VäxtEko


Tidskrift/serie: Röbäcksdalen meddelar
Utgivare: SLU, Institutionen för norrländsk jordbruksvetenskap
Utgivningsår: 2000
Nr/avsnitt: 1
Författare: Nissinen O.
Adress: LFC, Lapplands forskningsstation, Tutkijantie 28, Apukka, FIN-96900 Saarenkylä, Finland
Ingår i: 10:e regionala lantbrukskonferensen för norra Sverige den 14-15 mars 2000, Umeå. Föredragen i sammandrag
Titel: Övervintring av vallar
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare, praktiker
Nummer (ISBN, ISSN): ISSN 0348-3851, ISRN NLBRD-M-1:00-SE

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.

Övervintring av vallar

Oiva Nissinen

Perenna grödor utsätts varje vinter för en serie klimatiskt betingade påfrestningar vilka ofta resulterar i mer eller mindre allvarliga skador på växtmaterialet. Typiskt för övervintringsförhållandena i norr är långvarig och permanent snötäcke samt kort vår- och höstsäsong. I norr böljar växtperioden strax efter snömältningen. Häftig temperaturstegring försämrar växternas förmåga att återhämta sig från vinterskador. Under den korta växtperioden utvecklar vallsorter en mycket vårsommarbetonad tillväxtkurva. Odlingsteknik som inte beaktar denna tillväxtrytm inverkar negativt på växternas övervintring. En kort höstsäsong ger inte så mycket spelrum att pressa ut stora skördar på sensommaren med riklig kvävemängd eller försenad slåtter.

Orsaken till utvintring

Skadorna på vallväxterna förorsakas både av abiotiska och biotiska orsaker. Abiotiska skador såsom ytvatten och isskorpa är allmänna i det flacka kustlandet där vädret är ostadigt på förvintern och snön kan smälta flere gånger innan permanent snötäcke. Vid kusten där snötäcket är tunnt förekommer troligen även köldskador. Också vattenskador och isbränna har blivit allmännare på täckdikade kärrjordar i inlandet.

I inlandets snörika trakter är angrepp av utvintringssvampar en vanlig orsak till dålig övervintring av vallarna. Bland dessa biotiska skador är gräsröta (Sclerotinia borealis) huvudorsaken till dålig övervintring, särskilt på första års timotejvallar. Skadornas frekvens ökar mot norr. Trådklubba (Typhula spp.) förekommer också ganska regelbundet och mer i södra och mellersta delarna av området. Även vanlig snömögel (Fusarium arter) är allmän men har liten betydelse för vallens övervintring. Klöverröta (Sclerotinia trifoliorum) är inte beroende av en lång vinter, utan sprids under fuktiga höstar. Svampen kan dock växa vidare under snön. Timotejen är känslig för gräsröta men motståndskraftig mot ytvatten och isskorpa. Ängssvingel är resistent mot Sclerotinia borealis och därför övervintrar den bättre än timotej i inlandet. Ängssvingel och rödklöver är dock mycket ömtåliga för isbränna. Skadorna beror också på vallens ålder och särskilt i ängssvingel ökar utvintring av isbränna med stigande vallålder.

Bekämpning av skador

Utvintringsproblemen skulle kunna angripas på i princip två sätt. Dels kan man försöka undanröja orsakerna till skadorna dels försöka åstadkomma ett växtmaterial som har bättre förmåga att klara påfrestningarna.

Undersökningar med kemisk bekämpning har visat skördeökning på minst 15-20 % i första års vallar i norra Finland. På Lappland forskningsstation var under 1971-1998 den genomsnittliga utvintringen i första års vallar av nordliga timotesorter 24 %. För närvarande saknas lämpliga kemiska medel för bekämpning av utvintringssvampar. Man måste odla vinterhädiga sorter och använda sådana odlingstekniska åtgärder som hjälper vallväxterna att hålla emot påfrestningar under vinter.

För att minska risken för isbränna bör stor omsorg läggas vid ytplanering och förbättrad ytvattenavledning.

Odlingsteknik

Kvävegödsling och skördetid har inverkan på återväxtens avkastning och dess kvalitet. Stora kvävegivor till återväxten har negativ inverkan på vallväxternas övervintringsförmåga. Jordanalyser har utvisat en viss korrelation mellan timotejens varaktighet och näringsförhållanden i myrjord. Tämligen litet kali i förhållande till magnesium och fosfor rubbar balansen i näringsförhållandena och det kan ha en negativ inverkning på övervintringen.

Skörd tillräckligt tidigt ger vallen möjlighet att samla reservnäring inför vintern och genomgå en normal härdning. Skörd senare vid olämlig tidpunkt kan störa härdningsförloppet. Den första veckan av september tycks vara den sämsta tiden för skörd av återväxten med hänsyn till efterföljande vall. Rödklöver är mest känslig för olämplig skördetid, timotejen minst.

Sådd på våren med eller utan insåningsgröda är anläggningsmetod som oftast ger den bästa övervintringen av vall. Vid kusten får man en bra insådd och god övervintring med korn som insåningsgröda. Orsaken kan vara att snö samlas i stubben och att man får ett fördelaktigare mikroklimat i brodden. Stubben kan också fungera som luftkanaler genom ett istäcke och därmed minska kvävningsskador. Också sådd så sent på hösten att fröet gror först kommande vår tillämpas i nordliga områden i inlandet där angrepp av gräsröta är vanlig.

Växtarter och sorter

Timotej dominerar i fodervallarna i norr. Därjämte är ängssvingel och rödklöver de traditionella huvudfoderväxterna. De övriga har inte haft stor betydelse. Man har inte gjort någon stor succe i prövning av nya potentiella vinterhärdiga vallväxter för nordliga områden. Rörsvingel har dock fått ökande intresse. I fältförsöken har den varit tydligt bättre än ängssvingel i vinterhärdighet och avkastningsförmåga. Man har prövat också nya vallbaljväxter, men det verkar att övervintringsförmågan måste förbättras innan det finns växter som går förbi rödklöver i vallar.

I målsättningen ingår att förbättra växternas vinterhärdighet utan att de andra goda odlingsegenskaperna blir försämrade. Likväl har resistensförädling i timotej lång sikt till exempel mot Typhula ishikariensis förändrat sorternas arvsmassa mot nordliga typer. Fastän växternas odlingssäkerhet blir förbättrad blir växtrytmen alltmera middsommarbetonad och medför mycket långsam daglig tillväxt under sensommaren i juli och augusti.

I Finland lokaliserar sig vallodling mellan 60. och 70. breddgraden. Till exempel tiden med stabilt snötäcke varierar från ett par månader i södra Finland till 7 månader i Lappland. Varierande odlingsförhållanden bereder växtförädlare problem med att fastslå tyngdpunkter i förädlingsarbetet. Abiotiska och biotiska faktorer förekommer i olika förhållanden. Emellertid odlas samma växtarter och sorter i olika övervintringsförhållanden. Vi behöver alltså sorter som har god allmän vinterhärdighet, dvs resistens mot såväl biotiska som abiotiska faktorer.

Vinterhärdighet är en kvantitativ egenskap och beror på interaktion mellan miljöbetingelser och arvsfaktorer. Sorternas bästa vinterhärdighet förutsätter en god anpassningsförmåga till rådande klimatförhållanden och tillräcklig härdning under hösten före vinterns ankomst. Inte ens i härdiga sorter kan man förhindra svampinfektion på hösten men de här sorterna kan fördröja sjukdomsangrepp under vinter och minska skador. Sorter som har god anpassningsförmåga blir också mindre störda av olämplig odlingsteknik och onormalt hög temperatur på hösten. Goda exempel av vallväxternas anpassning till varierande förhållanden är det flertal lokalsstammar som också används i gräsförädling. Det finns sådana lokal sorter både i kustområdena och i snörik inlandet. Särskilt ekotyper av kustområden har genomgått mycket omväxlande vinterklimat. Det är ju viktigt att göra växtförädlingsarbete i norr därför att sorternas ursprung och anpassning till nordliga växtförhållanden avgör deras framgång.

Tabell 1. Sortprovning i timotej och ängssvingel. Utvintring och torrsubstansskörd i 1.-3. års vallar. LFC, Lapplands förskningsstation, Rovaniemi.
Växtarter
och sorter
Antal
försök
Utvintring
 %
Skörd
kg ts/ha
Timotej 1991-98:      
Iki 10 24,4 4817
Tuukka 10 27,8 4869
Jonatan 6 25,1 4686
Grindstad 3 30,7 5903
Tammisto II 3 28,1* 4707
Vega 3 19,7* 5150
Ängssvingel 1991-98:      
Boris 13 21,4 5377
Antti 13 25,6 4924**
Salten 13 17,9* 5651*
Kasper 10 25,2* 5268
Retu (rörsvingel) 12 15,9 6397*

Förekomsten av utvintringssvampar

Genom användning av lämplig odlingsteknik och resistenta sorter man kan minska skador men det är inte möjligt att förhindra infektion av utvintringssvampar före vintern.

Olika utvintringssvampar är gynnade av likartade tillväxtförhållanden under snö och de skadar ofta gräsvallar samtidigt på samma åker. Ändå, under några år, har Sclerotinia borealis inte förekommit fastän gräsbestånd efter vintern var starkt angripna av Typhula- och Fusarium-arter. Däremot anfaller Sclerotinia borealis ofta ensam växtbeståndet vilket kan bli totalförstört.

Det finns korrelation mellan förekomsten av olika utvintringssvampar och rådande klimatfaktorer på sensommaren och hösten. Då Sclerotinia borealis angriper plantor främst med sporer har vädret större inflytande på gräsröta än trådklubba. Klimatfaktorer har inverkan på groningstiden för sklerotia, utformning av fruktkroppar och sporbildning samt spridningstidpunkten för sporer överförda med luft. Typhula-arter kan angripa plantor också med mycelium växande direkt från sklerotia i jorden.

Det finns en hög signifikant positiv korrelation mellan förekomsten av Sclerotinia borealis och tjäldjupet i november. Under Typhula-åren har tjälbildning blivit fördröjd av en hög jordtemperatur och av ett tidigt djupt snötäcke. Eftersom trådklubba angriper plantor från jord med tillväxten av svampmycel från sklerotia, kan tjälbildningen förhindra Typhula-infektion. Djupt långvarigt snötäcke och otjälad mark gynnar skadeutvecklingen av trådklubba och snömögel. En relativ hög temperatur på markytan under snön utgör förutsättningen för stora skador av trådklubba. Spårinfektionen av Sclerotinia borealis överförs med luft och är därför inte beroende av tjälläget i marken. Sclerotinia borealis tål flera köldgrader och skadorna av gräsröta är således inte beroende på temperaturen under snötäcket.

En mängd vinterskador i första års timotej har haft bättre korrelation med Sclerotinia borealis än Typhula-arter. Under gräsrötaår verkar skador att vara enbart svampskador eftersom de rådande väderleksförhållandena under hösten och vintern ser bra ut för timotejens övervintring. Efter Typhula-vintrar finns stor variation i faktiska mängder av vinterskador. Trådklubba förekommer allmänt också i andra och tredje års vallarna som är ansträngda av intensiv odling. Man har hittat tydlig korrelation mellan skador av Typhula och avtagande kolhydrater i växter.

Våt och varm väderleksperiod under oktober-november har man oftast märkt under år utan egentliga svampskador. Sannolikt finns under de där åren lätt isbildning i växtbeståndet som inte skadar plantorna men försvårar växten av utvintringssvampar och förebygger utveckling av svampskador.

Klimatförändring

Enligt prognoser om klimatförändringar väntas mycket tydligt klimatisk temperaturstegring och större nederbörd särskilt i april och oktober. Detta betyder ökad instabilitet i övervintringsförhållandena. Temperaturstegringen på hösten betyder också att växternas härdningstidpunkt uppskjuts. Samtidigt, emellertid dagslängd blir kortare och bildning av förrådkolhydrater minskas och växternas vinterhärdighet försämras. Isbränna som orsak till vallens utvintring blir allt allmännare. Också den proportionella betydelsen av snömögel och trådklubba ökar. Fastän Typhula ishikariensis gör sina största skador under relativt långt snötäcke, kan svampen utveckla olika biotyper och anpassa sig till varierande vinterförhållanden. I Sclerotinia borealis har man inte märkt någon sådan variation och under minskande stabilt snötäcke drabbas gräsvallen mindre än nu av gräsröta.

Litteratur

Järvi, A., Kangas, A., Kari, M., Laine, A., Salo, Y., Vuorinen, M. & Mäkelä, L. 1999. Virallisten lajikekokeiden tulokset 1991-1998. Results of official variety trials 1991-1998. Maatalouden tutkimuskeskuksen julkaisuja. Sarja A, 252 p. ISSN 1238-9935.

Nissinen, O. 1996. Analyses of climatic factors affecting snow mould injury in first-year timothy (Phleum pratense L.) with special reference to Sclerotinia borealis. Acta Universitatis Ouluensis. A 289, 115 p. ISSN 0355-3 191.

Nissinen, O. & Hakkola, H. 1995. Effects of plant species and harvesting system on grassland production in northern Finland. Agricultural Science in Finland 4: 479-494. ISSN 0789-600X.