VäxtEko


Tidskrift/serie: SLU Info rapporter. Trädgård
Utgivare: SLU Info/Växter
Utgivningsår: 1994
Nr/avsnitt: 380
Författare: Björk Assarsson A., Johansson H., Mattsson B.
Titel: Icke-kemisk ogräsbekämpning i frukt- och bärodling - En litteraturstudie
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare
Nummer (ISBN, ISSN): ISSN 1101 - 3753, ISRN SLU-INFOT-R- -380- -SE, ISBN 91 - 576 - 4866 - 2

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.
OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats.

Förord

Denna rapport utgör resultatet av en litteraturstudie inom området icke- kemisk ogräsbekämpning i frukt- och bär odling. Projektet har finansierats av Statens Jordbruksverk och genomförts av Avdelningen för park- och trädgårdsteknik vid Institutionen för lantbruksteknik.

Den Inledande delen som behandlar ogräsbiologi, med speciell inriktning mot fleråriga kulturer har författats av Hortonom Helen Johansson. Den andra delen, som handler om icke- kemiska metoder för ogräsbekämpning har författats av hortonomie studerande Annicka Björk Assarsson. Hortonom Berit Mattsson har varit handledare för projektet. Vår gemensamma förhoppning är att denna kunskapssammanställning skall kunna utgöra en grund för fortsatt forsknings- och utvecklingsarbete inom området.

Vi vill också rikta ett stort tack till SLU's bibliotek i Alnarp.

Alnarp december 1993

Annika Björk Assarsson, Helen Johansson och Berit Mattsson

Innehållsförteckning

Sammanfattning

Det finns ett stort behov av att förbättra de icke-kemiska metoderna för ogräsbekämpning i frukt- och bärodling, men det är inte bara utveckling av nya redskap som är viktig. I det framtida utvecklingsarbetet är det dessutom mycket viktigt att överväga förändringar av hela odlingssystemet, för att bättre utnyttja kulturens egna konkurrensförmåga och att förenkla bekämpningsarbetet.

Rapporten inleds med ett avsnitt om ogräsbiologi. Olika ogräsarters livscykler och deras spridningssätt diskuteras. Annuella ogräsplantor (fröogräs) förökar sig endast genom fröspridning och är relativt lättbekämpade. Perenna ogräsarter (rotogräs) förökar sig både vegetativt och med frön. De perenna ogräsen är mycket svåra att bekämpa med icke-kemiska metoder under kulturtiden.

Herbicider har varit den dominerande bekämpningsmetoden under en lång tid. Utveckling av andra metoder har därför gått långsamt. Under senare tid har dock intresset vaknat, då man upptäckt att herbicidanvändningen är förknippad med allvarliga nackdelar. Exempel på detta är att vissa preparat visat sig ha lång persistens i jorden och dålig effekt mot enskilda ogräsarter.

I fruktodling kan redskap för mekanisk ogräsbekämpning användas, t. ex. jordhyvel, rotorharv och ogräsborstar. Försök med flamning har också gjorts i fruktodling. Det krävs dock att behandlingen upprepas ofta, då metoden enbart påverkar ogräsens ovanjordiska delar. En fördel med flamning jämfört med mekanisk ogräsbekämpning är dock att man inte orsakar några skador på kulturväxternas rotsystem.

Marktäckning med bark, plast eller dylikt används som bekämpningsmetod mot ogräs. För att klara alla typer av ogräs krävs ett relativt tjockt material (plastfolie eller fiberduk) som inte släpper igenom ljus. I fruktodling, svarta vinbär och hallon har man även provat att låta gäss eller höns hålla marken fri från ogräs.

I bärodling används marktäckning och täckodling med mellanradsgrödor. I jordgubbar används oftast svart plast som marktäckningsmaterial. Plasten har också en temperaturhöjande effekt på jorden. I försök med mellanradsgrödor har det visat sig att valet av arter har stor betydelse för resultatet. Mellanradsgrödan får inte konkurrera med kulturen om vatten, växtnäring och ljus. Vinbär är en kultur som har svårt att konkurrera med täckgrödor.

Summary

There is a great need to improve the non-chemical methods for weed control in fruit and berry cultivation, but it is not just the development of new equipment that is important. In the future, it is also imperative to evaluate changes in cultivation systems as a whole, in order to make better use of the crop's own competitive abilities and in order to simplify and facilitate weed control.

This report opens with a chapter on weed biology. We discuss the life cycles of different varieties of weeds and the way they spread. Annual weeds (seed weeds) propagate by seed only and are fairly easy to control. Perennial weeds (root weeds) are both vegetatively and seed propagated. The perennial weeds are very difficult to control with non-chemical weed control during the cultivation period.

Herbicides have dominated the weed-control scene for a long time. Development of other methods has therefore been slow. Lately, however, interest has increased, since the use of herbicides has been found to have serious disadvantages. For example, certain products have proved to be long-lived in the soil and inefficient against certain grass varieties.

In orchards, equipment for mechanical weed control can be used, for example soil shavers, rotary harrows and weed brushes. Trials with flaming have also been carried out in orchards. It is necessary to repeat the treatment often, however, since the method affects only those parts of the plant that are above soil. An advantage with flaming in comparison to mechanical weed control is that the roots of the cultivated crops are not damaged.

Covering the soil with bark, plastic or other materials is used to control weeds. In order to cope with all types of weeds, a relatively thick material (plastic foil or fabric sheets, spunbounded or nonwoven) impermeable to light, is needed. In orchards, blackcurrants and raspberries, grazing geese or chickens have been used to keep the soil free from weeds.

When growing berries, the soil is covered with different materials, or inter-row crops are cultivated. In strawberries, black plastic is often used to cover the soil. The plastic also has a warming effect on the soil. Where inter- row crops are concerned, the choice of crop is very important for the result. The inter-row crop must not compete with the other crop for water, light and plant nutrients. Black currants is a crop that has problems coping with inter- row crops.

INLEDNING

Det finns många anledningar till att man måste bekämpa ogräs i odlingar.

Huvudorsaken är att undvika tillväxtreduktion i de odlade kulturerna, bland annat på grund av konkurrens om vatten och näring. Nyplanterade kulturer är speciellt känsliga för konkurrens. I till exempel äpple och svarta vinbär kan en misslyckad ogräskontroll under det första året leda till reducering av tillväxten hos kulturplantorna med 60% (Hance & Holly, 1990). Hos nyplanterade äppleträd finns det bevis för att skottproduktionen är nära korrelerad med ogrästillväxten. I försök med Cox's Orange Pippin visade det sig att konkurrensen av 50% marktäckning med ogräs runt unga träd orsakade allvarlig reduktion av skottillväxten första året, jämfört med ogräsfria rutor. Reduktionen bestod två år trots att det efter första året hölls ogräsfritt (White & Holloway, 1967).

Nyplanterade kulturer är ofta känsliga för herbicider. I vinbärsodling går det inte att bekämpa några ogräs i etableringsfasen, eftersom vinbärssticklingar är mycket känsliga för kemiska ogräsmedel (Olander, pers. medd. 1992). Här finns det alltså all anledning att utveckla icke-kemiska metoder för ogräsbekämpning.

Enligt Gwynne & Murray (1985) var perenna ogräs ett mindre problem förr, när man inte hade herbicider, utan använde mekanisk bekämpning.

En ovanlig orsak till ogräskonkurrens med fruktträd illustreras med en rapport av Free (1968). Vid blommningstid kan maskrosornas pollen vara mer lockande för bin än pollen från äpple och plommonträd. Om maskrosorna avlägsnas kan alltså pollineringen av fruktträden förbättras.

Ogräs kan hindra skörden och detta är viktigt speciellt i kulturer, där skörden är en av de största kostnaderna. Ett exempel är jordgubbar. Enligt Martinsson (pers. medd. 1992) är ogräset ett av de största problemen i jordgubbsodling. Arter som etternässla (Urtica urens) och åkertistel (Cirsium arvense) kan vara besvärliga för jordgubbsplockarna. Klättrande ogräs som åkervinda (Convolvulus arvensis) påverkar både hand- och maskinskörd av jordgubbar. Dessutom hindrar åkervinda beskärning i svarta vinbär och krusbär Ogräs kan också orsaka ojämn mognad och resultera i att en del av skörden förblir oplockad på grund av att man inte ser bären (Gwynne & Murray, 1985; Hance & Holly, 1990).

Ogräs är också värdar för olika sjukdomar och parasiter som angriper våra odlade kulturer och ogräsen kan alltså bidra till att dessa sjukdomar och parasiter sprids (Hance & Holly, 1990). Syrastekeln (Ametastegia glabrata), vars larv normalt lever på syra (Rumex acetocella) och pilört (Polygonum persicaria), kryper ofta upp i äppleträden om hösten och gnager sig in i frukten (Johnsson, 1988).

Rapporten inleds med ett kapitel om ogräsbiologi och därefter följer en översikt av icke-kemiska ogräsbekämpningsmetoder i frukt- och bärodling.

Ogräsbiologi

Många definierar ogräs, som alla växter som växer där vi inte vill ha dem. Kulturväxter kan alltså också vara ogräs. Oftast tänker man dock på de vilda växter som vi har problem med i alla typer av odlingar. Det är ogräsarter med liknande livscykel som kulturväxten som ställer till värst problem. Höstgroende arter vållar ofta stora bekymmer i höstsäd och perenna ogräsarter är ofta ett stort ogräsproblem i fleråriga kulturer.

Vad är det då som gör att dessa vilda växter är ett problem i våra odlingar? Enligt Lampkins (1990) beror det bl a på att dessa ogräs inte lever i monokultur, som vi odlar våra kulturväxter i, utan i samhällen med flera arter. Detta gör att de tillsammans utnyttjar resurserna bättre, till exempel näring. Detta medför också att ensidig bekämpning av en art ger större utrymme åt andra ogräsarter. Ogräsens genetiska variation är ofta mycket stor och därför har de lätt att anpassa sig till olika förhållanden. Många ogräs gror mycket snabbt och bildar stora mängder frön eller vegetativa förökningsorgan. Lomme (Capsella bursa-pastoris) (figur 1) kan till exempel blomma redan sex veckor efter uppkomst och producerar mellan 3500 och 4000 frön per planta. Frön av korsört (Senecio vulgaris) (figur 5) gror snabbt och har 2-3 generationer per år (Gwynne & Murray, 1985; Hance & Holly, 1990; Lampkins, 1990).

Figur 1. Lomme (Capsella bursa-pastons) kan blomma redan sex veckor efter uppkomst.

Ogräsfrön har ofta lång livslängd. Frön av våtarv (Stellaria media), kan i sitt vilostadium behålla sin grobarhet i över 60 år, om de inte störs av till exempel jordbearbetning (Roberts, 1982). Ofta är ogräsfrön utrustade med olika organ, till exempel hakar som hjälper till att sprida dem med människor och djur, eller "vingar" som hjälper dem att spridas med vinden. I allmänhet är också ogräs mer motståndskraftiga mot sjukdomar och har på så sätt ett övertag gentemot våra förädlade kulturväxter.

Den norske ogräsforskaren Emil Korsmo (1926) delade in ogräsen efter livslängd och livsform, vilket fortfarande är allmänt vedertaget. Beroende på vilken grupp ogräsen tillhör, är de olika svåra att bekämpa. Nedan följer en beskrivning av de olika grupperna och lite om ogräsens groning och spridning.

Ogräsens indelning

Uppdelningen i annueller, bienner och perenner är allmänt vedertagen, men gränserna mellan de olika ogräsgrupperna är inte alltid så klara. En del arter varierar kraftigt både i utseende och egenskaper. Vitgröe (Poa annua), anses till exempel ha både annuella typer och typer som är kortlivade perenner. De vinterannuella typerna dominerar och vitgröe räknas därför dit (Håkansson, 1988 b).

Annueller kännetecknas av att de endast förökar sig genom frön. De dör efter att de har blommat och satt frö (Gwynne & Murray, 1985; Håkansson, 1988 a; Roberts, 1982). Plantorna kan lätt dödas genom jordbearbetning, men tillåts ogräsen gå i blom innan nedbrukning kan man få stora problem med nya plantor från de nedbrukade plantornas frön under kommande år (Håkansson, 1988 a).

Uppdelningen av annueller i sommar- och vinterannueller är i huvudsak baserad på vilken förmåga unga plantor har att övervintra. En art räknas som vinterannuell om en stor del av de unga plantorna i en population kan övervintra under normala förhållanden (Håkansson, 1988 a) (tabell 1).

 

Tabell 1. Exempel på annuella ogräsarter
Sommarannueller                      Vinterannueller
Etternässla (Urtica urens)           Baldersbrå (Matricaria inodora)
Dån (Galeopsis sp.)                  Kamomill (Matricaria recutita)
Jordrök (Fumaria officinalis)        Korsört (Senecio vulgaris)
Pilört (Polygonum sp.)               Lomme (Capsella bursa-pastoris)
Svinmålla (Chenopodium album)        Nävor (Geranium sp. och Erodium sp.)
Åkerbinda (Polygonum convolvulus)    Penningört (Thlaspi arvense)
                                     Plister (Lamium sp.)
                                     Snärjmåra (Galium aparine)
                                     Vitgröe (Poa annua)
                                     Våtarv (Stellaria media)
                                     Åkerviol (Viola arvensis)

 

Sommarannuellernas frön gror främst på våren och försommaren och plantorna blommar och dör samma år (Hance & Holly, 1990; Håkansson, 1988a). Svinmålla (Chenopodiurn album) (figur 2) är en sommarannuell art, som kan finnas i stort antal både i frukt och bärodling. Den gror huvudsakligen på våren. Om den ska gro på försommaren krävs tillräckligt med fukt i jorden samt jordbearbetning. Eftersom svinmålla kan växa sig relativt stor när den får utrymme, till exempel i kulturer som inte odlas i täta bestånd, är den speciellt konkurrenskraftig (Roberts, 1982).

Figur 2. Svinmålla (Chenopodium album) är en sommarannuell art. Den känns bl. a. igen på att undersidan av bladen är purpurfärgade och tillväxtpunkten är "möjlig".

Åkerbinda (Polygonum convolvulus) (figur 3) är vårgroende och gror endast i liten omfattning senare under året.

Figur 3. Åkerbinda (Polygonum convolvulus) tillhör sommarannuellerna men gror i liten omfattning även senare under året.

En del sommarannueller kräver högre temperatur än andra för att gro, vilket därför sker först på senvåren eller försommaren. Etternässla (Urtica urens) är ett exempel på en värmekrävande sommarannuell. Etternässla kan vara ett stort problem i jordgubbsodling, eftersom den är svår att komma åt när den växer i jordgubbsraderna och försvårar plockning av bären med sina brännhår. Speciellt när man odlar utan herbicider bör man se till att etternässla inte lär chansen att etablera sig i odlingen (M. Martinsson, pers. medd. 1992).

Vinterannuellernas frön gror främst på eftersommaren och hösten, men många arters frön kan gro under större delen av vegetationsperioden (Hance & Holly, 1990, Håkansson, 1988 a). Plantor som kommer upp under senare delen av sommaren eller under hösten, övervintrar i småplantstadiet och blommar och sätter frö kommande år. Vinterannuella plantor från frön, som grott under våren, kan blomma och bilda frön samma år som de kommit upp (Håkansson, 1988a).

Figur 4. Våtarv (Stellaria media) räknas som en vinterannuell art, men gror nästan lika lätt på våren som på eftersommar eller höst. Den känns igen i småplantstadiet bl a på all färgen är ljust grön och stammen under de stjälkförsedda hjärtbladen är lång.

Frön från vissa arter, som brukar klassas som vinterannuella, till exempel våtarv (Stellaria media) (figur 4) och åkerviol (Viola arvensis) (figur 5), gror lika eller nästan lika lätt på våren som på eftersommar eller höst (Håkansson, 1988 a,b). Våtarv kan förutom att den konkurrerar med kulturväxten vara bärare av hallonringfläckvirus (Raspberry Ringspot Virus) och arabismosaikvirus (Arabis Mosaic Virus) (Roberts, 1982). Dessa virussjukdomar kan dyka upp i nästan vilket växtslag som helst (Nilsson & Åhman, 1991).

Figur 5. Åkerviol (Viola arvensis) räknas som en vinterannuell art. men gror nästan lika lätt på våren som på eftersommar eller höst. Den känns i småplantstadiet igen på att hjärtbladens spetsar är urnupna och örtbladen är breda med rundade bladkanter.

Även korsört (Senecio vulgaris) (figur 6), som räknas till de vinterannuella arterna, gror lätt både på våren och på hösten. Korsört och ekerviol är vanligt förekommande i frukt- och bärodling. Båda, och speciellt korsört, är svåra att bekämpa kemiskt, p g a herbicidresistens (M. Martinsson; P. Juhlin, pers. medd. 1992).

Figur 6. Korsört (Senecio vulgaris) räknas till de vinterannuella arterna, men gror nästan lika lätt på våren som på eftersommar eller höst. Korsörten har mörkt gröna blad med sågade bladkanter. Tillväxtpunkten är hårig.

Baldersbrå (Matricaria inodora) (figur 7) gror övervägande under senare delen av vegetationsperioden, men kan gro i stor mängd också på våren (Håkansson, 1988 b).

Figur 7. Baldersbrå (Matricaria inodora) räknas till de vinterannuella arterna och gror övervägande under senare delen av vegetationsperioden, men kan gro i stor mängd också på våren.

Nävor (Geranium sp. och Erodium sp.) är huvudsakligen ett problem under hösten i jordgubbsodling (M. Martinsson, pers. medd. 1992) (figur 8 och 9).

Figur 8. Nävor är huvudsakligen ett problem under hösten. a) Fliknäva (Geranium dissectum), b) Mjuknäva (Gemnium molle) eller Sparvnäva (Geranium pusillum).

Figur 9. Skatnäva (Erodium cicutarium).

Bienner förökar sig endast med frön. De flesta arterna gror på våren och växer endast vegetativt, d v s de blommar inte, och övervintrar utan att ha blommat. Kommande år blommar biennerna, efter att de utsatts för köld. Liksom annueller, dör bienner när de blommat och satt frön (Gwynne & Murray, 1985; Håkansson, 1988 a; Roberts, 1982). Det finns inga bienner som utgör något större ogräsproblem i frukt- och bärodling. Exempel på bienner är krustistel (Carduus crispus), vågtistel (Cirsium vulgare) och vildmorot (Daucus carota) (Håkansson, 1988a).

Perenner förökar sig både vegetativt och genom frön. Förökning sker dessutom under mer än ett år, genom att plantorna delas och bildar nya skott, som kan blomma och sätta frön (tabell 2). Vegetativ förökning innebär regeneration från flera separata delar av en planta efter sönderdelning, till exempel efter jordbearbetning. Om en plantdel är regenerativ kan den utveckla rötter och skott efter att den har skilts från övriga plantan. De delar av plantan, som kan bilda nya skott och rötter (perennerande organ), måste alltså vara utrustade med olika typer av vävnader. De måste dels ha vävnader som kan bilda nya rötter och skott och dels vävnader som kan lagra reservnäring för respiration och annan ämnesomsättning och för den första utvecklingen av nya rötter och skott. När regenerativa delar av en planta delas, genom att sammanbindande vävnad dör, sker vegetativ förökning spontant hos många perenner (Gwynne & Murray, 1985; Håkansson, 1988a).

 

Tabell 2. Exempel på perenna ogräsarter
Platsbundna perenner           Vandrande perenner
Krusskräppa (Rumex crispus)    Brännässla (Urtica dioica)
Maskros (Taraxacum vulgare)    Kvickrot (Elymus repens)
                               Revsmörblomma (Ranunculus repens)
                               Åkerfräken (Equisetum arvense)
                               Åkertistel (Cirsium arvense)
                               Åkervinda (Convolvulus arvensis)

 

Generativ förökning, d v s förökning genom frön, har normalt liten betydelse hos arter med effektiv vegetativ förökning. Hos platsbundna perenner däremot, som inte förökas vegetativt i så stor omfattning, är den generativa förökningen av större betydelse. Ett exempel är maskros (Taraxacum vulgaris), men även hos vissa vandrande perenner är fröförökning av betydelse, t. ex. hos åkervinda (Convolvulus arvensis) (figur 18) (Roberts, 1982).

Platsbundna perenner är bundna till den plats där de börjat växa. De utbreder sig inte utan hjälp av jordbearbetning eller andra störningar. De är känsliga för effektiv jordbearbetning (Håkansson, 1988a). Maskros (Taraxacum vulgaris) och skräppor (Rumex sp.) (figur 10) är exempel på platsbundna perenner, som kan vara besvärliga både i frukt- och bärodling. Maskrosor kan utveckla nya skott från vilken del av roten som helst. Skräppor däremot bildar nya skott endast från den övre delen av roten (Gwynne & Murray, 1985; Hance & Holly, 1990). Skräppor kan vara ett ogräsproblem främst för odlare som inte använder herbicider. Skräppor konkurrerar inte bara med fruktträden om näring, utan är också värdväxter för syrastekeln, som kan göra stor skada i fruktodlingar. (P. Juhlin, pers. medd. 1992; Roberts, 1982).

Figur 10. Krusskräppa (Rumex crispus) är värdväxt för syrastekeln, som kan göra stor skada i fruktodlingar.

Vandrande perenner förökar sig vegetativt genom att vävnad som sammanbinder olika delar av en planta förstörs. De sprids också utan hjälp av jordbearbetning och andra störningar. De vandrande perennerna kan föröka sig vegetativt på olika sätt, till exempel:

Ovanjordiska utlöpare (stoloner) - Skott och rötter utvecklas från noder på stolonerna. När vävnaden mellan noderna (internodier) dör, bildas självständiga plantor. Ett exempel på en art med detta förökningssätt är revsmörblomma (Ranunculus repens) (figur 11 och 12) (Gwynne & Murray, 1985; Håkansson, 1988a).

Figur 11. Revsmörblomma (Ranunculus repens).

Denna typ av perenner är mycket känsliga för jordbearbetning, men om revsmörblomman tillåts etablera sig i jordgubbsodling är den mycket svår att få kontroll över, eftersom den snärjer in sig i jordgubbsplantorna och plantorna gör det omöjligt med mekanisk ogräsbekämpning i raderna (M. Martinsson, pers. medd. 1992).

Figur 12. Revsmörblommans ovanjordiska utlöpare, stoloner (Håkansson, 1988a).

Underjordiska utlöpare (rhizomer) - Utlöpare bildas från knoppar på de underjordiska delarna av skott, som utvecklat tillräckligt med blad. När plantorna sönderdelas, genom till exempel jordbearbetning, kan dessa ge upphov till nya assimilerande skott och rötter (Håkansson, 1988 a).

*Grundväxande svagt rhizomsystem - Arter med denna typ av rhizomsystem är känsliga för jordbearbetning. Ett exempel är brännässla (Urtica dioica) (figur 13) (Håkansson, 1988a).

Figur 13. Brännässla (Urtica dioica) har grundväxande svagt thizomsystem (Korsmo, 1926).

*Grundväxande starkt rhizomsystem - Arter med denna typ av rhizomsystem har bättre förmåga att föröka sig än arter med grundväxande svagt rhizomsystem och tål därför jordbearbetning mycket bättre (Håkansson, 1988 a). Ett välkänt exempel är kvickrot (Elymys repens) (figur 14), som vållar stora besvär i många typer av odlingar, inte minst i frukt och bärodling.

Figur 14. Kvickrot (Elymus repens) har grundväxande starkt rhizomsystem (Korsmo 1926).

*Djupväxande starkt rhizomsystem - Arter med denna typ av rhizomsystem klarar jordbearbetning bra (Håkansson, 1988 a). Ett exempel är åkerfräken (Equisetum arvense) (figur 15 och 15) som ofta vållar problem i frukt och bärodling.

Figur 15 Åkerfräken (Equisetum arvense) (Korsmo 1926).

Figur 16. Åkerfräken (Equisetum arvense) har djupgående rotsystem.

Regenerativa rötter - Med regenerativa rötter menas förtjockade rötter, som från knoppar bildar ovanjordiska skott. Nya tunna vatten- och näringsupptagande rötter växer ut från de förtjockade rötterna. När nya skott bildas är bildningen av de tunna rötterna intensivare. Exempel på arter med regenerativa rötter är åkertistel (Cirsium arvense) (figur 17) och åkervinda (Convolvulus arvensis) (figur 18 och 19), som har djupväxande system av regenerativa rötter (Gwynne & Murray, 1985; Håkansson, 1988a).

Figur 17. Åkertistel (Cirsium arvense) har djupväxande system av regenerativa rötter (Korsmo, 1926).

Figur 18. Åkervinda (Convolvulus arvensis) hör till gruppen vandrande perenner.

Ogräsarter med djupväxande rötter har en stor fördel jämfört med många kulturväxter under torra somrar, eftersom de kan tillgodogöra sig vatten på större djup (Roberts, 1982). De har även särskilt god förmåga att motstå jordbearbetning. Både åkertistel och åkervinda ställer till besvär i frukt- och bärodling. Åkervinda snärjer till exempel in sig i vinbärsbuskar och orsakar bekymmer vid skörd och beskärning (Roberts, 1982).

Figur 19. Åkervinda (Convohulus arvensis) har djupväxande regenerativa rötter (Korsmo, 1926).

Regenerativa rötter skiljer sig från stamutlöpare genom att spetsen aldrig vänder uppåt och utvecklar skott, som änden på stamutlöpare gör. Dessutom kan regenerativa rötter bilda sidorötter var som helst längs sin utsträckning, vilket stamutlöpare inte kan (Hance & Holly, 1990; Håkansson, 1988 a).

När perenner producerar blommande skott minskas näringsreserverna i rötterna märkbart. Om man klipper till exempel åkertistel vid denna tidpunkt, då näringsreserverna är tömda, kan man döda plantorna (Roberts, 1982). Upprepade avslagningar av tistel, kan också ha effekt mot detta ogräs. I ett fältförsök med åkertistel i rödklövervall jämfördes 7 olika behandlingar. Fyra behandlingar innebar att avslagningar gjordes med 1, 2, 3 och 4 veckors mellanrum och första avslagningen gjordes när tistelplantorna var 15-20 cm höga, en behandling startades när skotten ovan jord måtte 25-30 cm och avslagningar gjordes var femte vecka, en behandling startades när skotten ovan jord mätte 40-50 cm och avslagningar gjordes var sjätte vecka. I en behandling gjordes inga avslagningar alls. Bäst effekt gav avslagningar var 4:e vecka, med start när tistelskotten mätte 15-20 cm (Dock Gustavsson, 1992).

Ogräsens groning

Det är många faktorer som påverkar fröers groning. Temperatur och ljus är två exempel. Många av våra ogräs gror bäst vid höga konstanta temperaturer eller vid växeltemperaturer. På större markdjup är temperaturen inte så hög och temperaturväxlingen under dygnet är mindre. Detta tillsammans med den bättre genomluftningen i markens ytskikt och dagsljusets betydelse för ljusgroende ogräsarter är förmodligen orsaken till att ogräsfrön gror bättre vid och nära markytan jämfört med ökat markdjup (Håkansson, 1988a; Roberts 1982). På jordar, där det inte sker någon nämnvärd vattentransport från djupet till ytan, blir det emellertid ofta för torrt för groning i ytskiktet. Vid regn sker sedan groningen mycket snabbt. Om vädret sedan blir torrt igen, dör ofta en stor del av de frön och groddplantor som inte bildat tillräckligt djupgående rötter. (Håkansson, 1988b). Storfröiga ogräsarter kan i allmänhet gro på större djup än småfröiga arter (Roberts, 1982) (Figur 20).

Figur 20. Förhållandet mellan fröstorlek och maximalt djup för fröet, där grodden kan nå markytan efter att fröet har grott (efter Roberts, 1982).

En stor del av grodda ogräsfrön dör innan de blivit plantor. Det gäller både frön nära jordytan och på djupet. Ett sätt för naturen att minska slöseriet med frön, är att benägenheten för groning minskar med ökat markdjup. På så sätt gror inte så många frön som ändå skulle dö innan grodden när markytan (Håkansson, 1988 b). När jorden bearbetas kan emellertid frön på stort djup stimuleras till groning, men dessa dör innan de när markytan (Roberts, 1982).

Många fröer kan gro direkt när de lämnat moderplantan om förhållandena är de rätta. De flesta ogräsfrön gror emellertid inte, trots att temperatur och andra yttre miljöfaktorer tillåter det. Orsaken kan vara att frövila utgör ett hinder. Fröer från vilda annuella växter på odlad mark kan ofta inte gro när de lämnar moderplantan. Fröna befinner sig i vila och gror först nästa säsong. En del vilar ännu längre i marken innan de blir stimulerade till att gro.

På odlad mark avlägsnas ogräsen med jämna mellanrum. Om alla fröer från en annuell planta skulle gro samtidigt samma säsong som de lämnar moderplantan och dessa ogräsplantor sedan rensades bort innan de hunnit fröa av sig, skulle arten inte finnas nästa säsong. Utan fröer som har frövila, skulle arterna hela tiden behöva reintroduceras eller endast finnas på ställen som passar deras livscykel (Roberts, 1982).

Frövila kan orsakas av till exempel att ett frö begravs så djupt att det inte får det ljus, som en del fröer behöver för att gro. Exempel är åkerviol (Viola arvensis) och krusskräppa (Rumex crispus) (Gwynne & Murray, 1985; Hance & Holly, 1990; Håkansson, 1988b). Andra orsaker till frövila kan vara att embryot inte är moget eller något annat inneboende hinder. Endospermet som omger embryot i fröet (figur 21), kan förhindra att vatten och/eller syre tränger in till embryot och därmed förhindras groning. Det kan också vara ett mekaniskt hinder så att grodden från embryot inte kan tränga igenom.

I vissa fall kan endospermet hindra kemiska hämmande ämnen att läcka ut från embryot. Endospermet kan även i sig innehålla kemiska hämmande ämnen. Ett exempel på kemisk substans som skulle kunna vara groningshämmande i fröer är ABA (Abscisinsyra). Om ett embryo plockas ut ur ett frö kan man få det att gro, men tillsätts ABA gror det inte. ABA blockerar nämligen ett viktigt steg i produktionen av ett enzym som behövs för att groning ska ske.

Typen av kemiska hämmande ämnen varierar från art till art. För att häva hämningen krävs ofta ett kraftigt regn, som sköljer ut de hämmande ämnena och samtidigt ger fröerna tillräckligt med fukt att gro i (Hance & Holly, 1990; Salisbury & Ross, 1985).

Temperaturen kan förstärka eller försvaga fröets inneboende hinder mot groning. Hindren försvagas i regel av extrema temperaturer, d. v. s. temperaturer som ligger långt ifrån fröets groningstemperatur. Sommarannueller t. ex, kräver låga temperaturer under vintern för att kunna gro på våren.

Temperaturer mellan 0 och +5°C är mest gynnsamma (Gwynne & Murray, 1985; Håkansson, 1988a; Roberts, 1982) Vad är det då som gör att fröerna blir färdiga att gro efter en kall period?

En orsak kan vara att de flesta fröer har hög fett- och proteinhalt, men innehåller liten mängd stärkelse. Under den kalla perioden växer embryon av vissa arter mycket genom att kolhydrater och kväveföreningar transporteras från celler som lagrar näring.

Figur 21. Frö i genomskärning (efter Galston et. al)

Socker ackumuleras och detta kan vara nödvändigt som energikälla och för att attrahera vatten, som behövs för groningen. Om en temperatur är för hög eller för låg för att stimulera till groning tillräckligt snabbt, kan denna temperatur istället hämma groning. Detta gäller främst frön som tagit upp vatten (Salisbury & Ross, 1985).

Vinterannuella arters frön kräver förmodligen de höga sommartemperaturerna för att bryta groningsvilan, eftersom de främst gror under eftersommaren eller tidig höst (Håkansson, 1988 a; Roberts, 1982).

I många fall måste fröskalet skadas för att grodden ska kunna tränga ut och för att syre och vatten ska kunna komma in. Detta kan ske till exempel genom att fröerna angrips av insekter eller mikroorganismer i jorden eller att de passerar genom matsmältningskanalen på något djur. Exempel på arter vars frön har hårt skal är åkervinda (Convolvulus arvensis) och nävor (Geranium sp.) (Gwynne & Murray, 1985; Hance & Holly, 1990).

Närvaro av nitrat stimulerar många ogräsarter till att gro. Nitratkoncentrationen är högst i markvätskan när marken värms upp på våren. Det är en av orsakerna till att det kommer upp ogräs i stor mängd på våren (Roberts, 1982).

Källor till ogräsförekomst

Nästan alla jordar innehåller vilande ogräsfrön. Denna så kallade fröbank är en stor källa till ogräsförekomst i våra odlade kulturer. Odlade jordar innehåller mellan 1000 och 100 000 frön/m2 (Hance & Holly, 1990).

Hos några annuella ogräsarter, till exempel korsört (Senecio vulgaris), är frönas grobarhet mycket kortvarig och de flesta frön gror redan första året. Hos andra arter t. ex. svinmålla (Chenopodium album), kan fröna överleva länge i jorden. Det är speciellt små fröer som antingen sköljs ned i sprickor i marken, begravs vid plöjning eller begravs på grund av markdjurs aktivitet. De kan sedan ligga vilande under lång tid och behålla sin grobarhet tills något stimulerar dem till att gro, till exempel jordbearbetning (Roberts, 1982).

Människan orsakar i hög grad spridning av ogräsfrön. Det gäller främst spridning långa sträckor över geografiska hinder, som berg och hav, till exempel med utsäde. Människan sprider också ogräsfrön med de maskiner som används i odlingar. Fåglar och andra djur kan också föra med sig ogräsfrön både i magen och genom att frön fastnar i päls och fjädrar. Många frön är utrustade med organ som lätt hakar fast och på så vis kan ogräsfrön transporteras långa sträckor med människor och djur (Gwynne & Murray, 1985; Hance & Holly, 1990). En del frön är utrustade för att kunna spridas med vinden. Ett exempel är maskros (Taraxacum vulgaris). Ogräsfrön kan även transporteras med vatten. Gödsel och kompost är också källor till ogrässpridning. Majoriteten av frön sprids emellertid i moderplantans nära omgivning (Hance & Holly, 1990). Många ogräs har aktiva spridningsmekanismer och när de är mogna kastar de iväg fröna från plantan, till exempel nävor (Geranium spp.)

Ogräsens mångfald och teknik för överlevnad gör det besvärligt för den som odlar monokulturer. Speciellt svårt då det rör sig om fleråriga kulturer, där man inte har möjlighet till "ogräs-sanerande" jordbearbetning varje år.

Herbicider kan vara till god hjälp vid kampen mot ogräsen, men herbiciderna kan också skapa problem genom att herbicid-resistens arter selekteras fram. Om man väljer att inte använda kemiska ogräsmedel gäller det verkligen att ha en väl genomtänkt strategi.

Icke-kemisk ogräsbekämpning i frukt- och bärodling

Olika odlingssystem används i fruktodling. En del odlare väljer att hålla jorden öppen runt träden, och om de odlar i enkelradsystem att bara ha en smal remsa mellan trädraderna gräsbevuxen. Gräsmattan mellan trädraderna gör det möjligt att färdas i odlingen med traktor och andra tyngre maskiner vid alla årstider oavsett nederbörd. Det finns ytterligare fördelar med gräsbanan, den påverkar markstrukturen gynnsamt. Om träden visar tendens att växa för kraftigt kan man låta gräsbanan komma närmare fruktträden för att på så sätt öka konkurrensen om näring och vatten (Johnsson, 1982). När det gäller ogräsbekämpningen på den öppna jorden så används främst herbicider och mekanisk ogräsbekämpning.

I vinbärs- och jordgubbsodling förekommer användning av alternativa ogräsbekämpningsmetoder såsom marktäckning och täckodling/gröngödsling. För båda bärsorterna är det väsentligt att hålla odlingen ogräsfri under etableringsfasen och för att uppnå detta utan kemiska bekämpningsmedel kan t. ex. marktäckning vara ett gott hjälpmedel (Larsson, 1990). För att kunna klara av ogräsbekämpningen tillfredsställande är det ett måste att jorden är helt fri från rotogräs före plantering. Jordgubbsplantor har svårt att klara sig i konkurrens med ogräs (Larsson & Svensson, 1989). Jordbearbetning får inte göras för djup, max. 5 cm eftersom plantornas rötter ligger mycket ytligt. Jordgubbsplantans rotsystem är grunt, och huvuddelen av rötterna finns i matjordslagret. Jordbearbetningen inverkar också på rotsystemets utbredning. Det verkar inte påverka plantan negativt att rotsystemet växer något djupare vilket sker när man bearbetar jorden mekaniskt (Larsson & Svensson, 1989).

Mekanisk ogräsbekämpning

Historiskt har mekanisk ogräsbekämpning varit den vanligaste metoden att bekämpa ogräs på. När herbiciderna introducerades så minskade den mekaniska ogräsbekämpningen. Orsaken till detta är bland annat att det finns selektiva herbicidpreparat, som har gjort att man kan välja preparat som är lämpliga för den egna ogräsfloran. Användningen av herbicidpreparat blev också betydligt billigare än mekanisk bekämpning.

Tidsvinsten var ytterligare en orsak till att man gick över från den mekaniska ogräsbekämpningen till att använda herbicider mot ogräs. Det behövdes bara några enstaka insatser per säsong med herbicider jämfört med den mekaniska ogräsbekämpningen, som fick göras ungefär var 14:e dag för att få en god effekt mot ogräset i odlingen.

Verkningssättet vid mekanisk ogräsbekämpningen är att man river upp ogräsplantan så att den torkar ut och dör eller så täcker man över ogräset med jord så att det hindras från att växa och få tillgång till ljus.

Det är i allmänhet inga större problem med att bekämpa unga plantor av ettåriga ogräsarter mekaniskt; det räcker att små plantor blir helt täckta av jord för att de ska dö. Blir plantorna inte tillräckligt skadade eller övertäckta med jord och plantornas rötter fortfarande har kontakt med fuktig jord kan de dock återhämta sig.

Även större plantor av annuella ogräs är relativt lättbekämpade med jordbearbetning om de täcks med jord eller dras upp på jordytan. Plantor som gått i blom kan emellertid utveckla groningsdugliga frön, även om fröanlagen vidjordbearbetningstillfället inte har nått så långt i utvecklingen (Håkansson, 1988 b). Därför är det bättre att bekämpa plantorna på ett tidigare stadium.

De perenna ogräsarternas groddplantor är jämförbara med annuellernas. Deras känslighet för mekaniska skador ändras allt eftersom plantorna utvecklas och blir ofta mer och mer tolerant mot mekanisk påverkan. Platsbundna perenner har oftast större förmåga än annueller att återhämta sig efter jordbearbetning även om de inte förökar sig vegetativt på samma sätt som vandrande perenner. Vandrande perenner som utvecklar starka rhizomsystem eller system med regenererade rötter blir mer motståndskraftiga mot jordbearbetning när plantornas regenerativa system nått en viss storlek.

Enligt Håkansson (1988 b) är fuktigheten och temperaturen de miljöfaktorer som normalt har det största inflytandet på plantornas beteende efter jordbearbetningen. Köldskador på vintern drabbar de plantdelar som normalt övervintrar på större djup men som genom jordbeabetning hamnat vid markytan.

Uttorkning drabbar framför allt plantdelar som hamnat på jordytan, speciellt om de har berövats rotkontakten med djupare, fuktigare jord. I områden med återkommande torkperioder kan jordbearbetning där man utnyttjar uttorkningen leda till effektiv bekämpning av många fleråriga ogräs. (Håkansson, 1988 b).

När man bearbetar jorden mekaniskt ökar både groningsbenägenheten och dödligheten hos ogräsfröna. Frön av ogräs kan av flera orsaker också gro utan att frönas läge i förhållande till markytan ändrats. Genomluftningen av jorden ökar som en följd av jordbearbetningen. Dessutom repas fröskal av jordpartiklar och redskap. Den levande vävnaden i fröet får därigenom en ökad syrgastillförsel och en ökad koldioxidavgång, vilket stimulerar till groning.

Orsaken till att dödligheten ökar kan vara att groningsprocessen inuti fröna gör dem känsliga. Den medför en konditionssäkning för fröet och en ökad autolys, det vill säga upplösning av celler och vävnader genom ett av dem själva bildat enzym.

I samband med groningen tar fröet upp vatten, enzymer aktiveras och det blir en ökad metabolisk aktivitet (ämnesomsättning) i fröet, som gör att embryot börjar växa. Finns då ogräsfröet på ett sådant djup att det inte finns syre tillgängligt dör fröet. En annan orsak till att ogräsfröna dör kan vara att jordbearbetningen stimulerar till ökad aktivitet bland mikroorganismerna, som då angriper ogräsfrön i högre grad (Håkansson, 1988 b).

Det är viktigt vid mekanisk bekämpning att man inte låter redskapet gå för djupt ner i marken så att kulturväxternas rötter skadas. Andra problem när det gäller mekanisk jordbearbetning i fruktodling är att risken är stor att redskapen kommer för nära och skadar trädstammen eller att det blir kvar en del ogräs runt trädstammen som man inte kan komma åt annat än med handrensning. Ytterligare en nackdel med mekanisk ogräsbekämpning är att det ytliga rotsystemet kan förstöras. Ytterligare en negativ påverkan på kulturväxterna är att markstrukturen försämras och jorden packas samman på grund av att man tvingas köra i odlingen ofta (Johnsson, 1982).

På Institutionen för lantbruksteknik, Alnarp har det nyligen genomförts en inledande studie av mekaniska ogräsbekämpningsredskap som kan vara aktuella för fruktodling, plantskola, planteringar etc. (Rabcewicz, opubl. 1993).

Undersökningen gick ut på att jämföra ogräseffekten dels på sått fröogräs (vitsenapsplantor), dels i ett naturligt bestånd av rotogräs (åkertistel).

De tre redskapen var ringkniv, pinnharv och nylonborste (fig. 22). Samtliga var utformade och inställda för att göra en ytlig bearbetning för att ej skada kulturväxtens rötter.

Figur 22. Roterande ogräsredskap på vertikal axel. a. ringkniv, b. pinnharv, c. nylonborste

För vitsenap erhölls bäst ogräseffekt med ringkniven (93% effekt), tätt följt av harven och med dåligt resultat för borsten (44%). Rotationshastigheten hade i stort sett bara betydelse vid användning av harven. För tistel gav nylonborsten en försumbar reduktion av skotten. Ringkniven reducerade skottantalet med 83% och harven med 45%.

I intensiv äppelodling, när fruktträden odlas på svagväxande grundstammar är det viktigt att det är fritt från konkurrerande ogräs under perioden från april till oktober (Engel, 1988). I ett försök med två olika äppelsorter, Cox's Orange Pippin och Boskoop, behandlades ogräset på två olika sätt, med herbicider respektive med mekanisk ogräsbehandling. Man konstaterade att rottillväxten och skörden gynnades hos de herbicidbehandlade träden jämfört med de där ogräset behandlades mekaniskt eller var helt obehandlade (Engel, 1988).

Holländska försök har visat att när man minskat remsan med öppen jorden runt äppleträden från 150 cm till 50 cm eller mindre, så minskade äppelskörden under de tre första odlingssäsongerna efter planteringen (figur 23) (van Hartingsfeldt, pers. medd., 1992).

Figur 23. Skörd av äpple i (A) Horst och (B) i Zeewolde under åren 1988- 1991, vid olika bredd på den bara ytan under träden (Hartingsfeldt, 1992).

Man har länge varit medveten om problemen när det gäller jordbearbetning i fruktodling, speciellt skador på fruktträdens ytliga fina rötter. Man har trott att man skulle kunna påverka bildningen av trädets ytliga rötter. Genom att tidigt börja med jordbearbetning, så skulle man tvinga trädet till att bilda ett djupare rotsystem. Nu har holländska försök visat att trots en tidig start av jordbearbetningen, så bildar träden inte flera rötter på djupare marknivå (van Hartingsfeldt, pers. medd., 1992).

Redskap för mekanisk ogräsbekämpning i fruktodling

Jordhyvel

En jordhyvel för mekanisk ogräsbekämpning fungerar på så sätt att den skär av ogräset ca 2-3 cm underjordytan och lyfter upp ogräsen. På Havebrugscentret i Årslev utanför Odense Danmark, använder man en jordhyvel av fabrikat Clemens, (Lindhard, pers. medd. 1992). Jordhyveln går inte så djupt ner i marken och är därför skonsam mot fruktträdens rötter (Lindhard, 1992).

Figur 24. Jordhyvel av fabrikatet Clemens (Foto. Johan Ascard)

Rotorfräs/harv

I Tyskland och Schweiz har man konstruerat en maskin som är ett mellanting av en rotorharv och en fräs. Det är en lång sidoarm på vilken det sitter en roterande skiva som är försedd med långa vertikala pinnar eller skar. När skivan roterar river pinnarna i jorden och skadar ogräsplantorna. Redskapet arbetar på ett djup av ca 5-10 cm. Det är försett med utrustning som gör att rotorarmen automatiskt flyttar sig i sidled när den stöter till en trädstam. Nackdelar med rotorharvar är att man tyckt sig få en ökad spridning av perenna ogräs, samt att grobarheten hos många annuella ogräsfrö ökar (Hance & Holly, 1990).

Castellrensaren är en typ av rotorfräs/harv som är konstruerad av Arne Castell på Blåherremölla i Maglehem. Man monterar den bak på traktorn, själva rensaren består av en lång arm och på den finns rotorer som är försedda med långa pinnar. Armen är ställbar i höjd- och sidled och de två rotorerna snurrar åt olika håll (Bengtsson, 1989). Ogräset rivs upp av de två rotorerna. Nackdelar med Castell-rensaren är att den inte automatiskt går tillbaka när den stöter på något hinder, till exempel ett fruktträd, enligt Juhlin (pers. medd, 1992). En del odlare anser att Castellrensaren river upp fruktträdens ytliga rötter.

Figur 25. Rotorharv (Foto. Johan Ascard)

Ogräsborstar

Det är borstar som snurrar vertikalt mot marken, så att ogräset rivs upp samtidigt som det skadas av borsten. Det finns även borstrensare som arbetar med horisontella borstar och där varje borste drivs av hydralik. Det är lätt att reglera dem i höjdled och även vinkla dem (Karlsson, 1992).

Figur 26. Ogräsborste (Foto. Håkan Schroeder)

Marktäckning

Marktäckningens ogräshämmande effekt består i en kombination av mörker/nedsatt ljusintensitet och som ett fysiskt hinder för det framväxande ogräset.

Några krav som man bör ställa på ett täckningsmaterial är:

*god hållbarhet (det måste hålla över flera odlingssäsonger i fleråriga kulturer),

*billigt,

*möjligt att lägga ut med maskin.

Marktäckning innebär att man täcker marken med något material, så att jorden inte ligger bar. Detta ger då flera effekter, bland annat har det en god effekt mot ogräs, och det påverkar förhållanden i marken, såsom temperatur, fuktighet, näringsomsättning, mikrobiologi sk aktivitet och jordstruktur. Temperaturen påverkas vilket kan ge både positiva och negativa effekter för kulturen. Täckningsmaterialet kan ibland fungera som ett hinder för att jorden ska värmas upp, samtidigt som det hindrar marken från att avge värme, vilket är speciellt viktigt under kyliga vårnätter. Då finns det risk för frostskador och värmen som då avges från marken kan hindra detta. Enligt (Johnsson, 1982; Juhlin, 1992) så är risken för frostskador i blomningen den största anledningen till att man inte täcker jorden runt träden. Eftersom marktäckning har en fuktighetsbevarande effekt passar den bra i områden med liten nederbörd och jordar med dålig vattenhållande förmåga (lätta jordarter). Med god markfuktighet får man på denna typ av jordar en högre tillväxt och en större skörd. Det kan dock vara negativt om den höga markfuktigheten påverkar planteringen så att de inte avstannar i tillväxt vid rätt tidpuukt på hösten utan fortsätter att växa. Risken för vinterskador ökar då (Larsson, 1990).

Täckmaterialet skapar en mycket bra och skyddad livsmiljö för möss och sork som kan orsaka skador på kulturen genom att åta barken på träden (ringbarkning), och även åta av rötterna på träden. Genom att låta bli att täcka marken alldeles intill träden kan detta problem minskas. Då får man rensa bort ogräset kring träden på annat sätt, lämpligen för hand.

En del ogräs växer upp intill trädstammen hur nära trädet man än försöker täcka. Andra nackdelar enligt Hance & Holly (1990) är att perenna ogräs ökar under marktäckningen, speciellt under plast.

Organiska täckningsmaterial har inte någon effekt mot fleråriga rotogräs som kvickrot, åkertistel och maskros. Om det redan finns sådana ogräs i jorden kommer de att trivas och växa mycket bra när de inte har någon konkurrens från fröogräs. (Larsson, 1990).

Kostnaderna för marktäckning är stora, speciellt när det gäller täckning med material som plast där det också krävs speciella maskiner för att kunna lägga ut materialet i odlingen. Man beräknar att plasten utlagd kostar ca 2,50 kr/m2 (Waltersson, pers. medd., 1993). Detta har gjort att det funnits andra billigare alternativ som herbicider, att ta till när det gäller ogräsbekämpning och på så sätt har inte utvecklingen av marktäckning och marktäckningsmaskiner gått framåt tillräckligt snabbt (Hance & Holly, 1990).

Marktäckning med plastfolie i fruktodlingar

Man har provat täckning med svart plastfolie i fruktodlingar på många håll, speciellt i nyplanteringar. Oftast har man inte enbart undersökt ogräseffekten utan också den tillväxtbefrämjande effekt som den svarta plasten ger genom att jorden värms upp (Måge, 1990). Försök har visat att täckning av marken med svart polyethylenplast i nyplantering har kunnat öka tillväxten hos träden med 30-40%, speciellt hos träd som är planterade på lätta jordar (Hance & Holly, 1990). Plasten läggs då ut vid plantetableringen.

Plasttäckning med svart plastfolie vid plantering av äppleträd ger en kraftigare tillväxt de första åren efter plantering, men också en tidigare bördighet och högre avkastning jämfört med bar mark. Skillnaden i tillväxt försvinner när träden blir äldre. (Larsson, 1990).

Försök har visat att fruktträdens rötter inte växte närmre markytan under plasttäckning jämfört med fruktträd som växte på mark som inte var täckt. Den totala rotmassan var störst under plasträckning och rötterna hade dessutom en god horisontell utbredning och många sugrötter. (Larsson, 1990).

Det är också viktigt att plasten innehåller en ultraviolett stabilisator, så att den inte förstörs direkt av ljuset. Av miljöskäl bör man använda en plast som kan oskadliggöras utan att skadliga ämnen bildas (polyethylenplast).

Man kan också täcka med en plastfolien som släpper igenom vatten (vävd plastfolie) av polypropylen. Denna är dyrare än vanlig svart plast men håller längre. Agrylväv av olika kvaliteter används också som marktäckningsmaterial. Vävens ljusgenomsläpplighet är starkt sammankopplad med dess tjocklek; ju tunnare väven är desto mer ljus släpper den igenom. De effektivaste dukarna är de tjockaste, men de kostar ocksä mest.

Marktäckning med plastfolie i bärodling

I jordgubbsodling har man under en lång tid täckt marken runt jordgubbsplantor för att förhindra att bären på jordgubbsplantorna blir smutsiga och mindre attraktiva för plockare. Det man främst har använt för att täcka med har varit halm, och halmen har oftast inte lagts ut förrän efter blomning. Någon direkt ogräseffekt har man inte fått och inte heller varit ute efter. Lägger man ut halmen tidigare, så hindrar man uppvärmningen av marken vilket kan leda till att nattfrost på våren lätt kan skada blommorna (Larsson & Svensson, 1989).

Det är vanligt att man täcker med svart plastfolie, och detta har i försök givit bra resultat (Måge, 1990). Vid täckning av marken med svart plast i jordgubbsodling har man fått en 20-30% högre skörd, dessutom blir jordgubbarna mer lättplockade på grund av att man inte har ogräs inne ibland jordgnbbsplantorna (Martinsson, 1986). Plasttäckning medför en höjning av marktemperaturen, vilket i sin tur leder till en tidigare skörd (Larsson & Svensson, 1989; Måge, 1990). Denna höjning av jordtemperaturen är bra när plantor ska etablera sig efter plantering. När man använder plasttäckning i jordgubbar får man mycket revplantor, men dessa kan inte rota sig genom plasten (Larsson & Svensson, 1989; Måge, 1990).

Problem med öronvivlar och spinn i jordgubbsodling har ökat med ökad användning av plast (Larsson, 1990; Larsson & Svensson, 1989; Måge, 1990). Öronviveln är mycket svårbekämpad. Kemisk bekämpning är svår att utföra eftersom larverna ligger skyddade i jorden. Ett sätt att bli av med dem är att använda sig av återkommande jordbearbetning vilket förstås är omöjligt då man har plasttäckning. Den fullbildade skalbaggen kan inte flyga, den är ljusskygg och gömmer sig gärna under marktäckningsmaterialet. (Pettersson & Säll, 1987). Andra typer av plast används också, liksom takpapp, bark och halm. Om man täcker marken med annan typ av plast, till exempel vit eller genomskinlig/klar plast, så släpper dessa igenom tillräckligt med ljus för att ogräsfrön under plasten skall kunna gro (Martinsson, 1986).

Vit plast kan försena skörden, eftersom vit plast reflekterar instrålningen och marken värms upp långsammare än när den inte är täckt. (Larsson & Svensson, 1989). När man täcker marken med plast så får man så småningom avfallsproblem. Nya, biologiskt nedbrytbara plastmaterial är dock på väg.

Bark för marktäckning i frukt och bärodlingar

Ekbark och barrträdsbark är det marktäckningmaterial som används mest i frukt- och bärodling (Gammelgaard, 1990).

När man lägger ut bark som marktäckning måste man vara mycket noggrann när det gäller förarbetet. Markytan ska vara jämn innan man lägger ut bark som täckningsmaterial, så att inte barkskiktet blir tunnare på vissa ställen. Viktigt är då att man lägger ut ett tillräckligt tjockt lager ca 10-15 cm. Barken bryts ned efter hand, så efter en viss tid, ca 3-5 år, får man lägga ut mer bark så att lagret blir lika tjockt igen. (Larsson, 1990). Barken måste vara tillräckligt grov, och får inte innehålla för mycket småpartiklar, för då ökar frönas möjlighet att gro. Innehåller barken småpartiklar behåller den lättare fukt, som ogräsfröna kan tillgodogöra sig, jämfört med en bark av grövre fraktion (Larsson, 1990).

Färsk bark har en hög kol/kvävekvot, dvs. den innehåller mycket kol i förhållande till kväve. Mikroorganismer som bryter ned barken har god tillgång till organiska kolföreningar i barken, men måste ta kväve från marken. Vid marktäckning med bark uppstår därför ofta kvävebrist hos växterna (Larsson, 1990). Detta kan kompenseras genom att man tillför kväve till marken. Man kan antingen sprida barken för hand, eller sprida den maskinellt genom att man använder gödselspridare. Det finns idag mycket få maskiner utvecklade speciellt för utläggning av bark för marktäckning

Täckodling/Gröngödsling i bärodling

I ett jordgubbsförsök som pågick under tre år och på tre olika platser i Sverige, testade man olika markbehandling. I ett av försöksleden använde man sig av subklöver (Trifolium subteraneum).

Subklöver är en ettårig klöver som övervintrar om den sås sent, i juli - september. Den växer snabbt och ger en god marktäckning med sina långa nedliggande skott, som kan bli upp till 50 cm (Holmegaard, 1987). Vid dålig kvävetillgång i marken kan subklöver fixera luftens kväve. Detta kväve kan jordgubbarna inte utnyttja under växtsäsongen, utan det kommer jordgubbarna tillgodo först när subklövern vissnat.

I försöken såddes subklöver in som mellanradsgröda för att förhindra ogräs från att etablera sig (Persson, 1991). Enligt Persson (1991) fick man inte så positiva effekter av subklöver, då konkurrensen om kvävet var för stor. Jordgubbarna i detta försöksled blev mindre, vilket också kan bero på att subklövern hindrar marken från att värmas upp.

Rajgräs (Lolium perenne L.) har i försök använts som täckgröda i jordgubbar. Den täckte snabbt marken mellan raderna, men spred sig inte in i jordgubbsraderna och den ogräshämmande effekten var bra (Newenhouse & Dana, 1989). I områden där jordgubbsfält är utsatta för mycket vind fungerar en del täckgrödor så som engelskt rajgräs (Lolium perenne L.), ängsgröe (Poa pratensis) och vete (Triticum aestivum) bra som vindskydd (Newenhousc & Dana, 1989).

Täckodling i vinbär ger ej någon positiv inverkan på tillväxt eller skördestorlek, den kan till och med ge en negativt påverkan. Vinbärsbuskar tål inte konkurrensen från annan vegetation särskilt bra. Ett vanligt förfaringssätt i vinbärsodling är att bearbeta jorden mellan raderna mekaniskt under våren och försommaren för att sedan låta ogräset växa fritt under den senare delen av växtperioden (Larsson, 1990).

Termisk ogräsbekämpning

Flamning i frukt- och bärodling får betraktas som en underhållsmetod i odlingar där man från början har kontroll över ogräsen (speciellt rotogräsen). Om man från början har mycket rotogräs bör odlingen saneras med någon annan metod, mekanisk eller kemisk innan ett termiskt behandlingsprogram påbörjas. Vid upprepade behandlingar kan man visserligen trötta ut rotogräs men för kraftiga väletablerade rotogräs krävs det att man punktbekämpar med täta intervall (Ascard, 1988).

Figur 27. Termisk bekämpning i fruktodling (Foto. Johan Ascard)

 

Tabell 4. Utbyte i kg/träd och fruktstorlek i g/frukt under 1987-1991,
ogräsfrihet i ytorna i skalan 1-9 (9 = helt fritt) under 1990-1991 och
kronomfång i m3 under 1991 (Lindhard, 1992)
Behandling     kg/träd    g/frukt    kronomfång/m3  ogräsfrihet
Rapshalm       14,8 a     151 b      2,90 a         4,6 d
Kornhalm       14,6 a     164 a      2,59 abc       4,8 d
Plast          14,0 ab    148 b      2,88 a         7,4 a
Takpapp        13,4 abc   156 ab     2,24 c         5,6 c
Mekanisk bek.  13,3 abc   148 b      2,82 ab        3,6 e
Kemisk bek.    12,8 abc   149 b      2,71 ab        6,8 b
Flamning       11,9 bc    154 b      2,48 bc        2,9 f
Barkflis       10,7 c     147 b      2,57 abc       4,6 d
Tal som efterföljs av samma bokstav i kolumnerna har ingen signifikant skillnad
för P < 0,05.

 

Fördelen med flamning jämfört med mekanisk ogräsbekämpning är att man helt undviker skador på kulturväxternas rotsystem. Däremot är det risk för stanskador, vilket särskilt gäller unga träd. Många undersökningar tyder på att man inte bör flamma i nyplanterade fruktodlingar, utan vänta med flamning till tredje året (Ascard, 1988). I ett danskt försök gjordes olika markbehandlingar för att bekämpa ogräset i fruktodling, bland annat användes flamning. I de parceller där man flammade var vitgröe (Poa annua) mer utbrett än i övriga parceller (tabell 4). Vitgröe kunde inte bekämpas effektivt med flamning, detta påverkade i sin tur fruktträden som hade en mindre tillväxt och gav en mindre skörd jämfört med övriga försöksled (Lindhard, 1992).

I det danska försöket med olika markbehandling, skadades fruktträden av flamningen, de nedersta bladen fick skador och trädens stammar måste förses med speciella skydd (Lindhard, 1992).

Nackdelar med flamning är att driftskostnaden är hög och att det saknas utrustning direkt avsedd för frukt- och bärodling (Ascard, 1988). Det finns också risk för brand när man använder flamning där det finns lättantändligt material i närheten, såsom torrt gräs och kvistar. Jämfört med den mekaniska bekämpningen behövs det ungefär lika många eller något fler behandlingar med flamning.

Gasol, som är den dominerande energikällan idag vid flambekämpning, innehåller inga giftiga beståndsdelar. Avgaserna innehåller ingen svavel eller tungmetaller. Vid fullständig förbränning bildas koldioxid och vatten, men vid en ofullständig förbränning vid luftunderskott bildas den mycket giftiga gasen kolmonoxid (Ascard, 1988). Flamning är dyrare än kemisk bekämpning på grund av att det behövs betydligt fler behandlingar.

Hur ofta man behöver upprepa flamningen beror på ogrässituationen. I det danska försöket flammade man var 14:e dag med en handgasolbrännare under säsongen (Lindhard, 1992). I en fruktodling, som bekämpats kemiskt året innan och var relativt fri från rotogräs behövdes 6-7 flambehandlingar under det föjande året (Ascard, 1988). En tysk undersökning visade att det behövdes behandling med flamning mot ogräs med 10-14 dagars intervall under säsongen, vilket blev totalt 10 behandlingar per år (Mantinger & Gasser, 1986). Vissa ogräsarter är toleranta mot flamning, t. ex. maskros (Taraxacum vulgare), vitgröe (Poa annua) och baldersbrå (Matricaria inodora). Dessa breder ut sig mycket om de inte behandlas ofta. Andra ogräs som till exempel korsört är däremot relativt lättbekämpad (Ascard, 1988). Det är viktigt att man behandlar ogräsen i småplantstadiet, om ogräsen är för stora krävs större värmemängder och risken för skador på fruktträden ökar. Enligt Ascard finns det ytterligare en olägenhet när man låter det behandlade ogräset bli för stort innan man flammar. Då blir det en stor mängd torrt ogräs som lätt antänds nästa gång man flammar i odlingen och som då kan skada fruktträden.

Ogräsbekämpning med hjälp av djur

Djur som gäss och höns kan användas till att hålla marken fri från ogräs i fruktodling. Under 1990 provade man att använda gäss för att bekämpa ogräs på Ekenäs gård, söder om Flen i Södermanland. Vuxna gäss släpptes i en mängd olika kulturer, bland annat i svarta vinbär, hallon och bland fruktträd. Det fungerade bra i dessa kulturer, men i bärodlingen får man tänka på att ta bort gässen när bären börjar att mogna, annars åter de upp bären också (Wivstad, 1991).

Höns verkar också fungera bra som ogräsbekämpare. En odlare provade 1991 att använda höns för ogräsbekämpning i sin plantskola för fruktträd. På en inhängnad yta av ca 1000 m2, planterad med unga fruktträd, placerades i början av juni ett femtiotal gamla värphöns. Ogräsen var i början lite stora och inte speciellt aptitliga för hönsen, så man gjorde en mekanisk ogräshärvning i odlingen. Därefter lät man hönsen gå fritt bland träden, och de var mycket effektiva och åt upp alla nya späda ogräs. Effekten syntes mycket tydligt. Bara någon vecka efter att man tagit bort hönsen från odlingen, var den helt täckt med en grön matta av ogräs (Effström, pers. medd 1992).

Diskussion

I fleråriga kulturer som frukt- och bärkulturer finns det risk för att herbicider lagras i jorden och att vissa ogräsarter gynnas och blir problem genom att andra ogräsarter slås ut av selektiva herbicider.

Problemogräsen är i stort sett samma i alla frukt- och bärodlingar, men bekämpningsmetoderna måste anpassas till de olika kulturerna. Det är viktigt att utveckla icke-kemiska ogräsbekämpningsmetoder, inte bara med tanke på de odlare som valt att odla frukt och bär helt utan herbicider. Det finns en del ogräs som ställer till bekymmer även för de konventionella odlarna, eftersom det saknas effektiva herbicider, åtminstone för vissa kulturer. Som exempel på svårbekämpade ogräsarter kan korsört (Senecio vulgaris), åkerviol (Viola arvensis) och fyrkantig johannesört (Hypericum maculatum) nämnas.

Vid integrerad produktion av frukt och bär är målet att klara odlingen med minimala insatser av kemikalier med bibehållen ekonomi. Eftersom en lyckad herbicidbekämpning är beroende av att man gör insatsen vid rätt tidpunkt, med avseende på kulturens utvecklingsstadium, ogräsens utvecklingsstadium och vädersituationen är alternativ till kemisk bekämpning av stor vikt även vid denna produktionsform. Som andra betydande skäl till att minska ogräsbekämpningen kan nämnas minskade arbetsmiljöproblem och en förbättring av den yttre miljön.

I fruktodling kan man även tänka sig en slags integrerad bekämpning där man med några års mellanrum gör en rotogräsbekämpning med ett kemiskt medel och däremellan använder icke-kemiska metoder.

Det finns en del skrivet om olika metoder för icke-kemisk ogräsbekämpning i frukt- och bärodling. Hela tiden påpekas vikten av att hålla rent från ogräs, för att hindra dem från att konkurrera om vatten och näring med kulturväxterna.

Det är viktigt att ta reda på vid vilken ogräsförekomst får vi ett sämre ekonomiskt resultat? Vår uppfattning när det gäller skadlig eller icke skadlig ogräsmängd kanske grundar sig ofta på rent estetiska uppfattningar.

Förändring av odlingstekniken

När det gäller fruktodling så får man kanske börja titta på andra typer av grundstammar än vad som används idag. Det kan vara bra att välja en grundstam som har ett djupt rotsystem, rötterna kan då sprida sig i en stor jordvolym och ta upp vatten och näring från djupare lager i marken. På så sätt blir träden inte heller så känsliga för jordbearbetning som annars kan vara fallet, när rötterna ligger ytligt.

Tätare plantering är kanske också ett alternativ, speciellt i bärodling, där kulturväxten kan konkurrera med ogräsen om utrymmet och man får en ökning och effektivisering av skörden.

I moderna odlingar används droppbevattning mer och mer och man blandar växtnäring i vattnet, vilket gör att man har stora möjligheter att styra vatten- och näringstillförsel exakt till kulturerna. Det måste vara möjligt att styra tillgången på vatten och näring, så att kulturen får tillräckligt stora mängder trots att man har en täckgröda i odlingen.

Förbättrade bekämpningsmetoder

Under en lång period har man sett herbicider som lösning på alla ogräsproblem. Därför har intresset för icke-kemiska alternativ varit mycket litet. Idag är situationen annorlunda och behovet av nya lösningar är stort. I framtida utvecklingsarbete är det mycket viktigt att man överväger förändringar av hela odlingssystemet och inte enbart förbättringar av enskilda bekämpningsmetoder.

Referenser

Ascard, J. 1988. Termisk ogräsbekämpning. Sveriges Lantbruksuniversitet. Institutionen för lantbruksteknik. Sveriges Lantbruksuniversitet. Rapport 130.

Bengtsson, W. 1989. Castell-rensaren. Frukt- och Bärodling nr 3, s.44-45.

Dock Gustavsson, A-M. 1992. Fältförsök med åkertistel. 33:e svenska växtskyddskonferensen. Ogräs och ogräsbekämpning. Rapporter. s.73-77. Uppsala

Engel, G. 1988. The influence of different methods of soil cultivation with apple trees on M9. Erwerbsobstbau 30. Jg. s.217-220.

Galston, A.W., Davies, P. J. & Satter, R.L. 1980. The life of the green plant. Third Edition. Prentice-Hall, Inc., New Jersey.

Gammelgaard Bertelsen M. 1990. Integreret frugtproduktion og ukrudtsbekaempelse. Institut for Jordbrugsvidenskab, Sektion for Havebrug.

Gwynne, D. C. & Murray, R. B. 1985. Weed Biology and Control in Agriculture and Horticulture. Batsford and Educational. 258 s. London

Hance, R. J. & Holly, K. 1990. Weed Control Handbook: Principles. 8th edition. Blackwell Scientific Publications. s. 582.

van Hartingsveldt, H. J. 1992. Research Station For Fruit Growing, Brugstraat 51, 4475 AN Wilhelminadorp, The Netherlands., citat.

Holmegaard, J. 1987. Gröngödning og efterafgröder. Skarv Publications, Holte, Denmark.

Håkansson, S. 1988 a. Ogräsens biologi och uppträdande på åkern. Kurskompendium till kurs Vo 2a. Växtbestånd, ogräs och ogräsbekämpning Sveriges Institutionen för växtodlingslära Lantbruksuniversitet, Uppsala.

Håkansson, S. 1988 b. Jordbearbetning och ogräset på åkern. Kurskompendium till kurs Vo 2a. Växtbestånd, ogräs och ogräsbekämpning Institutionen för, Sveriges Lantbruksuniversitet växtodlingslära, Uppsala.

Johnsson, T. 1982. Gödsling, kalkning och ogräsbekämpning i fruktodling. Sveriges lantbruksuniversitet Konsulentavdelningens rapporter. Trädgård 237. Alnarp.

Karlsson, T. 1992. Borstmaskin tar ogräset. Lantmannen 17. s.28-29.

Korsmo, E. 1926. Ogräs, Svenska Jordbrukets Bok. Albert Bonniers Förlag, Stockholm.

Lampkin, N. 1990. Organic Farming. Farming Press Books, Ipswich, United Kingdom.

Larsson, L. 1990. Martäckning och täckodling en litteraturstudie med speciell inriktning på frukt- och bärodling Sveriges Lantbruksuniversitet, Ränna försöksstation, Skövde.

Larsson, L. & Svensson B. 1989. Bärodling LTs förlag. AB Boktryck, Helsingborg. s.216.

Lindhard, H. 1992. Ukrudtsbekaempelse i aebler uden brug af hebicider. 9. Danske Plantevaernskonference 1992.

Mantinger H. & Gasser H. 1986. Einfluss von Alternativmethoden zur chemischen Streifenbehandlung in Obst-Junganlagen. Erwerbsobstbau 28. Jg., s.34- 38.

Martinsson, M. 1986. Odling av jordgubbar på upphöjd bädd och plastlist. Frukt-och Bärodling nr 1 s. 55-60.

Måge, F. 1990. Jorddekking i frukt- pg bärplantinger. Nordisk Jordbrugsforskning NJF Nr 4.

Newenhouse, A.C. & Dana, M.N. 1989. Grass living mulch for strawberries. J. Amer. Soc. Hort. Sci. 114(6): s.859-862.

Nilsson, L. & Åhman, G. 1991. Sjukdomar hos trädgårdsväxterna Kompendium i växtpatologi Sveriges Lantbruksuniversitet. SLU Info/Växter-Växtskydd.

Persson, C. 1991. Alternativ till kemisk ogräsbekämpning i jordgubbsodling. Sveriges lantbruksuniversitet. Fakta/Trädgård, Nr 945.

Pettersson M. & Säll C. 1987. Faktablad om växtskydd/Trädgård. Nr 23. Sveriges lantbruksuniversitet. SLU Info/Försäljning.

Rabcewicz. J. 1993. Mechanical Weed Control by Shallow Cultivation with Three Rotary Implements on Vertical Axis: Ring Blade, Spring Tines an Nylon Brush. Research Institute of Pomology and Floriculture, Dept. of Horticultural Engineering. 96-100 Skierniewice. Poland. (Opublicerat material)

Roberts, H. A. 1982. Weed Control Handbook: Principles. 7th edition. Blackwell Scientific Publications.

Salisbury, F. B. & Ross C. W. 1985. Plant Physiology. Third Edition, Belmont, California.

Wivstad, M. 1991. Gäss istället för ogrässpruta! Sveriges lantbruksuniversitet. Alternativodlingsbrevet, nr 35.

Personliga meddelanden

Elfström, Ulrika. Lantbrukskonsulent. 1992. Länsstyrelsens Lantbruksenhet, Box 361 05, 400 13 Göteborg.

van Hartingsveldt H. J. 1992. Research Station For Fruit Growing, Brugstraat 51, 4475 AN Wilhelminadorp, The Netherlands.

Juhlin, Per. Lantbrukskonsulent. 1992. Länsstyrelsens Lantbruksenhet, V. Boulevarden 47, 291 86 Kristianstad.

Lindhard, Hanne. 1992. Havebrugscentret, Afdeling for Frugt og Baer, Årslev, Danmark.

Martinsson, Mats. Lantbrukskonsulent. 1992. Länsstyrelsens Lantbruksenhet, Ronnebygatan 46, 371 86 Karlskrona.

Olander, Sven. Agronom. 1992. Ryd, 310 44 Getinge, tel. 035-550 52.

Waltersson, Lars Gunnar. 1993. Svenska Lövträd AB, Mjöhult, 340 30 Vislanda, tel.0472-303 16.