VäxtEko


Tidskrift/serie:
Utgivare: Jordbruksverket (SJV)
Utgivningsår: 1998
Författare: Svensson R.
Ingår i: Skötselhandbok för gårdens natur- och kulturvärden
Titel: Åkermark
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare
Nummer (ISBN, ISSN): ISBN 9188264-20-3

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.
OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats.
OBS! Detta material är producerat inom det svenska miljöprogrammet för jordbruket, vilket finansieras gemensamt av skattemedel från Sverige och EU.

Åkermark

Roger Svensson

Åkermark är mark som odlas med en nyttogröda och där odlaren vanligtvis eftersträvar en monokultur av någon ettårig kulturväxt eller en sammansättning av några få fleråriga arter som i vallar. I åkern finns dock ofta en mängd andra växter och djur som lever denna specifika miljö och som är beroende av den återkommande störning som harvning, plöjning och slåtter innebär. Många av dessa arter är starkt specialiserade och kan inte förekomma i andra miljöer.

Vår flertusenåriga odlingshistoria har avsatt många spår i markerna. Odlingsrösen, stensträngar, åkerhak, terrasskanter, stenmurar och öppna diken är exempel på värdefulla kulturhistoriska spår som ger landskapet ett historiskt innehåll. Det finns också åkrar där de ursprungliga formerna är bibehållna. I betesmarker, men även i åker- och skogsmarker, återfinns ofta övergiven åkermark, s.k. fossil åkermark, med bevarade former av t.ex. ryggade små åkrar, tegindelning och dräneringsdiken.

Idag har vi ca 2, 8 miljoner ha åkermark. Större delen av åkerarealen ligger i södra Sverige och över hälften finns i slättbygdsregionerna. I norra Sverige odlas mest vall. Såväl flora som fauna i åkrarna har blivit lidande av de moderna jordbruksmetoderna. Kemisk bekämpning och effektiv utsädesrensning missgynnar åkerogräs. Om mängden ogräs minskar drabbas också insekter och fåglar.

Under senare år har det skett en relativt omfattande omläggning av gårdar till ekologiskt jordbruk. Det innebär egentligen bara att man går tillbaka några decennier, före den tid då handelsgödsel och bekämpningsmedel kom i allmänt bruk. Man har oftast en integrerad produktion med både växtodling och djurhållning. Detta är positivt ur flera aspekter och beträffande åkern får man en mer varierad växtföljd vilket är gynnsamt för en större mängd arter, jämfört med en ensidig spannmålsodling.

I vårt nuvarande storskaliga jordbruk är det extra viktigt att spara de småbiotoper och kantzoner som finns. Västergötland.

Foto: Jan-Peter Lahall/GreatShots.

Historia

Jordbruk har bedrivits i nästan 6000 år i vårt land. Under bondestenåldern (3000 - 1800 f. Kr.) och bronsåldern (1800 - 500 f. Kr) tillämpades ett vandrande åkersystem. Åkrar röjdes fram med hjälp av eld och ringbarkning av träd. De frigjorda näringsämnena i samband med röjningen kunde försörja en sädesodling i några år. Därefter fick djuren beta den övergivna åkerplätten, medan nya ytor röjdes för sädesodling. Det finns också teorier om att de små åkerplättarna hölls kontinuerligt öppna, om än ganska dåligt. Med tiden kom rätt stora ytor att vara lagda under ett odlingssystem av omväxlande sädesodling och träda. I södra Västergötland och Småland har man funnit en mängd s.k. hackerör (odlingsrösen) utspridda över stora områden som anses vara spår från bronsålderns extensiva åkerbruk.

Vid järnålderns (400 f. Kr. - 1050 e. Kr.) början inträdde en klimatförändring. Ängsbruket infördes och djuren stallades in på vintern, varför det var möjligt att ta tillvara gödseln, som sedan lades på åkrarna. Avkastningen per ytenhet ökade och det blev möjligt att odla samma åker år efter år. Åkrarna lades fast. Ett odlingssystem infördes som sedan varade ända fram till 1800-talets mitt. Talesättet "äng är åkers moder" förklarar samspelet mellan ängens och åkerns areal som utgjorde grundförutsättningen för jordbrukets organisation. För att kunna hålla en viss åkerareal med tillräcklig avkastning, krävdes gödsel från djuren, vilket i sin tur krävde en tillräcklig mängd vinterfoder från ängsytan.

Till en början odlades åkrarna enligt ensäde, dvs. åkern besåddes varje år tills skörden blev så liten att man var tvungen att lägga åkern i träda några år. Sedan skedde en utveckling mot mer avancerade sädesbruk, tvåsäde, tresäde och till och med fyrsäde. Tvåsäde, eller som det också kallas halvträda, innebar att halva åkerarealen odlades medan halva låg i träda. Tresäde eller tredingsträda innebar att två tredjedelar av åkerarealen odlades, i två skiften, medan en tredjedel låg i träda. Det fanns lokala och regionala varianter på dessa sädesbruk, beroende på förutsättningar som rådde på platsen. Exempelvis i områden med lite utmark, var tresädesbruket en nödvändighet för att få betesmark till djuren på den trädade arealen. I vissa områden i Sverige bibehölls emellertid ett ensädesbruk ända in på 1800-talet.

Under bondestenåldern, bronsåldern och äldre järnåldern brukades enbart lätta jordar, eftersom odlingsredskapen var enkla. Först användes hackor, senare introducerades årdret. Årder är en slags enkel plog av trä som saknar vändskiva. Med årdret "ärjade" man de små åkrarna. Nästa innovation var plogen, som introducerades i övergången mellan järnålder och medeltid. Plogen blev ett nödvändigt redskap för att kunna odla tyngre jordar, som lerjordar och fuktigare marker. Men plogen fick ingen allmän spridning direkt. Årdret fortsatte att användas ända in på 1800- talet, i synnerhet i områden där jordarna var lätta.

Under sen bronsålder och äldre järnålder drogs årdret i två riktningar, vinkelrätt mot varandra, s.k. korsärjning. Åkrarna fick en kvadratisk eller bassängartad form. Plogen drogs endast i en riktning, vilket medförde att åkrarna fick en avlång form. Med plogen var det möjligt att rygga åkrarna. Det var en teknik som användes för att minimera skördeförlusten vid såväl torra som våta år. Plogen drogs så att tiltorna vändes in mot åkerns mitt, så att där bildades en rygg. Åkerryggen kunde med tiden bli mycket markant. Dessa olika former kan vara möjliga att se än idag i fossil åkermark och man kan bilda sig en uppfattning om från vilken tidsepok åkerbruket härstammar (se även kapitlet Fornminnen).

Andra former av tidigare åkerbruk som också är möjliga att se är terrassytor, terrasskanter, stensträngar, tegar, odlingsrösen, dikessystem, stentippar, jordvallar, stenmurar m.m. Terrasskanter bildas i sluttande terräng när material transporteras ner för sluttningen och deponeras vid åkerytans kant.

Nästa stora förändring i åkerbruket kom i och med den agrara revolutionen, som för Sveriges del skedde under 1800-talet. Befolkningsökningen accelererade på 1700-talet och medförde att betesmark och ängsmark togs i anspråk för nya odlingar. Det tidigare så viktiga samspelet mellan äng och åker bröts. Man kom in i en ond cirkel med färre ängar, minskad tillgång på vinterfoder som i sin tur betydde att boskapsstammen måste minskas. Det medförde minskad mängd gödsel och därmed sämre avkastning på åkern. För att motverka åkerns sämre avkastning togs ännu mer åkermark upp och den onda cirkeln slöts.

För att bryta den onda cirkeln infördes successivt reformer av olika slag, idéer om hur jordbruket kunde effektiviseras, som hade sitt ursprung i Västeuropa. Skiftesreformerna, storskifte, enskifte och laga skifte var sådana reformer, där tanken var att samla en gårds odlingsmark till några få eller ett enda stycke. Långa växtföljder infördes, där nya grödor som rotfrukter, ärtväxter och gräsfoder ingick. Avel och fröförädling förbättrades. Redskapen utvecklades och blev effektivare, bl.a. med ett ökat användande av järn. Förbättring av odlingsförhållandena genomfördes allmänt med t.ex. dränering och stenröjning. Med dessa effektiviseringar kunde man nu också producera jordbruksprodukter för avsalu, vilket var nödvändigt för att livnära den allt större och jordlösa befolkningen i städerna.

Åkerarealen ökade ända till 1920- talet då den var som störst i Sverige med ca 3, 8 miljoner ha. Utvecklingen på 1900-talet har sedan handlat om maskiner, konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel, vilket ytterligare har effektiviserat åkerbruket och medfört en kraftig minskning av åkerarealen.

Elis Lundell och hans mor Ester skördar ett tunnland havre till hästen Balder. Attsjö by, Småland. 1969. Foto: Sune Jonsson.

Åkerogräsens historia

Genom hela odlingshistorien ungefär fram till 1800-talets mitt har åkerogräsen varit rikligt förekommande, främst p.g.a. den otillräckliga jordbearbetningen. Förutom de vanliga kortlivade ogräsarterna gynnades även åtskilliga fleråriga arter, som vi idag knappast kan hitta, som åkerogräs, t.ex. blåeld, rödklint och ängsskära. Många av de växter som vi kallar ogräs utnyttjades. Forskarna är idag osäkra huruvida man kanske t.o.m. odlade en del av dem. Man kan dock enas om att ifall halm användes som foder, så ökade ogräset fodervärdet.

När åkrarna lades fast under järnåldern ökade de ettåriga ogräsen i frekvens, särskilt arter med höga näringskrav. Vete, korn och hirs odlades på åkermarken som låg i ensäde och besåddes varje år. Vid tiden för Kristi födelse kunde man i åkrarna hitta råglosta, sanddådra, åkerbinda, åkerspärgel, svinmålla, våtarv, trampört, brännässla, kålarter och syraarter.

Under medeltiden var klätt ett vanligt ogräs. Andra ogräsarter var gråbo och korndådra. Blåklinten blev vanlig under medeltiden och förekom framför allt i höstsäd. De ogräs som var de mest avskydda, och som därför är de vanligast omnämnda i de medeltida skrifterna, är tistlar, bl.a. åkertistel och krustistel. Man rensade tistelbevuxenjord med vassa järn eller genom att rycka upp tistelplantorna.

På 1800-talet fick nya grödor som klöver, vicker och potatis en stor betydelse. Från mitten av 1800-talet blev jordbruksmetoderna effektivare, men ogräsfloran var emellertid fortfarande riklig. Nya kulturväxter infördes, t.ex. lusern, raps, rybs, vitsenap, vallmo, sockerbeta, foderbeta och lupin. En lång rad nya ogräsarter, t.ex. nattglim, sommargyllen, stormåra, gulreseda, backskärvfrö, sötväppling och ängsklocka, kom in i landet under 1800-talet i samband med import av utsäde till framför allt den begynnande vallodlingen.

Efter andra världskriget började ogräsantalet att gå ner. Ändrade växtföljder och grödor, tätare och jämnare sådd, ökad användning av gödningsämnen, effektivare utsädesrensning, ändrade odlings- och skördemetoder, användning av herbicider, ökad mekanisering och kreaturslös drift är några av anledningarna till detta. En speciell grupp växter som i stort sett helt försvann var de som var knutna till linet, som linrepe, lindådra, linsnärja och linmåra.

På 1990-talet har åkerogräsen haft ett visst uppsving i och med att mycket åkermark lagts i träda i väntan på att tas i bruk för annat än livsmedelsproduktion. Under några få år har ett stort antal åkerogräs, som under lång tid varit tillbakatryckta, haft en möjlighet att blomma upp, sätta frö och öka på fröreserven på trädad mark. I och med EU-inträdet har emellertid omställningen av åkermark kommit av sig.

Kulturspår

Fossil åkermark i form av exempelvis terrasskanter, terrassytor, tegar, bassängåkrar och ryggade åkrar, hittar man idag, av naturliga skäl, utanför åkern, t.ex. i betesmark eller skogsmark. I åkern, vid kanterna av åkern och på åkerholmar kan man däremot finna odlingsrösen, stentippar och stenmurar som uppkommit som en följd av stenröjning för effektivare åkerbruk. De flesta stenmurar och odlingsrösen härstammar från tiden för den agrara revolutionen på 1800-talet. Det gäller också märgelgravar som uppkommit när man tagit upp kalkhaltigjord till jordförbättrande ändamål.

Öppna diken kan finnas kvar i åkermarken eller strax utanför. Under 1800-talet vann man mycket ny åkermark genom dikning, men de flesta öppna diken har idag lagts om till täckdiken.

Åker med ålderdomlig form i gammalt odingslandskap. Stensjö by, Småland. Foto: Peter Gerdehag/GreatShots.

Åkrar kan ha en ålderdomlig form. Det är förstås vanligast där åkerbruket varit mindre mekaniserat som i skogs- och mellanbygder. Åkrarna är där ofta flikiga med små snibbar som löper in i omgivande mark. Man kan jämföra dagens åker med äldre kartmaterial och på det viset få klart för sig hur ålderdomlig åkerformen är.

Spår av äldre hägnader som tidigare omgärdade åkermarken kan finnas kvar. Hägnader av förgängligt material som trä och ris har förstås försvunnit, om inte någon fortsatt att bygga och underhålla hägnaderna. Vanligare är att hägnader byggda av sten återstår.

I riktigt gamla odlingsbygder finns ofta förhistoriska gravar kvar, liggande på åkerholmar ute i åkermarken. Visserligen har åtskilliga gravar försvunnit genom tiderna, men ändå återstår ofta en hel del som vittnar om en lång kontinuitet i bebyggelse och odling. Ute i åkermarken finns ibland förhistoriska boplatser som är osynliga ovanjord, men som ger sig till känna när lösfynd, som t.ex. stenyxor, kommer upp till ytan.

Karaktärsarter

Växter

Typiskt för åkermarkens växtliv, förutom den odlade grödan, är förekomsten av ogräs. Några hundra arter kan förekomma, men det är betydligt färre som är vanliga. Ogräsfloran kan variera mycket beroende på var i landet man befinner sig, vilka grödor som odlas och vilken jordmån det är på det aktuella fältet.

I vårsådda grödor (havre, korn) på mullrik jord kan flera vårgroende arter av dån och pilört bli talrika. På lätta, sandiga jordar kan gullkrage (Halland), fårtunga, grönknavel och åkerspärgel förekomma. På mer näringsrik jord växer ofta jordrök, svinmolke, åkersenap och svinmålla. Riddarsporre och vallmo-arter har en tydlig tyngdpunkt i kalkområden. På sandiga kalkfattiga åkrar i Sydsverige växer sällsynt de rödlistade arterna klubbfibbla, åkerfibbla och fingerhirs.

I höstsådda grödor kan de höstgroende arterna bäst komma till sin rätt. På sandjord kan åkerven bilda stora bestånd. På näringsrik jord finns flera mycket vanliga arter som baldersbrå, korsört, plister-arter, snärjmåra, vitgröe och våtarv. Andra höstgroende arter är t.ex. blåklint, harkål, lomme, penningört och åkerviol. Många höstgroende arter kan även gro på våren.

Cirka 50 arter av åkerogräs är rödlistade, varav ett flertal tillhör klass 0, dvs. är försvunna i Sverige sedan 1850. Några av arterna på rödlistan är klätt, småfruktig jungfrukam, nonnea, åkerranunkel och nålkörvel.

Trots effektiv jordbearbetning förekommer det fortfarande ganska många fleråriga arter på åkermark. I framför allt vallar kan man hitta t.ex. groblad, maskros, revsmörblomma, skräppor, sommargyllen, svartkämpar, smörblomma och ängssyra. En del arter sprider sig med underjordiska utlöpare och kan vara besvärande i många olika grödor, t.ex. bladvass, hästhov, åkerfräken, åkertistel, kvickrot och åkervinda.

Djur

Till åkern hör också en relativt rik fauna. För större vilt som fälthare och rådjur är åkern en viktig miljö, mest som matplats men även som skydd. Ett flertal fåglar, som sånglärka och gulsparv lever bl.a. av ogräsfrön. Andra fåglar som utnyttjar åkermarker är steglits, hämpling och rastande gäss (föda); fasan, rapphöna, storspov och tofsvipa (föda och boplats); tornfalk och ormvråk (jaktmark). Korn-knarr förekommer mest i vallar. För fälthöns som rapphöns och fasan är vissa kvalitéer hos åkern av stor betydelse för häckningsframgången. Sprutfria och ogräsrika kantzoner ger kycklingarna större möjligheter att överleva tack vare god tillgång på insekter och frön. I undersökningar har man funnit att överlevnaden av fasankycklingar har fördubblats när man börjat med sprutfria kantzoner. De vuxna rapphönsen äter bl.a. frön från svinmålla, trampört och åkerbinda.

På åkern återfinns insekter som är beroende av en enda växtart för sin överlevnad, t.ex. blåklintplattmalen Agonopterix laterella som lever på blåklint eller linvecklaren Cochylis epilinana som lever av lin och vildlin. Den senare har dock minskat kraftigt eftersom bruket att odla lin nästan helt har upphört. Aurorafjäril Anthocharis cardamines lever främst på korsblommiga växter och kan ofta ses i åkerns kantzoner, medan spetsvivel Apion hookeri lever på baldersbrå. Flera stinkflyn och bladbaggar lever på åkerogräsen liksom en artrik fauna av fjärilar och växtstekellarver vilket i sin tur gynnar rapphönsen, vars kycklingar lever av dessa insekter.

Det finns också insekter som livnär sig på andra insekter, t.ex. blomflugor och nyckelpigor som äter bladlöss. Andra sådana djur är spindlar, jordlöpare och kortvingar. Förekomsten av dessa s.k. nyttoinsekter är av stort värde då de håller efter åkerns skadeinsekter.

Till åkerns fauna och som en del av den biologiska mångfalden hör också en grupp markdjur. Daggmaskarna är väl de mest kända, men det förekommer flera andra djurgrupper. Jämfört med andra marker utsätts åkerns markdjur för betydligt större störningar genom plöjning och annan jordbearbetning, gödsling (t.ex. i form av ganska stora mängder flytgödsel) och vissa bekämpningsmedel. Djurlivet i åkermarken blir därför artfattigare än i ostörda marker och domineras av små arter ur djurgrupper som nematoder (rundmaskar), småringmaskar, tusenfotingar, kvalster och hoppstjärtar.

Höga natur- och kulturvärden

Följande egenskaper ger åkermark höga värden sett ur kulturhistoriska aspekter och vad gäller vild flora och fauna:

Målsättningar

Följande målsättningar kan sättas upp för skötseln av åkermarken på gården:

Skötsel: engångsåtgärder

Brukningsfri kantzon

En brukningsfri kantzon längs vattendrag minskar näringsläckage och jorderosion samt fungerar som en fristad för många växter och djur. Nyköping, Södermanland. Foto: Lennart Mathiasson/N.

Är åkern belägen i ett område med brist på variation kan brukningsfria kantzoner anläggas. Kantzoner kan också anläggas invid landskapselement och känsliga markslag med höga natur- och kulturvärden. Det skyddar flora och fauna från gödsel- och bekämpningsmedel samt körskador på trädrötter och konstruktioner. Lämplig bredd på kantzonen kan variera, bl.a. beroende på storleken på åkerfältet och vilket landskapselement som ligger närmast kantzonen. Vid vattenmiljöer som kärr, källor och småvatten är det särskilt viktigt med breda kantzoner, så att växtnäringsläckage och jorderosion begränsas. Den brukningsfria kantzonen bör vara åtminstone två meter vid vattenmiljöer. Landskapselement som t.ex. solitärträd i åkermark, behöver omges av en kantzon som är åtminstone så bred att inte trädets rötter skadas vid plöjningen. Ju bredare kantzon, desto bättre, men kan man inte undvara mer än en liten remsa av åkern är det i alla fall bättre än inget.

I en brukningsfri kantzon sker förstås ingen besprutning och såväl plöjning som harvning undviks. I den brukningsfria kantzonen odlas ingen gröda, men vill man snabbt få in en täckande vegetation kan vallväxter sås in, som sedan kan skördas och användas som foder.

Den brukningsfria kantzonen bör skötas genom årlig slåtter så att en tät grässvål med hävdgynnad flora kan utvecklas, vilket försvårar för besvärliga ogräs att etablera sig och sprida sig ut i åkern.

Det avslagna höet ska tas bort från kantzonen. Finns inte möjligheter till slåtter bör kantzonen plöjas upp ca vart tredje år så att den inte växer igen med sly. Det kan vara lämpligt med enstaka träd i kantzonen. I synnerhet i närheten av vatten, men alltför riklig träd- och buskvegetation skuggar marken så att grässvålen inte blir tillräckligt tät.

 

En sprutfri kantzon skapas. Här kan hotade åkerogräs fortleva och åkerns nyttoinsekter gynnas. Teckning: Pekka Hedin.

Allmogeåker

Många av de mest ovanliga arterna av åkerogräs måste bevaras utanför den vanliga åkern, t.ex. i speciella allmogeåkrar. En allmogeåker är en gammaldags odling utan handelsgödsel och bekämpningsmedel. Här odlas en jordbruksgröda - gärna en lantsort - tillsammans med ogräsarter som inte klarar rationella jordbruksmetoder.

Skötsel: fortlöpande åtgärder

Sprutfri kantzon

Anlägg en sprutfri kantzon på 6-10 meter i åkern. Ju bredare kantzon, desto bättre. I kantzonen undviker man att sprida bekämpningsmedel mot ogräs, insekter och svamp samt i de flesta fall också gödselmedel. Det kan lätt åstadkommas genom att man stänger av delar av sprutrampen. I kantzoner kan flera av de hotade åkerogräsen fortleva. Nyttoinsekter kan återfinnas, bl.a. sådana som livnär sig på bladlöss. Kantzonen erbjuder ökad födotillgång och skydd åt t.ex. rapphöns och fasaner.

Kantzonen kan vara permanent eller rörlig. Om den är rörlig flyttas den till andra delar av åkermarken med några års mellanrum. Sprutfria kantzoner är särskilt lämpliga att anlägga invid känsliga miljöer såsom vattendrag, våtmarker eller naturliga ängsmarker. Undvik att anlägga kantzoner där förekomsten av fleråriga rotogräs som t.ex. åkertistel, kvickrot och hästhov är stor. Ogräsuppslagen kan också bli besvärande på mulljordar och ogräsrika lätta jordar.

Tröskelvärden

Innan man använder kemisk bekämpning av t.ex. ogräs är det viktigt att klarlägga behovet, alltså att bestämma tröskelvärden. Det är viktigt att välja lämpligt preparat och lämplig dos så att man inte använder mer kemikalier än nödvändigt. Det gäller att hitta den bästa ekonomiska nivån för bekämpningen. Det innebär inte att åkern måste vara totalt fri från ogräs. En s.k. dosnyckel kan användas för behovsanpassning av ogräsbekämpningen i höst- och vårsäd. Kontakta länsstyrelsen eller någon organisation för lantbruksrådgivning.

"Beetle-islands"

Är fälten stora är det positivt, särskilt för faunan, om man lämnar en eller flera gräsremsor på någon meters bredd mitt inne i åkern (s.k. "beetle-islands"). Det gynnar fältvilt och insekter, bl.a. arter som kan hjälpa till att begränsa bladlössens antal.

Träda

Har man möjlighet att träda åkern ett år, ger det ett tillfälle för många ettåriga växter att blomma upp och sätta frö och på så sätt förnya markens fröreserv. Har man åkrar med svårbrukade delar eller delar med sämre jordmån kan det vara värdefullt om man regelbundet trädar dessa delar.

Mota ut vilt

Vid vallslåtter och tröskning är det viktigt att eventuellt förekommande vilt i åkern motas ut mot kanten så att de inte stängs in i ett sparat mittstycke. Sätter man dessutom upp en fågelskrämma dagen före slåttern kan man förhindra att rådjurskid gömmer sig i grödan och riskerar att bli ihjälkörda. Det kan vara bra att ta någon extra sväng förbi åkern, dagarna innan slåttern. Genom att notera eventuella djur i omgivningen, kan man få en svag uppfattning om rådjurskid eller andra ungar är att förvänta i åkern. Ta dock alltid för vana att titta efter en sista gång, strax innan slåtter eller skörd.

Skötsel av kulturspår och landskapselement

Kulturspår och landskapselement i åkern, t.ex. diken, åkerholmar, odlingsrösen och fornlämningar ska kontinuerligt skötas så att befintliga natur- och kulturvärden bevaras och förstärks (se respektive kapitel).

Skador

Åkermarkens växt- och djurliv samt kulturvärden skadas av:

Uppföljning

Ett positivt resultat av åtgärderna kan avläsas genom:

Indikatorarter

Stabil förekomst av rapphöns är en positiv indikator som innebär att det finns tillräckligt med ogräsarter för att vissa insekter, som stinkflyn och bladbaggar, ska kunna förekomma, vilka utgör nödvändig föda för rapphönskycklingar.

Följande ganska vanliga åkerogräs indikerar gynnsamma förhållanden för åkerogräs och därmed också insekter och fälthöns: åkerkårel, åkermynta, åkersenap, råttsvans, fårtunga, kornvallmo, rågvallmo, blåklint, åkerkulla och färgkulla.

Åkermynta är ett ganska vanligt åkerogräs som indikerar att det är gynnsamma förhållanden även för andra åkerogräs och därmed också för insekter och fälthöns. Foto: Sune Jonsson.

Blåklint är ett åkerogräs som främst är höstgroende och därför vanligen förekommer i höstsådda grödor. Foto: Lennart Mathiasson/N.

Mer att läsa

Carlsson, Å. 1995. Litet råg och mycket skallra. Sv. Bot. Tidskr. 89:33-36.

Dahl, S. 1989. Studier i äldre skånska odlingsystem. Meddelanden serie B 69, Kulturgeografiska instutionen, Stockholms universitet, Stockholm.

Edelstam, C. 1994. Åker- och gårdsmiljöer. Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet. Jordbruksverket, Jönköping.

Jordbruksverket. 1997. Att använda kemiska bekämpningsmedel: Jordbruk. Periodiskt uppdaterad kurspärm.

Larsen, E. W. m.fl. 1996. Sjukdomar och skadeinsekter i stråsäd, oljeväxter och ärter. Jordbruksverket.

Lägnert, F. 1955. Syd- och mellansvenska växtföljder I. Meddelanden från Lunds universitets geografiska institution, avhandlingar 29. Lund.

Naturvårdsverket. 1988. Användning av kemiska bekämpningsmedel i jordbruk och trädgård. Allmänna råd 88:2.

Naturvårdsverket. 1996. Kantzoner i jordbrukslandskapet. Temafakta.

Nilsson, I. 1996. Osprutade kantzoner i stråsädresultat från försök och demonstrationsgårdar. Jordbruksverket. Rapport 1996:1.

Svensson, R., Wigren Svensson, M. & Ingelög, T. 1993. Hotade åkerogräs. Biologi och bevarande i allmogeåkrar. Databanken för hotade arter, SLU, Uppsala.