VäxtEko


Tidskrift/serie:
Utgivare: Jordbruksverket (SJV)
Utgivningsår: 1998
Författare: Svala C., Nyman Nilsson M.
Ingår i: Skötselhandbok för gårdens natur- och kulturvärden
Titel: Trädgård
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare
Nummer (ISBN, ISSN): ISBN 9188264-20-3

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.
OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats.
OBS! Detta material är producerat inom det svenska miljöprogrammet för jordbruket, vilket finansieras gemensamt av skattemedel från Sverige och EU.

Trädgård

Catharina Svala och Maria Nyman Nilsson

Växtligheten kring gården utgör en del av den biologiska mångfalden. Det gäller såväl de kulturväxter som människan planterat, som de växter som vandrat in från omgivningarna. Trädgårdens form och struktur och dess kulturväxter, en del kanske med lång odlingstradition i Sverige, är en viktig del av vårt kulturarv. Kulturväxter som inte längre finns att få tag på i handeln kan finnas kvar i trädgården och har omsorgsfullt vårdats av flera generationer boende på gården.

För vilda växter och djur kan gårdsmiljöerna med sina trädgårdar och byggnader fungera som oaser i ett i övrigt intensivt utnyttjat odlingslandskap. Det gäller inte minst i slättbygder. Fåglar, insekter, ödlor och paddor är några av de djur som söker sig till gårdsmiljöerna. Trädgården kan fungera som reträttplats för djur, under de perioder åkern i den omgivande miljön inte ger tillräckligt med skydd och föda. Det gäller bl.a. insekter som pollinerar vissa grödor och rovinsekter som lever på skadeinsekter. En varierad och innehållsrik trädgård kan således utgöra en resurs för jordbruksdriften.

Historia

Någon gång under vikingatiden (800 - 1050 e. Kr.) började man skilja på åkerodling och odling i gårdar - inhägnade land nära eller på gårdstomten. På åkrarna odlades rovor, bondbönor, lin hampa m.m. I de inhägnade gårdarna - våra första köksträdgårdar - odlades kål, lök och kvanne. Medeltida belägg för odling i speciella gårdar finns i Magnus Erikssons allmänna landslag från år 1347 och i Kristoffers allmänna landslag från år 1442. Här omnämns den strukturella indelningen av odlingarna i trädgård (fruktträd), kålgård (kål, ärtor, bondbönor m.m.), örtagård (krydd- och medicinalväxter, blommor) och humlegård (humle). Enbart nyttoväxter odlades.

En trädgård kan se ut på många sätt och kan vara ett värdefullt kulturarv. Både gamla och nya trädgårdar kan i stor utsträckning bidra till den biologiska mångfalden. Bråbygden, Småland. 1997. Foto: Lennart Svedlund/Jordbruksverket.

De medeltida klostren kom att betyda mycket för trädgårdskulturens utveckling, både vad gäller trädgårdarnas stilmässiga drag, växtmaterial och kunskaper om odling. Klostergården med sin korsformade plan har fungerat som förebild för många senare trädgårdsstilar. Med klostren introducerades en rad kulturväxter till Norden.

Under reformationen och Vasakungarnas tid började man anlägga renässansens samlade trädgård i Sverige. Då fördes kålgård, fruktträdgård och örtagård samman till en samlad trädgård. Bara humlegården låg för sig. Renässansträdgården är symmetrisk och idealformen är kvadraten. Kvadraten indelades i kvarter. I kvarterens kanter planterades fruktträd och bärbuskar. Denna tidiga form av trädgård togs sedan upp på prästgårdar och vid bondgårdar. Den blev en av förebilderna för den folkliga trädgårdsstil som det fortfarande finns spår av i många trädgårdar.

I stormaktstidens Sverige under 1600-talet, växte många gods och herrgårdar fram. Här anammades högsta mode av stilmässiga idéer från Europa och prydnadsväxter gjorde sitt intåg. I och med det fick trädgårdskulturen ett enormt uppsving. Högsta mode vid denna tid var renässansens stildrag. Något senare kom barocken att bli den populära stilen. Även detta stildrag kännetecknas av symmetri, men viktigt är också de långa perspektiven i huvudaxeln genom anläggningen, och den vida utsikten mot "fjärran". Klippta häckar och alléer används som inramande element. I såväl renässans som barock har huset en central placering och den vilda naturen utestängs. Avdelningen för köksväxter och fruktträd lades för sig, bakom häckar och murar. Som en reaktion mot de symmetriska och stela stildragen kom den engelska landskapsträdgården att bli populär under 1700- talets senare del. Naturen och det vilda stod som förebild och skulle släppas in i trädgården. Slingrande gångar, stora gräsytor och lummiga träddungar är typiska inslag i landskapsträdgården. Under 1800-talets andra hälft växte den tyska stilen fram med droppformade gräsytor, rundlar och rabatter med blommor i kontrasterande färger och former, träd med hängande växtsätt m.m.

Bland bönderna var trädgårdsodlingen av liten omfattning ända fram till 1800-talets början. Stora regionala skillnader fanns naturligtvis. Bland allmogen utgjorde istället bruket av den träd- och buskbärande ängen en viss form av tidig trädgårdskultur. På denna ängstyp gjordes ett medvetet urval av vilda buskar och träd nyttiga i hushållet och dessa sköttes och skördades. På de håll i Sverige där detta ängsbruk varit speciellt utbrett och pågått in i sen tid, visar det sig att trädgårdsbruket har anammats sent. Det antyder att den träd- och buskbärande ängen i viss mån ersatte behovet av trädgårdsodling. Efter hand planterade man dock in vildaplar i inhägnade gårdar vid husen i byarna. Man ympade bättre sorter på träden. I kålgårdar odlade man grönsaker och i mullbänken utmed huset odlades medicinalväxter, kryddor och biväxter. I mullbänken kunde bistockar placeras.

Den av medeltiden präglade uppdelningen i fruktträdgård, kålgård, örtagård och humlegård levde kvar i oförändrad form mycket länge bland allmogen. Trädgård som samlat begrepp, med både fruktträd, blomsterrabatter, grönsaksland och gräsmattor, introducerades hos allmogen i Syd- och Mellansverige först under andra halvan av 1800-talet. I Norrland dröjde det i allmänhet ännu längre. På vissa håll ända till mitten av 1900-talet.

Skiftesreformerna innebar att gårdarna flyttades ut från bykärnorna. Nu gavs det möjligheter till enskilda initiativ och utrymme för att skapa en samlad trädgård vid gården. En annan viktig faktor för trädgårdsodlandet var den upplysningsverksamhet som bedrevs av de, vid 1800-talets början, nybildade hushållningssällskapen och senare också trädgårdsföreningarna. På 1870-talet inrättades tjänster för länsträdgårdsmästare som bl.a. ritade trädgårdar. Hushållningssällskapen förmedlade kunskap, bedrev försöksodling och delade ut fruktträd och bärbuskar direkt till bönderna. Trädgårdsodling blev också en del av skolundervisningen och vid de nya folkskolorna anlades skolträdgårdar.

Allmogeträdgårdarna har influerats indirekt av herrgårdarnas och slottens trädgårdskultur, med prästgårdarna som förmedlande länk. Stildrag från olika epoker lånades och kombinerades i allmogeträdgårdarna. Barockens perspektiv kunde i allmogeträdgården exempelvis ta sig uttryck i en gång genom trädgården som slutade vid en syrenberså. Buxbomskantade blomsterrabatter förekom i Skåne, också med förebild i barocken. En s.k. solrundning - en rund blomsterrabatt framför huset - blev vanligt i den skånska allmogeträdgården. I likhet med klosterträdgårdarna, var allmogens köksträdgårdar uppdelade i funktionella fyrkantiga bäddar.

Glansperioden för allmogeträdgården i vidare bemärkelse är det sena 1800-talet, sekelskiftet och några decennier in på 1900-talet. Fruktträd, syrénbersåer, stenpartier, prunkande rabatter och gräsmattor gjorde trädgårdarna innehållsrika. Även vid de små torpen, som under 1800-talet anlades på tidigare utmark, förekom dessa element. Även om nyttoaspekterna fortfarande var tydliga i valet av växter, så kom nu prydnadsväxterna att ingå som en viktig del i trädgårdarna. Många nya växter prövades och befästes i vår kultur. Det är nu som många av våra klassiska "mormorsväxter" sätter sin prägel på allmogeträdgården eller torpträdgården. Kring sekelskiftet och några årtionden framåt var växtsortimentet som störst. Sorturvalet av grönsaker, frukt och bär var också som störst. Lokala sorter odlades fortfarande i stor utsträckning, men dessutom kom en mängd nya förädlade sorter.

Under 1900-talet har trädgårdens betydelse successivt minskat som försörjningskälla för gårdens hushåll. Istället för nyttoväxter som frukt, bär och grönsaker, har nya prydnadsväxter som gullregn, japanskt körsbär, städsegröna cypresser och barrväxter introducerats och kommit att dominera trädgårdarna. Lättskötta och rationella trädgårdar har eftersträvats. Gamla träd från förra seklet har inte ersatts med nya. Gräsytorna har blivit större och anpassats till åkgräsklippare. Prunkande blomsterrabatter har lagts igen. Ändå kan man i vissa trädgårdar fortfarande finna rester av former och växter från äldre tider. Gamla gångar kan skönjas i gräsmattorna, bersåerna har förvandlats till stora buskage, gamla håliga fruktträd kan stå kvar, vissa långlivade perenner kan finnas kvar i rabatterna.

Sorturvalet av frukt, grönsaker och rotfrukter har minskat kraftigt. Idag är det Nordiska Genbanken med huvudsäte i Alnarp som samlar in, bevarar och dokumenterar de i Norden förädlade sorterna av jordbruks- och trädgårdsväxter samt gamla lantsorter. I s.k. klonarkiv på olika ställen i landet finns samlingar av bl.a. fruktträd, bärbuskar, rabarber och humle. Sorterna är uppkomna och härstammar från en viss region eller har lång lokal odlingstradition. Även föreningen Sesam verkar för att bevara den gentetiska mångfalden och stimulera till odling av trädgårdens och åkerns växter.

Trädgårdens olika delar med karaktärsarter

Gräsmattan

De tidigaste formerna av anlagda gräsmattor i trädgården var enkla rundlar och lister mellan gångar och rabatter. Trots att dess gräsmattor var små slogs de med lie och gräset togs tillvara som foder. De större sammanhängande gräsmattorna, som blev vanliga i allmogeträdgårdar först under 1800-talets senare del, slogs också med lie eller betades av lättare djur som får och ungdjur. Gräsmatta och planteringar gick inte att sammanföra med mindre än att planteringarna skyddades mot djurens betning och intrång. Visserligen var gräsklipparen redan uppfunnen på 1700-talet, men utgjorde än så länge en exklusiv vara för den vanlige bonden.

I gamla gräsmattor, som under lång tid inte gödslats eller behandlats med kemisk bekämpning, kan artrikedomen ibland vara förvånansvärt hög med en rad olika arter av gräs och örter. Mattbildande gräs är rödven och rödsvingel. Andra gräsarter som kan dyka upp är losta-arter och darrgräs. På näringsrik mark kan hundäxing, knylhavre och andra storvuxna gräs bli dominerade. I torra, sandiga lägen trivs istället knippfryle, fårsvingel och olika starr-arter. Vitklöver finns ofta i stor mängd i gräsmattor. Den användes tidigt som komplement i gräsmattan och ibland som dominerande art i lister runt grönsakssängarna. Vid större gårdar anlade man under slutet av 1800-talet gräsmattor med importerat frö där det ingick ett antal speciella arter, t.ex. parkgröe, hårdsvingel, skuggsvingel, vitfryle och storfryle. Många olika växter har sökt sig in i gräsmattan från omgivningen. Mossor är vanliga om än inte alltid uppskattade.

Många ängs- och hagmarksväxter förekommer i äldre gräsmattor. Exempel är röllika, violer, gullviva, olika klöverarter, fibblor, brunört, revsmörblomma, blodrot, käringtand, gökärt, teveronika, prästkrage och blåklocka. I gräsmattans ytterområden kan påskliljor, tulpaner, narcisser och pärlhyacint finnas. I södra Sverige kan tusenskönan bilda "vita hav" i gräsmattan. Under träden och buskarna trivs många vårblommor, såväl vilda som odlade. Om marken rensas från löv brukar scilla, vintergäck, vårlök, snödroppe, krokus och vildtulpan breda ut sig. Får löven ligga kvar trivs blåsippa, vitsippa, gulsippa, svalört och liljekonvalj.

Fruktträd

Från början fanns vildaplar i lövängarna, vilka gynnades och skördades. Vildaplarna flyttades sedan in i speciella trädgårdar vid bebyggelsen. När trädgård som ett samlat begrepp blev vanligare vid 1800-talets senare del placerades fruktträden till en början i en egen avdelning. Det är först på 1900-talet som frukträden placerades som enskilda element i trädgården.

Fram till mitten av 1800-talet fanns vanligtvis bara rotäkta sorter av körsbär, plommon och krikon bland allmogen. Rotäkta sorter av plommon som förekom var det allmänna gula plommonet och mälarplommon. Surkörsbär som klarbär och brunkörsbär samt sötkörsbär eller fågelbär odlades. Ympade äppelträd förekom men de flesta äppelsorterna var uppkomna från kärnsådd av sötäpplen. Frukten från kärnsådda äppelträd blev dock oftast av dålig kvalitet. Tack vare hushållningssällskapens och länsträdgårdsmästarnas undervisning blev det allt vanligare med ympning under slutet av 1800-talet. Äppelträden blev populära, när sorterna nu var av betydligt högre kvalitet. Gamla klassiska äppelsorter var Melonäpple, Oranie, Vitgylling, Grågylling, Röd astrakan och Röd höstkalvill. Herrgårdssorter som exempelvis Åkerö- och Kavlåsäpple, Hofsta- och Fulleröpäron och Blått herreplommon spreds med ympkvistar från herrgårdar till bönderna i omgivningarna.

Buskar, häckar och bersåer

Vildväxande buskar kring gårdarna, som sälg, hassel och nyponros i södra Sverige, gynnades och utnyttjades förr. Medvetet planerade buskage i trädgården blev vanliga först vid 1800-talets senare del.

Buskar som t.ex. syren, schersmin, snöbär, liguster, spireabok och avenbok användes för att skapa rum. Det mest spännande av dessa rum var bersån som blev ett uppskattat folkligt trädgårdselement i både stora och små trädgårdar över hela landet. Idén var hämtad från de lövsalar av olika slag som sedan länge fanns i parker och slottsträdgårdar. Häckar användes för att rama in och begränsa olika ytor och delar av trädgården. Under 1900-talet ökade växtsortimentet ytterligare med forsytia, gullregn, höstsyren och andra blommande buskar. Vid mitten av vårt sekel kompletterades de blommande buskagen alltmer av vintergröna barrsortiment. Idegran och buxbom har dock funnits sedan länge i de sydsvenska gårdarna liksom gran lite längre norrut.

Bärbuskar började odlas mer allmänt i trädgårdarna i slutet av 1800-talet när sockret blev billigare. Krusbär blev speciellt populära. De gamla sorterna var stora och söta, men mjöldaggen kom att slå ut många av de godaste sorterna. Röda vinbär var vanliga i södra Sverige, medan svarta vinbär var vanligare längre norrut. Berberis eller surtorn var tidigare också en vanlig buske i trädgårdarna, men när det blev känt att busken är mellanvärd för svartrost på vete påbjöds utrotning. Bären är mycket C-vitaminrika - vilket var en viktig egenskap med tanke på skörbjugg. Hallon blev vanligt i allmogens trädgårdar först under 1900-talet, liksom jordgubbar. Parksmultron odlades tidigare än jordgubbar och kan finnas kvar i gamla trädgårdar och vid torpruiner.

Grönsaker, kryddväxter och medicinalväxter

Grönsaker, krydd- och medicinalväxter odlades förr i särskilda inhägnade gårdar - kål-, örta-, krydd- och humlegårdar. Begreppet kål i kålgård kan också ha syftat på grönsaksodling överhuvudtaget. Mullbänken invid husväggen var växtplats för krydd-, medicinal- och biväxter samt kanske någon växt till lyst. Under 1800-talets senare del började man odla alla nyttoväxter i en och samma del av trädgården. Humlegården placerades dock ofta för sig.

De allra första grönsakerna som odlades var lök, kvanne och kål. Redan vikingarna visste att att ta tillvara på dessa primörer. Med kål menades förr oftast bladkål, men kunde också avse helt andra arter som kirskål, nässelkål och målla. Grönkål kunde vara beteckning för allt som var grönt tidigt på våren och ätligt. Ärtor och bondbönor odlades framför allt på åkern och torkades. De ursprungliga ärtorna var gråärtor vars torkade frön var bruna och ganska beska. De utvecklades till våra gula ärtor. Sockerärtor kom på 1700-talet. Rödlök och gul lök odlades också vid denna tid, liksom vitlök för sina medicinska egenskaper. De första morötterna i odling var antingen vita eller gula. Den organgefärgade sorten kom inte i allmän odling förrän på 1800-talet. Andra vanliga rot- och grönsaker förr var svartrot, rättika, röd- och vitbetor samt palsternackor. Rabarber blev vanlig i kökslandet mot slutet av 1800- talet. Potatis odlades på åkern, men under 1800-talets slutskede förekom det att tidigpotatisen sattes i köksträdgården.

Med klosterväsendets intåg i Sverige under medeltiden kom kunskapen om krydd- och medicinalväxter. Tidigare odling av sådana växter kan ha förekommit, men inte samma systematiska och rationella odling som munkar och nunnor bedrev. En vanlig kryddväxt hos allmogen var gräslök. Åbrodd och malört användes som krydda i brännvin eller lades i klädskåp och kistor för att hålla undan malen. Libbsticka sattes invid husknuten för att hålla bort "knytt och otyg". Andra vanliga krydd- och medicinalväxter med ursprung i klostrens kryddgårdar var pimpinell, vinruta, timjan, kummin, träjon, fänkål, lavendel, citronmeliss, salvia, hjärtstilla, lungrot och olika myntor. En annan medicinalväxt är mästerrot, som framförallt kännetecknar skogsbygdernas gamla trädgårdar och torpruiner. Även giftiga växter som stormhatt och fingerborgsblomma hör hemma bland medicinalväxterna. Såpnejlika, som ofta står kvar vid gamla torp och husgrunder, användes förr som tvålmedel, då dess rötter innehåller ett tvålämne. Växterna hade ofta flera användningsområden, bl.a. användes de väldoftande kryddväxterna i kvinnornas "örtekonst" - den lilla bukett eller knyte med örter man hade med sig till kyrkan om söndagarna för att hålla sig vaken och mota dålig lukt.

Humle odlades på stänger, ris eller gärdesgårdar i varma och skyddade lägen. Den användes som krydda vid ölbryggningen. I en lag från 1734 påbjöds tvångsodling av humle. Humle var nämligen en dyr importvara. Enligt förordningen skulle 200 stänger humle per hemman odlas, men det efterlevdes dåligt. 5-6 stänger för husbehov var emellertid vanligt på gårdarna. På 1860- talet upphävdes tvånget att odla humle.

Krydd- och medicinalväxter som tidigare har odlats kan ha spritt sig ut i omgivningen, i randzoner mot gårdsplaner, vägar, murar eller liknande platser. Frösådda exemplar av mynta, kummin, morot, gräslök, såpnejlika, träjon, digitalis, fänkål kan antyda en tidigare kryddgård, kålgård eller örtagård på platsen eller nära intill. Humle kan finnas kvar vid torp och gårdsgrunder och längs stengärdesgårdar.

Växter i rabatter och stenpartier

Mullbänken var en tidig och enkel form av "rabatt" i allmogens gårdsmiljöer. Mullbänken utgjordes av uppskottad jord utmed husets fot som skydd mot golvdrag. I mullbänken odlades nyttoväxter av olika slag som medicinal-, krydd- och biväxter. Det förkom också att man planterade ett mindre fruktträd, t.ex. plommon, i mullbänken. Bikupor placerades så nära de rikligt blommande växterna som möjligt.

Rabatt med fänrikshjärtan och gulltörel invid utedasset. Rabatter med prydnadsväxter blev vanliga hos allmogen först under 1800-talets senare del. Foto: Janne Jönsson.

Rabatter med prydnadsväxter blev vanliga hos allmogen först under 1800- talets senare del. Först var rabatterna små. De växter som odlades var oftast enkla att föröka. Antingen hade växterna frön, utlöpare eller lökar som var enkla att ta vara på. I en enkel blomsterrundel eller en rabatt mot en skyddad husvägg kunde lökväxter som tulpaner, hyacinter, påskliljor, snöklocka och narcisser finnas. Populära annueller och bienner var akleja, veronika, ringblomma, fingerborgsblomma (digitalis), violer och penséer. Bland perennerna märktes växter som blå iris, brandgul lilja, röd bondpion, krollilja, äkta stormhatt, smörboll, gyllenlack, myskmalva, toppklocka och riddarsporre. Äldre typer av rosor är t.ex. provinsros, jungfruros och pimpinellros. Vid sekelskiftet började flox, löjtnantshjärta, gullris, rudbeckia att dyka upp i trädgårdarna. Under 1900- talet började man förädla på allvar och många nya former och varieteter dök upp.

Många av de äldre sorterna av prydnadsväxter kan fortfarande leva kvar i gamla trädgårdar. Perenner kan stå kvar i åtskilliga år i det som tidigare var rabatter. Annueller och bienner kan ha fröat av sig och återfinns kanske i gräsmattan eller under buskar och träd. De kan vara i olika stadier av återgång mot lägre grad av förädling.

Stenpartier blev populära kring sekelskiftet 1900. De placerades på en mager jordbit och konkurrerade således inte med annan trädgårdsodling. Växtligheten i stenpartiet består traditionellt av inköpta, förädlade växter och vilda växter som flyttats in från omgivningen. Bland de förädlade växterna i stenpartiet förekommer fjällbrud, bräckaarter och murreva. De vilda växterna kan vara fetknopps-arter, backtimjan, fibblor, reseda, trift, jungfrulin, mandelblomma, ginst-arter, veronika-arter, solvända, nunneörtsarter, dunört och ljung. Fetbladsväxter som taklök och kärleksört förekommer ofta i stenpartier. De växte tidigare på ryggåsstugans grästorvstak, men fick en fristad i stenpartiet när bostadsbeståndet förnyades.

Vårdträd

Vårdträd planterades i gårdsmiljön för att ge skydd, välfärd och välgång. Träden ansågs tidigare ha någon slags magisk kraft. De kan också ha planterats för att uppmärksamma en viss händelse, t.ex. ett barns födelse. Vanligtvis har vårdträd placerats centralt framför boningshuset eller med två likadana träd på bägge sidor om grinden eller husets ingång. Träd nära intill husen ansågs också vara till nytta då de sög upp fukt under husen och höll grunderna torra. Vårdträdet skulle vara "aristokratiskt" i sitt växtsätt. Under senare tid har hängvarietet, silver- eller blodformer använts. Vanliga arter som planterats är ask, lind, lönn, ek och hästkastanj. Björk, oxel, blodbok och päronträd förekommer också. Träden kan många gånger ha en ansenlig ålder och ha vidlyftiga kronor om de stått i ett solexponerat läge.

Trädskärm

Vid lite större gårdar speciellt i slättbygderna är det vanligt att gårdsmiljön omsluts av en trädskärm på en eller flera sidor. Träden skyddar mot vinden i det öppna landskapet samtidigt som de bidrar till en välbehövlig rumskänsla.

Vanligast i de södra delarna av landet är en skärm av lövträd, såsom bok, ek, alm, ask eller lönn. I norra Sverige är björk, poppel och gran vanliga, men de flesta av våra trädslag kan dock förekomma i trädskärmar. Ursprungligen har man valt någon art som bedömts som härdig och passande till gården. Naturen har sedan kompletterat med arter från omgivningen till en mindre eller större "skog". I vissa fall kan det förhålla sig så att trädskärmens träd är rester från ett mycket gammalt skogsbestånd som bevarats enbart kring gården.

Vilda växter och djur

En varierad gårdsmiljö kan, förutom alla odlade växter, härbärgera en mängd vilda växter och djur. Gårdsmiljön kan utgöra en refug som tillför livsmiljöer för en ansenlig mängd arter. Inte minst i slättbygder är detta en viktig aspekt.

Äldre vårdträd, alléträd och fruktträd har en artrik flora av lavar, mossor och svampar. Lunglav, kyrkogårdslav och tickor är några exempel. Kring de inre delarna av Mälaren och i östra Småland kan man finna mistel växande uppe i fruktträdens grenverk och i södra Sverige kanske murgrönan klänger på träden i skuggigare lägen. Under träd och buskar, där löv ligger kvar, trivs vårblommor som vitsippa, gulsippa, blåsippa, liljekonvalj och svalört.

Påskliljor i gammal trädgård. Många äldre sorter av prydnadsväxter och fruktträd kan fortfarande leva kvar i ansenlig tid efter det att trädgården övergivits. Foto: Janne Jönsson.

På gårdsplanen, vid gödselstaden och på vägar och stigar störs marken av maskiner och tramp. Lågvuxna och tåliga arter växer här, som gatkamomill, groblad, gåsört, femfingerört, trampört, sparvnäva, revsmörblomma, humlelusern, hönsarv, skär kattost och vitgröe. Vid den näringsrika marken kring gödselstaden kan det finnas t.ex. baldersbrå, våtarv, mållor (förutom de vanliga arterna svin- och gatmålla kan det även finnas rödmålla, blåmålla och spjutmålla), hjärtstilla, paddfot och vit kattost. Minskar slitaget tar maskros, brännässla och kvickrot över. Bland nässlorna kan nässelsnärjan ha trasslat in sig. I randzonerna där slitaget inte är så stort, samlas hö, halm, spannmål, gödsel, löv och annat näringsrikt material. Här kan det förekomma ett antal högvuxna växter som tistlar, kardborrar, väddklint, ängshaverrot, vallörter, cikoria och skräppor. I jordhögar som grävts upp kan stillfrö, åkersenap och ibland ovanligare arter som bolmört, kattmynta och ulltistel aktiveras ur fröbanken. I fastgödseln i gödselstacken kan bläcksvampen hastigt växa upp.

I gödsel och spill från hö-, halm-, foder- och spannmålstransporter finner sparvar och finkar mycket ätbart. Gråsparv, gulsparv, bofink, grönfink, pilfink, bergfink, entita samt även duvor är fåglar som dras till gårdens öppna ytor. Gräsytorna med riklig förekomst av daggmask och insekter lockar stare, sädesärla, björktrast koltrast och andra insektsätande fåglar.

Trädgårdens blommor är en viktig födoresurs för fjärilar och en mängd andra insekter. Trädgården bidrar därför också i stor utsträckning till den biologiska mångfalden. Foto: Janne Jönsson.

Lövträd, som bildar en trädskärm kring gården, erbjuder lummighet och hemvist för bl.a. fåglar. Grenverk och buskage erbjuder småfåglar skydd mot bl.a. rovfåglar. I trädskärmen eller i rejäla häckar eller buskage trivs sångfåglar som lövsångare, trädgårdssångare och kanske näktergal. Ugglor kan bo i trädskärmens gamla träd eller på någon vind i en ekonomibyggnad. De uppskattar de stora höga träden som utsiktsplats. Fåglar som gröngöling och större och mindre hackspett uppskattar gårdsmiljöns äldre träd. Har människorna och satt upp holkar bebos de gärna av flugsnappare, nötväcka, talgoxe och blåmes.

Trädgårdar med kvarhängande vinterfrukt och rika bärbuskar är viktiga för fåglars och smådjurs möjlighet till övervintring. Uppskattade frukter är äpplen, bär från hagtorn, berberis, fläder, rönn, kornell och oxel samt nötter från bok, hassel och ek. Fåglar som nötskrika, steglits, domherre och sidensvans ses ofta i trädgårdarna vintertid. Under buskar kan fasaner och rapphöns söka skydd då åkern ligger vinterplöjd.

Hussvala, ladusvala och tornseglare virvlar runt i skyn ovan gården och jagar insekter. I skymningen avlöses de av fladdermössen.

Snok, hasselsnok och kopparödla trivs i lövhögar, gamla trädgårdskomposter, intill stenmurar, i perennrabatter och under buskar där klimatet är lagom fuktigt och varmt. Snoken, som börjar att bli alltmer sällsynt, är beroende av gammaldags gödselhögar eller ruttnande halm- och spånhögar för att kläcka sina ägg. Igelkotten övervintrar gärna i lövkomposter eller under buskar. Ekorren kilar snabbt mellan gårdens träd och kanske pilar småvesslan fram på någon stenmur. Husmöss, skogsmöss och näbbmöss vistas gärna i gårdsmiljön till människornas stora förtret.

Det kan finnas grodor och vanlig padda i trädgårdar med lummiga och fuktiga miljöer. I trädgårdsdammar leker grodor och kanske också salamandrar.

Bladlöss och andra ovälkomna små gäster är kanske de mest omtalade insekterna i samband med trädgårdsodling, men i trädgården finns också nyttoinsekter, vackra fjärilar och metallglänsande skalbaggar. Vårens första citronfjäril, sorgmantel, pärlemorfjäril, blå- och rödvinge, makaon liksom den imponerande amiralen kan visa sig bland blommorna i stenpartiet, i kryddgården och i blomsterrabatten. Vissa växter är särskilt attraktiva för fjärilar, t.ex. busken buddleja som inte för inte kallas fjärilsbusken. Ligustersvärmaren dras till ligusterbusken och nässelfjäril och påfågelöga till nässlorna. Många olika nattfjärilar återfinns även i gårdsmiljön. Blommande fruktträd, lönn och lind kan locka luften full med bin och humlor. Deras pollineringsarbete är viktigt för en riklig fruktsättning. Trädgårdens blommor förlänger och kompletterar pollinerarnas säsong mellan de vilda växternas och åkerns blomningar.

I gräsmattan, som med åren ofta kommit att innehålla en hel del mossa, förekommer en mängd olika insekter. Grässvålen kan betraktas som en barnkammare för många skalbaggar, myror och andra insekter. Stora jordlöpare trivs i måttligt välvårdade och ogödslade gräsmattor och de håller dessutom efter flera olika skadeinsekter. Nyckelpigan är en annan rovinsekt som tacksamt hjälper till att bekämpa bladlössen på rosorna. Finns det kreatur eller hästar på gården återfinns "pillertrillarna", exempelvis tordyvel.

Gamla, ihåliga träd är viktiga för många insekter, inte minst skalbaggar. Läs mer om insekter i träd i kapitlet om Hamlade träd och solitärträd.

En vattenspegel i form av en trädgårdsdamm, i Sydsverige kanske en märgelgrav i direkt anslutning till trädgården, följer traditionen och erbjuder livsrum för en mängd vattenlevande småkryp. Vattenväxter, svärdsliljor och friväxande gräs bildar en naturlig inramning och livsmiljö. Till slott och större herrgårdar hörde ofta vallgravar och karpdammar, där fisk av olika slag hölls i odling. Läs mer om insekter i dammar i kapitlet Småvatten och vätar.

Höga natur- och kulturvärden

Följande egenskaper i gårdsmiljön och trädgården ger höga värden:

Målsättningar

Följande målsättningar kan sättas upp för gårdsmiljön och trädgården på gården:

Skötsel: engångsåtgärder

Vid restaurering och skötsel av gårdsmiljön och trädgården är det bra om det sker med utgångspunkt från den tidsepok som gården präglas av, med avseende på byggnadsbestånd och befintligt växtmaterial. Det kan emellertid vara svårt att avgöra vilken tidsepok som präglar gårdsmiljön och hur man i så fall ska göra för att bevara den. Om det exempelvis handlar om en gård med 1700-talskaraktär, bör man undvika t.ex. gullregn och städsegröna cypresser, barrväxter och andra moderna växter. Vill man komplettera busksortimentet kan t.ex. syren, gammaldags buskros, fläder eller tibast i stället väljas. Kontakta gärna länsstyrelsens kulturmiljöenhet, länsmuséet eller något friluftsmuseum om du vill veta mer om gårdens och trädgårdens kulturhistoria.

Dokumentation

Finns gamla kryddgårdar, kålgårdar, fruktträdgårdar etc. eller rester av sådana odlingar bör de dokumenteras innan någon form av förändring vidtas. Det är givetvis roligt om gårdarna kan bevaras. Tala med länsmuséet.

Planering av trädgården

När det gäller planering av rabatters, stenpartiets och köksträdgårdens placering i gårdsmiljön, och växtmaterialet i dem, kan det vara till hjälp att upprätta en karta där växternas säsong antecknas. Tänk igenom det befintliga växtmaterialets sammansättning och placering samt det nya sortvalet innan förnyelse och förändring. Försök att följa trädgårdens ursprungliga karaktär och linjer. Tänk på lämplig jordmån och ljusförhållanden. De flesta krydd- och medicinalväxter trivs t.ex. i lätt, väldränerad jord i soligt läge. Stenpartier passar bäst på torra och soliga platser. Välj växtmaterialet i stenpartiet så att blomningen sprids över hela vegetationsperioden.

Gallring av träd och buskar

Om trädgården är förväxt och om den länge stått utan hävd och skötsel kan det behövas gallring av träd och buskar. Dessutom behöver ljus släppas in till andra träd och buskar samt byggnader, för att undvika fukt- eller rotskador på husgrunden. Ljus behöver även nå gräsytan, köksväxtlandet och kryddväxterna. Ta därför bort träd och buskar som kommit upp spontant i häckar och börjat ta överhanden över det ursprungliga växtmaterialet. Ta upp träd och buskar med hela roten om det är möjligt. Om man bara skär av dem, blir det lätt ännu fler nya skott.

Renovering av hårdgjorda ytor

Vid renovering av hårdgjorda ytor ska man försöka använda sig av det ursprungliga materialet på gården. Man kan hitta rester av det under gräs och jord. Vanliga beläggningar förr var kullersten och grus. Moderna material som alltför drastiskt bryter mot en äldre kulturhistorisk tradition på gården kan exempelvis vara betongplattor, gatsten eller olika singelprodukter.

Markfallet på stensatta partier ska vara sådant att vatten inte blir stående. Stenrännor måste ha anslutning till fall och avvattning. Sättningar i en kullerstensbeläggning renoveras med jämn och slät sten. Sprängsten eller på annat sätt skadad sten duger inte. Lägg stenen på högkant i sand.

Renovering av grusgångar kan göras med först ett lager av grus med varierande kornstorlek, s.k. bärlagergrus. Ovanpå det läggs ett högst fyra cm tjockt lager av ärtsingel (4-8 mm i kornstorlek).

Växtmaterial

Ympmaterial till fruktträd kan beställas från s.k. klonarkiv. Klonarkiven ansvarar för en viss regions äldre sortmaterial. Följande klonarkiv för fruktträdssorter finns i Sverige: Bergianska Trädgården i Stockholm, Brunstorp i Jönköping, Fredriksdal i Helsingborg, Julita i Södermanland, Linnés Hammarby i Uppland, Munkagårdsskolan i Tvååker, Skälby i Kalmar och Vadstena i Östergötland.

Plantskolornas sortiment av traditionella perenner kan vara begränsat. Grannar eller hembygdsmuséer kan ha lokalt växtmaterial av intresse. Botaniska trädgårdar och friluftsmuséer kan konsulteras vid behov. Genom trädgårdsföreningar kan man byta till sig arter. Frösådda exemplar av kryddväxter och andra traditionella trädgårdsväxter kanske finns i omgivningen. Använd dessa vid förnyelse och restaurering.

Att finna lämpligt växtmaterial för att förnya trädskärmar, alléer och buskage kan vara svårt. Handelsträdgårdens sortiment av ädla lövträd och buskar är oftast importerat och inte alltid härdigt i våra klimatzoner. Att dra upp egna träd och buskar är inte så svårt. Ofta frösår sig gårdens egna träd och buskar i rabatter och under buskage där jorden är fuktig. Rensa inte bort dem. Inkräktar de inte för mycket så låt dem stå något eller några år. Flytta dem sedan till lämplig plats, gärna direkt dit där de ska fylla en lucka, innan de blivit så stora att de blivit svåra att hantera och att de riskerar att skadas vid grävningen. Nyp bort skott och driv dem mot önskad form. Skydda plantorna mot angrepp av rådjur och kaniner. På detta enkla och billiga sätt erhålls nya exemplar av exakt rätt material som passar till det ursprungliga beståndet och till hela gårdsmiljön.

Plantering

Lämplig tidpunkt för plantering, krav på växtplats och jordmån varierar mycket beroende på vilken växt det gäller. All plantering är emellertid viktig att förbereda genom jordförbättring. Man kan behöva blanda en alltför styv lerjord med sand eller tillföra något mullämne, t.ex. kompost, torvmull eller barkmull till en mager sandjord. Gödsel och kalk kan också behöva tillsättas. Gör jordförbättringen en tid innan planteringen.

Fruktträd planteras antingen höst eller vår. Är det i kalla lägen är vårplantering lämpligast. Bärbuskar grönskar ofta tidigt och är härdiga, varför höstplantering är att föredra. Häckväxter planteras i april-maj eller oktober-november. Plantera häcken utmed en lina så att raden blir rak och i enhetlig jord utmed hela sträckan. Perenner ska planteras från slutet av april till mitten av juni eller från slutet av augusti till mitten av september.

För vissa växter ska en beskärning ske i samband med planteringen. Det gäller bl.a. frukträd som plommon och körsbär samt päron och äpple i varma lägen. Krusbär och vinbärsbuskar ska beskäras i samband med planteringen om de är glesa i växtsättet.

När man ska ersätta gamla fruktträd med nya är det viktigt att tänka på att jorden är "trött" efter att ha givit näring åt exempelvis ett äppelträd under decennier. Plantera äpple eller päron där körsbär eller plommon tidigare vuxit eller vice versa så motverkas problem med eventuell jordtrötthet.

Spara gamla träd

Om utrymmet tillåter så spara gärna gamla fruktträd med frukt som inte längre är goda samt döda och döende träd i övrigt på gården. Frukten kan fortfarande tjäna som föda åt insekter och fåglar. Träden kan härbärgera lavar, mossor och svampar. Finns håligheter kan hålhäckande fåglar, små däggdjur och vedinsekter utnyttja trädet ännu en tid.

Skötsel: fortlöpande åtgärder

Mekanisk röjning av hårdgjorda ytor

Om inte slitage från kreatur och maskiner är tillräckligt stort för att hålla gårdsplan, uppställningsytor, vägar m.m. öppna och rena från igenväxningsvegetation kan mekanisk röjning och rensning behövas. Kemisk ogräsbekämpning och oljespill ska undvikas.

Klippning och slåtter av gräsmattor

Klipp inte gräsmattorna för korta om en rikare örtflora ska utvecklas och bevaras. Sista klippning inför hösten kan ske relativt tidigt. Växtligheten ska vara hög, men inte så hög att den lägger sig och bildar en tät filt och tussar. Om gräsklipp ska få ligga kvar avgörs från fall till fall beroende på hur mycket som bildas. Om gräsklippet konsekvent tas bort förs näring bort och måste ersättas om marken ska behålla sin bördighet och om man vill ha en frodig gräsväxt. Eftersträvas en hög artrikedom av ängskaraktär ska gräsmattan däremot hållas mager.

Gräsytor med artsammansättning av ängskaraktär kan skötas genom slåtter med skärande redskap vid traditionell slåttertid i juli till augusti. Höet får ligga kvar och torka ett tag, men räfsas sedan ihop och tas bort. Gräsytor med sådan blomsterprakt ska inte gödslas.

Gräsytor av ängskaraktär eller fuktiga partier är känsliga för förslitning och kraftigt tramp. Kraftigt slitage på sådana ytor kan undvikas om man gör det besvärligt att "ta genvägar" över ytan. Man kan plantera en häck eller buske på lämpligt ställe eller klippa fram gräsgångar där man kan gå.

Beskärning

Fruktträd, buskar och häckar kan behöva beskäras varje eller vartannat år så att deras omfång och skuggeffekt hålls tillbaka. De föryngras genom beskärningen och kan ge rikare blomning och fruktsättning. Fruktträd som får förväxa riskerar att brytas sönder vid storm eller snöbelastning. Bärbuskar ska beskäras så att de inte blir för täta och därmed svåra att skörda. Prydnadsbuskar beskärs i regel för att få en vacker form och för att få en ökad blomning. Häckar ska beskäras regelbundet för att bli täta och jämna.

Tidpunkt för beskärning varierar beroende på vilken växt det är fråga om. Fruktträd beskärs vanligtvis vintertid, innan savningen kommit igång. Körsbär beskärs dock ytterst sparsamt eller inte alls. Även bärbuskar beskärs vintertid, men eftersom de grönskar tidigt får det inte bli för sent. Prydnadsbuskar ska beskäras vid lite olika tider beroende bl.a. på blomningstider. Buskar som blommar på årsskotten ska beskäras under vintern. Buskar som blommar tidigt på våren på fjolårsskotten ska beskäras omedelbart efter blomningen. Buskar som blommar på för- och högsommaren ska beskäras på äldre och svagare skott under höst och vinter. Buskar vars skott endast blir två år, beskärs på de tvååriga skotten under hösten, alltså de skott som har blommat. Långsamväxande buskar behöver bara beskäras på döda grenar och grenar som utvecklas ojämnt. Barrväxter och städsegröna växter beskärs på våren. Lövhäckar ska beskäras två gånger om året, först i mars-april, sedan i juli och barrhäckar, endast en gång per år.

Beskärning av fruktträd går till så att tre-fyra sidoskott samt ett toppskott väljs ut. Sidoskotten ska ha trubbig vinkel i förhållande till stammen och vara väl fördelade i höjdled och runt om stammen. Övriga skott skärs bort alldeles intill stammen. De utvalda skotten kortas vid första beskärningen till ca 25 cm. Toppskottet beskärs något högre. Vid nästföljande beskärning kortas årsskotten till 20 cm. Nya mindre skott som växer in i kronan eller som konkurrerar med huvudgrenarna tas bort helt och hållet. Uppåtriktade skott kan sparas och kortas något. Efter några år kan det bli aktuellt att öka antalet huvudgrenar. Låt årskott fylla ut luckor i trädkronan. Vid den återkommande beskärningen tas skadade och angripna delar bort. Om man vill behålla riktigt gamla fruktträd, trots att de inte längre ger någon bra skörd, skärs endast döda och skrymmande grenar bort.

Vid beskärning av äldre träd, kan huvudgrenar kortas in med hälften. Teckning: Pekka Hedin.

Undvik insektsangrepp

För att minska angrepp av insekter på frukten, kan fruktträdens stammar borstas rena från mossor och lavar. Vissa insekter övervintrar nämligen i fickor i bark och bland mossor och lavar. Om det förekommer sällsynta lavar bör stammarna inte borstas. Rönn i närheten av äppelträd minskar risken för angrepp av rönnbärsmal, åtminstone de år då kartsättningen är god hos rönn. Bekämpning av sjukdomar och skadedjur på buskar kan ske genom att skadade delar, grenar och löv tas bort och bränns.

Stötta, glesa ut och kartgallra

Om fruktträden sätter rikligt med frukt, kan de behöva stöttas. Genom kartgallring blir mängden frukt i lämplig proportion till trädets storlek och styrka. Kartgallring görs också för att storleken på frukten ska bli bra.

Bind upp och stötta stora och vidlyftiga stånd av exempelvis pion eller rudbeckia i rabatterna. Starkväxande exemplar måste hållas tillbaka så att de inte kväver sina grannar. Utglesning och delning av perenner kan göras med några års mellanrum.

Rensning av rabatter och trädgårdsland

Rensningsarbetet i rabatter och trädgårdsland känns ofta betungande. Några tidiga och täta rensningsomgångar av ogräset och luckring av jorden på våren och försommaren, underlättar för hela den fortsatta säsongen.

Gödsel och kalk

Gödsla rabatter, buskar och fruktträd med trädgårdskompost eller välbrunnen naturgödsel. Var försiktig med handelsgödsel. Försiktig kalkning bör göras så att pH-värdet hålls uppe i jorden, men chockartade pH-höjningar är inte bra. Kalka och gödsla gräsmattan på mossrika partier. Se till så att kalken sprids jämnt. Använd helst långtidsverkande medel.

Löv som frostskydd

Låt löv ligga kvar på gräsytor och lägg ut kompost och löv som ett täckande frostskydd under vintern i rabatter, stenpartier samt under träd och buskar. Daggmaskarna drar ned löv och fyller på mullförrådet i jorden. Tidigt på våren görs en rejäl räfsning av gräsytorna, då löv tas bort och mossmattan luftas. Löv tas bort från rabatter, stenpartier och under träd och buskar.

Kompostera

Välj en skuggig och fuktig plats för komposthögen. För att förmultningen ska fungera bra i komposten ska det vara balans mellan kväve och kol. Varva och blanda därför näringsrikt (kväverikt) material som gräsklipp och gröna växtdelar med energirikt (kolrikt) material som nedfallna löv och halm. Om komposten blir torr, vattna den. Lite stallgödsel sätter också fart på förmultningen i komposten. Lägg inte animaliskt köksavfall i den öppna trädgårdskomposten. Använd sluten behållare för sådant.

Uppföljning

Ett positivt resultat av åtgärderna kan avläsas genom:

Indikatorarter

Växter som t.ex. knippfryle, vårbrodd, violer, gullviva, teveronika och liten blåklocka som växer i gräsytorna i trädgården visar på en lång kontinuitet och liten eller ingen gödsling och kemisk bekämpning.

Äldre växtexemplar av perenner som krollilja, äkta stormhatt, trädgårdsstormhatt, brandlilja och stor riddarsporre kan antyda äldre placeringar av rabatter eller lång kontinuitet av nuvarande rabatt.

Fåglar som flugsnappare, nötväcka, gröngöling och större hackspett, som uppehåller sig i gårdsmiljön, visar på tillgång till bohål och föda.

Vinterkoncentrationer av fåglar som steglits, nötskrika och sidensvans indikerar riklig födotillgång.

Krollilja är en perenn som indikerar äldre placering av rabatter eller lång kontinuitet av nuvarande rabatt. Den kan leva kvar länge på platsen och förvildas lätt. Foto: Sune Jonsson.

Mer att läsa

Bondens självbild och natursyn. Skrifter om skogs- och lantbrukshistoria 6. Nordiska muséet. 1994.

Carlberg, B. 1988. Gömda växter i gömda trädgårdar. Wahlström & Widstrand, Stockholm.

Christenson, P. 1996. Allmogeträdgården. Upptäck och bevara. ICA Bokförlag.

Edelstam, C. 1994. Åker- och gårdsmiljöer. Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet. Jordbruksverket, Jönköping.

Ekeland, K. och Svensson, R. (red.). 1996. Äldre tiders odling - trädgårdsväxter, gamla grödor och ogräs. Nordiska förbundet för kulturlandskap, Hudiksvall.

Flinck, M. 1994. Tusen år i trädgården. Torekällbergets museum. Tidens förlag.

Israelsson. L. 1996. Köksträdgården. Det gröna arvet. Wahlström & Widstrand, Stockholm.

Jansson, L-T. 1994. Grannskapsnatur. Att skapa större mångfald i vår trädgård.

Lundqvist, K. 1994. Bondens trädgård - en funktion av många nyttiga och några sköna växter. I: Larsson, B. (red.).

Minnhagen-Alvsten, M., Johansson, K & Jönsson, J. 1996. Arvet. Trädgårdens gömda skatt. Kristianstads länsmuseum.

Owen, J. 1991. The ecology of garden: the first fifteen years. Cambridge University Press.

Samuelsson, L-E. & Schenkmanis, U. 1993. Trädgårdsdags året runt. Praktik och lyrik från det populära radioprogrammet. Sveriges Radios förlag.