VäxtEko


Tidskrift/serie: Seminarier och examensarbeten - Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för växtodlingslära
Utgivare: SLU, Institutionen för växtodlingslära
Utgivningsår: 1995
Nr/avsnitt: 917
Författare: Johansson H.
Titel: Daggmasken "Lantbrukarens viktigaste husdjur"
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare
Nummer (ISBN, ISSN): ISSN 1100-6757

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.

Innehållsförteckning

Inledning

Det var naturforskaren och grundaren till evolutionsteorin, Charles Darwin (1809-1882),. som först redogjorde hur daggmasken levde. I sin berömda bok "The formation of Vegetable Mould through the Action of Worms", som han gav ut 1881, visade han bl. a. att daggmaskar inte skadar växterna utan tvärtom främjar deras tillväxt (Darwin, 1945). Daggmasken har nämligen en mycket stor betydelse för jordens bördighet.

Syftet med denna uppsats är att ge en historisk återblick, öka kunskapen om daggmasken och dess stora betydelse som bördiga jordars byggmästare. Det är också av stor vikt att känna till hur man på bästa sätt kan främja "lantbrukarens viktigaste husdjur".

Historik

Människan är helt beroende av en bördig mark för sin försörjning. Förr i tiden förstod man inte "helt och fullt" daggmaskarnas betydelse som jordförbättrare men man kände till hur jordens bördighet skulle förbättras.

Asien

I Asien har jorden brukats sedan år 4000 fkr. på ett naturligt sätt. Detta har gynnat markens aktiva mikroliv och daggmaskförekomsten, påpekar Buch (1987). Det är troligen därför Kina är i stånd att försörja sin stora befolkning på över en miljard människor, enligt samma källa.

Etrusker och romare

Daggmaskens jordförbättrande förmåga bidrog till romarrikets livsmedelsförsörjning redan 700 f.Kr. Etruskerna och romarna började då använde sig av en ordnad växtföljd, naturlig marktäckning och kompostberedning, detta står skrivet i Buch (1987). Idag vet man att detta är förutsättningar för ett rikt daggmaskbestånd i jorden.

Grekland

Det var de gamla grekerna som fick upp ögonen för daggmaskarna och deras betydelse som jordförbättrare och fruktbarhetsgaranter. Detta framgår av ett citat från Aristoteles (384-322 fkr.), lärjunge till Platon, enligt Buch (1987). Aristoteles kallade daggmaskarna för "jordens inälvor".

Egypten

Även i Egypten var man medveten om daggmaskens betydelse. Cleopatra som levde i Egypten under tiden 69-30 f.Kr. heligförklarade daggmasken och utfärdade ett förbud mot att föra ut den ut ur landet, vilket står att läsa i Buch (1987).

Vidskepelse

Förr i tiden var människan mycket vidskeplig, påstår Buch (1987). Pulvriserade daggmaskar användes i krut för att öka träffsäkerheten. Daggmaskar ansågs också vara både svettdrivande och smärtlindrande. Även tandverk, magont och alkoholism behandlades med hjälp av dem.

Daggmaskens regenerationsförmåga är mycket god. Under en längre tid, enligt Buch (1987) trodde man att alla maskens bitar vid delning kunde leva vidare och att två "maskbitar" som träffade på varandra åter skulle växa ihop. Detta är en sanning med modifikation. Enligt Edwards and Lofty (1972) står att när en svans"bit" och en huvud"bit" sätts samman växer dessa ihop inom två veckor, men för att detta skall kunna ske behövs människans hjälp. Vidare står att läsa i Edwards and Lofty (1972) att bakändan av masken lätt kan "laga" sig själv, men däremot tar det längre tid för framändan att växa ut om den skadas. Däremot kan inte mitten"bitar" av daggmasken överleva som man trodde förr i tiden,

Tidig daggmaskforskning

Den första människan som studerade daggmasken på ett vetenskapligt sätt var Charles Darwin. Han studerade daggmaskens levnadsvanor och sammanfattade sina iakttagelser i boken "The formation of Vegetable Mould through the Action of Worms", som han skrev 1881. Darwin (1945) beskrev att daggmaskarna bereder jorden på ett för växterna mycket fördelaktigt sätt. Tyvärr blev hans arbete förlöjligat och forskningsresultatet föll under lång tid i glömska.

När folk fick upp ögonen för den lilla betydelsefulla varelsen var det flera forskare som visade daggmasken intresse. Sheffield (1945) fann att frukt och grönsaker blev mera välsmakande efter utplantering av mask. I Europa är det framför allt Dr. Rudolph Steiner från Tyskland som är värd att nämnas. Han är antroposofins grundare och pionjären för naturligt jordbruk, enligt Buch (1987).

Daggmaskens biologi

Ringmaskens förflyttning

Enligt Edwards and Lofty (1972) tillhör daggmasken ringmaskarna, och dessa kännetecknas av en långsträckt och trind kroppsbyggnad. Genom att utvidga och dra ihop sin långa kropp, förflyttar den sig framåt. Daggmasken har borst som kan skjutas ut ur sina fickor och ge spjärn vid förflyttning. Det är de utspärrade borsten som försvårar för koltrasten att dra fram daggmasken ur sin gång. Borstens läge är också en viktig karaktär vid artbestämning, påpekar Edwards and Lofty (1972).

Daggmaskens färg

De flesta daggmaskarna har ett pigmentanlag. Färgen varierar mellan arterna, men den vanligaste färgen är röd och brun eller en kombination av dessa. Ytlevande daggmaskar har oftast kraftigare pigmentering, enligt Edwards and Lofty (1972). Även många andra färger förekommer t. ex. gul, grönaktig och orange. Maskhuden är ofta genomskinlig och hos daggmaskar utan pigment ser kroppen ut att vara rödaktig eller rosa p. g. a. hemoglobinet i blodet. De daggmaskar som har en ogenomskinlig hud och ej har pigment blir vita.

Det kan vara svårt att artbestämma daggmasken enbart efter färgen, eftersom färgen kan variera beroende av daggmaskens levnads förhållanden.

Kroppsbyggnad

Genom hela kroppen sträcker sig nervsystemet, tarmen, buk- och ryggblodkärlen. I framändan har daggmasken 5 par "hjärtan". Detta är muskulösa ådror som pumpar blodet med sina rytmiska sammandragningar, enligt Buch (1987). I stället för skelett utgör kroppsvätskan stöd för muskulaturen, detta beskrev Edwards and Lofty (1972).

Syreupptagning

Syreupptagning sker över hela kroppsytan genom hudandning och daggmasken är mycket känslig mot uttorkning. Syreupptagningen kan enbart ske om huden är fuktig. Masken kan även ta upp syre direkt ur vattnet. Om daggmasken placeras i vatten kan kroppsvikten öka 15%, men tillbaka i jorden förlorar den vikt igen, enligt Edwards and Lofty (1972).

Nervsystem

Daggmasken har ingen hjärna i vår bemärkelse, men i huvudändan förenas flera nervtrådar och detta säte brukar kallas daggmaskens "hjärna", Buch (1987). Genom ett väl fungerande nervsystem reagerar daggmasken mycket snabbt vid beröring. Edwards and Lofty (1972) påstår att impulsen längs nervsystemet förflyttar sig med en hastighet av 600 meter per sekund

Sinnesorgan

Daggmasken saknar både ögon och öron, enligt Buch (1987). Den har istället känselceller cellväggen påstår Edwards and Lofty (1972), som reagerar på ljus och ljud. Vidare påstår de att daggmasken reagerar olika på olika slags ljus. Uv- strålningen är livsfarlig men blått ljus är t. o. m. en stimulering för daggmasken. Inför stark Uv-strålning skyddar sig masken genom att slemma in sig.

Näringsupptagning

I huvudsak äter daggmasken dött växtmaterial. För att vara tillgängligt som maskföda måste växtmaterialet börjat att multna och innehålla rikligt med vatten, eftersom daggmasken inte har några tänder, påpekar Buch (1987). Det gamla påståendet att daggmasken skulle utrotas eftersom den äter på växtrötter är alltså helt felaktigt.

Fortplantning

Daggmasken besitter både honliga och hanliga könsorgan, men trots det sker ingen självbefruktning (det finns några undantag). Två individer måste oftast para sig för att det skall bli en avkomma, påpekar Buch (1987).

Under halva sin vuxna ålder är daggmasken könsmogen, påvisar Edwards and Lofty (1972). Kokongerna produceras när miljöbetingelserna är fördelaktiga. Optimal temperatur är olika för olika arter, Lumbricus Terrestris, vår största och mest kända daggmask, föredrar en temperatur på drygt l0°C, men högre temperaturer är välkomna för kompostmasken Eisenia foetida, enligt Buch (1987).

De flesta arterna producerar 20 till 90 kokonger per år och kokongerna innehåller oftast en kläckningsmogen individ, Buch (1987). Daggmaskens livslängd är ca. 2 år under normala förhållanden, men många dör under vintern trots att daggmaskarna är växelvarma djur som kan anpassa sig till omgivningens temperatur.

Slem som omsluter kroppen, bildas vid gördelregionen. Slemmet förses med en näringsvätska, i vilken ägg och sperma läggs. Masken försöker att frigöra sig från den bildade "kokongen" och drar sig bakåt tills den är helt ute ur ringen och den citron liknande kokongen sluts.

Svenska daggmaskarter

Enkel bestämningsnyckel, enligt Lofs-Holmin (1984), se bilaga 1.

Av världens totalt ca 2000 beskrivna arter finns ett 15-tal i Sverige, påvisade Lofs-Holmin (1984). Enligt Nordström (1977) så har tre av dessa speciella miljökrav (Eiseniella tetraedra: amfibisk, Eisenia foetida: gödsel, kompost och Bimastos eisenia: stubbar), medan två (Octolasium cyaneum och Lumbricus festivus) är sällsynt förekommande och i sydsverige når sin nordligaste utbredningsgräns.

Genom att känna igen daggmaskarterna kan man på ett enkelt sätt se vilken mullhalt marken har.

 

Nordström (1977) ställer upp följande skema:
Lumbricus rubellus     Lumbricus terrestris      Allolobophora rosea
Dendrobaena rubida     Allolobophora caliginosa  Lumbricus castaneus
Dendrobaena octaedra   Allolobophora longa       Allolobophora chlorotica
↓                 ↓                    ↓
Podsol - fattig mull   Fattig - rik mull         Rik mull

 

Daggmasken som jordförbättrare

Daggmasken en naturlig "plog"

Daggmasken drar ner halvförmultnade växtrester i jorden och detta medför en betydande ökning av organisk substans i jorden. Den hjälper också till att blanda om jorden. Enligt Buch (1987) vänder de jorden fullständigt i det översta 10 cm-skiktet, inom loppet av 12-15 år.

Exkrement

Daggmaskens exkrement (avföring) innehåller betydligt mera kväve, fosfor, kalium, kalk och magnesium än normal trädgårdsjord, eftersom daggmasken bryter ner organiskt material. enligt Clive et al. (1988).

Maskexkrement fungerar också som "lim" och stabila ler-humus komplex kan bildas, påpekar Clive et al. (1988). Med stor tillgång av maskexkrementer kan tunga jordar göras luckrare och sandiga jordar ges större vattenhållande förmåga. Den stabilare aggregatstrukturen sörjer för att tillräckligt med vatten lagras och att läckaget av näringsämnen minskar vid kraftigt regn.

Fysikaliska jordegenskaper

Växterna ställer krav på jorden för att en god tillväxt skall ske och daggmasken är till stor nytta för att uppfylla många av dessa krav. Clive et al. (1988) påpekar att daggmasken ökar volymen luftporer i jorden, jordens porositet, den vattenhållande förmågan och att dräneringen förbättras.

Faktorer som påverkar daggmaskbestandet

Jordbearbetning

Daugbjerg et al.(1987) visade att stubbearbetning ökar daggmaskens växt- och fortplantningshastighet, eftersom växtresterna (födan) blir mera tillgänglig för daggmaskarna. Skulle man sedan ersätta plogen med en kultivator gynnas daggmasken ännu mera, enligt Gerard (1979). De djuplevande arterna, Allolobophora longa och Lumbricus terrestris gynnas, men däremot påverkas de mindre och ytlevande maskarna ej nämnvärt, påpekar Andersen (1987). Det är mycket fördelaktigt att de djuplevande arterna gynnas, eftersom de förbättrar jorden på djupet. Barnes and Ellis (1979) visar vidare att de djuplevande daggmaskarna främjas av att skörderester lämnas kvar på ytan jämfört med att dessa skulle brännas.

Jordpackning minskar antalet daggmaskar i marken, detta visar en undersökning gjord av Lantbruksskola (1994). Av detta dras slutsatsen att användandet av tunga maskiner påverkar daggmaskpopulationen negativt.

Växtföljd

En flerårig vall t. ex. lucern ökar populationen av daggmask avsevärt, detta visade Daugbjerg et al. (1987). Vallodling medför en ökad mängd av växtmaterial på markytan och att daggmaskarna får chans att uppföröka sig utan yttre påverkan (t. ex. plöjning). Enligt Boström (1988) ökar daggmaskarnas tillväxthastighet när mängden växtmaterial ökar på marken.

Tillförsel av växtnäring

Gödsling med fastgödsel och grönmassa är mycket fördelaktigt för daggmaskpopulationen, påpekar Buch (1987). Användning av flytgödsel missgynnar däremot daggmasken, enligt Hans Larsson, Alnarp, fast det finns delade meningar därav. Ullalena Boström, Ultuna, anser att all tillförsel av organiskt material borde gynna daggmaskförekomsten, eftersom växternas biomassan ökar och därmed daggmaskamas föda.

Kemisk bekämpning

Lofs-Holmin (1980) visade att daggmaskarterna är olika känsliga för "gifter". Lumbricus terrestris som kravlar omkring på jordytan när den drar ner dött växtmaterial, exponerar sig mer för gifter och är därmed mera utsatt, men daggmaskar som lever i skydd av jorden klarar sig bra. Laboratorie experimentet gjordes dock under daggmaskens optimala förhållanden. Daggmaskens känslighet torde troligtvis öka för kemisk bekämpning, enligt Lofs-Holmin (1980), om daggmasken samtidigt blir utsatt för stress. Under fältförhållanden kan nämligen många olika stressfaktorer inträffa t. ex. pH och temperatur fluktuationer, långa torrperioder och foderbrist.

Diskussion

Trots vetskapen om daggmaskarnas otroliga förmåga att förbättra jorden är daggmaskforskningen ringa. Kanske kommer inflytandet av ett förstärkt miljömedvetande förening med intresset för ekologisk och integrerad odling sätta fart på daggmaskforskningen.

Ju mindre lantbrukaren ingriper i jordstrukturen, desto bättre är det förjordorganismernas mycket komplicerade samspel, enligt Buch (1987).

Att daggmasken har stor betydelse som jordförbättrare vet vi, men i framtiden kanske den även lär andra uppgifter. I dag används daggmasken för att bl. a. bryta ner organiskt avfall från människan. Daggmasken är också mycket näringsrik och har en stor potential som foder, det vet igelkotten, koltrasten och mullvaden.

Daggmasken kommer även i framtiden ha en framskjutande roll och då troligtvis inte enbart som jordförbättrare.

Sammanfattning

Redan de gamla grekerna kände till daggmaskarnas betydelse som jordförbättrare och fruktbarhetsgaraanter. Daggmasken blandar om jorden, bryter ner dött växtmaterial och förbättrar jordens struktur. Jordens förbättrade struktur ökar andelen luftporer, förbättrar dräneringen och ökar den vattenhållande förmågan. Daggmaskens avföringen är dessutom mycket näringsrik.

I Sverige finns ett 15-tal arter, med olika krav på sin omgivning. Daggmasken saknar en "riktig" hjärna, ögon, öron och skelett. Den är oftast pigmenterad för att klara sig från den livsfarliga Uv-strålningen. Andningen sker genom huden. Vid lämpliga miljöbetingelser sker fortplantningen (kokongläggning).

Stubbearbetning och plöjningsfri odling gynnar daggmasken. Även en växtföljd med vall och tillförsel av organiskt material är mycket fördelaktigt. Det finns olika uppfattningar huruvida spridning av flytgödsel påverkar daggmasken. Däremot har kemikalieanvändning ingen större inverkan på daggmaskpopulationen.

Summary

Earthworms can play an important role in the development of soil fertility. As a result of their burrowing and eating, they influence soil structure by breaking down plant material, forming water-stable aggregates, increasing aeration, drainage and water holding capacity and by mixing horizons.

In Sweden we have 15 ish species, with different demand on their environmental. The worms haven't got any "real" brain, eyes, ears and skeleton. Often they are pigmented, so they can managed the highly dangerous UV-radiation. They breath with their skin. Under good environmental condition the worms start propagation.

Untilled field increas the worm population. Even a rotation with grazingground and delivery of organic material is much more advantageous. Their is different apprehensions whether floatmanure delivery influence the worms. On the other hand, using chemicals do not influence the worms so much.

Referenser

Andersen, N. C. 1987. Investigations of the ecology of earthworms (Lumbricidae) in arable' soil. Tidskrift for Planteavis Specialserie. Copenhagen.

Barnes, B. T., and F. T. Ellis. 1979. Effects of different methods of cultivation and direct drilling, and disposal of straw residues, on populations of earthworms. Soil Sci. J. 30: 669-679.

Boström, U. 1988. Ecology of earthworms in arable land. Population dynamics and activity in four cropping systems. Sveriges Lantbruksuniversitet. Institutionen för ekologi och miljövård. Rapport 34.

Buch, W. 1987. Daggmasken i trädgård och jordbruk. Bokskogen.

Clive, A. E, and E. F. Neuhauser. 1988. Earthworms in waste and environmental management. SPB Academic Publishing.

Darwin, C. 1945. The formation of vegetable mould. Andra upplagan. Darwin on humus and the eartworm, with an introduction by Albert Howard. Faber and faber limited.

Daugbjerg, P., J. Hinge, J. P. Jensen, and H. Sigurdardottir. 1987. Regnormes okologi i lantbrugsjord. Specialerapport Zoologisk laboratorium, Aarhus Universitet.

Edwards, C. A., and J. R. Lofty. 1972. Biology of Earthworms. Chapman and Hall LTD.

Edwards, C. A., and I. Burrows. 1988. The potential of earthworm compost as plant growth media. Earthworms in waste and environmental management edited by C. A. Edwards and E. F. Neuhauser, pp 211-219.

Gerard, B. M., and R. K M. Hay. 1979. The effect on earthworms of ploughing, tined cultivation, direct drilling and nitrogen in a barley monoculture system. Agric. sci. J. 93: 147-155.

Haraldsen, T. K., M. A. Larsen, and K. Myhr. 1994. Effects of cattle slurry and soil compaction on the earthworm population in a silty clay loam soil in central Norway. Norwegian Journal of Agricuhural. Vol. 8 Nr. 3-4.

Lofs-Holmin, A. 1980. Measuring Growth of Earthworms as a Method of Testing Sublethal Toxicity of Pesticides. Swedish. agric. J. 10: 25-33.

Lofs-Holmin, A. 1984. Daggmasken - en presentation. Sveriges Lantbruksuniversitet. Institutionen för ekologi och miljövård Mark - växter Nr 7.

Nordström, S. mars 1977. Daggmask - När, Var, Hur?

Sheffield, G. O. 1945. Our friend, the earthworm. Organic gardening publications Nr 8.

Personliga meddelanden från:

Larsson, Hans. Institutionen för växt- och skogsskydd, Sveriges Lahtbruksuniversitet, Alnarp.

Boström, Ullalena. Institutionen för växtodling, Sveriges Lantbruksuniversitet, Ultuna.

Bilagor

Enkel bestämningsnyckel

Lofs-Holmin (1984)

Nyckeln gäller för levande exemplar som bör vara vuxna. Vuxna individer har en gördel, dvs. en förtjockning av några segment på kroppens främre del. Ungar av vissa arter är också lätta att bestämma eftersom exempelvis färg och beteende är desamma som för de vuxna.

1. Rödviolett pigment i huden.

1.1. Plattar ut bakändan vid beröring, retirerar ofta snabbt baklänges: Lumbricus

1.1.1. Mycket stor ca 15-30 cm, rödbrun kraftig kort gördel, gulaktig undersida på framkroppen. L. terrestris: Mycket vanlig i hela landet i trädgårdar, i gräsmark och lövskog. Mer sparsamt förekommande på plöjda åkrar.

1.1.2. Medelstor ca 5-10 cm. Gördeln delar kroppen i proportionerna 1.2. Saknar papiller (= upphöjningar) runt könsöppningarna på undersidan av 15:e segmentet. L. Rubellus: Mycket vanlig i hela landet i lövkomposter, gräsmark och lövskog. Förekommer i barrskog under mossa etc. Ovanlig på plöjd mark.

1.1.3. Som 1.1.2. men med papiller på 15:e segmentet. L.festivus: Mindre allmän, i huvudsak påträffad i sydvästra Sverige, ofta tillsammans med L. rubellus.

1.1.4. Liten ca 2-5 cm, knubbig kropp som delas av gördeln på mitten. L. castaneus: Mycket allmän i lövkomposter, gräsmark och lövskog. Samlas ofta i stora mängder under spillningen efter betande kreatur.

1.2. Gul-röd randig, avsöndrar gul, illaluktande kroppsvätska vid beröring, medelstor ca 5- 10 cm. Eisenia foetida: Förekommer enbart, men mycket rikligt i gödsel, hushållskomposter och liknande miljöer.

1.3. Brunaktig med ljusare bakkropp, liten ca 2-4 cm, bakkroppen bildar en rektangel genomskärning, kroppen fragmenteras lätt vid beröring. Eiseniella tetraedra: Vanlig på fuktig mark som strandängar, bäckslänter, tolererar låga pH- värden.

1.4. Dendrobaena.

1.4.1. Röd ovansida, ljusare undersida, liten ca 3-5 cm, slingrar sig våldsamt vid beröring. D. rubida mindre allmän i lövkomposter och lövskogsförna.

1.4.2. Klart orange bakkroppspets, liten ca 2-4 cm, stelnar vid beröring till en liten kort, knubbig "pinne". D. subricunda: Mycket vanlig i gödsel, komposter o dyl. Mindre vanlig i lövskogsförna och ängsmark

1.4.3. Jämt mörkröd-brun över hela kroppen, liten ca 2-4 cm, bakkroppen bildar en oktaeder genomskärning eftersom borsten är jämt fördelade runt om och inte sitter parvis som hos andra arter, beteende som 1.4.2. D octaedra: Mycket vanlig på fuktig mark som strandängar, förekommer i förna, ruttnande stammar o dyl. i all slags skog. Mycket pH-tolerant.

2. Saknar violett hudpigment.

2.1. Grå-svart på framändans ovansida, köttröd avlång gördel, grå-vit undersida, stor ca 10- 25 cm, slingrar sig vid beröring. Allolobophora longa: relativt vanlig i åkermark, trädgårdar, i parker och lövskog. Mindre vanlig i ängsmark.

2.2. Ljust vit-rosa till mörkt grå-brun, kompakt gördel i färg varierande från benvit till orange vanligen ljust köttfärgad, liten-medelstor ca 5-15 cm. A caliginosa: mycket allmän i hela landet på all mark utom i komposter, vattendränkt mark och barrskog.

2.3. Ljust vit-rosa utan grå skiftningar ("smutsning") på nosspetsen, spenslig, liten ca 2-7 cm, skarpt orange avlång gördel, avsöndrar rikligt med vit kroppsvätska vid beröring. A rosea: Allmän i åker-, ångs- och lövskogsmark, ofta på mycket torr mark.

2.4. Grön-gul i olika skiftningar, oftast orange gördel, "korvar" ihop sig till ett stelt nystan vid beröring. A. chlorotica: Allmän i åker-, ängs- och lövskogsmark. Föredrar ofta fuktiga biotoper med högt pH-värde.

2.5. Mjölkvit till gråskär, medelstor ca 4-7 cm, tydliga genomskinliga åsar på undersidan av gördeln, 2-3 segment på bakkroppsspetsen är gula sällan dock de sista segmenten (det gula saknas på vissa individer). Octolasium lacteum: Mindre vanlig på åker- och ängsmark, vanlig på strandängar och annan fuktig mark, mycket tolerant mot lågt pH.

2.6. Ljust blå-vit, medelstor-stor ca 7-20 cm, skarpt orange gördel med tydliga genomskinliga åsar på undersidan, rosa framända utan grå toner, hela bakkroppsspetsen skarpt gul, ett par segment på framändans ovansida är gula, masken känns slapp när den hanteras. O. cyaneum: relativt allmän i näringsrik mark som trädgårdar, parker, lövskog. Förekommer också på ängsmark men sällan på plöjda åkrar.