Tidskrift/serie: Examensarbete - Sveriges lantbruksuniversitet,
Institutionen för växt- och skogsskydd
Utgivare: SLU, Institutionen för växt- och
skogsskydd
Utgivningsår: 1987
Nr/avsnitt: 9
Författare: Gunnarsson E.
Titel: Bladmögel (peronospora viciae), chokladfläcksjuka
(botrytis fabae) och bönfläcksjuka (ascochyta fabae)
på åkerböna (vicia faba)
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare
Nummer (ISBN, ISSN): ISSN 0348-5625
OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet
överfördes från papper.
OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats.
Under svala fuktiga somrar kan flera svampsjukdomar orsaka skador på åkerböna. Chokladfläcksjuka (Botrytis fabae) och bönfläcksjuka (Ascochyta fabae) är sedan länge kända i Sverige. Somrarna 1980 och 1981 uppträdde även en bladmögel svamp som tidigare inte varit känd på åkerböna i vårt land.
Sommaren 1981 lades därför ut 2 fältförsök för att studera svampens utveckling, bekräfta dess identitet samt ta reda på vilken skada den gjorde och om den kunde bekämpas.
Detta examensarbete består av en resultatredovisning från dessa försök samt en litteraturstudie över de mest aktuella svampsjukdomarna på åkerböna i Sverige. Litteraturstudien tar upp svamparna Peronospora viciae, Botrytis fabae och Aschochyta fabae.
De två försöken bestod av 9 försöksled. A. Obehandlat, B. DeZäta RH (1 behandling), C. Ridomil 25 WP (1 behandling), D. Ridomil MZ (1 behandling), E. Bravo 500F (1 behandling), F. Sportak (1 behandling), G. Sumisclex (1 behandling), H. Ridomil MZ (3 behandlingar) och I. DeZäta RH (3 behandlingar).
I det ena försöket utvecklades bladmögelsvampen mycket kraftigt och stora utslag erhölls för utförda bekämpningar. Bäst effekt erhölls av Ridomil MZ (3 ggr). Mellan bladmögelangripen bladyta och skörd rådde ett statistiskt säkert samband. Svampens utveckling under sommaren följde, i obehandlat försöksled, relativt väl en normal S-formad kurva med början under första veckorna i juni. I början av augusti uppträde även chokladfläcksjuka i detta försök. P g a den sena angreppstidpunkten antogs dock bladmöglet ha haft den största effekten på skörden i försöket. I det andra försöket var angreppen av både bladmögel och chokladfläcksjuka mycket svaga. Inga signifikanta skillnader erhölls för angripen bladyta och skörd i de olika försöksleden i detta försök. Svampens identitet Peronospora viciae, bekräftades av J. M. King vid PGRO i Storbritanien.
Detta examensarbete har utförts på Inst. för växt- och skogsskydd, försöksavdelningen för svamp- och bakteriesjukdomar i Alnarp.
Till alla som har hjälpt mig under arbetets utförande och speciellt till min handledare Lars Wiik på SLU samt till Dave Servin och Christer Johannesson på Skånska Lantmännens Produktionstjänst i Malmö vill jag framföra ett varmt tack.
Alnarp i maj 1983
Elisabeth Gunnarsson
Åkerbönan (Vicia faba) har under de senaste 10-15 åren varit aktuell som proteinfodergröda i Sverige. Den odlade arealen omfattade 1982 3.200 ha varav 2.600 ha i Skåne och övrig areal främst uppdelad på Gotlands, Hallands, Jönköpings, Kronobergs och Blekinge län.
Under odlingens gång har flera svampsjukdomar observerats på åkerbönor. Vanligast förekommande är chokladfläcksjuka, orsakad av svampen Botrytis fabae. Ofta kommer dock allvarliga angrepp av denna sjukdom så sent på sommaren att den sällan gör någon skada. Sommaren 1980 förekom kraftiga angrepp av bladmögelsvamp som tidigare inte observerats i stor omfattning på åkerbönor i Sverige. Svampens identitet, vilken skada den gjorde och hur den eventuellt kunde bekämpas var oklart.
Sommaren 1981 lades därför två bekämpningsförsök ut i Skåne. Försöken ingick i ett examensarbete med syfte att klargöra något om bladmögelsvampens betydelse på åkerbönor. Övriga svampar som förekom på åkerbönorna i försöken skulle också observeras.
Examensarbetet består dessutom av en litteraturstudie över de svampsjukdomar som är mest aktuella på åkerböna i vårt land.
Bladmögel på ärt, åkerböna m fl närbesläktade leguminoser orsakas av svampen Peronospora viciae (Berk.) De By (klass: Phycomycetes, ordning: Peronosporales).
Svampen beskrevs för första gången 1846 av den engelske mykologen M. J. Berkley men då under namnet Botrytis viciae. År 1863 överförde de Bary arten till Peronospora i sitt arbete om detta släkte. Andra mykologer som Gäumann (1923), Campell (1935), Gustavsson (1959) m fl delade senare Peronospora viciae i ett flertal arter. Gäumann (1923) beskrev bl a en art som endast angrep ärt och kallade denna P. pisi. Han nämnde även en Peronosporart som angrep åkerböna, som han dock inte haft möjlighet att undersöka närmare. Hammarlund (1932) rapporterar fynd av bladmögel på åkerböna i Skåne. Han hänför denna bladmögelsvamp till P. viciae.
P. viciae och P. pisi har i litteraturen ofta använts som synonymer för bladmögel på ärter, åkerbönor och andra närbesläktade baljväxter. Fortfarande råder delade meningar om artuppdelningen, men i modern litteratur betraktas ofta de olika arterna som formae speciales av P. viciae (Buchwald, 1980). De morfologiska skillanderna mellan former som angriper olika värdväxter är små, men infektionsförsök visar att de olika formerna inte kan smitta varandras värdväxter (Campbell, 1935 och Buchwald, 1980).
Värdväxter för P. viciae är arter av följande släkten inom baljväxtfamiljen: Lathyrys (inkl. Orobus), Ornithopus, Pisum och Vicia (Buchwald, 1980).
Främst två former av P. viciae är av intresse för jordbruket:
P. viciae (BERK) DE BY f. sp. viciae f. nov.
syn P. viciae-sativae SYD, apud. Gäumann 1923
P. viciae (BERK) DE BY, emend. Gust. 1959
P. viciae (BERK) DE BY f. sp. pisi f. nov.
syn P. pisi H. Sydow apud. Gäumann 1923
P. pisi emend. Campell 1935 (Buchwald, 1980).
Bladmögel på åkerböna kan troligtvis föras till den första varianten även om Buchwald (1980) som använder denna uppdelning, inte kände till några observationer av bladmögel på åkerböna i de nordiska tänderna, då han skrev sin bok.
Eftersom litteraturen angående Peronospora viciae på åkerböna är mycket knapp, bygger litteraturöversikten huvudsakligen på litteratur som gäller Peronospora viciae på ärt. Symtom-, infektions- och spridningsförlopp verkar dock vara ganska likartade.
Konidioforer: växer fram i grupper om 5-7 st genom klyvöppingarna på bladets undersida. Konidioforerna är raka och ogrenade upp till ca 3/4 av sin totala längd, där en krona av kurvade grenar breder ut sig. (Bild 1 och 2).
Bild 1. Peronospora viciae. Konidioforer och konidier.
Bild 2. Konidioforer och konidier av P. viciae på åkerböna (625 ggr förstoring)
Konidiesporer: bildas en och en på konidioforernas yttersta grenar. Konidierna är ovala och ofärgade eller svagt gråaktiga i färgen. Enligt Gustavssons mätningar (1959) av bladmögel på Viciaarter är konidiernas mått 24-28 x 18-21 μ och de är således lite större än konidier från bladmögel på ärter (P. viciae f. sp. pisi) som mäter 23-24 x 18.5-20 μ (Buchwald, 1980). (Bild 1 och 2).
Oosporer: runda, 26-43 i diameter, ljust bruna och försedda med ett grovt nätmönster. (Bild 3 och 4).
Bild 3. Oosporer av Peronospora viciae i vävnaden av ett åkerbönblad (250 ggr förstoring).
Bild 4. Oosporer i närbild (625 ggr förstoring).
De första symptomen av bladmögel på åkerbönor är ljusa fläckar på de yngsta bladens översidor. Ibland har fläckarna en rödbrun kant mot den friska vävnaden. På bladets undersida, direkt under den ljusa fläcken; växer svampens karaktäristiska vitgrå-gråvioletta mycel ut och bildar en tät filt. Fläckarna skiftar i storlek och kan ibland täcka hela bladet. Så småningom mörknar fläcken och bladet vissnar (bild 5 och 6). På starkt angripna plantor kan bladmöglet också sporulera på stam och blomställning.
Bild 5. Ovansidan av ett blad med angrepp av Peronospora viciae.
Vid bladkanten har fläcken redan börjat mörkna.
Bild 6. På bladets undersida täcks den angripna ytan av en tät mycelfilt.
Ofta är det, som ovan nämnts, de yngre delarna av plantan som angrips och vid allvarliga infektioner i tidigt stadium kan plantans utveckling helt stoppas genom att tillväxtpunkten angrips. Plantan infekteras då systemiskt, de nya bladen blir missformade, helt täckta av ett grått ludd och hela toppen av plantan dör inom kort.
Jordsmitta, i form av oosporer i gamla växtrester, är förmodligen den största infektionskällan (Campell 1935, Olofsson 1966). Oosporerna kan överleva minst 1 år i marken (Chupp & Sherf 1960, Buchwald 1980) och vissa forskare anser att en mycket längre tid är möjlig. Olofsson (1966) skriver att oosporer från bladmögel på ärt antagligen kan överleva 10-15 år i jorden.
Pegg och Mence (1972) redovisar ett försök där marksmittans betydelse för bladmögelinfektionen belyses. Två ärtfält, som var lika beträffande jordart, bearbetning och övrig behandling, jämfördes. Det ena fältet, fält A, hade dock burit ärter 5 år tidigare, vilket resulterade i ett högre antal primärinfekterade plantor, 8% mot 1% på det fält där ärter aldrig odlats tidigare, fält B. Hög primärinfektion leder ofta till hög sekundär bladinfektion, vilket också syntes senare på säsongen i försöket. Vid samma tidpunkt ca 2 månader efter sådd hade 86% av plantorna i fält A bladinfektioner medan endast 10% av plantorna i fält B var angripna.
Det faktum att bladmögel uppträder på fält där dess värdväxter inte odlats tidigare tyder dock på att det även finns andra infektionskällor för den primära systemiska infektionen.
Att vind och blåsande regn lätt kan sprida konidier sekundärt inom fältet är klart, men vilken betydelse vindburna konidier har för primärspridningen är däremot osäkert. Troligtvis kan konidierna inte transporteras några längre sträckor, eftersom de är känsliga för torka (Campbell 1935, Buchwald 1980).
Flera forskare har funnit mycel och oosporer från P. viciae i fröskalet på frön från infekterade plantor, men alla har misslyckats att driva fram nya infekterade plantor från sådant frö. Alla nya plantor har varit helt friska (Campbell 1935, Mence & Pegg 1971). Ingen har därför kunnat bevisa hypotesen att sjukdomen skulle vara utsädesburen.
På våren gror de övervintrade oosporerna, utvecklar konidioforer och börjar producera konidier. Dessa angriper meristematisk vävnad och de nyuppkomna plantorna infekteras systemiskt. Infektionsförsök har visat att systemisk infektion uppkommer genom inokulering i den apikala knoppen, på epikotylen eller hypokotylen men inte av rötterna på groddplantor (Mence & Pegg 1971).
Svampen växer med plantan som får ett förkrympt växtsätt och blir blekare i färgen än normala plantor. Undersidan av bladen är täckta med gråviolett mycel. Dessa plantor dör så småningom men finns oftast kvar fram till blomning. Under denna tid är de smittkälla för den sekundära bladinfektionen, orsakad av vindspridda konidier som bildas i ovan nämnda mycel (King 1979). Peronosporakonidierna gror under bildandet av en groddslang och tränger huvudsakligen in i sin värd direkt genom kutikulan enligt Mence & Pegg (1971). Detta motsäger tidigare uppgifter om att svampen endast skulle kunna infektera via klyvöppningarna (Campbell 1935).
Inuti sin värd bildar svampen haustorier, tillväxer och förgrenar sig i vävnaden. Efter ungefär en vecka börjar svampen sporulera från de bladfläckar som nu syns på den nyinfekterade plantan. Härifrån kan svampen spridas vidare och orsaka nya bladfläckar eller i allvarliga fall infektera tillväxtpunkten på en planta med följden att all nytillväxt infekteras systemiskt (King 1979).
Inuti infekterad vävnad bildas svampens vilkroppar, oosporer.
Allmänt gäller att bladmögelsvampar behöver fritt vatten för sporgroning och infektion, hög relativ fuktighet för sporulering och att låga temperaturer vanligtvis gynnar alla svampens utvecklingsstadier. Detta stämmer även för Peronospora viciae (Pegg & Mence 1970).
Pegg & Mence (1970) fann i laboratorieförsök att sporer av Peronospora viciae kan gro vid temperaturer mellan 1-24°C med bästa groning vid 4-8°C. För infektion gäller samma temperaturgränser med optimum mellan 12-20°C. Inkubationstiden från infektion till sporulering är 6-10 dagar och sporulering kan ske vid temperaturer mellan 4-20°C med optimum mellan 12 och 16°C. Sporuleringen är dock mycket reducerad under 8° och över 16° och helt inhiberad vid 1° respektive 24°. En inkubationsperiod med torrt och varmt väder >20° efter infektionen reducerar också sporuleringen kraftigt (Pegg & Mence, 1970 och Olofsson 1966).
Temperaturen påverkar också de nyproducerade sporernas livskraft. Grobarheten var störst hos konidier producerade vid 16°C medan konidier producerade vid 4° respektive 24° inte grodde alls.
Fritt vatten antingen som regn eller dagg på bladet i minst 4 timmar behövs för infektion enligt Campbell (1935) och Pegg & Mence (1970). Olofsson rapporterar från laboratorieförsök att en minimiperiod av 3 timmars bladfuktighet är nödvändig för lyckad inokulering. Singh (1981) uppger att Peronospora viciae lättare sporulerar på plantor som har fått växa en tid vid hög relativ fuktighet (RH >90%) före inokuleringen, än på plantor som växt vid lägre relativ fuktighet (RH >30%). Bästa sporuleringen erhöll Singh på plantor som stått i hög luftfuktighet 5 dygn före inokuleringen.
Pegg & Mence (1970) visade att hög relativ fuktighet (100%) under inkubationsperioden gav upphov till färre konidier men fler oosporer än en lägre relativ fuktighet (50-85%).
Efter inkubationsperiodens slut krävs dock en hög relativ fuktighet för att sporer ska produceras. Pegg & Mence (1970) visade på ett i det närmaste linjärt samband mellan relativ fuktighet och sporproduktion, där maximala produktionen sker vid 100% relativ fuktighet och faller snabbt för att helt upphöra under 91% relativ fuktighet. Detta överenstämmer med Olofssons (1966) uppgift att svampen behöver mer än 90% relativ fuktighet i minst 12 timmar för att bilda konidioforer. För maximal sporproduktion krävs således en relativ fuktighet på 100% eller regn, efter en inkubationsperiod med något lägre relativ fuktighet (Pegg & Mence 1970).
Pegg och Mence (1970) fann att oosporer bildades i de sporulerande bladfläckarna, men även då förhållandena var sådana att sporulering uteblev t ex vid för låg relativ fuktighet eller för hög temperatur.
Pegg & Mence (1970) fann att konidier från P. viciae grodde och infekterade lika bra i kontinuerligt ljus som i mörker. Sporuleringen däremot inhiberades vid kontinuerligt ljus medan 12 timmars ljus växlande med 12 timmars mörker eller kontinuerligt mörker inte hämmade sporproduktionen.
Singh (1981) fann att sporuleringen var sämre på de plantor som hade fått växa i kontinuerligt ljus 2 veckor före inokuleringen än på de plantor som stått i 12 timmars ljus: 12 timmars mörker.
Resistens mot infektion av Peronospora viciae hos plantor och invididuella blad av ärt ökar med ålder men minskar igen med åldrande. Resistensen syns genom en minskad tillväxt och sporulering hos svampen och genom en klorotisk reaktion i bladen (Mence & Pegg 1971).
En infektion i tillväxtpunkten leder som tidigare omtalats till att svampen i den fortsatta utvecklingen växer systemiskt med plantan. Svampen sprider sig dock inte nedåt till äldre delar av växten (Mence & Pegg 1971).
Storleken på skördeförluster p g a angrepp varierar från mycket stora till obetydliga, vilket tyder på att sjukdomen i allvarlig omfattning uppträder lokalt och sporadiskt, då väderleksförhållandena är gynnsamma.
Tidpunkten då sjukdomen angriper och utvecklas på sin värdväxt har stor betydelse enligt Pegg & Mence (1972). T ex svarar ju ärtplantor olika för en reduktion av den fotosyntetiserande ytan vid olika stadier av sin utveckling. De refererar till en undersökning gjord av Meadley och Milbourn (1971) där en 50% reduktion i solinstrålning till bladen före blomning inte hade någon effekt på skörden, medan samma reduktion de 4 veckorna mellan blomning och skörd minskade skörden till hälften.
De första systemiskt infekterade plantorna dör ofta relativt tidigt och gör de inte det, kan de knappast bidra med någon större del av skörden, eftersom de är starkt tillbakasatta och mognar senare än övriga plantor. Sällan är dock andelen primärinfekterade groddplantor så stor att fältet måste plöjas upp skriver King (1979). Troligtvis kan således övriga plantor kompensera för denna förlust.
Pegg & Mence (1972) anser inte att de lokala bladinfektioner de registrerat i sina försök är tillräckliga för att minska den fotosyntetiserande ytan så mycket att ärtskörden minskas. De lokala bladinfektionerna täckte visserligen mellan 9-15% av den totala blad- och stipelytan under tre års försök. Men hos ärt står ju klängen och stjälk för en betydande del av fotosyntesverksamheten och då dessa oftast inte angrips kan de troligtvis kompensera för den förlorade bladytan.
Då en planta infekteras sekundärt systemiskt och hela toppen av plantan blir angripen rapporterar dock Pegg & Mence en genomsnittlig reduktion av antalet blommande noder, blommor och baljor per nod. Eftersom sekundär systemisk infektion ej sprider sig nedåt på plantan beror skadan på hur långt i sin utveckling plantan hunnit. Totalt registrerade Pegg & Mence skördeförsluster som under 2 års försök ej översteg 4%. Campbell (1935) däremot rapporterar en minskning av skörden med mellan 5 och 40%, medan Olofsson (1966) registrerat upp till 30% skördereduktion. Alla dessa uppgifter gäller ärt.
De enda försök gällande skadeverkningar av P. viciae på åkerböna har gjorts av King (1979 och 1981) i England. Båda åren uppmättes betydande skördeförluster, mellan 20 och 50%, i fältförsök.
I CMI descriptions nr 455 föreslås diverse agrotekniska åtgärder som borttagning eller bränning av växtrester efter skörden och uppehåll i växtföljden. Olofsson (1966) tror dock inte att några års uppehåll i växtföljden har någon verkan för att förhindra att P. viciae lever vidare, eftersom oosporerna troligtvis kan överleva 10-15 år i jorden.
Hos ärt finns resistens av rasspecifik natur i flera sorter. Förädling bedrivs av Norereco AB i Bjuv.
Vad gäller åkerböna är sjukdomen så nyligen uppmärksammad att förädlingsinsatserna ännu är ringa. Uppgifter om sortskillnader förekommer dock i utländsk litteratur (Liljedahl, muntlig kom.)
Ditiokarbamater som maneb och mancozeb med huvudsakligen kontaktverkan samt bladpreparat med ditiokarbamater och någon systemisk substans som metalaxyl, milfuram och etylfosfonat har provats med relativt god verkan mot bladmögel på åkerböna (King 1979 och 1981). I de båda fallen utfördes sprutningen då bladmögel syntes på flertalet plantor. Bäst effekt erhölls med de preparat som innehöll systemiska fungicider. Om vädret är gynnsamt för svampens utveckling kan flera sprutningar bli nödvändiga speciellt om man använder kontaktverkande preparat. Det gäller ju främst att se till att plantorna inte angrips systemiskt. De unga bladen och tillväxtpunkten som lätt infekteras måste därför skyddas under den tid då infektionsfaran är stor. King rapporterar dock att man fått tillräcklig verkan och skördeökning av en sprutning under de två år man haft försök. King (1979) spekulerar över möjligheten att bekämpa sjukdomen i sitt tidigaste stadium d v s beta utsädet med ett systemiskt preparat som förhindrar de primära systemiskt infekterade groddplantorna att utvecklas. Kanske är en sådan betning eventuellt kombinerad men en senare besprutning det mest effektiva sättet att bekämpa bladmögel på ärt och åkerböna.
Chokladfläcksjuka på åkerbönor orsakas av svampen Botrytis fabae (Fungi imperfekti, ordning Moniliales). Den isolerades för första gången på åkerbönor av Sardia i Spanien år 1929. En välkänd släkting är den vanliga gråmögelsvampen, Botrytis cinerea. Vissa patologer trodde till en början att det var denna som orsakade chokladfläcksjuka, eftersom gråmögelsporer ofta hittas på sjukdomsangripna bönblad. B. fabae visade sig dock vara den huvudsakliga patogenen även om B. cinerea kan bidra till små infektioner (Ogvilie & Munro 1947, Deverall & Wood 1961).
B. fabae angriper Vicia-arter, speciellt Vicia faba (åkerböna) men har enligt CMI descriptions även observerats på Phaseolus böna, ärt och linser. Harrison (1979) rapporterar att av ett flertal leguminoser som kan förekomma som ogräs (Vicia sativa, V. lutea, V. hirusta, V. cracca, Trifolium repens, T. pratense och Lathyrus pratensis) var V. sativa den enda art som angreps efter inokulering med B. fabae konidier. Han visade också att svampen kan överleva vintern på V. sativa.
Konidioforer är svåra att hitta på blad direkt från fältet men utvecklas lätt om ett infekterat blad läggs i fuktig kammare (CMI descriptions no 432). (Bild 7).
Bild 7. Konidier och konidiofor av Botrytis fabae. (500 ggr förstoring) CMI description 432.
Konidier mäter 14-29 x 11-20 μ (vanligtvis 16-25 x 13-16 μ) och är mycket större än släktingen Botrytis cineras konidier som mäter 6-18 x 4-11 μ (vanligtvis 8-14 x 6-9) (CMI descriptions no 432). (Bild 7).
Sclerotier: 1-1,7 mm i diameter, sällan upp mot 3mm, bildas i de infekterade åkerbönstjälkarna (Harrison 1979), men kan också utvecklas i kulturer på näringsagar (CMI descriptions no 432).
Svampen angriper vanligtvis inte åkerbönorna förrän på eftersommaren i Sverige, men kan under fuktiga somrar uppträda tidigare.
Sjukdomen har fått sitt namn från de små runda chokladbruna fläckar som uppträder på bladen. Något större fläckar är ljusare i mitten och omgivna av en mörkare brun eller rödaktig rand. Fläckarna är alltid skarpt avgränsade mot frisk vävnad. På stjälkarna syns mörka längsgående streck och även blommor och baljor kan angripas (Teuteberg 1980). Svampen har två angreppsfaser som av Wilson (1937) beskrivs som den icke-aggressiva och den aggressiva fasen. I den förstnämnda är sjukdomen begränsad till små bladfläckar som först och främst uppträder på de äldre bladen (Bild 8). Den andra fasen inleds om väderförhållandena blir gynnsamma för svampens utveckling. I denna fas breder fläckarna ut sig till stora sammanflytande partier med följden att bladen vissnar och faller av på mycket kort tid.
Bild 8. Chokladfläcksjuka på åkerböna.
B. fabae övervintrar främst som sklerotier på vissna plantrester (Sode & Hansen 1973, Harrison 1979). Djupt begravda sklerotier ruttnar dock lätt, troligtvis p g a att de parasiterats av jordsvampen Gliocladium roseum, B. fabae kan också överleva som mycel på döda åkerbönrester, på spillplantor och på Vicia sativa men Harrisons (1979) undersökningar tyder på att dessa smittkällor är av klart mindre betydelse. Utsädessmitta har också diskuterats och flera forskare har isolerat B. fabae från skördade åkerbönor (Sode 1967, Harrison 1978). Harrison anser dock inte att frösmittan har någon betydelse för svampens fortlevnad. På nyskördat utsäde var visserligen Botrytis fabae infektion relativt vanlig men efter 9 månaders lagring kunde smitta inte längre upptäckas, vilket tyder på att svampen inte kan överleva på torra frön. Harrisons försök visar vidare att även om fröet är infekterat vid sådden måste smittograden vara mycket hög för att en infektion som skadar plantan ska kunna utvecklas. Detta gäller vid de temperaturer som normalt råder på våren. Vid högre temperaturer krävs en mindre mängd inokulum. Se vidare kap. 2.2.6.5.
Under fuktiga förhållanden på våren producerar den övervintrade svampen konidier, som med vindens hjälp sprids till nya värdväxter.
För att en konidie ska kunna infektera ett blad krävs att bladytan är täckt med en tunn vattenfilm (Wilson 1937). Angreppen syns därför ofta strax efter regnperioder.
Om luftfuktigheten är hög och gynnsam för svampens utveckling beror tiden från infektion tills dess de första symptomen är synliga, på temperaturen. Enligt Wilson (1937) kan tiden variera från 8 timmar till ca 3 dagar. Sode (1967) observerade i sina försök de första mycket små fläckarna efter 2 dygn medan det dröjde ca 1 vecka innan de såg ut som typiska chokladfläckar.
Är vädret lugnt, temperaturen och framför allt luftfuktigheten hög, kan sedan angreppet utvecklas till sin svårartade form. Svampen växer då snabbt, fläckarna blir flera och flyter samman med följden att bladen och så småningom hela plantan vissnar (Wilson 1937, Sode 1967).
För att infektion ska kunna ske krävs temperaturer mellan 1 och 30° med optimum på 20°. Svampen utvecklas och infektionen syns snabbare ju högre temperaturen är upp till 20°, medan högre temperaturer än så ger en långsammare utveckling (Wilson 1937). Harrison (1980) visade att befintl. fläckar av B.fabae på blad utvecklas snabbast vid temperaturer mellan 15-22°, att minimumtemperaturen för tillväxt är <4° och maximumtemperaturen 30°.
Luftfuktigheten är av stor betydelse för svampens utvecklingsmöjligheter och förmåga att orsaka skördeförluster. Enligt Wilson (1937) krävs en relativ fuktighet mellan 80-100% för att konidiosporerna ska kunna infektera. Precis hur hög den relativa fuktigheten måste vara beror dels på temperatur dels på vindhastighet. Wilson (1937) redovisar laboratorieförsök där han först varierat temperaturen och hållit "vindhastigheten" konstant med hjälp av en fläkt som roterat med 700 v/min. Då temperaturen minskades från 28° till 15° sjönk också minimigränsen för den relativa fuktighet som behövdes för infektion från 100 till 90%. Under 15° var förhållandet omvänt så att 100% relativ fuktighet var nödvändigt för att få infektion vid 5°C. Sänktes dock "vindhastigheten" till 400 v/min sjönk den lägsta relativa fuktigheten som krävdes för infektion vid 15°C från 90% till 80%.
För den fortsatta tillväxten är också luftfuktigheten av betydelse. Harrison (1980) har i laboratorieexperiment visat att B. fabae-fläckar endast ökar sakta då relativa fuktigheten är under 66%. Efter en lagfas direkt efter infektionen är fläckarnas storleksökning linjärt proportionell mot relativa fuktigheten mellan 70-100%. Han visade också att fläckar på blad som förvarades 8 timmar i 70% relativ fuktighet följt av 16 timmar i 100% r.f. per dag endast ökade sin storlek med 27% av den storlek som fläckarna fick på blad förvarade i 100% r.f. hela tiden. Den lägre relativa fuktighet som är vanlig mitt på dagen under många sommardagar bidrar tydligen till angreppen hålls nere även om morgnar, kvällar och nätter är fuktiga.
Wilson (1937) fann att varken infektionens utvecklingshastighet eller storlek påverkades av tillgång eller brist på ljus. Harrison (1980) visade att inte heller befintliga fläckars tillväxt påverkades av ljusintensiteten.
Åkerbönplantornas mottaglighet för Botrytis fabae ökar med åldern från 2 till 7 veckor (Hanounik 1980). Det är också de undre och därmed de äldsta bladen på plantan som angrips först och starkast (Deverall & Wood 1961, Griffiths & Amin 1977, Teuteberg 1980). För baljorna råder i stället det omvända förhållandet. Deras motaglighet minskar med ökande ålder (Griffiths & Amin 1977).
Ett högre infektionstryck ökar risken för att sjukdomen ska få en aggresiv utveckling, om väderleksförhållandena är gynnsamma (Wilson 1937). Detta bekräftas av Deverall (1960) och Harrison (1978). Deverall visade att chansen för att få infektion och spridning av svampen ökade med sporkoncentrationen. Harrison visade dessutom att temperaturen har betydelse för hur hög sporkoncentrationen måste vara. Vid 10° behövdes således ett högre infektionstryck än vid 20° för att sjukdomen skulle anta sin aggressiva utveckling.
Redan då man började uppmärksamma sjukdomen såg man att åkerbönor som odlades på kalium- och fosfatfattiga jordar lättare angreps av chokladfläcksjuka (Wilson 1937, Moore 1944). Deverall (1960) visade senare i laboratorieförsök att sjukdomen utvecklades snabbare på blad som led brist på kalcium, magnesium, kalium och fosfat än på blad där dessa näringsämnen fanns i tillräcklig mängd. Deverall påpekar dock både i uppsatsen från 1960 och i en annan uppsats skriven tillsammans med Wood (1961) att av dessa växtnäringsämnen är brist på kalcium det som tydligast påverkar tillväxten av B. fabae. Deverall & Wood antar att detta beror på att cellväggarna i en planta med kalciumbrist är lättare att bryta igenom för patogenen, eftersom kalcium troligtvis har stor betydelse för cellväggens uppbyggnad och stabilitet.
Jordens pH påverkar också sjukdomens utveckling. Elliott & Whittington (1978) redovisar försök där infektionen av Botrytis fabae var högre på plantor odlade på jordar med pH 4.7 resp 5.8 än på jordar med pH 6.7, 7.7 och 8.4. Kärnvikten per planta var högre på jorden med pH 7.7 än på jorden med pH 4.7, vilket tyder på att den sura jorden försämrade plantornas kondition och därmed motståndskraft mot sjukdomar. Eventuellt samverkar ovannämnda växtnäringsämnesbrist och påverkan av pH eftersom pH i marken starkt påverkar växtnäringsämnens tillgänglighet för växten. Ett lågt pH minskar t ex tillgängligheten av fosfat, kalium, magnesium och kalcium.
Deverall & Wood (1961) fann att tillsats av sockerater som glukos och fruktos m fl på åkerbönbladen ökade möjligheterna för Botrytis fabae att utvecklas. I bladlössens honungsdagg finns vanligtvis en hög koncentration av sådana sockerarter, varför starka bladlusangrepp kan bidra till att chokladfläcksjukan får en snabbare spridning (Sode 1967, Teuteberg 1980).
Ett kraftigt och tätt bestånd gynnar svampens utveckling speciellt om fältet är beläget i ett för vinden skyddat läge (Wilson 1937). Detta beror förstås på att svampen får goda tillväxtmöjligheter då beståndet sakta eller aldrig torkar upp, bladen ofta är täckta med en tunn vattenfilm och den relativa fuktigheten nere i beståndet är hög.
Vid ett chokladfläcksjukeangrepp minskar den assimilerande ytan, men eftersom det oftast är de undre bladen som angrips kan man fråga sig vilken betydelse detta har för skörden.
Griffiths & Amin (1977) gjorde en serie försök för att belysa hur skördeutbytet påverkades av vilken del av plantan som fått reducerad fotosyntesyta, antingen genom B. fabae-infektion eller genom mekaniskt avlägsnade blad. Dessa två behandlingar utfördes på åkerbönplantor som befann sig i slutet av sin blomningsperiod, dels i alla kombinationer, dels var och en för sig 1) nedanför 2) vid och 3) ovanför de blommande noderna.
Skörden påverkades inte av B. fabae-infektionen på de nedre bladen och inte heller om bladen helt avlägsnades.
Togs bladen vid och ovanför de blommande noderna bort minskade skördeutbytet p g a att baljorna kom att innehålla färre och mindre frön. Antalet baljor var dock detsamma som på kontrollplantorna. Infekterades istället bladen vid de blommande noderna med B. fabae minskade antalet baljor något. Bortsett från denna förlust minskade även skörden per balja i proportion till hur allvarlig infektionen var vid den aktuella noden.
Inokulering av toppbladen gav endast liten infektion och påverkade inte heller skörden i nämnvärd utsträckning.
Detta överenstämmer med McEwens (1972) studier av åkerbönans fysiologi, där han kommer fram till att huvuddelen av det fotosyntesassimilat som matar baljorna kommer från bladen vid samma noder som baljorna och ovanför. De blad som finns nedanför baljorna har mindre betydelse. Praktiska erfarenheter tyder på att det är attackerna som uppträder kring blomningen som ger allvarliga skador (Moore 1944) och att sena angrepp, då förutvecklingen i stort sett är avslutad inte ger någon betydande minskning av skörden (Sode & Hansen 1973).
Slutsatsen måste därför bli att åkerbönorna är känsligast för infektion av Botrytis fabae mellan blomning och tidig baljutveckling (Griffiths & Amin 1977). Bladen vid de blommande noderna är då viktiga för fröutvecklingen. Senare då baljorna väl har utvecklats verkar dessa själva stå för en stor del av assimilationen (Ishag 1973). Dessutom ökar, som tidigare nämnts, baljornas resistens mot B. fabae med ökande ålder (Griffiths & Amin 1977).
Rapporterna på skördeförluster orsakade av chokladfläcksjukeangrepp varierar. Moore (1944) nämner 50% skördereduktion som följd av kraftiga angrepp. Williams (1975) redovisar försök där friska plantor avkastade 27% mer än starkt angripna plantor. Dessa stora skördeförluster gäller främst höstsådda åkerbönor, något som är vanligt t ex i England, där chokladfläcksjukan följaktligen är ett stort problem. På vårsådda åkerbönor, som odlas här i Norden, angriper oftast inte sjukdomen förrän i slutet av växtperioden med följden att skadorna vanligtvis ej blir så stora (Wilson 1937, Moore 1944 och Sode & Hansen 1973).
Mot bakgrund av de uppgifter som ges i kap 2.2.6.6. bör åkerbönorna odlas på välkalkade jordar med god fosfat- och kaliumtillgång.
Engelska undersökningar tyder på att sortskillnader finns, även om man ännu inte funnit några fullständigt resistenta typer (Elliott & Whittington 1979).
I Sverige är för närvarande ingen resistensförädling aktuell (Liljedahl muntlig kom).
För att bekämpa B. fabae kemiskt har ofta ditiokarbamater som maneb och mancozeb använts. De har god verkan mot sjukdomen men måste p.g.a. att de endast är kontaktverkande oftast appliceras upprepade gånger för att skydda plantan under hela den känsliga perioden. I en dansk undersökning fann Sode & Hansen (1973) att maneb hade betydligt bättre verkan än de två andra svampbekämpningsmedel, captan och thiram, som prövades. Alla preparaten sprutades 3 gånger med början vid begynnande blomning. Angreppet av Chokladfläcksjuka reducerades väsentligt av maneb men det ekonomiska nettoutbytet blev trots detta förhållandevis litet.
Sode och Hansen tyckte därför inte att en sådan behandling kunde rekommenderas som praxis, men att i de fall bladlusbekämpning måste utföras, kombinera denna med chokladfläcksjukebekämpning.
Abdel-Rahman (1980) erhöll effekt mot B. fabae med preparaten vinklozolin (Ronilan) och iprodion (Rovral), tätt följt av preparatblandningen: benomyl (Benlate) och captafol (Difolatan). Sämre effekt hade klortalonil (Bravo). En mellanställning intog benomyl och tiofanatmetyl (Topsin M).
En sen bekämpning mot chokladfläcksjuka (27/7) gjordes 1979 i ett försök i Svedala (Wiik 1981). Av preparaten klortalonil (Bravo), propineb (Propineb Bayer), mancozeb (DeZäta RH), vinklozolin (Ronilan) gav klortalonil och propineb den största merskörden (tabell 1).
Tabell 1
| Plats | Län | Sprutdat. | Obeh. dt/ha | Merskörd för behandling dt/ha | |||
| Bravo 6.0 l | Prob. 4.0 kg | DeZäta 4.0 kg | RH Roni. 2.0 kg | ||||
| Svedala | M | 27/7 | 39.1 | 2.2 | 2.2 | 2.6 | 0.9 |
| Rel skörd | 100 | 106 | 106 | 104 | 102 | ||
| Prop.= Propineb Bayer | |||||||
| Roni.= Ronilan | |||||||
| (Efter Wiik 1981) | |||||||
Endast mancozeb (i preparatet DeZäta RH) är registrerat för bekämpning av chokladfläcksjuka på åkerbönor i Sverige.
Bönfläcksjuka på åkerbönor orsakas av Ascochyta fabae Speg (Fungi imperfekti, ordning Sphaeropsidales). Den bildar således sina förökningskroppar asexuellt. Svampen beskrevs för första gången 1898 av Spegazzini i Argentina.
Enligt CMI descriptions (No 461) är åkerbönan (Vicia faba) dess enda värdväxt. Detta bekräftas av Wallen & Galwa (1977) som gjort korsinfektionsförsök och visat att isolat av A. fabae från åkerböna ej kunde infektera ärter samt att isolat av A. pisi från ärter inte heller kunde infektera åkerböna. Beaumont (1950) hade tidigare gjort liknande försök och erhållit några lyckade korsinfektioner i laboratorium. I fält fungerade det dock inte. Vid de få tillfällen då A. fabae lyckades utvecklas på ärt, behöll den sina speciella karaktärer och var tydligt skild från A. pisi. Beaumont anser därför att det är två skilda svampar och att A. fabae huvudsakligen angriper åkerbönor.
Pyknidier: gulbruna till bruna med en storlek av 200-250 μ.
Konidier (pyknosporer): hyalina, avlånga raka eller lätt böjda med avrundade ändar. Vanligtvis endast med i septa med 2 och 3 septerade konidier kan förekomma åtminstone i artificieella kulturer (Beaumont 1950). Konidiernas mått är 16-24 x 3.5-6 μ. (Bild 9)
Bild 9. Konidier av A. fabae i närbild.
Alla delar av plantan kan angripas med början på groddplantstadiet fram till och med mognaden. Svampen kan infektera blad, stam och baljor.
Bild 10. Angrepp av A. fabae på blad och baljor av åkerböna
På bladen är fläckarna bruna eller grå, runda och omgivna av en distinkt mörk rand. Fläckarna kan vara upp till ca 1 cm i diameter och ofta något insjunkna i bladvävnaden. De skiljs lätt från de fläckar chokladfläcksjukan åstadkommer, genom att Ascochyta-svampens pyknidier syns som små svarta upphöjningar i fläckens mitt. Dessutom är ett blad som är infekterat av Botrytis fabae ofta småprickigt medan de fläckar som Ascochyta fabae åstadkommer ofta är färre och större (Sode & Hansén 1973).
Fläckarna på stjälken är långsträckta men mer oregelbundna i formen än bladfläckarna och djupt insjunkna i vävnaden. På baljorna är fläckarna mörka och mycket djupt insjunkna. Svampen sprids från baljväggen till fröet som får mörka utflytande fläckar. Angripna frön är dessutom ofta skrumpna och mindre än normala frön (Sode & Hansen 1973).
Vid starka angrepp flyter fläckar på blad, stam och baljor ihop till större mörkfärgade partier, bladen kan falla av och stjälkarna försvagas och knäcks.
A. fabae sprids huvudsakligen med utsäde och chansen att spillplantor och växtrester ska infektera den nya åkerböngrödan är inte stor, eftersom åkerbönor oftast inte odlas på samma fält flera år i rad. (Hewett 1973, Sode & Hansen 1973, Kharbanda & Bernier 1979). Svampen kan dock leva kvar en tid på döda växtrester som finns kvar på fälten, vilket i Australen anses som en viktigare infektionskälla än smittat frö (Geard 1962).
A. fabae på växtrester som plöjs ner på hösten överlever inte vintern i Canada enligt Wallen & Galway (1977) som också anser att smittat utsäde är den primära infektionskällan. Smittade spillplantor från tidigare år kan även ha betydelse för spridningen enligt Bond & Pope (1980). De fann att sjukdomen spreds in i ett åkerbönfält från infekterade spillplantor i ett intilliggande fält där man odlat åkerbönor föregående år. Under hela växtperioden lyckades sjukdomen sprida sig minst 120 m in i det nya åkerbönfältet. Detta motsäger Hewetts (1973) tidigare uppgifter om att svampen inte sprids i större skala mer än 6-10 m på en växtsäsong. Bond & Pope's (1980) observationer har dock enligt deras egna uppgifter lett till att man från The United Kingdom Field Bean Seed Certification Scheme rekommenderar att de högre klasserna av utsäde bör isoleras minst 50 m från, dels andra åkerbönodlingar dels fält där åkerbönor odlats föregående år.
Svampen växer från det smittade fröet upp på groddplantans stjälk och kan tidigt observeras som en fläck på stängeln vid jordytan. I denna fläck bildas svampens talrika fruktkroppar, pyknidier som innehåller konidier (Sode & Hansen 1973). Vid hög fuktighet öppnas pyknidierna och konidierna väller ut omgivna av ett rosa slemskikt (Chupp & Sherft 1960). (Bild 11).
Bild 11. A. fabae-pyknid med utsvällande spormassa.
Konidierna sprids främst med regnstänk men kan också överföras med redskap och kläder till andra plantor. På dessa bildas nya fläckar med pyknidier som i sin tur kan sprida sjukdomen vidare (Chupp & Sherf 1960, Sode & Hansen 1973). Sporerna växer relativt långsamt. Det behövs ungefär 8 dagar för att en ny infektion ska synas och ytterligare 4-8 dagar för att de nya fruktkropparna ska mogna (Chupp & Sherf 1960). Detta bekräftas av Wallen & Galway (1977) som uppger att vid en temperatur på 20° tar det 14 dagar efter inokulering, tills dess nya fruktbärande infektioner är färdigutvecklade.
Ascochyta fabae liksom Botrytis fabae utvecklas bäst då temperaturen och framförallt luftfuktigheten är hög. A. fabae tål dock något svalare temperaturer än B. fabae med följden att åkerbönplantorna kan angripas redan tidigt på våren (Focke 1975).
Den optimala temperaturen för tillväxt ligger mellan 20-24°. Maximitemperatur för reproduktion är 28° och minimitemperatur 10° (Chupp & Sherf 1960). Bästa temperaturen för infektion ligger omkring 20° (Wallen & Galway 1977). Eftersom A. fabae är beroende av vattenstänk för sin spridning är stora mängder nederbörd under växtperioden gynnsamt för svampens utveckling. Torrperioder hindrar effektivt sjukdomens vidare spridning (Beaumont 1950, Hewett 1973).
I infektionsförsök visade sig de äldre bladen på åkerbönplantan ha en högre resistens mot angrepp av A.fabae än de yngre bladen (Konstantinova 1965).
Få undersökningar anger några direkta siffror för skadegörelse orsakad av A. fabae. Sode (1969) skriver att starka angrepp otvivelaktigt kan orsaka betydande skördeförluster. Även i Australien anser man att A. fabae vållar sporadiska men allvarliga skördeförluster (Geard 1962).
Måttliga angrepp har dock ingen större inverkan på skörden. Wallen & Galway (1977) erhöll ingen signifikant minskning av skörden då 4-10% av plantorna var infekterade.
Överföringsgraden, dvs den del av fröna i ett helt smittat parti, som ger upphov till infekterade plantor, ligger mellan 2-25% enligt Hewett (1973). Wallen & Galway (1977) erhöll ännu lägre överföringsgrad i sina försök, mindre än 3%. Eftersom överföringsgraden är relativt låg och svampen oftast inte sprids mer än högst 10 m från en primärinfekterad planta på en säsong anser Hewett (1973) att man kan tolerera 1% infektion i ett utsädesparti avsett för odling av bruksvara. I utsädespartier avsedda för förökning bör A.fabae-infektionen däremot vara obefintlig. Målet bör vara att hålla utsädet helt fritt från infektion av A. fabae, eftersom sjukdomen är typiskt utsädesburen och svår att bekämpa på annat sätt. Starkt infekterade bönor har dessutom sämre grobarhet (Focke 1975).
Det bästa sättet att undvika sjukdomen är att använda friskt utsäde (Beaumont 1950, Sode 1969, Teuteberg 1980). För att ytterligare minska risken för smitta bör man inte odla åkerbönorna intill ett fält där det föregående år odlats åkerbönor, som varit infekterade av A. fabae. Infekterade spillplantor kan troligtvis fungera som smittkällor (Bond & Pope 1980).
Eftersom sjukdomen under vissa förhållanden kan överleva en tid på döda växtrester (Chupp & Cherf 1960, Geard 1962, Kharbanda & Bernier 1979), bör åkerbönor inte odlas på samma fält flera år i följd, något som för oss i Sverige knappast är aktuellt. Liksom för många svampsjukdomar som gynnas av kraftiga, fuktiga bestånd, motverkas utvecklingen av genom glesare sådd och öppna odlingslägen, där vinden snabbt torkar upp i ett fuktigt bestånd (Teuteberg 1980).
Skillnader i mottaglighet för angrepp av A. fabae finns (Lasman 1965, Bond & Pope 1980).
På Svalöf AB har nyligen påbörjats ett förädlingsprojekt för resistens mot A. fabae i åkerböna (Liljedahl muntlig kom.).
Eftersom A. fabae är en utsädesburen sjukdom har det varit naturligt att främst göra betningsförsök. Smittan sitter dock ofta mycket djupt i fröet, vilket gör att betning med de preparat vi har idag inte har visat sig speciellt effektivt. Upprepade besprutningar med icke-systemiska preparat verkar mer lovande.
Sode & Hansen (1973) fick en liten reduktion av primärangreppet, då de betade smittat frö med thiram, men inte tillräckligt stor effekt för att hindra sekundärangreppet i någon större grad. Captan och mancozeb hade sämre verkan än thiram. Då de sprutade i växande gröda med thiram, captan eller maneb hämmades den sekundära spridningen något av alla tre preparaten. Kharbanda & Bernier (1979) erhöll bättre effekt av systemiska betningspreparat som innehöll benomyl och thiabandazol än icke-systemiska preparat som innehöll thiram, captan, captafol, metiram och klortalonil. Det bästa resultatet fick man då de smittade fröna fick ligga i blöt 8 timmar i en lösning av benomylthiram. Inget av preparaten lyckades dock helt bekämpa utsädessmittan. I tidigare försök hade man upptäckt att icke-systemiska fungicider skyddade bladen bättre än systemiska fungicider som innehöll benomyl och thiabendazol. Av de icke systemiska preparaten som prövades var klortalonil bätte än captafol och metiram. En behandling med denna fungicid reducerade sjukdomsangreppet signifikant och två eller flera bekämpningar med 3 veckors mellanrum i en inte alltför motaglig gröda gav en helt frisk fröskörd. Kharbanda och Bernier kan också tänka sig betning med benomyl-thiram kombinerat med upprepade klortalonilbesprutningar för att skydda en värdefull odling. Lochwood, Jellis & Old (1982) fick små ökningar av både kärnvikt och skörd då de sprutat med klortalonil. Skillnaderna var dock inte signifikanta.
Syftet med undersökningen var att försöka identifiera den bladmögelsvamp som angriper åkerböna, studera hur svampen utvecklas under växtperioden, ta reda på vilken skada den gör och om den kan bekämpas på kemisk väg. Vidare ville vi veta om man kunde se några samband mellan väderleken och sjukdomens utveckling samt om någon prognosmetod var tänkbar.
Andra svampsjukdomar som uppträdde på åkerbönorna under sommaren skulle också observeras.
Beträffande identifieringen av bladmögelsvampen, trodde man att den kunde hänföras till Peronospora viciae, men eftersom svampens förekomst i Sverige endast kort omnämnts en gång i litteraturen (Hammarlund 1932 s. 15) var man osäker. Gustavsson (1959) och Buchwald (1980) som skrivit om olika Peronospora arter ansåg bladmögel på åkerböna som okänt i de nordiska länderna.
Försökens utseende
Våren 1981 lades två försök i åkerbönor ut i regi av SLU, Inst. för växt- och skogsskydd, försöksavd. för svamp- och bakteriesjukdomar, Alnarp och försöksringarna i Svalöv resp Hvilan. Försöken benämndes L 11-615. Det ena försöket låg på Sjöstorp, Dalby och det andra på Stureholm, Ödåkra.
I Dalby såddes försöket med sorten Diana den 12 april och i Ödåkra såddes sorten Herz Freya den 16 april. I båda fallen var radavståndet 12 cm.
Försöken bestod vart och ett av nio försöksled (tabell 2) med fyra upprepningar i randomiserade block. Varje enskild försöksruta mätte 60 m2. En av upprepningarna (blocken) fick senare kasseras p.g.a. felbehandling.
Behandlingarna i de olika försöksleden utfördes 0-3 gånger under växtsäsongen.
Tidpunkterna för behandling var:
Tabell 2. Försöksled
| Behandling | Dosering | Behandlingstidpunkt | ||
| I | II | III | ||
| A obehandlat | ||||
| B mancozeb (DeZäta RH) | 4.0 kg/ha | x | ||
| C metalaxyl (Ridomil 25 WP) | 1.0 kg/ha | x | ||
| D metalaxyl+mancozeb (Ridomil MZ) | 2.5 kg/ha | x | ||
| E klortalonil (Bravo 500 F) | 6.0 l/ha | x | ||
| F prochloraz (Sportak) | 1.5 l/ha | x | ||
| G dicyklidin (Sumisclex) | 1.0 kg/ha | x | ||
| H metalaxyl+mancozeb (Ridomil MZ) | 3x(2.5 kg/ha | x | x | x |
| I mancozeb (DeZäta RH) | 3x(4.0 kg/ha | x | x | x |
Vilka preparat som har effekt mot de svampfamiljer som bl a kan vara aktuella som patogener på åkerböna framgår av tabell 3. Sammanställningen bygger på preparattillverkarnas uppgifter.
Tabell 3. Använda fungiciders verkan mot vissa svampar.
| Verksamt mot | |||
| Preparat | Peronospora spp | Botrytis spp | Ascochyta spp |
| klortalonil | (x) | x | x |
| mancozeb | x | x | |
| metalaxyl | x | ||
| prochloraz | x | ||
| dicyklidin | x | ||
Gradering av sjukdomsangrepp
Alla parceller i Dalbyförsöket graderades med avseende på bladmögel och chokladfläckangrepp två gånger under växtperioden. I Ödåkra-försöket kom angreppen så sent på sommaren, att endast en gradering gjordes. En tredje sjukdom, bönfläcksjuka (Ascochyta fabae) observerades på några enstaka plantor i Ödåkraförsöket men inte i sådan mängd att den kunde graderas. I Dalbyförsöket förekom bönfläcksjuka inte alls.
Förutom ovan nämnda graderingar följdes bladmöglets utveckling genom kontinuerliga observationer ungefär en gång i veckan under sommaren. Dels observerades utvecklingen i det obehandlade försöksledet (A), dels i försöksled H där åkerbönplantorna så mycket som möjligt skydddats mot bladmögelangrepp genom sprutningar med Ridomil MZ med 10-14 dagars mellanrum.
Tio slumpvis utvalda plantor markerades vid första graderingstillfället i varje parcell. Samma plantor graderades vid efterföljande tillfällen.
Vid första bladmögelgraderingen i både Dalby- och Ödåkraförsöket graderades den angripna bladytan vid de översta tolv noderna. Detta ansågs täcka de angreppsskillnader som fanns, eftersom bladmögelsvampen huvudsakligen angriper de yngsta bladen och inte sprider sig nedåt på plantan. Bladen under denna nivå var "gamla" redan då angreppet började och hade därför inga angrepp. Vid andra graderingen i Dalby-försöket var så många blad vissna och förstörda av det kraftiga regnvädret i slutet på juli månad, att det var svårt att avgöra vad som var bladmögel eller inte. (På en gammal bladmögelfläck torkar mycelet in och tvättas bort av regn. Kvar är då endast en mörkfärgad vissen bladyta). Beroende på detta graderades total förstörd bladyta på kvarvarande blad exklusive chokladfläcksjukeangreppet som vid detta tillfälle syntes som distinkta fläckar och därför var lätta att skilja från de större partier som orsakats av bladmögel och övrig avvissning.
För att få ett mått på bladmögelangreppets verkliga storlek vid denna tidpunkt, måste de stora tal som anges för bladmögel i t.ex. led A och B ställas i relation till t.ex. graderingssiffran för led H, där det egentliga bladmögelangreppet var litet.
Chokladfläcksjukeangreppet anges som procent av total bladyta.
Skörd och vägning skedde parcellvis. Av varje bruttoruta på 60 m2 skördades en nettoruta på 25 m2.
Från varje försöksled uttogs ett kärnprov som analyserades med avseende på rymd- och kärnvikt. I led A och H räknades antalet baljor/planta.
För att få hjälp att identifiera bladmögelsvampen i åkerbönor, togs bladprov från båda försöken och skickades till J M King vid Processors & Growers Research Organisation i England.
För att få en viss uppfattning om hur vanligt bladmögelangrepp i åkerbönor var under sommaren 1981, gjordes en mindre inventering av ca 50 slumpvis utvalda åkerbönfält. I varje fält registrerades endast om angrepp fanns eller ej. Observationerna gjordes veckorna kring månadsskiftet juni - juli i västra Skåne.
Temperatur, luftfuktighet och nederbörd registrerades med hjälp av termohygrograf och regnmätare i Dalbyförsöket. I Ödåkra-försöket mättes endast nederbörden. Övriga väderleksuppgifter för detta försök antogs kunna likställas med de uppgifter som beställdes från SMHI's station i Barkåkra, Ängelholm.
Figur 1 och 2 anger dygnsmax-, och mintemperatur samt nederbörd i Dalby respektive Ödåkra under maj, juli och augusti månad. Figur 3 och 4 anger den relativa fuktigheten i Dalby respektive Ödåkra under juni och juli.
Figur 1. Dygnsmax-, medel- och mintemperatur samt nederbörd i Dalby (Lund).
Figur 2. Dygnsmax-, medel- och mintemperatur samt nederbörd i Ödåkra (Ängelholm)
Figur 4. Relativ luftfuktighet under juni och juli i Ödåkraförsöket (Ängelholm).
Allmänt om väderleken kan sägas följande:
Maj månads inledning var mycket kall för att omkring den 8-9 slå om till extremt höga temperaturer. Värmeperioden varade fram till den 24 maj. Efter detta datum blev vädret ostadigare och sval are, dock med högre temperaturer än normalt. I slutet av månaden stabiliserades vädret åter till varmt och soligt. Månaden var relativt torr med enstaka större regnmängder bl a den 18 och 27. Förhållandena på båda försöksplatserna var ganska lika.
Juni inleddes med en kortare högtrycksperiod som snabbt förbyttes i ostadigare och svalare väder. Mot slutet av månaden avtog det ostadiga vädret och temperaturen ökade något. Juni var sval are och nederbördsrikare än normalt. Den uppmätta regnmängden i Dalby var högre än i Ödåkra.
De första dagarna av juli var vädret svalt med förbättrades snart av ett högtryck omkring den 5 juli. Det soliga och varma vädret varade ungefär till mitten av månaden då det ersattes av en ny ostadig period. Den 25 juli föll stora nederbördsmängder i Skåne. I Dalby uppmättes mer än 50 mm medan Ödåkra "endast" fick 15 mm detta dygn.
I månadsskiftet juli - augusti var vädret svalt och ostadigt för att förbättras omkring den 3 augusti av ett högtryck. I mitten på månaden blev vädret på nytt sval are och regnrikare. Den totala nederbördsmängden i Dalby var högre än i Ödåkra.
Bladmöglets utveckling under sommaren
Bladmögelangreppet i Dalbyförsöket kom tidigt och utvecklades kraftigt. I Ödåkraförsöket var angreppet mycket svagt och omöjligt att gradera i juni och juli. Sjukdomens utveckling studerades därför endast i Dalbyförsöket.
Svampens utveckling i obehandlat led (A) följde i stort en normal S-formad kurva (Van der Plank, 1963). Regressionsekvationen för sjukdomens utveckling är
1n y / 100-y = 0,0605 t - 2,944
där y är procent angripen bladyta och t är tiden. Förklaringsgraden, r2=0.87. Omskrivet ger detta den s-formade kurvan
y = 100 / 1+19e - 0,0605t
(figur 5). Graderingsvärdena tre enskilda blocken finns också markerade i figuren.
I led H, som under sommaren behandlades 3 ggr med Ridomil MZ skedde ingen uppförökning av bladmögel trots att det redan fanns ett angrepp på ca 5% då första bekämpningen sattes in. Medelvärdena för de tre blocken anger här en med tiden minskande andel angripen bladyta (figur 5, streckad linje).
Den uppåtgående tendensen i led A och den nedåtgående i led H är densamma trots att blocken inom varje led delvis skiljer sig i angreppsnivå (Tabell 4, variansanalys 2). Block III i både led A och H har ett högre initialangrepp och därmed genomgående högre angreppsgrad än t ex block II, där det tidiga angreppet är lågt. Bilden inom respektive led är dock lika. Angreppsgraden i led A och H skiljer sig inte åt statistiskt till en början, men ju längre tiden går desto större blir skillnaden (Tabell 4, variansanalys 1).
Tabell 4. Skörd samt datumvis bladmögelgraderingar i led A (obehandlat) och led H (behandlat 3 ggr med Ridomil MZ) 3 block av varje led (Dalby).
| Led | Block | Skörd kg/ha | 15/6 (3.1) | 23/6 (3.4) | 30/6 (3.5) | 7/7 (3.5-3.6) | 22/7 (3.6) | 2/8* | 14/8* | ||||||||
| Led- vis | block- vis | led- vis | block- vis | led- vis | block- vis | led- vis | block- vis | led- vis | block- vis | led- vis | block- vis | led- vis | block- vis | led- vis | block- vis | ||
| A | 2286 | 7,42 | 8,91 | 10,30 | 13,59 | 15,49 | 60,22 | 73,88 | |||||||||
| I | 2126 | 6,84 | 6,70 | 8,43 | 13,75 | 15,06 | 46,95 | 72,32 | |||||||||
| II | 2537 | 5,93 | 8,39 | 9,18 | 11,97 | 14,17 | 49,67 | 63,70 | |||||||||
| III | 2194 | 9,48 | 11,64 | 13,29 | 15,05 | 17,23 | 84,04 | 85,63 | |||||||||
| H | 4532 | 6,08 | 5,38 | 4,62 | 3,29 | - | 12,97 | - | |||||||||
| I | 4521 | 6,18 | 5,04 | 4,83 | 2,35 | 10,15 | |||||||||||
| II | 4620 | 2,73 | 1,41 | 1,30 | 1,92 | 9,95 | |||||||||||
| III | 4455 | 9,33 | 9,70 | 7,73 | 5,59 | 18,82 | |||||||||||
| 1. Variansanalys | |||||||||||||||||
| Skiljer sig angreppet i led A och H åt? | |||||||||||||||||
| Signifikansnivå | 70.73 | 82,09 | 95,88 | 99,79 | 96,89 | ||||||||||||
| Variationskoeff | 17,1 | 29,6 | 20,3 | 8,3 | 30,2 | ||||||||||||
| SNK-test (is=ingen signif.) | is | is | A=H | A=H | A=H | ||||||||||||
| 2. Variansanalys Skiljer sig blocken åt? | |||||||||||||||||
| A: 7 graderingstillfällen: | Signifikansnivå 95,86 | H: 5 graderingstillfällen: | Signifikansnivå 99,95 | ||||||||||||||
| Variationskoeff. 27,6 | Variationskoeff. 22,8 | ||||||||||||||||
| SNK-test ingen signifikans | SNK-test I=II, III, II=III | ||||||||||||||||
| Duncan-test I=III, II=III | |||||||||||||||||
| A: | Signifikansnivå 99,91 | H: 4 graderingstillfällen: | Signifikansnivå 99,90 | ||||||||||||||
| (ej 2/8, 14/8) | Variationskoeff. 8,1 | (ej 2/8) | Variationskoeff. 21,8 | ||||||||||||||
| SNK-test I=III, II=III | SNK-test I=II, III, II=III | ||||||||||||||||
*Graderingen avser förstörd bladyta se även text under Material och metoder.
Identifiering
M J King vid Processors & Growers Research Organisation, som är en av de få som publicerat undersökningar rörande bladmögel på åkerbönor, bekräftade att bladmögelsvampen på de prover han erhållit från Sverige var samma svamp som man hade på åkerbönor i England och som man benämnde Peronospora viciae.
Vid första bekämpningstillfället i Dalby (13/6) då endast led H och I sprutades, hade angreppet redan nått en nivå på ca 5% täckt bladyta. Vid andra bekämpningstillfället, (23/6), då flertalet parceller sprutades för första gången och led H och I för andra gången, var angreppet i de obehandlade parcellerna i genomsnitt ca 8%.
I Ödåkraförsöket var bladmögelangreppet mycket svagt <0.1% vid alla bekämpningstillfällen.
Chokladfläcksjukeangreppet var också mycket svagt i båda försöken då alla sprutningar utfördes och ökade inte förrän efter det kraftiga regnet i månadaskiftet juli - augusti. Störst var då ökningen i Dalbyförsöket.
Resultaten av de två graderingar som utfördes i Dalbyförsöket återfinns i tabell 5. Första graderingen gjordes ungefär två veckor efter den tidpunkt då flertalet försöksled sprutades för första gången. Andra graderingen gjordes i början på augusti då stora nederbördsmängder accelerat både bladmöglets och cholkladfläcksjukans utveckling. Skillnaden i skörd från olika försöksled är betydande (tabell 5).
Tabell 5. Angrepp av bladmögel och chokladfläcksjuka samt skördeutbyte i Dalbyförsöket.
| Behandling | Skörd kg/ha | Rel tal skörd | |||||
| 1:a gradering | 2:a gradering | 1:a gradering | 2:a gradering | ||||
| A Obehandlat | |||||||
| B DeZäta | 1 ggr | ||||||
| C Ridomil 25 WP | 1 ggr | ||||||
| D Ridomil MZ | 1 ggr | ||||||
| E Bravo 500F | 1 ggr | ||||||
| F Sportak | 1 ggr | ||||||
| G Sumisclex | 1 ggr | ||||||
| H Ridomil MZ | 3 ggr | ||||||
| I DeZäta | 3 ggr | ||||||
| Signifikansnivå | |||||||
| Variationskoefficient | |||||||
| SNK-test | A≠C,D,E | A≠B,C,D,E | A≠B,C,D,E | A≠B,C,D,E,F,G,H,I | |||
| F,G,H | F,G,H,I | G,H,I | B≠C,D,E,F,G,H,I | ||||
| I | B≠C,D,H,I | B≠I,H | C≠E,F,G,H,I | ||||
| B≠C,D,E | E≠C,D,H,I | C≠I | D≠E,F,G,H,I | ||||
| H,I | F≠C,D,H,I | D≠I | E≠H,I | ||||
| F≠H | G≠C,D,H,I | E≠I | F≠H,I | ||||
| F≠I,H | G≠H,I | ||||||
| G≠I,H | H≠I | ||||||
1:a graderingen gjordes 8/7-10/7
2:a graderingen gjordes 31/7-4/8
* Vid 2:a bladmögelgraderingen graderades förstörd bladyta. Se även text under Material och metoder
Graderingssiffror för bladmögel och chokladfläcksjuka samt skörd från Ödåkraförsöket anges i tabell 6. Här är det ingen större skillnad i varken angreppsgrad eller skörd i de olika försöksleden.
Tabell 6. Angrepp av bladmögel och chokladfläcksjuka samt skördeutbyte i Ödåkraförsöket.
| Behandling | Bladmögel (0-100) | Chokladfläcksjuka (0-100) | Skörd kg/ha | Rel tal skörd | |
| A Obehandlat | |||||
| B DeZäta | 1 ggr | ||||
| C Ridomil 25 WP | 1 ggr | ||||
| D Ridomil MZ | 1 ggr | ||||
| E Bravo 500F | 1 ggr | ||||
| F Sportak | 1 ggr | ||||
| G Sumisclex | 1 ggr | ||||
| H Ridomil MZ | 3 ggr | ||||
| I DeZäta | 3 ggr | ||||
| Signifikansnivå | |||||
| Variationskoefficient | |||||
| SNK-test (is=ingen signifikans) | F≠H | A≠B,D,E,G,H,I | is | ||
| B≠H,I | |||||
| C≠D,H,I | |||||
| D≠H,I | |||||
| E≠H,I | |||||
| F≠H,I | |||||
| G≠H,I | |||||
Sjukdomsgraderingarna gjorda 6/8-10/8
Tabell 7. Antal baljor per planta i obehandlat led respektive det led som behandlats 3 ggr med Ridomil MZ.
| Försöksplats | ||
| Obehandlat led | 3 ggr Ridomil Mz- behandlat led | |
| Dalby | 9.5 | 13.3 |
| Ödåkra | 10.6 | 11.6 |
| Signifikansnivå | 84.16 | |
| Variationskoeff. | 20.1 | |
| SNK-test | ingen signifikans | |
Antalet baljor per planta i obehandlat led (A) respektive det led som behandlats 3 ggr med Ridomil Mz (H) redovisas i tabell 7. I Dalbyförsökets obehandlade led var baljorna något färre än i det led som behandlats med Ridomil MZ. I Ödåkraförsöket var det knappast någon skillnad mellan de båda leden. Totalt var inte den uppmätta skillnaden mellan leden signifikant.
Tusenkornvikt och hektolitervikt för skörden redovisas för Dalbyförsöket i tabell 8 och för Ödåkraförsöket i tabell 9.
Tabell 8. Tusenkornvikt och rymdvikt i jämförelse med sjukdomsangrepp och skörd i Dalbyförsöket.
| Försöks- led | Chokladfläck- sjuka (0-100) | Bladmögel* (0-100) | Relativ skörd | ||||
| A | |||||||
| B | |||||||
| C | |||||||
| D | |||||||
| E | |||||||
| F | |||||||
| G | |||||||
| H | |||||||
| I | |||||||
Tabell 9. Tusenkornvikt och rymdvikt i jämförelse med sjukdomsangrepp och skörd i Ödåkraförsöket
| Försöks- led | Chokladfläck- sjuka (0-100) | Bladmögel (0-100) | Relativ skörd | ||||
| A | |||||||
| B | |||||||
| C | |||||||
| D | |||||||
| E | |||||||
| F | |||||||
| G | |||||||
| H | |||||||
| I | |||||||
*Siffran för bladmögelgraderingen är egentligen förstörd bladyta, troligtvis till största delen p g a bladmögel angrepp. Denna gradering är gjord samtidigt med chokladfläcksjukegraderingen.
I resultaten från Dalby finns en svag antydan till högre tusenkornvikt i samtliga behandlade led jämfört med obehandlat led. Vid jämförelse mellan de olika leden finns det dock inte något tydligt samband varken mellan sjukdomsangreppt eller skördens storlek och tusenkornvikten. Hektolitervikten är ungefär densamma i samtliga led.
I Ödåkraförsöket är skillnaderna mellan olika led, beträffande tusenkornvikt, hektoliktervikt och som även tidigare visats skörd, mycket små.
I Dalbyförsöket finns ett starkt samband mellan skörden och bladmögelangreppet vid båda graderingstillfällena (figur 6 och 7). Vid andra graderingstillfället finns även ett samband mellan chokladfläcksjukeangreppet och skörden (figur 7).
Figur 6. Skördens beroende av bladmögel angrepp i åkerböna, baserat på gradering gjord 8-10/7 i Dalbyförsöket.
Figur 7. Skördens beroende av bladmögelangrepp (heldragen linje) resp chokladfläcksjukeangrepp (streckad linje) i åkerböna, baserat på gradering gjord 31/7-4/8 i Dalbyförsöket.
I Ödåkraförsöket fanns ingen samband mellan de observerade sjukdomsangreppen och skörden.
Kring månadsskiftet juni - juli hade 21% av de slumpvis utvalda åkerbönfälten tydliga bladmögelangrepp. Endast i någon odling var dock angreppen lika stora som i Dalbyförsöket. 36% av åkerbönodlingarna hade små angrepp av samma storleksordning som Ödåkraförsöket och 43% hade inga angrepp alls.
Försöken som här redovisas får p.g.a. sin ringa mängd endast betraktas som orienterande undersökningar. Några allmängiltiga slutsatser kan inte dras av resultaten men de kan förhoppningsvis ligga till grund för uppläggningen av ytterligare försök.
Inventeringen visade att 20% av de undersökta odlingarna hade tydliga bladmögelangrepp medan 35% hade mycket små angrepp - en icke oansenlig mängd. De redovisade försöken tyder dessutom på att bladmögel väsentligt påverkar skördeutbytet, vilket gör att svampen måste betraktas som en parasit som bör bevakas i åkerbönodlingarna. Sommarens väder var relativt kallt och nederbördsrikt något som får anses gynnsamt för svamputvecklingen. En torr och varm sommar är troligtvis bladmögel på åkerbönor ett mindre problem.
Skillnaden mellan de två försök som ingick i detta examensarbete var stor. Olikheter i väderleken och skillnader i tidigare års åkerbönodling kan vara bidragande orsaker.
I Dalby var perioderna med <90% relativ fuktighet, som krävs för sporulering (Olofsson 1966, Pegg & Mence 1970), fler och längre än i Ödåkra (jämför figur 3 och 4). Den totala nederbördsmängden i juni och juli var också högre i Dalby (jmf figur 1 och 2). På båda gårdarna, där försöken var placerade hade bladmögel i åkerbönorna observerats tidigare år. I Dalby hade åkerbönor flera år tidigare odlats på just det fält där försöket nu låg. I Ödåkra hade man däremot aldrig förut haft åkerbönor på det aktuella försöksfältet. Jordsmitta i form av långlivade oosporer (kap 2.1.4) kan här ha haft betydelse.
Sjukdomsutvecklingen i Dalbyförsöket följde relativt väl den S-formade kurvan i figur 8. Graderingen den 22/7 ligger dock inte inom det område som kurvan markerar. Kanske beror detta på att den graderingen är gjord strax efter en av sommarens torraste och varmaste perioder, juli månads första hälft, med påföljd att sjukdomsutveckligen tillfälligt avstannat (jmf figur 8). Det regn som kom efter den 15 juli har knappast kunnat ge eventuella nya synliga resultat vid graderingstillfället p g a inkubationstidens längd. I slutet av juli ändrades vädret igen och extremt höga nederbördsmängder föll. Då fick sjukdomen på nytt fart och ökade kraftigt i början på augusti.
Fig. 8 Bladmöglets utveckling - väderlek med gemensam tidsskala i Dalbyförsöket
Hade det fuktiga vädret som rådde under juni, fortsatt även under juli månads första hälft hade kanske sjukdomsutvecklingen mer precis följt den S-formade kurvan (fig 8). Eftersom förstörd bladyta i stället för enbart bladmögel, graderades vid de 2 sista tillfällena är dessa siffror mycket höga. Förmodligen borde de vara något lägre. Hur mycket lägre får man en uppfattning om då man jämför med den graderingssiffra som det tidigare lågt bladmögelangripna led H har fått vid samma tillfälle (jmf gradering gjord den 2/8 i tabell 4). Helhetsbilden av bladmöglets utveckling under sommaren kommer dock inte att ändras speciellt mycket.
Vid den andra sjukdomsgraderingen i Dalby, som gjordes första veckan i augusti fanns även ett tydligt chokladfläcksjukeangrepp. Vid regressionsanalys visar det sig att det finns ett ganska starkt samband mellan skörden och angreppsgraden av chokladfläcksjuka (fig 7). Vid de båda tidpunkter bladmöglet graderades erhölls också starka samband mellan skörd och angripen bladyta. Vilken sjukdom har då störst betydelse för den erhållna skörden? Mot bakgrund av de undersökningar som McEwen (1972) och Griffiths & Amin (1977) gjort rörande åkerbönans fysiologi vid baljmatningen samt reaktion för skadad bladyta på olika delar av plantan är troligtvis de sjukdomsangrepp som kommer vid blomningen och begynnande baljmatning av störst betydelse.
Chokladfläcksjukan som angrepp först i ett sent stadium av plantans utveckling skulle då ej kunna reducera skörden så mycket. Det angrepp som observerats tidigare på sommaren i försöken gällde främst de understa bladen, vilka enligt Griffiths & Amin (1977) inte har någon betydelse för baljmatningen och skörden.
I praktiska försök har de skördeökningar man fått vid bekämpning av chokladfläcksjuka i Norden (Sode & Hansen 1973 och Wiik 1981) inte heller på långt när närmat sig de resultat som erhölls i Dalbyförsöket.
Rankas de olika försöksleden i Dalbyförsöket efter andreppsgrad av bladmögel respektive chokladfläcksjuka (tabell 5) finner man ett visst samband. De led som var starkt bladmögelangripna hade också höga chokladfläcksjukeangrepp och relativt bladmögelfria led var inte heller starkt angripna av chokladfläcksjuka. Påverkar dessa två sjukdomar varandra? Allmänt gäller ofta att en växtsjukdom lättare får fäste om plantan redan är försvagad av t.ex. en annan parasit. För Botrytis fabae vet man dessutom att den främst angriper äldre (försvagade?) blad och har kanske därför i detta försök uppträtt som lite av en svaghetsparasit, något som släktingen Botrytis cinerea (gråmögel) ofta gör.
I tabell 5 kan utläsas vilka bekämpningsmedel som varit mest effektiva mot de förekommande patogenerna. Av de provade preparaten är i skrivande stund endast DeZäta RH registrerat för bekämpning av svampsjukdomar i åkerbönor.
Preparat en Sportak och Sumisclex valdes att ingå i försöket främst p g a deras förmodade effekt mot Botrytis spp (tabell 3). Man kan dock knappast dra några slutsatser om deras eller något annat av preparatens verkan mot chokladfläcksjuka eftersom sprutningarna utfördes så långt innan angreppet av denna svamp kom.
Lönsamheten för bekämpningen påverkas till viss del av preparatkostnaden. I tabell 10 presenteras ett försök att värdera de olika preparaten och preparatkombinationerna mot bakgrund av den skörd man erhållit i respektive försöksled och kostnaden för bekämpningen. Endast de preparat som finns på marknaden och har ett pris har tagits med i jämförelsen.
Tabell 10. Bekämpningens lönsamhet i Dalbyförsöket.
| Skörd kg/ha | Rel skörd | Netto* inkomst (kr) | Merinkomst för bekämpning | ||||
| 12 m ramp | 24 m ramp | ||||||
| kr | Rel | kr | Rel | ||||
| Obehandlat | 2286 | 100 | 3589 | - | 100 | - | 100 |
| DeZäta RH 1x4 kg/ha | 2678 | 117 | +344 | 110 | +399 | 111 | |
| DeZäta RH 3x4 kg/ha | 4321 | 189 | +2176 | 161 | +2446 | 168 | |
| Ridomil MZ 1x2.5 kg/ha | 3670 | 161 | +1698 | 147 | +1775 | 149 | |
| Ridomil MZ 3x2.5 kg/ha | 4532 | 198 | +1994 | 156 | +2277 | 163 | |
| Bravo 500F 1x6 l/ha | 3228 | 141 | +702 | 120 | +769 | 121 | |
Beräknat med 1983 års priser.
* Nettoinkomst = Skördevärde - Bekämpningskostnad
| Bekämpningskostnad = | Preparat + Arbete (-75% av maskinstationstaxa 100:-/tim) |
| + Körsskada (= 0.5 (hjulbredd) alt. 1.5 (traktorbredd) sprutrampens bredd (ex 12m, 24m) | |
| x förväntad skörd | |
| (Vid 1 körning räknas med att endast hjulbredden total- förstörs). | |
| Vid körningar räknas med att hela traktorbredden total- förstörs). |
(Endast DeZäta RH är regisstrerat för bekämpning av svampsjukdomar i åkerbönor i Sverige.)
Vid beräkningen av bekämpningskostnad har det egna arbetet skattats till 75% av en ungefärlig maskinstationstaxa. Anlitas i stället maskinstation kör de troligtvis med en bredare spruta än vad som räknats med i exemplet, men tar då i gengäld mer betalt för körningen.
Siffrorna får endast betraktas som riktmärken eftersom de endast är beräknade med skördesiffrorna från ett försök. Ökningen i skörd genom olika behandlingar var dessutom mycket stora i detta försök, varför bekämpningen blivit mycket lönsam i flera fall. Alla bekämpningar som görs behöver inte bli lika "lyckade".
Försöken som har redovisats i examensarbetet tyder på att angrepp av bladmögel har stor inverkan på skördeutfallet. Någon förebyggande bekämpning kan dock ej rekommenderas. En sådan kan sägas ha gjorts i Ödåkraförsöket, där bladmögelangreppet vid bekämpningstidpunkterna knappast var märkbart. I detta försök erhölls snarare en svag skördeminskning än en skördeökning i flertalet behandlade led.
Att ange en bekämpningströskel med ledning av gjorda försök är omöjligt. Mot bakgrund av McEwans (1972) och Griffiths & Amins (1977) tidigare nämnda undersökningar samt bladmögelsvampens angreppsmönster (dvs att den angriper unga blad och sprider sig uppåt med plantans tillväxt men inte växer nedåt på plantan) är angrepp som kommer tidigt de farligaste. Angrips tillväxtpunkten då plantan är i full tillväxt, under blomning och tidig baljsättning kan angreppet förmodligen få allvarliga konsekvenser. Toppbladen kan då helt dödas, tillväxten stoppas och baljsättning och matning uteblir. Kommer angreppet senare, då alla baljor är satta blir troligtvis effekten på skörden ej så stor. Att helt förutsäga ett bladmögelangrepps effekter går inte heller, eftersom väderleken har stor betydelse. Blir sommaren varm och torr kan troligtvis också ett tidigt kraftigt bladmögelangrepp hållas tillbaka.
Under svala fuktiga somrar kan flera svampsjukdomar orsaka skador på åkerböna. Chokladfläcksjuka (Botrytis fabae) och bönfläcksjuka (Ascochyta fabae) är sedan länge kända i Sverige. Somrarna 1980 och 1981 uppträdde även en bladmögelsvamp (Peronospora viciae) som tidigare inte varit känd på åkerbönor i Sverige.
Detta arbete består dels av en litteraturstudie som tar upp dessa tre sjukdomar, dels en redovisning av observationer och resultat från fältförsök som gjordes under 1981 för att belysa bladmögelsvampens identitet, betydelse och utveckling på åkerböna samt möjligheter för bekämpning.
Två försök lades ut i de mest betydande åkerbönsdistrikten i västra Skåne. Försöksplanen resenteras i tabell 2. Bladmögelsvampen identifierades som Peronospora viclae och sjukdomsutvecklingen graderades kontinuerligt under sommaren. I det ena försöket kom bladmögelangreppet i början av juni och utvecklades kraftigt i obehandlat led. Utvecklingen följde relativt väl en S-formad kurva (figur 5). I övriga försöksled begränsades svampens utveckling i olika grad. Signifikanta skillnader för både angreppsgrad och skörd gentemot obehandlat led erhölls för alla behandlingar. Ridomil MZ 63 WP (3ggr) och DeZäta RH (3ggr) gav den största skördeökningen (Tabell 5).
Mellan bladmögelangreppens bladyta och skörd påvisades ett klart samband (figur 6 och 7). Ett visst samband mellan sjukdomsutveckling och väderlek kunde också visas i detta försök. I det andra försöket kom bladmögelangreppet sent och förblev svagt. Inga signifikanta skillnader er hölls för varken angripen bladyta eller skörd (tabell 6).
Undersökningarna tyder på att Peronospora vicias under vissa förhållanden kan vara en betydande skadegörare som bör bevakas i åkerböna. Möjligheterna för bekämpning verkar vara goda.
Downy mildew (Peronospora viciae), chocolate spot (Botrytis fabae) and leaf stem and pod spot (Ascochyta fabae) on broad field bean (Vicia faba).
During cold and wet summers several diseases caused b fun i can occur on broad (field) bean (Vicia faba) .Chocolate (Botrytis fabae) spot and leaf, stem and pod spot (Ascocyta fabae) are both well known in Sweden. During the summers of 1980 and 1981 a downy mildew disease (Peronospora viciae), which had not been known on broad bean in Sweden before, also occured.
This work consists of a rewiew of literature on these three diseases and of results and observations from field trials carried out in 1981 to find out the identity of the downy mildew disease, something about its importance and development on broad bean and of the possibilities for control of the disease.
Two trials were placed in two of the most important broad beangrowing districts in southern Sweden. The trial plan is shown below:
| Treatments | No of treatments and rate |
| A Untreated | |
| B mancozeb (DeZäta RH) | 1 x 4,0 kg/ha |
| C metalaxyl (Ridomil 25 WP) | 1 x 1,0 kg/ha |
| D metalaxyl + mancozeb (Ridomil MZ 63 WP) | 1 x 2,5 kg/ha |
| E chlorothalonil (bravo 500 F) | 1 x 6,0 l/ha |
| F prochloraz (Sportak) | 1 x 1,5 l/ha |
| G dicyklidin (Sumisclex) | 1 x 1,0 kg/ha |
| H metalaxyl + mancozeb (Ridomil MZ 63 WP) | 3 x 2,5 kg/ha |
| I mancozeb (De Zäta RH) | 3 x 4,0 kg/ha |
The downy mildew disease was identified as caused by Peronospora viciae and assessments for leafinfection were carried out continuously during the summer.
In one of the trials the first signs of Peronospora viciae occured in the beginning of June and the disease developed quite rapidly in untreated plots, following a S-shaped development curve. The different treatments stopped the development of the disease to different extent. Significant differences for both yield and diseased leaf area contra untreated plots were shown for all treatments. The largest yields were found when treated with Ridomil MZ 63 WP (3 times) or De Zäta RH (3 times). Between diseased leaf area and yield a significant relationship were found. In the other trial the disease showed up late and did never increase. No significant differences were found either for diseased leaf area or yield in this trial.
The results suggests that Peronospora viciae under certain conditions could be an important disease on broad bean in Sweden. The possibilities of control seems to be good.
Abdel-Rahman, M. 1980. Performance of fungicides for Fababean disease control, 1979. Fungicide and Nematicide Tests, 35: 70.
Beaumont, A. 1950. On the ascochyta spot disease of broad beans. Trans. Br. mycol. Soc. 33: 345-349.
Bond, D.A. & Pope, M. 1980. Ascochyta fabae on winter beans (Vicia faba): pathogen spread and variation in host resistance. Pl. Path. 29: 59-65.
Buchwald, N.F. 1980. Land- og havebruksplanternes svampesygdomme - De lavere svampe. Kopenhavn, 422 pp.
Campbell, L. 1935. Downy Mildew of Peas caused by Peronospora Pisi (De B) Syd. Bull. Wash. agric. Exp. Stn. no. 318, 42 pp.
Chupp, C. & Sherf, A.F. 1960. Vegetable Disease and their control. New York, 693 pp.
Commenwealth Mycological Institute: CMI Descriptions of pathogenic fungi and bacteria Kew, 1974 och 1975, set 44, 46, 47 sheets no 432, 455, 461.
Deverall, B.J. 1960. A study of the growth of Botrytis spp in leaves of field bean. Trans. Br. Mycol. Soc. 43: 462-463.
Deverall, B.J. & Wood 1961. Infection of bean plants (Vicia faba L) with Bortytis cinerea and B. fabae. Ann. appl. Biol. 49: 461-472.
Elliot, J.E.M. & Whittington W.J. 1978 The effect of soil pH on the severity of chocolate spot infection on field bean varieties. J. agric. Sci. 91: 563-567.
Elliot, J.E.M. & Whittington, W.J. 1979. An assessment of varietal resistance to chocolate spot (Botrytis fabae) infection of field beans (Vicia faba L), with some indications of its heritability and mode of inheritance. J. agric. Sci. 93: 411-417.
Focke, I. 1975. Pilzkrankheiten der Ackerbohne und ihre Bekämpfung Nachrichtenbl. Pflanzenschutz DDR 29: 201-203
Gäumann, E. 1923. Beiträge zu einer Monographie der Gattung Peronospore Corda-Beitr. Krypt. fl. Schweiz Band 5, häfte 4, Zürich.
Geard, I.D. 1962. Studies on Aschochyta, Botrytis and "Seed spot" of Vicia faba in Tasmania. (Thesis summary). J. Aust. Inst. agric. Sci 28: 218-219.
Griffiths, E. & Amin, S.M. 1977. Effects of Botrytis fabae infection and mechanical defoliation on seed yield of field beans (Vicia faba). Ann. appl. Biol. 86: 359-367.
Gustavsson, A. 1959. Studies on Nordic Peronosporas I Taxonomic revision, II General account, Opera Botanica vol 3:1 och 3:2.
Hammarlund, C. 1932. Beiträge zur Kenntnis der mikromycetenflora der Provinz Skåne (Schweden). Ark. Bot. 25A No 3.
Hanounik, S. 1980. Susceptibiligy of faba beans of different ages to infection by Botrytis fabae and Ascochyta fabae, Faba Bean Information Service Newsletter No 2 1980, p 46.
Harrison, J.G. 1978. Role of Seedborne Infection in Epidemiology of Botrytis fabae on field beans. Trans. Br. mycol. Soc.70(1) 35-40.
Harrison, J.G. 1979. Overwintering of Botrytis fabae. Trans. Br. mycol. Soc. 72(3): 389-394.
Harrison, J.G. 1980. Effects of environmental factors on growth of lesions on field bean leaves infected by Botrytis fabae. Ann. appl. Biol. 95: 53-61.
Hewett, P.D. 1973. The field behaviour of seed-borne Ascochyta fabae and disease control in field beans. Ann. appl. Bil. 74: 287-295.
Ishag, H.M. 1973. Physiology of seed yield in field beans (Vicia faba L) II Dry matter production. J. agric. Scii. 80: 191-199.
Kharbanda; P.D. & Bernier C.C. 1979. Effectiveness of seed and foliar applications of fungicides to control Ascochyta blight of fababeans. Can. J. Plant. Sci. 59: 661-666.
King, J.M. 1979. Experiments for the control of Downy mildew (Peronospora viciae) in vining peas and broad beans. Proceedings 1979 British Crop Protection Conference - Pests and Disease, 353-359.
King, J.M. 1981. Fungicidal control of Broad bean downy mildew (Peronospora viciae) 1980. Tests of agrochemicals and cultivars, (Ann. appl. Biol. suppl.) No 2 97: 32-33.
Konstantinova, A.F. 1965. (Influence of changes in age in Broad Bean on the development of ascochytosis). Dokl mosk sel' - Khoz Akad K A Timiryazeva 113: 193-199. Abstract i Review of Applied Mycology vol 46 no 195.
Lasman, E.V. 1965. Resistance of field broad bean to Ascochyta. Plant Breeding Abstracts vol 39 no 3768.
Liljedahl, Bengt 1982. Svalöf AB, Svalöv, muntlig kommunikation
Lockwood, G., Jellis, G.J. & Old J. 1982. Preliminiary evaluation of chlorothalonil for Ascocchyta fabae control in faba beans (Vicia faba). Ann. appl. biol. 100(3): 44-45.
McEwen, J. 1972. Effects of defoliating different zones on the plant in field beans (Vicia faba L). J. agric. Sci. 78: 487-490.
Meadly, J.T. & Milbourn, G.M. 1971. The growth of vining peas III. The effect of shading on abscission of flowers and pods. J. agric. Scii. 77: 103-108.
Mence, M.J. & Pegg G.F. 1971. The biology of Peronospora viciae on pea; factors affecting the susceptibility of plants to local infection and systemic colonization. Ann. appl. Biol. 67: 297-308.
Moore, W.C. 1944. Chocolate spot of Beans. Agriculture 51: 266-269.
Ogilive, L. & Munro, M. 1947. Occurrence of Botrytis Fabae Sardiña in England. Nature 160: 96.
Olofsson, J. 1966. Downy mildew of Peas in Western Europe. Plant disease reporter 50(4): 257-261.
Pegg, G.F. & Mence, M.J. 1970. The biology of Peronospora viciae on pea; laboratory experiments on the effects of temperature, relative humidity and light on the production, germination and infectivity of sporangia. Ann. appl. Biol. 66: 417-428.
Pegg, G.F. & Mence, M.J. 1972. The biology of Peronospora viciae on pea; the development of local and systemic infections and their effect on vining yield. Ann. appl. Biol. 71: 19-31.
Singh, H. 1981. Effect of humidity and light periods on infection and sporulation of peronspora viciae on Pisum sativum. Can. J. Bot. 59: 2515-2518.
Sode, J. 1967. Chokladeplet på hestebonne. Ugeskrift f. agronomer 49: 895-897.
Sode, J. 1969. Nogle sygdomesproblember i hestebonner med parallel till aerter. Dansk Froavl. 52(17): 349-353.
Sode, J. & Hansen, K.E. 1973. Forsoeg med kemisk bekaempelse af chokladeplet og hestebonnebladpletsyge på hestebonne. Tidskrift for Planteavl. 77: 370-374.
Teuteberg, A. 1980. Botrytis fabae Sard und andre pathogene Pilze als Erreger von Blattkrankheiten and der Ackerbohne, ur: Krankheiten und Schädlinge bei Ackerbohen (Vicia faba L). Mitteilungen aus der Biologischen bundesanstalt für Land- und Forstwirtschaft Berlin-Dahlem No 197 71 pp.
Van der Plank, J.E. 1963. Plant diseases: Epidemics and control. Academic Press London and New York.
Wallen, V.R. & Galway, D.A. 1977. Studies on the biology and control of Ascochyta fabae on faba bean. Can. Plant. Dis. Surv. 57: 31-35.
Wiik, L. 1981. Bekämpningsförsök mot bladmögel och andra bladfläcksjukdomar i åkerböna. - Regional växtskyddskonferens i Växjö 1981, 2 s. (Stencil). Sveriges Lantbruksuniversitet, Inst. för växt- och skogsskydd, Alnarp.
Wilson, A.R. 1937. The chocolate spot disease of beans (Vicia Faba L) caused by Botrrytis cinerea. Ann. appl. Biol. 24: 258-288.
För att höra till ett visst stadium skall 50% av plantorna ha nått in i detta.
| 0 = | Före uppkomst |
| 0,5 = | 50% av plantorna uppkomna (0,3 = 30% o s v) |
| 1,0 = | Hjärtbladen utvecklade (på 50% av plantorna) |
| 1,2 = | Ett örtbladspar utvecklade |
| 1,4 = | Två örtbladspar utvecklade o s v |
| 2,1 = | Tidig knoppstadium |
| 2,2 = | Medium knoppstadium |
| 2,3 = | Sent knoppstadium |
| 3,1 = | 10% av plantorna i blom |
| 3,2 = | 25% av plantorna i blom |
| 3,3 = | 50% av plantorna i blom |
| 3,4 = | 75% av plantorna i blom |
| 3,5 = | 100% av plantorna i blom |
| 3,6 = | Blomningen avslutad på 50% av plantorna |
| 4,1 = | Frö - mognadsstadier |
Ur Konsulentsavd./Växtskydds Metodkatolog för prognosundersökningar
Bilaga 2 Graderingsskala för bedömning av bladmögel på åkerböna Peronospora viciae f.sp. viciae Bilderna visar procent angripen bladyta.
Bilaga 3 Graderingsskala för bedömning av chokladfläcksjuka på åkerböna Botrytis fabae Bilderna visar procent angripen bladyta.