VäxtEko


Tidskrift/serie:
Utgivare: Jordbruksverket (SJV)
Utgivningsår: 1998
Författare: Berglund L.
Ingår i: Skötselhandbok för gårdens natur- och kulturvärden
Titel: Natur- och kulturhistoriska dokument för gården
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare
Nummer (ISBN, ISSN): ISBN 9188264-20-3

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.
OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats.
OBS! Detta material är producerat inom det svenska miljöprogrammet för jordbruket, vilket finansieras gemensamt av skattemedel från Sverige och EU.

Natur- och kulturhistoriska dokument för gården

Lena Berglund

Det finns en rad källor och material att arbeta med för den som vill veta mer om gårdens natur- och kulturvärden. I historiska källor får man veta mer om gårdens historia, hur markanvändningen varit organiserad, hur landskapet sett ut, vad som odlats och ibland också vilka växter och djur som iakttagits i omgivningarna. Det finns också inventeringar och sammanställningar, som tagits fram i sen tid och behandlar natur- och kulturvärden i odlingslandskapet. Vi kommer här att gå igenom vad olika källor och material innehåller, var de finns och hur man kan använda dem för att få veta mer om gården.

Vi har också gjort sammanställningar utifrån några av dessa källor för fem gårdar på olika platser i Sverige. Gårdarna representerar olika landskapstyper. På så sätt kan du själv gå vidare med din egen gård och finna den speciella historia och de natur- och kulturvärden som finns just där.

Historiska kartor

Underlagsmaterialet för historisk kunskap om en jordbruksfastighet, är främst det äldre kartmaterialet. I Lantmäteriverkets arkiv i Gävle finns ett omfattande kartmaterial från 1600-talet och framåt. På de kartorna hittar du gränserna mellan inägorna, åkermark och ängsmark, samt utmarkerna. Du kan följa omläggningar i markanvändningen och förändringar i bebyggelsen.

Lantmäteriet inrättades 1628 och de första kartorna producerades på 1630- talet. Dessa geometriska översiktskartor för gårdar och större områden bands in i geometriska jordeböcker. Framför allt karterade man skattehemman. Även godsen har karterats, men då på godsägarens eget initiativ. Det finns också småskaliga kartor över härader, län och landskap. 1600-talskartorna beskriver framför allt inägomarkens olika markslag och hägnader. Bygränser ritades ut liksom by- eller gårdstomten.

I och med storskiftesreformen 1749 upprättades nya kartor. Storskifteskartorna omfattar i första hand inägorna, eftersom skiftets syfte var att lägga samman varje gårds jordbruksmark i få, samlade delar. Storskifteskartorna täcker större delen av de trakter som var bebodda under 1700-talet. Oftast är husen skalenligt ritade. Kålgårdar, kalvhagar och hägnader är särskilt markerade. Textbeskrivningarna till kartorna har ofta uppgifter om namn på skiften, berg och andra naturföreteelser. I de fall utmarken är storskiftad kan du få uppgifter om torp, backstugor, hagar, intagor och kvarnar. Storskifteskartorna är detaljrika och väl överensstämmande med verkligheten. Därför är de väl lämpade för jämförelser med moderna kartor. Originalkartan förvaras på det regionala lantmäteriet, medan en renritad karta finns i Lantmäteriverkets arkiv. En tredje kopia av storskifteskartan kan finnas kvar på någon av gårdarna i den karterade byn.

Enskifteskartorna från sekelskiftet mellan 1700- och 1800-talen redovisar både inägor och utmarker. Enskiftesreformen var en utvidgning av syftet med storskiftet och rönte störst framgång i Skåne. Hälften av hemmanen i Malmöhus län enskiftades, medan till exempel Skaraborgs län endast uppvisar sexton procent enskiftade marker. Originalkartan finns på det regionala lantmäteriet och en renritad karta är arkiverad hos Lantmäteriverket.

Laga skiftet, som beslutades 1827, är den mest genomgripande förändring av jordbruksmarken fram till modern tid. På lagaskifteskartorna är all bebyggelse inritad och alla markslag redovisade, men hägnader saknas i regel. Alla nya samfälligheter för kvarnar, grus- och torvtäkt, samt båtplatser finns med. Lagaskifteskartorna finns som original på det regionala lantmäteriet. Lagaskifteskartornas original kan vara ganska slitna och svårtydda. Därför är den renritade kartan på Lantmäteriverket i Gävle kanske att föredra, trots att mycket intressant originalinformation kan ha gått förlorad vid renritningen.

Om det finns historiska kartöverlägg i ditt län bygger dessa ofta på avritad och utvald information från den äldsta tillgängliga kartan över gården. En transparent kopia av överlägget, kopierad på den gamla ekonomiska kartan från omkring 1960-talet, kan ge en bra bild av förändringarna över tiden i markanvändningen.

Bildmaterial

Flygfotografier kan avslöja äldre strukturer i markerna, såsom övergiven åkermark med t.ex. stensträngar, röjningrösen och odlingsparceller, som man annars kanske skulle ha missat. Fotografierna kan sedan jämföras med skifteskartor.

Gamla fotografier kan ge inblick i hur och när markerna i trakten eller på gården sköttes, och om markerna brukades på något särskilt vis. Länsmuseerna och hembygdsföreningarna har ofta rika bildarkiv. Gårdens ägare kan själv ha gamla fotografier. Landskapsmålningar är en annan källa till hur det har sett ut i trakten.

Äldre skriftligt material

De frågelistor om seder och bruk som finns på Nordiska Museet, kan ge upplysningar om hur man skötte sina marker, om redskap och brukningsmetoder. Frågelistorna finns ibland i kopia på länsmuseerna.

I landsarkiven finns byordningar. En del är nedskrivna så tidigt som på 1400-talet. Vanligast är att de är skrivna under 1740-talet och några årtionden framåt. Byordningarna tillkom på statligt initiativ, för att öka produktiviteten och reglera ägosplittringen. I byordningarna kan du läsa om byns organisation, när gärdesgårdar skulle var uppsatta, tidpunkt för sådd och skörd, hur kreaturen skulle skötas och ibland även sociala förmaningar. Hushållningssällskapen upprättade byordningar under 1800-talet, som de förvarar i sina regionala arkiv.

Gamla brandförsäkringshandlingar, som finns i kommunernas arkiv, kan ge viss upplysning om byggnaderna på gården samt om byggnadsår. I ortnamnsböcker kan du hämta upplysningar om det äldsta skriftliga belägget för en by eller en gård. Ortnamnsböckema ger också en förklaring till ortnamnets betydelse och ursprung. Sockenböcker för trakten kan ha blivit utgivna av hembygdsföreningarna.

Äldre reseskildringar från platsen är ovärderliga historiska källor till landskapet och människornas leverne, liksom lokala dagböcker, brev och berättelser.

Sentida skriftligt material

På senare tid har åtskilliga landsomfattande inventeringar och sammanställningar gjorts för olika ändamål. Ibland har syftet varit att få en uppfattning om vilken utbredning vissa natur- och kulturhistoriska företeelser har i landet. Inte sällan handlar det om att ta fram underlag för kommunal och regional planering eller för att skaffa underlag till reservatsbildningar och stödåtgärder.

Under böljan av 1970-talet fick alla landets kommuner i uppdrag av Naturvårdsverket att upprätta kommunala naturvårdsprogram. Naturvårdsprogrammen innehåller beskrivningar över värdefulla naturområden, vanligtvis med avseende på botaniska, geologiska och zoologiska värden samt värden för landskapsbilden. Därefter har länsstyrelserna under en följd av år upprättat regionala naturvårdsprogram som bygger på de kommunala.

Alla kommuner har upprättat program för kulturmiljövård under slutet av 1970-talet och 1980-talet. I dessa program ges en översikt över kommunernas förhistoriska och kulturhistoriska utveckling. Detta följs av ett urval av värdefulla kulturmiljöer i mindre avgränsade områden, som beskrivs med avseende på bebyggelse, kulturlandskap och fornlämningar.

Under 1980-talet gjordes ängs- och hagmarksinventeringen, en inventering av ängs- och hagmarker i alla landets kommuner. Genom flygbildstolkning lokaliserades ängs- och hagmarker, som sedan inventerades i fält med avseende på naturtyp, vegetationstyp samt förekommande växtarter. Inventeringen har bl.a. utgjort underlag till fördelningen av statliga stödmedel för natur- och kulturmiljövård i odlingslandskapet, s.k. Nola och landskapsvård. På länsstyrelserna finns dokument över de enskilda gårdar där Nola- eller landskapsvårdsavtal har träffats med staten.

Under böljan av 1990-talet tog länsstyrelserna fram bevarandeprogram för odlingslandskapet på uppdrag av Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet. I dessa program har de värdefullaste natur- och kulturmiljöerna i respektive län pekats ut. Programmen bygger på tidigare genomförda inventeringar och sammanställningar.

Det finns lagstadgade s.k. riksintresseområden för olika skyddsvärden. De viktigaste i detta sammanhang är riksintressen för kulturmiljövård samt naturvård och friluftsliv. Länsstyrelserna har sammanställningar och beskrivningar över riksintressena i respektive län.

Kommuner, länsstyrelser och länsmuseer har även utfört många specialinventeringar inom natur- och kulturmiljöområdet. Det kan t.ex. vara inventeringar av en viss biotop, en viss art eller byggnadsbeståndet inom ett visst område. Naturskyddsföreningar eller botaniska föreningar har i många län utfört heltäckande florainventeringar som är värdefulla källor till växternas utbredning.

På länsstyrelserna och länsmuseerna finns fornlämningsregistret. Alla kända fornlämningar, såväl synliga som osynliga ovan jord är markerade med ett nummer på kartor. Lösfynd är markerade med ett x. Till varje fornlämning finns en beskrivning. Fornminnesregistret finns ofta även på det lokala kommunkontoret eller på biblioteket samt på Riksantikvarieämbetet.

Fem gårdsmiljöer

Hallstaberg - ett mellansvenskt säteri

Hallstaberg är en gård på slätten i Västmanland. 1544 var Hallstaberg en sätesgård och omkring år 1600 ett frälsesäteri på två mantal. Gården nämns i en skrift första gången 1361. Hallstaberg var då en by med namnet Hallsta, som bestod av tre gårdar. Små byar var typiska för den medeltida bebyggelsen i östra Mellansverige, men det finns fornlämningar på Hallstaberg som visar att platsen har varit bebodd redan i förhistorisk tid. Ortnamn som slutar påsta är också typiska för byar som etablerades under järnåldern. Ortnamnets förled Hallbetyder stenhäll.

Kartorna berättar

Att läsa gårdsexemplen med tillhörande kartor

För att lättare tyda kartinformationen, så finns det siffror på kartorna till varje gårdsexempel. Dessa siffror står för ett speciellt landskapselement eller en företeelse och förklaras kort i bildtexten. Siffrorna förekommer också i de flesta fall med fet stil i den löpande texten, där det finns mer att läsa om just denna företeelse.

Hallstabergs inägomark var delad i två gärden vid karteringen 1745-46 och brukades i tvåsäde. Ängsmarken låg närmast gården, med åkermark på de planare partierna runt om ängarna. I denna trakt var åkermarkerna stora i förhållande till ängsmarkerna, vilket tyder på spannmål som huvudnäring. Så var det också på Hallstaberg, där båda gärdena har utnyttjats kontinuerligt sedan åtminstone 1740-talet. I anslutning till gården låg några beteshagar och i väster hade brukaren på Hallstaberg sin utmark.

På den geometriska kartan från 1699 finns en trädgård markerad och på översiktskartan 1745-46 finns ytterligare en trädgård väster om mangårdsbyggnaden. I anslutning till den västra av trädgårdarna fanns två rudadammar. På gården fanns också ett tegelbruk i slutet av 1700- talet. Leran togs i en takt strax sydväst om trädgårdarna och en hålväg leder från lertäkten upp till platsen för tegeltillverkning i backen. Söder om gårdstomten gick en kyrkväg som var i bruk åtminstone från sent 1600-tal till en bit in på 1900-talet. Kyrkvägen är markerad på 1694 och 1745-46 års kartor.

Storskifteskarta 1745-46 1. Gårds-/bytomt 2. Trädgård 1699 3. Trädgård, numera beteshage 4. Tegelbruket 5. Norra gärdet 6. Södra gärdet 7. Förhistoriska lämningar 8. Utmarken

Ekonomisk karta 1990 1. Gårds-/bytomt 2. Trädgård 1699 3. Trädgård, numera beteshage 4. Tegelbruket 5. Norra gärdet 6. Södra gärdet 7. Förhistoriska lämningar 8. Utmarken

Gård och trädgård

Mangårdsbyggnaden på Hallstaberg byggdes 1933 och ligger på samma plats som det gamla säteriet enligt den äldsta kartan från 1699 (1). Det är också samma tomt, som en av gårdstomterna i den medeltida byn Hallsta. En av flygelbyggnaderna är sannolikt från 1700-talet. Ladugården flyttades till sin nuvarande plats på 1800-talet. Där ladugården låg på 1700-talet, på berghällarna i nordöst, finns flera husgrunder, terrasser och stensträngar kvar från den tiden.

Trädgården (2) på 1699 års karta kan fortfarande skönjas som en plan yta i beteshagen, eftersom den betas väl idag, och ännu på ekonomiska kartan 1961 är denna äldsta trädgård markerad. I beskrivningen till 1745-46 års karta berättas att den ena trädgården hade plommon- och körsbärsträd. I den på 1700-talet nytillkomna trädgården var unga fruktbärande träd planterade och en kryddträdgård anlagd. De två rektangulära fiskdammarna i anslutning till trädgården finns kvar idag. I dammarna odlades ruda, något som var populärt på 1700-talets gods och prästgårdar.

Spåren i landskapet

Av de tre medeltida gårdarna, som fanns i byn Hallsta, finns idag bara några få spår. Mellan den nuvarande huvudbyggnaden och ladugården finns uthusgrunder som troligen är rester av de medeltida gårdarna. Enligt de äldre kartorna har nuvarande gårdsläge varit bebyggt åtminstone sedan 1694. Troligen överlagrar den nuvarande bebyggelse nästan totalt spåren av den medeltida byn.

Strax söder och sydväst om gårdstomten finns idag en beteshage som troligen delvis har varit hagmark sedan 1600-talet (3). Där fanns även en av trädgårdarna. Strax sydväst om trädgården är ett sankt område där man hade lertäkt. Detta område översvämmas fortfarande på våren och är lekplats för grodor och födosöksplats för vadarfåglar som enkelbeckasin och skogssnäppa. Från lertäkten leder en fossil hålväg uppåt moränbacken i väster där en husgrund och tegelbitar visar platsen för tegeltillverkning. Tegelbruket i Hallstaberg var i bruk 1750-1808 (4). Det var vanligt att säterier hade tegeltillverkning på gården någon period mellan 1600- och 1800-talen. På en berghäll i väster finns några älvkvarnar, som höggs in i hällen under bronsåldern.

De två inägogärdena är idag inhägnade hagmarker (5). Av den tidigare tegindelningen finns idag endast ett dike som på 1740-talet ramade in åkern, samt några åkerholmar med fornlämningar och några enstaka röjningsrösen. Nästan alla odlingsrösen, som ritades in på 1740-talskartan, är nu bortforslade. Det södra gärdet brukas idag som hagmark och vall (6). De äldre spår som finns kvar är framför allt från brons- och järnålder. Det är skärvstenshögar, två grupper av älvkvarnar och ett gravfält med tio gravar (7). På en av åkerholmarna kan man se en rest av den kyrkväg som är markerad på äldsta kartan från 1699. Förutom den lilla vägresten på åkerholmen, är kyrkvägen numera helt bortodlad. I det medeltida diplomet från 1361 nämns en väderkvarn, men av den finns inga spår idag. Då fanns det även en vattenkvarn i ån, men också den är borta.

Den tidigare utmarken

Marken söder om dagens ladugård är mager och flack (8). Enligt kartan år 1699 var den utmarksbete och på 1740- talet var hälften inhägnad som kalvhage. Nu är marken betesmark och man kan se flera förhistoriska och historiska lämningar. Det är skärvstenshögar från bronsålder, husgrunder troligtvis från 17-1800-tal, stensträngar och formerna efter tre åkertegar, som också syns på kartan från 1745-46. Åkertegarna kan ha varit i bruk åtminstone sedan medeltid. I kalvhagen, där det betas, ökar numera flera hagmarksväxter, som låsbräken, blåsuga och nagelört.

I väster låg utmarker, som gav magrare bete för kreaturen och smått timmer av gran och tall (1745-46 års karta). Där finns idag inga spår av den fägata som måste ha funnits för att leda ut djuren i skogen. Numera växer det skog på marken.

Källor

Björksta akt 3 1694, akt 19 1699, akt 34 1745-46, akt 37 1747 (småskalig översiktskarta). Lantmäteriets arkiv.

Ekonomiska kartan över Björksta: 1907, 1961, 1990. Lantmäteriverkets arkiv.

Fornminnesregistret, Länsstyrelsen, Västmanland.

Husförhörslängder för Björksta 1687-1819. Mikrofilm. Västerås Stadsbibliotek.

Landskapshandlingar, Västmanland, 1540-1640. Mikrofilm. Västerås Stadsbibliotek.

Ortnamnsarkivet, Uppsala: Data om Hallsta.

Älvsborgs Lösen 1571 och 1616. Mikrofilm. Västerås Stadsbibliotek.

Almqvist, J.E. 1960. Herrgårdarna i Sverige under reformationstiden (1523-1611). Stockholm.

Grau, O. 1754 (1904 års upplaga). Beskrifning Öfwer Wästmanland. Västerås.

Kulturhistorisk byggnadsinventering i Björksta-Kungsåra. 1988. Västmanlands läns museum.

Ståhl, H. 1985. Ortnamn i Västmanland. Kristianstad.

Svensk Diplomatarium 1361 och 1401. Västmanlands fornminnesförening. 1884. Skattelängd för östra Västmanland av år 1371. Årsskiftet.

Mårtagården - en kaptensgård på västkusten

Mårtagården i Halland, är en typisk gård på västkusten. En ensamgård med boskapsskötsel som huvudsaklig försörjning. Mårtagården ägs idag av en stiftelse som visar gården som den var under sin storhetstid, som kaptensgård på 1700-talet. Markerna brukas nu av en arrendator. Så var det på Mårtagården också på 1700- och 1800-talen. Eftersom inkomsterna från jordbruket var magra på 1700-talet, blev flera av bönderna skeppare. Efter en lyckad handelsseglats till Medelhavet på 1770- talet, kunde Mårtagårdens ägare bygga om med nytt manhus och ladugård. Mårtagården är en av många gårdar, som byggdes om till små herrgårdar, även om de inte hade mer marker än de vanliga bondgårdarna i bygden.

Med utgångspunkt från sockenkartan från 1770, den äldsta kartan som finns för Mårtagården, kan man se att Mårtagården var ensamgård och brukade ett inägogärde gemensamt med fyra andra gårdar, som alla låg utspridda i inägomarkens periferi. Invid Mårtagården fanns två kålgårdar och en liten kalvhage. Åkermarken var belägen på de högre partierna. Åkerstyckena var centralt placerade mellan de utspridda gårdarna. Åkermarken brukades i ensäde, så att all åker såddes varje år. Dessutom fanns två särhägnade åkrar, intagor, i inägomarkens västra del. Den södra delen av inägorna brukades framför allt som ängsmark. Utmarken var belägen väster om inägorna i ett bergigt område.

Sockenkarta 1770-76, historiskt kartöverlägg

1. Gårdstomt 2. Inägor 3, 7. Ängsmark 4. Fägatan 5. Kvarnlyckan 6. Översilningsäng 8. Väderkvarnsplats

Laga Skifteskarta 1860-64, historiskt kartöverlägg

1. Gårdstomt 2. Inägor 3, 7. Ängsmark 4. Fägatan 5. Kvarnlyckan 6. Översilningsäng

Gård och trädgård

Mårtagården var en kringbyggd gård (1), men saknar idag den norra längan. Manhuset uppfördes 1780. Det är en framkammarstuga, byggd av timmer med locklistpanel. På 1800-talet var huset rödmålat, men är nu målat med vit oljefärg. Gårdsplanen, som ursprungligen var stenlagd, är idag överväxt med gräs. Söder om Mårtagården finns en trädgård med fruktträd och blomsterrabatter med vildtulpan. Trädgården är inhägnad av stengärdesgård, men finns inte markerad som trädgård på någon av skifteskartorna. I landsbeskrivningen från 1729, nämns ingen trägård, men en kålgård som är omgärdad av stengärdesgård. Denna kan alltså vara identisk med trädgården. Längs uppfartsvägen till gården växer 90-åriga popplar som beskars kraftigt 1995.

Ekonomisk karta 1990-tal

1. Gårdstomt 2. Inägor 3. Ängsmark 4. Fägatan 5. Kvarnlyckan 6. Översilningsäng 7. Ängsmark 8. Väderkvarnsplats

Marken i söder

På 1700-talet var området söder om Mårtagården framför allt ängsmark med inslag av åker (2). Vid tiden för laga skifte, 1860, hade nästan hela detta markområde plöjts till åker och området brukades som åker under 1900-talet. I sydväst finns det kvar en inhägnad äng och två beteshagar. Sydost om Mårtagården finns en torrängsbacke som varit ängsmark sedan den första karteringen 1770. Denna äng har idag en, för trakten, ovanligt rik flora med arter som vårvicker, backnejlika, backglim och rockentrav (3). I ängens östra del har ängsfloran gått förlorad för en tomtmark som togs i anspråk 1960.

Några gamla hägnader finns kvar i den södra delen av Mårtagården, till exempel stenmuren som avgränsade inägorna mot utmarken i väster. Mitt i denna mur leder en fägata från Mårtagården ut i betesmarken (4). Fägatan finns delvis markerad på den äldsta kartan. På lagaskifteskartan leder den då något utbyggda fägatan till en inhägnad beteshage i den tidigare utmarken. Hela utmarken inhägnades vid 1800-talets mitt till flera särhägnade beteshagar, antagligen för att nyttja betet bättre. Fler stenmurar finns idag i området. De byggdes troligen efter laga skiftet, eftersom de inte syns på någon av skifteskartorna. Utmarken är idag skogsmark.

Strax sydost om Mårtagården, på en liten höjd, finns ett skifte som benämns Kvarnlyckan (5) på laga skifteskartan från 1860. Där fanns troligen två väderkvarnar. Idag finns inga tydliga spår av kvarnarna, men grunderna kan finnas under de uppslängda röjningstenarna på åkerholmen. Längs fastighetsgränsen i sydost fanns tre hus markerade på 1770- talskartan. 1860-talskartan visar bara ett hus på samma plats och två nytillkomna hus. Norr om dessa hus låg, längs gränsen mot utmarken, ytterligare två gårdar som ingått i hägnadslaget. Den norra av dessa gårdar fanns kvar till 1960-talet, medan den södra flyttades i samband med det laga skiftet. Längst i väster på inägomarken finns idag ett stycke mark som har blivit översilningsäng (6), där man har noterat karaktärsarter som darrgräs och kärrsälting.

Marken i norr och nordost

Hela det norra området var ängsmark på 1700-talet, men odlades upp under 1800-talet (7). En större åkerholme finns kvar, som en rest av den tidigare markanvändningen. Den kan ha bevarat en del av ängsmarksfloran. På 1700- talet gick det en väg tvärs över marken i nordvästsydöstlig riktning. Vägen togs ur bruk redan före laga skiftet och idag syns den inte, men skiftesgränserna har samma sträckning. Den stenmur som begränsar dagens jordbruksmark mot norr, löper troligen längs den gamla by- och ingägomarksgränsen.

En stor del av marken i nordost var åker på 1700-talet. Efter laga skiftet 1860 användes bara ett mindre markområde, längs den dåvarande vägen som ängsmark. Då låg där också en väderkvarn (8), som man nu inte kan se några lämningar av eftersom området är bebyggt med småhus.

Källor

Sockenkarta 1770-76. Lantmäteriet, Halmstad.

Laga skifteskarta 1860-64, akt M46-1:8. Lantmäteriet, Halmstad.

Bygd att bevara. 1987. Program för kulturminnesvård. Kungsbacka kommun.

Sahlgren, J. 1950. Ortnamnen i Halland. Lund.

Bengtsson, S. 1984. Hallands landsbeskrivning 1729. Halmstad.

Åbyn - en älvdalsby

Åbyn är en representant för mellersta Norrlands stora älvdalsbyar. Trakten blev bebyggd på 1500-talet och från 1600-talet finns uppgifter om tio bönder i denna by. En geometrisk avmätning gjordes för byn 1772 och storskifte genomfördes 1822. Det som sedermera blev de tre bydelarna Norra Åbyn, Nedre Åbyn och Södra Åbyn hade 48 brukare efter laga skiftet 1869. Gårdsbebyggelsen låg i typisk lidläge, på gränsen mellan de obrukbara bergssluttningarna och sedimentjordarna längs med sjön. Åbyns inägomark låg i ett gemensamt gärde, med en ängslada till varje ängslycka. Åkrarna låg utspridda som fyrkantiga tegar i ängsmarken. Troligen avgränsades inägogärdet av diken men vi saknar skriftliga eller bevarade belägg för detta. Utmarkerna låg i skogen mot öster dit en fägata ledde ut djuren på bete. Markerna närmast stränderna nyttjades till slåtter. Till Åbyn hörde en burkvarn och sju skvaltkvarnar och man odlade och beredde både lin och hampa i byn.

Geometrisk avmätning 1772, historiskt kartöverlägg

1. Bytomt 2. Åkergärdet 3. Äng som idag år betesmark

Laga skifteskarta 1869, historiskt kartöverlägg

1. Bytomt 2. Åkergärdet

Ekonomisk karta 1958

1. Bytomt 2. Åkergärdet 3. Äng som idag är betesmark 4. Rundlogen 5. Hamptjärn

Gårdarna

På den del av Norra Åbyn som kartutsnittet visar, syns de två gårdar som fanns här vid den geometriska avmätningen 1772 (1). Vid storskiftet 1822 har de två gårdarna fortfarande samma läge, men 1872 då laga skifte förrättades blev bara den södra av gårdarna kvar på ursprungsplatsen. Den norra gården flyttas österut, mot utmarken, där också den andra gården är belägen idag.

Åkergärdet

På 1700-talskartan ligger de blockformiga åkerstyckena i ett ängs- och åkergärde (2), som är gemensamt för de två gårdarna. Åkern brukades i ensäde, vilket var vanligast i trakten, även om tvåsäde förekom i Burträskområdet. Förmodligen var inägomarken inhägnad med diken. I öster gränsar åkergärdet mot utmarken och en fägata ledde ut djuren på skogen. Ganska nära bebyggelsen, vid fägatans början, låg sommarladugårdarna. Fägatan är synlig på 1772 års karta. Vid tiden för storskiftet 1822, hade åkerformerna ändrats något, men arealen är i stort sett densamma. I slutet av 1800-talet, då de två gårdarna har flyttats mot skogsbrynet i öster, har nästan hela det gamla inägogärdet odlats upp, liksom stora delar av slåttermarkerna längs med stranden. Idag finns bara några få av de gamla ängsladorna kvar som spår av ängsskötseln.

Det finns fortfarande kvar en värdefull betesmark (3), tidigare ängsmark, kring den norra av gårdarna. Denna mark har lång hävdkontinuitet och har aldrig varit upplöjd. Vegetationen är till största delen en tuvtåteläng med stort inslag av stagg. Ovanliga arter i betesmarken är blekstarr, tätört, grönkulla och låsbräken. I hagen finns en rundloge kvar från 1800-talets första hälft (4). Den smala remsa av slåtteräng, som finns längs med sjöstranden, slås inte längre. Längs de få kvarvarande åkerdikena och vägrenarna, finns rester av ängsflora som kan gynnas genom slåtter.

Någon gång mellan karteringarna 1772 och 1822 anlades den nuvarande vägen, som går parallellt med sjön och strax väster om gårdarna. På senare tid har den rätats något och en flera hundra meter lång björkallé planterades på 1950-talet.

Av Åbyns burkvarn, med tjugofem delägare, och de sju skvaltkvarnarna, finns bara ortnamnen kvar. Kvarnbäcken återfinns i Södra Åbyn och rinner fram till Kvarnbacken. Av hägnaden kring inägogärdet finns inga rester. Den långgärdesgård som avgränsade slåttermarken längs sjöstranden är också helt bortodlad idag. De diken som skiljde åkertegarna åt gjordes i de flesta fall om till täckdiken i slutet av 1800-talet. I Åbyn odlades lin och hampa vilket namnen Övre och Nedre Hamptjärn minner om och vi vet att sjöarna användes som linsänke (5).

Källor

Geometrisk avmätning 1772. Lantmäteriet, Umeå.

Storskifteskarta1822. Lantmäteriet, Umeå.

Laga skifteskarta 1869. Lantmäteriet, Umeå.

Historiska kartöverlägg till ovanstående tre kartor. Arbetsmaterial. Länsstyrelsen i Västerbottens län, Umeå.

Länsstyrelsen i Västerbottens län. Ängs- och hagmarksinventering.

Länsstyrelsen i Västerbottens län. Kulturmiljövårdsprogram. (Opubl.)

Länsstyrelsen i Västerbottens län. 1996. Odlingslandskapets natur- och kulturvärden. Åbyn.

Bjälebo - en by i skogsbygd

Bjälebo i Kalmar län, är en typisk by i södra Sveriges skogsbygd, där småbyar som Bjälebo var vanliga. I skogsbygden dominerade boskapsskötsel och ängen upptog betydligt större areal än åkern. De många inlagorna i utmarken, liksom en notering av lantmätaren om brist på virke vid storskiftesförrättningen 1778, tyder på att det var mycket viktigt med svedjning i skogen. Skogsbristen är en anledning till att gärdesgårdarna vanligen är byggda av sten. Trots att man genomförde laga skifte, märks inte detta särskilt påtagligt i landskapet, då bebyggelsen även efter skiftet är samlad i byar.

Bjälebo har enligt skriftliga uppgifter funnits sedan 1500-talet, vilket även efterledenbo i namnet styrker. Redan då var Bjälebo en by som bestod av två hemman, ett sämjehemman och ett som låg under säteriet Bråhult. Vid karteringen 1654 framgår att många gårdar i Bråbygden hade samfällt utmarksbete. Först vid 1700-talets slut var Bjälebo helt självständigt och bestod då av två kronoskattehemman. Bybebyggelsen låg i västra delen av inägogärdet, i två grupper om åtta bostadshus och elva ekonomibyggnader. Åborna var nitton till antalet och bodde alltså minst två i varje hus, vilket visar att varje bonde hade en liten enhet. De flesta hägnader i Bjälebo var av trä, trots lantmätarens uppgift om virkesbrist i bygden på 1700-talet, men Bjälebo hade ovanligt stora utmarker. Därtill fanns två soldattorp i Bjälebo och till byn hörde sju skvaltkvarnar och två sågkvarnar.

Ekonomisk karta 1982 med storskifteskarta från 1778 som historiskt överlägg

1. Bytomt 2. Storgärdet 3. Lyckor 4, 5. Ängslada 6. Fägatan 7. Skvaltkvarnar 8. Betesmark 9. Utmarken 10. Sågkvarnen

Gård

Den nuvarande gården Bjälebo ligger på en gårdstomt (l) till ett av de ursprungliga hemmanen. De två tidigare gårdstomterna är ännu lätt urskiljbara i landskapet.

Inägomarken

Bjälebo hade ett särhägnat inägogärde som låg direkt öster om bebyggelsen (2). Troligen sådde man hela åkerarealen varje år. Både ensäde och tresäde förekom i trakten, men enligt uppgifter från 1774 var tresäde vanligast. Bjälebo hade dock endast ett inägogärde och för trakten mycket stora betesmarker, varför god tillgång på den nödvändiga gödseln kanske gjorde att man inte införde tresäde. Under 1700-talet särhägnades ett antal åker- och ängslyckor i utmarken närmast gårdarna (3). Bara två ängslador finns ännu kvar trots att det byggdes en lada till varje ängslycka (4, 5). Ängsmarkerna var inhägnade med trägärdesgårdar. Idag är trägärdesgårdarna restaurerade. Det fanns endast ett fåtal korta stenmurar i Bjälebo, trots att det är gott om odlingsrösen i markerna. De många inlagorna i utmarken gjorde att fägatan blev hela 500 meter lång, kantad av trägärdesgård (6). Fägatan utgör idag stora vägen förbi Bjälebo och har delvis fortfarande hägnader av trä. Vid inägogränsen i norr finns ännu spår i ån efter de sju skvaltkvarnarna (7).

I det gamla inägogärdet, på tidigare ängs- och åkermark, finns idag flera områden med värdefulla betesmarker som även innehåller många hamlade askar (8). Betesmarksfloran består av stagg, solvända, kattfot, jungrulin, knägräs med flera. Ett mindre område som betas idag är beläget på tidigare ängsmark och floran skulle gynnas av slåtter. Arter som förekommer är liten blåklocka, vårbrodd, darrgräs och knägräs.

Utmarken

Översiktskartan från 1654 visar att flera gårdar hade gemensam betesmark. Då fanns ännu inga inlagor i utmarken, dessa tillkom först under 1700-talet. Ofta var det fråga om svedjning av skogen för att få tillgång till nya ängs- och åkerlyckor. Den gamla utmarken (9) används ännu idag som skogsbete och består av gles, luckig tallskog med inslag av gran, asp, björk och ek. Örter som förekommer är liten blåklocka, daggkåpa, gökärt, gullviva, bockrot, blåsuga och skogsklöver. Vid gränsen mellan inägor och utmark i öster, där fägatan slutade invid bäcken, låg sågkvarnen på 1800-talet. På samma plats där den ännu idag står kvar intakt (10).

Lantmätaren, som på 1700-talet påtalade bristen på virke, nämner inget om de spår vi idag kan se av kolmilor och tjärtillverkning. Verksamheter som även de slukade trä. En annan aktivitet som har lämnat spår är järnframställning. Slaggvarparna i området är lämningar efter smidesjärnsproduktion från järnålder eller medeltid.

Källor

Geometrisk avmätning 1654. Lantmäteriet, Kalmar.

Storskifteskarta över inägor 1778. Lantmäteriet, Kalmar.

Storskifteskarta över skog 1778-79. Lantmäteriet, Kalmar.

Historiskt kartöverlägg till Storskifteskartorna 1778.

Fornminnesregistret. Länsstyrelsen i Kalmar län.

Riksantikvarieämbetet. 1994. Fältbesiktning av agrara miljöer. GAD.

Almqvist, J.A. 1976. Frälsegodsen i Sverige under stormaktstiden IV:3. Stockholm.

Aronsson, M. 1979. Slåtter- och betesmarker i äldre odlingslandskapet. Bygd och natur. Årsbok.

Carlsson, C.A. 1900. Anteckningar om Kristdala socken.

Craelius, M.G. 1774. Försök till ett landskaps beskrivning. Kalmar.

Pamp, B. 1988. Ortnamnen i Sverige. Lund.

Strid, J.P. 1993. Kulturlandskapets språkliga dimension. Uppsala.

Övre Ögården - en medeltida ödegård

Övre Ögården är typisk för västra Värmlands skogsbygd. Gården var sedan tidig medeltid en ensamgård och först i senmedeltid övergavs den. Ödeläggelse av gårdar i västra Värmland skedde oftast i senmedeltid och är en ovanligt sen företeelse, jämfört med övriga Sverige, där 1300-talet var ödeläggelsetid.

Övre Ögården ligger i en osammanhängande odlingsbygd som är karakteristisk för västra Värmland. Traktens utspridda ensamgårdar är ofta av medeltida ursprung. Denna spridning av gårdarna har en natur- och brukningsanpassad lokalisering, och är inte en följd av det laga skiftet, som var vanligt i resten av landet. Jordbruksmarkerna längs älvarna i Värmland var organiserade så att åkrarna och bebyggelsen låg på de högre partierna mot uppströmsdelen av älvsträndernas näs. De låglänta och ofta översvämmade nedströmsslänterna utnyttjades som slåttermark. På de omgivande moränmarkerna fanns skogsbetena. Slåtterängar fanns även i utmarken.

Geometrisk avmätning 1642

1. Gårdstomt Ögården 2. Gårdstomt Dusserud 3. Fägator

Storskifteskarta 1774. 3. Fägator

Ögården (1) var en av tre ödegårdar, som är markerade på den geometriska kartan från 1642. Två av ödegårdarna brukades under Dusserud (2) på 1600- talet, Ögården och nuvarande Kärret. Ingen av ödegårdarna är vid denna tid bebyggda, men på platsen för Ödegården finns på kartan det gamla gårdsnamnet Torsseröd angivet. Ödegården bör alltså ha övergivits ganska kort före kartans tillkomst. Endast Dusserud är bebyggt vid denna tid och Dusserud brukar de två ödegårdarnas inägogärden. Markerna består främst av äng med mycket träd enligt kartan från 1642. På Dusseruds gärde fanns dessutom ett antal mindre åkrar. Gärdena var enligt kartan inhägnade med trägärdesgårdar. Skogsområdet mellan gärdena nyttjades som betesmark.

Storskiftet, 1774, blev ovanligt väl genomfört i denna trakt så att ägorna här faktiskt blev samlade till en plats för varje gård. Namnet Torsseröd har försvunnit från kartan. Ögården är fortfarande en ödegård. På storskifteskartan syns att Dusseruds inägogärde har lagts samman med ögårdens inägor till ett gemensamt gärde. En kraftig uppodling av ängsmarken har skett och betesmaken mellan gårdarna har inhägnats. Brukarförhållandena med den andra gården Kärret och Dusserud verkar vara oförändrade på storskifteskartan.

Under 1800-talet har ett flertal hemmansklyvningar skett och de medeltida ödegårdarna har åter bebyggts. På häradskartan från 1883 kan du se att Kärret har blivit en egen gårdsenhet och ögården är sedan 1819 bebyggd med två gårdar. Inägomarkens areal har minskat något sedan storskiftet och består på 1800-talets slut endast av åkermark. Mellan Ögården och Dusserud finns fortfarande betesmark av hagmarkskaraktär, men mycket av den tidigare mer öppna utmarken har blivit skogbeväxt.

Häradskarta 1883-95

1. Gårdstomt 2. Åkergärdet 3. Fägator 4. Skvaltkvarn

Ekonomisk karta 1964

1. Gårdstomt 2. Åkergärdet 3. Fägator

Gård och trädgård

Ögården återuppstod som gård och självständig brukningsenhet 1819 och bebyggdes med två gårdar. På den ekonomiska kartan från 1964 anges Ögården med i stort sett samma areal åker som vid 1800-talets slut, med relativt öppna hagmarker runt omkring. Mangårdsbyggnaden förklarades som byggnadsminne på 1960-talet, men har inte varit bebodd på 40 år. Markerna brukas idag av en arrendator på musealt vis med hästdragen plog. Invid gården finns en fruktträdgård som dock inte är belagd på någon av de äldre kartorna. Kring gårdstunet har trägärdesgården återuppförts.

I skogen strax norr om Ögården är namnet Tjärugnsåsen utsatt på ekonomiska kartan. Det tyder på tjärtillverkning, troligen någon gång på 1800-talet. Söder om Dusserud, vid Dammtjärnens utlopp finns en samfällighet som indikerar platsen för en skvaltkvarn. Läget syns även på häradskartan i form av en mindre avsnörpt damm (4). Vägarna i området, som finns utmärkta först på häradskartan, har samma sträckning på 1960-talskartan. En jämförelse mellan de båda kartorna visar på mycket lika förhållanden, bortsett från att skogen dominerar den mark som inte längre är åker på 1960-talskartan. Gränserna som tidigare markerades med trägärdesgårdar är idag oinhägnade. Det är bara åkern närmast gården som har inhägnats med en ny trägärdesgård.

Källor

Geometrisk avmätning 1642. Lantmäteriet, Kalmar.

Storskifteskarta 1774. Lantmäteriet, Kalmar.

Häradskarta 1883-1895. Lantmäteriet, Kalmar.

Ekonomisk karta 1964. Lantmäteriet, Kalmar.