Tidskrift/serie: Seminarier och examensarbeten - Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för växtodlingslära
Utgivare: SLU, Institutionen för växtodlingslära
Utgivningsår: 1990
Nr/avsnitt: 861
Författare: Andersson R.
Titel: Den biodynamiska odlingsformens ursprung i Goethes världsbild och vetenskapssyn
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare
Nummer (ISBN, ISSN): ISSN 1100-6757
OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.
Den biodynamiska odlingen har utvecklats utifrån ett antal föredrag som Rudolf Steiner höll för en grupp lantbrukare i Tyskland 1924. Steiner studerade i sin ungdom matematik, naturhistoria och kemi, men intresserade sig också mycket för bl.a. litteratur och filosofi. Han fascinerades av J.W. von Goethes verk och fick som 23-åring uppdraget att ge ut Goethes naturvetenskapliga skrifter med inledningar och åtföljande förklaringar. Utifrån Goethes sätt att betrakta naturen och bedriva forskning utarbetade Steiner en kunskapsteori, som också beaktar ett andligt perspektiv på livsprocesserna samt relationen mellan naturvetenskap och andlig vetenskap.
Goethe ville utarbeta en forskningsmetodik som var anpassad till den organiska världen och ett slags biologiskt tänkande, som inte bara rundar sig på det kausala förklaringssättet utan ocks teleologiska och korrelativa samband. Han kritiserade vetenskapen för ett överdrivet teoretiserande. Han betonade vikten av att forskaren börjar med att skaffa sig en så mångsidig bekantskap som möjligt med det fenomen man vill studera, och lär känna alla dess sammanhang.
Goethes metamorfoslära, med avseende på växter i första hand, har blivit föremål för vidareutveckling inom biodynamisk jordbruksforskning. Jochen Bochemühl vid Goetheanum i Schweiz har i enlighet med Goethes arbetssätt studerat bladmetamorfos hos olika växter och försökt utarbeta ett system att beskriva växters formspråk. Pär Lindroth bedriver ett liknande forskningsprojekt i Järna som syftar till att finna en metod att fastställa jordbruksgrödors reaktion på olika gödslingsåtgärder.
Min utgångspunkt för denna uppsats har varit en rad frågeställningar beträffande bakgrunden till det avvikande tänke- och betraktelsesätt man finner inom biodynamiskt lantbruk. Varifrån fick Rudolf Steiner - antroposofins och den biodynamiska odlingens grundare - näring och inspiration till sitt nytänkande? Var det verkligen något nytt han presenterade? Vilka vetenskapliga och filosofiska riktningar har han tagit intryck av och påverkats av? I den biodynamiska läran stöter man på metoder som kan tyckas ha en nästan religiös prägel. Kan den därmed klassas som ovetenskaplig?
Detta väcker följdfrågan: Vad är egentligen vetenskap? Naturen är fängslande och naturvetenskap har alltid fascinerat människan. Men när vetenskapen snuddar vid själva livet - det där som händer inuti materien, mötet mellan den oorganiska och organiska världen - så upplever många idag att de inte får en användbar förklaringsgrund genom enbart den förståelse och kunskap som grundar sig på kvantitativa mätningar. Är det kanske så att biologin, kunskapen om det levande - det organiska - kräver ett annat tänkande och t.o.m. en annan forskningsmetodik utöver den vi tillämpar i vetenskapssammanhang?
Mitt syfte med denna uppsats är inte att förklara de biodynamiska principerna eller antroposof in, utan att förmedla kännedom om diktaren Goethes insatser på naturvetenskapens område och om Steiner i egenskap av Goethe- forskare. Jag vill visa på det inflytande som Goethe, i egenskap av naturvetare, haft på Steiners arbete. Jag ska också ge exempel på forskning som idag bedrivs i Goethes "anda", alltså i enlighet med den forskningsmetodik som han initierade.
Idag talar vi ofta om biodynamisk odling som en gren av alternativ odling/ekologiskt lantbruk, vilket med tanke på dess ursprung och syfte inte är någon adekvat definition. Biodynamisk odling har inte uppstått som en alternativ- rörelse i kampen mot miljöförstöring, och inte heller som metod att avskaffa användandet av kemiska produkter i jordbruket. Då de första biodynamiska principerna lades fram i Tyskland på 1920-talet av Rudolf Steiner existerade ännu inte någon miljödebatt. De lantbrukare som deltog i den lantbrukskurs han höll år 1924 hade dock börjat oroas över att kulturväxternas och husdjurens motståndskraft mot sjukdomar tycktes försvagas genom de nya metoderna i jordbruket, t.ex. ökad mineralgödsling (Arman, 1974). I praktiken blir nu den biodynamiska odlingen, just på grund av samstämmigheten med många av dagens ekologiska målsättningar i samhället, också ett redskap i strävan efter ett miljövänligare jordbruk.
Steiner framlade i sin lantbrukskurs en ny och ovanlig syn på naturen och lantbruket. Han föreslog åtgärder som han ansåg bl.a. skulle höja livsmedlens näringskvalitet. Därmed förutsatte han en utvidgad kunskap om det levande i samma anda som man möter i Goethes naturvetenskapliga skrifter eller som man kan uppnå genom att använda sig av hans metodik (Arman, 1974).
Rudolf Steiner föddes 1861 i österrike och växte upp nära gränsen mot Ungern. Tidigt i livet kom han i kontakt med personer som talade varmt om den tyska litteraturen och kulturen. Han började realgymnasiet vid 11 års ålder och var redan i tonåren oerhört intresserad av filosofisk litteratur. Vid 18 års ålder började han studera matematik, naturhistoria och kemi vid tekniska högskolan i Wien och siktade på gymnasieläraryrket. Parallellt gick han på föreläsningar i tysk litteratur och praktisk filosofi, läste stora litterära verk som t.ex. Goethes "Faust" och hade mycket kontakt med en av sina föreläsare, K.J. Schröer, som huvudsakligen ägnade sig åt att studera tyskt folkliv, tysk litteratur och allt som hade med Goethe att göra.
Steiner tillägnade sig studierna i de naturvetenskapliga ämnena med en förhoppning i bakhuvudet att han en gång skulle kunna se ett samband mellan naturvetenskapen och sina andliga erfarenheter. Det var när han läste fysikens historia och kom till den mekanistiska värmeteorin och våglängdsteorin för ljus- och elektricitetsfenomen som hans sökande efter detta samband aktualiserades. Han började samtidigt sina studier i kunskapsteori.
När han fördjupade sig i den moderna optiken fann han att hans egen uppfattning om ljus och färg var så avvikande från denna att han måste ställa sig avvisande till mycket. Så småningom kom han fram till en syn på optiken som förde honom till Goethes färglära, och därifrån öppnade sig porten till Goethes naturvetenskapliga skrifter.
Han kände också ett behov av att utvidga sina kunskaper i övrig naturvetenskap, och återupptog därför anatomiska och fysiologiska studier av såväl växter och djur som människan. Det betraktelsesätt och den kunskap han tillägnade sig skulle senare visa sig i mycket överensstämma med Goethes metamorfoslära. "Goethes syn på naturen föreföll mig stå i överensstämmelse med det andliga. Driven av en inre nödvändighet, måste jag nu genomarbeta Goethes naturvetenskapliga skrifter." (Steiner, 1981)
År 1884 rekommenderade Schröer Rudolf Steiner till uppgiften att ge ut Goethes naturvetenskapliga skrifter med inledningar och åtföljande förklaringar. Dessa skulle ingå i en omfattande sammanställning av den tyska nationallitteraturen. Han tog sig an det för honom hedrande uppdraget, och insåg samtidigt att detta skulle tvinga honom att inför sig själv och för offentligheten klargöra sin egen ståndpunkt, dels gentemot naturvetenskapen, dels gentemot Goethes hela världsåskådning.
Goethe gjorde en rad vetenskapliga upptäckter, sådana som mellankäkbenet och teorin om kraniet som kota i osteologin, alla växtdelars identitet med stjälkbladet o.s.v. (Goethe, 1981, s. 7). Steiner blev dock alltmer övertygad om att Goethe tänkte sig den organiska naturens verkningar på ett närmast andligt sätt. Han menade också att de stora detaljupptäckter som den nutida vetenskapen tillskriver Goethe egentligen är oväsentliga i jämförelse med den centrala upptäckten av organismens väsen; han hade enligt Steiner kommit på hur man måste närma sig det organiska för att komma till kunskap om det.
Steiners utläggningar om Goethes lära och om hur man måste bedriva forskning för att tränga in i livets företeelser, gav honom åter igen anledning att fördjupa sig i kunskapsteori. Han fann att det inte fanns någon kunskaps- teori för Goethes forskningsart. Det ledde till att han "utifrån ett inre behov" försökte utarbeta en sådan, och författade boken "Grundlinjer till en kunskapsteori enligt Goethes världsåskådning med särskilt avseende på Schiller" (färdig 1886), innan han tog itu med de följande banden av Goethes naturvetenskapliga skrifter (Steiner, 1981).
I nyss nämnda bok definierar och beskriver Steiner bl.a. tänkandet kontra sinneserfarenheter/varseblivning; ideerna, i egenskap av objekt för tänkandet, kontra den fysiska världen. Han vill visa att människan inte tänkande formar sig bilder av naturen, såsom någon som står utanför naturen, utan att kunskap är upplevande, så att människan står "inne i tingens väsen" när hon kunskapar. Han förklarar sin övertygelse om det oriktiga i att överföra den oorganiska vetenskapens metod till organismernas rike. Sist tar han upp vad han kallar de andliga vetenskaperna, och knyter därigenom samman naturvetenskapens "sanningar" med den för honom lika självklara andliga verkligheten.
Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832) har haft ett enormt inflytande på sitt lands kulturella utveckling (Norstedts uppslagsbok, 1982), och anses vara en av de största diktarna inom världslitteraturen (Encyclopaedia Britannica, 1983). Han levde största delen av sitt aktiva liv i den tyska staden och hertigdömet Weimar, där han av hertigen redan vid 25 års ålder blev utnämnd till minister för finansen, bergshanteringen, vägväsendet, krigsmakten, lantbruket, konsten, vetenskapen m.m. Genom sina uppdrag kom han att intressera sig för en rad olika grenar inom naturvetenskap, bl.a. botanik, zoologi, geologi och optik (Goethe, 1976).
Goethes naturforskning resulterade i att han utvecklade en syn på vetenskapen som ställde honom i skarp motsättning till de flesta av samtidens fackmän. Han hade en annorlunda uppfattning om hur människan skaffar sig kunskap om naturen, nämligen genom ett aktivt medskapande snarare än ett passivt registrerande. Vogel (1945) beskriver Goethes naturvetenskapliga tänkesätt som ett tänkande som inte begränsar sig till kausal- eller ändamålsbegrepp, och som därför rymmer en förmåga att aktivt delta i naturens verksamnet och söka upp de närvarande sambanden i företeelserna. "Man skall inte söka något, bakom fenomenen. Det är fenomenen själva som är läran. (Citat från Goethe. Goethe, 1976)
Schad (1980) beskriver hur olika lagar kan uppfattas i naturen - kausala, teleologiska och korrelativa -; hur de kompletterar varandra och är karaktäristiska för olika vetenskapsområden. Kausaliteten innebär att det som sker beror på det förgångna; orsaken ligger före verkan i tiden. Det är så som t.ex. kemiska och fysikaliska förlopp förklaras. En teleologisk lagbundenhet däremot innebär att det framtida tillståndet (för t.ex. en organism) är orsaken till skeendet, som då alltså är då styrt av ett mål. Teleologiska förklaringar finner man ofta använda inom psykologin; t.ex. för människans och djurens alla drifter och begär. Det korrelativa förklaringssättet slutligen, står på sätt och vis mitt emellan det kausala och det teleologiska, och innebär att man ser orsaken varken i det förgångna eller i framtiden utan i "nuet": "Företeelsernas samtidiga samband". Enligt Schad handlar det goetheanistiska tänkesättet om förklarandet av dessa korrelativa samband.
Goethes vetenskapskritik riktar sig framför allt mot ett överdrivet teoretiserande. Teoretiserande av ett fenomen innebär alltid en viss abstraktion samt ett medvetet åsidosättande av somliga aspekter, för att få fenomenet till ett hanterligt problem. Teorin kommer alltid att vara skild från den praktiska verkligheten.
Goethe är mest känd för sin kritik mot Newton, i synnerhet beträffande färgteori (Goethe, 1976). Goethe lät publicera flera skrifter inom optiken och hans största och enligt honom själv bästa arbete kom 1810; "Utkast till en färglära" (Zur Farbenlehre), som dessvärre kom att betraktas som ett misslyckat angrepp mot det Newton tidigare påvisat om ljus- och färgfenomen (Dictionary of Scientific Biography, 1970-1980).
"Det är av avgörande betydelse från vilket håll man kommer in i ett forskningsområde", påpekar Goethe. Ja, vad är det som säger att den första trådända man hittar är den bästa att börja nysta på? Enligt Sällström (1980) anser Goethe att man först måste skaffa sig en så mångsidig bekantskap som möjligt med den aktuella företeelsen och alla dess sammanhang innan man, som ett andra skede i forskningsprocessen, kommer till insikt om vilka speciella fenomen som är representativa för forskningsområdet som helhet. Först då kan man börja analysera och bilda teorier kring dessa fenomen.
Forskarens och allmänhetens intresse för tillämpning av forskningsresultat, alltså nyttoaspekten på forskningsarbetet, är ofta drivkraften för forskningen. Goethe menade att denna aspekt är subjektiv och sålunda strider mot kravet på objektivitet, som är något mycket grundläggande för vetenskaplig forskning. Man måste närma sig forskningsområdet och objekten med öppna sinnen och i fullständig frånvaro av förutfattade meningar. Objektiviteten står för troheten mot objekten. (Sällström, 1980)
Morfologi kom att bli ett ämne av central betydelse för Goethe, framför allt i botanik. Den forskningsmetod som han ville utveckla handlar om att studera hur någonting utvecklar sig. Boken "Växternas metamorfos", som Goethe publicerade är en utgånspunkt för denna forskningsmetod. Goethe menade att man måste utföra samma saker som han själv gjort för att förstå hans vetenskap, och hans intention var att lära ut ett betraktelsesätt, t.ex. hur man ska iaktta en växt för att förstå dess funktioner. Några personer efter Goethe har försökt bygga vidare på den, bl.a. Dr Jochen Bochemühl, ordförande för den naturvetenskapliga sektionen vid Goetheanum - antroposofiskt centrum i Schweiz.
En grundtanke hos Goethe är att en växts alla olika organ har sitt ursprung i en och samma form, nämligen stjälkbladet. Detta skall ses som ett slags inre släktskap. Denna metamorfoslära finner man ansatser till redan ett par hundra år f.Kr. i Grekland. Goethe förklarar förloppet fram till fröbildningen som ett växelspel mellan progressiv metamorfos (= utvidgning) och regressiv metamorfos (= sammandragning/koncentration) (Goethe, 1981). I metamorfosen, utvecklingen från juvenilt till fertilt stadium, genomgår växten en serie karaktäristiska stadier, av Bochemühl beskrivna som sträckning, utbredning, flikning och spetsning. Bochemühl lägger i beskrivningarna tonvikten på den generativa förändringen, omformningen, mellan de olika bladen. Det gäller att tänka sig rörligheten och hitta ord för att beskriva den (Bochemühl, 1980).
Ett forskningsområde inom den biodynamiska jordbruksforskningen är att studera växters morfologiska utveckling och undersöka om det finns något samband mellan t.ex. olika gödslingsåtgärder och växters formspråk. Pär Lindroth bedriver ett forskningsprojekt vid Nordisk Forskningsring i Järna som går ut på att utveckla en metod att beskriva växters utveckling. Projektet har arbetstiteln "Bladmetamorfosen som analytisk metod för att fastställa kvalitet". Bilden på försättsbladet till denna up sats visar en serie blad i fullt utvecklat tillstånd fr n en individ av arten Sisymbrium officinalis (gårdssenap). Den illustrerar bladformens dynamik under plantans hela utveckling.
Att vilja och våga ifrågasätta sin tids vedertagna uppfattningar om vad som är vetenskapliga sanningar och att skapa nya, avvikande teorier med utgånspunkt från annorlunda tankebanor innebär alltid att f en större eller mindre del av allmänheten emot sig. Detta ifrågasättande har skådats i historien många gånger och har ibland visat sig senare få en enorm betydelse för mänsklighetens kunskapsutveckling.
Mycket av det som idag är vetenskap vet vi en gång har betraktats som "irrläror" eller rentav "otillåtna" åsikter. Några "tänkare" har brutit ny och fruktbar mark, andra har hamnat i återvändsgränder. Av detta bör vi lära oss att respektera den fria tanken och betrakta den som människans väg till insikt i verkligheten.
Relevansen för en diskussion kring och bearbetning av begreppet biologiskt tänkande beror på vad man har för uppfattning om vad naturen och biologin är för något. I fallet Goethe ser man dock att han utvecklat ett sätt att betrakta det levande som är skilt från tänkandet kring annan vetenskap. Eftersom Goethes sätt att iaktta och utforska naturfenomen inte accepterades av många samtida vetenskapsmän, som gjorde betydelsefulla och i vår västerländska kultur fundamentala framsteg inom naturvetenskapen, har han inte blivit känd i egenskap av naturvetare.
Både Goethe och Steiner och deras insatser måste naturligtvis betraktas i rätt perspektiv; de är "barn av sin tid"! Vissa saker som för dem var okända och oupptäckta är numera klarlagda av andra, senare forskare. Men kanske är ändå den "goetheanistiska forskningsandan" ett tillskott som kommer att få betydelse för vår moderna natursyn och det mänskliga kunskapandet.
The Influence of Goethe's Philosophy of Nature on Biodynamic Farming.
Biodynamic farming has developed from the content of some lectures given by Rudolf Steiner to a group of farmers in Germany 1924. He had studied mathematics, natural history and chemistry at the University of Vienna, but he was also very interested in literature and philosophy. He was strongly attracted by the writings of J.W. von Goethe, and at the age of 23 he was given the task to prepare the publications of Goethe's works on natural science, by writing introductions and comments. Goethe's way of studying nature and his methods of research induced Steiner to make an attempt to describe a theory of knowledge, based on Goethe's scientfic works.
Goethe wanted to work out methods of research that were well suited to the organic world as well as a biological way of thinking that does not only offer causal explanations but also considers teleological and correlative aspects. He criticized scientists for their too theoretical approach and emphasized that you have to acquire a profound and diversified knowledge of the phenomenon you desire to study.
Recently Goethe's theory of the metamorphosis, mainly applied to plants, has been further developed by scientists engaged in research on biodynamic agriculture. Using Goethe's methods Dr Jochen Bochemühl - head of the section for natural science at the Goetheanum Institute, anthroposophic center in Switzerland - has studied leaf metamorphosis in a number of species and attempted to work out a system for describing the transformation of foliage leaves. He uses for example verbs such as shooting, articulating, spreading and stemming to explain the dynamical morphology. Pär Lindroth is doing similar research at the Foundation of Biodynamic Research at Järna, Sweden. He tries to find a method of establishing the quality of crops.
Arman, K. 1974. Jord och bröd. En handbok i biodynamisk odling. Kosmos förlag. Stockholm.
Bochemühl, J. 1980. Lebenszusammenhenge. Naturwissenschaftlichen Section der Freien Hochschule fur Geisteswissenschaft an Goetheanum. Dornach, Schweiz.
Dictionary of Scientific Biography. 1970-1980. New York.
Encyclopaedia Britannica. 1974-1983. 15th edition. Chicago.
Goethe, J.W.von. 1976. Goethes färglära. Kosmos förlag. Stockholm.
Goethe, J.W.von. 1981. Växternas metamorfos. 2:a uppl. Kosmos förlag. Stockholm.
Norstedts uppslagsbok. 1982. Stockholm.
Schad, W. 1980. Biologiskt tänkande. Balder nr 18/19.
Steiner, R. 1955. Grundlinjer till en kunskapsteori enligt Goethes världsåskådning med särskilt avseende på Schiller. Antroposofiska bokförlaget. Stockholm.
Steiner, R. 1981. Mitt liv. Antroposofiska bokförlaget. Stockholm.
Sällström, P. 1980. Goethe och naturvetenskapen. Balder nr 18/19.
Vogel, L. 1945. Das Bild der Krankheit in Natur- und Geistesauffassung Goethes. Tubingen.