)

    Äpplevecklaren kan ge stora skador men vissa år förekommer den endast i blygsam omfattning. Skadebild, utseende och biologi är beskrivna i Faktablad om växtskydd 121 T (Åkesson, ej daterat).

    Bekämpning

    Äpplevecklaren har flera naturliga fiender. Parasitsteklar (tvestjärtar), men framför allt fåglar, kan decimera populationen starkt. Utomlands har man lyckats bekämpa äpplevecklaren med ett insektsvirus. Genom att skona de naturliga fienderna kan man hålla populationen av äpplevecklaren på en lägre nivå. Man bör skaka ner angripen frukt och samla upp och oskadliggöra den, innan larverna krupit ut. Man bör hålla rent på trädstammarna (Nilsson, 1970).

    I sydsvenska odlingar är rätt spruttid omkring i juli. Äpplevecklarens flygning kan följas med feromonfällor. Vid starka angrepp kan man spruta strax efter midsommar och ev. upprepa en gång 7-10 dagar därefter.

    Preparat som kan ifrågakomma är Delfin, Rhyania och Spuzit 0,3%, se vidare bilaga 1.

    Stammar och grenar hålls fria från lossnande bark genom att borsta med stålborste, vilket minskar djurens möjlighet att övervintra (Walldén, 1978).

    Skador kan även förebyggas med fångstbälte (se bilaga 1) runt stammen i augusti. Bältet bränns i februari. En behandling med Bacillus thuringiensis (0,1%) vid optimala förhållanden kan minska angreppet (Lindhard, 1991b).

    Fruktbladvecklare

    Begreppet sammanfattar en rad vecklare av olika släkten som angriper fruktträdens blad. De, som övervintrar i äggstadiet, saknar ekonomisk betydelse. Sex arter som övervintrar i larvstadiet är desto viktigare. De flyger delvis under olika tider under sommaren, lägger ägg på bladen, och larverna äter på blad och frukter. Efter övervintring fortsätter larverna angreppet genom att äta på blomknoppar, späda blad och kart. Bekämpning kan ske genom vårbesprutning vid knopparnas musöronstadium (Nilsson, 1970). Sommarbesprutning sker i juli med ytterligare ett par sprutningar med 2-3 veckors mellanrum. Delfin och Rhynia kan användas (se bilaga 1).

    Rönnbärsmal (Argyresthia conjugella)

    Rönnbärsmalen kan orsaka katastrofala skador på äpple under sina härjningsår. Skadebild, utseende och biologi är beskrivna i Faktablad om växtskydd 121 T (Åkesson, ej daterat).

    Bekämpning

    Sprutning kan sättas in 5 veckor efter begynnande blomning hos rönn. Normalt är detta i Skåne sista veckan i juni och i östra delarna av landskapet ca. en vecka senare. I Mellansverige torde första veckan i juli vara den rätta tidpunkten. Man bör spruta 2-3 gånger med 7 dagars mellanrum i slutet av juni - början av juli. Enligt Ingrid Åkesson (pers. komm.) är rönnbärsmalen en begränsande faktor för ekologisk odling, så länge inga alternativ finns till det numera förbjudna nikotinet.

    Syrastekeln (Ametastegia glabrata)

    Syrastekeln är 6-8 mm lång, blåsvart med rödaktiga ben. Larven lever på bladen av Rumex- och Polygonum-arter (Nilsson, 1970). Den har två eller möjligen flera generationer per säsong. Förpuppning sker vanligen inuti ihåliga stjälkar e.d. men den larvgeneration som dyker upp på hösten använder sig gärna av äpplen för det ändamålet. De gräver en förpuppningsgångenom skalet några centimeter in i frukten. Dessa frukter ruttnar då lätt. Man bör hålla efter ogräset i odlingen (Lindhard, 1991b).

    Äpplestekeln (Hoplocampa testudinea)

    Utseende

    Stekeln är 6-8 mm lång, gul med svartfläckigt huvud samt svart rygg på mellankroppen och delvis på bakkroppen. Larven är benvit eller rödlätt med gulbrunt huvud samt har som äldre en stinkflyaktig lukt (Nilsson, 1970).

    Skadebild

    Larven äter sig in i karten och gör till att börja med små smala slingrande gångar under skalet. Ibland lämnar den karten och prövar ett annat kart. Det första kartets skal brukar brista när det växer till och ett korkskikt bildas över sårrännorna. Skadad frukt får breda krökta eller ringformade korkband på skalet. Stannar den i karten angriper den kärnhuset och kärnorna. Karten faller av tidigt, men dessförinnan har larven hittat en ny kart. Kärnhuset innehåller en exkrementmassa. En larv förstör på detta sätt 3-4 kart (Nilsson, 1970).

    Biologi

    Då äppelträden blommar lägger honan sina ägg enstaka i blomfoderbladen. Efter någon vecka kläcks äggen och larven äter sig in i det unga kartet. När tiden är inne faller äpplet till marken. Övervintringen sker i larvstadiet i en kokong grunt i marken. På våren förpuppas larven i kokongen (Nilsson, 1970).

    Bekämpning

    De tröga honorna kan samlas in vid kyligt väder. Angripna kart kan samlas in, innan de fallit till marken. Larven kan bekämpas med olika plantextrakt t. ex. kvassia (2,0%) vid sprutning omedelbart efter blomningens slut (Lindhard, 1991b).

    Äpplebladkvalster (Aculus schlechtendali),

    Bladkvalster är små, mindre än 0,2 mm. Kroppen är långsträckt, gul till ljusbrun med två benpar.

    De kan ge fula bruna korkfläckar eller korkstrimmor i fruktskalet, om de suger ut växtceller under blomningen. Helst lever de på bladundersidorna där de suger på bladen så att de blir bleka och buckliga, senare bruna och avfallande (Redalen & Vestrheim, 1991). De övervintrar i barksprickor, under knoppfjäll, runt knoppar m. m. Övervintringen sker som fullbildade. Äggläggningen börjar vid knoppsprickningen och fortgår ända till hösten. Kvalstren har således flera generationer per år. Vid behov kan svavel användas för bekämpning

    Blodlus (Eriosoma lanigerum)

    Utseende

    Ryggrören är reducerade till ett par porer. Ben och antenner är korta. Buden är översållad med vaxkörtlar, som avger vax. Längden är ca. 2 mm. Trycker man sönder lusen tränger en röd kroppsvätska fram. Därav dess svenska namn (Nilsson, 1970).

    Skadebild

    Blodlusen suger på trädens förvedade delar, dvs. stam, grenar, kvistar och rötter. Sugskadorna blir sprickor som kan utvecklas till kräftartade sår. Såren kan leda till att trädet dör. Speciellt allvarlig är den i äldre odlingar (Nilsson, 1970).

    Biologi

    Övervintringen sker på fruktträden i barksprickor och i jorden vid trädens rötter. Sexuella former är kända men antingen dör stammödrarna eller äggen. De vvervintrar partenogenetiskt. Endast de unga individerna klarar vintern (Nilsson, 1970). I juli till början av augusti kryper de ut på årsskotten för näringssök. Under sensommaren kan också vingade djur utvecklas (Schmid & Henggeler, 1986).

    Bekämpning

    Då blodluskolonin omger sig med ett vitt vaxhölje är den ganska effektivt skyddad mot besprutningar. En naturlig fiende till blodlusen är den från Nordamerika införda parasitstekeln Aphelinus mali. Den är inte riktigt synkroniserad med blodlusen i vårt land, varför dess användning är begränsad till sydvästra Sverige (Nilsson, 1970). Begynnande angrepp begränsas med spritpensling eller med blåslampa. Sistnämnda kan dock ge barkskador (Lindhard, 1991b). I slutet av juli till början av augusti kan man bestryka nedre delarna av trädet med rödsprit.

    Svampsjukdomar

    Äppleskorv (Venturia inaequalis, Spilocaea pomi)

    Äppleskorvens skadebild och biologi är beskrivna i Faktablad om växtskydd 73 T (Åkesson, 1989).

    Förebyggande åtgärder

    Fuktiga, instängda lägen är inte lämpliga för äppleodling. Genom att ha glest mellan träden och beskära så att kronorna är öppna och luftiga kan upptorkning av bladytorna ske snabbare (Åkesson, 1989). För lite kalium i kombination med för mycket kväve gynnar svampen. Sprutning med urea, utspätt gödselvatten eller bakteriebemängt nässelvatten före bladfall eller på de nedfallna bladen i november-januari påskyndar nedbrytningen av bladen och minskar skorv som övervintrar. Sprutning på likartat sätt som urea men med antagonistiskt verkande svampar minskar också övervintrande skorv. Exempel på sådana antagonist svampar är Chaetomium globosum och Athelia bombachina (Miedtke & Kennel, 1990). Om man klipper sönder bladen med gräsklippare bryts de också ned fortare (Lindhard, 1991b).

    Genom att undvika att odla de mest skorvkänsliga sorterna såsom Alice, Cox's Orange, Golden Delicious, Lobo, Signe Tillisch och Summerred, kan man få ner infektionstrycket. Pollensorter såsom Malus purpurea "Eleyi" och Malus Hopa kan tjäna som infektionskällor i odlingen. Sorter som angrips i mindre omfattning är t. ex. Filippa, Katja, Sylvia, Transparente blanche och Åkerö. Den populära sorten Aroma angrips sällan av skorv men är mycket känslig för Gloeosporiuminfektioner både på frukten och på grenarna.

    För att hindra primärinfektion är det viktigast att bekämpa skorven från grön spets fram till i juli. I större odlingar används numera s. k. skorvvarnare för att fastställa när infektioner äger rum och bekämpning bör ske. Finns det inte skorv på bladen under denna tid behöver man inte spruta. Svavel, som är tillåtet enligt KRAV-reglerna, kan verka förebyggande i ca. 7 dagar. Svavlet avdunstar snabbt i varmt väder och kan ge fläckar. Under 10 grader verkar det dåligt. Det hämmar pollengroningen, varför sprutning inte ska ske i blomningen. Före blomningen sprutas 0,4% S, efter blomningen 0,2% S (Lindhard, 1991b).

    Mjöldagg (Sphaerotheca leucotricha)

    Mjöldaggens skadebild och biologi är beskrivna i Faktablad om växtskydd 73 T (Åkesson, 1991b).

    Förebyggande åtgärder

    De mest mjöldaggskänsliga sorterna bör undvikas. Man bör se till att växterna är i god vigör. Det är viktigt med jämn vattentillgång och lagom och väl avvägd tillförsel av näring. Överdriven kvävegödsling bör undvikas. Mer kalium och mindre kväve är regeln. Träden skall hållas luftiga genom gallring och beskärning. Man bör konsekvent skära bort mjöldaggsangripna skott vår och försommar. Har mjöldaggen etablerat sig i en äldre odling är den mycket svår att bekämpa. Det tar flera säsonger med intensiv bekämpning innan sjukdomen är under kontroll (Åkesson, 1991b).

    Preparatet Kumulus WG innehåller svavel och kan användas i fruktodling (Lust, 1987). Det har ingen karenstid. Före blomning kan 0,6% svavel användas, efter blomning 0,4% svavel (Lindhard, 1991b). Fräkenspad i kombination med svavelpreparat kan användas regelbundet tills dess att skottillväxten upphör (Schmid & Henggeler, 1986).

    Grundgödsling baserad på naturliga gödselmedel, stenmjöl och algmjöl (Algomin), vilka är rika på kisel, är positiva för växterna, bland annat genom sin hämmande effekt på mjöldagg. Åkerfräken-, örnbräkenavkok, vedaska, Algomin eller kiselpreparet kan sprutas över grödan i samband med fruktsättning och mognad. Även såpor kan användas.

    Fruktträdskräfta (Nectria galligena, Cylindrocarpon heteronema)

    Fruktträdskräftan och dess biologi är beskriven i Faktablad om växtskydd 69 T (Åkesson, 1991a).

    Förebyggande åtgärder

    Man bör välja så härdiga och motståndskraftiga sorter som möjligt och undvika Spartan, Cox's Orange, Ingrid Marie, James Grieve, Lobo, Summerred och Åkerö, som är mycket känsliga för kräfta. Man bör inte dra upp nya träd i närheten av en smittad odling eller smittad lähäck. I fruktodlingar är gråal lämpligt växtslag till lähäckar på grund av motståndskraft mot kräfta.

    I en nyplanterad odling bör man samla ihop riset och kompostera på annan plats. I en äldre odling spelar däremot sönderhackat ris mindre roll för smittspridningen. Ju mindre bitar riset sönderdelas i, desto snabbare tar andra mikroorganismer överhand och kräftan konkurreras ut.

    Alla faktorer som bidrar till kraftig tillväxt ökar också risken för kräftangrepp, t. ex. stark kvävegödsling, kraftig beskärning och starkväxande grundstammar. Beskärningsarbetet bör om möjligt utföras i torrt väder. Sår efter sommarbeskärning läker fortare än sår efter vinterbeskärning. Beskärning i januari ger färre infekterade sår än beskärning i november och december. Ju fortare kräftsåren tas bort desto bättre. Ett kräftsår kan bilda sporer i 4-7 år. Det bästa vore om kräftsåren kunde rensas bort så snart de syns under vår och sommar i torrt väder. Då sprids ingen kräfta och såren läker fort. Sämsta tidpunkten för detta arbete är november-december. Arbetet bör ske längs den förhärskande vindriktningen för att undvika onödiga infektioner i färska sår. Trädbestrykning och vinterbesprutning med ler-fräkenextrakt eller Bentonit- vattenglas rekommenderas (Schmid & Henggeler, 1986).

    Gloeosporium

    Denna lagringssjukdom är beskriven i Faktablad om växtskydd 70 T (Åkesson, 1992).

    Förebyggande åtgärder

    Beskärning bör ske på senvintern i torrt väder. Då tas döda skott bort så långt det är möjligt. Grenarna bränns. Mottagliga sorter som t. ex. Ingrid Marie, Cox's Orange och Golden Delicious bör inte odlas (Nilsson & Åhman, 1987). Även Aroma är ytterst mottaglig för Gloeosporium och bör inte lagras utan saluföras och konsumeras ganska omedelbart efter plockningen. Gloeosporium perennans och Gloeosporium album parasiterar inte alltid aktivt utan kan förekomma som saprofyter eller sekundära parasiter över hela trädet.

    Gloeosporiumrötans utbredning är ett resultat av flera faktorer t. ex. klimat, trädets behandling, sortens känslighet för sprickbildning, skorv, sortens genetiska resistensmekanismer m. m. (Ralsgård, 1984). Det finns ett samband mellan höga kvävehalter respektive låga kalciumhalter i frukterna och svåra Gloeosporiumangrepp. Även höga värden K i förhållande till P ger mer röta. Storfruktiga äpplen drabbas lättare än småfruktiga (Ericsson, 1985).

    Litteratur

    Andersson, A. 1982. Kommunal avfallskompost som jordförbättringsoch gödselmedel. Tungmetalleffekter på mark och växter i jämförelse med rötslam, stallgödsel och handelsgödsel. Sveriges lantbruksuniversitet, Avd. för marklära, Uppsala.

    Arman, K. 1980. Svampsjukdomar. Biodynamisk odling nr 2, s. 12-13.

    Arvidsson, T. 1983. Effekten av kvartsmjöl och det biodynamiska kiselpreparatet 501 på spenat. Sveriges lantbruksuniversitet, Inst. för växtfysiologi, Uppsala.

    Berglund, S. 1983. Utnyttja hönsgödselns växnäringsvärde. Föreningen Svensk Fjäderfäskötsels tidskrift, 76, 2, s. 43-44.

    Berglund, E., Charpentier, R., Ekbom, B., Nedstam, B. & Rämert, B. 1988. Utredning om biologiska bekämpningsmetoder mot växtskadegörare i Sverige. Kemikalieinspektionens rapportserie, 2/88. Solna.

    Berglund, S. 1989. Stallgödsel en resurs! Hur nyttja den? Kungl. skogs- och lantbruksakademiens tidskrift, 128, 1, s. 43-53.

    Claesson, S. & Steineck, S. 1991. Växtnäring Hushållning - miljö. Sveriges lantbruksuniversitet, Specialskrift 41. Uppsala.

    Dahlsson, S-O., Hammer, M. & Tuvesson, M. 1987. Kunskaper om gräs. Stad & Land nr 61. Movium. Alnarp.

    Ericsson, N-A. 1985. Avkastning och kvalitet hos två äpplesorter i försök med stigande kvävetillgång. Sveriges lantbruksuniversitet Inst. för trädgårdsvetenskap, Rapport 38. Alnarp.

    Eriksson, J. 1985. Tag vara på stallgödseln! Lantbruksinformation 10. Lantbruksstyrelsen, Jönköping.

    Eriksson, J. 1990. Inverkan på markstrukturen av olika gödselmedel och organiska material. Sveriges lantbruksuniversitet, Inst. för lantbrukets hydroteknik, Rapport 129. Uppsala.

    Eskilsson, R. 1982. Växtnäring - gödsling. Trädgårdsteknik 2, 2:a uppl. Stockholm: LT.

    Feuerhake, K. & Schmutterer, H. 1982. Einfache Verfahren zur Gewinnung und Formulierung von Niemsamenextrakten und deren Wirkung auf verschiedene Schadinsekten. Zeitschrift fur Pflanzenkrankheiten und Pflanzenschutz 89, s. 737- 747.

    Finck, A. 1982. Fertilizers and Fertilization. Weinheim.

    Friedrich, G., Rode, H. & Burt, U. 1987. Pflanzenschutz in der Obstproduktion. Berlin: VEB Deutscher Landwirtschaftsverlag.

    Granstedt, A. 1990. Växtnäringsförsörjning i Ekologisk trädgårdsodling. Alternativodlingsbrevet nr 21, s. 9.

    Grauslund, J. 1990. Sortliste for aebler, paerer og blommer 1990. Frugtavleren 8, s. 239-243.

    Johnsson, T. 1982. Gödsling, kalkning och ogräsbekämpning i fruktodling. Sveriges lantbruksuniversitet, Konsulentavd. rapporter, Trädgård 237. Alnarp.

    Johnsson, T. 1988. Odla frukt. Stockholm: LT.

    Juhlin, P. 1991. IFP - en framkomlig väg mellan ekologisk och konventionell odling. Sveriges lantbruksuniversitet, Inst. för trädgårdsvetenskap, seminarium i undersökningsmetodik. Stencil.

    Kauri-Pääsuke, M. 1973. Täckgrödor som värdväxter för rotsårsnematoden Pratylenchus penetrans. Lantbrukshögskolans meddelanden A, nr 189, Uppsala.

    Kirchmann, H. 1985. Losses, plant uptake and utilisation of manure nitrogen during a production cycle. Acta Agric. Scand. Suppl. 24.

    Kirchmann, H. 1986. Kisel i mark-växt-systemet med särskild hänsyn till slaggsilikater, en litteraturgenomgång. Sveriges lantbruksuniversitet, Inst. för växtodlingslära, Rapport 168. Uppsala.

    Kjellerup, V. & Klausen, P. 1975. Gylles indhold af plantenæringsstoffer. Statens Forsøgsvirksamhed i Plantekultur, Medd. 1212.

    KRAVregler 1993. Uppsala.

    Källander, I. 1985. Om bladlöss, pesticider och motståndskraft. Odlaren nr 4, s. 8-10.

    Könemann, E. 1980. Biologische Düngung im Gemüsebau. 4. Auf lage. Augsburg.

    Larsson, L. 1991. Marktäckning och täckodling/gröngödsling. Sveriges lantbruksuniversitet, Inst. för trädgårdsvetenskap, litteraturstudie. Stencil.

    le Clercq, L., Dlouhy, J. & Salomonsson, L. 1987. Alternativodling, en kunskapsinventering. Uppsala.

    Lindhard, H. 1991a. Økologisk æbledyrkning. Grøn Viden, Havebrug nr 60.

    Lindhard, H. 1991b. Økologisk sygdoms- og skadedyrsbekæmpelse i æbler. Grøn Viden, Havebrug nr 61.

    Lundgren, L., Andersson, B.Å. & Stenhagen, G. 1978. Växtsubstansers deterrent- och repellentverkan på skadeinsekter. Statens naturvårdsverk, SNV PM 1036, s. 19-36 och 48-55.

    Lust, V. 1987. Biologischer Obst- und Gemüsebau. Stuttgart: Ulmer.

    Madsen, E. & Wanscher, H. 1991. Bekendtgørelse om økologisk jordbruksproduktion. Plantedirektoratets bekendtgørelse, nr 730. Köpenhamn

    Miedtke, U. & Kennel, W. 1990. Athelia bombacina and Chaetomium globosum as antagonists on the perfect stage of the apple scab pathogen (Venturia inaequalis) under field conditions. Pflanzenkrankheiten und Pflanzenschutz, 97, s. 23-32.

    Nehlin, G. 1984. Åtgärder mot skadegörare på trädgårdsväxter, alternativ till pesticider. Sveriges lantbruksuniversitet, Inst. för växt- och skogsskydd, Examensarbete 1984:4. Uppsala.

    Nielsen, H. 1988. Introduktion til integreret dyrking af æble. Institut for frugt og bær. Årslev.

    Nielsen, H. & Vittrup, J. 1988. Introduktion til økologisk dyrking af æble. 3:e utg. Institut for frugt og bær. Årslev.

    Nilsson, F.O. 1970. Kompendium i entomologi m. m. Del II b, 2:a uppl. Lantbrukshögskolan. Uppsala.

    Nilsson, L. & Åhman, G. 1987. Sjukdomar hos trädgårdsväxterna Kompendium i växtpatologi. Sveriges lantbruksuniversitet, Inst. för växt- och skogsskydd. Alnarp.

    Persson, L. 1983. Fjäderfägödselns användning i växtodling. Fjäderfä nr 2, s. 51-54.

    Peterson, R. 1988. Effects of nettle water on growth and mineral nutrition of plants, Lund

    Pettersson, B. 1985. Alternativ odling. Lantbruksinformation 2, Lantbruksstyrelsen, Jönköping.

    Ralsgård, K. 1984. Resistens mot Gloeosporium hos äpple. Sveriges lantbruksuniversitet, avd. för växtförädling av frukt och bär, Balsgård. Verksamhetsberättelse 1982-1983, s.71-85.

    Rasmussen, O.E. 1965. Bekaempelse af bladlus med ufarlige midler. Nordisk Forskningsring för biodynamisk odling. Meddelel se nr 16.

    Redalen, G. & Vestrheim, S. 1991. Lær å dyrke frukt. Oslo: Hageselskapet.

    Rämert, B. & Nehlin, G. 1989. Alternativa bekämpningsmetoder i småskalig odling. Växtskyddsnotiser suppl. 2.

    Schmid, O. & Henggeler, S. 1986. Biologiskt växtskydd i trädgården. Göteborg: Bokskogen.

    Segerros, H. 1974. Giftfritt odlade frukter och bär. Stockholm: Bonniers.

    Siman, G. 1981. Nulägesbeskrivning av stallgödselproduktionens och stallgödselanvändningens situation i Sverige. Nordisk Jordbrugsforskning 63, s. 356-357.

    Steineck, S. 1987. Stallgödsel från mink och räv till jordbruksgrödor. Sveriges lantbruksuniversitet, Inst. för markvetenskap, Fakta. Mark-växter nr 6. Uppsala.

    Steineck, S., Djurberg, L. & Ericsson, J. 1991. Stallgödsel. Sveriges lantbruksuniversitet, Speciella skrifter 43. Uppsala.

    Säll, Ch. 1987. Bladlöss. Sveriges lantbruksuniversitet, SLU Info Faktablad om växtskydd 59 T. Uppsala.

    Säll, Ch. 1988. Frostfjärilen och några andra mätarfjärilar. Sveriges lantbruksuniversitet, Konsulentavd. Faktablad om växtskydd 141 T. Uppsala.

    Teskey, B.J.E. & Shoemaker, J.S. 1978. Tree Fruit Production. 3rd ed. Connecticut: AVI.

    Vittrup Christensen, J., Hansen, P. & Burgård, E., (red.) 1987. Frugt- og bærdyrkning. København: GartenInfo.

    Wahlin, B. 1979. Biologisk bekämpning av skadedjur. Intressegruppen for Biologisk Bekæmpelse. Stockholm: LT.

    Walldén, T. 1978. Biodynamisk fruktodling för yrkesodlare. Järna: Biodynamiska föreningen.

    Yepsen, R.B. 1976. Organic plant protection: a comprehensive reference on controlling insects and diseases in the garden, orchard and yard without using chemicals. Emmaus, Penn.

    Åkesson, I. 1987. Fruktträdskräfta - ett allt större problem. Tidskr. för frukt- och bärodling, 29, s. 16-24.

    Åkesson, I. 1989. Äppleskorv. Sveriges lantbruksuniversitet, Konsulentavd. Faktablad om växtskydd 72 T. Uppsala.

    Åkesson, I. 1991a. Fruktträdskräfta, lövträdskräfta. Sveriges lantbruksuniversitet, Konsulentavd. Faktablad om växtskydd 69 T. Uppsala.

    Åkesson, I. 1991b. Äpplemjöldagg. Sveriges lantbruksuniversitet, Konsulentavd. Faktablad om växtskydd 73 T. Uppsala.

    Åkesson, I. 1992. Gloeosporium-röta (bitterröta). Sveriges lantbruksuniversitet, Konsulentavd. Faktablad om växtskydd 70 T. Uppsala.

    Åkesson, I. Ej daterat. Rönnbärsmal och äpplevecklare. Sveriges lantbruksuniversitet, Konsulentavd. Faktablad om växtskydd 121 T. Uppsala.

    Örjavik, K., Rundgren, G., Rölin, Å. & Persson, N-E. 1985. Odla utan handelsgödselmedel och kemiska bekämpningsmedel. Sveriges lantbruksuniversitet, Konsulentavd. rapporter, Trädgård 279. Alnarp.

    Östergaard, T.V., 1983. Aske i have og kompost. PÖ nr 1, s. 14-15.

    Bilaga 1. förteckning över och beredning av växtskyddsmedel, användbara i ekologisk äppleodling.

    Aldecid

    Se gelatin!

    Agrippa

    Se såpa!

    Algozit

    Se Rotenon!

    Amalgerol

    Se vegetabiliska oljor!

    Algomin

    Alomin är en pulverprodukt som framställts ur rödalger. Det best r huvudsakligen av kalcium och magnesium men innehåller också små kvantiteter av andra ämnen. Det används främst som gödselmedel men kan som växtskyddsmedel pudras ut över ungplantor och därigenom minska angrepp av skadegörare. KRAV- godkänt.

    Andularia

    Se Kisel!

    Bentonit

    Bentonit är ett lermineral som är ytterst finkorningt så att det bildar en gelé. Det hämtas från Tyskland och USA. Det har stor utbyteskapacitet och stor vidhäftningsförmåga. Det ökar andra sprutmedels motståndskraft mot regn. Det bör inte användas under blomningen eftersom pollen kan klibba ihop. Från slutet av juni bör det inte heller användas eftersom det kan ge fläckar på bladen.

    Bentonit används tillsammans med svavel, nässelvatten m. m. för bekämpning av rött spinn, både vinter- och sommarformer. Vid tillredning av sprutvätska läggs 1 kg Bentonit i 10 l vatten och får stå och dra i 5-8 dagar utan omrörning. Vid bepudring kan man lätt blanda in Algomin och svavel. I små givor kan det blandas med vatten under omrörning (Walldén, 1978).

    Biobalans och Binab-T

    Trichoderma-stammar. Se s. 20!

    Biobit

    Se Delfin!

    Biocid

    Se Pyretrum!

    Bioco-Spritzmittel

    Se vegetabiliska oljor!

    Biodynamiska preparat

    Kiselpreparat 501, framställt ur finmalen, kristallinsk kvarts. Används i konc. 2 g/ha, utrört i 40 l vatten.

    Växtpreparaten 502-507 används i konc. 200 g/ha, utrörda i 40 l vatten. De sprutas på växterna och på jorden. De är framställda av röllekablommor, kamomillblommor, nässlor, ekbark m. m. (Rasmussen, 1967).

    Bionom I och II

    Se vegetabiliska oljor!

    Bio Pax

    Se såpa!

    Bio-S

    Se Ledax-San!

    Cuberol

    Se Rotenon!

    Decyde

    Insektvirus. Se s. 18!

    Delfin

    är handelsnamnet för Bacillus thuringiensis i Sverige. I Tyskland heter det Biobit. Se s. 19!

    Deril

    Se Rotenon!

    Florina och Florineum

    Se vegetabiliska oljor!

    Fångstbälten

    Med fångetbälten av wellpapp överdragen med väderbeständigt tjärpapper eller plast kan äppelvecklarlarver förebyggas. Fångstbältet är ca. 15-20 cm brett och binds stramt omkring stammen i augusti. I februari tas bältet bort och bränns (Nielsen & Vittrup, 1988). Mot äppelblomvivel sätts bältena upp i mars- april, mot insektslarver i slutet av maj (Schmid & Henggeler, 1986).

    Man kan även använda följande metod. På en 20 cm bred pappersremsa klistras träull. Utsidan täcks med fuktighetsbeständigt material t. ex. plast som skydd mot regn. Övre kanten böjs inåt och binds tätt intill trädstammen. Nedre delen lämnas öppen så att insekterna kan krypa in (Schmid, 1986).

    Gelatin

    Gelatin är huvudbeståndsdelen i växtvårdsmedlet Aldecid. Gelatin är ett protein som fås vid urkokning av ben. Aldecid innehåller även bladnäring, emulgerings-, konserverings- och stabiliseringsmedel (Rämert & Nehlin, 1989). Koncentration, som har använts i försök, har varit 2-2,5% bl. a. i rosor.

    Kisel

    Kisel ansamlas i bladens cellväggar, speciellt impregneras äldre blads epidermis med ett fast lager av kisel. Detta ökar motståndskraften mot bladsjukdomar, speciellt mjöldagg. Bladen åldras långsammare och växten blir mer tolerant. Örnbräken, åkerfräken och Polygonum-arter är några exempel på växter som innehåller mycket kisel.

    Kiselpreparaten är dyra. Produkter som finns att köpa är; kiselrik dolomitkalk och Andularia, ett kiselrikt kaliumgödselmedel. På äppelkart kan man spruta 2,5% vattenlösning av SiO2, ca. 6-12 g/40 l vatten per ha (Arvidsson, 1983).

    Kontrapilz

    Se Ledax-san!

    Kumulus

    Se svavel!

    Kvassia

    Medlet kommer från den tropiska bitterveden Quassia amara. Te på kvassiaved är ett dödligt mag- och kontaktgift för alla insekter. Kvassia är ofarligt för människan och används framför allt mot skadeinsekter och larver. Verkningsgraden är inte lika hög som för pyretrum. Kvassiaveden kan användas flera gånger och medlet kan beredas för lagring. Karenstid ca. 7 dagar.

    Medlet är särskilt verksamt mot bladlöss och steklar, och den verksamma substansen heter quassin. 1-2 kg kvassiaspån får ligga över natten i en hink med vatten. Märk att spånen sväller kraftigt. Därefter kokar man upp blandningen. När vätskan svalnat silar man bort spånen och blandar den teliknande vätskan med en såplösning, ca 2-3 kg såpa i 10-15 l vatten. Den erhållna blandningen kan sedan spädas till 100 l som kan lagras (Segerros, 1974).

    Ledax-san (Bio-S)

    Ett förebyggande medel som består av finmalda örter, (brännässla, fräken, lökväxter), alger och stenmjöl samt 24% svavel. Medlet används framförallt mot mjöldagg, med partiell verkan mot skorv och hagelskottsjuka. Det har även förebyggande verkan mot andra svampsjukdomar. Man kan märka en viss bladgödslingseffekt, något som förstärks om man låter preparatet dra i vatten 1- 2 dagar före användning. Koncentration står på förpackningen, i regel rör det sig om 0,6-0,8%. Karenstiden är ca. 3 veckor. Ett annat handelsnamn är Kontrapilz.

    Vid tidig besprutning används 1 kg till 100 i vatten. Vid senare sprutning 0,5-0,6 kg till 100 l vatten (Segerros, 1974).

    Ledax-stal

    Se trädbestrykning!

    Ledax-Wg

    Se Pyretrum!

    Limringar

    Limringarna användes för att förebygga angrepp av frostfjäril. De sätts upp i oktober och laddas med oljetätt papper som binds stramt omkring stammen. På pappret stryks ett 10 cm brett bälte av kletigt lim. Limringen fästs ca. 1 m ovan marken eller strax under understa grenen och byts ut vid behov (Nielsen & Vittrup, 1988). Limringar kan sitta uppe fram till våren (Schmid & Henggeler, 1986).

    Margosan-O

    Se Neem!

    Natasan

    Se vegetabiliska oljor!

    Neem

    Neem utvinns ur olika delar av det tropiska trädet Azadirachta indica. Det sägs ha effekt mot insekter (Rämert & Nehlin, 1989).

    Neemextrakten utvinns främst ur frön men även bladen kan användas. Extrakten anges ha effekt mot flera skadegörare men den effektiva mekanismen verkar variera. Den kan ha insekticid verkan, fungera som repellent, ät- deterrent (= stoppar ätandet) och/eller påverka insekternas tillväxt (Lundgren et al., 1978). Tre kemiska ämnen som hindrar ätandet och/eller fungerar som insekticider har isolerats från neem-f rön. De är meliantrol, salanin och azadirachtin. Den mest aktiva av dessa substanser anses azadirachtin vara.

    Neemextrakt är förhållandevis lätta att framställa. Ett färdigt extrakt finns att köpa under namnet Margosan-O Concentrate och späds enligt anvisningar på förpackningen (Feuerhake & Schmutterer, 1982). Då behandlade växtdelar kan bli kladdiga kan det ha begränsad användning.

    Nikotin

    Ej tillåtet att använda i Sverige.

    Nässelvatten

    Vanligen duschas växtextraktet över bladen, men det kan också vattnas ut i jorden. Nässelvatten används i första hand för att stärka växten och öka motståndskraften, men det rekommenderas också för bekämpning av t. ex. bladlöss (Nehlin, 1984). Dess effekt är dock omtvistad, det är däremot näringsrikt. Gammalt nässelvatten har en stark lukt och skulle kunna användas som förvirrings eller avskräckningsmedel. Extraktet har en gödslande och en svagt pH-höjande effekt. Beredning av nässelvatten kan göras på olika sätt.

    1. Beredning av gödselvatten för svampbekämpning. Nässlorna läggs i kallt vatten, övertäckt, men med tillgång till luft. Omrörning varannan dag. Efter 7- 14 dagar silas vattnet av. Proportionen mellan brännässlor och vatten är 1:10 viktmässigt beräknat på färska nässlor och 0,2:10 viktmässigt beräknat på torkade nässlor. Extraktet kan användas outspätt eller i upp till tio ggr utspädning

    2. Kokhett vatten hälls över nässlorna. När vattnet svalnat silas det av. Mot bladlöss.

    3. Nässlor läggs i kallt vatten och får ligga så i 12-24 timmar. Därefter silas det av. Mot bladlusbekämpning används det outspätt (Nehlin, 1984).

    4. 1 kg nässelpulver rörs ut i 50 l vatten. Före användning kan man mala det eller blanda i något annat preparat (Segerros, 1974).

    Enligt ett antal försök ger nässelvatten ingen effekt på bladlöss, inte ens efter upprepad förebyggande behandling (Nehlin, 1984).

    Parexan

    Se Rotenon!

    Pepparrot

    Vid risk för monilia kan 3 kg pepparrotsblad eller mald pepparrot som överhälls med kokande vatten användas. Sedan det svalnat silas det och späds till 100 l vatten.

    Polymeris III

    Polymeris är ett spårämnesrikt, starkt stimulerande, flytande koncentrat av grönalger. Man kan förebygga angrepp av både svampar och skadeinsekter genom att spruta på blad och knoppar. Polymeris III används i 0,7% lösning. 1 l räcker till 130 l vatten (Segerros, 1974).

    Promanal

    Se vegetabiliska oljor!

    Pyderpin

    Se Rotenon!

    Pyretrum

    Pyretrum framställs ur blommor av Chrysanthemum-arter hemmahörande i varma områden. Det bryts snabbt ned och har efter 48 timmar förlorat sin verkan. Detta gör det svårt att lagra medlet. Pyretrum är ett kontaktgift, som genom huden tränger in i insektskroppen och verkar som nervgift. Den verksamma substansen pyretrin är giftigt för alla insekter, även de nyttiga, om de träffas direkt. Det är starkt fiskgiftigt, men ogiftigt för varmblodiga djur. Varmvatten, ca. 40°, förhöjer verkningsgraden framför allt vid kyligt väder. Tillsats av lermjöl mildrar verkan. De i handeln förekommande kemiskt-syntetiskt framställda pyretroiderna är inte tillåtna i ekologisk odling. De olika produkterna innehåller olika mängder aktiv substans enligt uppgift på förpackningen. Karenstiden är ca. 3 veckor.

    Andra handelsnamn är Ledax-Wg (Spruzit), Biocid och Aril (har starkarte verkan än Biocid). Spruzit Nova innehåller pyretrum och derris (se nedan under Rotenon) samt extrakt av Pinus pinea. Det används i 50° vatten i 0,2% lösning (Segerros, 1974).

    Renfana (Tanacetum vulgare)

    Växten innehåller eteriska oljor och bitterämnen och användes förr som avmaskningsmedel, mot åderbrock m. m. Överdosering leder till förgiftningar. Renfana verkar tillväxthämmande på växtplatsen mot andra växter. I komposten påverkar den mikroorganismerna negativt. Blommor och blad samlas in under juni- september och tillagas som spad eller te. Renfana används med gott resultat mot olika insekter t. ex. bladsteklar och bladlöss. Den har också effekt mot kvalster och verkar som luktavskärmare mot inflygande insekter t. ex. äpplevecklare p. g. a. sin starka lukt.

    300 g färska renfaneplantor utan rötter, läggs i 10 l kallt vatten och får stå i 24 timmar. Blandningen kokas på svag värme i 20 min. och får svalna under lock. Därefter silas det av och används outspätt, 30 g torkade/10 l vatten (Nehlin, 1984). Enligt Nehlin (1984) ger renfana dålig avskräckande effekt. Eventuellt kan det blandas med 1% vattenglas (Schmid & Henggeler, 1986).

    Rhyania

    Rot och stjälk från Rhyania speciosa. Medlet är ofarligt för varmblodiga djur och skonsamt mot nyttodjur och bin. Rhyania har använts i försök mot äpplevecklarens larver (Friedrich et al., 1987).

    Rotenon (Derris)

    Medlet utvinns ur rötterna av i vissa tropiska regioner växande leguminoser (Derris, Lonchocarpus). De verksamma substanserna kallas rotenoider. Derris eliptica från Borneo används som ett fisk- och pilgift.

    Rotenon är ett kontakt- och maggift med förlamande verkan, som dödar små insekter. Större insekter däremot överlever delvis.

    Rotenon har en något längre verkningstid och högre verkningsgrad än pyretrum. Det används som pulver eller vätska (delvis i kombination med pyretrum) mot trips, bladlöss, frostfjäril. Rotenon bryts snabbare ned i luft än i vatten och är därför starkt fiskgiftigt.

    För varmblodiga djur är medlet ofarligt. Genom lång förvaring försvagas verkan. Koncentrationen anges på förpackningen. Karenstiden är ca. 3 veckor. Andra handelsnamn är Sicide, Cuberol, Deril, Parexan, Spruzit-Nova, Algozit och Pyderpin.

    Sicide

    Se Rotenon!

    Spruzit och Spruzit-Nova

    Se Pyretrum resp. Rotenon!

    Skummjölk, vassla

    1 liter färsk skummjölk eller vassla i 1 liter vatten sprutas ut 1 gång i veckan under 1:a hälften av växtperioden mot svampsjukdomar (Schmid & Henggeler, 1986).

    Svavel (S)

    Svavel har tillsammans med ett vätningsmedel (Netzsvavel) under många år använts mot skorv och mjöldagg. Verkningsgraden vid temperaturer under 16° är lägre än för koppar. Netzsvavel kombinerat med vegetabilisk-mineraliska preparat har vid användning visat sig effektivt. Det föreligger risk för missfärgning av frukt och blad om sprutning sker vid temperatur över 28°C. Svavel skadar rovstinkflyn, nyckelpigor och rovkvalster. Karenstiden är ca. 3 veckor. Det finns flera svavelprodukter på den internationella marknaden, men i Sverige markandsförs endast Kumulus.

    Såpa

    Såpa består av kalium- eller natriumsalter av högre organiska fettsyror. Den framställs ur tallolja, som är en biprodukt från pappersmassaindustrin. Även andra växter nämns i sammanhanget såsom kokosnötter, bomullsfrö, majs, sojabönor eller hampfrön. Fettsyrorna kan också komma från djur t. ex. ister, talg eller benfett (Rämert & Nehlin, 1989). Tillsats av glycerol ger en smidig konsistens. Såpan blandas med vatten och sprutas ut över angripna delar av växten. I litteraturen rekommenderas en koncentration på 0,5-3%. Såpvatten rekommanderas först och främst mot bladlöss men även andra insekter kan behandlas. Vätskan måste träffa insekterna för att få effekt.

    Såpans effekt mot mjukhudade insekter såsom bladlöss, bladloppor och spinnkvalster är dödande. Den kan lösa upp de avdunstningsskyddande yttre hudlagren huden liksom de inre membranen och täppa till andningsorganen. Insekterna kan också fastna i vattendroppen (Nehlin, 1984).

    Enligt Nehlin ger både såpa och såpsprit effekt mot bladlöss, men det får inte vara för låga koncentrationer, samtidigt som höga koncentrationer (10%) kan ge skador på växten. Behandlingen bör upprepas med en veckas mellanrum.

    1 dl såpa till 10 l vatten är lagom för bladlusbekämpning. Kall vätska ger bästa effekt (Segerros, 1974).

    Andra handelsnamn är Biopax insektstvål, Agrippa insektsmedel, Savona och Växt-Rent (KRAV-godkända). Det finns också flytande rengöringssåpor, som ej kan rekommenderas till bekämpning (Ingrid Åkesson, pers. komm.).

    Såpa och rödsprit (såpsprit)

    Verkan är liknande den hos mineralojorna. Båda medlen verkar kortfristigt och används övervägande mot bladlöss. Karenstid är ca. 3 veckor (Schmid & Henggeler, 1986).

    Man kan köpa färdigblandad så sprit eller sätta några procent sprit till såpvatten. 100 g 5 såpsprit (på apotek) innehåller 66 g såpa och 34 g denaturerad starksprit. Såpspriten blandas med vatten på samma sätt som såpvatten. Effekten anses vara densamma som för såpa (Nehlin, 1984). Koncentrationen får inte vara högre än 5%, annars kan skador på växten uppstå.

    Sårvårdsmedel

    För behandling av frukträdskräfta rekommenderas renskärning av såret och påstrykning av antibiotisk eller antagonistisk blandning. Även vid vanlig trädbeskärning bör större snitt tor skyddas genom någon form av balsampåstrykning. Jord som innehåller mycket mikroorganismer kan användas som sårbalsam för att minska livsutrymmet för skadliga mikroorganismer i beskärningssår.

    Trädbestrykning

    Trädbestrykning har dels en frostskyddande funktion och dels en barkvårdande funktion. Det håller tillbaka moss- och lavbildningen och medverkar i bekämpningen av sköldlöss och kräfta

    5 kg lera

    3 kg färsk komocka, helst utan strötillsats

    500 g sten- och algmjöl

    0,5 l fräkenspad eller vattenglas

    500 g träaska (eller 50% kali)

    Detta blandas väl i 10 l ljummet regnvatten. Blandningen stryks med grov pensel på trädens stam och kraftigare grenar under frostfria dagar på morgonen i november och februari-mars. Handelsnamn är Ledax-stamm (Preicobact).

    Vattenglas (natriumsilikat)

    Vattenglas är kiselsyrahaltigt och har basisk verkan. Den kan särskilt under sommaren tillsättas vid förebyggande besprutning mot svampsjukdomar. Koncentrationen kan vara 0,5 till 2%. Karenstiden är ca. 3 veckor.

    Vegetabiliska oljor

    Dessa medel, men i synnerhet mineraloljeemulsionerna, (ej tillåtna enl. KRAV 1993) förstör det mot väta och avdunstning skyddande vaxskiktet på insektshuden och täpper till deras andningsorgan. Man kan använda dem till vinterbesprutning av fruktträd. Sprutningar efter blomningen och en alltför koncentrerad användning kan ge fläckar och påverka frukten. Karenstid minst 3 veckor.

    Handelsnamn är Amalgerol, Natasan (förmultningsvätska), Bioco-Spritzmittel, Promanal (Tyskland), Bionom I, Bionom II. (Walldén 1978).

    Florina insektsmedel består av paraffinolja (72%), lösnings-, vät- och emulgeringsmedel (28%). Florineum består av 96% paraffinoljaoch 4% vätnings- och emulgeringsmedel.

    Vertalec

    Handelsnamn för Verticillium lecanii. Se s. 19!

    Vitlöksextrakt

    Ca. 75 g hackad vitlök/10 liter vatten sprutas 3 ggr. i maj med 3 dagars mellanrum mot svampsjukdomar (Schmid & Henggeler, 1986).

    Åkerfräken (Equisetum arvense)

    Extrakt av åkerfräken anses vara ett medel som stärker växterna och ökar deras motståndskraft mot patogener (Schmid & Henggeler, 1986).

    Försvaret mot svampangrepp utgörs av en aktiv funktion hos kisel genom dess snabba ackumulation kring svamparnas penetrationsställen i växtvävnaden. Då olika växter har olika förmåga att ta upp kisel kan man misstänka att det kan vara en orsak till olika resultat i försöken (Kirchmann, 1986).

    Extrakt fås genom att lägga 1 kg färska åkerfräken i 10 l vatten och låta det stå i 1-3 dygn. Man kan även använda torkade åkerfräken: 150 g till 10 l vatten ev. med tillsats av 0,5-1% vattenglas. Detta spädes 5 gånger. Man bör spruta flera gånger före knoppsprickningen. Weibulls säljer ett färdigt åkerfräkenextrakt med ett kiselinnehåll på 6% (Rämert & Nehlin, 1989).

    Pulver av åkerfräken rörs ut i vatten ca. 1 kg till 5 l vatten, som får koka en timme på svag värme. Då vätskan svalnat späder man 5-10 ggr och detta kan användas direkt som sprutmedel (Segerros, 1974).