VäxtEko


Tidskrift/serie:
Utgivare: Jordbruksverket (SJV)
Utgivningsår: 1998
Författare: Gustafsson G., Landström L.
Ingår i: Skötselhandbok för gårdens natur- och kulturvärden
Titel: Fäbodvall
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare
Nummer (ISBN, ISSN): ISBN 9188264-20-3

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.
OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats.
OBS! Detta material är producerat inom det svenska miljöprogrammet för jordbruket, vilket finansieras gemensamt av skattemedel från Sverige och EU.

Fäbodvall

Gunvor Gustafsson och Lena Landström

Johanskölens fäbod. Klövsjö, Jämtland. 1966. Foto: Sune Jonsson.

En fäbod är en säsongsmässig bosättning utanför byarnas inägoområden. Dit fördes djuren på sommarhalvåret för att släppas på skogsbete och mjölkas. Vid en fäbod fanns åtminstone betesmarker i skogen för mjölkdjur, får och hästar, övernattningsstuga för den som skötte djuren och ett fähus för mjölkning och kylmöjligheter för mjölken. Vid vissa fäbodar fanns dessutom slåttermarker och åkrar. De fäbodar som enbart hade betesdrift och mjölkning brukar kallas för halvfäbodar. De som dessutom hade slåttermarker och åkrar brukar kallas för helfäbodar. På halvfäbodarna (till skillnad från helfäbodarna) förädlades mjölken oftast inte på plats, utan togs hem till gården. I viss omfattning förekom även fäbodar med slåtter som huvudinriktning s.k. slåttersätrar eller gräsfåbodar.

Det finns en mängd olika lokala benämningar på fäbodar och på det sätt som de drivs. Därför är det svårt att ge en enhetlig nomenklatur.

Fäbodar placerades vid olika resursplatser, från höjdlägen djupt inne i skogen, till myrar, sjöar eller havsstränder. Det viktigaste var att det fanns vatten i närheten. Vid de fäbodar som anlades långt från byn var tillgången på slåtter- och odlingsmark avgörande. Mestadels låg och ligger än i dag fäbodarna i skogen utanför huvudbygden, de äldsta ofta inom en mil från hemgården. De yngre fäbodarna ligger utanför detta område, närmare sockengränsen där fäbodskogarna möts. Hemfäbodar ligger däremot nära bygden. Om de finns kvar mitt bland gårdarna i byn, beror detta oftast på att fäboden till viss del blivit fast bosättning.

Fäboddriften har idag sitt huvudsakliga utbredningsområde i norra Svealand och södra Norrland. Den var mycket omfattande ända fram till 1800- talets slut. Fäboddriften utgjorde stommen i utnyttjandet av de vida skogsmarkerna i norr. När fäboddriften var som mest omfattande utvecklades ett herdelandskap som är svårt att föreställa sig idag. Fäbod vallarna är viktiga att bevara eftersom de så tydligt berättar om det äldre utnyttjandet av skogslandskapet. Fäbodvallar är helhetsmiljöer, med gamla byggnader, fodermarker och på vissa håll ännu levande traditioner vad gäller mat och kultur.

Historia

Fäbodar har funnits länge. I Färila i norra Hälsingland, finns belägg för en fäbod som skulle ha funnits redan under slutet av 1100-talet. I olika äldre källor från 1600-talet nämns runt 600 olika fäbodar i Hälsingland, varav flera fortfarande finns kvar.

Fäbodlivet var nog inte alltid så idylliskt som det ibland kan verka. Svåra boendeförhållanden och hårt arbete hörde säkert till vardagen. Nyskogen i Hälsingland för hundra år sedan. Foto: Hälsinglands Museum.

Fäboden var ett komplement till gården i hembyn. Varje gård hade ett eller flera fäbodställen. Ofta hade man en långfäbod och en hemfäbod. Hemfäbodarna låg ungefär inom en mil från gården och var vanliga framför allt i Dalarna, Gästrikland, Hälsingland och nedre Härjedalen. I norra Hälsingland kallas hemfäboden för bodland, i Dalarna för åkerfäbod. Bodlandsgården och åkerfäboden var "extragårdar", som användes under vår och höst. Där vistades periodvis hela hushållet. Hit hörde åkrar och ängar och antalet byggnader var nästan lika stort som på den egentliga gården i hembyn. Det var inte ovanligt att bodlandsgården omvandlades till en vanlig gård vid arvsskiften. Till långfäboden, som kunde ligga många mil hemifrån, flyttade djuren och fäbodjäntorna efter några veckor på hemfäboden, för att stanna där resten av sommaren. På vissa håll, t.ex. i Ovanåker i Hälsingland, kallas långfäbodarna för höstbodar. Dit flyttade man först i slutet av augusti, för att stanna ända fram till senhösten.

I Jämtland och Härjedalen förekom fjällfäbodar. De brukades av bönder som saknade utrymme för fäboddrift inom egna skogar. I Gästrikland har flera fäbodar tillkommit efter laga skifte. De har ofta placerats intill en större myr, där höskördarna så småningom har ökats genom utdikning. Längs Dalälven fanns en särskild form av fäbodar, vid vilken man drog nytta av de stora, årligen översvämmade älvängarna. Särskilt söder om älven kunde dessa ha en enkel utformning, eftersom de endast nyttjades för bete några veckor under tidig höst.

På fäbodvallar med stora marker spreds fäbodens gödsel på åkern och även på slåttermark. Efter höskörden kunde slåttermarken användas till efterbete. På så vis fick den, genom kreaturens spillning, en lättillgänglig gödning. Många fäbodar med odlingsmark utvecklades till bofasta gårdar eller byar. Det hände också att kolartorp eller finnbebyggelse etablerade sig vid fäboden.

På fäbodvallar som enbart användes för betesdrift låg vallens byggnader samlade och var helt omgivna av skog. Öppen odlingsmark och hägnader saknades. Ett enkelt staket vid stugans dörr kunde vara det enda skyddet mot de betande djuren. Gödseln från fähusen på vallen kördes till hemgårdens åkrar.

Fäboddriften var som mest utbredd under 1800-talets andra hälft, men gick starkt tillbaka redan vid sekelskiftet 1900. Under slutet av 1800-talet höjdes avkastningen från betes- och hövallarna vid hemgården genom vallodling, konstgödning, bättre redskap m.m. Då minskade behovet av betesmarker och slåttervallar vid fäbodarna. Även mejerirörelsen medverkade till att fäbodarna blev överflödiga. Tiden för betesgången vid fäboden blev kortare. Man slutade valla mjölkdjuren, som i stället fick gå fritt i skogen. I början av 1900-talet förbjöds skogsbete, vilket ledde till att det så småningom upphörde. Även slåttern upphörde, först myrslåttern, sedan även den på fäbod vallen. På odlingsmarkerna planterades barrträd. Endast ett fåtal fäbodar blev kvar i drift.

Byggnadsbeståndet

Fäbodarnas byggnader var alla utformade efter en bestämd funktion, vilken hörde samman med driftsformen och markanvändningen. Byggnadernas sammansättning varierade därför efter vilken huvudsaklig inriktning fäboden hade. Byggnader som speglar fäbodvallens tidigare användning är viktiga att bevara.

Varje fäbodvall hade en bostuga för övernattning och ett fähus, där djuren kunde mjölkas och stallas över natten. På en halvfäbod, där mjölken forslades hem till gården eller mejeriet, behövdes inte heller fler byggnader än så, för att fäboden skulle fylla sin funktion.

Bostugan uppvisade många varianter, men ett gemensamt drag var att de nästan alltid uppfördes i endast en våning. En-, två- och tredelade bostugor förekom. Den enrummiga bostugan, med gavelingång, räknas som den äldsta typen av stuga. Den tvådelade bostugan upptogs till största delen av stuga med spismur. Ingången var antingen via en förstuga eller direkt in i stugan. Ibland utgjordes ena hälften av stugan av en bod eller mjölkbod.

Ursprungligen har stugorna vid fäbodar varit grå och knuttimrade. Något som fortfarande gäller vid de fäbodar som ligger långt ut i skogen. På de fäbodar som utnyttjats för odling i sen tid har många bostugor klätts med panel och rödfärgats. Därför förekommer idag många varianter av den yttre utformningen av bostugorna.

Fähuset kunde också variera i utformning. Den vanligaste typen av fähus var uppfört i en våning, utan höskulle och med gavelingång. Korna stod uppbundna längs ytterväggarna. I Gästrikland förekom en sen form av fähus, på de fäbodar som var placerade intill stora myrar, som genom utdikning förvandlats till hövallar. Här var det timrade fähuset endast en liten del av ett stort och högt uthus av brädor, med stora utrymmen för höskörden. Getter och får kunde inrymmas i särskilda småfähus. Vid fähusets kortända låg ofta dasset, i närheten av dyngstaden.

Om mjölken skulle beredas till ost, mese eller långmjölk, krävdes ett svalt utrymme där mjölkprodukterna kunde förvaras till dess att de hämtades hem till gården. Mjölkboden var nästan alltid en källarbod, dvs. en källare med en gluggförsedd bod ovanpå. Den kunde också vara ett utrymme inne i själva bostugan med golvet nedsänkt under marknivå, för att rummet skulle bli svalare. En liten fönsterglugg bakom förstugan brukar skvallra om att det här fanns en mjölkbod - glasade fönster var otänkbart i ett utrymme som skulle hållas svalt. På halvfäbodarna kunde det räcka med en kallkälla för att hålla mjölken sval, till dess att den hämtades.

Mjölken kunde beredas i bostugan, vid den öppna spisen. Men det var opraktiskt, särskilt för långkok av messmör. Därför hade man ofta en eldstad utomhus. Den kunde vara utformad som en enkel öppen härd, en kokstad eller "pys", men också som ett kokhus eller kokskjul. Här värmdes också vatten till korna och till disken. Kokhusen var enkelt byggda och idag finns få bevarade.

Vid fäbodar med slåttermarker fanns hölador. Ibland också särskilda lövlador, för att torka lövkärvar till smådjurens vinterfoder. I vissa lador kombinerades dessa båda funktioner, genom att man vid behov kunde sticka in tvärgående slanor i hål i timmerväggen, ibland i flera våningar över varandra, för torkning av löv eller hö.

Idag förekommer många varianter av fäbodstugornas yttre utformning. Ursprungligen var de grå och knuttimrade. Djupdalsvallens fäbod vid Mittåkläppen, Härjedalen. Foto: Björn Röhsman/N.

Att koka messmör är tidsödande och kräver ständig passning. Råbergsvallen, Hälsingland. 1996. Foto: Kelvin Ekeland.

Logar och härbren fanns bara vid fäbodar med åkermark. Där stannade man långt in på hösten för att tröska säden.

Stall var en sen företeelse på fäbodvallarna. De hörde mestadels till en period i slutet av 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet, då fäbodarna under vintrarna användes som övemattningsbostäder av timmerkörare och skogsarbetare. Det var ofta fähusen som byggdes om och isolerades till vinterstall.

Fäbodarnas marker

På kartor från 1600-talet kan man se att den inhägnade marken vid fäbodarna enbart bestod av ängsmark, som mestadels betecknades som hårdvall. Även starr- och mossvallsäng samt myrar karterades vid någon enstaka fäbod. Troligen användes svedj or för att öka arealen foder- och betesmarker. Efter svedjan blev betet ymnigt och förutsättningarna för lövtäkt goda.

På 1700-talets kartor kan man se att äng fortfarande är det viktigaste markslaget, men på vissa fäbodar i Hälsingland finns nu också svaljord, dvs. slåttermark som plöjs och gödslas vart 6-10 år. Öppen åkermark, i vanlig bemärkelse, är ännu ovanlig. Först från mitten av 1800-talet, började öppen åker förekomma vid fäbodarna. Den ökande befolkningen vid denna tid medförde ett behov av ökade åkerarealer och många fäbodar låg då bra till för uppodling.

Skogen runt fäbodvallen gav bete. Det var framför allt i skogsbrynen, på gräsmyrar eller i myrkanter som djuren betade, inte mitt inne i skogen. Skogen var uppdelad i betesområden, gässlor, dit djuren vallades och fick beta i en viss turordning. I skogen togs också lövkärvar till smådjuren. Bark, mossa och annat hämtades till kokhus och stuga, stängselvirke till fastbandhagar (trägärdsgårdar). Mossa och granrishack samlades in för att strö ut i fjösen (fähusen). Bland utmarksägoma fanns också "rönningar". Det var röjda å- och bäckstränder, som slogs under augusti månad. I skogen fanns mycket upptrampade stigar och vägar. Över myrarna fanns utlagda spänger eller kavelbroar att gå på.

Inom fäbodvallens område fanns också mindre inhägnade kalvhagar, där kalvar eller sjuka djur kunde beta. Där kunde man också ta hö, som man utfodrade djuren med under den tid då de annars besvärades av broms i skogen.

Små täppor med nytto- och prydnadsväxter fanns intill stugan. Oftast var det samma växter som vid hemgården; rabarber, brandgul lilja, stormhatt, såpnejlika, libbsticka och gräslök. Under senare tid tillkom potatisland.

Karaktärsarter

I närheten av fäbodarna har det tidigare funnits många naturtyper, som har utvecklats och gynnats av bl.a. bete eller slåtter. Fäboden kan på detta sätt utgöra en "oas" i skogslandskapet.

Växter

På tidigare ängsmark som fortfarande hackslås eller hålls öppen på annat sätt eller på gammal permanent betesmark är stagg karaktärsarten framför andra. Andra vanliga arter är lingon, blåbär, nickstarr, fårsvingel, fjälltimotej, rödven, vårbrodd, ängsfryle, ormrot, blåsuga och backnejlika. På platser med lång obruten hävd och ingen gödsling kan det finnas låsbräken, fältgentiana och rödkämpar, den senare dock kalkgynnad. Där det är något fuktigare, t.ex. i vattenhållande svackor, finns lägre starrarter som hundstarr och hirsstarr, liksom slåtterblomma och ängsfryle. Längs bäckar kan man finna smörboll, kvanne och stormhatt. På sötvattenstränder vid t.ex. vallbäcken, eller älven finns mer högväxta starrarter. Strandranunkel och ävjepilört gynnas av kreaturens tramp i vattenlinjen. Nu har ofta igenväxningsvegetation som älggräs, vass, vide och sälg tagit över stränderna. På tidigare slagna eller betade kärr och myrar dominerar starrarter. I den betade skogen kan prästkrage, kattfot och blåklocka växa i gläntor. Enen får livsrum i de öppna ytorna.

På fäboden kan finnas gamla vårdträd, t.ex. rönn, sälg, tall eller gran. Omålade byggnader kan vara bra substrat för bl.a. knappnålslavar.

Djur

Många fågelarter, som buskskvätta, nordlig gulärla, mesar och sångare, koncentreras i lövzonen som ofta omger fäboden. Pärluggla, hornuggla och jorduggla kan jaga i de öppna markerna. I fäbodmiljön kan man ibland hitta den sällsynta buskmusen.

Blombesökande insekter attraheras av gräsmarksfloran. När ängsväxterna blommar finns det gott om humlor i markerna. Fäbodvallar har stor betydelse för att ängslevande fjärilsarter ska kunna finnas i skogslandskapet. Kattostvisslare, stor ängssmygare, pärlgräsfjäril, blåvingar, bastardsvärmare och ett flertal pärlemorfjärilar kan fladdra omkring på fäboden. För fjärilarna är det viktigt med blommande marker på sommaren, men de flesta arter behöver skyddade lägen i bryn och liknande för övervintring. I gläntor i skogen lever kvickgräsfjärilen och den lilla skogssmygaren.

Höga natur- och kulturvärden

Följande egenskaper på fäbodvallen ger höga värden:

Målsättningar

Följande målsättningar kan sättas upp för skötseln av fäbodvallen:

Skötsel

På något hundratal fäbodar, framför allt i Dalarna, bedrivs fortfarande traditionell fäbodskötsel. På de allra flesta har dock driften helt upphört. Byggnaderna har i vissa fall övergått till att vara fritidsstugor, medan andra har förfallit. På få platser är det realistiskt att tänka sig någon återgång till fäboddrift i traditionell bemärkelse med skogsbete, mjölkning etc. Kan man lyckas med att restaurera och hålla någon del av den tidigare slåtter- och betesmarken öppen, får man vara ganska nöjd. Detsamma gäller för möjligheten att behålla fri sikt kring husen och byggnadsbeståndet i gott skick. Finns resurser till att göra ännu mer är det förstås bra.

Byggnadsvård

Underhåll av byggnader kan kännas betungande för ägaren om de inte längre har någon praktisk användning. Man kommer emellertid långt med underhållet bara genom att hålla byggnaderna fria från påträngande växtlighet och genom att sköta om taken. Fäbodstugorna är oftast omålade, och bör då förbli det. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet målades stugorna på en del vallar. Använd traditionell faluröd slamfärg på dessa hus, inga lasyr- eller plastbaserade färger.

Om fäbodvallen ska användas till modernt fritidsboende finns risk för att fäbodens karaktär helt förändras. De kulturhistoriska värdena kan bevaras om funktionsändringen sker med viss anpassning. Eventuell isolering av stugorna bör göras från insidan, men är oftast överflödig om fäboden bara ska användas på sommaren. Man bör undvika tillbyggnader som t.ex. verandor och takkupor.

Gör inte om fähus och bodar till bostugor. Då är det bättre att bygga nya kompletterande byggnader. Nya byggnader bör placeras i anslutning till, men inte på gamla vallen. Nybyggen är inte lämpliga inom vallens tidigare öppna delar, inte ens på gamla grunder (de kan vara fornlämningar). Även nya hus bör utformas med hänsyn till gammal byggnadstradition på platsen, med traditionella material och metoder. Länsmuseet kan ge råd om byggnadsvård.

Fler råd om byggnadsvård finns i kapitlet Bebyggelse.

Betning

Finns det tillgång till betesdjur på fäbodvallen är bete troligtvis det mest rationella sättet att hålla markerna öppna kring husen. Traditionellt gick djuren på skogen, men idag gör de ofta bättre nytta på själva vallen. Tänk igenom hur mycket de tillgängliga djuren klarar att beta. Det är bättre att vårda små ytor intensivt, än att hålla ett lågt betestryck på stora ytor. Låt djuren om möjligt beta på de platser på vallen där det finns kulturspår av olika slag; stenmurar, odlingsrösen m.m. så kan de synliggöras utan alltför stora röjningsinsatser.

Om den öppna marken fortfarande brukas, kan man låta djuren gå på skogen. Man måste dock vara överens med markägare och grannar om skogsbete eller ha något slags servitut för detta. Man kan inte enbart hänvisa till den s.k. sedvanerätten. Det kan också vara problem med björn och andra rovdjur vid skogsbete. Om djurantalet inte är så stort, kan ett sätt vara att hägna in ett skogsområde.

För fler råd om betning se kapitlet Betesmark.

Fäbod med rödkullor och fjällkor. Skräddar-Djurberga, Dalarna. 1996. Foto: Tore Hagman/N.

Slåtter

Om inte betesdjur finns att tillgå kan man tvingas sätta ambitionsnivån lägre.

Att slå ytorna närmast husen och röja bort sly är det som kräver minst arbete. Har man högre ambitioner kan man kanske dessutom slå ytor som t.ex. en slåttermyr i anslutning till vallen eller en gammal odlingsyta. Att ordna en lieslåtterdag då flera delägare hjälps åt kan vara ett trevligt och effektivt sätt att få slåttern utförd. Slåtter bör ske från mitten till slutet av juli i de södra fäbodområdena och från mitten av augusti i de norra. Läs mer om slåtter i kapitlet Ängar.

Hägnader

Hägnaderna på vallen är oftast gärdsgårdar av trä, fastbandhagar och snéhagar. Närmast stugan förekommer även enkla staket av stolpar, med två eller tre liggande slanor emellan. Se över hägnader och laga med jämna mellanrum. Om hägnader ska rekonstrueras, bör de ha samma sträckning som tidigare. Då blir det tydligare hur markanvändningen tidigare var organiserad. Gamla fotografier, kartor eller muntliga uppgifter kan ge upplysningar om var hägnaderna tidigare funnits och hur de sett ut. Gör fastbandhagarna gettäta.

Stagg är ett gräs som indikerar ogödslade förhållanden (kvävefattig växtplats). Den växer på sura och magra marker och kan finnas på allt från torra till fuktiga växtplatser. Historiskt har den haft sin tyngdpunkt i ängar och anses ofta vara mer slåttergynnad än betesgynnad. Foto: Klas-Rune Johansson/N.

Underhåll av andra kulturspår

Om de gamla fäbodstigarna inte används och hålls öppna kan man åtminstone röja rent från sly och barrplantor. Andra spår av fäboddriften som källor, diken och odlingsrösen görs synliga genom att röjas från sly och buskar. Förnya beståndet av vårdträd och lövtäktsträd. Sköt dem traditionellt genom hamling och tuktning.

Skyltning

Om fäboddriften har upphört helt och förfallet av mark och byggnader gått så långt att det inte går att restaurera fäboden med en rimlig arbetsinsats, kan man åtminstone låta fäbodens minne leva kvar. Det kan man bl.a. göra genom att sätta upp en skylt på platsen för fäboden. Gamla berättelser, foton, kartor etc. kan utgöra underlag för en sådan skylt.

Uppföljning

Ett positivt resultat av åtgärderna kan avläsas genom:

Indikatorarter

Följande hävdgynnade låg vuxna arter indikerar en god hävd av vallen: stagg, ormrot, låsbräken och fältgentiana.

Mer att läsa

Bryng, J.A. m.fl. 1968. Jordbruk och fäbodväsen. Jämten. Heimbygdas förlag.

Djerf, Englund, Norin. 1992-93. Rapportserie i 8 delar över fäbodvallar i norra Hälsingland. Hälsinglands museum.

Ekeland, K. & Gustafsson, G. 1997. Fäbodskog och fäbodbruk. Jordbruksverket, Jönköping.

Frödin, J. 1930 och 1931. Svenska fäbodar I-II. Svenska kulturbilder. Skoglunds Bokförlag.

Gustafsson, G. 1993. Bostugetyper i Gästrikefäbodarna. Kompendium. Hälsinglands museum.

Jonsson, I. 1965. Fäbodbebyggelsen i Hälsingland. Hälsingerunor. Gästrike-Hälsing hembygdsförbund.

Levander, L. 1943. Övre Dalarnas bondekultur I. Självhushåll. Kungl. Gust. Ad. Akademien, Stockholm.

Lidman, H. 1963. Fäbodar. LTs förlag, Stockholm.

Lidman, H. 1965. Fäbodminnen. LTs förlag, Stockholm.

Ljung, T. 1995. Natur- och kulturvärden i Dalarnas odlingsbygd. Länsstyrelsen i Dalarna.

Renström, A. 1995. Inventering av fäbodvallar i Ljusdals kommun, del I-V. Ljusdals kommun.

Rosander, G. 1977. Nordiskt fäbodväsen. Nordiska museet.

Åkerblom, D. 1951. Fäbodmarker i Hälsingland. Natur i Hälsingland och Härjedalen. Svensk Natur.

Åkerblom, D. 1971. Fäbodvallarnas blomsterspråk. Hälsingerunor. Gästrike-Hälsing hembygdsförening.