Tidskrift/serie: Gröna Fakta. Utemiljö
Utgivare: Utemiljö; SLU Movium-sekretariatet
Redaktör: Åkerblom P.
Utgivningsår: 1994
Författare: Nilsson G., Gustafsson E.
Titel: Att kompostera med mask
Huvudspråk: Svenska
Nummer (ISBN, ISSN): ISSN 0248-9798
OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet
överfördes från papper.
OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats.
Tar man maskar till hjälp får man en näringsrik och väl nedbruten kompost - det visar forskning och praktiska erfarenheter. Men utan kunskaper om maskarnas liv och leverne kan man råka ut för problem när man utnyttjar maskar som nedbrytare. Runt om i landet har man inom barnomsorgen i flera år arbetat med kompostering. Här presenteras erfarenheter från Ystad där förskolorna 1992 skaffade sig en specialtillverkad maskkompostbehållare. Komposterat hade man aldrig gjort dessförinnan. Idag, två år senare, tar tusentals maskar hand om en del av förskolornas köks- och trädgårdsavfall.
Maskar i komposten bidrar bl a till att det organiska materialet blir ordentligt sönderdelat. Därigenom ökas angreppsytan för de mikroorganismer (svampar och bakterier) som är viktiga i nedbrytningsarbetet.
Om man tillför lagom mängd material i förhållande till antalet maskar, så bidrar maskarna till att komposteringsprocessen går snabbare. Man brukar räkna med att det av 100 kg avfall återstår 15-20 kg näringsrik humus, om maskar bidrar till nedbrytningen. Avgång av koldioxid och vatten är de viktigaste orsakerna till viktsminskningen under komposteringsprocessen.
En del av det organiska materialets energiinnehåll har omsatts i maskarnas livsuppehälle och fortplantning. Men en stor del av näringsinnehållet i det organiska materialet används inte av maskarna utan transporteras genom tarmen och hamnar i exkrementerna.
Det är en vanlig uppfattning att maskhumusen är mera näringsrik jämfört med kompostering utan maskar. Detta är troligen främst en följd av en snabbare nedbrytningsprocess som gör att det organiska materialets växtnäringsinnehåll i högre grad är tillgängligt för växterna.
Genom att använda mask under komposteringen får man således ett näringsrikt jordförbättringsmedel som slutresultat. Maskarna skapar genom sitt gångsystem bättre förutsättningar för syretillförsel.
Använder man en vanlig stationär behållare, medför det att behovet av omröming och uppluckring av kompakta zoner minskar.
Ytterligare en positiv aspekt med maskar i komposten är att man åskådliggör kretsloppet för barn på ett pedagogiskt sätt. Maskarna blir som husdjur som ska passas och skötas. När maskarna gjort sitt, sluts kretsloppet genom att barnen utnyttjar komposten i skolträdgården.
Att skapa miljömedvenhet hos barnen är ofta ett bra sätt att nå föräldrarna med budskap i miljö- och resursanvändningsfrågor!
När Movium och Ystad kommun 1991 inledde samarbetsprojektet "Stad och land i samverkan", var det ute på förskolor och fritidshem som de första konkreta åtgärderna vidtogs som ett första steg mot att kretsloppsanpassa kommunen.
En speciell behållare för kompostering med hjälp av mask utplacerades på förskolorna. Totalt 16 förskolor/daghem/fritidshem startade kompostering under några månader hösten 1992.
Den metod som användes nästan genomgående var kompostering med mask i ett backsystem - JOLHA-komposten. Behållaren är vettig och pedagogisk till konstruktionen men det skulle visa sig att det krävdes kunskap och omsorg för att komposteringen skulle fungera tillfredsställande.
Maskkomposten kan pedagogiskt åskådliggöra kretsloppstänkandet. Foto: Per Wickenberg.
Under våren 1993 utvärderade Movium hur maskkkomposteringen fungerade genom olika mätningar, analyser och odlingstester av den färdiga komposten. Parallellt med Moviums undersökning ansvarade Ystads kommun, genom kommunekolog Siv Bengtsson-Lindsjö, för en enkätundersökning för att fånga upp positiva och negativa erfarenheter från förskolornas komposteringsverksamhet.
Figur 1. Temperaturutvecklingen i maskkomposten på Nektarinen och utetemperaturen vid mättillfällena. Den 10 maj dog maskarna eftersom temperaturen blev för hög och nya maskar fick tillsättas.
Kommunekologen visade att förskolepersonalen hade vissa inkörningsproblem, men trots det var nöjda eller mycket nöjda efter ett års komposterande. Att kompostera blev naturligt för barnen och de hade lärt sig vad som kan läggas i komposten.
Två av förskolorna var dock vid den tidpunkten inte beredda att fortsätta med den speciella typen av behållare. I ett fall beroende på platsbrist, i det andra fallet hade man ett önskemål om att istället få en traditionell isolerad behållare.
För Moviums utvärdering ansvarade hortonom Elisabeth Gustafsson. Undersökningen utfördes under perioden april-juni 1993. Personalen på kommunens samtliga förskolor fick innan man satte igång bland annat en halvdagsutbildning i kompostering. Tre daghem/förskolor utvaldes att ingå i studien: Nektarinen, Erici och Barnkrubban. Var 14:e dag besöktes förskolorna och man fick tillfälle att diskutera problem och åtgärder för att få en väl fungerande kompostering.
Personalen och barnen på de tre förskolorna hjälpte till med undersökningen genom att mäta temperaturen i den aktiva komposteringsbacken tre ggr per vecka.
Den första vintern (vintern som föregick den här undersökningen) hade man genomgående haft svårt att få maskkomposteringen att fungera. Innehållet i backarna hade blivit för blött och kompakt.
I början på maj uppstod problem på Nektarinen. Plötsligt blev det för hög temperatur i komposten (se figur 1). Det berodde på att man tillförde mer matavfall än vad maskarna hann tugga i sig. Mikroorganismernas nedbrytningsprocess tog överhand och värmen steg. Det var dessutom hög utetemperatur vilket medförde att komposten inte kyldes av utifrån. Värmestegringen sammanföll med en helg och det fanns ingen personal som kunde vädra kompostbehållaren.
På måndagen var de flesta kompostmaskarna döda. Nya införskaffades och matningen av dessa skedde i ett lugnare tempo.
Inledningsvis var det för blött för maskarna i de understa backarna på Barnkrubban. Samtidigt var det för torrt i de översta backarna vilket medförde problem med myror. I slutet av undersökningsperioden, mitten av juni, började man dock på alla tre ställena få en bättre kontroll över sina kompostbehållare. Det gällde både mängden strömaterial som måste tillföras och vilken fuktighet som måste hållas samt hur mycket avfall maskarna kunde klara av.
Den kompostbehållare som testades i Ystad var "JOLHA komposten". I denna sker komposteringen i plastbackar med perforerad botten.
När den första backen fyllts med organiskt material sätts en ny back ovanpå. När maskarna är klara med nedbrytningen i den undre backen vandrar de över till den nya backen.
När den översta backen fyllts har materialet i den understa backen efterkomposterats och är klart för användning. Här finns det dessutom mycket få maskar. De flesta håller till i de övre backarna där maten finns.
Backarna är inneslutna i en konstruktion av plywood och isolerande styroform som står på en sockel av Leca-block. Foto: Petter Åkerblom.
I Sverige finns det 14 olika arter av daggmask. När vi diskuterar kompostering är det främst en art som är aktuell: dyngmask eller allmän kompostmask (Eisenia fetida). Vår vanliga daggmask gör ingen större nytta i en kompostbehållare.
Det finns två arter av dyngmask. Eisenia fetida är den vanligaste arten bland maskodlare i Sverige. Denna art finns också naturligt i vårt land i t.ex. gödselhögar. Arten är 5-10 cm lång och röd med gula segmentgränser (se omslagsbilden).
Den andra arten, Eisenia andrei, förekommer inte i den svenska naturen. Den återfinns ibland hos maskodlare och säljs under beteckningen italiensk kompostmask. Denna art skiljer sig från fetida genom att den saknar de gula segmentgränsema. Den kan därför lätt förväxlas med lövmasken (Lumbricus rubellus), som är vanlig i bl a gamla lövhögar. Lövmasken gör naturligtvis också en god insats i komposten.
Dyngmasken slingrar sig våldsamt vid beröring. Det är ett sätt att försvara sig: en angripare kan förhoppningsvis tappa greppet. Dessutom utsöndrar dyngmasken en gul, illasmakande kroppsvätska om den blir angripen. Vilket gör att dyngmasken inte är något bra bete för metaren!
Daggmaskarna har ingen syn eller hörsel. Istället har de ett väl utvecklat känselsinne, som t ex kan registrera skakningar i marken vid annalkande fara. Masken kan skilja på ljus och mörker genom speciella ljussinnesceller i nosen. Andra sinnesorgan är speciellt känsliga för kemiska retningar som därigenom hjälper masken att "lukta" sig fram till födan.
Dyngmasken, eller allmän kompostmask som den också kallas (Eisenia fetida), slingrar sig våldsamt vid beröring och utsöndrar en gul, illaluktande vätska - till stor sorg för den som väljer att meta med den. Den känns lättast igen på sina gula segmentgränser, som syns ännu tydligare på omslagsbilden. Foto: Petter Åkerblom.
Daggmasken andas genom huden, syreupptagning sker över hela kroppsytan från såväl luft som vatten. Huden måste därför hela tiden hållas fuktig. Om omgivningen bli för torr kan masken som nödåtgärd utsöndra en speciell kroppsvätska för att inte kvävas.
En mask har såväl hanliga som honliga könsorgan, den är hermafrodit, men det krävs parning mellan två individer för att ge avkomma.
Maskarna lägger sig med buksidorna intill varandra och sädesvätska utväxlas. Denna transporteras till partnerns sädesfickor. Samtidigt utsöndras ägg från de honliga könskörtlarna, äggstockarna.
Efter en tid bildas i gördelregionen en kokong av slem, som också innehåller utsöndrad näringslösning. Masken försöker nu befria sig från kokongen genom att röra sig baklänges. Under denna rörelse passerar kokongen den honliga könsöppningen och tar upp ägg som stöts ut. Strax efter passeras sädesfickorna och spermier tas upp. Till slut är masken helt ute ur slemringen, vars elastiska ändar sluter sig. Befruktningen sker nu mellan de inneslutna sädes- och äggcellerna.
Dyngmaskens kokong är citronformad och ljusbrun till grönaktig. Hos de flesta daggmaskar kläcks endast ett ungdjur per kokong. Unikt för dyngmasken är att flera ägg innesluts i kokongen och att befruktningen därför resulterar i flera ungmaskar.
Dyngmasken är en glupsk allätare, som äter halva sin vikt varje dag. Illustration: Kalle Forss (ur boken "Kretslopps verksamhet, se sid 8).
En daggmask kan återbilda förlorade kroppsdelar. Men - man kan inte dela på en mask och förvänta sig att båda delarna kan växa ut till en ny mask! Det är endast den främre delen som kan nyskapa en bakre del.
Daggmaskar är uppbyggda av en mängd segment. Från första till sista segmentet löper en lång tarmkanal. Munnen, som är en del av det första segmentet, består bara av mjukdelar. Större växtrester måste först brytas ned av mikroorganismer (svampar och bakterier) innan masken kan ta hand om materialet.
Den intagna födan sönderdelas i maskens kräva och muskelmage och transporteras sedan bakåt i tarmen under bearbetning, bl.a. med hjälp av enzymer. I exkrementerna, som blir resultatet när växtdelarna passerat hela masken, är allt material ordentligt sönderdelat, sammanblandat och lagom fuktigt.
Parning och kokongbildning. Dyngmaskens kokong liknar en citron och är stor som en vindruvskärna. Illustration: Kalle Forss.
Dyngmasken är mycket starkt beroende av att ha tillgång till rikligt med färskt organiskt material, till skillnad från t ex den vanliga stora daggmasken.
Dyngmasken kan inte överleva om den hamnar i en omgivning som domineras av vanlig mineraljord. Även om dyngmasken skulle få tillgång till rikligt med växtrester i trädgårdslandet skulle den inte klara en normal svensk vinter eftersom den saknar förmåga att gräva sig nedåt i marken. Den kan endast husera i de översta 20 cm och fryser ihjäl om tjälen går djupare.
Den vanliga dyngmasken äter upp till hälften av sin vikt varje dag. Den väger ungefär 0.5 g. Har man 1000 maskar i en kompost kan dessa således tugga i sig 200-250 g organiskt material per dag om förhållandena i övrigt är de rätta.
Dyngmasken är allätare. Förutom allt vegetabiliskt avfall går det bra att lägga t ex kaffefilter och papper i komposten. När det gäller kött- och fiskavfall bör man vara försiktig. Risken för lukt och andra olägenheter är stor om inte maskarna tillräckligt snabbt förmår tugga i sig materialet. Rekommendationen brukar vara att endast ge små mängder animaliskt avfall i början för att tillvänja maskarna. Efterhand som maskpopulationen ökar kan man utöka andelen animaliskt avfall.
2-3 generationer per år kan bli könsmogna medan de daggmaskarter som vi träffar på i trädgårdslandet endast producerar en generation per år. Ur en dyngmasks kokong kläcks dessutom alltid flera ungmaskar till skillnad från övriga arter.
Kokongstadiet hos dyngmasken varar ca 3 veckor (övriga arter 10-19 veckor). Antalet kokonger är dessutom högst hos dyngmasken, upp till 140 st. per individ och år.
Som tumregel kan man ange att ett föräldradjur kan ge upphov till ca 350 nya individer i första generationen. En dyngmask blir i regel 1-2 år gammal.
Dyngmasken trivs bäst i temperaturer runt 15-25 °C. Vid temperaturer över 30-35 °C riskerar man att maskarna dör.
I en vanlig stationär, isolerad, behållare kan man visserligen uppnå temperaturer på kanske 60-65 °C. Men denna höga temperatur förekommer endast i den aktiva kärnan i mitten av behållaren.
Längs kanterna och i hörnen är temperaturen betydligt lägre och dessutom kan maskarna naturligtvis verka i skiktet under den aktiva zonen och fortsätta nedbrytningen av det material som svampar och bakterier lämnat efter sig.
I de roterande isolerade behållarna, som kommit ut på marknaden under senare år, kan det dock bli problem för maskarna. Genom att färskt material hela tiden omblandas med det mera nedbrutna materialet får man en relativt jämn temperaturfördelning i hela behållaren.
Temperaturmätningar i samband med olika komposteringsprojekt visar att temperaturen kan vara 65-70 °C i hela behållaren vid kompostering av finfördelat material. Det finns således inga områden i några hörn eller i äldre mera nedbrutet material dit maskarna kan dra sig undan.
Som generell regel kan man säga att dyngmasken trivs bäst under de förhållanden som även är mest gynsamma för mikroorganismerna.
Fuktigheten skall vara lagom och masken skall få tillräckligt med aptitligt material med en kol/kväve-kvot på ca 20, dvs. mängden kol skall vara ca 20 ggr högre än mängden kväve.
Den vanliga stora daggmasken (Lumbricus terrestris) kan överleva genom att "beta" av sin närmaste omgivning och tillgodogöra sig den näring som finns i bakterier, alger, svampar och andra för ögat osynliga partiklar. Den klarar sig genom att äta jord och uppta de näringsämnen som där finns tillgängliga, samtidigt som de skapar sitt gångsystem. Den är tämligen ointresserad av att vistas i en kompost med sin stora mängd färska organiska material.
Från behållarna på de tre förskolorna i Ystad gjordes kemisk analys och odlingstester. Resultaten visar att det inte är problemfritt att sätta igång med den teknik man valde i Ystad. Men man lärde sig mycket under inkörningsperioden. Mycket tyder på att man nu har lärt sig hantera tekniken.
Vid den tidpunkt då det var nödvändigt att ta ut material för analys fanns tyvärr ingen helt nedbruten kompost tillgänglig i de olika backarna. Vid två tillfällen (6 resp. 27 april) utfördes en s k Spurway-analys, som beskriver innehållet av de näringsämnen som kan komma växterna till del ganska snart efter det att kompost spridits som jordförbättringsmedel.
Resultaten sammanfattas i tabellen. Som jämförelse har i tabellen medtagits resultat från två andra komposteringsprojekt.
Innehållet av fosfor och kalium var högt i komposterna om man jämför med den gödslade torven.
Gemensamt för alla de i tabellen ingående komposterna är det höga ledningstalet. Höga ledningstal betyder hög salthalt, vilket kan hämma tillväxten av känsliga växter. Man brukar rekommendera ett ledningstal under 5 (den gödslade torven som odlingssubstrat har 3).
Om komposten skall användas för t ex plantuppdragning i krukor måste den spädas med torv, jord eller sand för att kunna användas utan förbehåll. De höga natrium- och kloridhalterna bidrar till det höga ledningstalet.
| Nektarinen | Barn krubban | Alnarps lera | Gödslad torv | Daghem Uppsala 2) Åkarp 1) | |||||
| 6/4 | 27/4 | 6/4 | 27/4 | 27/4 | |||||
| pH | 9.3 | 9.2 | 9.1 | 9.6 | 9.2 | 6.5 | 5.7 | 7.5 | 8.7 |
| Ledningstal | 21 | 13 | 7 | 7 | 5 | 0.3 | 3 | 10 | 19 |
| Ammon.-kväve | 11 | 1 | 31 | 12 | 2 | 0 | 57 | 289 | 13 |
| Nitrat-kväve | 1 | 0 | 2 | 31 | 8 | 7 | 109 | 178 | 0 |
| Fosfor | 687 | 517 | 154 | 217 | 201 | 16 | 118 | 307 | 66 |
| Kalium | 7850 | 4476 | 3434 | 2799 | 2436 | 32 | 254 | 1315 | 3509 |
| Magnesium | 815 | 197 | 169 | 162 | 154 | 33 | 253 | 92 | 243 |
| Svavel | 93 | 60 | 53 | 67 | 25 | 5 | 187 | 112 | 168 |
| Natrium | 1465 | 923 | 477 | 470 | 305 | 12 | 38 | 518 | 2151 |
| Klorid | 2400 | 329 | 939 | 790 | 610 | 13 | 21 | 728 | >2900 |
1)Källa: Roterande behållare. Lokal kompostering i flerbostadshus. Persson, K. & SLU. 1993. Rapport 4229. Naturvårdsverket.
2)Källa: Kompost av källsorterat hushållsavfall - växtnäringsinnehåll och tungmetallhalter. Kirchmann, H. & Widén, P. 1994. Fakta Mark/växter, nr 1/94. SLU.
Resultaten från analyser gjorda på maskkompost från Ystad. Som jämförelse har med tagits analyser av lerjord från Alnarpstrakten, gödslad torv samt analyser från två andra komposteringsprojekt. "Daghem Åkarp" är resultat från ett projekt, finansierat av Naturvårdsverket, där köksavfall behandlades i isolerade, roterande Jora-behållare på ett daghem i Åkarp (komposteringen skedde där utan kompostmaskar). "Uppsala" anger analysresultat från storskalig kompostering av hushållsavfall. Växtnäringsinnehållet anges i mg/l torrsubstans
Genom en grundämnesanalys ville vi veta mer om halten tungmetaller. Analysresultaten framgår av tabellen. Samtliga värden är klart under Naturvårdsverkets gränsvärden för avloppsslam och de överstiger inte heller normalvärden för vanlig jord.
Jämför man med analysen från Gullvik är innehållet av de olika tungmetallerna ungefär likvärdiga. Analyssiffrorna i Uppsala-projektet är genomgående betydligt högre vilket illustrerar svårigheten att få källsorteringen att fungera lika bra när man satsar på ett storskaligt behandlingssystem.
Tungmetallhalterna i kompost är ofta något högre än de halter man kan finna i stallgödsel. Halterna bör på sikt nedbringas till stallgödselnivå om komposten utan förbehåll skall användas för odling. Innehållet av tungmetaller var så pass högt i Ystad-komposterna, att de inte kan spridas med normal stallgödselgiva (motsvarande 25 ton per hektar) varje år om man vill följa KRAV:s regler för ekologisk odling. Det är framförallt halterna av kadmium och bly som måste uppmärksammas. När det gäller kadmium kan man bara konstatera att mängden i komposten återspeglar innehållet i de matrester som tillförs.
Figur 2. Petunia-plantornas friskvikt (i gram) vid slutavläsning. Bäst resultat gav gödslad torv. De olika förskolornas komposter uppvisade ganska stora skillnader i tillväxt och de dåliga resultaten med kom posten från Barnkrubban framgår tydligt.
Figur 3. Lobelia-plantornas friskvikt (i gram) vid slutavläsning. Högst friskvikt uppvisade här komposten från Nektarinen, uppblandad med 50 % lerjord. Även komposten från Erici hade god inverkan på Lobelia-plantorna. Tillförsel av kompost från Barnkrubban medförde inte någon ökad tillväxt jämfört med odling i ren lerjord. Kompostblandningarna från Barnkrubban gav dock bättre tillväxt i Lobelia än i Petunia.
Odlingstester av kompostmaterial utfördes i krukor i växthus på Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp. Kompost från de tre förskolorna blandades med 70 % resp. 50 % lerjord från Alnarp. Som kontroll ingick dels gödslad torv (Hammenhögs plantjord), dels ren lerjord. Plantor av Petunia och Lobelia planterades i början av maj. I varje försöksled ingick 5 krukor i tre upprepningar.
Varje vecka gjordes en noggrann kontroll av bladfärg, vitalitet, blommor och eventuella brister och skador. Vid slutavläsningen 6 veckor efter försökets start, noterades dessutom rötternas utveckling och utseende. Vidare mättes friskvikten av varje plantas grönmassa.
Utvecklingen av Petunia-plantorna efter 14 dagars odling i kompostblandningar från Nektarinen (överst), Erici (i mitten) och Barnkrubban (nederst). Foto: Elisabeth Gustafsson.
| Erici | Nektarinen | Barnkrubban | Gullvik1) | Uppsala1) | Stallgödsel2) | SNV | |
| Kadmium | 0.5 | 0.5 | 0.3 | 0.3 | 1.3 | 0.3 | 2 |
| Koppar | 39.2 | 20.8 | 13.5 | 18.9 | 177 | 37 | 6003) |
| Kvicksilver | 0.2 | 0.3 | 0.1 | 0.1 | 0.3 | 0.1 | 2.53) |
| Nickel | 5.3 | 7.0 | 3.9 | 6.0 | 23 | 7.1 | 100 |
| Bly | 21.5 | 35.2 | 30.6 | 2.9 | 148 | 5.6 | 1003) |
| Zink | 250.4 | 71.9 | 94.9 | 127.9 | 379 | 190 | 800 |
1) Källor: se tabell 1.
2) Källa: Andersson, A. 1977. Citerad i: Fakta Mark/växter nr 1/94.
3) Värdet får överskridas med det dubbla till utgången av år 1997.
Tungmetallanalys (mg/kg torrsubstans) i Ystad-komposterna jämfört med några andra analysresultat. "Gullvik" är resultat av kompost från roterande Jora-behållare i en bostadsrättsförening i Malmö (projekt finansierat av Naturvårdsverket). SNV står för de gränsvärden i avloppsslam som kommer att gälla fr o m 1995 enligt Naturvårdsverket
Redan efter 14 dagar kunde man se skillnader mellan försöksleden. De plantor av både Petunia och Lobelia som växte i Nektarinens kompostblandningar var likvärdiga i utveckling med kontrolleden i lerjord, men sämre utvecklade än plantorna som växt i gödslad torv. Plantorna som planterats i kompostblandningarna från Erici och Barnkrubban hade inte tillväxt alls utan istället gulnat. De var betydligt sämre utvecklade än plantorna i kontrolleden (se bild sid 7).
Efter ytterligare någon vecka började plantorna i komposten från Erici att tillväxa och 14 dagar därefter var plantorna lika väl utvecklade som de som växt i den rena lerjorden. Vid samma tid hade de plantor som planterats i Nektarinens kompost vuxit om plantorna i ren lerjord men de var fortfarande något sämre utvecklade än i gödslad torv. I mitten av juni skördades plantorna och friskvikten bestämdes. Resultaten redovisas i figur 2 och 3, som finns på sidan 7.
Den variation av tillväxt som noterats i odlingsförsöken har troligtvis att göra med att de olika kompostmaterialen var olika väl nedbrutna. Det finns ingenting i resultaten från de kemiska analyserna som tyder på att växtnäringsinnehållet skulle orsaka olikartad tillväxt.
En generell slutsats i detta projekt är att det i barnomsorgen troligtvis är bättre att använda en maskkompost som en pedagogisk poäng och tillföra små mängder avfall till denna. För den stora mängden avfall, både från kök och trädgård, bör man satsa på någon vanlig typ av behållare med ordentlig kapacitet. Eller varför inte göra som på Nektarinen i Ystad - ta hjälp av några höns och en tupp som avfallsomvandlare! Foto: Per Wickenberg
Detta Gröna Fakta ingår i slutredovisningen av ett SLU Info-finansierat forskningsprojekt som bedrevs under sommarhalvåret 1993. Projektledare var statskonsulent Göran Nilsson. Projektmedarbetare var hortonom Elisabeth Gustavsson, institutionen för växtskyddsvetenskap, SLU Alnarp. Manuset har faktagranskats av agrD Ullalena Boström vid SLU, Ultuna. Ytterligare upplysningar: Göran Nilsson, Movium, tel 040/41 50 00.
Kompostboken. Alm, G. m.fl. 1994. LTs Förlag.
Komposteringsförsök på förskolorna i Ystads kommun. Slutrapport. Bengtsson-Lindsjö, S. 1993. Gatukontoret, Ystad.
Daggmasken i trädgård och jordbruk. Buch, W. 1987. Bokskogen.
Daggmask renässans i underjorden. Lofs, A. 1991. Sveriges Natur, 4/91.
Vad gör daggmaskarna i jorden? Lofs-Holmin, A. 1985. Fakta Mark/växter, nr 15/85. SLU.
Kompostera ditt köks- och trädgårdsavfall. Nilsson, G. 1993. Broschyr. Movium.
Kretsloppsverksamhet. Åkerblom, P. & Bergenzaun-Abel, L. 1993. Movium/Lärarförbundet/Stiftelsen Håll Sverige Rent.
Detta Gröna Fakta är nummer fem, på temat kompostering. Tidigare titlar:
Kompostering av park- och trädgårdsavfall (D4)
Grannkompostering (D8)
Smittar komposten? (B14)
Att leva med kompostering (A7)
Ylva Hanson på Trädgårdsförsöksstationen i Uppsala har på Konsumentverkets uppdrag undersökt hur kompostmaskar påverkas av en stor andel apelsinskal i födan. Maskarna klarade av apelsindieten, men tillväxte bättre när de istället fick rivna morötter. Inga bekämpningsmedelsrester kunde påvisas i kompostmaterialet efter elva veckors kompostering. Mer att läsa om undersökningen finns i skriften "Försöksresultat för fritidsodlare" nr. 5, 1994, som kan beställas på telefon 018-67 17 30.