VäxtEko


Tidskrift/serie: Konsulentavdelningens rapporter. Trädgård (numera: SLU Info rapporter. Trädgård)
Utgivare: SLU, Konsulentavd./trädgård (numera: SLU Info/Växter)
Utgivningsår: 1987
Nr/avsnitt: 328
Författare: Jansson E.
Adress: Institutionen för trädgårdsvetenskap, Avdelningen för prydnadsväxtodling
Ingår i...: Försöksledarmötet i Alnarp 1987
Titel: Metoder för mikroförökning
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare
Nummer (ISBN, ISSN): ISBN 91-576-3163-8, ISSN 0347-9668

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.

Metoder för mikroförökning

Eva Jansson

Mikroförökning av växter innebär vegetativ förökning med hjälp av mycket små växtdelar. Dessa odlas på en härför speciellt anpassad näringslösning under aseptiska förhållanden.

Mikroförökning i trädgårdssammanhang omfattar i regel fyra delsteg nämligen

Metoderna måste vanligtvis utprovas till varje enskilt växtslag (sort, klon) som förökas och till vilket mål man har med förökningen (t ex sjukdomsrensning, massförökning). Växtslag som lätt kan stick- lingsförökas konventionellt är normalt även lätta att mikroföröka.

Hur man lyckas med mikroförökning påverkas av en mängd olika faktorer såsom

* Valet av moderplantor

* Valet av explantat (utskuren växtdel som odlas in vitro)

* Näringslösningen

* Odlingsklimatet

Med denna uppräkning i minnet, är det inte svårt att inse att stora variationer i odlingsresultat erhålles då man till synes använt samma metod. Detta kommer att belysas med resultat från egen och andras forskning.

Kort om de olika delstegen i mikroförökning

Etablering in vitro

En kultur etableras i allmänhet antingen från ett skottmeristem som redan är förutbestämt att utvecklas till ett skott eller från andra delar av växten t ex blad, blommor, stjälkar och stammar. På skotten behöver endast rötter nybildas, medan i det senare fallet måste både skott och rötter nybildas (regenereras).

Meristem

Meristemet med ett par bladanlag (~ 0,5 mm) användes som utgångsmaterial då växtslaget i fråga ej kan fås att bilda adventivskott eller då dessa ej är önskvärda. Vid rensning från t ex virus och bakterier odlas enbart meristemet (~ 0,1 mm) eftersom sannolikheten att få fram en frisk planta ökar ju mindre del av apikala meristemet som användes. Testning av avkomman från samtliga meristem är nödvändig.

Figur 1. Mikroförökning med utgångspunkt från meristem med ett par bladanlag.

Adventivskottproduktion

Hos en del växtslag kan celler i något av de yttersta cellagren återuppta celldelningsförmågan, bilda noduler och slutligen utvecklas till adventiva skott eller blad. Detta sker spontant vid bladsticklingförökning av t ex Begonia. Då mycket små växtdelar utnyttjas krävs tillsatts av adventivskottstimulerande substanser. I detta syfte används framför allt cytokininer.

Figur 2. Mikroförökning med utgångspunkt från adventivskottbildning.

Skottproduktion

Uppförökning av ett stort antal skott sker genom upprepad delning av bildade skottsamlingar och överföring till ny cytokininrik näringslösning av

Rotning

Rötter induceras vanligen genom att skotten placeras på en auxinrik näringslösning som inte innehåller cytokininer. I vissa fall kan skotten behandlas direkt som små sticklingar.

Hos svårförökat vedartat material kan man genom in vitro odling åstadkomma en viss rejuvenering eller föryngring, vilket möjliggör rotning och därmed förökning av materialet ifråga.

Ett ökat antal subkulturer (överflyttning till nya medier), liksom mörkerbehandling och sårning har visat sig gynna rotbildning hos vissa arter.

Anpassning till jord

En växt som utvecklats in vitro är naturligtvis också anpassad till detta klimat. Utmärkande för en sådan planta kan vara dåligt utvecklat vaxskikt och kutikula som normalt skyddar växten mot uttorkning, klyvöppningar som ej fungerar, d v s ej stänger då luftfuktigheten minskar. Egenskaper som dessa gör att växten blir mycket känslig för såväl uttorkning som förökningssjukdomar.

För att delar av växtmaterialet ej ska gå förlorat i denna sista fas av förökningskedjan, krävs en successiv avvänjning från ett klimat med mycket hög luftfuktighet till växthusförhållanden. Avancerade dimmanläggningar eller enklare anordningar som t ex förökningstält, kan underlätta anpassningen på detta stadium.

Handhavandet av mikroförökat material kräver en läroperiod för odlaren, eftersom växtmaterialet skiljer sig från det konventionellt sticklingsförökade.