VäxtEko


Tidskrift/serie: Alternativodlingsbrevet
Utgivare: SLU Info/Växter
Redaktör: Lund V., Granstedt A.
Utgivningsår: 1992
Nr/avsnitt: 41
Författare: Nylund J.E.
Titel: Mykorrhiza och luftföroreningar
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Praktiker

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.

Jan-Erik Nylund forskar vid avdelningen för skoglig mykologi och patologi vid SLU. Han har särskilt tittat på mykorrhizan och dess betydelse för skogens träd. Mykorrhizan minskar starkt av luftföroreningarna, särskilt kvävenedfallet. Det sker redan i skog som inte visar några tecken på att må dåligt. Här redogör han för sambanden.

Mykorrhizan är nödvändig för skogsträden

Mykorrhizans fina nätverk av svamphyfer väver genom skogsmarkens ytskikt, särskilt humuslagret. Praktiskt taget all näringsupptagning och en hel del av vattenupptaget hos trädet går genom mykorrhizan. Det är själva markmycelet som gör jobbet. De svampklädda rotspetsarna, eller mykorrhizan i snäv bemärkelse, är bara omlastningsstationer mellan hyfer och ledningsvävnad. Svampen å sin sida är helt beroende av kolhydrater från värden, och får - tvärt emot vad som ibland sägs i populärlitteraturen - ingen energi från nedbrytning av förna i marken.

Flertalet av våra skogsträd: tall, gran, björk, al, asp, ek, bok, alm och hassel, är alltid mykorrhizaförsedda i naturen. Tall och gran kan inte klara sig utan sin svamppartner någon längre tid ens med intensiv gödsling. Mykorrhizan är en nödvändig förutsättning för skogen på flertalet av våra magra marker.

Skogsdöd och mykorrhiza i Centraleuropa

Vid skogsdöd i Centraleuropa har man noterat att mykorrhizan kraftigt gått tillbaka. Orsakerna har väckt mycket debatt, och ett flertal projekt, både experiment och övervakning, pågår i framför allt Tyskland, Tjeckoslovakien och Polen. Det är viktigt att skilja på olika typer av skogsdöd. De bilder vi ser i TV är akuta skador av rök och gaser i höga koncentrationer. Sådana har man känt till länge, men de har vanligen varit lokaliserade till den omedelbara omgivningen av industrier och liknande. Här är halten skadliga ämnen så hög att trädet förgiftas och dör. Marken är vanligen direkt giftig för rottillväxt och mykorrhizabildning även när den tas in i laboratorium. Där föroreningstrycket är så starkt är det inte meningsfullt att försöka bena ut de olika delorsakernas relativa betydelse. Om trädet dör, dör givetvis mykorrhizan. Sådan skogsförgiftning är dessbättre irte särskilt utbredd någon annan stans än i bergskedjorna runt Böhmen samt i Sovjet, t. ex. på Kolahalvön, och är ingenting som väntas uppträda i någon större utsträckning i Sverige.

Mykorrhiza förekommer i olika former hos alla landväxter. Här behandlas ektomykorrhizan, en symbios mellan huvudsakligen träd och ett stort antal högre svampar, mest basiodiomyceter men även ascomyceter. Man ser mykorrhizan mycket tydligt på undersidan av mosstäcket på stenar och hällmark i skogen. Under mikroskopet ser man hur svampvävnad omsluter rotspetsarna i en tät mantel och tränger in mellan cellerna i cortexlagret, Hartigs nät. Flertalet ätliga svampar är mykorrhizabildare, som soppar, kantareller, riskor och kremlor.

Svåra orsakskomplex

Däremot är de mer smygande skadorna en svårare fråga. Svårare att påvisa: Att räkna graden av avbarrning på ett objektivt sätt är inte lätt. Svårt att med säkerhet bevisa orsaken: Det är fråga om orsakskomplex, många effekter som sammantaget får träden att må dåligt, sluta växa och tyna bort. Men det är svårt att i kontrollerade experiment där man varierar en faktor i taget peka ut enskilda orsaker. Det är snarare cancerundersökningarnas epidemiologiska metoder som ger resultat, men dessa bortförklaras ju alltid av dem som förlorar på en upprensning... Här har upprepade studier visat på svag mykorrhiza i drabbade bestånd. Men sa kommer man till frågan om hönan och ägget: Mår trädet dåligt för att mykorrhizan gått tillbaka, eller minskar mykorrhizan när trädet mår så dåligt att det inte längre kan lämna det kolhydrat svampen kräver för sin tillväxt och funktion? Dessa frågor diskuteras i en miljörapport från EG av Jansen och Dighton (1989).

Färre svamparter med mer luftföroreningar

För att mot denna bakgrund få fram "hårdare" data har holländaren Arnolds nyligen (1991) gått igenom ett stort material av gamla och nyare fältinventeringar av storsvampar. Svamparnas fruktkroppar, dvs det som i vardagstal försåts med "svamp", varierar stort över åren beroende på väderlek och annat, så det krävs långa tids serier eller många provytor för att få säkra resultat. Däremot kan man på goda grunder anta, att riklig förekomst av svamp av en viss art motsvaras av att den även är vanlig som mykorrhizabildare. Vidare konstateras att även flitig plockning av en art inte alls påverkar förekomsten av fruktkroppar.

 

Ändringar i antalet mykorrhizabildande arter vid fältinventeringar (Data
sammanställda av Arnolds 1991)
Område                             Första        Sista          Minskning av
                                   inventering   inventering    artantal
Holland, 15 olika inventeringar    1912-54       1973-82        46%
Tyskland, Darmstadt                1918-42       1970-76        58%
Tyskland Saarland                  1970          1985           50% (alla
                                                                arter)
Tyskland, Völklinger Kreutzberg    1950          1985           94 st
Österrike, Salzburg                1937          1987           45%
Tjeckoslovakien, Riesengebirge     1958-60       1978-80        80%

 

Resultaten av genomgången är förskräckande. Under nittonhundratalet har artantalet mykorrhizabildare sjunkit påtagligt i Väst- och Centraleuropa i till synes frisk, men utsläppsbelastad skog. Det handlar alltså inte om marker där skogen redan är synligt skadad. Tabellen ovan visar Arnolds resultat. Han gjorde därtill en detaljerad växtsociologisk studie på mager mark i Holland. Där var nedgången 80% från 1972-73 till 1988-89. Detta kunde korreleras med ett skifte av vegetationen mot en mer örtrik typ som alltid har mycket färre arter mykorrhizabildare. I vilken mån sådana skiften hänger samman med ändringar i växtsamhället i de andra studierna framgår inte av källmaterialet. - I samtliga studier påverkades icke-mykorrhizabildande svampar mycket mindre eller inte alls.

Arnolds diskuterar orsakerna ingående och drar slutsatsen att den avgörande faktorn är kvävebelastningen, och inte försurningen eller förgiftning av mark och träd.

Kväve hämmar mykorrhiza

Det är välbekant att mykorrhizan tillbakabildas vid hög kvävetillgång, som exempelvis i plantskolor. Likaså får man en tillfällig tillbakagång och en långsiktig ändring av artsammansättningen efter skogsgödsling. Effekten är "ekologiskt motiverad": Vid god tillgång på mineralnäring behöver trädet inte mykorrhizan lika väl, dvs den fortsätter att kosta trädet kolhydrat utan att det får igen något av större värde.

Vi har vid SLU arbetat under ett halvt decennium med att kartlägga mekanismerna bakom denna effekt. Utan att gå in närmare på fysiologiska detaljer kan vi nu säga, att mekanismen i första hand styrs av kväve, i andra hand av fosfor, medan övriga mineral inte har effekt i detta avseende. Redan vid ganska "låga" halter av kväve - med plantskolemått mätt (50-100 ppm) - slås mykorrhizans markmycel ut, och näringsupptaget upphör. Bildningen av fruktkroppar upphörde vid samma koncentrationer hos arten laxskivling som är relativt kvävetolerant. För att få "akut" tillbakabildning av mykorrhizan på rötterna krävdes däremot mycket större mängder. När kvävebelastningen upphörde återbil-dades markmycelet, men olika snabbt hos olika arter.

Kvävetripp ger baksmälla

Den kombination av kvävedeposition och försurning som vi har i västra och centrala Kontinentaleuropa och även i södra Sverige slår dubbelt mot mykorrhizan. Dels ger kväve-ackumuleringen en signal att mykorrhizan inte behövs, men samtidigt lakar det sura regnet ut baskatjoner, så att obalansen förstärks och mykorrhizan skulle behövas bättre än förr. Kvävetill skottet ger även träden en tillväxt-ökning som gör att de återstående baskatjonerna tas upp ur marken, och obalansen accentueras än mer. Efter kvävetrippen kommer så baksmällan, träden försvagas av näringsbrist men har samtidigt förlorat mykorrhizan. Vi tror att detta är en väsentlig komponent i den långsamma skogsdöden.

Sverige har ännu visst rådrum

Det finns ännu inga data från Sverige som skulle tyda på påtagliga minskningar av antalet mykorrhizabildande svamparter. Inom skogsnäringen ser man emellertid försurningen och hotet om skogsdöd som mycket reella problem, och har redan satt igång skogskalkningsprogram. Naturvårdsverket finansierar försök och forskning kring näringsobalansen. Hur kommer detta att slå mot mykorrhizan?

Kalkning förändrar klart artsamman-sättningen, det vet vi genom ett nyligen avslutat projekt i Lund. Beträffande vitaliseringsgödsling vet vi ännu inte. Naturvårdsverket sponsrar Uppsalaforskning på de rutor i Halland som lades ut för ca fem år sedan. Förhandstipset är även där att det åtminstone blir förändringar, om inte tillbakagång.

Den enda utvägen är alltså att minska i första hand (om man enbart tänker på mykorrhizan) kvävedepositionen, i andra hand försurningen. I södra Sverige är kvävetillskottet redan nu några tiotals kilo per år och hektar. Detta skall jämföras med den normala givan vid en skogsgödsling, 150 kg kväve en eller några få gånger under beståndets livstid 90 år. Men i Holland är nedfallet redan uppe i hundratals kilo! Vi har alltså ett visst rådrum, men skriften på väggen förskräcker.

Mer att läsa om mykorrhiza

Arnolds, E. Decline of ectomycorrhizal fungi in Europe. Agricufture, Ecosystems and Environment 35 (1991). s. 209-244.

Jansen, A.E. & Dighton, J. Effects of air pollutants on ectomycorrhizas. E.C. Commission: Air Pollution Report 30.

Persson, H. Above and below-ground interactions in forest trees in acidified soils. E.C. Commission: Air Pollution Report 32.

Nylund, J-E. Mykorrhiza - livsviktig för skogen. Skogsfakta 48 (1988)

Wallander, H., Arnebrant K. & Dahlberg, A. Kvävegödsling påverkar mykorrhizasvamparna. Skogsfakta 3 (1991).

Skogsfakta kan beställas från SLU Info, tel 018-67 11 20. Övriga arbeten kan lånas via något av SLUs bibliotek