VäxtEko


Tidskrift/serie:
Utgivare: Jordbruksverket (SJV)
Redaktör: Svantesson A., Sjelin K.
Utgivningsår: 1998
Författare: Råsberg A.
Ingår i: Kvalitetsguide för ekologisk spannmål - avseende hygienisk kvalitet
Titel: Lagring och torkning av spannmål
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.

Lagring och torkning av spannmål

Av Anders Råsberg

En ursprungligen god hygienisk kvalitet på spannmål kan vid rätt skötsel och torkning behållas under mycket lång tid, men kan vid felaktig behandling förstöras på någon timma.

De hygieniska kraven på livsmedel ökar ständigt och under senare år har problemen med mögel och toxinbildning på spannmål ofta debatterats. En lämplig utgångspunkt vid all spannmålshantering är att alltid ha i minnet att det faktiskt är livsmedel som hanteras.

Nedanstående avsnitt kommer att behandla spannmålskärnans livsprocesser, de fysikaliska lagar som styr torkningen, samt principerna för olika spannmålstorkar.

Bakgrund

Skördetröskning började användas i Sverige 1928 men blev allmän först in på 1950-talet. Det var först då man fick behov av att kunna torka spannmålen i torkanläggningar.

Ökade skördevolymer och skörd vid höga vattenhalter för att förhindra mältningsskador och få bra falltal gör att kraven på torkanläggningarna ökar.

Livsprocesserna i en spannmålskärna

Aktiviteten i en spannmålskärna är beroende av temperaturen, vattenhalten och syretillgången. På eller i skalet finns dessutom alltid mögelsporer i större eller mindre omfattning som vid lämpliga betingelser (vattenhalt och temperatur) gror och växer ut till nya mögelsvampar.

Vid spannmålslagring försöker man begränsa en eller flera av dessa faktorer - temperatur, vattenhalt eller syretillgång. Lufttät lagring liksom syrakonservering dödar spannmålskärnan och är inte användbara metoder för brödsäd.

Kylning är en metod som i och för sig är användbar men som med tanke på den fortsatta hanteringen med målning och lagring är omöjlig.

Torkning är den enda metod som är aktuell för brödspannmål.

Vattenhalt

Vattenhalten i en spannmålskärna varierar mycket och beror främst på mognadsgraden. När grödan börjar närma sig fullmognad är kärnans vattenhalt helt beroende av vädret dvs. regn, dagg och relativ fuktighet. Här finns stora skillnader mellan de olika spannmålsslagen där vattenhalten hos t.ex. havre förändras betydligt snabbare än hos vete eller råg.

Vattenhalten i ett spannmålsparti kan också förändras under lagringstiden genom att spannmålen andas. Andningen gör att koldioxid, värme och vatten bildas vilket alltså ökar vattenhalten. Vattenhalten är avgörande för lagringsdugligheten, men även ekonomin påverkas - det kostar pengar att torka.

För säker lagring under längre tid räcker det inte med nedtorkning till 15%. Ett krav är max 14% vid normallagring, vid längre tid 13%.

Spannmålskärnans andning

Livsprocesserna i spannmålskärnan avstannar inte helt och hållet i och med att den är skördad. Andningen, som innebär att kolhydrater (socker) i spannmålen förenas med luftens syre och bildar koldioxid, vatten och värme fortsätter! Vattnet som bildas höjer vattenhalten i spannmålen och den värmeenergi som bildas höjer temperaturen. Ökad temperatur och höjd vattenhalt ökar andningsintensiteten och förloppet accelerar. Avbryts inte processen kommer spannmålen att förstöras.

Vid vattenhalter under 15% är andningen svag, men redan vid 17% är andningen 100 ggr starkare och vid 20% 300 ggr starkare!

Temperaturen har också stor inverkan. Vid 30°C andas spannmål med 15% vattenhalt 5 ggr mer än vi 18°C.

Andningsintensiteten är, förutom temperatur och vattenhalt även beroende av kärnans ålder och mognad, som man ju dock inte kan påverka direkt. Även faktorer som grönskott, ogräsfrön, omogna och sönderslagna kärnor påverkar andningen. Med en väl inställd tröska och möjlighet att rensa spannmålen innan inlagring kan man minska detta problem. Se även avsnittet: Rensning, aspirering och sortering, flik 9.

Mögelsvampar

Spannmålskärnans andning är relativt obetydlig jämfört med den som åstadkoms av mögelsvamparna. Mögelsvamparna förökar sig med hjälp av sporer som är mikroskopiskt små förökningskroppar. Dessa sporer finns överallt i naturen och förekommer också praktiskt taget alltid på eller i kärnans skal. När sporerna får rätta betingelser i form av näring, fukt och värme gror sporerna och växer ut till nya mögelsvampar.

Energi och näring för sin tillväxt hämtar de från spannmålskärnan. I första hand förbrukas kolhydraterna som alltså bryts ned efter hand som de förbrukas. För sin tillväxt kräver mögelsvamparna syre som tas från luften.

Av kolhydraterna bildas som slutprodukt koldioxid och vatten. Processen ger också värme. På samma sätt som vid kärnans andning blir spannmålen allt varmare och fuktigare. När spannmålen "tar värme" är det alltså tecken på mögelbildning. Att värmebildning ej noteras innebär dock inte att man kan vara helt säker. Värmebildning i ett spannmålsparti kan vara svår att kontrollera eftersom delar av partiet kan ta värme beroende på hög inlagringsvattenhalt, föroreningar och eller dålig torkning.

Tillgänglig tid

Senare tids forskning har givit helt nya rön beträffande mögelsvamparnas tillväxt och toxinbildning. Kunskapen om när mykotoxiner bildas är dock fortfarande bristfällig varför tiderna är osäkra och eventuellt kan dessa behöva vara ännu kortare.

Lagring av otorkad spannmål kan vid goda förhållanden - låg vattenhalt (< 20%) och låg temperatur samt mycket ren spannmål - accepteras i upp till ett dygn utan att några åtgärder vidtas.

Vid ogynnsamma förhållanden kan några timmar i en spannmålskärra vara tillräckligt för att starta oönskade processer - värme och mögelbildning.

Torkning

Luftens vattenhållande förmåga

Luftens förmåga att hålla vatten är helt beroende av dess temperatur. När luften är helt mättad kan den maximalt innehålla nedanstående vattenmängder:
Temperatur 5 10 15 20 25 30 40
g vatten/m3 luft 6,4 9,1 13.0 17,6 24.0 32,4 58,8

I tabellen ser man att luften kan innehålla mer vatten vid hög temperatur än när det är kallare. Detta förklarar exempelvis varför skyfallen är så mycket intensivare i tropikerna än hos oss.

1 m3 luft väger vid 20° C ca 1,2 kg!

Tabellen ovan anger den absoluta eller maximala fuktigheten, vilket innebär att luften är helt mättad. Tillsätter man ytterligare vattenånga till mättad luft övergår den till vatten, kondenseras, dvs avsättas i form av imma, dimma, regn. Samma sak sker om temperaturen på mättad luft sänks.

Relativa fuktigheten anger till hur stor procent som luft med en viss temperatur är mättad. Om 1 m3 20-gradig luft innehåller 8 g vatten är alltså den relativa fuktigheten 8/17,6 = 45%.

Vid torkning utnyttjar vi luftens förmåga att ta upp ytterligare vatten tills den är mättad.

Höjer vi temperaturen på vår 20-gradiga luft till 40° C kommer relativa luftfuktigheten att sjunka till 8/58,8 = 14%.

I praktiken kan man dock inte räkna med att luften är helt mättad då den lämnar torken. Hög lufthastighet genom spannmålen gör att man sällan kan räkna med högre mättnadsgrad än 80-90%. Man kan heller inte nå högre mättnadsgrad än jämn vikts vattenhalten (se nästa sida).

Det är stora mängder vatten som skall torkas bort från varje ton spannmål. Tabellen på nästa sida visar hur mycket vatten som avgår från varje ton spannmål vid olika skördevattenhalter.
Ingående vattenhalt % Vikten hos 1 ton spann-
mål blir m. 13% vh (kg)
Vatten att
torka bort (kg)
30 805 195
25 862 138
20 920 80
15 977 23
13 1000 0

Jämviktsvattenhalt

Spannmålskärnan strävar alltid efter att stå i jämvikt med den omgivande luftens relativa fuktighet. Jämviktsvattenhalten innebär att kärnan varken upptar eller avger vatten. Kommer denna kärna i kontakt med luft med lägre relativ fuktighet kommer vatten att avgå (kärnan att torka) tills ny jämviktsvattenhalt inträtt.

Bilden nedan visar jämnviktsvattenhalten för vete. Jämnviktsvattenhalten varierar mellan olika spannmålsslag.

Jämviktsvattenhalt för vete vid olika luftfuktighet och temperatur.

Lagringskrav

De flesta mögelsvampar trivs bäst vid ca 30° C. Vid denna temperatur klarar några av att växa vid så låg relativ fuktighet som 70%. Detta motsvarar en jämviktsvattenhalt på 14-15% hos spannmålen. Under 14% kan mögelsvampar inte växa. Under förutsättningen att temperaturen inte är för hög är också andningen hos spannmålen låg.

Ett bra riktvärde för att lagra spannmål säkert under lång tid är att tillåta en högsta vattenhalt på 13% och en temperatur upp till 15°C.

Vid låga temperaturer behöver mögelsvamparna högre vattenhalt för att växa till. Både temperatur och vattenhalt bestämmer också hur snabbt mögeltillväxten kommer igång.

Under skördesäsong kan man ibland bli tvungen att lagra otorkad spannmål. Alla former av buffertlagring av otorkad spannmål är av ondo. Kylning/luftning är ett krav vid buffertlagring.

Räkna med max 1 dygns lagring av torr (< 20%) spannmål utan luftning/ kylning. Som tidigare nämnts är det andningen i den nyskördade spannmålen som gör att även torr spannmål snabbt försämras. Även temperaturen är ofta hög i nyskördad spannmål.

Både vid lagring av torkad vara med högre vattenhalt än 13% och vid lagring av otorkad vara är det viktigt att komma ihåg att ovanstående diagram förutsätter homogen spannmål. Även ett litet parti i en lagringsficka med högre vattenhalt än lagringsfickan i övrigt gör att man måste rätta sig efter partiet med den högre vattenhalten. Samma sak gäller om spannmålen är "förorenad" med grönskott, ogräsfrön etc. Det är då vattenhalten i dessa som bestämmer lagringsdugligheten.

I spannmål med ojämn vattenhalt är det partiet med högsta vattenhalten som bestämmer lagringsdugligheten!

Torkprocessen

Vid torkning av spannmål tillförs kärnan värme som skall tränga in i kärnan. Därigenom avdunstar vatten som vandrar ut ur kärnan och sedan bort från den. Denna värme och vattentransport sker både i och utanför kärnan. I början av torkningen går det mesta av värmen åt till att avdunsta vattnet. Kärnans temperatur höjs därför inte så mycket, vilket däremot kan ske i slutet av torkningen och då orsaka skador på spannmålen både vad beträffar grobarhet och bakningsduglighet.

Flerstegstorkning är en metod då man torkar ned spannmålen stegvis och låter spannmålen "vila" mellan torkningarna. Vattnet får då möjlighet att fördela sig jämnt och vandra från de inre till de yttre delarna av kärnan av egen kraft.

I omogen spannmål är en del av vattnet kemiskt bundet och svårt att torka bort. Enklare att torka är det vatten som frigörs under mognadsprocessen eller som kärnan tar upp från luften vid fuktigt väder. Detta ytliga vatten är också farligare eftersom det ger mikroorganismerna en gynnsam miljö.

För att erhålla en god kvalitet är det mycket viktigt att under torkning och lagring hålla ytan på kärnan torr och frisk.

Nya krav

De krav som ställs på en fullgod spannmål innebär också nya krav på vattenhalter, luftmängder, korta torktider m.m. Kraven kan tyckas hårda men dessa nya krav bygger på ny kunskap och senaste teknik. Med denna teknik kan man bestämma den mikrobiella aktiviteten med en helt annan noggrannhet än den enskilde odlaren klarar.

Den hygieniska kvalitén på spannmålen kan vara undermålig långt innan lukt- och synbara skador uppkommer. Se även avsnittet om mögel och toxinbildning.

Torktyper

De torktyper som förekommer på gårdsnivå kan indelas enligt nedanstående figur.

Varmluftstorkar

Torkningskapaciteten i en varmluftstork är proportionell mot varmluftens temperatur. Varmluftens temperatur måste dock alltid anpassas till spannmålens vattenhalt. Alltför hög temperatur påverkar grobarhet, bakningsförmåga och dödar kärnan och dess immunförsvar. För torkningen använder man varmluft med en temperatur av 40 - 70°C.

Rekommenderad maximal temperatur hos torkluften vid torkning av utsäde, maltkorn och brödsäd, °C.
  Inläggningsvattenhalt
Torktyp 20% 25% 30%
Kontinuerlig 65 60 55
Cirkulation 65 60 55
Sats 60 55 50

Problem:

Ett generellt problem i varmluftstorkar är att torken av ekonomiska skäl inte kan dimensioneras för att klara tröskans kapacitet. Detta medför att spannmål ibland blir liggande i väntan på torkning vilket i sin tur gör att den hygieniska kvalitén snabbt kan försämras. (se avsnitt om luftning)

Satstork

I satstorkar torkar man som namnet anger en sats i taget. I satstorkar med cirkulation låter man spannmålen cirkulera under torkningen medan man i vanliga satstorkar låter spannmålen ligga stilla tills den är nedtorkad till önskad vattenhalt.

Omblandning är även i satstorken av godo och vid högre vattenhalt ett krav.

Satstork med cirkulation

I denna torktyp cirkulerar spannmålen under torkningen. Luftgångar i spannmålen undviks. Detta ger en jämnare torkning och man kan också hålla högre lufttemperatur. Cirkulationstorkar är tyvärr ovanliga på gårdsnivå. I en cirkulationstork sker aldrig någon uppfuktning av någon spannmål - spannmålen är hela tiden "på väg åt rätt håll".

Satstork med stillaliggande spannmål

Problem:

Ojämn torkning i satstorkar med stillaliggande spannmål. Vid avslutad torkning är spannmålen närmast varmluftskanalerna övertorkad och spannmålen vid våtluftskanalerna nästan otorkad. I ogynnsamma fall kan man ha vattenhaltsskillnader från 5% till 40%. Viss utjämnning sker under kylningen. Under transporten till lagret samt under lagringen sker sedan en utjämnning. Särskilt i torkar av balktyp finns risken att luften tar sig vissa vägar genom spannmålen med dåligt utnyttjande av torkluften samt ojämn torkning som följd. Mycket fuktig spannmål kan då fastna mellan balkarna.

Tillgänglig torktid i en satstork begränsas av tidsåtgång för kylning och satsbyte.

Åtgärd:

Ojämn torkning kan åtgärdas genom att spannmålen blandas. På vissa torkar finns möjlighet att släppa ned en del av satsen i uppsamlingskupan och sedan transportera upp denna spannmål på toppen av torken. Genom detta får man en sättning av hela spannmålsmängden i torken. Flera sådana små omflyttningar under torkningens gång är givetvis ännu gynnsammare.

På torkar som saknar denna möjlighet måste man flytta om hela satsen. Tidig omröring gör att risken för att spannmål skall fastna minskar.

Väldimensionerad transportutrustning eventuellt kombinerat med våtficka över torken för snabb fyllning av torken samt kanske även separat kylficka gör att tillgänglig torktid förlängs.

Kontinuerlig tork

I kontinuerliga torkar rör sig spannmålen från ett buffertlager, våtfickan, till en torkzon där själva torkningen sker. Från torkzonen passerar spannmålen vidare till kylzonen för kylning varifrån spannmålen sedan transporteras till lagret. Genomströmningshastigheten bestäms av torkens kapacitet och spannmålens vattenhalt.

Problem:

Kontinuerliga torkar kräver i allmänhet större investeringar och är ovanliga i mindre anläggningar.

Ett torktekniskt problem är att den första spannmålsslatten inte torkas färdig. Våtfickan ovanför den varma torken kan vara en grogrund för mögelsvampar.

Åtgärd:

Den högre investeringskostnaden för de kontinuerliga torkarna är endast ett ekonomiskt problem. Kontinuerliga torkar har ur torksynpunkt många fördelar. De ger en jämnare torkning än satstorken och man kan också använda en något högre torktemperatur. Precisionen i nedtorkningen kan förbättras med automatisk reglering. Den kontinuerliga torken kan i allmänhet utnyttja fler timmar per dygn till torkning än satstorken.

För att torka även den första slatten måste denna köras tillbaka till våtfickan och inte läggas i lagringsficka.

Den spannmålsmängd som hålls i beredskap i våtfickan bör vid höga vattenhalter begränsas för att undvika värmebildning och mögeltillväxt.

Ventilering

Det är mycket viktigt att den fuktiga luften från en varmluftstork leds ut ur torkhuset. Om inte, kommer fukten att kondensera på metallytor i torkhuset. Kondensvatten kan sedan dels droppa i redan torkad spannmål, dels binds damm och mögelsporer.

Begränsad torkkapacitet - luftning av spannmål

Torken hinner i allmänhet inte med tröskan! Ett problem som ökar med åren eftersom både areal och tröska tenderar att bli större. Risken att torken inte hinner med är störst under besvärliga år då skördeförhållandena är svåra. Lagret av otorkad spannmål växer även om torken är väl tilltagen. Risken för mögelskador blir överhängande. Det är som framgår av avsnittet ovan om lagringskrav svårt att säga något säkert om möjligheten att mellanlagra spannmålen utan risk för skador. Risken minskar dock väsentligt om temperaturen kan hållas nere. Det är alltså mycket viktigt att hålla kontroll på temperaturen under mellanlagringen. För att kunna kyla krävs att man kan blåsa luft genom spannmålen och den måste då förvaras i någon form av luftningsbart buffertlager. Detta kan ordnas på flera sätt. Man kan använda en gammal kallufttork. Lagringsfickor med golvsveperplåt ger dels möjlighet till luftning dels ett bekvämt och snabbt sätt för tömning av lagret.

Under den tid som spannmålen ligger otorkad måste luftning ske utan avbrott. Luftmängden skall vara minst 100 m3 per ton och timma.

För att kyla ned spannmålen brukar man räkna med totalt 600-1 000 m3 luft/ ton. Med luftning tar detta alltså 6-10 timmar.

Tvåstegstorkning

Tvåstegstorkning är ett sätt att öka torkkapaciteten och kan dessutom vid höga vattenhalter och grönskott ge en jämnare torkning. Man avbryter då torkningen vid ca 18% vh och kyler den väl. Spannmålen måste sedan behandlas som otorkad och helst luftas under de dagar som den övriga spannmålen torkas. Under vilotiden vandrar det i kärnans mitt hårt bundna vattnet ut mot kärnans yta och torkningen kan fullbordas.

Kylning är ett annat och effektivare sätt att skydda otorkad spannmål. Utomhustemperaturen räcker dock inte till för kylning under skördesäsongen utan speciella kylaggregat måste användas. Kylning är fortfarande en ovanlig metod i Sverige.

Kallufttorkar

Kalluftorkar använder den ouppvärmda utomhusluften för torkning. I praktiken ligger man under hösten ofta över 70%, särskilt vid skörd i september-oktober, vilket gör det svårt eller omöjligt att komma ned i acceptabla vattenhalter. Temperaturen är dessutom låg vilket gör att luftens vattenupptagande förmåga blir liten. Normalt kan man räkna med en vattenupptagning på ca 1 g vatten per m3 luft.

Diagrammet visar luftens vattenupptagande förmåga under maj - oktober och under dygnet. Norrköping 20 års medeltal. Källa JTI.

Torkning med enbart kalluft är oacceptabel. Kalluftstorkar skall alltid kompletteras med tillsatsvärme.

Tillsatsvärme

De nya kraven på snabb nedtorkning gör att tillsatsvärme måste anses som ett krav på kallufttorkar. Fläktarna bör köras dygnet runt. Tillsatsvärme används nattetid och då relativa luftfuktigheten är över 70%. Lämplig temperaturhöjning är 5-7°C.

Om luften värms mer riskerar man ojämn torkning och kondens i ytskiktet. Kondens uppkommer genom att alltför varm luft tar upp mycket vatten i spannmålsskiktets nedre del. Under passagen genom spannmålen kyls luften och vattnet fälls ut. Detta innebär en kraftig uppfuktning av det övre spannmålsskiktet med mycket stor risk för mögelbildning.

Trots den måttliga temperaturhöjningen krävs relativt stora värmemängder. För en fläkt som ger 20 000 m3 luft och som med de nya normerna räcker till en 20-tons anläggning krävs ett värmeaggregat på 40 kw för att höja temperaturen 5-7°C.

Planbottentork

Planbottentorken består av fläkt och luftfördelningssystem. Systemet kan bestå av grenkanaler eller olika former av perforerat golv av masonit, trä eller plåt. Golvsveperplåt ger en riktad luftström som kan användas även för tömning.

Problem:

Planbottentorken är en satstork. Den brukar projekteras för att rymma drygt hälften av gårdens spannmål. Efter torkning släpps i allmänhet spannmålen ned på ett golv för lagring. Spannmålen måste då vara färdigtorkad eftersom man ofta inte kan återföra den till torken. Det är heller inte möjligt att blanda spannmålen annat än för hand.

I en planbottentork sker inte torkningen likformigt genom hela spannmålsskiktet. I stället vandrar en torkzon genom materialet. Detta medför att den spannmål som ligger överst, kommer att behålla inläggningsvattenhalten ända tills den mot slutet av torkförloppet nås av torkzonen. I vissa fall kan man till och med få en uppfuktning av spannmålen över torkzonen.

Åtgärd

Det är mängden luft per tidsenhet som är helt avgörande för torktiden. Luftmängden i en planbottentork kan ökas antingen genom att fläktkapaciten ökas eller genom att spannmålsskiktets tjocklek anpassas till vattenhalten.

Rekommenderad största inläggningshöjd för spannmål i plantbottentorkar.
  Max, inläggn.höjd, cm, vid dygnsmedeltemp.
Vattenhalt, % 20°C
(början av augusti)
15°C
(slutet av augusti)
I tork som ger 600 m3/ton och timme vid 1 m lagringshöjd:
22 100 100
24 75 100
26 60 75
28 50 60
30 45 50
35 - 40
I tork som ger 1 000 m3/ton och timme vid 0,9 m lagringshöjd:
24 90 90
26 80 90
28 70 80
30 60 70
35 50 60

Källa: Kalluftstorkning av spannmål, Nils Jonsson, JTI

Numera rekommenderas en luftmängd på 1 000 m3 per ton och timme. Tidigare var rekommendationen 600 m3 per ton och timme. Det betyder att många äldre torkar har väl låg luftmängd. Om spannmålen har högre vattenhalt än vad torken är dimensionerad för måste lagringshöjden reduceras. Det är viktigt att vid fyllning av torken se till att spannmålen ej packas ojämnt. Flytta transportörens utlopp så att spannmålen sprids över en större yta. Undvik att gå i bingen eller silon eftersom detta packar spannmålen ojämnt.

För acceptabel torkning i planbottentork krävs tillsatsvärme.

Silotork

Det finns två huvudtyper av silotorkar, dels sidkanaltor, dels centralrörstork.

Sidkanaltorken är i princip en planbottentork som är ställd på högkant. Luftfördelningskanalen finns i mitten. Från denna blåses luften genom spannmålen och ut genom den motsatta perforerade siloväggen.

Centralrörstorken är i allmänhet rund och har en central tilluftskanal. Från denna passerar luften genom spannmålen och ut genom siloväggen.

Problem:

Spannmålen packas lätt ojämnt i torken. I botten av torken blir densiteten väsentligt högre än på toppen vilket medför ojämn torkning. I centralrörstorkarna är ytan för tilluften betydligt mindre än för frånluften (tårtbitsprincip) vilket gör att man får olika lufthastigheter med ojämn torkning som följd. Många silotorkar är projekterade med låga luftmängder. Ibland används till och med "högtrycksfläktar" (se avsnitt om högtrycksfläktar).

Åtgärd:

Torkarna är olämpliga för vattenhalter över 25%. I silotorkar kan man inte som i planbottentorkar kompensera hög vattenhalt med ett tunnare spannmålsskikt. Istället måste man dimensionera fläkten för den maximala vattenhalt spannmålen kan förväntas ha.

Det innebär att torkarna bör projekteras med 1 000 m3 luft per ton och timma. För att begränsa effekten av den ojämna luftfördelningen som beror på packning och ojämn torkning måste spannmålen blandas om 2-3 ggr under torkningen.

Självfallet kan man även minska mängden spannmål som läggs i torken och på så sätt få högre luftmängd per ton. Eftersom skikttjockleken är densamma ökas dock torkkapaciteten relativt måttligt.

Vid fyllning av torken är det en fördel om transportörens utlopp flyttas med jämna mellanrum eller att man förser utloppet med någon form av utrustning som sprider spannmålen över en större yta.

För acceptabel torkning krävs, även i silotorkar, att man använder tillsatsvärme.

Planbottentorkar med stor lagringshöjd

Det finns också planbottentorkar med lagringshöjder på 2-3 m. För att klara de höga mottryck som blir följden av de stora lagringshöjderna används centrifugalfläktar.

Problem:

Höga lagringshöjder ger ojämn densitet på spannmålen och ojämn torkning. Det är knappast ekonomiskt möjligt att dimensionera fläktkapaciteten för torkning till full höjd dv. 2-2,5 m.

Tidigare projekterades dessa torkar för halva luftmängden - 300 m3 per ton och timma samt för användning av tillsatsvärme. Tillsatsvärme i kombination med höga lagringshöjder gav ofta kondensproblem. (Se avsnitt Tillsatsvärme.)

Åtgärd:

Även för denna torktyp gäller de nya dimensioneringsreglerna för planbottentorkar. Vid vattenhalter över 25% skall fläkten ge 1 000 m3 luft per ton och timma. Så stora luftmängder kan knappast åstadkommas till rimliga kostnader vid lagringshöjder över 1,5 m.

Man får därför nöja sig med att fylla dessa torkar till kanske halva möjliga lagringshöjden och först sedan torkfronten brutit igenom ytan fylla på ytterligare spannmål.

Ännu bättre är att flytta den torkade spannmålen till fickor där enbart torr spannmål förvaras. I torkfickorna kan man då torka med maximal kapacitet. Med stigande lagringshöjd kommer dock fläktens avgivna luftmängd att sänkas. Det är därför viktigt att anpassa skiktets tjocklek till vattenhalten. Omflyttning av spannmålen en eller ett par gånger under torkningen är ett måste för att få en jämn torkning.

Även till denna torktyp är tillsatsvärme ett krav - observera dock problemet med kondensbildning.

Torkar med "högtrycksfläktar"

I en del silotorkar och i s.k. plaströrstorkar med luftfördelningssystem av perforerade plaströr (dräneringsslang) används "högtrycksfläktar". Dessa fläktar klarar höga mottryck men ger mycket begränsade luftmängder. Fläktarna är konstruerade för att användas som transportfläktar. Luften värms visserligen någon grad då den passerar fläkten men det är trots allt luftmängden per ton och timma som är avgörande för torkningen.

I plaströrstorkarna blir paradoxalt nog kvalitetsproblemen störst vid golvet mellan grenkanalerna dit inga eller mycket små luftmängder når.

Dessa anläggningar kan inte användas som tork utan får betraktas som en form av luftningsanläggning som möjligen kan användas i väntan på torkning.

Referenser:

Grundkurs spannmålshantering. Lantmännen.

Inomgårdsmekanisering, Ulf Peter Granö, Håkan Örberg, LT

Teknik för Lantbruk nr 26 och 30, Nils Jonsson, Nils Ekström, JTI

Mögel i spannmål, broschyr från SLU, SVA och SLR