VäxtEko


Tidskrift/serie: Jordbruksinformation
Utgivare: Jordbruksverket (SJV)
Utgivningsår: 1999
Nr/avsnitt: 9
Författare: Johansson U.
Adress:
Ingår i:
Titel: Ärter och annan trindsäd
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare, praktiker
Nummer (ISBN, ISSN): ISSN 1102-8025

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.
OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats.
OBS! Detta material är producerat inom det svenska miljöprogrammet för jordbruket, vilket finansieras gemensamt av skattemedel från Sverige och EU.

Ärter och annan trindsäd

Ulla Johansson

Förord

Det är vanligt att djurhållningen på ekologiskt odlade gårdar läggs om till ekologisk produktion. På gårdar med ekologisk djurhållning finns det stort behov att klara hög självförsörjningsgrad av foder. Regelverket för djurhållningen medger inköp av foder inom klart definierade ramar. På sikt är målsättningen att allt foder skall vara av ekologiskt ursprung. Det kan innebära att utbudet av bl.a. proteinfoder kommer att begränsas. Det föranleder många ekologiska lantbrukare att se sig om efter grödor som är möjliga att odla på den egna gården eller till avsalu på en växande marknad för ekologiskt odlat proteinfoder och utsäde.

I denna skrift beskrivs de olika trindsädesslagen ärter, åkerböna, vicker och lupin. Det är grödor som i större eller mindre omfattning odlas i Sverige. Till trindsäd räknas de baljväxter som odlas till mogen skörd och där man använder de torra fröna till föda eller foder. Sammanställningen bygger på en litteraturgenomgång av huvudsakligen svensk referenslitteratur inom ämnesområdet. Tyngdpunkten är lagd på biologi och odling, men det finns även naturliga kopplingar till teknik och utfodring. Ärter har fått störst utrymme i sammanställningen, på grund av att det finns mest litteratur om denna gröda. De övriga grödorna har tagits med för att förutsättningslöst belysa de egenskaper odlingsmaterialet kan erbjuda odling under svenska förhållanden. De ekonomiska aspekterna samt EU:s arealersättning till baljväxter och vicker är däremot inte belysta.

Hänvisning görs med upphöjda siffror, vilka anger nummer på den källa som använts. Förteckning över referenser finns på de sista sidorna.

Målgruppen är i första hand ekologiska lantbrukare och rådgivare som har kontakt med ekologiska lantbrukare. Sammanställningen har även stort informationsvärde för andra lantbrukare samt rådgivare, elever och studenter inom lantbrukssektorn.

Ett speciellt varmt tack vill jag rikta till dem som varit med och granskat detta material. Deras insats har varit ett ovärderligt stöd vid insamlandet av referenslitteratur och under skrivarbetet.

Linköping, november 1998 Ulla Johansson

Författaren är verksam som rådgivare inom ekologiskt lantbruk vid Länsstyrelsen i Östergötland.

Illustrationer och omslagsfoto: Ulla Johansson

Broschyren är finansierad gemensamt av Sverige och EU.

Jordbruksverket, maj 1999.

Ärter och annan trindsäd

Baljväxternas biologi

Ärtväxter är en stor växtfamilj med ca 690 släkten och ca 18 000 beskrivna arter25. Ärtväxterna är en av de största växtfamiljerna. I Sverige finns det nära 100 vildväxande arter i familjen ärtväxter. I tabell 1 finns en översikt över familjen ärtväxter. Kursiverade namn är de latinska namn som är de internationella botaniska beteckningarna inom systematiken av växter.

Benämningen baljväxt kommer från växternas frukt som är en balja, en enrummig kapsel bildad av ett fruktblad. Plantan hos baljväxter utvecklas från runda (trinda) frön. I fröet är förrådsnäringen i form av protein, stärkelse och fett upplagrad i hjärtbladen. Till trindsäd räknas de baljväxter som odlas till mogen skörd. Konservärter räknas med andra ord inte till trindsäd.

Roten hos trindsädesväxterna är vanligen en pålrot med sidorötter, som kan utvecklas olika mycket. Ärter har inte lika kraftigt rotsystem som t.ex. lupin, åkerböna och vicker. Tillväxtpunkten hos skottet sitter i toppen, vilket gör plantan känslig för skador i samband med uppkomsten. Stjälken är indelad i noder där bladen sitter i övergången mellan noderna. Själva stjälken kan variera mellan att vara vek (vicker) eller kraftig (åkerböna) och att vara rund eller kantig samt att vara mer eller mindre grenad. Karaktärer för de enskilda arterna presenteras längre fram. Blomknopparna är placerade i bladvecken intill stjälken, där det utvecklas ett par eller flera blommor.

Blommorna är fjärilsliknande s.k. olikbladiga blommor med fem kronblad, där det översta kronbladet som kallas segel är större än de övriga. De sidoställda kronbladen benämnes vingar, medan de två nedre kronbladen (se bild på nästa sida) är sammanvuxna till en köl omkring pistillen och de 10 ståndarna.

Tabell 1. Översikt över familjen ärtväxter enligt Carl von Linné. Arter med fet stil behandlas i denna skrift79).
Familj: Ärtväxter (Fabacecae)          
Släkte: Pisum Vicia Lupinus Phaseolus Trifolium Medicago Melilotus
Art: Ärter Vicker Lupin Brun böna Klöver Lusern Sötväppling
    Åkerböna          

Blomma och balja hos ärter: a: blomma b: de fem kronbladen c: balja

Plantans utveckling

I detta avsnitt presenteras de olika stegen i plantans utveckling. Det är en principiell beskrivning över det som är gemensamt för de olika trindsädesslagen. Till denna beskrivning knyts även odlingstekniska aspekter.

Plantantal och utsädesmängd

De faktorer som avgör vilken avkastning som uppnås hos en trindsädesgröda är följande 25.

Den enda av dessa faktorer som kan påverkas med odlingsteknik, är antalet plantor per m2, eftersom man kan påverka genom att välja en viss utsädesmängd. Trots det kan, i vissa situationer, plantantalet per m2 också vara svårt att påverka. De relativt stora fröna måste ta upp tillräckligt med vatten för att lyckas gro och utvecklas till plantor. Överskott på vatten är negativt eftersom fröna är känsliga för syrebrist under groningen. Därför är det viktigt att jorden har en lucker struktur för syreförsörjningen av fröna och för en god rotutveckling, samtidigt som sådden sker tillräckligt djupt så att fröna placeras på fuktig såbotten.

Plantetablering

Mellan uppkomst och blomning sker en vegetativ tillväxt av plantan, s.k. ungplantstadium. Under detta stadium bildas på huvudskottet och ev. sidoskott, ett bestämt antal noder utan blomanlag. Det är vanligt att baljväxterna stannar till i växten under detta ungplantstadium. Denna period av avstannad tillväxt kallas hungerstadiet och det är under detta skede som de kvävefixerande Rhizobium-bakterierna infekterar rötterna. Samtidigt är rottillväxten kraftig. De ovanjordiska delarna har fullt upp med att försörja rotknölar och rotsystem med energi (assimilat, dvs. energirika kolhydrater bildade under fotosyntesen med hjälp av solenergi) och får själva en dämpad tillväxt. Under denna period har grödan svag konkurrenskraft mot ogräset. Längre fram i texten finns mer att läsa om de kvävefixerande Rhizobium-bakterierna.

Blomning

Efter den vegetativa fasen övergår plantan till den generativa fasen med blomning och frösättning. Blommorna bildas i bladvecken och blomningen börjar nerifrån och går vidare uppåt, nod för nod i takt med plantans tillväxt. Blomning, baljsättning och mognad blir utsträckt i tiden. Alla blommor utvecklas inte till baljor utan en del stöts bort. Antalet frö per balja kan också variera.

För att underlätta skörden, har man vid växtförädlingen prioriterat koncentrerad blomning vid urval av nya sorter. Hög baljsättning vid varje nod och få blombärande noder är ett sätt att få tidig och jämn mognad. Ofta är dock tidighet förenat med lägre avkastning som för t.ex. åkerbönor.

Under och efter blomningen är det viktigt med god vattentillgång och näringsförsörjning, både för baljsättning och frötillväxt. Om det är soligt och varmt under denna tid avdunstar växten mycket vatten, och roten klarar inte av att försörja skottet med vatten. I andra hand påverkas kvävefixeringen, eftersom en avstannad fotosyntes leder till att bakterierna i rotknölarna inte får tillräcklig energiförsörjning. I detta stadium är det skottet som före rotsystemet har företräde till assimilat för tillväxt.

Pollinering

De flesta av de odlade baljväxterna är självpollinerande och självbefruktare. Ett undantag är åkerbönan som är både självpollinerare och korsbefruktare 25. De insekter som är aktiva i pollineringen är främst bin och humlor. Deras arbete har även betydelse för att få till stånd självpollineringen i blommorna. Genom baljväxternas tillväxt i toppen av stjälken blir blomningsförloppet av naturliga skäl utdraget i tiden. Det gynnar insekterna men det är en nackdel för odlingen eftersom det kan försena mognaden.

Balj- och fröutveckling

I växtens frö lagras förrådsnäring in i form av kolhydrater och proteiner. Denna inlagring sker samtidigt i fröet, även om den maximala inlagringen av kolhydrater (mest i form av stärkelse) inträder något tidigare. Det är två typer av proteingrupper som lagras in 25. Dels albumin vilket är det funktionella proteinet med bl.a. enzymer som behövs för att få till stånd groning, dels förrådsprotein i form av globulin. Det mest högvärdiga ur näringssynpunkt är albuminet, som innehåller mer essentiella aminosyror som t.ex. lysin samt svavelhaltiga aminosyror än förrådsproteinerna. Vid ökad proteinhalt i fröet (miljöbetingad eller genetiskt) är det förrådsproteinerna som ökar i mängd och därmed sänks proteinkvaliteten ur näringssynpunkt.

Biologisk kvävefixering

Baljväxter har förmåga att, liksom vissa jordlevande bakterier, utnyttja det kväve som finns i luften 44. Denna förmåga kommer väl till pass och är en förutsättning för ekologisk odling, eftersom man inte använder processade gödselmedel (s.k. konstgödsel). Man löser istället kväveförsörjningen genom odling av baljväxter och genom återföring av växtnäring. På sikt kan även recirkulation av växtnäring från tätorter bli en väsentlig källa.

En samverkan mellan organismer som båda har nytta av kallas symbios. För baljväxtens del förser bakterierna plantan med kväveföreningar som behövs för tillväxt, och plantan förser bakterierna med energi. Naturen klarar genom symbiosen av det som för tillverkning av kvävegödselmedel kräver stora fabriker, stor energianvändning och långa transporter. I båda fallen tas kvävet från luften.

Luftens kväve uppträder i form av kvävgas (N2). Nästan 4/5 av luften vi andas består av kvävgas. Gasen är mycket ovillig att reagera med andra ämnen. Det finns mycket starka bindningar mellan kväveatomerna i gasen, en s.k. trippelbindning (N≡N), som gör att gasen är stabil. För att lösa upp denna bindning går det åt energi. Därför behöver både den biologiska och industriella kvävefixeringen energi för att kunna omvandla luftkvävet till andra kväveföreningar. Växten förser bakterierna med assimilat bildade under fotosyntesen med hjälp av solenergi, och kvävefabriken klarar energiförsörjningen genom att använda fossil energi. Enligt uppgift går det åt ca 12 kWh per kg fixerat kväve från framställning till spridning av ammoniumkväve i konstgödsel 74.

I detta avsnitt skall vi titta närmare på vad som menas med biologisk kvävefixering och vad som gör fixeringsprocessen möjlig.

Rhizobium-bakterier

Många mikroorganismer är i stånd att fixera kväve 54. Några är frilevande organismer i marken, andra ingår i symbios med en annan organism. Av alla kända symbiosföreningar är den mellan baljväxter och bakterierna i Rhizombium-släktet den som är viktigast för lantbruket. Rhizobium-bakterierna är liksom baljväxterna spridda över hela världen. Om en baljväxt odlas på ett fält för första gången måste man se till att rätt stam av Rhizobium-bakterien ympas till grödan. När bakterierna väl introducerats till jorden, överlever de flera år.

Knölbildning

Den jordlevande Rhizobium-bakterien tränger in i roten hos baljväxten via plantans fina rothår 54. Ett rothår är bara mottaglig för infektion för en kortare tid, men infektionen av plantan pågår över en period av veckor och månader. Den första rotknölen bildas på tidigt anlagda rötter nära markytan, och senare infektioner uppträder på senare utvecklade rötter. Invaderande bakterier framkallar bildningen av en infektionstråd, som växer in genom rothårscellen och in i rotens celler. Infektionstråden förvandlas till en kanal för bakteriernas intrång till roten. Väl inne i roten bildas knölen genom cellförändingar av växtceller i roten. En rotknöl kan innehålla tusentals bakterier. Utseendet på rotknölarna varierar mellan baljväxter. Till exempel är några sfäriska (sojaböna), medan andra är ovala (lusern).

Kvävefixeringen börjar när knölar bildats på roten 44. Knölbildningen tar sin tid och det är en kostnad för växten att omfördela energi och materia från skottet till rotsystemet. Detta märks genom att växten stannar upp i växten några dagar efter uppkomst, det s.k. hungerstadiet som nämndes tidigare. När väl tillväxten kommit igång är det ett tecken på att kvävefixeringen också kommit igång. Fixeringen av kväve ökar fram till blomningen i takt med växtens behov 29. Då gör växten en omprioritering och minskar energiförsöjningen till rotknölarna. I detta skede är det viktigare för växten att styra flödena av assimilat till baljsättning och fröutveckling.

Kvävefixering

Omvandlingen av N2 till ammonium i rotknölarna, kommer till stånd med hjälp av ett mycket stort och komplext enzym känt under namnet nitrogenas 54. Enzymet består av två proteiner, ett som katalyserar omvandlingen av kvävgas till ammonium (N2 → NH4+) och ett annat som hjälper det första med den kemiska omvandlingen. Nitrogenas-enzymet kräver syrefria förhållanden, samtidigt som bakterierna vill ha syre. Rhizobium-bakterierna löser detta genom att de innehåller ett protein som binder syre 25. Detta protein heter leghemoglobin. Det röda leghemoglobinet påminner om hemoglobin som ger blodet dess röda färg 54.

Undersök knölarna

Det går lätt att undersöka om baljväxterna som odlas på gården har en effektiv kvävefixering. Gräv upp en planta och titta närmare på rotknölarna. Dela en rotknöl försiktigt med en kniv. Snittytan skall vara blodfärgad. Färgen avslöjar att leghemoglobinet är aktivt och att kvävefixeringen är igång. Om knölarna däremot är grönagråa invändigt, kan det bero på en dåligt fungerande fixering eller att det är gamla knölar som inte längre är aktiva.

Mängd fixerat kväve

Mängden fixerat kväve av baljväxter varierar stort beroende av växtart, jorden, luftmiljön och praktisk växtodling. Mätningar av biologisk kvävefixering visar att det rör sig om i storleksordningen 100-200 kg N per ha och år 54. Kvantiteter i den storleksordningen är tillräckligt stora för att ha stor betydelse för växtens produktion, men i allmänhet inte tillräckligt för att förse växten med allt kväve för maximal skörd.

Växten tar även upp kväve i form av mineraliserat nitrat och ammonium från marken. Ju mer det finns av tillgängligt mineralkväve i marken, desto mindre andel står luftkvävet för 44. Vid en väl fungerande symbios står det biologiskt fixerade kvävet för 80-95 % av grödans behov. Under ärtavsnittet visas i tabell 1 en kvävebalans uppmätt i danska fältförsök, som illustrerar varifrån kvävet kommer i fröskörd och skörderester.

I de flesta odlade jordar, finns det tillräcklig mängd tillgängligt markkväve för att täcka grödans behov utöver det kväve som fixeras. Vid god kvävetillgång i marken, finns ingen anledning för växten att förspilla assimilat på bakterierna, vilket gör att kvävefixeringen blir låg eller uteblir.

Aktuell forskning visar att baljväxter som samodlas med en annan gröda, kan bidra med kväveförsörjningen för den andra grödan. Här kan mykorrhiza spela en betydande roll för överföringen av kväve mellan växternas rotsystem. Upp till en tredjedel av fixerat kväve hos ärter, har i försök transporterats över till cikoria 112.

Faktorer som påverkar den biologiska kvävefixeringen

Det är inte självklart att en väl fungerande biologisk kvävefixering kommer igång av sig själv. I växten är det många olika processer som skall fungera samtidigt. Omfördelningen av kolhydrater (assimilat) till rotsystemet och skottillväxten måste fungera väl 29. Plantan har större konkurrensförmån mot ogräs, ju tidigare detta fördelningssystem fungerar. Det innebär att tidig fixering ger tidig tillväxt som ger ökad tillgång på fotoassimilat vilket kan fördelas på ytterligare tillväxt och kvävefixering. Det är med andra ord bra om fixeringen kommer igång tidigt, och det innebär att förutsättningarna för god fröskörd ökar. Förutsättningarna för kvävefixering påverkar i sin tur inlagringen av protein i fröet. Råproteinhalten kan vara skiftande till följd av variation mellan sorter, odlingsplats och väderbetingelser 93. Men variationen i proteinhalt har inte lika klart samband med avkastningsnivån som hos spannmål.

Ympning behövs det?

Bland Rhizobium-bakterier finns olika stammar som inbördes har en stor variation i effektivitet avseende kvävefixering 5. En Rhizobium-art infekterar Vicieae-gruppen (ärter, åkerböna och vicker) 25, en annan lupin (Genisteae-gruppen). Ett flertal försök har utförts på ärter för att ta reda på om ympning med Rhizobium-bakterier ger effekt på avkastningen 6. Genomgående har man kommit fram till att ympning inte behövs om fältet är gammal åkerjord där ärter odlats tidigare. Finns bakterien i marken kan den leva länge utan att den har sin värdväxt för symbiosen odlad på fältet. Om det inte bildas några knölar eller att knölarna inte får den rätta röda färgen, signalerar det att fixeringen inte fungerar som den skall. Då lönar det sig att ympa med en effektivt fixerande stam av Rhizobium-bakterien 44. Ympningen skall göras direkt på utsädet innan sådd. Bakteriekulturer finns att köpa där utsäde köps.

Sura jordar måste kalkas

I jordar med lågt pH-värde kan ympning förbättra skörden, vilket antyder att ursprungliga populationer av Rhizobium inte är effektiva. I finska försök har man funnit att kalkning har positiv effekt på kvävefixeringen hos ärter odlade på jordar med lågt pH 58. Resultat visar att kalkning av jorden kan förbättra ärtskörden direkt efter en höjning av pH-värdet. Det visar att det i sura jordar finns effektiva stammar av Rhizobium närvarande, men de klarar inte av att bilda rotknölar vid olämpliga miljöförhållanden i marken.

Fixeringens omfattning påverkas av följande faktorer 54)

  1. Växtnäring, pH. Dålig näringstillgång i jorden kan begränsa knölbildningen på rötterna. Jorden skall vara lucker och i god kultur och tillföra växten den näring den behöver. För högt eller för lågt pH i marken är negativt, pH-värdet bör ligga på 6,0-6,5 för bästa knölbildning.
  2. Fotosyntes. Stora mängder energi behövs till kvävefixeringen i rotsystemet. Faktorer som påverkar energiförsörjningen ger effekt på fixeringen. Störningar i fotosyntesen genom avbladning eller skuggning minskar aktiviteten i knölarna.
  3. Temperatur. Den optimala temperaturen för knölarnas aktivitet är runt 25°C. Stora skillnader föreligger mellan olika baljväxtarter.
  4. Kvävegödsling. Ammonium och nitrat kan påverka mängden knölar hos en planta. Kvävegödsling kan helt slå ut knölbildningen om tillräckliga mängder tillförs. Om kvävegödselmedel tillförs grödan när knölarna redan är etablerade, kan kvävefixeringen reduceras till noll.
  5. Vatten. Underskott/överskott av vatten kan dämpa knölaktiviteten på två sätt:

a. Vid vattenbrist stängs bladens klyvöppningar för att hindra vattenavdunstning. Eftersom det är genom klyvöppningarna som CO2, tar sig in i bladet stängs samtidigt detta "råvaruintag" till fotosyntesen. Om detta fortgår länge påverkas tillförseln av assimilat till rotknölarna.

b. Vattenmättnad i marken har negativ påverkan på både syrgas- och kvävgasförsörjningen till knölarna, vilket är till nackdel för fixeringen.

Odlingens omfattning

Användning

Baljväxter är gamla kulturgrödor som finns utbredda över hela jordklotet och i alla klimatzoner 25. Trindsäd odlas för sitt höga innehåll av protein (20-40 %). Av den totala proteinförsörjningen av världsbefolkningen kommer ca 15 % från trindsäd, som en jämförelse kan nämnas att spannmål står för ca 50 % 25. En stor del av produktionen går också till foder, t.ex. sojamjöl som är en restprodukt från tillverkning av sojaolja. I Sverige har matärter en given plats i kosthållet i form av den traditionella ärtsoppan. Även odling av trindsäd till foder har en tradition i Sverige.

Odling i Sverige

Odlingen av trindsäd har varierat i Sverige under 1900-talet. Under båda världskrigen ökade ärtodlingen till följd av minskad import av oljekraftfoder 24. Vid tiden för andra världskriget odlades ca 40000 ha ärter, mest matärter men även ärter till djurfoder 21. Under kriget var det viktigt med självförsörjning av protein. Efter kriget gick odlingen successivt ner till ett bottenläge under slutet av 60-talet. Under sjuttiotalet ökade arealerna igen och fick ett ordentligt uppsving under 80-talet, se diagram 1. Då gällde det återigen inhemsk försörjning av protein, denna gång som foder till djur. Det utgick olika statliga stöd till ärtodling för att stimulera svensk odling t.o.m. 1991. Ungefär samtidigt infördes ett nytt system för värdering av foderprotein (övergång från smältbart råprotein till AAT/PBV-systemet), vilket försämrade ärternas ställning som proteinfoder.

Av trindsädesslagen som odlas i Sverige är ärtodlingen helt dominerande. Förutom ärter odlas åkerböna, brun böna, vicker, lupin och sojaböna.

Fördelar med baljväxtodling

Diagram 1. Baljväxtarealen i Sverige 1975-1998. Särredovisning av matärter, foderärter, vicker och åkerbönor t.o.m. 1989 21, 22, 57.

Diagram 2. Ekologiskt odlad areal av vicker, åkerbönor och ärter i Sverige 1990-1998, kontrollerad av KRAV. Under 1994-95 särredovisas inte foderärter och vicker, utan de ingår i matärter. I källmaterialet har det troligen smugit sig in ett fel, arealen åkerbönor var högre än 4 ha 1995 56, 101, 106, 114.

I diagram 1 ser man tydligt effekten av att arealstödet till baljväxter togs bort. Diagrammet bygger på siffror från bl. a. SCB och fr.o.m. 1990 särredovisas inte matärter, utan samredovisning sker med foderärter, vicker och åkerbönor. Den ökade arealen 1995-1998 är i huvudsak en följd av EU:s arealersättning till baljväxter vilken infördes 1995 i Sverige.

Baljväxter har en naturlig plats inom den ekologiska växtodlingen på grund av baljväxternas förmåga till kvävefixering. Den stora baljväxtgrödan är helt naturligt klövern i blandvallen. Andra baljväxter utnyttjas också för att klara kväveförsörjningen på den ekologiska gården. Nedgången i trindsädesodlingen under första halvan av 90-talet har inte haft lika tydligt genomslag inom den ekologiska odlingen.

Den ekologiskt odlade arealen ansluten till KRAV-kontrollen tredubblades från 1990 till 1995, utan att trindsädesarealen ökade lika mycket. Omfattningen av den ekologiska odlingen av vicker, åkerbönor och ärter för åren under 90-talet illustreras i diagram 2. Tidigare statistik finns ej att få tag i. Den totala arealen av dessa baljväxter i renbestånd, har fram till 1995 pendlat mellan 700 och 900 ha. Därefter har arealen ökat till ca

4 000 ha år 1998. Den dominerande grödan är ärter som odlas till matärter eller till foder.

Vid seklets början var avkastningsnivån för trindsäd och spannmål lika. I takt med ökad kvävegödsling och förbättrat växtmaterial har spannmålsskördarna ökat mer än baljväxtskördarna. Detta har naturligtvis påverkat intresset för trindsädesodlingen under 1900-talet. Andra faktorer som påverkar är odlingssäkerheten hos det sortmaterial av t.ex. ärter som stått till buds. Innan det gick att skördetröska ärter var krakning den gängse skördemetoden och den krävde naturligtvis många arbetstimmar.

Odling i olika delar av Sverige

De flesta arterna av trindsäd har lång vegetationsperiod och speciella krav på jordart. Den långa vegetationsperioden gör att trindsädesarealen vanligen återfinns i södra Sverige. Odlingen av matärt är koncentrerad till Östergötland, medan odlingen av foderärt är spridd över hela södra och mellersta Sverige. Åkerbönor odlas främst i Skåne, men även längre upp i landet. Även lupin och vicker till mogen skörd återfinns i södra delen av landet, omfattningen är

Odlingsteknik för trindsäd

Trindsädesodling kan i vissa stycken vara en utmaning, samtidigt som det ger en rad möjligheter. I tabell 2 finns en kortfattad översikt av några odlingstekniska data för de trindsädesslag som beskrivs i denna skrift. Där visas de viktigaste särdragen för de enskilda grödorna vad gäller användningsområde, utsädesmängd, krav på jordart och pH, vegetationsperiod och avkastning. I närmast följande avsnitt beskrivs odlingstekniken mer utförligt för dessa trindsädesslag. Innehållet av antinutritionella ämnen (vanligen tanniner) presenteras i avsnittet om utfodring.

Ärter

Ärter (Pisum sativum) har sitt ursprung antingen i Asien eller Medelhavsområdet 25. Det är en gammal kulturväxt men är troligen yngre än vete och korn. Det äldsta kända fyndet är gjort i Schweiz daterat till ca 3000 f. Kr. I svenskt lantbruk är det ärter som är den stora grödan bland trindsädesslagen, även om den över tiden växlar i omfattning. Ärter odlas i renbestånd eller tillsammans med havre eller korn som blandsäd 1. Det som begränsat omfattningen av ärtodling är främst två faktorer 3. Dels är det en låg genomsnittlig avkastning, dels har det varit en osäker gröda att odla, vad gäller mognadstid och skördeteknik. Ärtgrödans förfruktseffekt är däremot relativt god.

Biologi

Dagens sortmaterial har gradvis utvecklats från typer som sedan länge odlats i trädgårdar, vanligtvis då klängande på något stöd3. I faktarutan på nästa sida visas indelningen av ärter i sockerarter och spritärter med de karaktärer hos balja och frö som skiljer dem åt. Det inom lantbruket odlade ärtmaterialet har anpassats till friväxande odling i fält, varvid man försökt göra ärterna kortare och stjälkstyvare. Den vanligaste ärttypen i landet idag är matärt som har vita blommor och gula eller gröna frön. Matärt kan med fördel också användas som foder. Dessutom finns det foderärter som har färgade blommor och punkterat mönster på fröna. Dessa är avsedda enbart till foder, då de innehåller högre halter av bitterämnen än matärterna.

Tabell 2. Kortfattade odlingsdata för trindsäd. Källa anges med upphöjda siffror.
  Ärter Åkerböna Vicker Gul sötlupin
Latinskt namn Pisum sativum Vicia faba Vicia sativa Lupinus luteus
Användning Livsmedel
Proteinfoder
Proteinfoder Proteinfoder Proteinfoder
Utsädesmängd 200-350 250-400 100-160 77 150 52
kg/ha        
Tusenkornvikt,        
g/1000 frö 180-280 51 250-400 23 50-175 77 ca 130 51
        150-200 52
Jordart Genomsläppliga
jordar med god
dränering
Lerjordar,
vattenhållande
Lerjordar,
vattenhållande
Sandjord,
södra Sverige
PH 6,0-6,5 6,0-6,5 6,0-6,5 5-6
Vegetationstid,        
dagar 110-120 130-150 130-150 150
Avkastning,        
kg/ha 3 000-5 000 62 1 700-3 700 23 Ca 2 000 72 1 200-2 000 52
Ekologisk odling 2 000-4 000 61 2 400-3 500 66 Ingen uppgift Ingen uppgift
Proteinhalt        
% av ts 21-25 61, 62 27-31 23 26-30 ca 35
Proteinskörd        
kg/ha 600-1 200 470-1 120 500-600 550-950
Ekologisk odling 500-800 680-1 070 Ingen uppgift Ingen uppgift

Indelning av ärter 77

Grupp Baljvägg Mogna frön Benämning
Sockerarter Tunn Släta Vanlig sockerärt
  Tunn Skrynkliga Sockermärgärt
  Tjock Släta Brytärter
  Tjock Skrynkliga Brytmärgärt
Spritärter Tunn (egentliga
spritärter)
Släta Vanlig spritärt, gula
och gröna matärter,
foderärter, pelusker,
gråärt m.fl.
  Tunn Skrynkliga Märgärt - konservärt
  Tjock Släta  
  Tunn Skrynkliga Släpärt

Olika ärttyper

Tidigare fanns det endast ärtsorter som hade långa internoder och blad med stipler och klängen 75. Dessa ärtsorter blev under våta år högvuxna och fordrade stöd för att inte falla omkull. Vid odling i renbestånd låg de alltid på marken vid skörden, något som försvårade skördearbetet och orsakade skördeförluster. Det har därför varit ett önskemål att via växtförädling få fram ärtsorter med kortare internoder, då sådana ärtsorter har förbättrad stjälkstyrka. Sedan tio år tillbaka finns dessa kortare sorter i odling. Ofta har dessa sorter blad som ombildats till klängen som i utbrett tillstånd har nästan lika stor yta som bladen och kan assimilera lika mycket. Sådana sorter kallas bladlösa sorter. Genom sina stora klängen fattar plantorna tag i varandra, något som bidrar till att beståndet får god stjälkstyrka. Plantor av olika typer visas på bilden nedan.

Odlingsbetingelser

Ärter odlas som ettårig vårsådd gröda, antingen i renbestånd eller i samodling med spannmål. Den kan sås tidigt eftersom den inte är uttalat frostkänslig, groning sker vid temperaturer strax över nollpunkten (1-2°C) 13. Tidig sådd och därmed låg temperatur gynnar anläggningen av större blad och skottmassa i själva ungplantstadiet 25. Bäst växer den till vid ca 20°C. Ärter är däremot mycket kräsna vad gäller miljön för rotsystemet. Såbotten skall vara fuktig vid sådd, men därefter tål den varken alltför höga nederbördsmängder eller försommartorka. Känsligheten för vädret växlar mellan sorter beroende på olika djupa rotsystem. Den optimala nederbörden mellan sådd och skörd är 80-100 mm, men ärter skall helst mogna i torrt väder.

Jordstruktur

Ärternas rotsystem måste ha tillgång till syre. Detta begränsar möjligheterna till ärtodling på skorpbildande och svårgenom-släppliga jordar. Det är viktigt att man undviker packning i samband med vårbruket. Bäst trivs ärter på mullhaltiga lättleror eller möjligen också på mellanleror med bra struktur 13. Fukthållande lättare jordar kan också gå bra. På mulljordar kommer ärter inte fram till mognad, där lämpar det sig bättre att ha ärter i en grönfodergröda. pH-värdet bör ligga över sex för att ärterna skall växa bra. En olycklig kombination för ärtrötterna är markpackning, ärtrotröta och för mycket nederbörd eller dålig dränering. Ärtrotrötan trivs när det är överskott på vatten i marken. I jordar där vattnet hålls kvar gynnas svampens tillväxt 59.

Ärttyper som bearbetats inom växtförädlingen.

  1. A. Normal planta (t.ex. sorten Timo).
  2. B. Planta med korta internoder (t.ex. sorten Odalett).
  3. C. Fasciatatyp.
  4. D. Planta med blad omvandlade till klängen (t.ex. sorten Capella).
  5. E. Planta med blad omvandlade till klängen och med reducerade stipler. 24.

Karaktärer hos ärtplantans olika delar 3, 25, 51, 61, 62, 77

Tusenkornvikt: 124-300 g i svenskt sortmaterial.

Rot: Svagt utvecklad huvudrot med ett stort antal birötter.

Stjälk: Stjälken är glatt, rund eller något kantig.

Ungplantstadium: De första bladen är enkla. Med bildningen av det första fullständiga bladet tilltar längdtillväxten. Tillväxthastigheten är under ungplantfasen låg, mycket assimilat går till rottillväxt och knölbildning.

Sidoskott: Antalet sidoskott påverkas starkt av planttätheten och varierar mellan olika sorter. Sidoskotten kan vara sterila och är mindre önskvärda.

Generativt stadium: Tidiga sorter anlägger första blomställningen vid ca 5:e noden, sena sorter fr.o.m. 10:e noden. Rotsystemets tillväxt avstannar när blomningen börjar. Antalet noder kan variera betydligt från 4 till mer än 25 och avståndet mellan noderna mellan 5 och 20 cm. Detta ger plantlängder på 20 till 200 cm.

Blommor: Blommor (vita eller rödaktigt violetta) anläggs i bladvecken, vanligen två stycken per nod, vartefter plantan tillväxer. De brokblommiga har vanligen en röd ring kring stjälken vid bladbasen. Blomningstid för enskild blomma ca 3 dagar. Alla blommor sätter inte baljor och alla fröanlag utvecklas inte, trots att befruktningen oftast är så gott som fullständig (självbefruktning). Detta är en av orsakerna till den stora avkastningsvariationen hos ärter.

Antal blombärande noder varierar, optimalt är 4-6 noder som ger upphov till blommor. Större antal ger utdragen mognad.

Baljor: Antalet baljor per planta varierar stort, beroende på sort och miljöbetingelser. Varje balja innehåller 4-10 frön, som är antingen enfärgade (gula, vita, gröna, grå) eller prickiga/fläckiga.

Inlagring i frö: Den näring som inlagras i fröna kommer i stor utsträckning från fotosyntesen i näraliggande blad och stipler. Baljan är också viktig i detta avseende.

Avkastning: 3 000-5 000 kg/ha i konventionell odling (ca 80 % av detta i ekologisk odling).

Tabell 3. Exempel på växtföljder med ärter, som används hos ekologiska lantbrukare.
Produktionsinriktning på gården och växtföljdens längd        
Kött Mjölk Mjölk Spannmål Svin
10-årig (2 x 5 år) 6-årig 94 7-årig 95 8-årig 46 7-årig 97
Vårsäd + vallins. Korn + vallins. Korn + vallins. Vårsäd + vallins. Vårsäd + vallins.
Vall 1 Vall 1 Vall 1 Vall 1 Vall 1
Vall 2 Vall 2 Vall 2 Vall 2 Vall 2
Höstsäd Höstvete Vall 3 Spannmål Vall 3
Ärter Havre Korn Vårsäd + vallins. Vall 4 + grisar
Vårsäd + vallins. Ärter Ärter Vall 1 Höstvete
Vall 1   Havre Spannmål Ärter + grisar
Vall 2     Ärter  
Höstsäd        
Åkerböna        

Tabell 4. Kvävebalans för Bodilärter. Genomsnitt av fyra års försök på sandig lerjord på Risø i Danmark 28.
  Kväve i plantans olika delar Kväve (kg/ha) %  
A+B Totalkväve i skörd och skörderester 293   100  
    Kvävefixering   214   73
    N i utsädet   8   3
    N från jorden   71   24
A Kväve i skördade ärter 195   67  
B Kväve i skörderester 98   33  
    Spillfrö   22    
    Ärthalm   66    
    Rötter   10    

Plats i växtföljden

När växtföljd med ärter planeras skall hänsyn tas till att grödan inte återkommer för ofta, att den är lämplig innan en tärande gröda och att förfrukten inte påverkat jordstrukturen negativt. Ärter passar bra mellan två stråsädesgrödor, men mindre bra efter sockerbetor. Ärterna behöver i sina tidiga stadier tillgång till markkväve. Grödor som binder kväve är därför dåliga förfrukter till ärter, det kan t.ex. röra sig om halmrik höstvete eller gräsvall 30. Uppehållet mellan ärtgrödor skall vara 6-8 år, men om det finns smitta av ärtrotröta i marken bör man vänta minst 10 år. I tabell 3 finns några exempel på växtföljder från ekologiska gårdar med olika produktionsinriktningar där ärter (eller annan trindsäd) ingår. Hur växtföljden ser ut på den enskilda gården påverkas av flera faktorer, bl.a. foderförsörjning, möjligheter till avsaluproduktion och sanering av växtskadegörare och ogräs.

Förfruktsvärde

Där ärter trivs blir de också en bra förfrukt. Förfruktseffekten består bland annat av att ärterna ger avbrott i växtföljden, den har ett rotsystem som arbetar annorlunda än t.ex. spannmålen och de har en viss kväveeffekt. Höstsäden har bättre förmåga än vårsäd att utnyttja kväveeffekten efter ärter 13. Av höstgrödorna tar råg bäst tillvara det kväve som frigörs efter ärterna på hösten. Hur mycket kväve ärtgrödan lämnar efter sig till nästa gröda beror på hur mineraliseringen sker och hur mycket kväve som finns kvar i rotzonen 15. Jämfört med en spannmålsgröda kan ärterna i renbestånd lämna 15-40 kg mer kväve i marken per hektar. Vissa år kan dock kväveeffekten utebli eller vara kortvarig eftersom ärternas växtrester har en snabb omsättning 16. Ärter är därför lämplig som förfrukt till anspråkslösa grödor. För de som kan så höstsäd efter ärter, och som inte har problem med rotogräs, kan kostnaderna sänkas genom att stubbearbeta en eller flera gånger innan etablering av höstgrödan 107.

Exempel på en växtföljd som här illustreras med grödor som sammanstrålar i ett hjul. Varje åttondel symboliserar ett år med början "kl. 72" vall 1, spannmål + insådd, vall 1, vall 2, spannmål, spannmål, ärter och spannmål + insådd.

Kvävebalans för ärter

I Danmark har fältförsök utförts med mätning av kvävefixering hos ärtsorten Bodil. Mätningarna finns sammanställda i kvävebalansen i tabell 4. I balansen visas att den fixerade mängden kväve från luften bara är ca 20 kg större än den mängd kväve som förts bort med den skördade kärnan. Fixeringen bidrar i detta fall med ca 60-70 % av kvävet i grödan. Spillets storlek vid mognad och skörd påverkar nettotillförseln av kväve till jorden. Mängden kväve i skörderester (halm och rötter) är något högre än mängden kväve upptaget från jorden i dessa försök.

Trots blygsam nettotillförsel av kväve är det viktigt att det lätt omsättbara kvävet i skörderesterna inte går förlorat. Kvävet kan tas tillvara antingen av en fånggröda (t.ex. senap) eller en höstsådd spannmålsgröda. Siffrorna i tabell 4 illustrerar ganska bra varför ärter inte kan räknas som lika bra förfruktsgröda som en blandvall med klöver. Kväveeffekten och eventuella förluster av kväve beror på ärternas utnyttjande av markkvävet och hur snabbt omsättningen av kväve i skörderesterna äger rum. Ärter är snarare självförsörjande på kväve och har viss pluseffekt som förfrukt jämfört med spannmål vilken är tärande på kväveförrådet.

Utsäde och utsädesmängd

Certifierat utsäde säljs i två klasser C1 och C2. Detta utsäde garanterar 99 % resp. 98 % sortrenhet och lägst 80 % grobarhet 99. I Sverige finns ett 10-tal godkända sorter som är intagna i den svenska sortlistan (som ges ut av Växtsortnämnden) 100. Planttäthet bör oavsett fröstorlek vara 90-110 plantor/m2. Man kan inte påverka proteinhalt, tusenkornvikt eller mängden spill med utsädesmängden. Högvuxna och stjälksvaga sorter (t.ex. Timo) bör sås med lägre utsädesmängd än låg vuxna, bladlösa och stjälkstyva sorter (t.ex. Capella) 87. Normal utsädesmängd är 200-300 kg/ha. Med hjälp av diagram 3, kan man ta reda på vilken utsädesmängd som gäller för olika tusenkornvikter och vid olika grobarheter hos utsädet. Om man planerar att ogräsharva kan man öka utsädesmängden ca 10-15 % för att kompensera för plantor som täcks med jord, knäcks eller rycks upp.

Sorter

Vid val av sort finns det en del att ta ställning till. Valet avgörs t.ex. av vad skörden skall användas till, om det är till mat, foder eller om man är öppen för båda möjligheterna. Därtill kommer krav på odlingssäkerhet, konkurrensförmåga mot ogräs etc. Statistik över avkastningsnivån finns inte registrerad som normskördar av SCB. En tumregel är att räkna med att ärter ger ungefär 75 % av vårkornets avkastning i området 13.

Spannmålen har under 1900-talet gått förbi ärterna i avkastningspotential. Detta hänger för spannmålens del samman med både nya sorter och användning av konstgödsel. Etableringen av den biologiska kvävefixeringen och inlagring av proteiner kostar energi, vilket avspeglas i avkastningen hos ärterna. Lämpliga sorter för mogen skörd i Sverige skall vara tröskmogna på 115 dagar för att kunna odlas i Mellansverige 13. Mognadstidpunkten kan även påverkas av utsädesmängden. Täta bestånd ger inte sidoskott, något som annars förlänger växttiden. Dessutom ger täta bestånd bättre ogräskonkurrens.

Till de brokblommiga foderärternas nackdel talar innehållet av tanniner (se avsnittet om utfodring). Vitblommiga ärter går utmärkt att använda till foder. Avkastningssiffor och kvalitetsegenskaper hos dagens sortmaterial mäts i officiella sortprovningar.

I tabell 5 och 6 visas publicerade resultat både från den ekologiska och den konventionella sortprovningen. Resultat från 1997 och 1998 års sortprovning i ekologisk ärtodling är ännu inte publicerade, men ett flertal nya sorter har funnits med i provningen. Område A-G anger de regioner i landet där sortprovningen sker. Mätarsorten Capella i de ekologiska sortförsöken har visat på en avkastning som motsvarar 81 % av avkastningen i den konventionella sortprovningen 61. Sorten Carneval ersatte Capella som mätarsort 1997.

Diagram 3. Diagram för bestämning av utsädesmängd av ärter i renbestånd, för utsäde med olika fröstorlek och olika andel groningsbara frön. Planttäthet 100 plantor/m2.

Krav som kan ställas vid val av ärtsort 26)

Tabell 5. Sortförsök med ärter. Ekologisk odling. Avkastning, kvalitet m.m. Område A-G, 1989-1993 61. Mätarsort Capella.
Sort Antal
försök
Frö-
färg
Kärna,
kg/ha,
rel.
Längd,
cm
Ogräs,
g/m2,
rel.
Stjälk-
styrka,
%
Mognad,
dagar
Protein,
% av ts
Capella 13 gul 3 250 77 495 53 111 22,6
      100 +/- 100 +/- +/- +/-
Carneval 4 gul 93 +9 106 +33 +1 -2,7
Odalett 7 gul 107 +10 79 +14 +4 -1,7
Timo 13 punk-
terad
87 +17 84 -32 +3 +0,4
Vreta 9 gul 86 +14 108 -23 +4 -0,1

Tabell 6. Officiella sortförsök med ärter. Konventionell odling. Fröavkastning område A-G, t.o.m. 1997. Mätarsorten Carneval kg/ha, övriga sorter relativtal 62.
  Område            
Sort A B C D E F G A-G
Carneval (kg/ha) 5 010 4 690 - 5 170 4 650 5 170 - 4 980
                 
Aladin 101 106 - 97 111 104 - 103
Callisto 96 105 - 100 - 103 - 101
Capella 90 91 - 94 90 89 - 90
Delta 105 106 - 111 109 110 - 108
Eiffel 105 113 - - - 104 - 106
Lupus 92 94 - 92 101 96 - 95
Odalett 99 103 - 93 111 99 - 100
Profi 104 112 - - - 102 - 104
Tenor 100 110 - 100 106 109 - 106
Timo 86 89 - - - - - 87

Tabell 7. Ärter. Konventionell odling. Fröfärg, stjälklängd, stjälkstyrka, mognadstid, frökvalitet och spill för olika sorter i jämförelse med Carneval 1993-1997 62.
Sort Frö-
färg
Stjälk-
längd,
cm
Stjälk-,
styrka
100-0*
Höjd
vid
skörd
cm**
Mognad,
dagar
Tusen-
korn-
vikt, g
Protein,
% av ts
Kokbar-
het,
100-0
***
Spill,
kg/ha
Carneval gul 82 68 37 114 256 27,9 77 275
Aladin gul +2 -6 -4 ±0 +69 +1,1 - +38
Callisto gul +5 +8 +9 +3 +24 +0,3 +3 -8
Capella gul -7 -38 -15 -1 +9 +3,2 +11 +123
Delta gul -7 -22 -14 -1 +28 +0,4 -1 +50
Eiffel gul -5 -7 -7 -2 +70 +0,7 - +27
Lupus grön -1 -31 -15 ±0 +28 +2,6 - +22
Odalett gul +8 -27 -8 +2 +4 +2,0 +8 +53
Profi gul +3 -10 -6 -1 +41 +0,4 - +33
Tenor gul +4 -25 -11 ±0 +38 - - +73
Timo mörk +22 -37 - +1 -8 +3,3 - +215

* 100 = fullt upprått bestånd, 0 = helt nedliggande bestånd.

** Vården från 1997.

*** 100 = alla ärtor kokta efter 1 timme, 0 = inga ärtor är kokta.

Tabell 8. Sammanställning av olika ärtsorters egenskaper markerade med x och X, där X anger att egenskapen är tydlig och x att egenskapen är något mindre tydlig 61, 62, 75.
  Hög
skörd
Tidig Medel-
tidig
Bra
stjälk-
styrka
Bra
ogräs-
kon-
kurrens
Hög protein-
halt
Bra
kok-
barhet
Garv-
syra
Aladin X   X X x      
Callisto X     X x   X  
Capella   X       X X  
Carneval x   X X        
Delta X X            
Eiffel X X   X x      
Lupus     X     X    
Odalett x       x X X  
Profi X X   X x      
Tenor X   X          
Timo     X   x X   X
Vreta     x     X X  

Av de i tabellerna nämnda sorterna tillhör Timo och Vreta den gamla högvuxna typen och kännetecknas också av mycket svag stjälkstyrka. Odalett är också en "normal" ärt som har förkortade internoder och därför fått en starkt förbättrad stjälkstyrka. I likhet med Timo och Vreta har den god förmåga att hämma ogräset. Övriga sorter är så kallade bladlösa sorter, dvs. har bladen ombildade till klängen. Alla är mer eller mindre kortvuxna, har starkt förkortade internoder och är å andra sidan påfallande stjälkstyva 75.

Näringsbehov

Kväve. Det nämndes tidigare att grödor som tar upp mycket kväve verkar vara dåliga förfrukter för ärter, och det beror säkerligen på att ärter behöver markkväve under ungplantstadiet, men i konventionella försök har inte kvävegödsling vid sådd påverkat skördens storlek eller proteinhalt 6.

Fosfor. Ärternas kokbarhet påverkas av tillgång till fosfor. Bra fosforupptagning ger hög fytinhalt (fytin är en organisk fosforsyra) i fröet. Med hög fytinhalt får ärterna bättre kokegenskaper 13. Olika ärtsorter och ärttyper har olika bra förmåga att ta upp fosfor 89. En del sorter har rötter som mycket effektivt kan ta upp fosfor, andra sorter kan utnyttja symbios med mykorrhizas vampar för sin fosforförsörjning. Här har växtförädlarna en viktig uppgift att fylla, genom att välja nya sorter som klarar en effektiv fosforförsörjning.

Tabell 9. Ärternas fosfor- och kaliumbehov vid en skörd på 3 500 kg/ha 71.
    Jordens innehåll av lättlösligt fosfor resp.
kalium (Al-löslig) klass
Gödslingsbehov          
I II III IV V    
kg P/ha   35 25 15 10 0
kg K/ha   80 60 40 10 0

Ärtvecklare 110

I tabell 9 finns de rekommendationer som gäller för gödsling i konventionell ärtodling. För en ekologisk lantbrukare kan det ändå vara en vägledning att se nivån på det fosfor- och kaliumbehov som finns vid en skördenivå på 3,5 ton. Den ekologiska lantbrukaren kan förvissa sig om gårdens växtnäringsstatus genom att ha aktuella mark-karteringsvärden och att fortlöpande göra en växtnäringsbalans över gårdens inköp och avsalu. Låga markkarteringsvärden och negativ växtnäringsbalans kan motivera inköp av gödselmedel godkända för ekologisk odling. Längre fram, i tabell 16, finns uppgifter om växtnäringsinnehåll i frön från åkerbönor och ärter (% kväve, fosfor och kalium).

Skadegörare

Ärter är en bra omväxlingsgröda i växtföljden om den inte kommer tillbaka alltför ofta. I tabellen nedan presenteras de vanligaste skadegörarna som finns i ärtodling generellt. Ärtrotröta är ett sjukdomskomplex (dvs. sammansatt av flera orsaker) som kan ge stora problem om man inte är noga med växtföljden. Läs mer om jordtest i faktarutan här intill. Störst betydelse för skörden har insekterna 35. Hur stort trycket från t.ex. svampar blir på lång sikt, till följd av baljväxtrika växtföljder, har vi ännu för lite kunskap om.

Biologisk bekämpning av ärtrotröta

I Finland utfördes i början på 90-talet växthusförsök med biologisk bekämpning av ärtrotröta 36. Resultaten i dessa försök har visat svagt positiva effekter från ympning med mykorrhiza. Under gynnsamma förhållanden för sjukdomen hinner dock inte symbiosen mellan ärtplanta och mykorrhizasvamp utveckla sig tillräckligt starkt innan sjukdomsalstraren dödat plantorna. Ärtsort och mykorrhizamaterial har troligtvis också stor inverkan. Ärtlinjer har tagits fram inom växtförädlingen vilka är mykorrhizaresistenta. Mycket forskning återstår innan det kommer att finnas biologiska bekämpningsmedel på marknaden.

Ärtrotröta-jordtest

Om det finns skäl att misstänka att det finns ärtrotröta på det falt där ärtodling planeras, skall jorden analyseras. I ett jordtest analyseras jordens innehåll av svampsporer.

Provtagning: Ta 50 tunna spadstick i matjordslagret jämt fördelat över hela skiftet. Spadsticken samlas till ett totalt prov om ca 4 liter. Proven skickas före 1 november. Svar om angreppsgrad och odlingsrekommendation kommer efter ca 1 månad. Glöm inte att märka provet med namn, adress, telefonnummer, skiftesbeteckning och att analysen avser ärtrotröta.

Kostnad för testet är ca 500 kr (1998).

Provet skickas till:

Svalöf Weibull AB,

Resistensavdelningen - ärtrotröta

268 81 Svalöv

Tabell 10. Skadegörare inom ärtodlingen, alfabetisk ordning 13, 17, 63, 73.
Skadegörare Symptom & skador Åtgärder Övr. kommentarer
Duvor Skördeförluster och ev.
duvspillning i varan.
   
Mjöldagg Har i regel mycket
liten betydelse.
   
Ärtbladlus
Acyrthosiphon pisum
Kan i södra och mellers-
ta Sverige ge de största
skördeförlusterna i ärter.
Lössen sitter på hela
plantan och suger näring.
Väderlek och naturliga
fienden påverkar före-
komsten starkt.
  Övervintring sker
som ägg på vilda
eller odlade balj-
växter.
Ärtbladmögel
Peronospora viciae
f. sp. pisi
Svampen har relativt
liten betydelse. Mark-
bunden svamp. Mögel
på blad, bleka fläckar.
Bruna fläckar på blad,
stjälkar och baljor.
Ordnad växtföljd.
Friskt utsäde.
 
Ärtfläcksjuka,
stjälkröta
Mycosphaerella pinades,
Ascochytu pisi
Angriper blad, stjälkar
och baljor. Blåsvarta
fläckar med diffusa
kanter. Leder till skörde-
förluster. Kan leda till
fröinfektion.
Ordnad växtföljd.
Friskt utsäde.
 
Ärtgallmygga Problem främst i kon-
servärtodlingar. Blom-
knoppar förstörs.
   
Ärtrotröta/ Vissnesjuka/ Midsommarsjuka
(Apfumomyces
m. fl. svampar)
Ojämn mognad, nedviss-
ning, ofta vid midsommar-
tid. Roten och nedre delen
av stjälken angrips, väv-
naden får röta. N-fixering,
vatten- och näringsupp-
tag minskar.
Odla på genom-
släpplig jord.
Långt uppehåll
mellan ärtväxter,
6-8 år, helst
10 år.
Ta jordanalys på
hösten året innan
ärter odlas på fäl-
tet.
Ärttrips Tidig avblomning,
missfärgade och de-
formerade baljor.
   
Ärtvecklare
Cydia nigricana
Larvätna frön inne i
baljorna. Kvalitetsfel
hos matärter. Övervint-
ring och kläckning i
ärtfält.
Välj odling av
foderärter istället
för matärter.
Se bild på före-
gående sida.
Ärtvivel
Sitona lineatus
Kugghjulsgnag på balj-
växternas blad är viss-
erligen tydliga, men i
regel växer grödan ifrån
angreppen. Larver an-
griper bakterieknölarna.
   

Ett fält med mogna ärter utan ogräs. Mycket ogräs försvårar tröskningen

Foto: Ulla Johansson

Jordbearbetning och sådd

Ett jämnt bestånd av ärter har två mycket klara fördelar, dels konkurrerar ärterna bättre mot ogräs, dels mognar grödan jämnare. Vårbruket börjar redan på hösten, dvs. med en väl genomförd höstplöjning. Sådden kan göras tidigt eftersom ärterna inte är känsliga för lätt frost. Såbädden skall vara jämn, men den behöver inte vara finbrukad som till småfröiga grödor. Lämpligt sådjup är 5-6 cm. Ärtutsädet behöver ta upp markfukt för att både gro och börja växa. Därför är det mycket viktigt att fröna kommer på fuktig såbotten. Kör gärna sakta för att garantera att inte såbillarna hoppar upp och ner och lägger fröna på olika sådjup. Kontrollera att billtrycket är det rätta. För att underlätta tröskningen skall fältet vältas efter sådd och sten skall plockas bort.

Ogräsreglering

Ärtgrödan har svårt att konkurrera med tidiga ogräs innan den kommit igång med tillväxten, eftersom den stannar till under det s.k. hungerstadiet. Sent utvecklat ogräs kan bli problem när ärterna mognar och eventuellt lägger sig. Då kan ogräset växa igenom och försvåra skörden. Det är viktigt att ärterna är väletablerade, med jämnt sådjup och jämn fördelning av utsädet. Fröstorleken varierar mellan sorter, men oavsett fröstorlek skall man eftersträva 90-110 plantor/m2 för att få ett jämnt bestånd. Diagram 3 kan användas för att räkna fram lämplig utsädesmängd.

För den ekologiska odlaren är det viktigt att välja fält som är fria från kvickrot. Ärternas konkurrensförmåga mot kvickrot är bara hälften så stor som kornets 34. En annan åtgärd är att välja en stråstyv sort som står bra emot ogräs. Bladiga sorter är effektivare än de bladlösa. I tabell 8 finns en sammanställning av olika ärtsorters egenskaper. Av dessa är det bara Odalett och några andra nya sorter, som har både bra stjälkstyrka och bra ogräskonkurrerande förmåga.

Ogräsharvning

Ärtgrödan får inte bli den gröda i växtföljden då fröogräsen uppförökas. Ogräsharvning kan hjälpa grödan när den skall etableras i konkurrensen mot ogräset. Samtidigt lockar harvningen igång nya ogräsfrön att gro, varför man får räkna med flera harvningar. För att hålla ärterna helt fria från ogräs kan 4-5 ogräsharvningar vara nödvändigt. I danska försök har man fått ett merutbyte i skörd på 25 % vid ogräsharvning med sammanlagt fyra körningar 111. Vissa år kan det dock på grund av vädret vara svårt att utföra optimal ogräsharvning. Då får man i god tid överväga om man skall skörda grödan som helsädesensilage, för att förhindra stort fröspill från ogräset 34.

Ärter tål Ogräsharvning ganska bra från sådd till strax före uppkomst, s.k. blindharvning. Förutsättningen är dock, att ärterna är tillräckligt djupt sådda (minst 6 cm), så att de sitter fast i marken under harvningen. Den rikliga förrådsnäringen i fröet gör att täckning av jord, efter ärternas uppkomst inte betyder något. Ärter är känsliga för mekaniska skador ifrån strax före uppkomst fram till 4-bladstadiet 78. När de första hjärtbladen är utvecklade, visar ärterna en tendens till att knäckas vid harvning. Senare när ärternas klängen når varandra, kan grödan inte längre harvas. Utsädesmängden kan ökas med 10-15 % för att kompensera för knäckta plantor. Här nedan ges en kort beskrivning av olika moment i ogräsharvning 34.

Blindharvning

Med blindharvning menas harvning innan grödans uppkomst. Tidig harvning är särskilt nödvändigt, om det finns tidigt groende ogräsarter, som åkerkål, raps och pilört. Blindharvning bör göras lagom innan t.ex. åkerkålens första blad bryter genom markytan. Tidiga harvningar skall följas upp av senare harvningar, då harvning i sig själv gynnar groning av ogräs.

Vanlig ogräsharvning

Det är ogräsens utveckling, som bestämmer tidpunkt för bästa effekt av ogräsharvning. När ogräsen har hjärtblad är de lättast att täcka med jord. Det skall inte harvas djupare än att harven får tillräckligt med jord att arbeta med till att täcka ogräset. En för djup harvning riskerar att rycka upp ärtgroddarna och kan dessutom dra fram nya ogräsfrö i ljuset.

Mörkerharvning

Om harvningen äger rum i mörker, antingen från en timme efter solnedgång eller genom att täcka över ogräsharven med ljustätt material, gror det markant mindre fröogräs. En ogräsharvning i mörker har den fördelen att färre frön blir stimulerade till att gro om harvningen görs vid en sen tidpunkt. Särskilt den sista harvningen, som inte följs upp med senare harvningar, kan med fördel göras som mörkerharvning. Det är viktigt att kontrollera, att harvningen inte sker så aggressivt att ärtplantorna knäcks.

Samodling med andra växter

Innan dagens mer skördesäkra ärtsorter utvecklades, var samodling med andra växter vanlig. Ungefär hälften av ärtodlingen i början på 70-talet var i samodling med stödväxt 7. För den fodersädsproducerande gården kan det även idag vara intressant att odla ärter tillsammans med spannmål. Man kan välja olika strategier beroende på vilka mål och förutsättningar som finns för det som produceras. Här följer några erfarenheter och resultat från försök där ärter har odlats tillsammans med spannmål.

Samodlingsgröda

Den vanligaste samodlingsgrödan är havre eller korn. De egenskaper som man skall ta hänsyn till när man väljer samodlingsgröda är följande 31:

Samodlingen har bl.a. visat följande egenskaper i jämförelse med arter i renbestånd 2, 7, 10, 31, 32:

Samodlingens fördelar

Samodlingens nackdelar

Diagram 4. Ärtandel i skörd vid samodling med korn och havre. Timo och Vreta är högvuxna sorter, Simo en halvhög sort och sorterna Bodil och Proco är kortvuxna. I utsädet var det 30 % ärter. Totalskörden var ungefär densamma av korn- och havreblandningarna. Försök 1981-1983 i mellersta Sverige 7.

Diagram 5. Råproteinutbyte i korn och ärter i blandning och renbestånd utan kvävegödsling.
Genomsnitt av konventionella danska försök 1975-78, vid odling på lerjord (8 försök) och sandjord (12 försök) 14.

Val av ärtsort

Olika typer av ärter svarar olika på samodling med annan gröda. Ärttypen har ofta mycket större betydelse för totalskörden än spannmålssorten 8. Det har visat sig att andelen ärter i skörden följer ärternas högvuxenhet. I diagram 4 visas resultat från försök gjorda 1981-1983 i mellersta Sverige med samodling av korn/ärter och havre/ärter, där det ingick olika ärtsorter som är högvuxna, halvhöga och kortvuxna 7. Diagrammet visar andelen ärter i procent av skörden i de olika blandningarna, där ärterna utgjorde 30 % av utsädesmängden. Korn- och havreblandningarna gav ungefär samma totalskörd vid odling med samma ärtsort. Däremot gav de högvuxna ärtsorterna bättre total avkastning än de kortvuxna sorterna. De högvuxna ärtsorterna förmår sträcka ut och fånga solljus i samma takt som spannmålen, och påverkas inte av skuggningen från spannmålen och därmed påverkas inte inlagringen i fröet.

Till följd av större ärtandel gav blandningarna med de högvuxna ärterna högst råproteinhalt. Däremot gav blandningarna med de kortare ärtsorterna bättre stjälkstyrka än blandningarna med Timo och Vreta. Av spannmålsslagen gav Sang-havren något bättre stjälkstyrka än Pernilla-kornet.

Jordart

I danska försök jämfördes på 70-talet olika korn/artblandningar och hur de reagerar för kvävegödsling och jordart 14. Skördenivån var genomgående högre för lerjorden än för sandjorden. Både för ler- och sandjord gav en ärtinblandning med 20-60 % den bästa avkastningen i det led som inte kvävegödslades. Den bästa blandningen till utfodring ansågs ligga på 20-40 % ärter i utsädet framför att odla ärter och korn var för sig. I diagram 5, visas proteinskörden hos de olika ärtinblandningarna för de olika jordarterna. Bäst proteinskörd blev det när ärter växte i renbestånd (staplarna till vänster). Proteinskörden sjönk successivt med minskad ärtinblandning. Utsädesmängden för renbestånd var för ärterna 75 plantor/m2 och kornet 360 plantor/m2, men tyvärr framgår det inte av källan vilka sorter som ingick i blandningarna.

Diagram 6 A-C. Avkastning av ärter (Timo) och havre (Svea) i samodling vid olika utsädesblandningar och olika kvävenivåer. Andelen havre i utsädet anges på x-axeln. 24 försök i norra Götaland och Svealand, 1983-1986 31.

Diagram 7. Proteinskörd vid samodling av ärter (Timo) och havre (Svea) vid olika nivåer av kvävegödsling (0. 45 och 90 kg N/ha). 24 försök i norra Götaland och Svealand, 1983-1986 31.

Ärtandelen avgör proteinskörden

Vilken är den optimala blandningen om valet är att samodla ärter med havre, och vilka effekter uppnås genom kvävegödsling av olika blandningar? Det var frågeställningarna som låg till grund för en försöksserie på 24 försök, som genomfördes 1983-1986 i norra Götaland och Svealand 31. De sorter som ingick i försöken var Sveahavre och Timoärt. Utsädesmängderna motsvarade i renbestånd för ärter 115 grobara frön/m2 och för havre 525 grobara kärnor/m2. Inblandningen av havre var 0,25, 50, 75 och 100 % i utsädet.

Resultaten visade att stråstyrkan förbättrades successivt med ökad havreinblandning. Kvävegödslingen påverkade stråstyrkan negativt vid blandningar med höga halter havre. Ärtskörden minskade väntat med ökad havreinblandning och kvävegödsling. Även havrens avkastning i renbestånd blev stor utan kvävegödsling (3 440 kg), vilket visar att markens innehåll av kväve var högt (förfrukterna på de olika försöksplatserna är inte kända). I det försöksled där ingen kvävegödsling användes, mättes bästa skörd vid 50 % havre i blandningen, se diagram 6A. Vid högre havreandel behövdes det kväve för att öka skörden. Totalskörden varierade mindre i blandningarna än i renbestånd för både ärter och havre.

Förutom skördenivån är det intressant att veta hur olika blandningar inverkar på mängden skördat protein. Proteinhalten hos ärterna varierade mellan 20-31 % och var i medeltal ca 27 %. I diagram 7 visas hur proteinskörden varierade mellan de olika blandningarna och de olika gödslingsnivåerna. Den blandning som ligger högst är den med 25 % havre utan kvävegödsling. Med ökad inblandning av havre sjönk proteinskörden. I resultaten från försöksserien redovisas inte innehållet av energi i de olika blandningarna.

Samodling i norra Sverige

Under de förhållanden som råder i norra Sverige, är det många gånger bättre att sam-odla ärter med korn eller havre än att odla ärter i renbestånd 9. En lämplig inblandning av ärter är 10-20 %. Det ger en något lägre skörd än spannmål i renbestånd, men det ger överkomliga svårigheter med skörden. Ärtinblandningen ger jämfört med ren spannmål en höjning av proteinhalten och en liten ökning av proteinskörden per hektar. Torkningen av spannmålen kan ersättas med syrabehandling eller ensilering. Då spelar ärternas höga vattenhalt mindre roll.

Skörd och kvalitet

Från sådd till skörd tar det ca 110-120 dagar. Tidighet är en sortegenskap. För avsättning som matärt är det viktigt att ärterna är jämnt mogna. Om skörden innehåller hög halt omogna ärter försämras kokbarheten, eftersom de omogna inte tar upp vatten och sväller 93. Bästa förhållandet för tröskning är när det är torrt väder och torr jord 65. Om marken är fuktig kan ärtreven lossna med rötterna och då är det lätt att få in jord i tröskan. Skördevädret avgör ärternas senare hygieniska kvalitet, dvs. den kvalitet man kan hålla på ärter i lager 64. Om avmognaden p.g.a. väderleksförhållanden drar ut på tiden, kan ärterna strängläggas för jämnare avmognad 107.

Tröskning

Man bör låta ärterna gå före andra grödor när det är gynnsamt väder. Räkna med att det tar längre tid att tröska ärter än spannmål. Skördearbetet underlättas om man tar sig tid att ställa in tröskan för ärtskörd. Största delen av spillet vid tröskning (90 %) uppstår vid skärbordet 18. Instruktionsboken för tröskan ger värdefull information om rekommenderade inställningar. Moderna stjälkstyva ärtsorter är lättare att tröska än de sorter som odlades förr i tiden. På nästa sida följer ytterligare några punkter som kan vara till hjälp inför och under skördetröskningen 65.

Kvalitetskrav för ärter till avsalu

Foderärter. Hög renhet, hög proteinhalt, få främmande gagnväxter, hög rymdvikt.

Matärter. Hög renhet, hög rymdvikt, bra kokbarhet, inga skalsprickor, ingen inblandning av jord.

Kontraktsvillkor för leverans till Eco Trade AB (1998):

Foderärt. Ärterna skall vara vitblommiga för att passa till hönsfoder och för mottagning i silo. Lämpliga sorter är Odalett och Carneval.

Matärt. Endast sorten Capella kan odlas för matärt. Odlaren skickar in ett kokprov efter skörd och betalningen styrs av andel hela ärter. Gröna ärter, ärter som inte kokar eller ärter som är jordiga underkänds. Dessa säljs istället som foderärt.

Kontrollera alltid aktuella kontraktsvillkor hos köparen.

Före tröskning

Inställning av tröskverket

Körteknik

Bra skördeväder minskar risken att få med fältsvampar i tröskgodset, svampar som sedan kan äventyra lagringsdugligheten. Om man vill åstadkomma en bra hygienisk kvalitet och lagringsduglig vara, får torkningsförloppet inte vara för utdraget. Ärter är lagringsbara vid 15-16 % vattenhalt, men är säkrare om de torkas ner till 14 % 78.

Ärter beter sig annorlunda än spannmål vid torkning. Torkningshastigheten är t.ex. hos ärter mindre än hälften av vetets, men ärter är inte känsligare för hög temperatur än spannmål vad det gäller grobarheten. Varmluftstorkning eller kalluft med tillsatsvärme bör användas för att få bra kvalitet. Det är nästan alltid olämpligt att kalluftstorka ärter 41, helst skall det alltid finnas tillgång till tillsatsvärme 78.

I tabell 11 finns en kortfattad beskrivning av de metoder som rekommenderas av bl. a. Jordbrukstekniska Institutet (JTI) för torkning av ärter. I övrigt skall man se till att hantera ärterna varsamt. Det innefattar bl. a. skonsamma transportörer och att man undviker fritt fall från hög höjd. Stora skador kan uppstå vid vattenhalter under 14 %.

Tabell 11. Rekommendationer för torkning av ärter 19, 41, 64, 78.
Användningsområde
för ärter
Torkningsmetod
Matärter och utsäde Kontinuerlig varmluftstorkning. Temperaturen skall
inte överskrida 40-45°C. Vid vattenhalter över 20 %
skall lägre temperatur användas.
  &bul; Satstorkning med vattenutjämning kan tillåta något
högre temperatur (45-50°C). Vattenhalten skall sänkas
stegvis med högst 3-4 procentenheter åt gången, med
viloperioder på minst fyra timmar däremellan. Stegvis
torkning med viloperioder gör att vattenhalten utjämnas i
ärtan utan att det leder till sprickor i fröskalet.
Foderärter Varmluftstorkning av ärter kan utföras på samma sätt
som för spannmål. Det ger dock sprickbildning (mindre
sprickbildning hos Timo-ärt).
  &bul; Sprickbildningen blir mindre vid satstorkning med
vattenhaltsutjämning än om varm luft tillförs kontinuer-
ligt.
  &bul; Hög inläggningsvattenhalt hos ärterna ger mer sprick-
bildning.
  &bul; Kalluftstorkning med tillsatsvärme på 5-7 C kan
göras för ärter med vattenhalt upp till ca 25 % vattenhalt.
För högre vattenhalt tillämpar man lägre lagringshöjd.
För att få snabbast möjliga torkning, bör fläkten köras
dygnet runt med tillsatsvärme inkopplad. Vid mycket
varmt och soligt väder kan värmen stängas av. Det är
mycket viktigt att man kontrollerar att hela partiet blivit
nedtorkat. Särskilt viktigt i torkar där varan ligger kvar
för lagring utan omblandning.

Syrabehandling

För den som odlar ärter till foder på den egna gården och har begränsad torkkapacitet till ärter med hög vattenhalt, kan det bli aktuellt med andra lagringsmetoder. Syrabehandling är en fullt användbar konserveringsmetod för ärter 19. Ärterna tar inte upp syran lika lätt som spannmål, beroende på hårdare skal och mindre yta i förhållande till vikten. Dosen av syra bör vara densamma som för spannmål. För att ge ärterna tid att ta upp syran, fördelas den vid två behandlingstillfällen med någon dags mellanrum. Detta gäller speciellt när vattenhalten är över 25 %. Även en ärt/havreblandning kan vara aktuell för syrabehandling. Men då får man anpassa doseringen till det fuktigaste spannmålsslaget, vilket oftast är ärterna. Vid syrabehandling av blandningar med höga vattenhalter hos ärterna (>25 %), bör behandlingen ske vid två tillfällen. Torrare havre suger upp större delen av syran om det görs vid endast ett tillfälle, och då blir ärterna inte tillräckligt behandlade. Ärterna kan då lätt börja mögla, särskilt som de har skiktats eftersom de rullar lättare än havren.

Åkerböna

Ursprungligen kommer åkerbönsläktet från Medelhavsområdet och Mellanöstern. I Jeriko har man hittat bönor daterade till år 6250 f. Kr. vilket visar att det är en mycket gammal kulturväxt 25. Hos romarna hölls speciella bönfester till böngudinnans ära 77. Av dagens odlade arealer finns de största i Asien 25. I medeltidens Europa användes bönor först som föda, sedan som foder när majs och potatis gjorde landvinningar i kosthållet. Bönorna infördes troligen något senare än ärterna till vårt land55.

Åkerbönan odlas i ganska blygsam omfattning i Sverige, det rör sig om 1 000-1 500 ha, och då företrädesvis i södra och västra Skåne 2. Det är en värdefull omväxlingsgröda i växtföljden och samtidigt en gröda som ger proteinfoder 23. Tanninhalten är relativt hög (ungefär som foderärt) vilket begränsar fodervärdet till enkelmagade djur, där tannin försämrar proteinnedbrytningen vid matsmältningen 25. Nya tanninfria sorter finns i andra länder. Sortprovning kommer att visa vilket odlingsvärde tanninlåga och nya tidiga sorter har i Sverige.

Åkerbönor är i Sverige en vårsådd gröda som odlas främst i renbestånd, men förekommer även i grönfoderblandningar.

Åkerbönsodlingen har bl.a. begränsats av att avkastningsnivån varierar stort mellan år och av dess krav på lång växtsäsong. Variationen är större än hos ärter 2. Ett annat stort hinder mot större odling av åkerbönor är förmodligen traditionen, både hos odlaren och foderfirmorna. I andra europeiska länder är åkerbönan en stor gröda. På en ekologisk gård kan åkerbönan vara ett intressant alternativ till ärter om man har svårgenomsläppliga jordar och har problem med ogräs i ärtodlingen. Åkerbönorna konkurrerar mer effektivt än ärterna mot ogräs.

Biologi

Dagens sorter av åkerbönor har sitt ursprung i den större hästbönan, som odlades så sent som på 40-talet på Västkusten 55. Av de bönor som odlas idag är det åkerbönan som används inom lantbruket. Bondbönor odlas främst i hemträdgårdar. I tabell 12 på nästa sida visas för de olika underarterna, som hör till Vicia faba, fröstorlek och odlingsanvändning.

Tabell 12. Åkerbönan (Vicia faba L.) indelas i variteter/underarter efter fröstorlek 25, 77.
Varitet Svenskt namn Frövikt, g Odlingsanvändning
minor Åkerböna 0,15-0,65 Lantbruk
equina Hästböna 0,65-1,6 Trädgård
major Bondböna 1,3-3,5 Trädgård

Karaktärer hos åkerbönans olika delar

Tusenkornvikt: 300-460 g hos svenska sorter 23.

Rot: Mycket kraftig huvudrot med sidorötter som kan bli nästan lika långa som huvudroten. Rotmassan huvudsakligen i matjordslagret. Ej finfördelat rotsystem vilket ger svag vattenupptagande förmåga. Växer bäst på vattenhållande jordar 25.

Stjälk: Stjälken blir 50-150 cm. Den är upprätt, ogrenad eller sparsamt grenad, fyrkantig, ihålig och rikbladig 51.

Ungplantstadium: Förrådsnäring i fröet räcker 3-4 veckor, därefter avstannande tillväxt tills kvävefixeringen kommit igång. Från uppkomst till blomning bildas 4-5 noder. Blomanlag kan finnas från 5-6 noden, men de leder inte alltid till blommor 25.

Generativt stadium: Av de blombärande noderna utvecklas flest vid de mittersta noderna. Inga baljor utvecklas från ca 12:e noden, även om blommor kan finnas längre upp 25.

Blommor: Vita-rödaktiga blommor med en svart fläck på vingarna. De sitter i korta klasar i bladvecken51. 50-150 blommor per planta. I varje blomställning anläggs 2-9 blomanlag. Baljsättning och frötillväxt störs starkt av vattenbrist under och efter blomningen. Avblomningen tar ca 4 veckor. På en och samma planta kan det samtidigt finnas allt från knoppar till utvecklade baljor. Skillnaderna utjämnas när plantan åldras 25.

Pollinering: Åkerböna är både självpollinerande och korsbefruktare. Bisamhällen intill fält med åkerbönor kan genom sitt pollineringsarbete bidra till bättre och jämnare baljsättning.

Baljor: Mer än hälften av baljorna aborteras 25. Endast de nedre blommorna i en klase sätter baljor. Svenska sorter har 5-12 baljor/planta. Baljformen är ojämn, med 3-4 frö/balja. Baljorna är först upprätta, senare utstående eller nedhängande, 8-12 cm långa 77. Baljans väggar är till en början tjocka och köttiga med ett tätt täcke av hår på insidan. Detta täcke försvinner när mognaden fortlöper och vid fullmognad är väggen tunn och läderartad 50. Avkastningsmässigt är det bättre med många baljor per nod än många noder med baljor 25.

Avkastning: 1 700-3 700 kg/ha 23 i konventionell odling, stor sortvariation 23.

Diagram 8. Diagram för bestämning av utsädesmängd av åkerbönor i renbestånd, för utsäde med olika fröstorlek och olika andel groningsbara frön. Planttäthet 80 plantor/m2.

Odlingsbetingelser

Åkerböna är en ettårig gröda som har lång växtsäsong och skall därför sås tidigt under våren. På grund av den sena mognaden har bönorna bäst förutsättningar i södra Sverige. De är dessutom torkkänsliga, vilket gör dem mer odlingssäkra i västra delarna av landet 2. Fördelen med åkerbönor jämfört med ärter är att de går bra att odla på styva leror om dessa är väldränerade och har ett pH över 6. Åkerböna kan ha vilken gröda som helst som förfrukt om den lämnar jorden i god struktur. Vanligen sås bönor efter spannmål.

Utsäde och utsädesmängd

Certifierat utsäde säljs i två klasser C1 och C2. Detta utsäde garanterar 99 % resp. 98 % sortrenhet, samt lägst 85 % grobarhet och högst 5 % hårda frön 99. I Sverige finns en godkänd sort, Aurora som är intagen i den svenska sortlistan (som ges ut av Växtsortnämnden) 100. Inom EU finns ca 50 godkända sorter av vår- och höstformerna av åkerböna 100. Plantantalet skall ligga på 60-80 plantor/m2 vid normalt radavstånd. Den högre utsädesmängden bör gälla om man tänker ogräsharva. Frövikten påverkas obetydligt av utsädesmängden 86 men bönorna blir något tidigare tröskmogna med hög utsädesmängd 67.

Det är stora sortskillnader vad gäller frövikt. Därför kan det vara bra att ta reda på vilken utsädesmängd som gäller för den sort man planerar att så. I diagram 8 finns linjer inlagda som visar vilken utsädesmängd som behövs vid olika fröstorlek och vid olika grobarhet hos frön. Normal utsädesmängd ligger mellan 225-300 kg/ha.

Sorter

Odlingen av åkerbönor är begränsad, vilket har påverkat omfattningen av insatserna inom växtförädlingen. Vid framtagningen av nya sorter har i första hand avkastning och tidighet beaktats. Därefter kommer stjälkstyrka och fröstorlek vid bedömningen och i tredje hand har vikten lagts vid vitblommighet, kvalitets- och sjukdomsproblem 23. Variationen i avkastning är större för åkerbönor än för ärter, trots att åkerbönorna har längre växtsäsong. Avkastning och tidighet är starkt sammankopplade för åkerbönor. Tidiga sorter ger sämre avkastning i officiella konventionella försök, se sorten Arla i tabell 13. Det är intressant att konstatera att sorten inte svarat lika negativt i de ekologiska försöken, se tabell 14. Att försöksserierna genomfördes under olika tidsperioder kan naturligtvis ha påverkat resultaten.

Av de i tabellerna upptagna sorterna odlas idag i huvudsak Aurora. Denna sort är av den västeuropeiska typen som kännetecknas av hög vuxenhet, hög baljsättning, ganska stora frön och sen mognad. Arla och Ukko är däremot av rysk typ, som kännetecknas av ganska svag växt och låg baljsättning, torkkänslighet, småfröighet, tidig mognad och risk för att baljorna spricker upp vid mognaden. De ger i regel lägre avkastning än sorter av den västeuropeiska typen, men är odlingsvärda genom sin tidiga mognad och är främst av intresse för odling i mellersta Sverige 75. En tidig finsk sort vid namn Kontu, har börjat odlas på senare år. Det är en sort som har tidig baljsättning och som ser lovande ut. Nya och gamla sorter har provats i svenska sortförsök på ekologiska gårdar under 1999.

Tabell 13. Resultat från svenska officiella försök 1982-89. Konventionell odling.

Jämförelse med Herz Freya 23.
Sort Kärnskörd
kg/ha
rel.
Stjälk-
längd,
cm
Stjälk-
styrka
%
Mognad,
dagar
Tusen
korn-
vikt, g
Protein-
halt, %
Herz Freya 3490 727 76 148 391 28,7
  100          
Arla 56 86 - 131 356 30,3
Aurora 107 120 68 147 430 30,4
Diana 103 113 79 150 368 30,3
Herra 106 123 74 153 379 30,4
Troy 96 97 83 143 461 27,4
Ukko 49 69 - 126 301 27,9

Tabell 14. Sortförsök med åkerbönor i ekologisk odling. Jämförelse med Herz Freya. Nio försök 1989-1991 66.
Sort Kärnskörd
kg/ha
rel.
Stjälk-
längd,
cm
Ogräs
g/m2
rel.
Mognad,
dagar
Tusen-
korn-
vikt, g
Protein-
halt, %
Herz Freya 3 180 727 465 141 444 28,8
  100 +/- 100 +/- +/- +/-
Arla 86 -20 131 -11 -29 +2,5
Auroraa) 112 -1 96 +3 +25 +1,9
Ukko 79 -35 109 -17 -108 -0,4

a) 6 försök

Skadegörare

I litteraturen går det inte att hitta några restriktioner om hur tätt man kan odla åkerbönor. Det nordiska klimatet tycks göra att svampar inte trivs i samma omfattning i bönorna som nere på kontinenten 23. Chokladfläcksjuka och bönbladmögel kan i undantagsfall ställa till besvär, när angreppet kommer mycket tidigt. I Tyskland odlas åkerbönor t.o.m. i monokultur (flera år i rad på samma falt), men det förutsätter troligen kemisk bekämpning för att klara svampsjukdomarna som sprids via växtrester. Det är endast ett fåtal skadegörare definierade som går på åkerbönor, dessa presenteras i tabell 15.

Rot och toppskott hos blommande åkerböna Foto: Ulla Johansson

Tabell 15. Skadegörare inom åkerbönsodlingen i alfabetisk ordning 13, 44, 63, 98.
Skadegörare Symptom & skador Åtgärder Övr. kommentarer
Bönbladlus
Aphis fabae
Bönbladlus är ett svårt
skadedjur på socker-
betor, och kan förmod-
as ha störst förekomst
i Skåne. Skadebild för
åkerbönor finns inte
beskriven. Trind matt-
svart, 2,5 mm.
  Övervintring på ben-
ved, olvon och schers-
min. Bekämpnings-
tröskel i konv. odl;
25 löss per planta
på en tredjedel av
plantorna 13
Bladmögel
Pemospora viciae
f. sp. viciae
Ljusa fläckar på de
yngsta bladens över-
sidor. På undersidan
vitgrått mycel. Så
småningom mörknar
fläcken och bladet
vissnar. Jordsmitta i
första hand, senare
smitta via vindsprid-
ning. Fuktigt väder
gynnar utvecklingen.
Påverkar skördenivån.
Ordnad växtföljd.
Borttagning av
växtrester.
 
Bönbladmögel
Ascochyta fabae
Stora, chokladbruna
fläckar bildas som
breder ut sig. Blad
vissnar i förtid.
Svampen gynnas av
varmt och fuktigt väder.
Nedplöjning av växt-
rester. Friskt utsäde.
Minst fem år mellan
åkerbönor.
 
Bönfläcksjuka
Colletotrichum
lindemuthianum
Angrepp under hela
växtsäsongen. Infek-
tion av blad, stam och
baljor. Runda rel. stora
bladfläckar, bruna eller
grå omgivna av distinkt
mörk rand. Långsträckta
oregelbundna fläckar
på stjälken. Insjunkna
mörka fläckar på balj-
orna. Uppträder spora-
diskt men kan orsaka
allvarliga skördeförluster.
Friskt utsäde.
Ordnad växföljd.
Öppna odlings-
lägen.
Smittan sitter ofta
djupt i fröet, varför
betning av utsädet
inte ger effekt på
smittat utsäde.
Chokladfläcksjuka
Botrytis fabae
(Botrytis cinerea)
Vanligen sena angrepp.
Små fläckar på blad
och stjälkar, 1-3 mm,
skarpt avgränsade med
chokladbrun färg. Varmt
och fuktigt väder gyn-
nar svampen. Tidiga an-
grepp kring blomningen
påverkar skördenivån.
Påskyndar mognaden.
Nedplöjning av
växtrester. Väl-
kalkade jordar
med bra P- och
K-värden. Öppna
odlingslägen.
Sent angrepp kan
vara positivt för
mognaden 45. Smitta
kan övervintra på
vicker 98.

Blommande åkerbönor. Foto: Ulla Johansson

Förfruktsvärde

Åkerböna är vanlig som omväxlingsgröda mellan två spannmålsgrödor, vanligen sår man vårsäd efter bönorna. Till följd av den sena mognanden är det svårt att hinna skörda åkerbönorna i tid innan höstvetesådd. Åkerbönorna kan lämna tre gånger så mycket rotrester efter sig som ärter 13. Rotsystemet bidrar dessutom till luckring av jorden, åkerbönsfält är lätta att plöja. Kväveverkan från åkerböna ligger i storleksordningen 50 kg kväve per ha 67. Den sena skörden gör att det är mindre risk för mineralisering av kväve från fältet under hösten än för ärter 15. Förfruktseffekten är störst första året 16. Se exempel på växtföljder under ärtavsnittet.

Näringsbehov

Gödslingsrekommendationerna inom den konventionella odlingen är att åkerbönor gödslas som ärter 13. Växtnäringsmässigt innehåller fröna hos både ärter och åkerböna ungefär samma storleksordning av kväve, fosfor och kalium, se tabell 16. Därtill kan åkerbönor ha stor biomassa som kräver växtnäring för att kunna utvecklas. Beroende på förfrukt och växtnäringstillstånd i marken kan man överväga gödsling med t.ex. stallgödsel.

Jordbearbetning och sådd

Vårbruket bör föregås av en väl genomförd höstplöjning. Innan sådd skall jorden vara välbrukad och ha såbotten på 7-10 cm djup 77. Sådden kan och bör göras tidigt, eftersom det tar ca 150 dagar innan åkerbönorna är mogna och fröet kan gro redan vid 1° C. Fröskörden blir lägre vid sen sådd än vid tidig sådd 86. Det vanligaste är att man sår med normalt radavstånd, men det går också bra med större radavstånd om man har möjlighet till, och behov av, radhackning. Sådd med 12 cm radavstånd ger i regel högre avkastning än sådd med 50 cm radavstånd 86.

Ogräsreglering

Grunden för bra ogräskonkurrens är som för alla grödor, en jämn och väl etablerad gröda. Jordbearbetning efter föregående års gröda och vårbruket inför bönorna lägger grunden för detta. Vad gäller planttäthet så skall 60-80 plantor/m2 eftersträvas. Ett glest bestånd släpper ner ljus till ogräsen. Tidiga, snabba ogräs kan etablera sig innan åkerbönorna kommit upp eller hunnit sluta sig. Fält med mycket kvickrot och åkertistel bör undvikas.

Ogräsharvning

Harvning kan utföras fram tills att plantorna är 10-12 cm höga. Bönorna är följsamma under ogräsharven. Flera harvningar bör göras. Utsädesmängden kan ökas med ca 10 % för att kompensera för jordtäckta plantor. De olika harvningsmomenten finns beskrivna i ärtavsnittet.

Radhackning

Radhackning tillämpas hos en del odlare. Hackning gör det bl.a. möjligt att utföra flera återkommande ogräsbekämpningar vid olika utvecklingsstadier hos grödan. De flesta försök som utförts med radhackning på ekologiska gårdar, har varit hackning i stråsäd. Hackningens begränsningar är att den tar längre tid än ogräsharvning, och att det blir kilar mot vändtegen som inte kan hackas när oregelbundna fält används. Det positiva är att man inte är lika begränsad till att vädret är tjänligt som vid ogräsharvning. Åkertisteln är dessutom lättare att komma åt med hackans skärande delar. Effekten på ogräsen av hackning, liksom ogräsharvning, påverkas av flera faktorer t.ex. mängden ogräs och vilka arter samt väderleken före och efter bearbetningen 68.

Tabell 16. Växtnäringsinnehåll (N, P och K) i åkerbönor och ärter vid 16 % vattenhalt 80. Andelen av kväve, fosfor och kalium anges i procent och i antal kilo vid en frömängd på 3,5 ton. Egen sammanställning.
  Kväve   Fosfor   Kalium  
  % kg/3,5
ton frö
% kg/3,5
ton frö
% kg/3,5
ton frö
Åkerbönor 4,60 161 0,40 14 1,00 35
Ärter 3,50 122 0,36 13 1,00 35

Tabell 17. Radhackning och harvning i åkerböna. Ett försök 1990 i Bohuslän 68.
Försöksled Radavstånd
cm
Skörd kg/ha Relativtal
Obehandlat 12 3620 93
Obehandlat 24 3900 100
1 hackning, tidig 1 24 4 130 106
1 hackning, sen 1 24 4 160 107
2 hackningar, tidig + sen 24 4 130 106
1 harvning, tidig 12 3790 97

1 Den tidiga hackningen utfördes då åkerbönan hade 4 blad (18 maj) och den sena hackningen då bönorna var 30-40 cm höga (13 juni).

I tabell 17 visas resultat från ett försök med både hackning och harvning. Resultaten från detta ettåriga försök visar att hackning hade bättre effekt än en harvning. Resultat från fleråriga försök saknas. Den tidiga hackningen i detta försök utfördes i ungplantstadiet när åkerbönan stannar till i tillväxten, och när den har dålig konkurrenskraft mot ogräsen. Sedan sluter den sig ganska väl. Vid ogräsräkning fanns det större mängd av nästan alla ogräsarter efter sen jämfört med tidig hackning. Mot blåklint, baldersbrå, harkål och kvickrot var dock två hackningar effektivare. Några generella rekommendationer finns inte för radhackning, utan de varierar med de förutsättningar som råder på fältet, t.ex. ogräsflorans sammansättning.

Skörd och kvalitet

Skörden sker normalt i mitten av september i södra Sverige. En del år mognar bönorna i augusti och vissa år kan det bli betydligt senare. Den optimala tidpunkten för skörd med hänsyn till proteinskörd och proteinkvalitet är när alla baljor har välutvecklade frön och 50-85 % av bladen har fallit av under de nedersta baljorna 50. De flesta baljorna skall vara mörka när grödan tröskas, då är grödan lättröskad. Den mörka färgen kommer från färgämnet melanin 45, som framträder när klorofyllet tillbakabildats. Dåligt mogen gröda ger besvärliga igensättningar av gröna växtdelar inne i tröskan. Besvärliga år kan man överväga att ensilera grödan eller bruka ner den som gröngödsling.

Vädret vid tröskningstillfället påverkar kvaliteten hos de bönor som skördas. Vid fuktigt och besvärligt skördeväder riskerar man högre nedsmittning av fältsvampar. Mogen gröda och vackert väder ger en lättröskad gröda eftersom den i allmänhet står upp. Vid tröskningen ska uppmärksamhet i första hand riktas på förluster från skärbordet, dålig inmatning av bönor i cylindern och spill över skakarna 50. Om grödan inte är fullt mogen, bör regelbunden inspektion och rengöring av sållen göras flera gånger per dag. Under sådana förhållanden väljs stort cylinderavstånd och en låg cylinderhastighet, för att minska krossandet av de gröna växtdelarna. Se även Tröskning i ärtavsnittet.

Torkning

Åkerbönor skall torkas varsamt för att undvika sprickbildning. Spruckna åkerbönor angrips lätt av mögel, vilket försämrar både hygienisk kvalitet och lagringsduglighet 49. Om man vill uppnå god lagringskvalitet och bra foderkvalitet, skall allt som står till buds göras för att undvika en torkning som leder till sprickbildning och nedsatt grobarhet. Vattenhalten hos lagringsduglig vara skall inte överstiga 16 %. Torkning av åkerbönor med höga vattenhalter är både besvärligt och dyrbart.

Här följer resultat från en undersökning där man tittat närmare på olika torkningsmetoder för åkerbönor 50. Av de torkningsmetoder som undersökts, är det ventilerad planbottentork (perforerat golv) med 6°C tillsatsvärme som fungerat bäst. Torkningen kan fullföljas på åtta dagar utan kvalitetsförsämringar. Luftvolym med 500 m3/ton och timme var fullt tillräcklig.

Kalluftstorkning

Kalluftstorkning på planbotten kan göras utan kvalitetsförluster om det sker under augusti-september och om tillräckligt stora luftmängder används. Vid senare skörd och vid låga luftvolymer tar torkningen för lång tid och mögel hinner utvecklas. Resultat visar att enbart kalluftstorkning inte kan rekommenderas p.g.a. följande förhållanden:

Torkning i steg om 60 minuter värme och 120 minuters intervall av vila, gav en 20-30 % högre torkningskapacitet under tiden värmen tillfördes i jämförelse med kontinuerlig torkning 50 (se även satstorkning för ärter). Det leder även till minskad energiåtgång. Intervalltorkning tar dock mer än dubbelt så lång tid. En möjlig lösning kan vara att ha tre torkbingar tillsammans med en varmluftskälla. Luften förs till en binge åt gången, för att fullt ut utnyttja både ökad torkkapacitet och minskad energiåtgång. I annat fall är det bättre att minska lufthastigheten och tillföra varmluft kontinuerligt.

Varmluftstorkning

Om man skall undvika sprickbildning i fröskal måste temperaturen på torkningsluften hållas låg, vilket orsakar minskad kapacitet 50. Torktemperaturen får inte överstiga 30 C längre perioder. Användning av korta torkningstider tillåter användning av något högre temperatur, 35-45°C i intervaller av 30 minuter; det lägre värdet om den initiala vattenhalten är ca 30 %, och det högre vid en vattenhalt på ca 20 %. Om sprickbildning kan tillåtas kan temperaturen ökas. Grobarheten skadas vid 60°C. Nedsatt grobarhet vid torkning med höga temperaturer gör bönorna mer mottagliga för mögeltillväxt.

Mognadsstadier25

Grönmognad: Mjuka baljor och frön.

Gulmognad: Fröinnehållet har vaxlik konsistens.

Fullmognad: Baljan läderartad, seg och svart. Fröinnehållet är hårt och bladen gulnar och torkar, medan stjälken fortfarande kan vara mer eller mindre grön.

Dödmognad: Hela plantan är torr, baljorna börjar spricka upp.

Vicker

Vicker (Vicia sativa) är i Sverige en vårsådd lantbruksgröda som odlats ungefär lika länge som ärter 55 och har troligen kommit in i landet under medeltiden. I medelhavsländerna har den sannolikt odlats i över 2 000 år. Idag är odling till mogen skörd begränsad till endast ett fåtal gårdar. Däremot är den tacksam och ganska vanlig i grönfoder- och gröngödslingsblandningar. Vicker som proteinfoder begränsas av innehåll av bitterämnen, vilket sänker smakligheten och därmed användbarheten för enkelmagade djur. I litteraturen finns bara ett begränsat antal källor som tar upp odling av vicker till mogen skörd.

Odlingsbetingelser

Odlingskraven hos vicker påminner om ärternas men några saker skiljer arterna åt. Vicker är nästan lika kräsen på genomsläppliga jordar som ärter. För odling till mogen skörd är det bäst med vattenhållande lerjordar med lucker struktur och bra pH-värden. På sandjordar trivs inte vickern lika bra 77. Mulljordar passar om man odlar vicker till grönfoder i blandning med havre och eventuellt ärter. Sådden skall göras tidigt eftersom den inte är särskilt känslig för kyla. Lägsta temperatur för groning är 1°C. Lämpligt sådjup är 4-6 cm 77. Fröstorleken varierar och därför skall utsädesmängden (100-160 kg/ha) anpassas till det.

Är utsädet småfröigt kan man hålla sig till lägre utsädesmängd än om det är storfröigt. Jämfört med ärter är vickerutsäde betydligt dyrare. När väl vickern kommit igång konkurrerar den bättre mot ogräs än ärterna. Etablerade ogräs kan bli mer eller mindre besvärliga i samband med att grödan mognar av och tappar sin skuggande förmåga 72. Vitsenap kan fungera som stödväxt för vickern. Senapsfröna sås samtidigt med vickern, ca 1-2 kg/ha 72.

Vad gäller jordbearbetning, gödsling, skötsel under växtsäsongen och skörd gäller samma som för ärter. Ärter och vicker tillhör inte samma växtsläkte (se tabell 1), men vickern kan angripas av de flesta av de växtskadegörare som är vanliga hos ärter. Det har dock ännu inte påvisats att vicker är lika känslig som ärterna för ärtrotröta. Eftersom vicker och åkerböna tillhör samma växtsläkte kan de vara känsliga för samma sjukdomar och bör därför inte odlas för ofta i växtföljden 72. Man bör t.ex. inte odla vicker oftare än vart fjärde år.

Sorter

Det finns inga sorter i den svenska sortlistan utan det är utländska sorter som används. De sorter som finns i handeln kan variera år från år. Sorten Jaga odlas till utsäde i Östergötland, men i övrigt importeras sorter som Ebena, Nitra och Caroline. De olika sorternas egenskaper har inte gått att få fram. Sortprovning av vicker förekommer inte i Sverige eftersom det är en relativt liten gröda och därmed inte ekonomiskt intressant. Det är viktigt att beställa utsäde i god tid om man vill vara säker att få tag i utsäde.

Karaktärer hos vickerns olika växtdelar

Tusenkornvikt: 50-175 g, stor variation mellan sorter 77.

Rot: Kraftigt, relativt djupt rotsystem 53.

Stjälk: Stjälken är vek, fyrkantig och klängande som kan bli upp till 100 cm. Utan stöd växer vickern nedliggande. Från de nedre noderna grenar sig plantan och huvudstjälken upphör att växa 51.

Ungplantstadium: Utvecklas långsamt efter uppkomst. När den väl kommit igång utvecklas den snabbt.

Generativt stadium: Ojämn mognad 49.

Blommor: Blommorna är röd-rödvioletta och något mindre än ärternas. En eller två blommor per bladveck 51.

Baljor: Baljorna är 50-70 mm långa, växer uppåtriktade och innehåller ett flertal frö 55.

Avkastning: Ca 2 000 kg/ha 72.

Gul sötlupin

Lupiner finns i flera olika arter, med vita, gula eller blå blommor. De som odlas som lantbruksgrödor är ettåriga, medan prydnadslupiner kan vara både ettåriga och perenna 77. De flesta lupinarterna härstammar från Medelhavsländerna 55. Många gamla sorter innehåller bitterämnen (alkaloider) och har inte kunnat användas till utfodring. I nya sorter av blå lupin från Polen är dessa bitterämnen bortförädlade 13. Dessa sorter provas i danska försök för att ta reda på hur de fungerar under nordiska förhållanden.

Växten har framförallt använts som gröngödslingsgröda på lättare sandjordar i södra Sverige. Lupin används även som grönfoder eller som förkultur till fruktodling (blå lupin fungerar bra som markluckrare). Innan odling av sötlupin som trindsäd till proteinfoder, skall man kontrollera halten av alkaloider hos den sort som skall odlas. Om lupin skall vara intressant som djurfoder bör alkaloidhalten vara lägre än 0,5 % 49. Gul sötlupin med låg halt av alkaloider förädlades fram i Tyskland och fördes in till Sverige i mitten av 1930-talet 77. Här presenteras enbart gul sötlupin (Lupinus luteus), eftersom den för närvarande är av störst intresse som proteinfoder.

Odlingsbetingelser

Lupinen har mycket små fordringar på jordart och vattentillgång. Den trivs bra på sandjordar med lågt pH (5-6). Bäst kan det kraftiga rotsystemet utvecklas på djupa jordar 77. Det är en fördel om jorden inte är kaliumrik, eftersom kalium försenar mognaden 52. Gödsling med stallgödsel kan utföras på hösten innan sådd. Den långa växtsäsongen (5 månader) gör att lupin bör sås i mitten av april. Den kräver varmt och torrt väder under vegetationsperioden, om man skall få den att gå till mogen skörd. Senare sådd ger en större tillväxt av grönmassa, på bekostnad av blomning och fröutveckling 52. Däremot gör tidig sådd under torra förhållanden att utveckling av sidoskotten minskar, vilket bidrar till tidigare skördetidpunkt 88.

Utsädet till gul sötlupin är mellan fem och sex gånger dyrare än ärtutsäde. Utsädesmängden bör vara 150-200 kg/ha (90 - 125 plantor per m2) 113. Fröet är mindre än ärter och åkerbönor, varför det inte skall sås djupare än 2-3 cm på sandjord och 1-2 cm på lerblandad sand 77. Såbotten skall vara fuktig, eftersom fröet är hårt och relativt svårgrott. Varm jord ger snabbare groning. Eventuellt kan man välja större radavstånd för att minska utsädesmängden något och åtgärda ogräset med radhackning. Om lupin inte odlats på fältet tidigare är det viktigt att ympa utsädet med bakteriekultur. Kvävefixering hos lupin utförs genom symbios med en annan Rhizobium-stam än hos andra ärtväxter.

Lupin har långsam etablering, varför den passar bäst på fält fria från rotogräs. Innan skottillväxten sätter fart bör både ogräsharvning och radhackning kunna vara aktuell. I danska försök har det visat sig att lupin, med sin pålrot, är mycket tolerant mot upprepad ogräsharvning oavsett harvningsintensitet. I ett annat danskt försök har radhackning visat sig vara en effektiv och mycket skonsam bekämpningsmetod 113. I Tyskland lär man blanda in 10-20 kg havre/ha i utsädet för att underlätta skötsel och skörd 77. Havren gror snabbare än lupinen och gör det möjligt med en tidig radhackning. Inblandning av havre anses dessutom underlätta skörd och lagring, samtidigt som skörden sänks något. Lupin skördas när de nedersta baljorna är bruna. Skördas grödan senare kan andelen spillfrö bli mycket stor. Baljorna öppnar sig lätt när de är mogna 77.

Karaktärer hos gula sötlupinens olika växtdelar

Tusenkornvikt: 130-200 g 51, 52.

Rot: Kraftig pålrot, ända ner till en meter, med stora rotknölar på huvudroten 77. Bittra lupinsorter har kraftigare rotsystem 47. Roten gör lupinen mycket torktålig, eftersom de djupgående rötterna har stor sugkraft på vatten 77.

Stjälk: Stjälken är upp till 100 cm, förgrenad, glest korthårig 77.

Ungplantstadium: Långsam etablering. Först bildas en bladrosett, sedan dröjer det flera veckor innan den sträcker upp skottet. Rotutvecklingen går före skottets utveckling 47. Vid lyckad etablering kan lupinen senare bilda mycket grönmassa.

Blommor: Gula blommor, som är talrika och väldoftande. Blommor i klasar i plantans topp. De nedre blommorna sätter vanligen baljor 77.

Pollinering: Lupiner är i första hand självbefruktare, men pollinering med insekter förekommer 77.

Baljor: Lansettlik balja, 5-6 cm lång, hårig och något platt. I baljan finns 4-7 frön. Baljan öppnar sig lätt när den är mogen 77.

Sorter

Det finns inga sorter i den svenska sortlistan. Det är bara utländska sorter som finns i handeln. Sorten Juno finns hos de flesta företag som säljer utsäde. Volymen utsäde är mycket begränsad hos de flesta. Sortens egenskaper har inte gått att få fram. Regelbunden sortprovning av lupin förekommer inte i Sverige eftersom det är en liten gröda och därmed inte ekonomiskt intressant. För den som tänker odla gul sötlupin i en eller annan form och vill vara säker på att få tag i utsäde, är det viktigt att beställa utsäde i god tid.

Växtföljd

Lupin har inga speciella krav på förfrukt, förutom att det skall vara ogräsfria fält där den odlas. Lupin är en värdefull omväxlingsgröda mellan två spannmålsgrödor och inte minst en bra förfrukt till vårsäd. Rotsytemet har både en luckrande effekt på struktursvaga sandjordar och en positiv gödslingseffekt 52. Den begränsade odlingen har inte gett utrymme för skadegörare att utvecklas, även om sådana finns. Den gula sötlupinen verkar ha svagare motståndskraft mot skadegörare än de bittra sorterna 77. Det är främst skadegörare vanliga på andra baljväxter som kan bli aktuella för lupingrödan.

Avkastningsnivåer

Det finns få sorter att tillgå på marknaden. Nya sorter som kommer från Polen och Australien prövas nu i danska försök 90. Det är en ny typ av lupin som växer med ett

Den långsamma etableringen av lupin gör att den konkurrerar dåligt mot ogräs Foto: Ulla Johansson mindre förgrenat växtsätt och som förväntas ge tidigare skörd. Svenska försöksresultat för dagens sorter finns i begränsad omfattning, beroende på att sötlupin till mogen skörd har en ringa utbredning i landet.

Från en jämförelse gjord 1986 kommer en del försöksdata från tre olika platser, Veberöd och Påarp i Skåne och Lindärva i Västergötland med olika förutsättningar 52. Förutom studier i beståndsutveckling, skördades och analyserades fröskörden från flera lupinsorter. Ärtsorten Vreta fanns med i försöket som jämförelse. Resultaten visar ganska stora variationer i avkastningen mellan sorter och försöksplatser. Sorten Orbit avkastade mellan 1 200 och 2 000 kg per ha. Ärterna fick sämst avkastning i skånska Veberöd (ca 1 200 kg per ha) och bäst avkastning i det försök som låg i Lindärva i Västergötland (ca 4 300 kg per ha). I diagrammet nedan visas resultaten vad det gäller proteinhalt och proteinskörd i de aktuella försöken. Trots den blygsamma avkastningsnivån hos lupinen kompenserar den med hög proteinhalt, vilket avspeglas i bättre än eller jämbördig proteinskörd jämfört med ärter.

Den långsamma etableringen av lupin gör att den konkurrear dåligt mot ogräs. Foto: Ulla Johansson

Diagram 9 A och B. Proteinhalt och proteinskörd hos ärter och lupin 52.

Utfodring med trindsäd

I detta avsnitt beskrivs trindsädens egenskaper ur ett utfodringsperspektiv. Först behandlas proteinfodermedel och de enskilda trindsädeslagens egenskaper. Längre fram kommer enklare utfodringsrekommendationer för olika djurslag. Utfodringsfrågor är komplexa, därför är texten koncentrerad kring proteiner i utfodringen och trindsädens användbarhet i detta sammanhang.

Fodermedel

Trindsäd är som fodermedel en proteinkälla. Jämfört med spannmål innehåller den mer protein och mindre stärkelse. Av mineralämnena är trindsäden speciellt rik på fosfor och kalium 49. Trindsäden kännetecknas också av att den innehåller så kallade anti-nutritionella substanser, vilka begränsar den mängd som kan användas vid utfodring till djur.

Proteinfodermedel

Till gruppen proteinfodermedel hör de fodermedel som har en proteinhalt och proteinkvalitet som är bättre än den i spannmål. Beroende på ursprunget skiljer man på fodermedel som har animaliskt protein eller vegetabiliskt protein85. Förutom protein innehåller även proteinfodermedel energi. Mängden råprotein hos ett fodermedel bestäms genom analys av mängden kväve i fodret 105. Provets kvävemängd räknas sedan om till råprotein i vilket ingår både verkligt protein och andra kvävehaltiga ämnen som amider och nitrater. Smältbarheten för råprotein bestäms var för sig för olika djurslag.

Protein

Det finns enkla och sammansatta proteiner. Enkla proteiner är uppbyggda av enbart aminosyror och de sammansatta består av både aminosyror och andra näringsämnen. Proteinerna har en mångfald av specialiserade funktioner och är därmed cellens främsta byggstenar. Exempel på proteiner med specialiserade funktioner är enzymer som aktivt deltar i sönderdelningen av fodret i matsmältningen.

Proteinets omsättning

Proteinet bryts ned till aminosyror och tas sedan upp genom tarmen och transporteras ut i kroppen via blodet. Aminosyrorna används till att bilda nytt protein i t.ex. muskler, mjölk, ägg, foster. För enkelmagade djur måste vissa aminosyror finnas tillgängliga i fodret, s.k. essentiella aminosyror. En essentiell aminosyra kan inte ersättas av en annan. Innehåller fodret inte tillräckligt av dessa aminosyror minskar möjligheten för djuret att bilda protein i kroppen.

Vidare är det av betydelse att mängderna av de olika essentiella aminosyrorna är balanserade mot varandra. Animaliskt protein som fiskmjöl, får ett högre värde som foder än vegetabiliskt protein just på grund av balansen mellan aminosyrorna. Idisslare och hästar är däremot inte lika beroende av sammansättningen av aminosyror. Mikroorganismerna i deras magar och tarmar bildar de aminosyror som djuret behöver 105. I tabell 18 nedan finns en sammanställning av innehåll av aminosyror i några olika fodermedel. Proteinfoder är i regel dyra fodermedel och det är förenat med dålig ekonomi att överutfodra med protein. Kroppens överskott av kväve utsöndras med urinen och leder inte till någon produktion hos djuret. Det överskottskväve som skall utsöndras kostar energi. Tecken på överutfodring kan vara lös träck och försämrad fruktsamhet 103.

Proteininnehåll

Näringsinnehållet i trindsäd kan variera. Det är speciellt intressant av veta sammansättningen på aminosyrorna i fodret vid användning till de enkelmagade djuren. Det krävs ganska stora partier för att analyskostnaderna ska betala sig. Tidig skörd har visat sig ge lägre innehåll av de aminosyror som är viktiga för grisar och hönsdjur 82. Sammansättningen av aminosyror kan också se olika ut hos olika ärtsorter 38. Proteininnehållet kan också påverkas negativt när ärtgrödan drabbats av ärtrotröta 82, och proteinhalten kan variera från en plats till en annan även om samma sort odlas 39.

Tabell 18. Innehåll av aminosyror i fodermedel. Jämförelse mellan foderspannmål, trindsäd och soja, majsgluten samt rapsexpeller 27. Högsta värdet av respektive aminosyra är skuggat.
  Havre,
kärna
Korn,
kärna
Lupin Åker-
böna
Ärter,
kärna
Soja-
mjöl
Majs-
gluten
Raps-
expeller
Råprotein i ts, % 13 13 35 30 25 51 69 35
Aminosyror i %
av råprotein
(g/16 g N)
               
Alanin 4,6 4,0 2,9 4,1 4,4 4,3 9,1 4,2
Arginin 1 6,4 4,6 10,8 9,1 9,0 7,5 3,3 6,1
Asparginsyra 7,8 5,8 9,5 10,7 11,5 11,6 6,1 7,2
Cystin 2,7 2,5 2,2 1,3 1,4 1,5 1,7 2,3
Fenylalanin 1 4,8 5,2 3,3 3,9 4,4 5,0 6,3 3,6
Glutaminsyra 21,1 24,5 22,9 15,8 16,7 18,9 24,5 19,2
Glycin 1 4,8 4,0 6,4 4,3 4,5 4,3 2,7 4,9
Histidin 1 2,0 2,1 2,5 2,5 2,4 1,9 2,0 2,4
Isoleucin 1 3,7 3,6 3,7 4,1 4,2 4,7 4,3 3,8
Leucin 1 7,2 7,2 7,2 7,2 7,1 7,8 18,0 6,9
Lysin 1 3,8 3,5 4,4 6,0 7,0 6,1 1,8 5,1
Metionin 1 1,7 1,4 0,7 0,8 1,0 1,5 2,7 2,0
Prolin 5,5 11,6 4,8 4,2 4,1 5,3 9,7 6,1
Serin 4,4 4,3 3,8 4,7 4,8 5,0 4,7 4,1
Treonin 1 3,3 3,6 2,7 3,4 3,7 3,8 3,2 4,0
Tryptofan 1 1,2 1,2 0,7 1,1 1,2 1,6 0,7 1,3
Tyrosin 3,5 2,5 2,5 3,3 3,3 3,7 5,5 2,8
Valin 1 4,6 5,0 3,5 4,6 4,8 5,0 4,7 4,7

1 Essentiella aminosyror 40.

Tabell 19. Energi- och proteinvärde hos trindsäd 103.
  Omsättbar energi
MJ/kg ts
Råprotein     AAT PBV
  Enkel-
magade
Idisslare % i ts smältbar-
het hos enkel-
magade
nedbryt-
nings-
grad i
våmmen
g/kg ts g/kg ts
Ärter 14,8 13,6 24 0,82 0,77 107 72
Vicker 14,0 14,0 30 0,88 0,861 88 173
Åkerböna 13,9 13,9 30 0,79 0,86 88 173

1 Uppskattning.

Enkelmagade djur

Hos enkelmagade djur passerar fodret genom strupen direkt till magsäcken. Där bearbetas fodret kemiskt i magsaften med hjälp av enzymer och saltsyra. Saltsyran sänker pH till rätt nivå för enzymerna och desinficerar maginnehållet 105. Fodret passerar sedan till tunntarmen, där fett, kolhydrater och protein spjälkas med hjälp av enzymer.

De enzymer som är aktiva vid denna sönderdelning kan göras inaktiva om tanniner ingår i fodret som t.ex. är fallet med foderärter. Tanninerna har egenskapen att de kan binda till sig proteiner, t.ex. enzymer, vilket gör att de inte fungerar normalt 91. Det leder till att fodrets smältbarhet försämras. På nästa sida finns ett särskilt avsnitt om anti-nutritionella ämnen, bl.a. tanniner. Från tunntarmen upptas näringsämnen via blodet till levern där de omvandlas till nödvändiga ämnen för kroppen. Träck bildas av osmälta foderrester och restprodukter från magtarmkanalens mikroorganismer.

Det finns flera aminosyror som är essentiella för enkelmagade djur, men oftast är det lysin, metionin, cystin eller tryptofan som är begränsande. Genom att kombinera olika fodermedel kan man få en tillfredsställande sammansättning av aminosyror. Vegetabiliska fodermedel som har bra lysinvärden är ärter, sojamjöl, åkerböna och raps.

Idisslarnas fyra magar.

Idisslare

Foderspjälkningen hos idisslare följer ett annat mönster än hos de enkelmagade djuren. Ofullständigt tuggat foder blandas med stora mängder saliv i våmmen till en halvflytande massa. Genom sammandragningar i våmväggen blandas fodret 105. Vid idissling tuggas grövre delar i våmvätskan om på nytt för att underlätta sönderdelningen i våmmen. Våmfloran består av olika arter av bakterier och urdjur. Varje art har sin specialitet när det gäller utnyttjandet av olika näringsämnen i fodret. För att våmfloran ska fungera bra krävs tillgång till lättlöslig energi. Våmfloran är känslig för förändringar i pH, foderbyte och främmande mikroorganismer. När man utfodrar idisslare utfodrar man samtidigt våmfloran 103.

Det bästa är att börja utfodra med grovfoder vid varje utfodringstillfälle, då kan pH i våmmen hållas på en jämnare nivå 103. I våmmen sker bl.a. nedbrytningen av cellulosa, en procedur som ska få ta lång tid. Strukturfoder gör att mer finfördelat foder hindras från att för snabbt föras vidare till bladmagen. När fodret bearbetats färdigt i våmmen transporteras det till bladmagen, där vatten tas upp. I löpmagen bearbetas fodret på liknande sätt med enzymer och saltsyra som i magsäcken hos enkelmagade djur.

Det mesta av fodrets protein bryts ned i våmmen till ammoniak och kvävefria ämnen. Om det finns för liten mängd lättillgänglig energi i förmagarna utnyttjas inte fodrets protein tillräckligt. Är proteinet i fodret mycket lätt nedbrytbart, dvs. har höga PBV-värden, kommer det mesta att brytas ned till ammoniak redan i våmmen. PBV-värde upp till 300-600 g per dag är acceptabelt. Mikrobproteinet och det foderprotein som inte bryts ned i våmmen spjälkas senare i löpmagen och tunntarmen.

Antinutritionella ämnen

Trindsäd innehåller flera ämnen som har betydelse för dess näringsvärde och användbarhet. Dessa ämnen brukar gå under benämningen antinutritionella substanser. Det är ämnen som hindrar kroppen att ta upp näringen i fodret vid fodersmältningen eller som på annat sätt påverkar hälsan. Dessa ämnen kan även i en del fall ge sämre smaklighet hos fodret. Här beskrivs några av de antinutritionella substanser som nämns i litteraturen.

Tanniner

Tanniner nämns ofta i samband med trindsäd. Det är en stor grupp av ämnen som även kallas garvsyror 91. Trindsäd med färgade blommor och färgade fröskal innehåller högre halter av dessa ämnen. Garvsyrorna är koncentrerade till frönas skal. Vitblommiga ärter med gula skal innehåller med andra ord betydligt mindre mängd tanniner än de brokblommiga foderärterna. Innehållet av tanniner är ofta 2-3 gånger högre i brokblommiga ärttyper, med viss variation beroende på årsmån. Även åkerböna och vicker har höga halter av tanniner i fröskalet 20, 60.

Undersökningar i Danmark har visat att åkerbönans skal innehåller 10 gånger högre halt av tanniner än skalade åkerbönsfrö. I tabell 20 finns siffror på tannininnehåll i inhemska baljväxter i jämförelse med sojamjöl. Tanniner kan hos idisslare ha vissa positiva effekter, som dämpad jäsningshastighet i våmmen och sänkt nedbrytning av protein och i vissa fall minskad risk för trumsjuka 108. Om det positiva eller negativa överväger är svårt att säga generellt. Växelspelet mellan olika tanniner verkar vara komplicerat och inte helt utforskat.

Tabell 20. Tannininnehåll i inhemska baljväxter i jämförelse med sojamjöl 81.
Gröda Tanninhalt g/kg ts
Foderärt 21
Matärt 10
Åkerbönor 22
Sojamjöl 25

Vicin

Vicin är en av flera glukosider som finns främst i vickerväxter men även i ärter och åkerbönor 20, 77. Vid vissa förhållanden kan ämnet utveckla cyanväte (blåsyra). Tillsammans med garvsyran i vicker ger vicinet vickerns bittra smak 49. Genom ångbehandling efter stöpning (blötläggning) i vatten kan blåsyrebildningen minskas betydligt 77. Det bittra vickerfröet får istället en mer tilltalande nötsmak.

Alkaloider

Alkaloider kan finnas i lupinfrö. Högst halt har de äldre sorterna av bittra blåblommiga lupiner. Nyare sorter av den gula sötlupinen innehåller lägre halter av alkaloider. Höga halter av alkaloider kan leda till en gulsotsliknande sjukdom som kallas lupinos. Svin är känsligare för denna sjukdom än nötkreatur 77.

Ärter

Ärter är det trindsädesslag som det odlas mest av här i landet. En del av det som skördas går till livsmedel men det allra mesta används som foder, främst till grisar och fjäderfä. Det nya fodervärderingssystemet som infördes i början av 90-talet bidrog till stor del till att odlingens omfattning minskade drastiskt. Med arealersättning till baljväxter, har vi åter en stark ökning av ärtarealen. Ärter har höga PBV-värden som gör dem mindre intressanta i foderstaten. Är det aktuellt att odla eget proteinfoder kan ärterna vara ett starkt kort i spelet om bra foderförsörjning.

Idag finns nästan uteslutande vitblommiga ärtsorter i handeln. Men det är ändå viktigt att känna till att tannininnehållet är högre hos de brokblommiga än vad det är hos de vitblommiga ärterna. Detta är speciellt viktigt om ärterna skall användas till svin- eller hönsfoder. För idisslare bör val av ärtsort inte ha någon betydelse 49. De vitblommiga sorterna ger dock ett smakligare foder.

Åkerböna

Åkerböna har högre proteinhalt än ärter, men till följd av högre växttråd- och tanninhalt är energihalten lägre än hos ärterna 85.

Vicker

Det står ganska lite i litteraturen om trindsäden vicker som fodermedel. Vicker förekommer främst i grönfodersammanhang till följd av sitt behov av lång odlingssäsong. Det finns en odlare i Östergötland som odlar vicker till utsäde. Vid jämförelse medåkerböna kan man konstatera att de, förutom råfett, har nästan identiska näringsvärden, se tabell 21. Proteinskörden per hektar är i medeltal däremot lägre än för åkerböna.

Gul sötlupin

Sötlupiner har det högsta innehållet av råprotein av de trindsädesslag som presenteras i denna skrift. På grund av relativt låg skörd blir proteinskörden inte högre än de andras utan blir, om odlingsförutsättningar finns, i nivå med proteinskörden hos ärter och åkerböna. I tabell 21 finns tyvärr inte näringsvärden angivna för lupin. Användningen av lupin som fodermedel är mycket begränsad i Sverige, men det finns källor som anger att lupin används i andra länder. Det man ska se upp med är lupinfrönas innehåll av alkaloider, helst ska inte halten i fröna vara högre än 0,6 g per kg 49. Innan lupinfrön används som foder bör de analyseras. Analys av mangan kan också vara på sin plats, eftersom en del sorter kan ta upp mangan. Hög manganhalt i fodret kan orsaka störningar hos djur. På grund av hög fetthalt kan målet foder lätt härskna, därför skall malda och krossade partier utfodras omedelbart. Lupin har låg halt av aminosyran lysin, vilket man ska se upp med vid utfodring av svin eller höns. Till svin kan lupiner närmast jämföras med åkerbönor. Det innebär att lupinfoder inte ska ges till suggor (produktionsresultaten blir dåliga), men viss inblandning kan göras till slaktsvin och mindre till smågrisar 85. Lupin-foder kan även användas till mjölkkor, se text längre fram.

Sönderdelning

Trindsäden måste sönderdelas eller stöpas, dvs. blötläggas, för att man ska kunna utfodra den 20. Vattenhalt och tillgänglig utrustning avgör vilken metod som är bäst. Är fröna mycket torra när de krossas får man både krossade bitar och pulver. Krossen slits hårt och fodret ger separationsproblem 92. En kross med drivning på båda valsarna är därför lämplig om man har torra ärter. För att få en jämn struktur på ärterna kan man använda en förkross, dessutom dammar det mindre. För bäst foderutnyttjande till mjölkkor bör ärterna krossas till jämnstora bitar ca 4 mm stora 91. Alltför finmalda ärter omsätts onödigt snabbt i våmmen. Vid målning av ärter används såll med 5-6 mm öppning. Krossning av ärter med hög vattenhalt eller syrabehandlade ärter ger ett nästan dammfritt fodermedel i form av små slantar. Vid målning vid höga vattenhalter är det vanligt att malgodset värms upp, varför en kraftig fläkt rekommenderas 20. Det är viktigt att se upp så att det inte sker en mögeltillväxt under lagringen av det malda fuktiga fodret.

Tabell 21. Fodermedlens näringsvärde för idisslare, ett urval för jämförelse 27.
  Havre,
kärna
Korn,
kärna
Vicker,
kärna
Åkerböna,
kärna
Ärter,
kärna
Soja-
mjöl
Torrsubstans, % 87 87 87 87 87 87
Per kg ts            
Oms energi, MJ 12,5 13,1 13,9 13,9 13,6 14,6
AAT, g 73 94 101 101 99 167
PBV, g 5 -30 141 141 92 261
Smb råprotein, g 100 93 264 264 219 469
Smb energi, MJ 14,1 14,9 16,4 16,4 15,9 17,8
Råprotein, g 125 123 300 300 249 510
Råfett, g 60 20 20 15 10 10
Växttråd, g 113 60 70 80 72 60
Aska, g 32 30 40 40 48 70
NFE, g 670 767 570 565 621 350

Fjäderfäfoder

Ärter

Ärter kan mycket väl användas som foder till fjäderfä, om man kompenserar det låga innehållet av metionin. För både värphöns och slaktkycklingar kan en nivå på 20 % inblandning vara lämplig om matärter används. Inblandningen bör sänkas till högst 10 % om brokblommiga ärter är aktuella 20).

Åkerböna

Utan större risk för störningar av tannininnehållet i åkerböna, kan värphönans foder innehålla 10 % åkerbönor 93. Det samma gäller för slaktkycklingar 104.

Svinfoder

Ärter

Till suggor och smågrisar bör en vitblommig ärtsort väljas. De vitblommiga matärterna innehåller inte lika mycket tanniner som de brokblommiga foderärterna. Tannin har en hämmande inverkan på proteinomsättning och reproduktion, därför bör matärter väljas till grisar 109. Ärternas smaklighet är god liksom dess inverkan på slaktkropparnas kvalitet. Ärter kan ingå i svinfoder med upp till 15 % till suggor och med max 20 % till smågrisar och slaktsvin. Vid högre ärtinblandning bör fodret kompletteras med ett fodermedel som innehåller mera metionin och cystin.

Tabell 22. Exempel på foderblandningar vid ekologisk svinproduktion (fodermedel anges i procent av färdig blandning) 109.
  Suggor   Slaktsvin Smågrisar
Fodermedel % Di Di Sin Sin I II III I II III
Vete 30 - 16 30 21 - - 20 - 21
Korn 30 67 63 30 28 54 49 32 56 53
Rågvete - 20 - - - 7 13 - 14 -
Havre 20 4 - 30 15 - - 15 - -
Vetekli - - 14 - - - - - - -
Ärter 15 2 2 8 20 20 20 15 14 14
Sojamjöl - 2 - - 8 - 4 - - 5
Rapsmjöl 3 - - - 5 10 10 6 7 -
Fiskmjöl - 2 - - - - - 3 6 5
Lupiner - - - - - 5 - - - -
Köttmjöl - - - - - 1 1 - - -
Kalv 1 - - - - - - - 7 - -
Köksavfall - - 2 - - - - - - -
Min. + vit. 2 3 3 2 3 3 3 2 3 2

Utfodring av utegrisar i Danmark Foto: Jesper Eggertsen

Åkerböna

Åkerböna kan användas i samma mängd som ärter till slaktsvin, dvs. 20 % av energin, utan större inverkan på produktionsegenskaper eller egenskaper hos slaktkroppen, se tabell nedan 42, 81, 85. Smågrisarnas foderblandning kan bestå av 10-20 % avåkerbönor, utan negativa effekter på produktionen 42. Eventuellt behöver fodret kompletteras med essentiella aminosyror om åkerböna används 81. Suggor bör inte ges åkerbönor eftersom produktionsresultaten försämras något. Förklaringen kan vara den relativt höga halten tanniner samt bristen på selen och nödvändiga fettsyror.

Tabell 23. Produktionsresultat i försök med åkerbönor till slaktsvin vid konventionell produktion (1974, 1976) 81.
  Försök 1   Försök 2
Procent åkerbönor 0 10 20 0 15
Antal grisar 36 36 36 53 54
Daglig viktökning, g 605 602 594 587 597
kg foder/kg viktökning 3,26 3,30 3,37 3,34 3,27
Ep + P, % 89 100 97 71 81

Tabell 24. Innehåll av de essentiella aminosyrorna lysin, metionin och tryptofan i fodermedel, i % av råprotein (g/16 g N). Jämförelse med behovet hos en växande gris. Högsta värdet av respektive aminosyra är skuggat 27, 105.
  Havre,
kärna
Korn,
kärna
Lupin Åker-
böna
Ärter,
kärna
Soja-
mjöl
Raps-
expeller
Behov
för gris
ca 50 kg
Aminosyror                
Lysin 3,8 3,5 4,4 6,0 7,0 6,1 5,1 4,5
Metionin 1,7 1,4 0,7 0,8 1,0 1,5 2,0 1,6
Tryptofan 1,2 1,2 0,7 1,1 1,2 1,6 1,3 0,9

Utfodring av ekomjölkskor med fullfoder
Foto: Ulla Johansson

Nötkreatursfoder

Ärter

Till mjölkkor kan upp till 35 % ärter blandas i kraftfodret (3-4 kg per dag) 20. Utfodring med ärter förutsätter även att grovfodret har bra eller normal kvalitet för att det ska fungera. Fodret bör enligt vissa ges i krossad form med ganska stora bitar (4 mm) och minst vid 4 tillfällen under en dag 91. Andra menar att ärternas låga halt av svavelhaltiga aminosyror, gör det ointressant att försöka minska nedbrytningsgraden i våmmen 103 Det ideala aminosyramönstret för idisslarnas foder är ännu inte helt kartlagt.

En foderstat med ärter kan vid komplettering med extra mineralfoder och sockerfodermedel, klara en mjölkavkastning på upp till 30 kg per dag. För att nå högre behövs även mer svårnedbrytbart protein i foderstaten 49. Det hade varit intressant att veta hur syrade och krossade ärter fungerar som foder till idisslare, jämfört med torkade och krossade (författarens kommentar).

Ärter kan ersätta både sojamjöl och rapsmjöl som enda proteinfoder till gödtjurar under andra halvan av första levnadsåret 84. Växande djur kan ha större utnyttjandegrad av ärtproteinets höga lysinhalt, än de djur som producerar mjölk 103. Ärthalmen kan tas till vara och ges till ungdjur som grovfoder (om jordinblandning kan undvikas) 94.

Åkerböna

Åkerböna kan användas som en ingrediens i kraftfodret till mjölkkor. I amerikanska försök, där åkerbönan jämfördes med sojamjöl, fanns inga påvisbara skillnader i konsumtion av foder, mjölkavkastning eller sammansättning i mjölken. Kroppsvikten gick däremot ner på de kor som utfodrats med åkerböna 49. Innan utfodring ska bönorna krossas. Äldre kor verkar dock anpassa sig snabbt till att tugga sönder bönorna. Enligt uppgift skall inblandningen av åkerbönor begränsas till 15-20 % i kraftfodret 49.

Exempel på foderstater från en ekomjölksgård Södermanland 94

Grundblandning till ungdjur

45 % korn

45 % havre

10 % ärter (krossade)

Extra ärter till djur som behöver

Högmjölkarfoderstat

10 kg ts ensilage

2 kg hö

6 kg spannmål

2 kg ärter

3 kg koncentrat

Vicker

Användningen av vicker till mjölkkor bör begränsas eftersom bitterämnet vicin kan påverka smaken på mjölken negativt. I litteraturen finns flera olika uppgifter om hur mycket vicker man kan ge mjölkkor. I en rekommendation ligger nivån på 1,5-2 kg per dag 49. Utfodringsförsök i Tyskland, med avbittrade (förbehandlade) och bittra frön, har däremot visat att bittra frön i givor upp till 3 kg per djur och dag, inte har haft någon negativ verkan på vare sig kor eller mjölk.

Lupin

I en amerikansk studie jämfördes vit lupin med sojamjöl vid utfodring i mjölkproduktion. Lupinfodret gav varken samma konsumtion eller produktion som med soja i foderstaten. Lupin kan antas ha hög nedbrytningsgrad i våmmen, eller möjligen är mjölkkor känsliga för de alkaloider som finns i lupinfodret. Alkaloidhalten bör inte vara högre än 0,6 g per kg. Lupinfrö kan som mald eller krossad vara ingå i kraftfodret med upp till 15 % 49.

Sammanställning av utfodringsrestriktioner

Tabell 25. Sammanställning av utfodringsrestriktioner för olika trindsädesslag och djurslag. Källa anges med upphöjda siffror.
Djurslag Ärter
vitblommiga
Foderärter
brokblommiga
Åkerböna Vicker Lupin
Fjäderfä, värp-
höns
20 % 20 10 % 20 <10 % 104   6 % 104
Fjäderfä, slakt-
kycklingar
20 % 20 10 % 20 <10 % 104 <10 % 104 10-20 % 104
Mjölkkor 35 % av
kraftfodret
3-4 kg/dag 20
  15-20 % av
kraftfodret 49
1,5-2 kg/
dag 49
15 % av
kraft-
fodret 49
Ungnöt   15 % 1      
Slaktsvin 15 % 20 4-5 % 1 20 % 42, 81   20 % 85
  20 % 42, 81 20 % 81      
Suggor 10 % 20, 42, 81   Rekommend.
inte 42, 81, 85
  Rekommend.
inte 85
Smågrisar 20 % 42
40 % 81
max. 10 % 81 10 % 81
20 % 42
  10 % 85

Tabell 26. Trindsädens innehåll av antinutritionella substanser. Källa anges med upphöjda siffror.
  Ärter
vitblommiga
Foderärter
brokblommiga
Åkerböna Vicker Lupin
Antinutri- tionella substanser Tanniner,
lägre än
i brok-
blommiga
ärter 20
Tanniner,
2-3 ggr
mer än hos vit-
blommiga 20
Hög tannin-
halt i skalet, 10 ggr hög-
re än skal-
ade frön 20
Vicin och tanniner 49, 77 Alkaloider och tanniner

Referenser

Referenser i alfabetisk ordning

84 Andersson, I., m.fl. 1991. Nötkött Avel och uppfödning, LT:s förlag, Stockholm.

40 Andersson, O. (red.), 1972. Animalieproduktion, LT:s förlag.

9 Andersson, S., 1984. Ärtodling i norra Sverige, NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 17:1-17:5, SLU, Uppsala.

10 Andrén, E., 1984. Odling av ärtblandsäd i Kopparbergs län. En enkätundersökning, NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 18:1-18:3, SLU, Uppsala.

34 Anonym, 1995. Udkrudtsbekaempelse på økologiske brug. Sektion for økologi Landbrugets Rådgivningscenter, Skejby, Dk.

39 Arentoft, A. M., Bjergegaard, C. N, Sørensen, H., 1990. Pea Quality; depending on varieties and growth conditions. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

92 Arvidsson-Rosén, A., 1983. Ärter till mjölkkor. En lägesinventering och erfarenhetsinsamling i Uppsala och Stockholms län. Lantbruksnämnden, Uppsala.

86 Bengtsson, A. & Bingefors, S., 1975. Odlingstekniska försök med åkerböna. Inverkan av såtid, radavstånd och utsädesmängd. Lantbrukshögskolans meddelande A 229, Mark-Växter 77, Uppsala.

2 Bengtsson, A., 1983. Ärter och åkerbönor - odlings- och skördesäkerhet. Försöksledarmötet 1983. Konsulentavdelningens rapporter. Allmänt 43. SLU, Uppsala.

6 Bengtsson, A., 1984. Kvävegödsling och ympning av ärter, NJF-.Utredning/Rapport nr 15, s. 11:1-11:2, SLU, Uppsala.

7 Bengtsson, A., 1984. Odlingsteknik för ärter: utsädesmängd och samodling, NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 15:1-15:8, SLU, Uppsala.

67 Bengtsson, A., 1984. Svenska erfarenheter av ärter och åkerbönor. Ur: Hva skal vi dyrke? Information fra Statens Fagtjeneste for Landbruket, nr 4, Ås (Norge).

21 Bengtsson, A., 1990. Trindsädesodlingen i Sverige under de senaste tio åren. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

26 Bengtsson, A., 1990. Ärtsorter i Sverige. Resultat från officiella sortförsök. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

66 Bengtsson, A., 1991. Sortförsök med strå- och trindsäd i alternativodling, Inst. för växtodlingslära, SLU, Uppsala.

87 Bengtsson, A., 1992. Utsädesmängdförsök med ärter. Växtodling 36, SLU, Uppsala.

75 Bengtsson, A., 1997. SLU. Personligt meddelande.

88 Bengtsson, A., Hagsand, E. N, Malmqvist, L., 1958. Ensilageväxter för sandjordar, Statens Jordbruksförsök, nr 93, Uppsala.

74 Bertilsson, G., 1992. Environmental Consequences of Different Farming Systems Using Good Agricultural Practices, Hydro Supra AB, Landskrona, Ur: Int. Conf. in Cambridge; The Fertiliser Society.

60 Bingefors, S., 1975. Om antinutritionella substanser i ärter. Sveriges Utsädesförenings Tidskrift, 85, s. 211-219.

24 Bingefors, S., Mattsson, R., Nyström, S. & Thomke, S., 1979. Ärter till mogen skörd. Aktuellt från lantbruksuniversitetet 270. Uppsala.

59 Blomqvist, J., 1996. Se upp för rotrötan. Lantmannen nr 6.

11 Buraas, T, 1984, Resultater fra forsøk med dyrkning av erter til modning i blandning med havre og bygg i Norge, NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 20:1-20:6, SLU, Uppsala.

103 Ciszuk, P., 1994. Fodermedlens användning och utnyttjande. Ur: Djurhållning i ekologiskt lantbruk. Statens Jordbruksverk, Jönköping.

108 Ciszuk, P, 1997. SLU, Personligt meddelande.

100 Dahlberg, E., 1997. Personligt meddelande. Jordbruksverket.

18 Ekström, N., 1984. Skördetröskning av ärter. NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 34:1-34:7, SLU, Uppsala.

19 Ekström, N., 1984. Torkning och konservering av ärter. NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 37:1-37:8, SLU, Uppsala.

41 Ekström, N., 1990. Skördetröskning, konservering och lagring. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

64 Ekström, N., 1996. Studier över hur ärternas kvalitet påverkas vid varmluftstorkning och efterföljande lagring. Lantbruk & industri, nr 222, JTI, Uppsala.

65 Emgardsson, P, 1996. Lätt som en plätt att tröska ärt. Lantmannen, nr 12.

70 Eriksson, S., Sanne, S. N, Thomke, S., 1972. Trindsäd, Ur: Fodermedlen, LT:s förlag.

55 Ernest, E. (red.), 1943. Baljväxtodling och grönfoderodling. Ur: Jordbrukslära, LT:s förlag.

101 Fredriksson, P., 1997. KRAV-statistik, Personligt meddelande, Uppsala.

114 Fredriksson. P, 1999. KRAV-statistik, Personligt meddelande, Uppsala.

49 Gauffin, E., Spörndly, R., m.fl. 1993(?). Okonventionella fodermedel till idisslare (litteraturöversikt). SLU Info/Husdjur, rpt 71, Uppsala.

98 Gunnarsson, E., 1987. Bladmögel Peronospora viciae, chokladfläcksjuka Botrytis fabae och bönfläcksjuka Ascochyta fabae på åkerböna Vicia faba. Inst. för växt- och skogsskydd, Examensarbeten nr 9, SLU, Uppsala.

35 Gustafsson, G., 1990. Skadegörarproblem i svenska ärtodlingar. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

12 Hammar, O., 1990. Nischgrödor, I: Växtodling 2, Växterna. LT:s förlag Stockholm.

13 Hammar, O., 1990. Odling av trindsäd. I: Växtodling 2, Växterna. LT:s förlag Stockholm.

63 Hedene, K-A. & Olofsson, B., 1994. Skadegörare på lantbruksgrödor. LT:s förlag.

69 Holstmark, H., 1994. Foder - odling och användning; Trindsäd, Ur: Djurhållning i ekologiskt lantbruk. Jordbruksverket, Jönköping.

52 Holstmark, K., 1987. Odling av lupin till mogen skörd. Seminarier och examensarbeten 809, Inst. för växtodling, SLU, Uppsala.

37 Hostrup, S. B., 1990. Ærter till helsaed. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

82 Håkansson, J. & Agerhem, H., 1987. Foder- och matärter till slaktsvin. Konsulentavdelningens rapporter, Husdjur nr 65, SLU, Uppsala.

42 Håkansson, J., 1990. Ärter och åkerbönor i utfodringen till svin. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

14 Japsen, H. M., 1984. Byg og aerter i blanding til modenhed, NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 21:1-21:3, SLU, Uppsala.

28 Jensen, E. S., 1990. Kvaelstofbinding hos markart og indflydelsen af aertedyrkning på kvaelstofomsaetningen i jorden. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala

113 Jensen, R. K., 1998. Nye muligheder med lupiner, ekologisk Jordbrug, 5 juni, nr 174, Danmark.

107 Johansson, C., 1997. Länsstyrelsen i Östergötlands län, Mekaniseringsrådgivare, Personligt meddelande.

48 Johansson, N. & Qwamström, H., 1986. Trindsäd, Sveriges Utsädesförenings Tidskrift, nr 2, s. 135-145, Svalöv.

4 Johansson, N., 1984. Växtförädlingens inriktning i Sverige, olika typer och sorter av ärter, NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 8:1-8:3, SLU, Uppsala.

57 Jordbruksverket, 1996, 1997, 1998. Registrerade baljväxtarealer i datasystemet IAKS, Jordbruksverket, Jönköping.

71 Jordbruksverket, 1996. Riktlinjer för gödsling och kalkning 1997, Jordbruksverkets Rapport 1996:15.

73 Jordbruksverket, 1996. Sjukdomar och skadeinsekter i stråsäd, oljeväxter och ärter, Förlaget Naesgaard, Danmark.

80 Jordbruksverket, 1996. Stallgödsel - näring i kretslopp, Dataprogrammet STANK.

99 Jordbruksverket, 1996. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1994:23) om certifiering m.m. av utsäde av beta, foder-, olje- och fiberväxter.

110 Jordbruksverket, 1997. Växtskyddscentralens bildarkiv på Internet, (http://www.sjv.se/vsc/bildarkiv).

83 Jönsson, E., 1977. Värphönsens utfodring och skötsel, Praktiskt lantbruk 30, LT:s förlag, Stockholm.

104 Karlsson, H., 1983. Ordbok för fjäderfäintresserade, foderblandare, rådgivare och andra vetgiriga.

46 Karlsson, T, 1993. Lupin provodlas i Sverige, Lantmannen nr 10, s. 60.

56 KRAV, 1992-1995. KRAV-kontrollen, en statistisk sammanställning, Uppsala.

79 Krok, T. & Almquist, S., 1984. Svensk Flora, Esselte, Uppsala.

97 Källander, I. m.fl., 1995. Börja odla ekologiskt, Ekologiska Lantbrukarna, Uppsala.

53 Källander, I., 1989. Jordbruksbok för alternativodlare, LT:s Förlag.

91 Larsson, M., 1983. Ärtors och åkerbönors våmnedbrytbarhet och potentiella tarmsmältbarhet. Examensarbete/HUV, SLU, Uppsala.

93 Larsson, R., 1983. Några data om trindsäd. Kursstencil, Inst. för växtodling, SLU, Uppsala.

31 Larsson, S., 1990. Samodling av ärter. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

61 Larsson, S., 1996. Sortförsök med stråsäd och ärter i ekologisk odling, Inst. för växtodlingslära, SLU, Uppsala.

62 Larsson, S., Magnet, B. & Hagman, J., 1997. Stråsäd, Trindsäd, Oljeväxter, Potatis. Sortval 1998, SLU, Uppsala.

58 Leinonen, P., 1996. Influence of host plant cultivation and management on indigenous Rhizobium population in soil. Ur: Kristensen, N. H. & Høgh-Jensen, H. (ed.), New Research in Organic Agriculture, 11 th Int. Scientific IFOAM Conference, 1996, Copenhagen, Proceedings Vol. 2.

15 Lidén, B., 1984. Ärternas inverkan på mineralkvävetillgången i marken och efterföljande grödas gödselkvävebehov, NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 23:1-23:8, SLU, Uppsala.

47 Lindblom, L., 1991. Lupin, Lindbloms frökatalog.

5 Ljunggren, H., 1984. Bakteriestammars betydelse för effektiv kväveförsörjning hos ärter, NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 10:1-10:5, SLU, Uppsala.

44 Ljunggren, H., 1989. Baljväxter, Ur: Hofsten, B., & Bergkvist, P. (red.). Från jord till bord, Utbildningsförlaget Brevskolan, Stockholm.

105 Lärn-Nilsson, J. & Bjäresten, I., 1982. Foderspjälkning och näringsomsättning, Ur: Lantbrukets husdjur, del 1. LT:s förlag, Stockholm.

1 Mattsson, R., 1984. Ärtodling, NJF-Utredning/-Rapport nr 15, s. 4:1-4:5, SLU, Uppsala

89 Mårtensson, A. & Rydberg, I., 1994. Variability among Pea Varieties for Infection with Arbuscular Mycorrhizal Fungi. Swedish J. agric. Res. 24; 13-19.

112 Mårtensson, A. 1996. Mykorrhiza ökar kväveupptaget. SLF.

50 Norrby, G., 1979. Studies in harvesting and drying of field beans (Vicia faba). Inst. för arbetsmetodik och teknik, rpt 54, SLU, Uppsala.

25 Ohlander, L., 1985. Produktionskedjan trindsäd, Kurskompendium Vo 101. Inst. för växtodling, SLU.

17 Olofsson, J., 1984. Sjukdomar och skadedjur på ärter. NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 26:1-26:8, SLU, Uppsala.

77 Osvald, H., 1959. Åkerns nyttoväxter. AB Svensk Litteratur, Stockholm.

72 Persson, S., 1997, Vickerodling i Vadstenatrakten, Personligt meddelande.

109 Persson, S., 1997. Länsstyrelsen i Skaraborgs län. Rådgivare inom ekologisk svinproduktion. Personligt meddelande.

90 Priesholm, M., 1997. Nye lupiner på vej. Økologisk Jordbrug, 10 januari, nr 145, Danmark.

111 Priesholm, M., 1998. Harvning gav flotte resultater i aerter, Økologisk Jordbrug, 16 januari, nr 164, Danmark.

45 Rockström, J., 1989. En fodrande böna. Lantmannen nr 9 s. 38.

29 Rydberg, I., 1990. Kvävefixering och produktionsförmåga hos ärter. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

8 Saastamoinen, M., 1984, Samodling av ärter med havre till mogen skörd, NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 16:1-16:14, SLU, Uppsala,

38 Saastamoinen, M., 1990. Ärtsorternas proteinhalt och aminosyrasammansättning. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

96 Sandenskog, C. & Sjelin, K., 1994. Kompendium för ekologiska stråsädesodlare. HS, Uppsala.

102 Sanne, S., 1984. Ärter till mjölkkor. Stencil 1984-01-24, SLR, Stockholm.

22 SCB, 1987-1995, Jordbruksstatistisk årsbok, Statistiska centralbyrån, Örebro.

81 Simonsson, A., 1986. Inhemsk proteinförsörjning i svinproduktionen. Aktuellt från Lantbruksuniversitetet nr 351, SLU, Uppsala.

85 Simonsson, A., m fl, 1990. Svinboken för avels-, smågris- och slaktsvinsuppfödare. LT:s förlag, Stockholm.

78 Sjelin, K., 1997. Vattholma, Personligt meddelande.

33 Sjöberg, A., 1990. Ärtodling i praktiken. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

23 Sjödin, J., 1990. Åkerbönsförädling i Norden. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

27 Spörndly, R., 1993. Fodertabeller för idisslare 1993. Speciella skrifter 52, SLU, Uppsala.

16 Stabbetorp, H., 1984. Forgrødevirkning av åkerbønne og erter. NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 24:1-24:2, SLU, Uppsala.

32 Stabbetorp, H., 1990. Forsøk med erter i blanding med bygg eller havre. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

3 Stoy, V, 1984. Ärternas produktionsbiologi, NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 5:1-5:11, SLU, Uppsala.

54 Streeter, J. G. & Barta, A. L., 1984. Nitrogen and Minerals. Ur: Tesar, M. B. (ed.), Physiologiscal Basis of Crop Growht and Development, American Society of Agronomy, USA.

76 SUK, 1996. Meddelanden från Statens Utsädeskontroll, nr 1.

94 Tell, M., 1996. Ärterna ovärderliga för ekomjölken. Lantmannen nr 12.

20 Thomke, S., 1984. Ärter som fodermedel - näringsvärde, begränsningsfaktorer och användbarhet. NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 38:1-38:18, SLU, Uppsala.

51 Tuvesson, M. & Åberg, E., 1982. Nyttoväxter på åkern, LT:s förlag, Stockholm.

106 Wahlström. J, 1998. KRAV-statistik, Personligt meddelande, Uppsala.

30 Wallgren, B., 1990. Ärterna i växtföljden. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

36 Vestberg, M., & Teperi, E., 1990. Biologisk bekämpning av Aphanomyces på ärter med VA-mykorrhiza. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

68 Wivstad, M., 1992. Radhackning i stråsäd och åkerböna, Alternativodlingsbrevet nr 41, SLU, Uppsala.

95 Åkesson, N., m fl, 1995. Ekologisk mjölkproduktion. Aktuellt från lantbruksuniversitetet 441, Uppsala.

Referenser i nummerordning

1 Mattsson, R., 1984. Ärtodling, NJF-Utredning/-Rapport nr 15, s. 4:1-4:5, SLU, Uppsala

2 Bengtsson, A., 1983. Ärter och åkerbönor - odlings- och skördesäkerhet. Försöksledarmötet 1983. Konsulentavdelningens rapporter. Allmänt 43. SLU, Uppsala.

3 Stoy, V., 1984. Ärternas produktionsbiologi, NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 5:1-5:11, SLU, Uppsala.

4 Johansson, N., 1984. Växtförädlingens inriktning i Sverige, olika typer och sorter av ärter, NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 8:1-8:3, SLU, Uppsala.

5 Ljunggren, H., 1984. Bakteriestammars betydelse för effektiv kväveförsörjning hos ärter, NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 10:1-10:5, SLU, Uppsala.

6 Bengtsson, A., 1984. Kvävegödsling och ympning av ärter, NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 11:1-11:2, SLU, Uppsala.

7 Bengtsson, A., 1984. Odlingsteknik för ärter: utsädesmängd och samodling, NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 15:1-15:8, SLU, Uppsala.

8 Saastamoinen, M., 1984, Samodling av ärter med havre till mogen skörd, NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 16:1-16:14, SLU, Uppsala,

9 Andersson, S., 1984. Ärtodling i norra Sverige, NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 17:1-17:5, SLU, Uppsala.

10 Andrén, E., 1984. Odling av ärtblandsäd i Kopparbergs län. En enkätundersökning, NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 18:1-18:3, SLU, Uppsala.

11 Buraas, T, 1984, Resultater fra forsøk med dyrkning av erter til modning i blandning med havre og bygg i Norge, NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 20:1-20:6, SLU, Uppsala.

12 Hammar, O., 1990. Nischgrödor, I: Växtodling 2, Växterna. LT:s förlag Stockholm.

13 Hammar, O., 1990. Odling av trindsäd. I: Växtodling 2, Växterna. LT:s förlag Stockholm.

14 Japsen, H. M., 1984. Byg og aerter i blanding til modenhed, NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 21:1-21:3, SLU, Uppsala.

15 Lidén, B., 1984. Ärternas inverkan på mineralkvävetillgången i marken och efterföljande grödas gödselkvävebehov, NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 23:1-23:8, SLU, Uppsala.

16 Stabbetorp, H., 1984. Forgrødevirkning av åkerbønne og erter. NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 24:1-24:2, SLU, Uppsala.

17 Olofsson, J., 1984. Sjukdomar och skadedjur på ärter. NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 26:1-26:8, SLU, Uppsala.

18 Ekström, N., 1984. Skördetröskning av ärter. NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 34:1-34:7, SLU, Uppsala.

19 Ekström, N., 1984. Torkning och konservering av ärter. NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 37:1-37:8, SLU, Uppsala.

20 Thomke, S., 1984. Ärter som fodermedel - näringsvärde, begränsningsfaktorer och användbarhet. NJF-Utredning/Rapport nr 15, s. 38:1-38:18, SLU, Uppsala.

21 Bengtsson, A., 1990. Trindsädesodlingen i Sverige under de senaste tio åren. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

22 SCB, 1987-1995, Jordbruksstatistisk årsbok, Statistiska centralbyrån, Örebro.

23 Sjödin, J., 1990. Åkerbönsförädling i Norden. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

24 Bingefors, S., Mattsson, R., Nyström, S., Thomke, S., 1979. Ärter till mogen skörd. Aktuellt från lantbruksuniversitetet 270. Uppsala.

25 Ohlander, L., 1985. Produktionskedjan trindsäd, Kurskompendium Vo 101. Inst. för växtodling, SLU.

26 Bengtsson, A., 1990. Ärtsorter i Sverige. Resultat från officiella sortförsök. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

27 Spörndly, R., 1993. Fodertabeller för idisslare 1993. Speciella skrifter 52, SLU, Uppsala.

28 Jensen, E. S., 1990. Kvælstofbinding hos markært og indflydelsen af ærtedyrkning på kvælstofomsætningen i jorden. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

29 Rydberg, I., 1990. Kvävefixering och produktionsförmåga hos ärter. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

30 Wallgren, B., 1990. Ärterna i växtföljden. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

31 Larsson, S., 1990. Samodling av ärter. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

32 Stabbetorp, H., 1990. Forsøk med erter i blanding med bygg eller havre. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

33 Sjöberg, A., 1990. Ärtodling i praktiken. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU. Uppsala.

34 Anonym, 1995. Udkrudtsbekæmpelse på økologiske brug. Sektion for økologi Landbrugets Rådgivningscenter, Skejby, Dk.

35 Gustafsson, G., 1990. Skadegörarproblem i svenska ärtodlingar. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

36 Vestberg, M., & Teperi, E., 1990. Biologisk bekämpning av Aphanomyces på ärter med VA-mykorrhiza. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

37 Hostrup, S. B., 1990. Ærter till helsæd. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

38 Saastamoinen, M., 1990. Ärtsorternas proteinhalt och aminosyrasammansättning. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

39 Arentoft, A. M., Bjergegaard, C. N, Sørensen, H., 1990. Pea Quality; depending on varieties and growth conditions. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

40 Andersson, O. (red.), 1972. Animalieproduktion, LT:s förlag.

41 Ekström, N., 1990. Skördetröskning, konservering och lagring. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

42 Håkansson, J., 1990. Ärter och åkerbönor i utfodringen till svin. Ur: Trindsädesodling. Föredrag hållna vid NJF-seminarium 175, Växtodling nr 23, SLU, Uppsala.

44 Ljunggren, H., 1989. Baljväxter, Ur: Hofsten, B., & Bergkvist, P. (red.). Från jord till bord, Utbildningsförlaget Brevskolan, Stockholm.

45 Rockström, J., 1989. En fodrande böna. Lantmannen nr 9 s. 38.

46 Karlsson, T, 1993. Lupin provodlas i Sverige, Lantmannen nr 10, s. 60.

47 Lindblom, L., 1991. Lupin, Lindbloms frökatalog.

48 Johansson, N. & Qwarnström, H., 1986. Trindsäd, Sveriges Utsädesförenings Tidskrift, nr 2, s. 135-145, Svalöv.

49 Gauffin, E., Spörndly, R., m.fl. 1993(?). Okonventionella fodermedel till idisslare (litteraturöversikt). SLU Info/Husdjur, rpt 71, Uppsala.

50 Norrby, G., 1979. Studies in harvesting and drying of field beans (Vicia faba). Inst. för arbetsmetodik och teknik, rpt 54, SLU, Uppsala.

51 Tuvesson, M. & Åberg, E., 1982. Nyttoväxter på åkern, LT:s förlag, Stockholm.

52 Holstmark, K., 1987. Odling av lupin till mogen skörd. Seminarier och examensarbeten 809, Inst. för växtodling, SLU, Uppsala.

53 Källander, I., 1989. Jordbruksbok för alternativodlare, LT:s Förlag.

54 Streeter, J. G. & Barta, A. L., 1984. Nitrogen and Minerals. Ur: Tesar, M. B. (ed.), Physiologiscal Basis of Crop Growht and Development, American Society of Agronomy, USA.

55 Ernest, E. (red.), 1943. Baljväxtodling och grönfoderodling. Ur: Jordbrukslära, LT:s förlag.

56 KRAV, 1992-1995. KRAV-kontrollen, en statistisk sammanställning, Uppsala.

57 Jordbruksverket, 1996, 1997, 1998. Registrerade baljväxtarealer i datasystemet IAKS, Jordbruksverket, Jönköping.

58 Leinonen, P., 1996. Influence of host plant cultivation and management on indigenous Rhizohium population in soil. Ur: Kristensen, N. H. & Høgh-Jensen, H. (ed.), New Research in Organic Agriculture, 11th Int. Scientific IFOAM Conference, 1996, Copenhagen, Proceedings Vol. 2.

59 Blomqvist, J., 1996. Se upp för rotrötan, Lantmannen nr 6.

60 Bingefors, S., 1975. Om antinutritionella substanser i ärter. Sveriges Utsädesförenings Tidskrift, 85, s. 211-219.

61 Larsson, S., 1996. Sortförsök med stråsäd och ärter i ekologisk odling, Inst. för växtodlingslära, SLU, Uppsala.

62 Larsson, S., Magnet, B. & Hagman, J., 1997. Stråsäd, Trindsäd, Oljeväxter, Potatis. Sortval 1998, SLU, Uppsala.

63 Hedene, K-A. & Olofsson, B., 1994. Skadegörare på lantbruksgrödor. LT:s förlag.

64 Ekström, N., 1996. Studier över hur ärternas kvalitet påverkas vid varmluftstorkning och efterföljande lagring. Lantbruk & industri, nr 222, JTI, Uppsala.

65 Emgardsson, P., 1996. Lätt som en plätt att tröska ärt, Lantmannen, nr 12.

66 Bengtsson, A., 1991. Sortförsök med strå- och trindsäd i alternativ odling, Inst. för växtodlingslära, SLU, Uppsala.

67 Bengtsson, A., 1984. Svenska erfarenheter av ärter och åkerbönor. Ur: Hva skal vi dyrke? Information fra Statens Fagtjeneste for Landbruket, nr 4, Ås (Norge).

68 Wivstad, M., 1992. Radhackning i stråsäd och åkerböna, Alternativodlingsbrevet nr 41, SLU, Uppsala.

69 Holstmark, H., 1994. Foderodling och användning; Trindsäd, Ur: Djurhållning i ekologiskt lantbruk. Jordbruksverket, Jönköping.

70 Eriksson, S., Sanne, S. N, Thomke, S., 1972. Trindsäd, Ur: Fodermedlen, LT:s förlag.

71 Jordbruksverket, 1996. Riktlinjer för gödsling och kalkning 1997, SJV Rapport 1996:15.

72 Persson, S., 1997, Vickerodling i Vadstenatrakten, Personligt meddelande.

73 Jordbruksverket, 1996. Sjukdomar och skadeinsekter i stråsäd, oljeväxter och ärter. Förlaget Næsgaard, Danmark.

74 Bertilsson, G., 1992. Environmental Consequences of Different Farming Systems Using Good Agricultural Practices, Hydro Supra AB, Landskrona, Ur: Int. Conf. in Cambridge; The Fertiliser Society.

75 Bengtsson, A., 1997. SLU. Personligt meddelande.

76 SUK, 1996. Meddelanden från Statens Utsädeskontroll, nr 1.

77 Osvald, H., 1959. Åkerns nyttoväxter. AB Svensk Litteratur, Stockholm.

78 Sjelin, K., 1997. Vattholma, Personligt meddelande.

79 Krok, T. & Almquist, S., 1984. Svensk Flora, Esselte, Uppsala.

80 Jordbruksverket, 1996. Stallgödselnäring i kretslopp. Dataprogrammet STANK.

81 Simonsson, A., 1986. Inhemsk proteinförsörjning i svinproduktionen. Aktuellt från Lantbruksuniversitetet nr 351, SLU, Uppsala.

82 Håkansson, J. & Agerhem, H., 1987. Foder- och matärter till slaktsvin. Konsulentavdelningens rapporter, Husdjur nr 65, SLU, Uppsala.

83 Jönsson, E., 1977. Värphönsens utfodring och skötsel. Praktiskt lantbruk 30, LT:s förlag, Stockholm.

84 Andersson, I., m.fl. 1991. Nötkött Avel och uppfödning, LT:s förlag, Stockholm.

85 Simonsson, A., m fl, 1990. Svinboken för avels-, smågris- och slaktsvinsuppfödare. LT:s förlag, Stockholm.

86 Bengtsson, A. & Bingefors, S., 1975. Odlingstekniska försök med åkerböna. Inverkan av såtid, radavstånd och utsädesmängd. Lantbrukshögskolans meddelande A 229, Mark-Växter 77, Uppsala.

87 Bengtsson, A., 1992. Utsädesmängdförsök med ärter. Växtodling 36, SLU, Uppsala.

88 Bengtsson, A., Hagsand, E. N, Malmqvist, L., 1958. Ensilageväxter för sandjordar. Statens Jordbruksförsök, nr 93, Uppsala.

89 Mårtensson, A. & Rydberg, I., 1994. Variability among Pea Varieties for Infection with Arbuscular Mycorrhizal Fungi. Swedish J. agric. Res. 24; 13-19.

90 Priesholm, M., 1997. Nye lupiner på vej. Økologisk Jordbrug, 10 januari, nr 145, Danmark.

91 Larsson, M., 1983. Ärtors och åkerbönors våmnedbrytbarhet och potentiella tarmsmältbarhet. Examensarbete/HUV, SLU, Uppsala.

92 Arvidsson-Rosén, A., 1983. Ärter till mjölkkor. En lägesinventering och erfarenhetsinsamling i Uppsala och Stockholms län. Lantbruksnämnden, Uppsala.

93 Larsson, R., 1983. Några data om trindsäd. Kursstencil, Inst. för växtodling, SLU, Uppsala.

94 Tell, M., 1996. Ärterna ovärderliga för ekomjölken. Lantmannen nr 12.

95 Åkesson, N., m.fl., 1995. Ekologisk mjölkproduktion. Aktuellt från lantbruksuniversitetet 441, Uppsala.

96 Sandenskog, C. & Sjelin, K., 1994. Kompendium för ekologiska stråsädesodlare. HS, Uppsala.

97 Källander, I. m.fl., 1995. Börja odla ekologiskt. Ekologiska Lantbrukarna, Uppsala.

98 Gunnarsson, E., 1987. Bladmögel Peronospora viciae, chokladfläcksjuka Botrytis fabae och bönfläcksjuka Ascochyta fabae på åkerböna Vicia faba. Inst. för växt- och skogsskydd. Examensarbeten nr 9, SLU, Uppsala.

99 Jordbruksverket, 1996. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1994:23) om certifiering m.m. av utsäde av beta, foder-, olje- och fiberväxter.

100 Dahlberg, E., 1997. Personligt meddelande. Jordbruksverket.

101 Fredriksson, P, 1997. KRAV-statistik, Personligt meddelande, Uppsala.

102 Sanne, S., 1984. Ärter till mjölkkor. Stencil 1984-01-24, SLR, Stockholm.

103 Ciszuk, P., 1994. Fodermedlens användning och utnyttjande. Ur: Djurhållning i ekologiskt lantbruk. Statens Jordbruksverk, Jönköping.

104 Karlsson, H., 1983. Ordbok för fjäderfäintresserade, foderblandare, rådgivare och andra vetgiriga.

105 Lärn-Nilsson, J. & Bjäresten, I., 1982. Foderspjälkning och näringsomsättning. Ur: Lantbrukets husdjur, del 1. LT:s förlag, Stockholm.

106 Wahlström. J, 1998. KRAV-statistik, Personligt meddelande, Uppsala.

107 Johansson, C., 1997. Länsstyrelsen i Östergötlands län, Mekaniseringsrådgivare, Personligt meddelande.

108 Ciszuk, P., 1997. SLU, Personligt meddelande.

109 Persson, S., 1997. Länsstyrelsen i Skaraborgs län. Rådgivare inom ekologisk svinproduktion. Personligt meddelande.

110 Jordbruksverket, 1997. Växtskyddscentralens bildarkiv på Internet, (http://www.sjv.se/vsc/bildarkiv).

111 Priesholm, M., 1998. Harvning gav flotte resultater i aerter, Økologisk Jordbrug, 16 januari, nr 164, Danmark.

112 Mårtensson, A. 1996. Mykorrhiza ökar kväveupptaget. SLF.

113 Jensen, R. K., 1998. Nye muligheder med lupiner. Økologisk Jordbrug, 5 juni, nr 174, Danmark.

114 Fredriksson, P. 1999. KRAV-statistik, Personligt meddelande, Uppsala.