VäxtEko


Tidskrift/serie: Faktablad om växtskydd. Trädgård
Utgivare: SLU Info/Växter
Redaktör: Pettersson M.L.
Utgivningsår: 1995
Nr/avsnitt: 63 T
Författare: Forsberg A.S., Pettersson M.L.
Adress: Sveriges lantbruksuniversitet SLU Info/Växter-Växtskydd, Box 44, 230 53 Alnarp, e-post: Ann-Sofi.Forsberg@info.slu.se; Sveriges lantbruksuniversitet SLU Info/Växter-Växtskydd, Box 7044, 750 07 Uppsala, e-post: Maj- Lis.Pettersson@info.slu.se
Ingår i...:
Titel: Mjöldagg
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare, praktiker

Mjöldagg är troligen den vanligaste, mest spridda och mest studerade växtsjukdomen, dessutom är den lätt att känna igen. Redan i Gamla Testamentet omnämns mjöldagg på kulturväxter, och det var också en av de första parasitsvamparna som iakttogs av människan.

Mjöldaggssvamparna kan angripa en oerhörd mängd växter, mer än 7 600 finns angivna, däribland innefattas grönsaker, perenner och ettåriga blommor, gräs, ogräs samt prydnadsbuskar, bär, fruktträd och andra lövträd. Mjöldaggssvamparna är i allmänhet specialiserade vilket innebär att en mjöldaggsart endast angriper växter inom samma släkte eller familj. Men det finns många undantag. De s.k. polyfaga mjöldaggsarterna kan angripa flera olika växtsläkten. Antalet mjöldaggsarter anges för närvarande till cirka 380. Inom varje art finns sedan en mängd underarter, former och raser.

Andra faktablad som behandlar specifika mjöldaggsarter är 8 T (krusbär och svarta vinbär), 37 T (rosmjöldagg), 73 T (äpplemjöldagg), 102 T (mjöldagg på jordgubbar), 145 T (mjöldagg på tomat) samt 169 T (mjöldagg på pensé och viol).

Mjöldagg på tomatblad. Foto: Stanislav Kalt.

Angrepp av mjöldagg på lönn förekommer främst på unga plantor och beskurna träd.

Mjöldagg på sibirisk ärtbuske har på senare år blivit ett allt större problem.

Skadebild

Angreppet ses först som små, spridda, vita till gråaktiga, mjöl- eller puderliknande fläckar, på ovansidan av blad och på unga växtdelar såsom knoppar och skott. Efter hand breder fläckarna ut sig och täcker allt större områden, även på bladundersidor och stjälkar. Svampmycelet växer antingen lätt och luftigt eller tätt och kompakt näst intill filtartat. Vid kraftiga angrepp blir unga blad och skottspetsar missbildade, buckliga och faller av i förtid.

Den typiska mjöldaggsbeläggningen framträder kort tid efter infektionen medan övriga symtom såsom deformationer av blad och skottspetsar, nekrotisering och korkbildning på bladen, dvärgväxt, gulnande blad och för tidigt bladfall visar sig betydligt senare.

Biologi

Mjöldaggssvamparna växer huvudsakligen utvändigt på växtvävnaderna. De tränger inte in i växten och förstör inte cellerna utan tar endast upp den näring de behöver via sugorgan inne i epidermis. Mjöldaggssvampen är en obligat parasit, vilket betyder att den utvecklas endast på levande växter och därmed inte kan överleva på dött växtmaterial.

Den mjöllika beläggningen består av svampens mycel och konidier. Konidierna bildas i korta eller längre kedjor från konidiebärare vilka skjuter upp från mycelet. Detta är svampens könlösa, vegetativa, stadium vanligen kallat Oidium-stadiet. Under vegetationsperioden sprids svampen med hjälp av konidier. Flertalet mjöldaggsarter har också ett könligt stadium med sporhus eller fruktkroppar s.k. kleistothecier, ibland även kallade perithecier. Dessa framträder i mjöldaggsbeläggningen som fullt synliga små, mörka prickar. Kleistothecierna innehåller en eller flera sporsäckar s.k. aski, antalet och utformningen ligger till grund för den systematiska släktindelningen.

Många av de mjöldaggsarter som huvudsakligen förekommer i växthus saknar dock könligt stadium, dvs. de har endast Oidium-stadiet. Möjligen beror avsaknaden på att svampen inte behöver något könligt stadium för sin fortlevnad.

Schematisk bild av mjöldaggssvampens vegetativa stadium, det s.k. Oidium- stadiet.

Mjöldaggssvampens vita mycel syns tydligt på detta gräsblad.

Sporhusens utformning hos olika mjöldaggssvampar.

Övervintring

Mjöldaggssvampar övervintrar antingen i sitt könliga stadium i form av kleistothecier eller i sitt könlösa stadium som mycel på blad eller i knoppar.

Kleistotheciernas betydelse för övervintring tycks dock vara begränsad och av ganska liten betydelse, åtminstone i vårt klimat. Det är framförallt efter varma, torra somrar som fruktkroppar bildas i stora mängder på t.ex. ek och äpple. Det är i stället övervintringen med mycel som är mest betydelsefull. På många vedartade växter som t.ex. äpple, ek, hagtorn och rosor invaderar mjöldaggen de nybildade knopparna under vegetationsperioden och övervintrar som mycel i de vilande knopparna. Andra mjöldaggsarter överlever på blad och stjälkar på t.ex. jordgubbar, rosor och gräs.

Infektionskälla

Den huvudsakliga primära infektionskällan är således konidier bildade från övervintrande mycel på skott, knoppar, blad och stjälkar. Dessutom kan konidier föras med vinden från områden där mjöldagg redan finns etablerad.

Den mängd konidier som på våren bildas från knoppar och blad beror på när infektionen skedde samt hur många mjöldaggskolonier som överlevt vintern. En sträng vinter med kalla perioder kan ha en starkt sanerande effekt på mjöldaggen eftersom få kolonier då överlever. Exempelvis kan några få timmar med -20 - -25°C leda till nästan total utrotning av äpplemjöldagg.

Spridning och sjukdomsutveckling

Mjöldaggssvamparna är för sin utveckling mindre beroende av hög luftfuktighet och tillgång till fritt vatten än övriga svampar. Konidierna kan sägas utgöra en vattenoberoende enhet genom sina stora, vattenfyllda vakuoler och sina ogenomsläppliga väggar. De består till ca 70% av vatten, för övriga svampars konidier rör det sig om högst 10%. Mjöldaggskonidierna, liksom övriga svampkonidier, behöver vatten för sin groning, men mjöldaggskonidierna har vattnet med sig och är därmed ganska oberoende av tillgång på fritt vatten. Detta betyder bl.a. att sjukdomen angriper även under torrt och varmt väder.

Att mjöldaggskonidierna gynnas av torrt väder är generellt sett riktigt, eftersom bl.a. regn skadar hyfer och konidiebärare samt konidierna gror dåligt i vatten eller kollapsar helt. Många mjöldaggsarter gynnas dock av hög fuktighet speciellt i form av dagg och dimma. Man kan därför indela mjöldaggsarterna i tre grupper efter deras fuktighetsberoende eller den s.k. fuktstresstoleransen.

Grupp 1. Arter, vars konidier gror vid såväl hög som låg fuktighet och dessutom gror snabbt, t.ex. ärt- och vinmjöldagg (Erysiphe pisi resp. Uncinula nector), samt E. polygoni. Dessa arter har hög fuktstresstolerans.

Grupp 2. Arter, vars konidier kräver hög fuktighet, näst intill mättnadsgränsen, för att gro samt gror långsamt, t.ex. ros- och äpplemjöldagg (Sphaerotheca pannosa resp. S. leucotricha). Dessa arter har låg fuktstresstolerans.

Grupp 3. Detta är en mellangrupp omfattande arter som gror bäst vid hög fuktighet men trots allt har en del konidier som gror även vid låg fuktighet, t.ex. gräs-, gurk- och kålmjöldagg (Erysiphe graminis, E. cichoracearum resp. E. cruciferarum).

Fuktstressen är en funktion av fuktighet och temperatur, vilket gör att toleransen för låg fuktighet minskar då temperaturen stiger. Detta innebär att konidiegroningen sker mer oberoende av fuktigheten då temperaturen är låg. Minimumtemperaturen för konidiegroning ligger vid ca 2°C. Vid ca 30°C minskar groningsförmågan starkt eftersom konidierna då börjar krympa och vatteninnehållet minska.

De flesta mjöldaggssvamparna infekterar inom ett brett temperaturintervall där optimumtemperaturen varierar mellan 11-28°C. Infektionen går dock långsammare vid låga temperaturer.

Låg ljusintensitet gynnar mjöldaggsutvecklingen, vilket visar sig på växter i skuggiga lägen samt nere i bestånden. Oftast finns dock ett samband mellan låg ljusintensitet och låg temperatur.

Näringsförhållandena i marken spelar också stor roll för mjöldaggsetableringen. Kvävegödsling bidrar till infektion och utveckling av mjöldaggen och omvänt hämmar kalium förloppet. Höga halter av andra näringsämnen såsom kisel, koppar, zink och mangan har hämmande verkan på mjöldaggssvampar.

Mjöldaggsarter och värdväxter

Eftersom mjöldagg förekommer på ett så stort antal växter omnämns endast de viktigaste arterna och dess värdväxter här nedan. Vissa arter är behandlade i andra faktablad och berörs endast summariskt.

Växthusodlade kulturer angrips i regel av mjöldaggsarter som saknar könligt stadium och återfinns under Oidium sp.

Erysiphe-arterna är vanligt förekommande och kan angripa ett stort antal växter på friland.

E. betae, betmjöldagg, angriper sockerbetor och foderbetor men kan också uppträda ymnigt på bl.a. rödbetor. Många av våra vanliga ogräs ingår också i artens värdväxtkrets. Angreppen börjar som enstaka runda, vita mjöldaggsfläckar på ovansidan av bladen vilka efterhand breder ut sig och täcker allt större yta. Senare bildas även små, svarta, klotrunda perithecier som lätt syns för blotta ögat.

E. cichoracearum orsakar mjöldagg på korgblomstriga växter såsom aster, dahlia, phlox och zinnia, men även frilandsgurka kan angripas kraftigt av denna art. Den vanliga vita, mjöliga beläggningen täcker bladen och leder till att dessa vissnar i förtid. Stora sortskillnader föreligger vad gäller mottaglighet för mjöldagg.

E. cruciferarum, kålmjöldagg, orsakar mjöldagg på korsblomstriga växter däribland alla kålslag, många kryddväxter samt en hel del ogräs. På kålväxterna börjar angreppen med gula fläckar på undersidan av bladen och något senare framträder den vita, mjöliga beläggningen på ovansidan. Efterhand kan hela bladytan täckas av mjöldaggsbeläggningen. Under kyliga förhållanden mörknar svampkolonierna och blir svartaktiga.

Kålmjöldagg på broccoli.

E. graminis, gräsmjöldagg, angriper förutom stråsäd och vallgräs även flera sorters gräsmattegräs. På blad och bladslidor bildas fläckar med vitaktigt mycel som snabbt tillväxer i omfång och övergår i en gråbrun färg. I beläggningen bildas runda, svarta kleistothecier. Angreppen framträder huvudsakligen på skuggiga växtplatser, under träd och buskar, men blir sällan av större betydelse i gräsmattor.

E. pisi, ärtmjöldagg, ger på ärter en vit, puderaktig beläggning på blad, stjälkar och baljor. Efterhand framkommer små, svarta sporhus i den täta beläggningen. Baljorna får insjunkna, bruna till svartaktiga missfärgningar. I regel börjar angreppen inte förrän sent på säsongen i augusti-september, och blir därför sällan av nämnvärd betydelse.

E. polygoni används ibland som samlingsnamn för många Erysiphe- och Oidium- arter. Många av våra vanliga prydnadsväxter utomhus som t.ex. risp, strandnejlika, lupin och klematis angrips av mjöldagg, troligen av denna art, men ibland florerar andra artnamn. Även bönor angrips av E. polygoni vilket först visar sig som en lätt mörkfärgning av bladverket men snart åtföljs av vitt mycel som täcker fläckarna. Ofta löper mjöldaggsfläckarna utefter nerverna. Vid angrepp på unga blad hämmas tillväxen och de blir förkrympta.

E. ranunculi ger på riddarsporre den vanliga vita, mjöliga beläggningen. Sjukdomen är vanlig speciellt sent på säsongen. Talrikt med små, mörka, runda kleistothecier bildas.

E. trifolii, klövermjöldagg, angriper bl.a. luktärt och sibirisk ärtbuske. Den sistnämnda kan även angripas av en annan mjöldaggssvamp, Microsphaera palczewskii. En vit, pulveraktig beläggning visar sig först på bladets översida. Senare på säsongen gör små, mörka sporhus att beläggningen blir mer gråaktig.

Microsphaera-arterna angriper huvudsakligen vedartade växter såsom björk, ek och syren. Den vanligaste och allvarligaste svampen inom denna grupp är ekmjöldaggen, M. alphitoides. Svampen angriper unga blad och skottspetsar, bladen blir vitfläckiga eller överdras helt av mjöldaggsbeläggningen. Kraftiga angrepp kan leda till att bladen rullar sig, vissnar och dör samt att skottspetsarna missbildas. Unga plantor kan dö eller bli busklikt förgrenade. I den vita beläggningen framkommer så småningom kleistothecier vilka till en början är gula men efterhand mörknar och blir svarta.

Phyllactinia-arterna angriper flera lövträd däribland al, alm, ask, avenbok, björk, bok, ek, hassel och Sorbus-arter. Den vanligast förekommande Phyllactinia-arten är stor mjöldaggssvamp, P. guttata. Angreppet kan leda till visst bladfall, men är i stort sett av ringa betydelse. Mycelet framträder svagt som en mycket gles beläggning på bladen. På undersidan av bladen framkommer senare svarta, klotformiga kleistothecier.

Podosphaera-arterna angriper också vedartade växter främst kärn- och stenfruktträd.

P. leucotricha, äpplemjöldagg, är mycket utbredd inom Malus-släktet. Redan tidigt på våren vid lövsprickningen kan man se angreppen som en vit, mjölig beläggning. Bladen blir små, skottillväxten hämmas och skörden minskar. Se vidare faktablad 73 T.

P. clandestina, hagtornsmjöldagg, är vanlig på hagtorn. Svampen täcker blad och skottspetsar med sin vita, mjöliga beläggning och kan orsaka kraftig deformation. Stora skador kan uppstå framförallt i plantskolor, men även allvarligt misspryda häckar och planteringar. Sortskillnader föreligger i mottaglighet för mjöldaggsangrepp vilket bör uppmärksammas. Crataegus mordenensis 'Toba' har god motståndskraft mot hagtornsmjöldagg medan rosenhagtorn däremot är känslig. Övervintringen sker med hjälp av mycel på knopparna.

Sphaerotheca-arterna angriper framförallt örtartade växter

S. alchemillae, mjöldagg på jordgubbar. Huvudsakligen bladundersidorna får en tunn, vitaktig, mjölig beläggning. Bladen blir gärna rödaktiga med upprullade kanter, även blommorna angrips. Bären blir missfärgade och mognar dåligt om de angrips tidigt. Svampen övervintrar som mycel på bladen. Se vidare faktablad 102 T.

S. fuliginea angriper växthusgurka. Karakteristiska vita mjöldaggsfläckar uppkommer på bladen, efterhand kan bladet helt täckas och vissnar då i förtid.

S. mors-uvae, amerikansk krusbärsmjöldagg, angriper såväl krusbär som svarta vinbär. Vita mjöldaggsfläckar uppstår på blad och unga skott. Fläckarna breder ut sig och blir så småningom brunfärgade. På krusbär angrips även bären mycket kraftigt. Skotten kan förstöras och toppbladen bli missbildade, skörden kan minska och vinterhärdigheten försämras. Se vidare faktablad 8 T.

S. pannosa, rosmjöldagg, angriper endast rosor där den ger vit, mjölig beläggning på blad och skott. På blomskaft och foderblad kan beläggningen bli tät och filtartad och övergå i brunt till gråbrunt. Bladen kan falla av i förtid och plantorna försvagas. Övervintringen sker som mycel i knoppar och på grenar. Se vidare faktablad 37 T.

Rosmjöldagg

Uncinula omfattar två arter som är intressanta för våra förhållanden.

U. bicornis, lönnmjöldagg. Sykomorlönn (=tysk lönn) samt naverlönn är särskilt mottagliga men även skogslönn och rödlönn angrips. På skogslönn omnämnes dock ännu en art, U. tulasnei, se Butin, 1989. Sjukdomen uppträder aggressivt på unga träd och i nyklippta häckar men tycks sakna betydelse på äldre träd. Bladen får kraftigt vita fläckar vilka kan breda ut sig så att beläggningen täcker nästan hela bladytan. I den vita beläggningen bildas så småningom tätt med svarta kleistothecier.

U. nector, vinmjöldagg. Mjöldaggen kan finnas överallt på vinplantorna men angreppsgraden varierar beroende på vilka delar som angrips och när infektion sker. Allvarligast blir det om själva druvorna angrips vilket leder till att de torkar eller ruttnar och faller av. I början är bladfläckarna obetydliga och framstår endast som matt mörkgröna, några dagar senare framträder ett vitt till gråaktigt mycel på bladovansidan. Bladen rullar sig uppåt och de unga skotten samt druvorna överdras med en vit beläggning som efterhand mörknar.

Oidium

Mjöldaggssvampar på växthuskulturer, främst prydnadsväxter, förekommer i stort sätt endast i sitt könlösa stadium, Oidium-stadiet. Det förekommer därför en rad Oidium-arter som liknar varandra mycket i såväl utseende som biologi och endast åtskiljs genom sin värdväxt.

O. sp. på kungscissus uppträder främst på plantor som utsätts för ojämn vattning. På bladen bildas vita fläckar som snabbt kan breda ut sig och täcka hela bladytan. Bladen blir buckliga, torkar och dör.

O. sp. på murgröna ger upphov till vita, mjöliga fläckar på bladen. Efterhand vissnar och dör bladen. Under de senaste åren har detta blivit en allt mer vanligt förekommande skada på småbladig murgröna, Hedera helix.

Mjöldagg på småbladig murgröna.

O. sp. på pensé och viol är vanligt förekommande utomhus. Bladen blir överdragna med en vit beläggning och efter hand framträder mörka, brunvioletta fläckar på bladen. För tidigt bladfall och nedvissning kan ske speciellt de höstar då stora temperatursvängningar förekommer. Se faktablad 169 T.

O. sp. på tomat förekommer såväl i växthus som utomhus. Bladen får den typiska vita mjöldaggsbeläggningen. Angreppet leder senare till gulnande, vissning och bladfall. Se vidare faktablad 145 T.

O. sp. på saintpaulia ger upphov till en vit, mjölig beläggning på bladen vilka efter hand gulnar från kanten. Även blommorna kan angripas och vissna. Sjukdomen är svårbekämpad eftersom preparaten, dels kan skada blommorna, dels kan ge missprydande beläggningar på bladen.

O. chrysantemi, ger upphov till mjöldagg på krysantemum. Sjukdomen är inte särskilt vanlig men kan uppträda sent på hösten, om det råder ljusfattiga och fuktiga förhållande. Blad och skott överdras av en vit mjöldaggsbeläggning och angripna växtdelar kan efterhand bli bruna, vissna och dö. Undvik drag, kraftiga temperaturväxlingar, uttorkning samt hög luftfuktighet.

O. begoniae, begoniamjöldagg. Begonia är mycket mottaglig för mjöldagg men stora sortskillnader råder. Den karakteristiska vita, mjöliga beläggningen bildas fläckvis eller jämt fördelat på blad, bladskaft och stjälkar. Undvik hög luftfuktighet och stora temperatursvängningar. Se till att plantorna inte står för tätt; ljus och luft måste få tillträde.

O. dianthi förekommer på vissa nejliksorter där den ger upphov till mjöldaggsfläckar på de nedre bladen speciellt i täta bestånd. Angreppen blir i regel inte så allvarliga att de kräver bekämpning.

O. kalanchoë (Erysiphe polyphaga) på Kalan-choë ger först en vit, mjölig beläggning på bladen, senare uppstår en skorvig brunfärgning som kan leda till att bladen välver sig. Eftersom Kalanchoë kan vara känslig för bekämpning bör alltid provsprutning göras samt bekämpning undvikas vid starkt solljus samt under blomningen.

Åtgärder

Förebyggande

- Välj motståndskraftiga eller resistenta sorter.

- Se till att växterna är i god vigör. Det är viktigt att de får en jämn vattentillförsel och inte lider av torka.

- Lagom och väl avvägd tillförsel av gödning. Det är viktigt att undvika överdriven kvävetillförsel, som allmän regel gäller, mer kalium och mindre kväve.

- Rätt växtplats för respektive växtslag.

- Bestånden ska hållas luftiga, därför bör gallring och beskärning ingå som rutinåtgärder.

- Plocka bort mjöldaggsangripna skott och grenar. Angripna växtdelar, såväl grenar och blad som knoppar bör brännas eller på annat sätt destrueras.

Kemisk bekämpning

Om kemisk bekämpning ska bli effektiv krävs i regel att den kommer igång omedelbart då angreppet börjar synas eller, för många kulturer, innan symtomen börjar framträda. Det är sedan viktigt att behandlingarna upprepas regelbundet så att nytillväxten skyddas. Observera att även bladundersidor och mer skyddade växtdelar måste täckas av preparatvätska.

Spruta aldrig i full sol eller stark värme, eftersom det då lätt kan uppstå skador på blad och blommor.

Ett flertal mjöldaggsmedel finns att tillgå. Provsprutning rekommenderas, eftersom många växter är känsliga för bekämpningsmedel och skador lätt kan uppstå på blommor och även bladverk.

Bekämpningsmedel mot mjöldagg

 

Handelsnamn              Aktiv substans
Baycor 25 WP             bitertanol
Baycor spray             bitertanol
Bayleton Special         triadimefon
Euparen M 50 WG          tolylfluanid
Fungaflor                imazalil
Kumulus DF               svavel
Topas Garden             penkonazol
Topas 100 EC             penkonazol
Topas C 50 WP            penkonazol+kaptan

 

Bekämpningmedel mot mjöldagg tillåtna i fritidsodlingar (klass 3):

Baycor spray

Prydnadsväxter såväl utomhus som inomhus.

Fungaflor

Prydnadsväxter, frukt, bär samt gurka och tomat såväl utomhus som inomhus.

Kumulus DF

Prydnadsväxter, frukt, jordgubbar, vinbär, krusbär och frilandsgurka.

Topas Garden

Prydnadsväxter. Behandling bör ske utomhus.

Bekämpningsmedel för yrkesmässigt bruk:

 

Prydnadsväxter         Köksväxter i växthus
                       Tomat                   Gurka
Baycor 25 WP           Bayleton Special (4)    Bayleton Special (4)
Euparen M 50 WG        Euparen M 50 WG (4)     Euparen M 50 WG (7)
Fungaflor              Fungaflor (4)           Fungaflor (4)
Svavelgasning                                 
Topas 100 EC                                  

 

 

Köksväxter på friland        Bär                                 Frukt
Bayleton Special, gurka (4)  Bayleton Special (28)               Baycor 25 WP (14), plommon
                                                                 och körsbär (21)
Euparen M 50 WP, ätliga      Euparen M 50 WG, bärbuskar          Bayleton Special (28)
växter (14), gurka (3)       (före kartbildning), jordgubbar (7)
Kumulus DF, gurka (0)        Fungaflor (21), jordgubbar (7)      Kumulus DF (0)
                             Kumulus DF (0)                      Topas 100 EC (21)
                             Topas 100 EC, svarta vinbär (21),   Topas C 50 WP (1L) (42)
                             jordgubbar (efter skörd)
Karenstiden i dagar är angiven inom parentes

 

Alternativa metoder

Förutom ovan nämnda förebyggande åtgärder kan man tillgripa en hårdare bortklippning av angripna skott, speciellt under vintern. Grundgödsling baserad på s.k. naturliga gödselmedel, stenmjöl och algmjöl (Algomin), vilka är rika på bl.a. kisel är positiva för växterna, bland annat genom sin hämmande effekt på mjöldagg.

Åkerfräkenavkok, vedaska, Algomin eller rent kiselpreparat kan sprutas över grödan i samband med fruktsättning och mognad. Kiseln i dessa preparat stimulerar växten till att bättre utnyttja ljuset, vilket även medför att mjöldaggssvampar har svårare att etableras och utvecklas. Denna goda effekt märks dock tydligast på växter med begränsad nytillväxt under säsongen, t.ex. jordgubbar och krusbär. Även andra växtextrakt, exempelvis nässelvatten, kan användas fortlöpande under säsongen som allmänt stärkande för växten och troligen med viss mjöldaggseffekt.

Förutom ovan beskrivna preparat, som flitigt används inom den biodynamiska odlingen, kan man tillgripa såpor samt oljeemulsioner för att reducera mjöldaggsangreppen. Om rekommendationer beträffande mjöldaggsdosering finns på förpackningen bör dessa följas, i annat fall ska doseringen fördubblas i förhållande till insektsdoseringen.

Biologisk bekämpning av mjöldaggssvampar med hyperparasiten* Ampelomyces quisqualis samt Tilletiopsis-arter har i laboratorieförsök haft god effekt på bl.a. gurkmjöldagg. Den praktiska tillämpbarheten ligger dock fortfarande långt fram i tiden.

* hyperparasit = en parasit, som lever på en annan parasit.

Litteratur

Butin, H. 1989. Krankheiten der Wald- und Parkbaume. Georg Thieme Verlag. Stuttgart.

Langnes, R. 1991. Nytt om mjOldogg på prydbusker. Norsk Hagetidend, 107, 7/8, 468-469.

Nilsson, L. och Åhman, G. 1991. Kompendium i växtpatologi. Sjukdomar hos trädgårdsväxterna.(Distribution SLU Info/ Växter, Box 44, 230 53 Alnarp).

Rämert, B. & Nehlin, G. 1989. Alternativa bekämpningsmetoder i småskalig odling. Växtskyddsnotiser, Supplement 2. (Distribution SLU Info/Försäljning, Box 7075, 750 07 Uppsala).

Skou, J. P. 1986. Biologisk bekaempelse af meldug. Ugeskrift for Jordbrug nr 18.

Spencer, D.M. 1978. The Powdery Mildews.

Yarwood, C.E. 1957. Powdery mildews. The Botanical Review 23:4.

Illustrationer: Karl-Fredrik Berggren, Kajsa

Göransson, där inte annat anges.