VäxtEko


Tidskrift/serie: Lantbruksinformation
Utgivare: Lantbruksstyrelsen (LBS) (numera: Jordbruksverket (SJV))
Redaktör:
Utgivningsår: 1989
Nr/avsnitt: 9
Författare: Olofsson B., Bengtsson A.
Adress:
Ingår i...:
Titel: Bekämpning av bladmögel och brunröta på potatis
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare, praktiker

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.
OBS! Figurerna kan f.n. inte visas med bästa möjliga skärpa.

Bladmögel och brunröta på potatis kan drabba både blad, stjälkar och knölar. Genom angreppet på blasten minskar knölskörden. Infekterade knölar får rötskador, brunröta, och är olämpliga att äta. De är svåra att sortera bort ur ett potatisparti. Även ett litet antal smittade knölar kan därför göra partiet osäljbart. Brunröteangrepp kan också bli inkörsport för blöta rötor, som lätt sprider sig i lagret. Både bladmögel och brunröta orsakas av svampen Phytophthora infestans.

Så här bekämpas bladmögel och brunröta

1. Välj en så motståndskraftig sort som möjligt.

2. Använd friskt, brunrötefritt utsäde.

3. Förgro utsädet! Det bidrar till att grödan hinner utvecklas innan angreppet börjar.

4. Anpassa radavståndet vid sättningen efter traktorer och redskap. Större radavstånd minskar infektionstrycket.

5. Spruta mottagliga potatissorter första gången då plantorna är 20-30 cm höga.

6. Intervallerna mellan sprutningarna avpassas efter blastens tillväxt och infektionsriskerna. I Sydsverige behövs normalt 5-6 sprutningar per säsong i mottagliga sorter och 3-4 i motståndskraftiga, i Mellansverige 4 respektive 2 och i södra Norrland 3 respektive 1 sprutning.

7. Blastens alla delar måste träffas av preparatet vid sprutningen.

8. Sprutbommen skall gå lagom högt över blasttopparna. Sitter den för högt ökar risken för vindavdrift, är den för låg blir en del toppar oskyddade.

9. Preparaten doseras enligt anvisningarna. Undvik onödigt stora doser!

10. Undvik blastdödning med kemiska medel när potatisplantorna lider av torka.

11. Minst 2 veckor mellan blastdödning och upptagning och minst 30 dagar mellan sista sprutning med ditiokarbamater och skörd! Ingen upptagning så länge det finns smittbärande blast på fältet.

12. Ta inte upp potatisen i regnig och fuktig väderlek.

Bladmögelsvampens utvecklingscykel

Svampen kan övervintra som svamptrådar, mycel, i knölar med brunröta. Starkt infekterade potatisar förstörs under lagringen. Då dör också mycelet. Däremot kan det överleva i svagt eller måttligt angripna knölar, som lagras under goda betingelser och i brunröteknölar på fältet, om inte marken fryser.

Hos brunrötesmittade knölar kan mycelet växa in i groddarna. Dessa kan dödas, innan de når markytan. Eljest växer svampen i och på stjälkarna. Vid långa perioder med fuktighet kan svampangreppet bryta fram som mörkbruna strimmor på stjälken eller bladskaften.

Här bildar svampen förökningskroppar, som kallas konidier, sporer eller sporangier. Dessa kan med vinden spridas längre sträckor. De kan gro direkt på och växa in i potatisplantan. Råkar de hamna i vattenoch temperaturen är relativt låg (10- 15°C), är det vanligare att sporangiernas cellinnehåll ombildas till 8-10 s k zoosporer. Dessa kan simma omkring i vattnet eller med regnstänk transporteras till andra plantor eller marken.

:411:1. Smittade knölar utvecklar brunröta. 2. Brunröta utsädet ger bladmögelinfektion i fält. 3. Vid varm och fuktig väderlek sprider sig bladmöglet snabbt. 4. Blad med bladmögelsvamp och sporer i stark förstoring. 5. Sporerna sköljs från sjuka blad ned i knölarna, som infekteras. 6. Vid upptagningen kan knölarna smittas genom kontakt med sjuk blast.

Bladmögelsvampens utvecklingscykel.

När sporerna gror på ett mottagligt potatisblad utvecklas ett mycel. Det breder ut sig i bladvävnaden och bildar en mörk bladmögelfläck. Svamptrådar tränger ut på bladets undersida i gränsområdet mellan frisk och angripen vävnad och producerar nya sporer. Under gynnsamma betingelser bildas oerhörda mängder sporer i potatisfältet, alltmedan blasten bryts ned och vissnar. Vid fuktigt, varmt väder vissnar blasten snabbt. Men sporer kan också tvättas ned i jorden och infektera knölarna. Dessa kan också infekteras av sjuk blast eller smittbärande jord när potatisen tas upp. Cirkeln är därmed sluten.

Möjligen kan bladmögelsvampen också fortleva i fält genom sexuellt bildade s k oosporer. För närvarande är det inte känt om dessa har någon betydelse för övervintringen i Sverige.

Bladmögelangrepp kan förväxlas med andra skador

Flera typer av fläckar på potatisblad kan förväxlas med bladmögel, t ex frost- och vindskador samt andra svampskador.

Bladmögel är lättast att känna igen efter några dygn med fuktigt väder. Då kan man se mycelet på bladundersidan som ett gråvitt ludd i kanten mellan frisk och sjuk vävnad. Om man lägger ett misstänkt blad i en sluten plastpåse tillsammans med fuktat papper växer svamptrådarna ut och blir lätta att observera.

Även vid torrt väder är det lätt att i fältet avgöra om en bladfläck vållats av bladmögelsvampen. På översidan av bladet förekommer då en grå-grön kantzon. Den markerar hur långt svampmycelet har trängt in från det dödade området. Kantzonen försvinner då luftfuktigheten är högt ex på natten men återkommer vid torr och solig väderlek.

Bekämpning av bladmögelsvampen

För att ett bladmögelangrepp skall kunna starta krävs tre samverkande faktorer,

tillgång på mottagliga potatisplantor,

smittkällor i fältet eller dess närhet och

lämpliga väderleksbetingelser.

Sortval

Våra mest odlade matpotatissorter, Bintje och King Edward, är mycket mottagliga för bladmögelangrepp. Detta gäller också färskpotatissorterna och lokala sorter som Mandel och British Queen. Mer motståndskraftiga sorter är Evergood (Vit Drottning), Provita, Redblad, Matilda och Elin. Grata är ganska mottaglig på blasten men motståndskraftig på knölarna.

Allmänhetens önskemål om minskad kemisk bekämpning gör det nödvändigt att odla resistenta sorter. Sorterna Bellona, Provita och Redblad har s k rasspecifik resistens. De är motståndskraftiga mot vissa bladmögelraser men angrips av andra. Angreppets omfattning beror alltså på vilka raser som finns i odlingsområdet.

Flertalet av de nyare fabrikspotatissorterna har också rasspecifik resistens. Då sådana sorter odlas kan man inte avstå från bekämpning. Man bör dock kunna klara odlingen med färre behandlingar än i sådana bladmögelkänsliga sorter som Dianella och Senator.

 

Tabell 1. Potatissorternas mottaglighet för bladmögel och
brunröta. Efter "Svensk sortlista för potatis 1986" och
supplement till denna 1988. Graderingsskalan är 1-5 där 1 betyder
mycket mottaglig och 5 betyder motståndskraftig.
                        Bladmögel        Brunröta
Färskpotatis
Early Puritan           1                1
Early Rose              1                1
Maria                   2                3
Maris Bard              2                2
Silla                   2                2
Ulster Chiftain         1                1
Höst- och vinterpotatis
Annika                  2                2
Bellona                 4*)              4*)
Bintje                  2                2
British Queen           2                2
Elin                    4**)             4**)
Evergood                3                3
Grata                   2                4
Hertha                  4*)              4*)
King Edward             2                2
Magnum Bonum            3                3
Mandel                  1                1
Matilda                 4                3
Provita                 4*)              4*)
Redbad                  4*)              4*)
Sabina                  2                2
Ukama                   2                4**)
Up to date              2                2
Rosamunda               4                4
Fabrikspotatis
Amanda                  4                4
Danva                   4                4
Darwina                 2                2
Dianella                4                4
Kaptah                  3*)              3*)
Pansta                  3                3
Prevalent               5*)              5*)
Producent               4*)              4*)
Saturna                 3*)              3*)
Senator                 2                2
Stina                   4**)             4
*) = Motståndskraftig mot vissa bladmögelraser
**) = Motståndskraften möjligen övervärderad

 

Friskt utsäde

En förutsättning för att potatisodlingen skall slippa tidiga och kraftiga angrepp av potatisbladmögel är att man använder utsäde, som är fritt från brunröta. Infekterade potatisknölar är ju den huvudsakliga möjligheten för bladmögelsvampen att övervintra.

Att sortera fram friskt utsäde ur ett brunröteskadat potatisparti är mycket svårt. Har man inte brunrötefritt utsäde själv bör man helst skaffa statskontrollerat utsäde. Men det finns ändå risk för angrepp av lufttransporterade sporer från annat håll. I sådana fall kommer dock angreppet senare och är lättare att bekämpa.

Förgroning och tidig sättning

Väckning eller förgroning kan motsvara en förlängning av växttiden på hösten med 1-2 veckor. Sätts potatisen tidigt hinner knölarna bli utvuxna tidigare. Beståndet kan då blastdödas innan bladmögelangreppet sätter fart.

Radavstånd och kupning

Radavståndet bör vara väl tilltaget, minst 75 cm. Med ett lämpligt kupaggregat kan man vid stort radavstånd kupa upp ett tjockt jordlager över knölarna. Då blir det svårare för bladmögelsporerna att tränga ned. Vid större radavstånd genomluftas beståndet lättare och torkar upp snabbt efter regn och dagg vid soligt väder.

Dränering

Potatis bör inte odlas på dåligt dränerade jordar. Angrepp börjar ofta i svackor på fältet. Där medverkar jordfuktigheten till ett gynnsamt mikroklimat så att bladmögelsvampen lätt kan utvecklas.

Upptagning och lagring

Ta inte upp potatisen under regnperioder! Knölarna smittas lätt av eventuella sporer på blasten eller i jorden, om de är fuktiga vid skörden. Överföring av smitta från sjuka till friska knölar under lagringen torde däremot vara ytterst sällsynt. Att förekomsten av brunröta ibland ökar under lagringsperioden beror på infektioner strax före upptagningen eller i samband med denna.

När och hur ofta skall man bekämpa?

I stora odlingar med bladmögelkänsliga sorter räcker det sällan med odlingstekniska åtgärder, utan man måste komplettera med direkt förebyggande bekämpning. Principen för denna är att skydda hela potatisplantan under den tid då bladmögelsvampen kan utvecklas och spridas i beståndet. Så snart knölarna blivit lagom stora bör blasten tas bort eller förstöras.

Dagens svampbekämpningsmedel har förebyggande verkan. De bör därför sprutas på blasten i god tid innan angreppet börjar. Normalt bör mottagligapotatissorter behandlas första gången, när plantorna är 20-30 cm höga. Innan beståndet har slutit sig helt, bör man helst ha hunnit med ännu en behandling. Senare är det svårt att tränga ned med sprutvätskan till plantornas undre delar.

Efter hand som blasten växer och regn eller bevattning tvättar bort preparatet avtar skyddet och måste kompletteras. Vid fuktig och varm väderlek måste mottagliga potatissorter sprutas ofta. För god odlingssäkerhet krävs normalt i Sydsverige 5-6, i Mellansverige 3-4 och i mellersta Norrland 1-3 behandlingar under en säsong. Vid längre perioder med torr väderlek kan intervallen mellan behandlingarna förlängas eller doserna reduceras.

Sorter med hygglig resistens kräver färre behandlingar. För sorter som har svag motståndskraft mot knölinfektioner och lätt bildar primära smittkällor är risken stor att uppskjuta de inledande behandlingarna. Ett angrepp som har startat i ett fält med mottaglig sort är svårt att stoppa såvida inte vädret hjälper till.

Val av preparat

Bekämpningsmedlen mot potatisbladmöglet har alla låg giftighet. Trots detta bör de hanteras försiktigt. Inga medel kan betraktas som helt ofarliga. Känsliga personer kan drabbas av allergier av vissa preparat, som de under lång tid arbetat med. Nedbrytningsprodukterna hos andra preparat kan i höga halter och vid långvarig exponering framkalla cancer och är förövrigt föga kända.

De preparattyper som i första hand används i Sverige har kontaktverkan. De bör alltså finnas på blasten innan svampen hunnit växa in i plantan. Följande preparattyper var hösten 1988 godkända för användning i potatisodlingar:

Ditiokaibamater. Hit hör mankozeb, maneb, propineb, zineb, blandpreparat av maneb och zineb samt av mankozeb och metalaxyl, Ridomil MZ. Metalaxyl har systemisk effekt, tas snabbt upp av potatisplantan vid sprutning och transponeras huvudsakligen uppåt till blastens olika delar. Alla preparat i gruppen utom rena zinebpreparat innehåller mangan som kan ge en viss mangangödslingseffekt. Ditiokarbamaterna har använts mot potatisbladmögel i minst tre årtionden i Sverige och länge betraktats som synnerligen harmlösa. En del kan dock innehålla låga halter av den cancerogena nedbrytningsprodukten etylentiourea (ETU). Propineb innehåller en närbesläktad substans. De som hanterar och sprutar med ditiokarbamater måste därför skydda sig, så att de inte andas in eller på annat sätt får i sig preparat. ETU bryts ned genom inverkan av solljus och av mikroorganismer i marken. Karenstiden, d v s minsta tiden mellan sista behandlingen och skörd, är 30 dagar för alla preparat som innehåller ditiokarbamater. För andra preparattyper finns f n ingen karenstid.

Klortalonil. Preparatet har god verkan av två skäl: klortalonil har bra effekt mot bladmögel på blasten samt har en viss beständighet när det efter avtvättning hamnar på markytan. Det är dock dyrare än mankozeb- och manebpreparat.

Kopparmedel. Dessa preparat innehåller kopparoxiklorid, som har ganska bra effekt mot bladmögel och brunröta. De har dessutom gödslingseffekt på jordar med kopparbrist. På andra jordar har dock kopparoxiklorid en viss hämmande inverkan på potatisplantornas tillväxt.

I praktiken används ofta ett sprutschema med ditiokarbamathaltiga preparat till de första behandlingarna och klortalonil eller koppar till de avslutande. Ridomil MZ får användas högst 2 gånger per gröda och säsong och är inte tillåtet för sprutning i utsädesodlingar. Vid flitig användning ökar risken för utveckling av bladmögelstammar med resistens mot preparatets metalaxyldel. Ridomil MZ ger mot metalaxylresistenta bladmögelstammar i normaldosen en effekt som motsvarar 2 kg maneb- eller mankozebpreparat per ha. Preparatet är betydligt dyrare än rena maneb- och mankozebpreparat. Det skall i första hand användas tidigt på säsongen i ett sprutschema som bygger på rena kontaktverkande medel.

Hur stor dos?

Preparatåtgången per ytenhet beror på blastutveckling, väder och infektionstryck, d v s mängden sporer som finns i luften. Då blasten är hög och kraftig, vädret varmt och fuktigt, infektionstrycket högt och mycket preparat tvättas av bladen genom regn eller bevattning behövs relativt hög dos, högre dos än den som anges i tabell 2. Vid lågt infektionstryck och då föga av preparatet tvättas bort kan lägre dos än den i tabell 2 räcka. Avtvättningen kan minskas genom inblandning av vidhäftningsmedel, t ex Bond i sprutvätskan.

En doseringsmetod som är bra och ganska vanlig är att hålla sprutvätskans koncentration konstant och höja vätskemängden under sprutsäsongen.

Sprutteknik

Resultatet av bekämpningsåtgärden beror mycket på sprutans utrustning och kondition. Även körteknik samt sprutförarens kunnighet och noggrannhet har stor betydelse för hur man lyckas. Ingen preparat kan uppväga en dålig sprutning eller fel tidpunkt för sprutning. Sprutföraren måste veta hur mycket vätska per ha sprutan ger vid olika inställning och körhastighet. Innan arbetet börjar måste sprutan och alla dess delar vara väl rengjorda, kontrollerade och vid behov ersatta med nya delar. Slitage på munstycken kontrolleras genom mätning av vätskefördelningen från sprutbommen (funktionstest) eller av flödet från varje munstycke. Om munstycken är slitna måste alla bytas ut, annars blir vätskefördelningen ojämn. Stoppar i munstycken under sprutning måste omedelbart avhjälpas, då osprutade toppskott eller mistor är inkörsportar för bladmögelangrepp. Sprutbommen måste sitta såhögt att sprutkonerna vid användning av virvelkammarspridare möts strax ovanför blasttopparna. Sitter den för lågt blir en del blad osprutade, sitter den för högt ökar risken för vindavdrift avsevärt.

 

Tabell 2. Ungefärliga preparatdoser och preparatkostnader per ha
och behandling inkl bekämpningsmedelsavgift och regleringsavgift.
                        Gram aktiv         Normaldos           Preparatkostnad
                        substans per kg    kg per ha           kr per ha
Maneb
Fungiman 85             850                3                   127
KenoGard Maneb PVA      800                3                   145
Maneb + Zineb
Fungitox                700+100            3                   130
Mankozeb
De Zäta-RH              800                3                   135
Penncozeh PVA           800                3                   147
Mankozeb + metalaxyl
Ridomil MZ 63 WP        560+75             3                   453
Klortalonil
Bravo 500 F             500                2,5                 259
Kopparoxiklorid
Ob 21                   850                6                   145
Vitigran                850                6                   145
Maskin- och arbetskostnaden för sprutning av potatis kan beräknas
till 125 kg per ha och behandling för fält i storleksordningen 5
ha.

 

Spaltspridare ger en solfjäderformad sprutdusch. Spridarna ställs något snett i förhållande till varandra varigenom fördelningen blir bästa möjliga. Bomhöjden bestäms av sprutduschens toppvinkel. En bra spalspridare ger 110° toppvinkel. Då skall bomhöjden vara 40-50 cm.

För att minska risken för körskador måste man utrusta traktor och spruta med så smala däck som möjligt. Speciella radodlingshjul som bara är ca 20 cm breda (sektionsbredd 7,2-10,2 tum) blir allt vanligare. Traktorns och sprutans spårvidd måste också vara anpassade till radavståndet. Breda däck kan trycka ner och packa jord till hårda kokor som ger problem vid upptagningen. Man riskerar också skördeminskning, grönfärgning och brunröteangrepp på knölarna i raderna närmast hjulen.

Körskadorna beräknas i medeltal till ca 3 procent av totalskörden. Skadorna blir mindre om bommen är bred. Men då krävs att fältet är jämnt, så att inte flyglarna "droppar". Eftersom traktorn böjer blasten i körriktningen bör man varje gång spruta på exakt samma sätt och köra i samma spår.

Vätskemängd och droppstorlek

Det tar tid att fylla på vätska. Därför vill man gärna hålla mängden sprutvätska per ytenhet så liten som möjligt.

Liten vätskemängd ställer större krav på sprutans utrustning, eftersom dropparna måste göras små för att ge bra täckning. Små droppar som produceras genom små munstycken har liten rörelseenergi, bromsas lätt upp, torkar och är mycket utsatta för vindavdrift.

Spridare av virvelkammartyp har ofta använts vid potatisbesprutning men ger ojämn vätskefördelning och droppar med mycket olika storlek. Spaltspridare fungerar bra till potatisbesprutning liksom till alla andra vanligen förekommande besprutningsuppgifter i lantbruket. Jämn vätskefördelning, bra droppstorleksfördelning och därigenom liten vindkänslighet är kännetecknande för spaltspridare. Vätskemängd vid potatisbesprutning kan variera mellan 200-300 liter per ha vid gynnsamma förutsättningar och 500-600 liter per ha när blasten är kraftig och förhållandena ogynnsamma.

Blastdödning

Blasten kan förstöras på mekanisk eller kemisk väg, genom en kombination av båda dessa metoder eller på mekanisk väg kompletterad med flamning av stjälk- och bladrester. Kombinationer kan användas, t ex då blasten är mycket kraftig och lämnar en del blad och stjälkar opåverkade.

I vissa fall sprutar man först med blastdödningsmedel och krossar sedan återstående gröna blad och stjälkar. Vissa år kan blasten frysa ned i lämplig tid före upptagningen.

Genom att ta bort eller döda blasten vid slutet av odlingssäsongen avlägsnar man riskerna för sena bladmögelangrepp och brunröteinfektioner på knölarna. Även svaga bladmögelangrepp kan orsaka att knölarna smittas kraftigt med brunröta, t ex vid upptagningen.

En bladmögelfläck fortsätter att producera sporer så länge det finns grön bladmassa. Svampmycelet förstörs och sporerna tappar sin infektionsförmåga så småningom, sedan blasten vissnat.

Eftersom blasten sällan dödas fullständigt med en gång bör det förflyta minst ett par veckor mellan blastdödning och skörd. Då hinner också potatisens skal stabiliseras och risken för stötskador och svampinfektioner minskar. Potatis som skall lagras får aldrig skördas så länge det finns smittbärande blastdelar på plantorna. Vid tidig blastdödning av växtkraftiga plantor bildas ofta nya skott, som kan angripas av bladmögel. Då blir en kompletterande blastdödning nödvändig.

Mekanisk blastdödning

Om den förebyggande sprutningen har lyckats och bladmögel saknas i beståndet kan blasten förstöras på mekanisk väg. Det förekommer i mindre odlingar att den huggs av med slåtteraggregat eller slaghack och förs bort från fältet. Användning av blastkrossar har ökat på senare tid. Vanligast är slagkrossar men även kättingkrossar förekommer. Slagkrossen är effektivast men lite mer stenkänslig än kättingkrossen.

Blastkrossens avverkningsförmåga är ganska stor, men ofta blir gröna blastrester kvar, eftersom maskinen inte når alla stjälkdelar.

En del odlare använder maskiner för blastryckning. Dessa fungerar bäst på stenfri, inte alltför lätt jord. Drillarna måste vara välformade med mycket jord över knölarna för att undvika grönfärgning.

Med mekaniska metoder kan man avbryta tillväxten och underlätta upptagningen. Något verksamt medel mot brunröteinfektioner är de dock inte. Risken för grönfärgning hos knölarna ökar, särskilt på lätt jord, som kan piskas bort från raderna så att knölarna blottläggs.

Vid mekanisk blastdödning blir knölarnas torrsubstans ofta lägre än vid kemisk eller då blasten får vissna ned vid mognaden. Bakteriesjukdomar kan också spridas då blasten slås sönder. Trots detta kommer sannolikt mekanisk blastdödning att användas mer i framtiden.

För att minska användningen av kemikalier till blastdödningen har krossning kombinerad med sprutning och krossning kombinerad med termisk behandling (flamning) rönt stort intresse. Den senare metoden är ännu på försöksstadiet och avsevärt dyrare än kemisk blastdödning. Metoden har dock fördelen att vara helt kemikaliefri. Krossning-sprutning kan göras med 4- radiga maskiner som finns på marknaden. Metoden kan ge möjligheter till sänkning av dosen kemiskt blastdödningspreparat ner till hälften av normal dos.

Kemisk blastdödning

Kemisk blastdödning är i dag relativt vanlig, men tyvärr inte helt problemfri. Något idealiskt blastdödningsmedel finns nämligen inte. Ibland behövs det två behandlingar för att bryta ned kraftig blast. Detta beror inte bara på brister hos preparaten utan ofta på att sprutan inte når de nedre delarna av plantorna.

Vid blastdödning är kravet på vätskans fördelning över plantans olika delar störreän vid förebyggande bladmögelbekämpning. Blastens storlek och växtkraft bestämmer både preparatdos och vätskemängd. Liten och mognande blast kräver liten dos i förhållande till stor och omogen. Ofta är det omöjligt att döda stor blast med en enda behandling utan en kompletterande behandling måste utföras. Vätskemängden behöver normalt vara 400-600 liter per ha och fördelas effektivt och jämnast med spaltspridare.

Preparat

I dag finns de tre blastdödningsmedlen dikvat (Reglone), natriumklorat (Klorex) och svavelsyra. Ett fjärde preparat, Harvade (Bladaveck), granskas nu av Kemikalieinspektionen. Det kan eventuellt komma på marknaden inom det närmaste året. Marknadsföringen av natriumklorat kommer nog att upphöra.

Reglone är det dominerande preparatet. Vid solig och varm väderlek har det nästan enbart kontaktverkan och effekten är snabb. Vid låg temperatur och mulet väder har preparatet systemisk verkan och effekten är långsam. Bladen bryts ned på 3-5 dagar med en dos av 3 liter Reglone per ha, om blasten är normalt mogen och stor. Inom ytterligare någon vecka är också stjälkarna starkt påverkade. Mycket liten och mognande blast bryts ned av lägre dos. Grön och frodig blast kan kräva 4-5 liter preparat per ha fördelat på två behandlingar med ca fem dagars mellanrum.

Klorex används normalt i dosen 15-25 kg per ha. Effekten på bladen är ungefär lika snabb som av Reglone. Stjälkarna påverkas däremot betydligt långsammare. Klorex är eldfarligt och brinner explosionsartat tillsammans med organiskt material. Intorkad sprutvätska på kläder antänds lätt och kan orsaka brännskador. Någon brandfara i fält med behandlad blast finns däremot inte. I vissa fall används en blandning av Reglone och Klorex med halv dos av vardera preparatet.

 

Tabell 3. Ungefärliga doser och preparatkostnader per ha för
blastdödningsmedel.
Preparattyp           Preparat           Dos per ha          Kronor per ha
Dikvat                Reglone            31                  390
Svavelsyra 66°Bé                         160 kg              470
Myrsyra                                  100 l               840
Kostnaden för själva sprutningsarbetet varierar mellan olika
delar av landet men beror också på fältstorlek, vätskemängd och
preparattyp. Är storleken på det besprutade fältet 5 ha kan man
vid användning av Reglone räkna med en kostnad av 125 kr per ha,
mot ca 510 kr för svavelsyra.

 

Svavelsyra används i kvantiteten 60-80 liter per ha i speciellt syrafasta sprutor. Den kan också sugas upp med en injektor direkt ur emballaget. Den utspädda syran behöver då inte komma i kontakt med tank och pump utan endast med utrustningen. Om syran skall blandas med vatten måste den hällas i vattnet, inte tvärtom.

Svavelsyran är farlig att hantera och kräver oklanderlig skyddsutustning och stor aktsamhet. Den får inte användas av outbildad eller orutinerad personal.

Syran ger snabbt god effekt vid varmt väder både mot blad och stjälkar. Redan efter en halvtimme kan blasten vara nedvissnad. Syran ger inte heller några rester i potatisknölarna.

Skadeverkningar genom blastdödning

Skador på potatisen efter blastdödning är ovanliga men kan uppkomma vid viss väderlek. Kärlringen kan mörkfärgas eller potatisknölens navelända dö. Reglone kan orsaka sådana skador, t ex om blasten dödas efter en längre tids torka, då plantan lider svår vattenbrist. Risken för skada ökar om luftfuktigheten vid spruttillfället är hög. Finns det risk för skador, bör blastdödningen uppskjutas eller ersättas med mekanisk sådan. I sällsynta fall kan också mekaniska blastdödningsmetoder ge kärlringsskador.

Se upp med preparatrester!

Statens livsmedelsverk har bestämt följande högsta godtagbara resthalter av bladmögelbekämpnings- och blastdödningsmedel:

 

                                   Mg per kg
                                   potatis
Ditiokarbamater (mankozeb,         0,1
maneb, zineb, propineb,
var för sig eller tillsammanns
ETU                                0,02
Klortalonil                        0,02
Diat                               0,1
Halterna ligger på gränsen till analysbarhet.

 

Mätbara bekämpningsmedelsrester är ovanliga i svensk matpotatis. I en del prover har dock dikvat förekommit i halter omkring 0,02 mg per kg. Det är mycket viktigt att bladmögel och brunröta i framtiden bekämpas så att restsubstanser i matpotatisen undviks.

Den karenstid på minst 30 dagar mellan ditiokarbamatsprutning och skörd som fastställts måste respekteras.

Hantera kemiska medel med omdöme och varsamhet!

1. Läs alltid etiketten innan du använder ett preparat!

2. Bruksanvisningen anger rätt skyddsutrustning. Använd den!

3. Underrätta i förväg uppdragsgivaren om ett särskilt giftigt eller farligt medel kommer att användas.

4. Spruta inte om vinden ligger på mot närbelägen bebyggelse eller fält med ätliga växter.

5. Fyll aldrig koncentrerade preparat i tom tank.

6. Fyll inte på sprutan med vatten från diken, bäckar eller andra vattendrag.

7. Det är förbjudet att tömma överbliven sprutvätska i diken och vattendrag. Många preparat är farliga för fisk även i låga koncentrationer.

8. Lämna aldrig öppna preparatförpackningar inom räckhåll för barn, obehöriga och husdjur.

9. Tomma förpackningar är miljöfarligt avfall och skall tas om hand på betryggande sätt. Kommunen skall svara för insamling av sådant avfall. Om förpackningarna tvättas ur noggrant kan de hanteras som vanligt avfall. Sköljvattnet som givetvis är miljöfarligt avfall skall hällas i sprutan. Förvara inte livsmedel eller fodervaror i urtvättade förpackningar!

10. Observera att det skall vara minst 30 dagar mellan sista ditiokarbamatsprutning och skörd.