VäxtEko


Tidskrift/serie: Examensarbeten - Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för växt- och skogsskydd
Utgivare: SLU, Institutionen för växt- och skogsskydd
Redaktör:
Utgivningsår: 1989
Nr/avsnitt: 1
Författare: Andersson L.
Titel: Predatorer på spinnkvalstret Tetranychus urticae i jordgubbsodlingar
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.
OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats.
OBS! Figurerna kan f.n. inte visas med bästa möjliga skärpa.

Referat

Handledare: Försöksledare Barbro Nedstam

Växthusspinnkvalstret, Tetranychus urticae, har blivit ett vanligt problem i jordgubbsodlingar de senaste åren. I svenska gurk- och tomatodlingar i växthus används ett rovkvalster, Phytoseiulus persimilis, för biologisk bekämpning av spinnkvalster. Utomlands har utsättning av detta rovkvalster i jordgubbsodlingar prövats med gott resultat.

För att pröva om P. persimilis kan ha effekt mot T. urticae även i svenska jordgubbsodlingar, utfördes under sommaren 1988 försök på fem olika fält i Skåne och Blekinge. Dessutom utsattes två andra rovkvalster, som är inhemska (Amblyseius barkeri och A. cucumeris), på två fält i Skåne. Blad insamlades vid utsättningstillfället samt ett antal veckor efter utsättningen. Populationen av T. urticae avräknat på 25 blad per ruta jämfördes mellan försöksrutor och kontrollrutor. Rovkvalsterpopulationen avräknades på 50 blad per ruta.

I försöken med P. persimilis förelåg ingen signifikant skillnad mellan försöksrutornas populationer av T. urticae och kontrollrutornas, även om det förekom mer spinnkvalster i kontrollrutorna jämfört med försöksrutorna. Etableringen av P. persimilis i försöken var sämre än förväntat, möjligen påverkad av bekämpningsmedelsrester. I ett fall var födotillgången för liten. I försöken med Amblyseius -arterna erhölls signifikant mindre antal spinnkvalsterägg i försöksrutorna jämfört med kontrollrutorna. Skillnaden i förekomst av rörliga stadier var ej signifikant.

Försöken har inte gett säkra besked om att utsättningar av rovkvalster kan vara en möjlig lösning på problemen med spinnkvalster i svenska jordgubbsodlingar. Mer försök behövs för att kunna utvärdera metoden.

En inventering av faunan på totalt cirka 1500 jordgubbsblad från tio sydsvenska odlingar har också genomförts. Minst sju olika arter av inhemska rovkvalster hittades, varav sex från odlingar där inte kemiska bekämpningsmedel använts. Dessutom hittades tre olika kvalsterätande larver tillhörande ordningarna Coleoptera (Coccinellidae), Neuroptera (Chrysopidae) och Diptera (Cecidomyiidae). Gallmyggelarven hittades i störst mängd. På ett fält i Skåne förekom den på 42% av de insamlade bladen.

Förord

Växthusspinnkvalstret, Tetranychus urticae, i jordgubbsodlingar har blivit ett allt vanligare problem de senaste åren, vilket föranlett en ökad användning av akaricider.

Hösten -87 ansökte min handledare, försöksledare Barbro Nedstam, om medel för främjande av trädgårdsnäringen från Lantbruksstyrelsen, för att genomföra försök med utsättning av rovkvalster för biologisk bekämpning av spinnkvalster i jordgubbsodlingar. Dessutom skulle en inventering av nyttodjuren i odlingar i södra och mellersta trädgårdsförsöksdistrikten ingå.

Tyvärr avslogs ansökan, men tack vare att avdelningen för skadedjur, Institutionen för växt- och skogsskydd, SLU, ställde medel till förfogande för två månaders försöksarbete, har detta arbete, om dock i begränsad omfattning, ändå kunnat utföras.

Jag vill rikta ett speciellt tack till Barbro, som helhjärtat ställt upp och hjälpt mig att genomföra detta examensarbete. Jag vill också tacka övrig personal vid avdelningen för skadedjur samt T. Edland och E. Sylvén, för att de ställt upp och hjälpt mig med bl a artbestämningar. Dessutom vill jag tacka alla odlare, som ställt sina jordgubbsfält till förfogande för försöken, samt låtit mig få samla in blad därifrån.

Slutligen vill jag tacka fotograf Stanislav Kalt, som tålmodigt hjälpt mig att fotografera nyttodjur, som inte alltid velat sitta still under fotograferingen.

Alnarp, november 1988 Lena Andersson

Innehållsförteckning

Inledning

Jordgubbar är värdefulla bär, som odlas över hela världen, mest som en ett- eller två-årig gröda. I Sverige har jordgubbsodlingen ökat sista tiden för att 1987 uppgå till en areal av 2381 ha. De arealmässigt mest betydande länen är Kalmar, Malmöhus, Örebro och Skaraborg (Jordbruksstatistisk årsbok, 1988). Normalt är jordgubbskulturen här 2-4-årig.

Det allvarligaste växtskyddproblemet för jordgubbsodlaren är gråmögel, Botrytis cinerea. Mjöldagg, Sphaerotheca alchemillae, är också ett problem vissa år, speciellt på sorten Zephyr. 1979 uppträdde för första gången en tredje allvarlig svampsjukdom, rödröta, Phytophthora fragariae. Svampen angriper rötterna, vilket kan medföra att plantorna dör. Den har hittills bara förekommit på ett fåtal platser. Anmälningsplikt till Lantbruksstyrelsen eller Lantbruksnämnden råder. Bland skadedjuren märks jordgubbsviveln, Anthonomus rubi ; öronvivlar, Otiorhynchus spp ; jordgubbsvecklaren, Acleris comariana, växthusspinnkvalstret, Tetranychus urticae (bild 1) och jordgubbskvalstret, Steneotarsonemus fragariae. Nematodangrepp (bladnematoder och fritt levande) kan också förekomma (Nilsson et al, 1985). Lantbruksnämnden skickar årligen ut information om aktuella kemiska bekämpningsmedel och lämpliga behandlingstidpunkter (appendix 1).

T. urticae kan orsaka svåra skador på jordgubbsplantor. De suger ut växtcellerna, och symptomen visar sig i flammiga blad med brungula små fläckar. Vid kraftiga angrepp kan bladen vissna och falla av i förtid. Hela plantans nytillväxt blir reducerad och blominduceringen inför nästa säsong hotas (Svensson, 1988). Jordgubbsskörden kan bli kraftigt reducerad p g a angrepp av spinnkvalster.

Det finns vissa problem med att bekämpa T. urticae med kemiska bekämpningsmedel i jordgubbsodlingar:

1. Då spinnkvalstren till största del förekommer på bladens undersidor, är det svårt att applicera akaricider (kvalsterpreparat), så att de får full effekt.

2. Endast ett fåtal preparat finns tillgängliga idag, vilket ökar risken för resistens hos skadedjuren.

3. Man kan få oönskade bekämpningsmedelsrester på bären.

I frukt- och bärodlingar där kemiska bekämpningsmedel ej används är spinnkvalster sällan något problem (Lindguist, 1982). I intensivt besprutade odlingar ställer de till med mer och mer skada. Detta beror dels på att spinnkvalstren har utvecklat resistens mot akaricider och dels på att deras naturliga fiender påverkas negativt av många kemiska bekämpningsmedel såsom t ex organiska fosformedel och syntetiska pyretroider.

T. urticae angriper också tomat- och gurkodlingar i växthus. Sedan slutet av sextiotalet har man där använt sig av ett rovkvalster, Phytoseiulus persimilis, för biologisk bekämpning, med mycket bra resultat (van Lenteren, 1987). I svensk växthusodling infördes denna metod 1972 och tillämpas nu allmänt (Nedstam, 1988).

I USA (Florida, Kalifornien), England, Frankrike, Italien, Israel, Kina och Australien har försök utförts med biologisk bekämpning i jordgubbsodlingar. Främst har olika rovkvalster använts. P. persimilis har undersökts grundligast och givit bäst resultat (Wysoki, 1985). I vissa fall har man uppnått bra biologisk kontroll men inte nått fram till en praktisk tillämpning, då produktionen av nyttodjuren varit alltför kostsam (Gould & Vernon, 1978).

I en tid då vi börjar bli alltmer medvetna om vikten att bevara och vårda vår miljö, är en minskad användning av kemiska bekämpningsmedel mycket önskvärd. Möjligheterna att utveckla praktiskt fungerande metoder av biologisk kontroll ter sig i detta sammanhang intressanta. Syftet med detta examensarbete var dels att undersöka om försök med utsättande av rovkvalster i jordgubbsodlingar för biologisk kontroll av spinnkvalster kunde ge positivt resultat även i Sverige. Vidare ingick en inventering av faunan på jordgubbsblad. Speciellt studerades förekomsten av predatorer, som kunde tänkas livnära sig på spinnkvalster, samt sådana insekter och kvalster, som kan tjänstgöra som alternativ föda till dessa predatorer.

Växthusspinnkvalstret Tetranychus urticae Koch

Tidigare namn bl a: T. althaeae v. Hanst. och T. bimaculatus Harvey

Morfologi och biologi

Honorna är ca 0,5 mm långa och precis synliga för blotta ögat (bild 1). De är vanligen mycket mer talrika än hanarna, som är något mindre och har en mer avlång kroppsform. De vuxna individerna är ljusgröna eller gulaktiga med en mörk fläck på var sida om kroppen. Fläckarna framträder mest hos honorna (bild l). T. urticae infekterar i första hand bladens undersidor, men vid kraftiga angrepp kan de sprida sig även till ovansidorna. I Sverige kan man observera oranga - röda äggläggande honor redan i april - maj (Svensson, 1988). De genomskinliga, sfäriska äggen läggs separat, huvudsakligen på bladundersidorna. En enda hona kan lägga över hundra ägg. Ur befruktade ägg kläcks det honor, medan hanarna kläcks ur obefruktade ägg (Helle & Pijnacker, 1985). Det första larvstadiet är genomskinligt - vitaktigt och har bara tre par ben. En protonymf med fyra par ben åtföljs av en deutonymf, innan det bildas en fullvuxen individ. Nymfstadiernas morfologi liknar de fullbildades, bortsett från att de är mindre i storlek. Livscykeln från ägg till adult tar tio - fjorton dagar under sommaren, beroende av bl a temperaturen (Edge, 1984). Plasttäckning av plantorna gynnar spinnkvalstrens utveckling, likaså torrt och varmt väder (Svensson, 1988). Det utvecklas alltså många generationer per säsong.

Honorna ändrar färg till orange på hösten, och övervintrar i inaktivt tillstånd (diapaus). T. urticae kan motstå en temperatur på -24°C. Vid -32°C överlever inga exemplar. Honor i diapaus kan överleva åtminstone åtta månader vid -2°C, om de bara skyddas från intorkning. Högre pesticidtolerans för honor i diapaus än för aktiva honor har rapporterats av åtskilliga författare. Utomhus har övervintrande kvalsterhonor hittats, ofta i stora mängder, bl a i jordklumpar, under barksprickor och i torra löv och strån. Det verkar som om överlevnadschansen är liten vid övervintring i jord (Veerman, 1985). En övervintrande orange T. urticae hona hittades 15 april i Norrvidinge, Skåne (egen observation). Inducering av diapaus sker vid en kritisk fotoperiod av 14 timmar. Faktorer som temperatur och mattillgång inverkar också. (Veerman, 1985).

Spinnkvalstrens spinnproduktion tjänar flera syften: skydda äggen från predatorer, vägleda till en partner, vara ett hjälpmedel vid spridning och skydda för regn. Den viktigaste funktionen är antagligen skyddet mot predatorer. Icke-specifika predatorer fastnar lätt i näten och undviker dem därför. Å andra sidan attraheras specifika predatorer, som rör sig obehindrat i spinnvävnaden. Skalbaggar, tillhörande släktet Stethorus, penetrerar lätt spinnet. P. persimilis attraheras av spinnvävnaden och trivs under den (Gerson, 1985).

"Mognande" spinnkvalster använder sitt spinn för olika uppvaktningssyften. Medan honan i sitt sista nymfstadium spinner ett silkestäcke, som hon senare omvandlas under, sänder hon ut ett könsferomon. Hanarnas beteende ändras då de kommer i närheten och deras rörelser mot den hudömsande honan blir mer linjärt. Då en hane funnit en potentiell partner, spinner han en tjock matta över henne, och stannar därefter i närheten (Gerson, 1985).

Det har observerats slagsmål emellan två väntande hanar. De applicerar då silkessträngar på varandras mundelar och ben, och försöker på så sätt tvinga sin motståndare att ge upp och ge sig därifrån. Den hane som kan producera spinn snabbast vinner alltså och får chansen att reproducera sig. På detta sätt blir det ett positivt urval för snabb spinnförmåga (Gerson, 1985).

Starkt spinnande arter, som T. urticae, koloniserar plantor snabbt och kan undanröja andra växtlevande kvalster eller hindra deras etablering där. T. urticae 's bortträngning av fruktträdsspinn- kvalstret Panonychus ulmi (Koch) har dokumenterats (Gerson, 1985).

Förekomst och spridning

T. urticae förekommer över hela världen och angriper många olika värdväxter, t ex äpple, päron, plommon, jordgubbar, bönor, gurka, tomat, rosor och många andra prydnadsväxter (Edge, 1984). I västra Sverige har Svensson (1988) konstaterat att jordgubbssorterna Korona, Tamella och Togo angrips av T. urticae i större omfattning än t ex Senga sengana.

Den största spridningen till jordgubbsodlingar sker då man köper infekterade plantor. Det är viktigt att odlarna köper in ett friskt och rent plantmaterial (Svensson, 1988). Vindspridning kan också förekomma. Spinnkvalstren kan sprida sig med hopvävda silkessträngar, innehållande många levande kvalster, som kan driva iväg med luftströmmen. Pesticid-inducerad "spin-down" har observerats hos T. urticae. Denna effekt kan mycket väl bidraga till kvalstrens spridning (Gerson, 1985).

T. urticae sprids även direkt med vinden, utan hjälp av spinntrådar. De lyfter sina framben samt framkroppen för att uppfångas av vinden (fig 1). Alla stadier utom vuxna hanar har noterats sprida sig på detta vis. Nymfer sprids mindre med vind än vuxna honor. Larver sprids sällan via luften (Smithlev & Kennedy, 1985).

Fig 1. T. urticae hona med lyftade framben och upprest framkropp, beredd att förflytta Sig med vinden. (Efter Smitley & Kennedy, 1985).

Symptom och skadegörelse

Uppgifter om hur stor skördeförlust T. urticae kan orsaka i jordgubbsodlingar varierar mycket. En undersökning visar att angrepp av spinnkvalster kan minska jordgubbsskörden med 10-15% (Sances et al, 1982). En annan uppgift (Raworth, 1986) visar på att förlusten kan bli så stor som över 60%.

T. urticae skadar bladens svampmesofyll och lägre palissadmesofyll under sitt näringsupptagande. Klorofyllinnehållet i bladen minskar, likaså cellernas turgor, vilket medför att en stor del av klyvöpp- ningarna är stängda (Raworth, 1986). Detta medför i sin tur en minskad fotosynteskapacitet hos skadade blad (Sances et al, 1982). Hur stor stressen är och när under odlingssäsongen den sker, bes- tämmer till stor del hur allvarligt skadad plantan blir. Vid låg förekomst av spinnkvalster, 5 "spinndagar" / cm2, ser man inga sugskador, men plantans transpiration och fotosyntes reduceras ändå med 26%. Fotosyntesaktiviteten och skörden är negativt korrelerad med antal "spinndagar". Odlaren kan acceptera någon reduktion av fotosyntesen, men bekämpning bör sättas in innan bärproduktionen påverkas negativt, ifall spinnkvalsterpopulationen fortsätter att öka. Jordgubbsplantor är speciellt känsliga för en snabb spinnkvalsterökning tidigt på odlingssäsongen. Skadorna visar sig i en förvriden, förkrympt planttillväxt och de fullbildade bladen blir flammiga med gulbruna prickar och intorkade bladundersidor (Sances et al, 1982).

Den reducerade fysiologiska aktiviteten hos jordgubbsplantorna fortgår om inte spinnkvalsterpopulationen minskar. Om stressen upphör, bildas snabbt nya blad. Detta återhämtningsfenomen förekommer Inte hos plantor med låg, undertryckt kvalsterpopulation, där nya blad istället produceras kontinuerligt under odlingssäsongen (Sances et al, 1982).

I en undersökning konstaterades att stressinducerande kvalsterpopulationer påverkar bärantal samt bärstorlek hos plantorna signifikant negativt. Den största minskningen av bärantal samt bärstorlek fanns hos plantor med tidig, hög population av spinnkvalster (Sances et al, 1982).

I södra Kalifornien har det ekonomiska tröskelvärdet beräknats till 60-75 spinnkvalster/blad för vinterplanterade jordgubbsplantor och till 150 st/blad för de sommarplanterade (Oatman et al, 1981). I England anses att en praktisk behandlingströskel, med en tillräck- ligt bred säkerhetsmarginal, ligger på 20 st (alla stadier, inkl ägg)/blad (Cross, 1984). Raworth (1986) tillägger att ekonomiska tröskelvärden varierar beroende på när under säsongen vi befinner oss. Det bör poängteras att spinnkvalster knappast är något problem alls i ostörda miljöer, dvs där människan ej använt kemiska bekämpningsmedel (Lindguist, 1982).

Kemisk bekämpning

De kemiska preparat som är aktuella i Sverige idag för bekämpning av spinnkvalster i jordgubbsodlingar är Tedion V 18 S (tetradifon) och Omite (propargit). Tidigare användes också Plictran (cyhexatin) som var mycket effektivt, men detta medel är förbjudet fr o m 1988. Kelthane (dikofol) är ett annat medel, som använts tidigare, men för närvarande är indraget. Det är inte avregistrerat, men förbjudet att försäljas tills dess att en DDT- liknande bisubstans har eliminerats (pers. komm. Forsberg). Resistens mot dicofolpreparat hos T. urticae är redan vanligt rapporteras det från Australien. Totalt är T. urticae resistent mot 56 pesticider (Workman, 1986). De spinnkvalstermedel som används, framförallt i växthusproduktion av prydnadsväxter, blir snart ineffektiva pga att resistenta stam- mar hos T. urticae utvecklas snabbt. Tedion V 18 S (tetradifon), som idag är det vanligaste preparatet mot spinnkvalster i svenska bärodlingar, har måttlig effekt. Såpa och paraffinolja har en viss effekt mot spinnkvalster vid upprepade behandlingar (Svensson, 1988).

T. urticae 's spinnproduktion kan fungera som ett skydd mot pesticider, då det kan hålla kemikaliedropparna på avstånd från kvalstren. En del pesticider påverkar spinnkvalstren så att de kastar sig ut ifrån bladen med hjälp av en spinntråd, ett beteende som kallas "spindown". Experiment har konfirmerat att syntetiska pyretroider (fenvalerat) bidrar till kvalsterspridning genom att inducera "spindown". Kvalster som håller på att spinna sig ned från behandlade plantor sprids lätt med vinden. Detta är troligen en av de mekanismer som bidrar till pyretroidinducerade utbrott av spinnkvalsterinfektioner (Gerson, 1985).

Kemiska bekämpningsmedel kan påverka spinnkvalstrens naturliga fiender drastiskt. Många av de vanligaste pesticiderna mot andra skadegörare har ett relativt brett giftighetsspektrum både för insekter och kvalster, medan en del kan vara relativt oskadliga. Bekämpningsmedel kan reducera nyttodjuren genom en direkt dödlighet, en minskad nativitet eller en minskad tillgång på bytesdjur. Några fungicider, exempelvis svavelpreparat, är giftiga för ett fåtal predatorer. Propargit och tetradifon har en låg giftighetsverkan på de flesta rovkvalster inom familjen Phytoseiidae. Organiska fosformedel, som t ex malation och azinfosmetyl, är mycket toxiska för nyttodjur, både insekter och kvalster. Även karbamater reducerar i allmänhet dessa populationer (Jeppson et al, 1975).

Under 1980-talet i Sverige har de syntetiska pyretroiderna Baytroid 050 EC (cyflutrin), Decis (deltametrin) och Sumicidin 10 FW (fenvalerat) fått stor betydelse för insektsbekämpning i bärodlingar. Dessa medel slår ut många av spinnkvalstrets naturliga fiender utan att påverka dess egen population direkt. Många bärodlare har fått problem med T. urticae, sedan de börjat använde syntetiska pyretroider (Svensson, 1988). Andra insektsmedel, t ex organiska fosforföreningar, slår också ut nyttodjuren, men de är inte så långtidsverkande som pyretroiderna (Guignard, 1984).

Naturliga fiender

Under naturliga förhållanden minimeras förekomsten av spinnkvalster av olika predatorer. Dessa spelar en mycket viktig roll i att reducera och reglera populationer.

Spindeldjur

Acari (kvalster)

Phytoseiidae

Rovkvalster tillhörande familjen Phytoseiidae är troligtvis de mest effektiva predatorerna på fytofaga kvalster. De förekommer i hela världen.

Det finns många exempel på att naturligt förekommande rovkvalster upptäckts i jordgubbsodlingar utan att ha satts ut där tidigare:

 

                                                Land
Amblyseius zeitunicus Wainstein & Arutunian     Sovjet
Typhlodromus (A.) reticulatus Oudemanns         Polen
T. (A.) cucumeris Oudemanns                     "
T. (A.) masseei Nesbitt                         "
A. cucumeris Oudemanns                          Kalifornien
A. californicus (McGregor)                      "
A. barkeri Hughes                               Israel
P. persimilis Athias-Henriot                    "
A. womersleyi Schicha                           Australien
A. bay Schicha                                  "
A. waltersi Schicha                             "
T. brisbanensis Schicha                         "
T. pyri                                         Nya Zeeland*
Källa: Wysoki, 1985 * Goodwin, 1978, citerad av parkin & Meadows,
1978

 

Några övriga phytoseiider, som anses vara av betydelse som predatorer på T. urticae, är Phytoseiulus macropilis (Banks) och Typhlodromus occidentalis Nesbitt (Jeppson et al, 1975).

En långtidsundersökning i södra Kalifornien har genomförts i jordgubbsodlingar beträffande förekomst av phytosender. Nio olika arter hittades, varav Typhlodromus arboreus Chant och T. occidentalis var de vanligast förekommande (Goodwin & Schicha, 1979).

I Australien upptäcktes P. persimilis 1978 i stor mängd i kommersiella jordgubbsodlingar tillsammans med T. urticae. Då P. persimilis inte tillhör den naturliga faunan där, måste de noterade exemplaren ha förökats från en importerad stam, som satts ut i närheten tidigare (Goodwin & Schicha, 1979).

I Norge har en inventering av rovkvalsterförekomsten nyligen påbörjats (Edland, 1986). Tidigare trodde man, att rovkvalster endast förekom i liten skala och i ringa artrikedom i norska frilandsodlingar. Undersökningarna visar dock, att rovkvalster i familjen Phytoseiidae är vanligt förekommande. Både artantalet och det höga individantalet tyder på att levnadsvillkoren för dessa kvalster är goda i de nordiska länderna. I nästan alla obesprutade frukt- och bärodlingar finns det rovkvalster i stor mängd, medan det som regel inte förekommer några rovkvalster alls, där det har använts insekticider eller vissa fungicider (speciellt svavelpreparat) de senaste två åren.

Arten Euseius finlandicus förekom i störst mängd, och den registrerades på 23 olika värdväxter. T. pyri registrerades på 20 olika värdväxter och var vanligt förekommande i hela södra Norge. Någon motsvarande undersökning av förhållandena i Sverige har ej utförts.

Olika phytoseiider har olika födopreferens. En del är helt och hållet rovdjur, medan andra föredrar t ex pollen och nektar. P. persimilis är så specialiserad att den endast kan överleva då den får spinnkvalster som föda (Jeppson et al, 1975).

Phytoseiidernas livscykel kan vara något kortare än spinnkvalstrens under jämförbara förhållanden, men relativt få direkta jämförelser har gjorts (Jeppson et al, 1975). Relationen mellan T. urticae och P. persimilis i växthus har studerats i detalj. Utvecklingen för P. persimilis går nästan dubbelt så fort som för T. urticae. Spinnkvalstret lägger dock betydligt fler ägg, 100-200/hona jämfört med 50-60/hona för P. persimilis (Scopes, 1985). P. persimilis, som är en mycket specialiserad predator på T. urticae, lägger sina ägg på blad med spinnvävnad på. Undersökningar har visat, att spinnväven attraherar detta rovkvalster mer än t ex spinnkvalsterägg eller ömsade skinn av T. urticae. Ett annat rovkvalster, T. occidentalis, ändrar sitt beteende, då det påträffar spinntrådar från T. urticae. Det sänker hastigheten, ökar antal vändningar och får ett speciellt sökbeteende, tills dess att det hittat sitt byte. Specialiserade predatorer har alltså börjat använda spinnkvalstrens skyddsbeteende för att upptäcka dem, och följaktligen har de utvecklats tillsammans i evolutionen (Gerson, 1985).

Honornas reproduktionsförmåga är en av de faktorer, som har betydelse för en predators effektivitet, samt dess användbarhet för biologisk kontroll. Försök har utförts i Polen (Pruszynski, 1980) beträffande olika faktorer, som styr fruktsamheten hos P. persimilis honor, såsom temperatur, luftfuktighet, parningens varaktighet, födotillgång samt olika slags föda.

Följande slutsatser dras, baserat på försöksresultaten samt tidigare litteratur, angående hur förhållandena bör vara för att P. persimilis honor ska få en hög fruktsamhet:

- temperatur 25-30°C

- relativ luftfuktighet över 70%

- födotillgång av T. urticae i överflöd, i alla utvecklingsstadier

- närvaro av hanar

- hybridisering med individer från en annan population (speciellt viktigt vid massförökning)

P. persimilis är en termofil art, som är mest aktiv som biologisk kontrollagent, när temperaturen är över 20°C (Cross, 1984). Den klarar inte av att övervintra i Norden.

Övriga predatorer inom Acari

Förutom i familjen Phytoseiidae förekommer predatorer bl a i familjerna Bdellidae, Cunaxidae och Anystidae. Deras taxonomi, biologi och effektivitet som predatorer på spinnkvalster har ännu inte blivit tillräckligt studerade (Jeppson et al, 1975).

Bdellidae, Cunaxidae

Dessa två frilevande familjer inkluderas i överfamiljen Bdelloidea, och förekommer över hela världen. De kännetecknas framförallt av sitt förlängda rostrum eller "snyte".

Bdellidae är en stor familj med aktiva röda - rödbruna eller gröna kvalster, som lever på små artropoder eller deras ägg. De hittas i många olika miljöer. Vissa arter kan spela en viktig roll i att reglera populationer av spinnkvalster.

1956 noterade Snetsinger att Bdella depressa Ewing förekom rikligt under bark samt i gräsområden i Illinois. Han påvisade, att detta kvalster var en predator på Bryobia praetiosa Koch (klöverkvalstret), T. urticae, m fl.

Arter tillhörande familjen Cunaxidae är små röd - rödbruna predatorer på andra artropoder i fuktig humus, mossor, blad och stjälkar. Deras effektivitet gällande reglering av spinnkvalster är ännu inte klarlagd. Det har påträffats Cunaxa - och Cunaxoides -arter i citrusodlingar i Florida. Cunaxoides parvus (Ewing) har rapporterats som en predator på sköldlöss (Jeppson et al, 1975).

Anystidae

Arter tillhörande släktet Anystis är predatorer på bl a fruktträdsspinnkvalstret, uppger källor från Kanada. Då dessa arter endast har två generationer/år är deras förökning relativt långsam (Jeppson et al, 1975).

Araneae (spindlar)

Spindlar förekommer nästan överallt och är välkända som predatorer på artropoder. Mer än 30 olika arter är registrerade som predatorer på fytofaga kvalster i äppleodlingar i Kanada, och lika många är kända som kvalsterpredatorer i Japan (Jeppson et al, 1975).

I Sverige har en inventering av spindlar och lockespindlar utförts i jordgubbsodlingar (Almgvist, 1981). 11 olika familjer med 42 arter samt 4 olika lockespindlar registrerades. Vid kemisk bekämpning med ett organiskt fosformedel, fenitrotion, minskade populationerna av spindlar och lockespindlar signifikant. Spindlar utgör en väsentlig del av leddjursfaunan i uppodlade områden. Då de liksom lockespindlarna är predatorer, kan de ha ett inflytande på skadedjursbeståndet i odlingarna.

På Nya Zeeland har det noterats att spindlar och lockespindlar är de enda predatorerna som finns i tillräckligt stort antal för att vara en möjlig begränsande faktor för T. urticae. Lockespindlarna åt en mängd spinnkvalster, vilket visades med tunnskiktskromatografi samt laboratorieförsök (Workman & Martin, 1985).

I Sydafrika, där jordgubbsodling nyligen blivit en mycket viktig gröda, kontrolleras spinnkvalstren T. urticae och T. cinnabarinus (Boisduval) huvudsakligen av spindlar. Man kan gynna spindelpopulationen genom att bevattna regelbundet, samt genom att låta det växa gräs runt om fälten, varifrån spindlarna kan invadera. Endast då spindelpopulationen är minimal, används akaricider. En inventering av spindelfaunan i jordgubbsfält i Sydafrika visade att där fanns 29 släkten representerade i totalt 14 familjer, av vilka 70% tillhörde Lycosidae och 28% Argiopidae, Thomisidae, Clubionidae, Salticidae och Linyphiidae (Wysoki, 1985).

Insekter

Många olika sorters insekter kan fungera som predatorer på spinnkvalster. De tillhör ordningarna Coleoptera (skalbaggar), Thysanoptera (tripsar), Hemiptera:Heteroptera (halvvingar:skinnbaggar), Diptera (tvåvingar), Neuroptera (nätvingar> och Dermaptera (tvestjärtar). Deras anpassning till att leva i samma miljö som kvalstren, samt till att livnära sig på dem, varierar.

Coleoptera

Två familjer innehåller viktiga predatorer på kvalster: Coccinellidae och Staphylinidae.

Stethorus spp, fam Coccinellidae

Arter inom detta släkte är specialiserade kvalsterpredatorer, men de kan använda andra födokällor för sin överlevnad. Många av dem är relativt små och mycket väl anpassade som predatorer på kvalster. Förekomst av Stethorus spp (bild 2) har rapporterats från nästan alla områden, där predatorer på kvalster har studerats.

Några arter registrerade som predatorer på spinnkvalster:

 

                            Grödor                           Område
S. griseus Whitehead        äpple                            Nya Zeeland
S. picipes Casey            valnöt, melon, äpple             USA
S. punctillum Weise         äpple, bönor, växthusgrödor      Isr. Holland, Kan.
S. punctum (Leconte)        fruktträd                        England* USA, Kan.
S. vagans Blkb              bönor, grönsaker                 Austr. Nya Kaled.
Källa: Chazeau, 1985 * Jeppson et al, 1975

 

Följande sammanställning av biologin hos S. punctillum bygger på studier av Putman (1955): S. punctillum är en av de viktigaste predatorerna på spinnkvalster. Den är spridd i den palaearktiska regionen från västra Europa till Japan.

Försök har visat, att imagines kan övervintra under olika slags marklager, som t ex djupt nere i förnan i skogar eller under ett tunt marklager i fruktodlingar men inte på bar jord. På hösten har de noterats under barkflagor på persiko- och dpplegrenar.

S. punctillum är, liksom övriga Stethorus -arter, en höggradigt specialiserad predator på spinnkvalster. Den har observerats attackera T. urticae. Både larver och de fullbildade angriper alla utvecklingsstadier av kvalstren. Larver i första larvstadiet lever till största delen av ägg och mindre nymfer, men även nykläckta larver kan besegra vuxna kvalster efter att ha blivit ivägdragna en kort sträcka. S. punctillum attackerar även rovkvalster. I svältsituationer kan de också äta bladlöss i begränsad omfattning. Larverna suger ut innehållet ur kvalsteräggen och lämnar "skalet" (exoskelettet). De har extraoral matsmältning, vilket innebär att larvens tarminnehåll, kanske i samband med salivsekretion, omväxlande stöts upp och sugs ut ur bytet, tills dess att kroppsinnehållet är flytande. De vuxna individerna tuggar sönder sitt byte, men de lämnar ibland kvar delar av exoskelettet på de större kvalstren. I ett försök åt honor i produktiv fas i medel 40 vuxna T. urticae samt ett mindre antal ägg per dag, medan hanarna endast åt 20 st vuxna spinnkvalster per dag. Sju larver konsumerade i medel 239 kvalster var under sin utvecklingsperiod.

Skalbaggarna flyger omkring under varma dagar, och att döma av deras vida spridning kan de förflytta sig avsevärda sträckor. De är dagsaktiva. Äggen läggs oftast i eller nära kvalsterkolonier. En hona kan lägga cirka 1000 ägg. I tempererade klimat har S. punctillum 2-3 generationer per år.

Larverna rör sig ganska trögt, men om de svälter, kan de röra sig snabbt under en längre period. Larven förflyttar sig obehindrat i T. urticae 's spinn och lösgör det genom att kasta huvudet framåt och uppåt. Då det är dags att förpuppas, sätter larven fast sig med hjälp av den vrängda analregionen, vanligen på en bladundersida.

Larven till en annan predator på T. urticae, Chrysoperla spp (Neuroptera: Chrysopidae) var den viktigaste predatorn på S. punctillum i en undersökning. Den förekom dock inte i så stort antal, att den hade någon större effekt på populationen.

Den praktiska nyttan av S. punctillum för biologisk bekämpning av kvalster är starkt begränsad av dess behov av en hög kvalsterdensitet. Fastän S. punctillum inte kan hindra en kraftig infektion av T. urticae och reducera dess population under den ekonomiska skadetröskeln, kan den minska ökningstakten på kvalsterpopulationen och försena skadesymptomen.

Oligota spp, fam Staphylinidae

Släktet Oligota innehåller de enda kvalsterpredatorerna inom kortvingefamiljen. Studier har genomförts på ett fåtal arter, som verkar vara specialiserade på kvalster som föda. Några av de intressantaste i sammanhanget är Oligota pussilima (Gravenhorst), som registrerats som predator på tetranychider i Schweiz, samt O. oviformis (Casey), som angripit T. urticae i jordgubbsodlingar i Kalifornien (Chazeau, 1985). Ingen av dessa arter finns registrerade i Sverige, men vi har sex andra arter i släktet Oligota representerade i den svenska faunan (Lundberg, 1986). Om någon av dessa arter har betydelse som kvalsterpredatorer är inte undersökt.

Neuroptera

Följande fakta är hämtade ur Chazeau, 1985 och Jeppson et al, 1975: De mest aktiva predatorerna bland nätvingarna tillhör familjerna Chrysopidae och Coniopterygidae. De föredrar bladlöss som föda men kan också äta kvalster.

Chrysopider är vackert färgade insekter med en storlek av 10-15 mm. coniopterygider är mycket mindre, 2-6 mm, och täckta av ett vitaktigt exudat. Vingarna på de fullbildade exemplaren har ett karakteristiskt nätmönster.

Som regel sker utvecklingen i fem stadier innan en fullbildad insekt bildas. Äggen läggs satsvis och fastsättes vid substratet, vilket är karakteristiskt för chrysopider. De tre larvstadierna är aktiva jägare med iögonfallande, bitande mundelar, som är högt specialiserade (bild 3). Kannibalism är inte ovanlig. Förpuppningen sker i en silkig kokong på ett blad eller på en barkyta. De fullbildade individerna hos många arter är också rovdjur, men de tuggar bytet, medan larverna suger ut det. I tempererat klimat övervintrar chrysopider i larv- eller puppstadiet.

Chrysoperla carnea (Stephens) är en allmän predator på kvalster både i Europa och Nordamerika. Den anses som en viktig medlem i det komplex av predatorer som påverkar populationen av P. ulmi. C. carnea kan dock inte utvecklas enbart på en diet av P. ulmi. Däremot kan den utvecklas på en diet av andra tetranychider (Chazeau, 1985). Den föredrar dock bladlöss som föda.

Chrysopider är glupska insekter. Det sista larvstadiet av C. carnea äter i medeltal 1000-1500 kvalster dagligen. Chrysopider är speciellt önskvärda predatorer vid en låg spinnkvalsterpopulation, p g a deras höga sökkapacitet. De är mycket effektivare än t ex Stethorus spp, och de finner sitt bytesdjur vid extremt låg förekomst. Antagonistisk effekt av en del arter mot phytosiider har observerats.

Hemiptera: Heteroptera

Det förekommer många olika arter inom underordningen Heteroptera (skinnbaggar och stinkflyn) i våra frilandsgrödor, och några är kända som predatorer på kvalster. Majoriteten tillhör två familjer: Anthocoridae och Miridae (Jeppson et al, 1975). De suger ur sitt byte och håller fast de rörliga stadierna av kvalstern med sina framben, om det behövs (Gerson, 1985). Få arter, om några, verkar vara specialiserade predatorer på fytofaga kvalster, men där dessa förekommer rikligt, i kemiskt bekämpade frukt- och bärodlingar, utgör kvalstren en stor del av rovskinnbaggarnas födointag. En inventering av stinkflyn i sydsvenska jordgubbsodlingar har genomförts av Gertsson (1980). Ett trettiotal olika arter, fördelade på åtta familjer, påträffades. Artantalet var störst inom familjen Miridae.

Anthocoridae

Anthocorider är glupska, polyfaga predatorer (Fauvel, 1976), men några Orius arter är även delvis fytofaga (dvs lever på växter). Många anthocorider har rapporterats som predatorer på bladlöss, mjöllöss, tripsar, fjärilslarver, fluglarver, skalbaggar samt på andra skinnbaggar (Jeppson et al, 1975). Några observationer visar på att mindre byten, som spinnkvalster, attackeras av de yngre stadierna, medan de fullbildade anthocoriderna föredrar större byten som t ex bladlöss, när sådana finns tillgängliga (Fauvel, 1976). Spinnkvalster är inte den mest passande födan. Anthocoris nemorum (L.) kan finna spinnkvalster med hjälp av lukten (Gerson, 1985). Den har två till tre generationer per år (Fauvel, 1976). I England har den observerats äta T. urticae på bönor.

Orius minutus (L.) finns registrerad som predator på P. ulmi i många olika länder i Europa. O. insidiosus (Say) är noterad som predator på T. urticae i jordgubbsodlingar i Nordamerika. Det har observerats, att A. nemorum och O. minutus även kan vara predatorer på rovkvalster inom familjen Phytoseiidae (Gerson, 1985).

Miridae

Inom familjen Miridae verkar Blepharidopters angulatus (Fallen) vara den viktigaste predatorn på kvalster. Den är delvis fytofag, så den kan överleva, då kvalsterpopulationen är låg, och följaktligen kan den reducera kvalsterförekomsten till mycket låga nivåer. Hyaloides harti (Knight) har rapporterats konsumera T. urticae i äppleodlingar i USA (Jeppson et al, 1975).

Nabidae och Lygaeidae

Insekter i dessa familjer är generella predatorer, som även äter spinnkvalster, men deras värde har ännu inte utretts (Jeppson et al, 1975).

Thysanoptera

Inom denna ordning finns det bara tre familjer, där man kan finna ett mindre antal arter, som kan vara predatorer på kvalster: Aeolothripidae, Phlaeothripidae och Thripidae (Jeppson et al, 1975). Samtliga familjer förekommer i Sverige (Ahlberg, 1926). Det förekommer situationer då vissa tripsarter kan reducera en kvalsterpopulation. Scolothrips sexmaculatus Pergande är en specialiserad predator på kvalster i Nordamerika. Den konsumerar flera olika arter av spinnkvalster och förekommer i många olika grödor. Ofta orsakar den en snabb reduktion av kvalsterpopulationen. Tyvärr ökar inte den sin egen population i samma takt som kvalstren kan göra. Troligen kan många rovtrips utvecklas på en diet av spinnkvalster, även om det inte är den mest lämpliga födan (Jeppson et al, 1975).

I Sverige är Aeolothrips fasciatus mycket allmän. Både de fullbildade och larverna är utpräglade rovdjur. Den föredrar andra tripsarter, fullbildade samt larver, och bladlöss som föda. Den övervintrar som larv i jorden (Ahlberg, 1926).

Diptera

Larver inom familjerna Syrphidae (blomflugor), Dolichopodidae (styltflugor) och Empididae (dansflugor) kan angripa spinnkvalster, men deras effektivitet har inte undersökts närmare (Jeppson et al, 1975). Mer kunskap finns om fam Cecidomyiidae (gallmyggor), där några arter lever på spinnkvalster.

Cecidomyiidae (gallmyggor)

Denna familj innefattar en stor del av små och bräckliga myggor. Larverna är fytofaga, saprofaga eller zoofaga, dvs de lever på växter, svamp eller på bytesdjur. Arter tillhörande tre olika släkten, Arthrocnodax Rübsaamen, Feltiella Rübsaamen och Therodiplosis Kieffer, anses vara predatorer på kvalster.

Arthrocnodax carolina Felt har noterats äta spinnkvalsterägg i England och A. occidentalis, Felt, har registrerats som predator på T. urticae i jordgubbsodlingar i Kalifornien (Gerson, 1985). A. occidentalis Felt anses vara en av de viktigaste predatorerna på T. urticae längs Stillahavs-kusten (Nijveldt, 1969). Den är en effektiv predator på aggregerade kvalster och har observerats äta 380 kvalster på 17 dagar (Gerson, 1985).

Feltiella tetranychi, Rübsaamen (bild 4, 5) är allmän i England. Larven har noterats äta Tetranychus spp på humle. Det tar 10-14 dagar från larv till fullbildad gallmygga (Barnes, 1933).

F. venatoria Felt, har konstaterats vara en effektiv predator på T. urticae på alm och stockros (Nijveldt, 1969).

Therodiplosis persicae Kieffer har observerats i England som predator på T. urticae på bönor och tomat. Larverna är blodröda och som störst ca 2,5 mm långa. Kokongerna är vita och placerade längs mittnerven eller utmed mindre nerver, vanligtvis på bladundersidorna. Enligt undersökningar i Italien konsumerar larverna 30 spinnkvalster (alla stadier) per dag. När de förekommer i stor mängd, speciellt då detta inträffar i början av sommaren, kan T. persicae ha stor betydelse i att begränsa kvalsterpopulationen. Den angrips av en parasitstekel, Aphanogmus parvulus Roberti (fam Ceraphronidae), som kan eliminera Therodiplosis ' population med åtminstone 25 % (Nijveldt, 1969).

Det är synd, att så lite uppmärksamhet har riktats mot gallmyggelarver som lever på spinnkvalster. En del observationer tyder på att de kan spela en viktig roll i den naturliga regleringen av T. urticae (Barhes, 1933).

Krav på en effektiv predator

En effektiv predator karakteriseras av några av följande egenskaper (Jeppson et al, 1975):

1. En kortare utvecklingsperiod än sitt bytesdjur.

2. En hög reproduktionspotential.

3. Kapacitet att konsumera många bytesdjur eller möjlighet att överleva på väldigt få.

4. Värdväxtpreferens överensstämmande med bytesdjurets.

5. En effektiv sökkapacitet vid låg bytesförekomst.

6. Mikrohabitatpreferens, samma som bytesdjuret.

7. En årstidscykel korresponderande med bytesdjuret.

8. Möjlighet att tolerera extrema väderförhållanden i lika stor utsträckning som bytesdjuret.

9. Förmåga att tolerera pesticider i lika stor utsträckning som bytesdjuret.

Inget rovkvalster äger alla dessa egenskaper, men varje har någon. Många rovkvalster har en kortare livscykel än sitt byte, en ekvivalent reproduktionskapacitet, en bra sökkapacitet och förmågan att överleva på relativt få bytesdjur. Det senare gäller speciellt de som har förmåga att leva på andra födokällor, men de flesta phytoseiider är begränsade i sitt födointag.

Stethorus arter är oförmögna att överleva, om bytespopulationen är låg, vilket minskar deras förmåga att hålla bytespopulationen på en låg nivå. De har en lång utvecklingsperiod och dålig sökkapacitet.

Livscykeln för de större predatorerna är alltför lång för att hålla jämna steg med det växtätande kvalstrens reproduktionspotential. De konsumerar dock ett stort antal bytesdjur och är alltså kapabla att reducera höga kvalsterpopulationer, men oftast är de oförmögna att förhindra utvecklingen av kvalsterpopulationer.

Chrysopider, med sin utmärkta sökförmåga och breda värdväxtspektrum, kan förhindra uppkomsten av höga kvalsterpopulationer. Men om kvalsterpopulationen är låg, måste det finnas alternativa bytesdjur, om de ska kunna överleva.

Gallmyggelarvernas effektivitet som predatorer på spinnkvalster har inte undersökts.

Biologisk bekämpning av T. urticae, försök och tillämpning

Rovkvalster

Bekämpning av T. urticae i jordgubbsodlingar i Kalifornien har lyckats bl a med hjälp av olika rovkvalster: P. persimilis, T. occidentalis och A. californicus (Huffaker & Flaherty, 1966; Oatman & McMurtry, 1966). En utsättning av 5-10 rovkvalster per planta gav bra kontroll av T. urticae, speciellt kombinerat med plasttäckning runt plantorna samt borttagande av gamla blad. Det erhölls också bra resultat då ett lägre antal rovkvalster släpptes ut, följt av en överföring med blad med rovkvalster på till andra delar av fältet. Det är relativt billigt att producera A. californicus.

Försök i Kalifornien (Huffaker & Kennett, 1956) har också visat, att rovkvalstren Typhlodromus reticulatus och A. cucumeris även håller jordbubbskvalstret, S. fragariae på låg nivå.

Jordgubbsodlare i Florida har haft stora problem med spinnkvalster. Förr var kemisk bekämpning en standardprocedur, och resistens hos T. urticae uppstod i en del fall. Senare har rovkvalstret Phytoseiulus macropilis använts för biologisk bekämpning, i förhållandet ett rovkvalster per 16 spinnkvalster. Den bästa strategin var att integrera biologisk bekämpning med jordbehandling, gödning och val av lämpliga jordgubbssorter (Wysoki, 1985).

I södra England, där jordgubbar odlas i polytentunnlar, introducerades P. persimilis i samma förhållande som i Kalifornien; 5-10 rovkvalster per planta. Detta gav en god effekt mot spinnkvalstren 7 veckor efter utsättandet. Två rovkvalster per planta visade sig inte vara tillräckligt. Priset för biologisk bekämpning med rovkvalster var ganska högt, och därför ansågs möjligheterna till ett kommersiellt nyttjande av denna metod ganska begränsade (Gould & Vernon, 1978). I senare försök demonstrerade Port och Scopes (1981) att ett mindre antal P. persimilis kunde ge god effekt mot T. urticae i plasttunnlar. 1981-1982 introducerades endast en predator per jordgubbsplanta i ouppvärmda plasttunnlar, och det gav en god effekt. Då populationen av spinnkvalster väl har reducerats med hjälp av predatorerna, kan den låga populationsnivån bibehållas till nästa odlingssäsong. Då P. persimilis trivs i värme, är dess effektivitet god i plasttunnlar, som medför att temperaturen blir högre. Kostnaderna för massförökning av P. persimilis minskades, och metoden blev mer intressant att satsa på. Dessutom hade spinnkvalstren blivit resistenta mot vissa preparat, t ex systemiska akaricider och organiska fosformedel (Wysoki, 1985). Senare har försök utförts med två utsättningar av rovkvalster. Den första utsättningen av ett rovkvalster per planta gjordes under augusti eller tidigt i september kort efter planteringen. Då reduceras spinnkvalsterpopulationen innan dess övervintringsperiod, som börjar i september-oktober. Den andra utsättningen med ett rovkvalster per planta utfördes i mitten av mars. Då angrips de honor, som ska börja lägga ägg (Port & Scopes, 1981).

Efter lyckade fält- och laboratorie-försök, med en uttsättningsdos på 1-4 rovkvalster per planta, har följande slutsatser dragits (Wysoki, 1985):

1. Rovkvalstren ska utsättas i början av spinnkvalsterinfektionen på hösten, under vintern och tidigt på våren.

2. Endast selektiva fungicider bör användas.

P. persimilis introducerades på Nya Zeeland 1967 och 1977, och den har nu etablerats i fältodlade grödor och i fruktodlingar där kemisk bekämpning använts. Denna ras är resistent mot azinfos- metyl och möjligen även mot andra organiska fosformedel (Wysoki, 1985).

Tre års försök i jordgubbsfält på Nya Zeeland visade, att P. persimilis kontrollerade T. urticae effektivare än upprepade appliceringar av akaricider. Rovkvalstren sattes ut, då spinnkvalsterpopulationen började öka. Då placerades ett bönblad med rovkvalster på varje jordgubbs-moderplanta. Kostnaden per hektar förväntas vara lägre med rovkvalsterutsättning än med akaricidapplikationer (Workman, 1986).

I Kina har Amblyseius longispinosus (Evans) möjligheter att bekämpa T. urticae i jordgubbsodlingar undersökts. Massutsättning av rovkvalstret med 10 st per planta gav dåligt resultat. Bara på ett fält med låg bytesdensitet (13 spinnkvalster/blad) kunde predatorn kontrollera bytespopulationen inom två veckor (Lo et al, 1984).

Jämförelser mellan P. persimilis och Cydnodromus chilensis Dosse för biologisk bekämpning av T. urticae på jordgubbsplantor i fält samt i växthus har genomförts i Frankrike (Fournier et al, 1985). Det visade sig, att de båda predatorerna skiljer sig främst i fråga om glupskhet. De är en bra kombination, då P. persimilis ger en drastisk effekt, och C. chilensis reglerar effekten av den förra.

Insekter

Det finns inga exempel på försök med utsättning av insekter som bekämpningsåtgärd mot T. urticae från jordgubbsodling. Då det ändå kan vara av intresse för framtiden, tas här upp några närliggande arbeten.

Förökningsmetoder för insekter har framarbetats i varierande skalor. Fastän en metod ursprungligen använts för en speciell art, kan man oftast använda den för andra predatorer också. Scriven & Fleschner, Kalifornien (1960) har beskrivit en metod för massförökning av Stethorus -arter för utsättning i fält. Apelsinerfrukter, infekterade med Tetranychus pacificus McGregor, används för att massproducera Stethorus spp. En sådan massproduktion kräver en mycket stor mängd kvalster. S. picipes behöver åtminstone 135 kvalster per individ för att fullfölja sin utveckling. För att producera 20 000 fullbildade Stethorus spp behövs det 6 000 000 kvalster som föda. Kannibalism är ett problem vid massförökning, men det kan delvis lösas, om man tillför ett överskott av kvalster. De fullbildade insekterna samlas upp och släpps ut på plantor, som är infekterade med kvalster. En vakuumpump används för att fånga upp insekterna i stora rör. En aluminiumsticka med påstruken honung släpps ner i varje rör. Den öppna ändan av röret täcks med finmaskig nylonväv för ventilering. Rören transporteras kylda och öppnas sedan i kvalsterinfekterade fält.

I Italien har ett laboratorium iordningställts för förökning av nyttodjur (Celli et al, 1987). Chrysoperla carnea (Stephens) produceras nu (1987) och försök med biologisk bekämpning utföres i ouppvärmda plasttunnlar. I jordgubbsodlingar används C. carnea mot bladlöss. De kläckningsfärdiga äggen utsättes vid bladlössinfektionens början. 80 ägg/m2 räcker för att kontrollera bladlöss. C. carnea är mycket effektiv på jordgubbsplantor, då plantorna är i kontakt med marktäckningsplasten. C. carnea hämmar också andra skadedjurspopulationer, som t ex spinnkvalster. På vissa kulturer kan användning av C. carnea som predator bli intressant, speciellt om kostnaderna för massförökning kan reduceras.

Egna undersökningar

Försök med utsättning av Phytoseiulus persimilis, Amblyseius barkeri och A. cucumeris

Målet med försöken var att undersöka om rovkvalster kan fungera som effektiva predatorer på T. urticae även på friland i Sverige, i detta fall i jordgubbsodlingar. Sedan i början av 70- talet har P. persimilis använts i svenska växthusodlingar som predator på T. urticae med gott resultat.

Två andra phytoseiider, Amblyseius barkeri (fig 2) och A. cucumeris effekt på spinnkvalsterpopulationen har också undersökts.

Material och metoder

P. persimilis

Två jordgubbsfält i Blekinge (S. Gaslunda) samt tre i Skåne (Näsum, två fält; Dalby, ett fält) utvaldes som försöksfält. Försöksrutor på 10 x 11 m uppmättes. Två P. persimilis per planta utsattes 8/6 i S. Gaslunda och Näsum och 27/6 i Dalby. Rovkvalstren erhölls från Svenska Predator AB, som importerar dem från Holland. De levereras i ventilerade plastburkar med vermiculit som substrat.

Bladprover a 50 blad/ruta insamlades, varav 25 st inspekterades under preparermikroskop, och samtliga T. urticae (ägg + rörliga stadier) registrerades. I början avlästes 50 blad/ruta, men då avräkningarna var tidskrävande, ändrades bladantalet till 25/ruta. Fyra veckor efter utsättningen (6/7) insamlades på nytt blad från fälten i Näsum och S. Gaslunda. Från Dalby-fältet insamlades blad redan efter åtta dagar (5/7), beroende på att jordgubbsplantorna skulle plöjas upp dagen därpå. Antal T. urticae (25 blad/ruta) samt antal P. persimilis (50 blad/ruta) avräknades, både i försöksrutan samt utanför den (kontrollrutan). Skillnaden i förekomst av T. urticae prövades statistiskt enligt Student-Newman-Keuls test.

Samtliga försöksfält odlades konventionellt, men ingen kemisk bekämpning, som skulle kunnat påverka resultaten, utfördes under själva försökstiden.

A. barkeri och A. cucumeris

Ett jordgubbsfält i Skåne (Alnarp) på 20x30 m delades i fyra lika stora rutor, med 640 plantor/ruta. 10/6 utsattes A. barkeri i en ruta och A. cucumeris i en annan. 5000 st utsattes av vardera art, vilket motsvarar ca 8 st/planta. De övriga två rutorna sparades som kontrollrutor. Rovkvalstren erhölls från Svenska Predator AB. De levereras i ventilerade plastburkar med vermiculit som substrat. 29/6 samt 5/8 insamlades 50 blad/ruta varav 25 st avräknades med avseende på T. urticae förekomst (alla stadier), och samtliga med avseende på rovkvalsterförekomst. På detta fält hade ingen kemisk bekämpning utförts.

Resultat

P. persimilis

Ingen signifikant skillnad förelåg mellan försöksrutornas T. urticae -population och kontrollrutornas. På samtliga försöksfält utom i Dalby förekom det dock mer spinnkvalster (både ägg samt rörliga stadier) i kontrollrutorna jämfört med försöksrutorna.

 

Tabell 1. Antal T. urticae per blad (medelvärden av 25 blad) samt
standardavvikelse
                    med rovkvalster                        utan rovkvalster
                    rörl. stad.        ägg                 rörl. stad.         ägg
                    x         sd       x         sd        x         sd        x         sd
Fält                                                                                     
Näsum 1             0,4       0,8      2,6       7,9       1,8       8,0       4,2       14,8
Näsum 2             0,0       0,0      283,7     6,8       8,0       6,8       352,0     304,7
S. Gaslunda 1       0,0       0,0      0,0       0,3       0,1       0,3       0,0       0,0
S. Gaslunda 2       0,04      0,2      1,4       0,4       0,1       0,4       4,5       13,7
Dalby               1,6       2,0      46,0      3,9       4,7       3,9       12,9      17,8

 

Om man räknar ihop resultaten från samtliga fält, får man ett medelvärde av 2,0 rörliga stadier och 333,8 ägg per blad i det behandlade ledet, vilket kan jämföras med det obehandlade ledets medelvärden på 14,7 rörliga stadier och 373,7 ägg per blad. Nästan inga rovkvalster återfanns vid avräkningen. 6/7 noterades en P. persimilis i Näsumfält 1. I det andra Näsum- fältet hittades troligen en levande P. persimilis till, som tyvärr försvann från bladet, innan en säker bestämning kunde ske. I S. Gaslunda-fälten återfanns inga P. persimilis, ej heller i Dalby-fältet.

A. barkeri och A. cucumeris

Signifikant (*) skillnad erhölls mellan medelvärdena för T. urticae 's äggantal (log) i behandlat och obehandlat led. I bägge försöksrutorna var det signifikant mer ägg i kontrollrutorna än i försöksrutorna med utsatta rovkvalster. Skillnaden mellan förekomst av T. urticae 's rörliga stadier var ej signifikant.

 

Tabell 2. Antal T. urticae per blad (medelvärden av 25 blad) samt
standardavvikelse
                              med rovkvalster                        utan rovkvalster
                              rörl. stad.        ägg                 rörl. stad.         ägg
                              x        sd        x         sd        x         sd        x        sd
A. barkeri          29/6      2,2      2,6       6,8       10,8      2,0       2,2       20,7     21,0
                    5/8       11,0     21,5      22,1      41,8      8,8       11,7      69,4     118,1
A. cucumeris        29/6      1,1      2,3       4,8       7,8       5,0       6,1       38,1     53,6
                    5/8       7,5      7,5       32,4      37,2      40,0      37,1      82,7     104,3

 

Också här var det ont om rovkvalster vid avräkningen. 29/6 hittades en A. cucumeris i en försöksruta där utsättning tidigare skett, samt två rovkvalster i kontrollrutorna. Dessa hann tyvärr försvinna, innan en säker bestämning skett. Likaså försvann tre rovkvalster, som insamlats på blad från försöksrutorna den 5/8.

Fig. 2. Amblyseius barkeri.

Inventering av faunan på jordgubbsblad

Få inventeringar har utförts av den naturliga faunan i svenska jordgubbsodlingar. Faunan av spindlar och lockespindlar i jordgubbsodlingar i södra Sverige har dock inventerats (Almqvist, 1981). Förekomsten av stinkflyn, Heteroptera, har också undersökts (Gertsson, 1980).

Målet med föreliggande inventering var att kartlägga bladfaunan. Speciell tonvikt har lagts på eventuella predatorer till T. urticae, samt alternativa bytesdjur till dem. Förekomst av nyttodjur i relation till användandet av kemiska bekämpningsmedel har också beaktats.

Material och metoder

Tio olika jordgubbsodlingar belägna i Skåne, Blekinge, Småland, Västergötland och Bohuslän utsågs för inventering.

Ett varierande antal blad insamlades från varje odling; totalt ca 1500 blad. Bladen inspekterades under preparermikroskop, och alla kvalster och insekter som upphittades sparades, levande eller i alkohol (70%). Senare bestämdes de till släkte eller art, så långt det var möjligt.

Håvning utfördes i en jordgubbsodling i Skåne. Ifall någon intressant artropod observerades under insamlingen av blad, infångades den också.

Resultat

En översikt över samtliga fynd redovisas i tabell 3 och 4.

Minst sju olika arter av rovkvalster, tillhörande fyra olika familjer, hittades. Dessutom hittades ett flertal exemplar av kvalster inom familjen Tydeidae, men de anses inte ha någon större funktion som predator på T. urticae. Av dessa sju olika rovkvalster hittades alla utom ett (Anystidae) i odlingar, där inte kemisk bekämpning använts. Alla tydeider utom en hittades också i obesprutade odlingar.

Två olika spindlar, Enoplogmata ovata (Theridiidae) och Cheiracanthium erraticum (Clubionidae), infångades i odlingen i Näsum. Spindlar ur familjen Theridiidae är noterade som kvalsterätare (Almguist, 1981).

Larver av skalbaggen Stethorus spp (bild 2) hittades i två olika odlingar, en konventionell (Näsum, Skåne) och en där kemisk bekämpning inte använts (Tvärskog, Småland). En larv lades i en plastburk tillsammans med blad, infekterade av T. urticae. Den observerades anfalla och äta upp både vuxna spinnkvalster och deras ägg. Det tog ca 1,5 minut för den att suga ut ett ägg. Efter några dagar hängde den sig upp och ner på en bladundersida, fästad i sin bakre del. Detta är ett typiskt beteende vid förpuppning hos coccinellider.

Åtta chrysopider i form av ägg (5 st), larv (2 st) eller puppa (l st) hittades. Fem förekom i konventionella odlingar och tre i odlingar där kemisk bekämpning inte utförts. Puppan, som hittades, kläcktes, och den fullbildade insekten bestämdes till Chrysopa flava. Tre av de fem äggen kläcktes. En larv (bild 3) observerades intensivt, och den uppvisade en mycket effektiv konsumtion av spinnkvalsterägg. Då födan inte verkade vara tillräcklig för den, matades den även med gurkbladlöss, Aphis gossypii. Den anföll bladlöss, som var större än den själv genom att komma bakifrån och sedan bita hål i bladluskroppen och suga ut den. Bladlusen reagerade med att spruta ut några droppar sekret från sifonerna, vilka kladdade fast på stinksländelarvens huvud. Den verkade dock vara ganska oberörd över detta. Då bladlusen började tackla av, gick larven fram till sidan och sög ut kroppsinnehållet även där. Till sist högg den bladlusen i strupen. Fyra dagar efter kläckningen satte sig larven stilla och ömsade hud. Dagen därpå var den mycket aktiv. Två dagar senare dog den. Antagligen fick den inte tillräckligt med föda. Det sista larvstadiet för C. carnea behöver t ex 1000 - 1500 kvalster för sin utveckling (Chazeau, 1985).

Den vanligaste förekommande predatorn var en gallmyggelarv (bild 4), som hittades i ca 70 exemplar. I en jordgubbsodling (Alnarp) hittades 5 augusti 63 st larver och puppor (bild 5) på sammanlagt 150 blad, vilket innebär, att den förekom på 42% av bladen. Ett ägg hittades också, lite större än ett spinnkvalsterägg, som visade sig vara ett gallmyggeägg. Efter 10 dagar hade en puppa bildats intill en "bladnerv", och sex dagar senare kläcktes den till en fullbildad gallmygga. En annan observation visade, att det tog nio dagar från puppstadiet till det fullbildade stadiet. 4 av de 63 (dvs 6%) insamlade gallmyggelarverna och pupporna var parasiterade av parasitstekeln Aphanogmus sp. Enligt Nijveldet (1969), är arter ur Aphanogmus parasiter på kvalsterätande gallmyggelarver. Exempelvis kan A. parvulus Roberti eliminera minst 25% av en population av Therodiplosis sp.

Några exemplar av gallmyggans larv-, pupp-, samt fullbildade stadier skickades till professor Edvard Sylvén, Naturhistoriska Riksmuséet, Stockholm, för bestämning. Han förde den till Feltiella tetranychi Rübsaamen med viss reservation.

Tolv st Anthocoris spp, i ägg- (bild 6) och nymf-stadierna, hittades också, varav sex kunde bestämmas till A. nemorum. Av samtliga tolv hittades elva i odlingar, där kemisk bekämpning inte använts. En rovtrips, Aeolothrips sp, hittades i en obesprutad odling.

 

Tabell 3. Skadedjur
                                     Skåne 1           Skåne 2          Skåne 3          Skåne 4            Skåne 5         Blekinge         Småland 1     Småland 2        Bohuslän          Västergötland
                                     (Näsum) +         (Alnarp)         (Dalby) +        (Kyrkheddinge) +   (Kåseberga) +   (S. Gaslunda) +  (Eksjö)       (Tvärskog)       (Mjörn)           (Bergum)
Antal avräknade blad                 100      200      200     150      100      100     10                 25              100     100      50            100      50      50       50       25
Datum                                8/6      6/7      29/6    5/8      27/6     5/7     28/6               6/7             8/6     6/7      23/7          30/6     21/7    26/6     7/8      5/7
Insekter                                                                                                                                                                                      
Hemiptera: Heteroptera                                                                                                                                                                        
Lygus spp. (stinkflyn)                                                                                      x               x                                                                 
Pentatomidae (bärfisar)                                                          x                                                                                                            
Hemiptera: Homoptera                                                                                                                                                                          
Aleyrodidae (mjöllös)                                  x       x                                            x                                                               x        x        
Aphidoidea (bladlöss):                                                                                                                                                                        
Acyrthosiphon rogersii                        1                                                                                     1                                                         
Aphis gossypii                                                                                              1                                                                                 
övr. bladlöss                                 1        1                1                1                                                                                                    
Cikadoidea (stritar)                          4                                                                                                            1                                  
Thysanoptera                                  2        1       6                 1                                                  1        1             1                                  
Lepidoptera                                                                                                                                                                                   
Acleris spp (jordgubbsvecklare)      x        x                x        x                                                                                                   x                 
Coleophoridae                                                  1                                                                                                                              
Hymenoptera: Symphyta                                                                                                                                                                         
Aphanogmus sp (parasitstekel)                                           4                                                                                                                     
Coleoptera                                                                                                                                                                                    
Anthonomus rubi (jordgubbsvivel)                                                 x                                                                                                            
Kvalster                                                                                                                                                                                      
Bryobia sp                                                                                                                                                                  1                 
Tetranychus urticae                  0        0        0       0        0        0       0                  0                       0        0             0        0       0        0        0
Steneotarsonemus fragariae                                     x                                                                             x                                                
Övriga                                                                                                                                                                                        
milliped                                                                                                                                                                                      
Blaniulus agitulatus                                                                     x                                                                                                    
snigel                                        1                                                                                                                                               
x: noterad, men antal ej avräknat
0: noterad, avräknad endast i försöksrutorna
+: odling där kemiska bekämpningsmedel använts

 

 

Tabell 4. Nyttodjur
                              Skåne 1        Skåne 2         Skåne 3         Skåne 4           Skåne 5       Blekinge          Småland 1     Småland 2      Bohuslän        Västergötland   Summa   Varav i obespr
                              (Näsum) +      (Alnarp)        (Dalby) +       (Kyrkheddinge) +  (Kåseberga)   (S. Gaslunda) +   (Eksjö)       (Tvärskog)     (Mjörn)         (Bergum)                odling
Antal avräknade blad          100    200     200     150     100     100     10                25            100      100      50            100    50      50      50      25                      
Datum                         8/6    6/7     29/6    5/8     27/6    5/7     28/6              6/7           8/6      6/7      23/7          30/6   21/7    26/6    7/8     5/7                     
Insekter                                                                                                                                                                                            
Hemiptera: Heteroptera                                                                                                                                                                      12      11
Anthocoris spp                                       2                                                                                                              4                               
A. nemorum                           1       2       2                                                                                                              1                               
Thysanoptera                                                                                                                                                                                        
Aeolothrips sp                               1                                                                                                                                              1       1
Neuroptera                                                                                                                                                                                  8       3
Chrysopidae:                                                                                                                                                                                        
Chrysoperla flava                    1                                                                                                                                                              
övr. Chrysopidae              1                      1               1                         1                      1                      2                                                      
Diptera                                                                                                                                                                                     74      69
Cecidomyiidae:                                                                                                                                                                                      
Feltiella tetranychi                         2       63                                                                                                                                             
övr. Cecidomyiidae                   4                                                         1                               1                    1                                               
Syrphidae                                                                                                                      2                                                                    
Hymenoptera                                                                                                                                                                                 5       3
Apocrita: Aphidiidae:                                                                                                                                                                               
Aphidius spp                                                                                   1                                                                                                    
Praon sp                      1                                                                                                                                                                     
Apocrita: Ichneumonidae                                                                                                                                                                             
Mesochorus sp                                                                                                                                                       3                               
Coleoptera                                                                                                                                                                                  3       2
Stethorus sp                  1                                                                                                                     2                                               
Spindeldjur                                                                                                                                                                                         
Rovkvalster:                                                                                                                                                                                21      19
Phytoseiidae:                                                                                                                                                                                       
Amblyseius barkeri                                                                                                                           1                                                      
A. zwölferi                                          1                                                                                                                                              
Anthoseius rhenanus                                                                                                                                         2                                       
Anthoseius sp                                                                                                                                       1                                               
övr. Phytoseiid                                                                                                                                                     1                               
övriga rovkvalster:                                                                                                                                                                                 
Anystidae                            1 xx                                                                                                                                                           
Bdellidae                                            1                                                                                                                                              
Cunaxidae                                                                                                                                                           1                               
Tydeidae                             1       2       3                                                                         4             1                      1                               
Spindlar                                                                                                                                                                                    2       0
Theridiidae:                                                                                                                                                                                        
Enoplognata ovata             1                                                                                                                                                                     
Clubionidae:                                                                                                                                                                                        
Cheiracanthium erraticum      1                                                                                                                                                                     
xx: infångad
+: odling där kemiska bekämpningsmedel använts

 

Diskussion

Utsättning av nyttodjur för biologisk bekämpning har inte prövats i större skala i fältodlade trädgårdsgrödor i Sverige. Försöksdelen i detta examensarbete får ses som ett första test, om än i liten skala. Trots att försöken inte gav signifikant säkra besked om nyttodjurens effekt, visade trenden, att T. urticae populationen blir mindre, där rovkvalster satts ut. Naturligtvis bör man utföra flera försök under flera år i följd för att få mer tillförlitliga resultat. Försök i utlandet har dock gett klara besked om att P. persimilis har god effekt mot T. urticae i jordgubbsodlingar (Oatman & McMurtry, 1966; Cross, 1984; Wysoki, 1985).

Få levande rovkvalster hittades vid avräkningarna ett antal veckor efter utsättning. Detta tyder på att rovkvalstren inte förökat sig så snabbt som önskat, kanske beroende på att etableringen inte fungerat bra. Försommaren 1988 var vädret ovanligt varmt och soligt i Sydsverige, och det gynnade spinnkvalstren. Följaktligen borde också rovkvalstren ha haft goda möjligheter att föröka sig.

I ett av de fem försöksfälten förekom inga spinnkvalster alls på de bladprov, som insamlades vid tillfället för rovkvalsterutsättningen. Detta gjorde tyvärr fältet olämpligt som försöksfält, och rovkvalstren svalt antagligen ihjäl. I ett annat fanns visserligen en del spinnkvalster men alldeles för få för att ge tillräcklig näring i starten. I övriga fält där P. persimilis sattes ut, hade man sprutat med bl a insekticider tidigare, och det är inte omöjligt, att bekämpningsmedelsrester störde etableringen. Amblyseius -arterna sattes ut på helt obesprutade plantor, men dessa rovkvalster är polyfaga och kan lika gärna söka sig till annan föda på ogräs eller på marken. Därför var förväntningarna på en bra etablering på jordgubbsbladen inte lika stora.

Inventeringen av bladfaunan gav ett gott resultat med fynd av flera olika arter naturligt förekommande rovkvalster, tre olika kvalsterätande insektslarver, en rovtrips samt några allmänna predatorer. Huvuddelen av nyttodjuren fanns i jordgubbsodlingar, där kemisk bekämpning inte använts. I den odling där flest antal T. urticae per blad noterades, hade bekämpning med Sumicidin (fenvalerat), en syntetisk pyretroid, utförts tidigare under säsongen. Många nyttodjur är mycket känsliga för syntetiska pyretroider, och detta gäller speciellt för rovkvalster. Därför rekommenderas allmänt att undvika pyretroider i integrerade bekämpningsprogram i olika växtslag.

Av alla nyttodjursarter, som hittades, var det bara gallmyggelarven som i något fall uppträdde i sådana mängder, att den på egen hand kunde tänkas hålla nere populationen av spinnkvalster. Arten är värd att studeras närmare.

Det var ingen riklig förekomst av alternativa födokällor till polyfaga predatorer. Några mjöllöss och enstaka bladlöss och tripsar var allt av intresse. Vid vissa provtagningar var faktiskt T. urticae det enda skadedjuret som påträffades på bladen (tabell 3).

Det är kanske ändå i första hand en biologisk bekämpning med P. persimilis, som kan bli intressant i större skala i framtiden. Detta rovkvalsters nackdelar är dess begränsade spridningskapacitet och brist på alternativa bytesdjur.

En annan begränsande faktor är P. persimilis ' känslighet för låg luftfuktighet. Klimatförhållandena utomhus skiljer sig markant från de i växthus, och fluktuationerna kan vara drastiska, också mellan natt och dag. I en del regioner (sö Kalifornien, Israel, Nya Zeeland, Australien) har P. persimilis anpassat sig till det lokala klimatet och etablerats i fält året om (Wysoki, 1985). I Sverige omöjliggör vinterklimatet en sådan permanent etablering. Däremot klarar Amblyseius -arterna kalla vintrar och bör kunna bli långvarigt etablerade här. Detta visar också ett fynd av Amblyseius barkeri, som gjordes i en jordgubbsodling i Småland. Nackdelan med dessa arter är att de kanske föredrar annan föda än T. urticae.

För en lyckad kontroll av spinnkvalster i fältodling, bör följande beaktas (Wysoki, 1985):

1. Trots alla lyckade försök med utsättning av P. persimilis mot spinnkvalster, är det viktigt att finna flera predatorer som komplement.

2. Användning av förbättrade raser av P. persimilis, som är resistenta mot kemiska bekämpningsmedel, kan öka möjligheterna till integrerad bekämpning.

3. Olika naturliga fiender, förutom rovkvalster, skall bevaras, och deras förökning underlättas.

4. Utveckling av jordgubbssorter, som är resistenta mot spinnkvalsterangrepp, skulle vara ett steg av stor ekonomisk betydelse. Genetisk resistens hos jordgubbsplantor har redan rapporterats.

Trots alla svårigheter med biologisk bekämpning bedöms användandet av predatorer på spinnkvalster i frilandsodlingar som en intressant möjlighet, bl a därför att det följer så många problem med kemisk bekämpning. Ett skadedjur kan snabbt utveckla resistens mot ett nytt bekämpningsmedel. Vårt miljömedvetande ökar, och många konsumenter föredrar produkter från odlingar, där kemiska bekämpningspreparat inte används. Dessutom är pesticider dyra, och priserna stiger fortfarande. Då metoderna för massförökning av rovkvalster utvecklas vidare, kan kostnaderna för biologisk bekämpning bli lägre än för kemisk.

Sammanfattning

Växthusspinnkvalstret, Tetranychus urticae, har blivit ett vanligt problem i jordgubbsodlingar de senaste åren. Det beror dels på att spinnkvalstren kan ha utvecklat resistens mot akaricider och dels på att deras naturliga fiender har påverkats negativt av kemiska bekämpningsmedel, som t ex organiska fosformedel och syntetiska pyretroider. Vidare har en del akaricider avregistrerats. I gurk- och tomatodlingar i växthus har man också problem med spinnkvalster. Sedan i början av 70- talet har man framgångsrikt bekämpat dem med ett rovkvalster, Phytoseiulus persimilis.

Utomlands har försök genomförts med utsättning av rovkvalster, främst P. persimilis, som biologisk bekämpning av T. urticae i jordgubbsodlingar. Resultaten har i de flesta fall varit bra.

För att undersöka om P. persimilis kan ha effekt på populationer av T. urticae i jordgubbsodlingar även i Sverige, utfördes försök i fem olika jordgubbsfält I Skåne och Blekinge. Dessutom gjordes försök i två fält i Skåne med utsättning av två andra rovkvalster, Amblyseius barkeri och A. cucumeris. Dessa arter är inhemska och skulle följaktligen kunna övervintra. I juni 1988 utsattes rovkvalstren, i medeltal 2 st/planta för P. persimilis och ca 8 st/planta för Amblyseius -arterna. Blad insamlades, varav 25 st inspekterades under preparermikroskop, och antal T. urticae (samtliga stadier) avräknades.

Ett antal veckor efter utsättningen insamlades på nytt blad från försöks- och kontroll-rutorna. Antal T. urticae (25 blad/ruta) samt antal rovkvalster (50 blad/ruta) avräknades i både försöksrutorna och kontrollrutorna. Endast en P. persimilis samt en A. cucumeris hittades.

Ingen signifikant skillnad i försöken med P. persimilis förekom mellan försöksrutornas populationer av T. urticae och kontrollrutornas.

I försöken med Amblyseius -arterna erhölls signifikant mindre antal spinnkvalsterägg i försöksrutorna jämfört med kontrollrutorna. Skillnaden i förekomst av rörliga stadier av spinnkvalstren var ej signifikant, men resultaten tyder på att Amblyseius -arterna hade reducerat antal T. urticae.

En inventering av faunan på jordgubbsbladen har också genomförts (tabell 3 och 4). Ca 1500 blad insamlades från tio olika jordgubbsodlingar, belägna i Blekinge, Småland, Västergötland och Bohuslän. I fem av dessa odlingar hade inte kemiska bekämpningsmedel använts. Minst sju olika arter av naturligt förekommande rovkvalster hittades, varav sex från odlingar där inte kemisk bekämpning använts. Dessutom hittades tre olika kvalsterätande larver tillhörande ordningarna Coleoptera (Coccinellidae: Stethorus sp), Neuroptera (Chrysopidae), och Diptera (Cecidomyiidae : Feltiella tetranychi). För den senast nämnda arten råder viss taxonomisk oklarhet.

Skinnbaggar, Anthocoris spp, som är allmänna predatorer samt en rovlevande trips, Aeolothrips sp, noterades. En spindel ur familjen Theridiidae infångades också. De flesta nyttodjuren förekom i odlingar, där inte kemisk bekämpning använts.

Summary

Predators of the two-spotted spider mite, Tetranychus urticae, in strawberries

The two-spotted spider mite, T. urticae, has recently become a common problem in strawberries. The predacious mite, Phytoseiulus persimilis, is used in Swedish cucumber and tomatoe crops for biological control of the two-spotted spider mite. Successfull trials using this predator to control T. urticae in strawberries have been carried out in USA, England and Australia.

Experiments were carried out in five different plots during the summer of 1988 to investigate whether P. persimilis could control T. urticae also in southern Sweden. Two species of indigenous predacious mites (Amblyseius barkeri and A. cucumeris) were also tested in two plot trials. Populations of T. urticae were compared between treated and untreated plots by counting numbers on 25 leaves on the day of predator release and a few weeks following release. Populations of predacious mites were estimated from counts on 50 leaves per plot.

In the trials with P. persimilis no significant difference was found between populations of T. urticae in the treated and untreated plots. The establishment of P. persimilis was not as good as expected, possibly due to residues of pesticides. In one field food supply was scarce. In trials with the Amblyseius spp significantly lower numbers of eggs of T. urticae were found in the treated plots compared with the untreated. The difference in occurence of movable stages was not significant.

No definite conclusions can be drawn from the se trials concerning predacious mites for the control of the two-spotted spider mite in Swedish strawberries. More trials are needed to evaluate the method.

A study of the fauna on strawberry leaves has also been carried out. About 1500 leaves from ten different strawberry fields were examined. At least seven different species of indigenous predacious mites were found, six of them from fields where pesticides had not been used.Three different mite-eating larvae belonging to the orders Coleoptera (Coccinellidae: Stethorus sp), Neuroptera (Chrysopidae) and Diptera (Cecidomyiidae) were also found. Larvae of the gall midge were abundant and, in one field in Skåne, these occured on 42% of the leaves examined.

Litteraturförteckning

Ahlberg, 0. 1926. Tripsar. Thysanoptera (Svensk Insektsfauna 6). Entomologiska föreningen i Stockholm.

Almguist, S. 1981. Spindlar och Iockespindlar i jordgubbsodlingar i södra Sverige. Ent. Tidskr. 102: 159-162.

Barnes, H. F. 1933. Gall midges (Cecidomyidae) as enemies of mites. Bull. Ent. Res. 24: 215-228.

Celli, G., Nicoli, G. & Benuzzi, M. Biological control in protected crops in northern Italy's Po valley. Bulletin IOBC/WPRS 1987/X/2: 37-40.

Chazeau, J. 1985. Predaceous insects. World crop Pests (ed. Helle, W.): Spider mites, vol lB (ed. Helle, W. & Sabelis, M. W.): 211-246. Amsterdam, Oxford, New York och Tokyo: Elsevier.

Cross, J. V. 1984. Biological control of the two-spotted spider mite (Tetranychus urticae) by Phytoseiulus persimilis on strawberries grown in 'walk-in` plastic tunnels, and a simplified method of spider mite population assessment. PI. Path. 33(3): 417- 423.

Edge, V. E. 1984. Spider mites. Tetranychus spp. Agfact AE.4. Dep. of Agr. New South Wales. Agdex 622.

Edland, T. 1986. Rovmidd i frukthagar. Nordisk Plantevernkonferanse 1986: 207-211.

Fauvel, G. 1976. Die rauberischen Wanzen in Obstanlagen. Nutzlinge in Apfelanlagen. IOBC/WPRS Broschure nr 3: 125-150.

Fournier, D., Pralavorio, M. & Pourriere, O. 1985. Étude du phytoseiide Cydnodromus chilensis en vue de son utilisation contre Tetranychus urticae en culture protégée de fraisier. Entomophaga 30(2): 113-120.

Gerson, U. 1985. Webbing. World crop pests (ed. Helle, W.): Spider mites, vol 1A (ed. Helle, W. & Sabelis, M. W.): 223-232. Amsterdam, Oxford, New York och Tokyo: Elsevier.

Gertsson, C-A. 1980. Förekomsten av stinkflyn i sydsvenska jordgubbsodlingar. Ent. Tidskr. 101: 71-74.

Goodwin, S. & Schicha, E. 1979. Discovery of the predatory mite Phytoseiulus persimilis Athias-Henriot (Acarina: Phytoseiidae) in Australia. J. Austr. ent. Soc. 18(4): 304.

Gould, H. J. & Vernon, J. D. R. 1978. Biological control of Tetranychus urticae (Koch) on protected strawberries using Phytoseiulus persimilis Athias-Henriot. P1. Path. 27(3): 136-139.

Guignard, E., Antonin, P. & Baillod, M. 1984. Efficacité et effets secondaires des insecticides utilisés contre les vers de la grappe. Revue suisse Vitic. Arboric. Hortic. 16(6): 338-346.

Helle, W. & Pijnacker, L. P. 1985. Parthenogenesis, chromosomes and sex. World crop pests (ed. Helle, W.): Spider mites, vol 1A (ed. Helle, W. & Sabelis, M. W.): 129-139. Amsterdam, Oxford, New York och Tokyo: Elsevier.

Huffaker, C. B. & Kennett, C. E. 1956. Experimental studies on predation: Predation and cyclamen-mite populations on strawberries in California. Hilgardia 26: 191-222.

Huffaker, C. B. & Flaherty, D. L. 1966. Potential of biological control of two-spotted spider mites on strawberries in California. J. Econ. Ent. 59(4): 786-792.

Jeppson, L. R., Keifer, H. H. & Baker, E. W. 1975. Mites injurious to economic plants. 614 s. Berkely, Los Angelse och London: University of California Press.

Krantz, G. W. 1971. A manual of acarology. 335 s. Corvallis, Oregon: O. S. U. Book Stores, Inc.

van Lenteren, J. C. 1987. World situation of biological control in greenhouses and factors limiting use of biological control. Bulletin IOBC/WPRS 1987/X/2: 78-81.

Lindquist, E. 1982. Some thoughts on the potential for use of mites in biological control, including a modified concept of 'parasitoids'. Biological control of pests by mites (ed. Hoy, M. A., Cunningham, G. L. & Knutson, L.): 12-20. Proc. of a conference held in April 5-7, 1982, at the University of California, Berkeley.

Lo, K-c., Tseng, H-k. & Ho, C-c. 1984. Biological control of spider mites on strawberry in Taiwan. J. Agr. Res. China 33(4): 406-417.

Lundberg, S. 1986. Catalogus Coleopterorum Sueciae. 155 s. Stockholm: Entomologiska föreningen i Stockholm och Naturhistoriska Riksmuseet, Stockholm.

Nedstam, B. 1988. Biologisk bekämpning av skadedjur i växthusodling. Växtskyddsnotiser 52: 8-12.

Nijveldt, W. 1969. Gallmidges - miscellaneous. Gallmidges of economic importance (ed. Barnes, H. F.) vol. 8. London: Crosby Lockwood & sons Ltd.

Nilsson, B., Petterson, M-L., Tunblad, B. & Åkesson, I. 1985. Trädgårdens växtskydd. 240 s. Stockholm: LTs förlag.

Oatman, E. R. & McMurtry, J. A. 1966. Biological control of the two-spotted spider mite on strawberry in southern California. J. Econ. Entomol. 59(2): 433-439.

Oatman, E. R., Wyman, J. A., Browning, H. W. & Voth, V. 1981. Effects of release and varying infestation levels of the two-spotted spider mite on strawberry yield in southern California. J. Econ. Entomol. 74(l): 112-115.

Parkin, R. & Meadows, R. 1978. Strawberry mites beware! Agr. Gazette, New South Wales, 89(4): 44.

Port, C. M. & Scopes, N. E. A. 1981. Biological control of the predatory mites (Phytoseiulus persimilis Athias-Henriot) of red spider mites (Tetranychus urticae Koch) infesting strawberries grown in `walk-in' plastic tunnels. Pl. Path. 30(2): 95-99.

Pruszynski, S. 1980. Influence of some factors on the fecundity of Phytoseiulus persimilis Athias-Henriot females. Bulletin IOBC/WPRS 3(3): 163-173.

Putman, W. L. 1955. Bionomics of Stethorus punctillum Weise (Coleoptera: Coccinellidae) in Ontario. Can. Entomol. 8: 9-33.

Raworth, D. A. 1986. An economical threshold function for the twospotted spider mite, Tetranychus urticae (Acari: Tetranychidae) on strawberries. Can. Entomol. 118(1): 9-16.

Sances, F. V., Toscano, N. C., Oatman, E. R., Lapré, L. F. & Johnson, M. W. 1982. Spider mites can reduce strawberry yields. California agriculture, jan-feb 1982: 15-16.

Scopes, N. E. A. 1985. Red spider mite and the predator Phytoseiulus persimilis. Biological pest control (ed. Hussey, N. W. & Scopes, N.): 43-52. Pole och Dorset: Blandford press.

Scriven, G. T. & Fleschner, C. A. 1960. Insectary production of Stethorus species. J. Econ. Entomol. 53(6): 982-985.

Smitley, D. R. & Kennedy, G. G. 1985. Photo-oriented aerial-dispersal behaviour of Tetranychus urticae (Acari: Tetranychidae) enhances escape from the leaf surface. Ann. Entomol. Soc. Am. 78: 609-614.

Snetsinger, R. 1956. Biology of Bdella depressa, a predaceous mite. J. Econ. Entomol. 49(6): 745-746.

Svensson, B. 1988. Spinnkvalster i bärodlingar. Viola, Trädgårdsvärlden, 1988 nr 17: 2.

Tanigoshi, L. K. & McMurtry, J. A. 1977. The dynamics of predation of Stethorus picipes (Coleoptera: Coccinellidae) and Typhlodromus floridanus on the prey Oligonychus punicae (Acari: Phytoseiidae, Tetranychidae). Hilgardia 45: 237-261.

Veerman, A. 1985. Diapause. World crop pests (ed. Helle, W.): Spider mites, vol 1A (ed. Helle, W. & Sabelis, M. W.): 279- 316. Amsterdam, Oxford, New York och Tokyo: Elsevier.

Workman, P. J. 1986.. Integrated control of the two-spotted mite on strawberry runner beds. Proceedings of the 39th N. Z. Weed and Pest Control Conference 1986: 162-165.

Workman, P. J. & Martin, N. A. 1985. Better berry fruits. N. Z. Commercial Grower 40(7): 44.

Wysoki, M. 1985. Other outdoor crops. World crop pests (ed. Helle, W.): Spider mites, vol 1B (ed. Helle, W. & Sabelis, M. W.): 375-384. Amsterdam, Oxford, New York och Tokyo: Elsevier.

Personliga meddelanden:

Forsberg, H. 1988. Nordisk Alkali A/S, Malmö. Sylvén, E. 1988. Naturhistoriska Riksmuséet, Stockholm.

Bildsida med kommentarer

Bild 1. Foto L. Kauri. Bild 2-6. Foto S. Kalt.

Bild 1. Fullbildade honor i övervintringsform (orange) och sommarform samt ägg av växthusspinnkvalstret T. urticae.

Bild 2. Larv av Stethorus sp (fam Coccinellidae) som nyss sugit ut ett spinnkvalsterägg.

Bild 3. Stinksländelarv, även kallad bladluslejon (fam Chrysopidae).

Bild 4. Gallmyggelarv, troligen Feltiella tetranychi (fam Cecidomyidae), mitt i en koloni av spinnkvalsterägg.

Bild 5. Gallmyggepuppor, troligen F. tetranychi. Den vänstra puppan är kläckt och en genomskinlig hinna visar var den fullbildade gallmyggan trängt ut.

Bild 6. Ägg av Anthocoris nemorum (fam Anthocoridae). Ägget är nedstucket i bladvävnaden som delvis spruckit upp.

Appendix 1

 

Minneslista för skadegörarkontroll, jordgubbsodling 1988
                        Bekämpa endast vid behov
Utvecklingsstadium:     Gråmögel       Mjöldagg        Jordg. vivel,       Spinnkvalster.      Jordgubbs-
                                                                                               kvalster.
                                                       jordg. vecklare,
                                                       
                                                       stinkflyn.
Före blomning.                         Afugan          Baytroid 050 EC     dikofol 5)          
                                       Bayleton Sp     Decis               Omite
                                       svavel prep.    Dipterex 1)         Tedion
                                                       fenitrotion
                                                       Gusation 2)
                                                       Orthene
                                                       Sumicidin
Början av blom-         Euparen M 6)                   Dipterex 4)         dikofol 5)          
ningen: När 5-10%       Ronilan 6)                     metoxiklor 3)4)     Omite
av blommorna är         Rovral 6)                                          Tedion
utslagna.
Ca. 3-6 dagar           Euparen M 6)                                       Omite               
senare, dvs, när        Ronilan6)                                          Tedion
50% av blommorna        Rovral 6)
är utslagna.
Ca. 3-6 dagar           Euparen M                                          Tedion              
senare, dvs, när
80% av blommorna
är utslagna.
Efter avslutad                         Afugan                              dikofol 5)          Cyclodan 7)
skörd.                                 Bayleton Sp                         Omite               dikofol 7)
                                       svavel prep.                        Tedion
1) Dålig effekt mot jordgubbsvivel.
2) Dålig effekt mot stinkflyn.
3) Dålig effekt mot vecklare.
4) Dipterex och metoxiklor betraktas ej som bifarliga men skall
inte sprutas ut då bin flyger.
5) Dikofol är verksamt mot samtliga utvecklingsstadier. (se sid
6)
6) Till Euparenkänsliga sorter (Zefyr m.fl.) torde Ronilan och
Rovral vara att föredra vid 1:a besprutningen och vid odling
under plast både 1:a och 2:a besprutningen.
7) Behandlingen ger bäst effekt efter blasthuggning. Använd
mycket vatten under högt tryck.