VäxtEko


Tidskrift/serie: Jordbruksinformation
Utgivare: Jordbruksverket (SJV)
Utgivningsår: 1997
Nr/avsnitt: 12
Författare: Petersson A.
Ingår i...:
Titel: Utedrift med nötkreatur
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare, praktiker
Nummer (ISBN, ISSN): ISSN 1102-8025

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.
OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats.

Utedrift med nötkreatur

Anne Petersson

Förord

Informationen om utedrift med nötkreatur är sammanställd på uppdrag av Sveriges Nötköttsproducenter i samverkan med Jordbruksverket och LRF. Syftet är att förklara grundförutsättningarna för utedrift, ge råd och anvisningar samt att beskriva vilka krav som ställs på lantbrukare med denna typ av djurhållning.

Materialet baserar sig mestadels på försök och praktiska erfarenheter på olika gårdar i Sverige. De finns beskrivna i publikationer utgivna av SLU och Jordbruksverket. (Se vidare under "Lästips".)

Sammanställningen är gjord av Anne Petersson, agronomstuderande vid SLU i Uppsala.

Ett stort tack riktas till alla referenspersoner som har gett råd och synpunkter på informationsmaterialet under arbetets gång:

Inger Pehrson, Sveriges Nötköttsproducenter

Christer Nilsson, Djurmiljöenheten SJV, Jönköping

Bertil Albertsson, Miljöenheten SJV, Skara

Kalle Ekelund, Miljö- och hälsoskyddsnämnden, Kils kommun

Ingrid Mossberg, Jordbruksdepartementet

Lennart Bengtsson, LT-Bygg, SLU

Mats Törnquist, Svenska Djurhälsovården

Kerstin Dahlgren, KC Ranch

m.fl.

Innehåll

Inledning

Många besättningar med nötköttsproduktion utnyttjar idag gamla stallar vilka i många fall inte kommer att klara de nya måttbestämmelserna som fullt ut träder i kraft år 1999. Då lönsamheten i nötköttsproduktionen har försämrats finns det inte utrymme för några större investeringar i nya stallar. Låga investeringskostnader måste dock kunna kombineras med rationella lösningar, god djuromsorg och miljöhänsyn. Utedrift med enkla ligghallar till skydd mot väder och vind kan uppfylla dessa krav vid i övrigt lämpliga förutsättningar på gården.

I praktiken tillämpas vid utedrift alla möjliga övergångar mellan "kall öppen lösdrift" och ranchdrift utan ligghall. Då Sverige inte har någon lång tradition med denna typ av djurhållning är behovet av erfarenhetsutbyte stort. Informationen här behandlar huvudsakligen utedrift med ligghall och utfodring utomhus.

För- och nackdelar med utedrift:

+ Låga investeringskostnader jämfört med isolerad byggnad

+ Minskad arbetsåtgång jämfört med uppstallade djur

+ Bra djurhälsa

+ Djuren har få eller inga begränsningar i det naturliga beteendet

- Ökad foderåtgång

- Svårare djurhantering

- Ej lämpligt på alla marker

- Ej lämpligt för nybörjare, driftsformen kräver vant s.k. djuröga

Nötkreaturens grundförutsättningar för utedrift

Värmebalansen

I djurskyddsföreskrifterna (SJVFS 1993:129) står bl.a. följande:

Endast djurslag och raser som är lämpade för utevistelse under den kalla årstiden får användas som utegångsdjur. En ytterligare förutsättning är att de yttre förhållandena såsom terräng- och markbeskaffenhet är lämpade för djurslaget och rasen.

Möjligheterna att hålla nötkreatur som utegångsdjur beror till stor del på det rådande klimatet som djuren vistas i och måste därför bedömas utifrån på vilket sätt djuren förlorar värme till omgivningen.

Kunskaper om djurens värmebalans är nyckeln till förståelse för de effekter som klimatet ger. Nötkreatur är varmblodiga, vilket betyder att de håller en konstant inre kroppstemperatur (38-39°C) i varierande omgivningstemperatur. Förmågan att bibehålla kroppstemperaturen bestäms av balansen mellan värme producerad i djuret och värme som avges till, eller upptas från, omgivningen. Detta innebär att den energi som tillförs genom fodret ska vara lika stor som den energi som åtgår för produktion av kött, mjölk och foster, som finns i gödsel och urin och som avges som värme. Värme avges från kroppen till omgivningen genom strålning, ledning, konvektion (luftströmmars kylverkan genom t.ex. vind) och avdunstning. Värmeförlusterna ökar med ökad skillnad i temperatur mellan omgivningen och djurets kroppstemperatur.

Fakta om "Termoneutrala zonen"

För god djuromsorg ska djuren ha termisk komfort. Djuren anses ha termisk komfort inom den s.k. termoneutrala zonen. Detta kan förklaras som det temperaturintervall där djuren utan svårigheter kan upprätthålla sin värmebalans. Den termoneutrala zonen begränsas nedåt av den nedre kritiska temperaturen och uppåt av den övre kritiska temperaturen. Vid temperaturer under den nedre kritiska temperaturen måste djuren öka sin ämnesomsättning och äta mer foder för att behålla sin kroppstemperatur. Vid temperaturer över den övre kritiska temperaturen får djuren problem med att bli av med sin överskottsvärme. Djuret svettas mer och sänker sitt foderintag och sin produktion för att undvika värmeslag. Temperaturgränserna påverkas av en mängd faktorer såsom djurslag, djurvikt, päls, utfodringsintensitet, vindhastighet, luftfuktighet, liggytor, strö, antal djur i gruppen och fixeringsgrad.

För nötkreatur är den nedre kritiska temperaturen generellt mycket låg. Djur av samma storlek och vikt men som utfodras med olika intensitet producerar olika mycket överskottsvärme. Högdräktiga och mjölkproducerande kor samt snabbväxande djur avger mer värme än de som bara utfodras för underhåll. Olika djur har därmed också olika temperaturintervall för sina termoneutrala zoner, där högproducerande djur är de som klarar lägst temperatur. Exempelvis har kalvar av mjölkras normalt högre tillväxt än kalvar av rasen Highland Cattle, därav de lägre kritiska temperaturerna hos mjölkraserna under vindstilla och nederbördsfria förhållande. (se tabell 1). Dikor som delvis "lever på hullet" under vintern klarar inte så låga temperaturer som anges i tabellen där utfodring med bibehållet hull avses.

Tabell 1. Den beräknade nedre kritiska temperaturen, vid vindstilla och utan nederbörd, för olika kategorier av nötkreatur (ur Christopherson & Young, 1985)
Djurslag: Nedre kritiska temperaturen (° C):
Nyfödd kalv + 9
Kalv, en månad ± 0
Äldre kalv SLB - 18 till - 23
Äldre kalv Hereford - 8 till - 21
Äldre kalv Highland Cattle - 17
Diko ej dräktig - 14
Diko högdräktig - 21

Skillnaden i foderomvandling vid olika utfodringsintensiteter beror inte bara på mängden foder utan även på energikoncentrationen. Ju lägre energikoncentration desto större värmeproduktion. T.ex. innehåller grovfoder lägre energi per kg torrsubstans jämfört med kraftfoder. Ju större mängd foder som behövs för samma tillväxt desto större värmeproduktion. Detta gäller så länge inte konsumtionsförmågan begränsar intaget av omsättningsbar energi. Konsumtionsförmågan i sin tur styrs bl.a. av hur hastigt fodret passerar genom magarna.

Nötkreatur som lever utomhus i kallt klimat måste kunna spara på kroppsvärmen.

Djuren kan spara på värmen genom att dra ihop de ytliga blodkärlen samt burra upp pälsen och på så sätt minska värmeförlusterna. Under långvarig kyla acklimatiserar sig djuren genom att:

Djur behöver successivt vänjas vid låga temperaturer. Nötkreaturs reaktion på kyla är kraftigast första gången de utsätts för kyla. Efter hand uppstår en härdighet och påfrestningen vid en senare köldknäpp blir mindre kännbar för djuret. Därför bör djuren gå ute hela tiden efter betesperioden och inte tas ut från stall då det redan blivit kallt.

Utegångsdjur utvecklar kraftig vinterpäls som skydd mot väder och vind.

Foto: K-I Kumm

Betydelsen av djurens olika värmeförluster till omgivningen:

1. Värmeförluster genom ledning sker då djuret har kroppskontakt med föremål med lägre temperatur än kroppen. När djuret ligger ned har de en stor yta mot marken. Därför är en torr liggplats med isolerande strömedel viktigt.

2. Värmeförluster från djur till omgivande luft kallas konvektion. Luftströmmar, t.ex. vind, ökar konvektionen och verkar kylande på kroppen. Luftlagret i pälsen fungerar som ett isolerande skikt och påverkas av omgivningstemperatur, vindhastighet, pälsens tjocklek och djurets förmåga att burra upp sig. Avdunstning av nederbörd och svett verkar kylande då det krävs mycket värme från djuret för att avdunstning ska kunna ske. Blöt päls är därför speciellt negativt en kall dag, då den både får sämre isoleringsförmåga samtidigt som avdunstning sker. Även gödsel i pälsen minskar den isolerande förmågan och det är därför viktigt att djuren hålls rena.

Vind och nederbörd i kombination är det som påverkar djuren mest negativt eftersom värmeförlusterna blir mycket stora. Klimat med regn, blötsnö, vind, hög relativ fuktighet samt med snabba temperaturväxlingar mellan plus- och minusgrader är betydligt sämre för nötkreaturen än klimat med mycket kall och torr luft. Detta innebär att klimatet i en norrländsk skog kan vara mer passande än det som råder på den skånska slätten en vanlig vinterdag. Nötkreatur ska därför ha möjlighet till bra och ändamålsenliga väder- och vindskydd för att vid behov begränsa värmeförlusterna.

3. Värmeförluster respektive tillförsel genom strålning sker då djuret utbyter strålningsenergi (infravärme) med omgivningen, som exempelvis väggar, andra djur, solen och himlen. Tak minskar denna typ av värmeförluster till himlen framför allt under klara, kalla nätter samt ger skugga på dagen.

Är djur fixerade på något sätt kan de ej söka skydd för att begränsa värmeförlusterna. Muskelarbete i sig genererar värme. Därför ska djuren vara lösgående vid utedrift.

Faktorer som påverkar värmeavgivningen och som man som djurägare alltså måste beakta är utfodringsintensitet, strötillgång, vindhastighet, nederbörd, djurens renhet och fixeringsgrad. I en kall byggnad med låga vindhastigheter (0,2 m/s) är det endast nyfödda kalvar eller svältande och sjuka djur som kan ha problem med sin värmebalans. Friska nötkreatur behöver därför i princip inte skyddas från mer än hastiga luftrörelser och nederbörd, om utfodringen och annan skötsel sker rätt.

Figur 1. Djurens värmeförluster till omgivningen.

Utedrift är en driftsform som kan fungera mycket bra om de rätta grundförutsättningarna finns. Generellt kan alla djur gå ute oavsett ålder eller ras. Skötsel och utfodring som är väl anpassad för den aktuella gruppen av djur är viktigare och har större betydelse vid utedrift än eventuella skillnader i ålder och rasegenskaper.

Gårdens förutsättningar

Vinterareal

För att djurhållning med utedrift vintertid ska fungera måste vinterarealen väljas med omsorg. Belastningen på marken är hög framför allt då marken inte är tjälad och upptrampningsskador är svåra att komma ifrån helt. Belastningen är störst vid utfodringsplatser, vattenställen och vid ingångar till ligghallar. Inom en radie av 6 m från utfodringshäckar sker det en överbelastning p.g.a. trampning och ältning. Detta kan ge trampdjup om 15-20 cm även på genomsläppliga marker och det går snabbt efter ett mer ihållande regn. Marken ska även hålla för tunga fordon vid t.ex. transporter av foder och strö.

Vid långa nederbördsperioder i kombination med olämpliga jordarter blir marken oacceptabelt upptrampad.

Foto: Nielsen & Färdal-Agné

I Jordbruksverkets föreskrifter anger man att i anlagda rastgårdar samt vid av djur hårt belastade ytor i det fria ska marken vara hårdgjord, dränerad eller naturligt ha motsvarande funktion. Djurbeläggningen får inte vara högre än att ett växttäcke bibehålls på minst 80 % av arealen under den efterföljande växtperioden.

Hårdgörning och markförbättrande åtgärder aktualiseras ännu mer p.g.a. att det oftast är samma mark som används år efter år till vinterareal. Detta ökar risken för ackumulering av växtnäringsämnen och läckage.

Djurbeläggningen bör inte vara högre än att normal växtlighet kan ta hand om växtnäringsämnena under växtperioden. Jordbruksverkets beräkningar i Rapport 1995:10 ligger till grund för tabell 2. Beräkningarna bygger på att 9 kg fosfor/ha och år får tillföras marken utöver bortförseln. Nedan angivna djurtätheter gäller vid ett bibehållet växttäcke på 80 % av arealen. Djurtätheten kommer att variera beroende på hur stor andel av gödseln som kommer att hamna på vinterarealen. En bedömning får då göras av hur mycket gödsel/foderspill som samlas upp. (T.ex. tas endast gödsel från ströbädden omhand eller om man även samlar upp gödsel/foderspill runt utfodringsplatserna. Mängden gödsel i ströbädden beror i sin tur på utnyttjandegraden av ligghallen.)

Tabell 2. Rekommenderad högsta godtagbara djurtäthet (djur/ha).
  kg P i gödsel
och foderspill
per djur och
månad
Antal
månader
på vinter-
arealen
Djurtäthet
med 80 %
deponering
utomhus **
Djurtäthet
med 60 %
deponering
utomhus **
Djurtäthet
med 40 %
deponering
utomhus**
Diko (kalv i april) 0,59 6 3,2* 4,2 6,3
Kviga/stut < 1 år 0,39 6 4,8 6,4 9,6
Kviga/stut > 1 år 0,73 6 2,6 3,4 5,1

* Beräknat: 9 kg P dividerat med (0,59 kg P/mån x 6 mån x 0,80 gödsel i marken)

** Procentsatsen väljs efter att man bedömt mängden gödsel som deponeras ute i markerna. Får skattas utifrån hur stor del av gödsel som förs bort med djupströbädden samt om ev. avskrap från hårdgjorda ytor förs bort.

I norra Sverige där jorden är tjälad under lång tid, samtidigt som perioderna med höst- och vårregn är relativt korta, blir markbelastningen med avseende på upptrampningsrisk måttlig. I områden med dåligt tjälad mark och med riklig nederbörd kan problemen däremot bli mycket stora om marktypen är fel.

Höglänt, väldränerad mark (t.ex. morän, sandjord) bör användas. Det är positivt om marken är kuperad med bitvis tät vegetation eller barrskog då dessa fungerar som naturliga väderskydd. Lätta jordar som ligger nära vattendrag eller grundvattentäkter bör inte användas som vinterfållor till utegångsdjur p.g.a. risken för näringsläckage.

Lerjordar blir lätt oacceptabelt söndertrampade. Gårdar med enbart lermarker ska därför inte tillämpa denna driftsform med vistelseytor på naturlig mark. Enklare byggnader med endast tillgång till hårdgjord rastplatta som skrapas, blir alternativet för djurägare med olämpliga markförhållanden.

Vegetationen kan förändras med tiden vilket kan vara både positivt och negativt. Nötkreatur är bra slyröjare och håller markerna öppna. Barkgnag av störte träd kan förekomma vintertid. Granskog är relativt känslig för trampskador. Trampskadorna kan ge upphov till rötskador, varför djuren inte bör gå i produktiv skog. Skog eller annan växtlighet som man vill skydda bör hägnas in men det är positivt om djuren ändå kan få tillgång till ytterkanter av skog eller dungar som ger både skugga och vindskydd.

Värdefulla naturbetesmarker ska inte användas som vinterareal för att undvika söndertrampning och hög växtnäringsbelastning.

Figur 2.

Principskiss över vinterarealen med placering av ligghall, hanteringsanläggning, foderhäckar, vattenkoppar m.m. Skissen visar hur areal och ligghall är delad för två grupper av djur.

För att minimera miljöbelastning och markskador kan följande åtgärder göras:

Placering av ligghall - Ligghall bör placeras på väldränerad mark som sluttar från byggnaden.

Bortledning av takvatten - Regnvatten från byggnader bör tas upp via hängrännor och stuprör och ledas bort. Detta för att minska mängden ytvatten som kan föra med sig växtnäringsämnen till vattendrag och grundvatten.

Undvik foderspill - Foderrester innehåller mycket oomsatta växtnäringsämnen. Minimering av dessa minskar miljöbelastningen.

Variera utfodringsplatsen - Byt utfodringsplats kontinuerligt och utnyttja så långt som möjligt bergknallar eller andra höglänta platser som är naturligt väldränerade om inte permanent hårdgjord utfodringsplats används. Vid permanent utfodringsplats bör dräneringsvattnet tas om hand om innehållet av växtnäringsämnen antas vara högt. Det kan ske genom ledning till en infiltrations- eller gödselvårdsanläggning. Sker kontinuerlig bortförsel av gödsel och foderrester är detta inte nödvändigt. (Se även under rubriken utfodring.)

Begränsa området periodvis - Risken för upptrampningsskador är störst före och efter tjälgång under nederbördsrika perioder. Genom att begränsa djurens vistelseyta till endast ligghall och hårdgjorda ytor under de perioder då risk för genomtrampning är störst kan grässvålen hinna återhämta sig innan betessäsongen.

Förbättra trafikytor - På trafikytor (ut och in till ligghall samt gångar till utfodringsplats och dylikt) kan marken förbättras genom bortschaktning av matjord som ersätts med dränerande bärlager. En geotextilmatta (används normalt vid vägbyggen) under bärlagret förhindrar eventuell lera att tränga upp igen.

Naturgrus som dränerande material är fördelaktigt. Kornen är rundade utan vassa kanter, det består av olika fraktioner som låter sig lätt packas, samt att det tillåter en hel del gödsel att passera nedåt utan att förlora bärförmåga och stabilitet. Om materialet är något vasst är en beläggning med sand/bark ovanpå fördelaktigt då det ger en mjukare yta vilket minskar risken för klövsulesår. Cementbundet grus är också lämpligt för trafikytor som har krav på enkelt återställande. Detta kan även användas som bärlager med ett hårdare ytskikt till mer belastade ytor.

Hårdgör de mest utsatta platserna - Vid permanenta utfodringsplatser eller på motsvarande hårdbelastade ytor där trängsel och konkurrens kan uppstå är de hårda materialen, markbetong, fiberbetong och markbetongsten överlägsna. Asfalt fungerar bra men kräver en maskinell läggning. Ovanstående material anläggs normalt som ett överliggande slitlager ovanpå ett 150 mm bärlager. Rekommenderad betongkvalitet till rastgårdar är cement av typ standard med vct = 0,55, lufthalt 5,0 % och miljöklass B3 respektive A2. Övergången mellan naturlig mark och hårdgjord yta bör bestå av väldränerande material som tar upp ytvattnet från den hårdgjorda ytan.

Figur 3. Exempel på flyttbara, egentillverkade betongplattor för utomhusytor i lantbruket. Storleken bestäms av lyftförmågan hos en frontlastare. Plattorna kilas ihop och fästs med stålstång i underlaget (ur rapport nr 226 JBT).

För utomhusytor är det väsentligt att halkmotståndet hos materialen är så pass stort att djuren klarar av att hålla sig stående. Lutningen hos en yta är en väsentlig faktor för att hålla den torr och därmed självdränerande. Inomhus rekommenderas i allmänhet inte högre lutningar på transportgångar än 3 %, men där har djuren inte samma möjligheter att dra sig undan som när de vistas utomhus på större ytor. En kompromiss mellan ytstruktur, lutning och möjlighet att rengöra får vara vägledande vid val av ytutförande.

Ligghall

Krav på ligghall

Enligt djurskyddsföreskrifterna (SJVFS 1993:129) ska:

Utegångsdjur ska ha tillgång till ligghall, hydda eller motsvarande byggnad, som ger dem skydd mot väder och vind samt en torr och ren liggplats. För utegångsdjur som behöver särskild vård ska det finnas ett närbeläget utrymme som kan värmas upp.

Om det föreligger särskilda skäl kan dispens från ligghall och hydda sökas hos Jordbruksverket. Djuren ska då ha annan möjlighet till skydd från väder och vind och oftast krävs skog och kuperad terräng för att dispens ska beviljas. Tät skogsdunge med barrträd kan vara ett mycket bra skydd mot blåst och till viss del nederbörd. Konsekvensen vid långa nederbördsperioder kan dock bli att kravet på torr och ren liggplats inte kan uppfyllas utan ligghall. Dispensen gäller maximalt för tre år i taget eftersom skyddande vegetation kan förändras med tiden. Dispensen gäller dessutom endast för sökt område på gården och byter man areal måste ny ansökan göras.

Minsta tillåtna utrymmeskrav i ligghall för utegångsdjur är per diko 3,15 m2 och för ungdjur något mindre beroende på vikt. Om utfodring sker i ligghallen krävs däremot 4,50 m2 per diko.

Ovanstående mått är minimikrav men större liggytor är att föredra eftersom de i regel fungerar bättre i praktiken.

Hålls djuren instängda i ligghallen under kalvning krävs en kalvgömma för kalvarna. Kalvgömma (0,6 m2 /kalv) är en avskiljning dit endast kalvar kan ta sig in.

Förprövningplikt krävs för byggnad som ska användas för fler än 10 djurenheter. Detta gäller även för om- eller tillbyggnad eller om byggnaden tidigare varit avsedd för annat ändamål t.ex. när loge byggs om till ligghall. Med byggnad avses även del av byggnad. Ansökan görs hos länsstyrelsen.

Utformande och placering av ligghall

Det är viktigt med breda ingångar till ligghallen så att flera djur kan passera in och ut samtidigt.

Foto: Nielsen & Färdal-Agné

En ligghall ska bestå av en stabil konstruktion med rejält hållbart material eftersom den ska användas under flera år. Taket ska minst klara den normala snömängdens tyngd. Byggnadskonstruktionen måste tåla höga vindlaster. För stolphus ska stolparna gjutas ner till minst 1,2 m. Tänk då på att placera stolparna med avseende på rationell utgödsling av ströbädden. Byggnaden placeras gärna på höglänt mark för att minska risken för tillrinning av ytvatten. Golvytan ska vara hårdgjord eller bestå av väl dränerande underlag.

Utrymmet ska vara dragfritt och används glespanel eller väv rekommenderas att de nedersta 1,5 m är täta. Väven skyddas då även från nötkreaturen som annars kan orsaka skador. En bra typ av ligghall bör bestå av tre väggar och tak där ena långsidan är öppen. Den täckta långsidan ska ha en liten öppning upp mot taket för att minska risken för att nederbörd blåser in i liggutrymmet vid den öppna långsidan p.g.a. undertryck i ligghallen, se figur 4.

Figur 4. Snödeponering vid olika utförande av bakre väggen när det snöar och vinden ligger på bakifrån (ur Fakta Teknik nr 11, 1994).

Befintliga byggnader kan ibland fungera som ligghallar med mindre investeringar. En gammal plansilo som förses med förhöjda väggar av glespanel och tak är ett bra exempel. Maskinhallar i plåt kan dock vara olämpliga som ligghallar. Detta eftersom de i regel inte är försedda med tillräckliga till- och frånluftsdon för att hålla luftfuktigheten på godtagbar nivå. Höga luftfuktigheter kan orsaka luftvägsstörningar.

Träväggar kan skadas av gödseln, både kemiskt samt genom trycket av ströbädden. Detta kan minskas genom att förstärka nedre delen av väggarna. Gjuten eller murad sockel har bäst funktion men täck annars insidan av väggen med utbytbart material t.ex. korrugerad plåt. Ett invändigt staket ca 0,5 m eller mer från väggen kan även vara till fördel då bädden inte blir så kraftig längs väggarna. Djurskötaren får också något att klättra upp på vid eventuell attack från ett djur. (Se avsn. "Hantering".)

Ligghall med öppen front placerad i söderläge. Solen kan då hjälpa till att torka upp ströbädden.

Foto: K-I Kumm

Om inte en hel långsida är öppen bör det helst finnas två breda (ca 2,5 m) separata ingångar för att ge ranglåga djur möjlighet att smita undan vid rangstrider. Finns det endast en ingång till ligghallen för djuren ska denna vara mycket bred för att inte ranghöga djur ska blockera ingången.

Djur i frihet letar upp en miljö med skyddande mikroklimat då vädret är bistert. Vid t.ex. en plötslig köldnäpp överger de fodret för att söka skydd. Det är därför viktigt att inte ha väderskydd alltför långt ifrån foderplatsen så att djuren lätt kan röra sig där emellan.

Ligghall med öppen front bör placeras med öppningen mot söder så att solen vintertid kan torka upp ströbädden. Öppningarna ska dock ej ligga mot den förhärskande vindriktningen.

Figur 5 a. Stolphus. Principskiss för 35 dikor eller för 46 drygt ettåriga ungnöt (115 m2).

Figur 5 b. Ligghall med vindskyddsväv. Principskiss för 10 dikor eller 13 drygt ettåriga ungnöt (32,5 m2).

Närmiljö - liggutrymme

Ströbäddar och ströade liggplatser ska hållas torra enligt djurskyddsföreskrifterna. Enligt studier brister det tyvärr ofta i praktiken i detta avseende. Ströbehovet påverkas av flera olika faktorer som t.ex. djurbeläggning och utnyttjandegrad samt väderlek och fodermedel. Är ströbäddarna blöta och smutsiga tenderar ligghallarna att bli dåligt utnyttjade.

Högt nyttjande av ligghallen sker där utfodring sker i nära anslutning till ligghallen. Djuren rör sig mindre och den största delen av gödselmängden hamnar i ströbädden vilket ökar ströbehovet. Blöt bädd är svår att få att brinna, så strö mer i förebyggande syfte vid blöt väderlek och placera inte vattenkoppar i direkt anslutning till ströbädden.

En torr och ren ströbädd blir väl utnyttjad av djuren.

Foto: K-I Kumm

Generellt går det åt mer strö än vad många tror. För att få en bra ströbädd med brinning ska den anläggas tillräckligt tjock redan från början. Detta leder senare till minskad halmförbrukning under den löpande ströningen. Startmängd på 100-220 kg halm per ko (ungefär 50 cm höjd) och därefter 4 kg per ko (2-3 kg per ungdjur) och dag rekommenderas. Om startmängden av strö är stor minskas även risken för växtnäringsläckage till marken kraftigt. Det är fördelaktigt om startmängden läggs in på "varm" botten så att hög golv-/markvärme bibehålls. För att ytterligare underlätta starten av brinningen kan lite gammal gödsel eller ensilagerester läggas i botten. Halmen bör förvaras under tak.

Torv kan med fördel användas då den i högre grad binder ammoniak. En ströblandning av 60 % torv och 40 % halm kan minska ammoniakavgången till ungefär hälften jämfört med en bädd av bara halm. Större andel torv än ovan ger för dålig bärighet.

Ligghallen måste rengöras noggrant minst en gång per år. Tvätta ligghallen med högtryckstvätt om möjligt. Låt ligghallen stå tom under en längre period, borsta ur noggrant och desinficera med t.ex. kalk om spolning av hallen ej är möjlig.

Gödselhantering

Två typer av gödsel kan bli aktuella vid utedrift: ströbäddsgödsel och gödselavskrap från hårdgjorda ytor, berghällar eller liknande.

I de system där man har hårdgjorda ytor som skrapas måste den avskrapade gödseln tas om hand på något sätt. Avskrapet kan ha allt från flytande till fast konsistens beroende på väderlek, foder- och strörester.

Gödselavskrapet har sällan sådan konsistens och torrstubstanshalt att det är lämpligt att lägga i stuka direkt på marken. Jämfört med enklare system utan hårdgjorda ytor medför detta givetvis en ökad kostnad, eftersom gödselplatta eller gödselbrunn krävs.

För ströbäddsgödsel kan lagring i stuka accepteras under vissa förutsättningar.

Följande allmänna råd gäller vid lagring av gödsel i stuka:

Utfodring

Utfodringsstrategin och val av fodermedel beror givetvis på djurmaterial, produktionstyp och gårdens förutsättningar.

Växande djur och förstagångskalvare samt högdräktiga kor kräver mer exakt protein- och energimängd för att nå önskad produktion. Äldre dikor verkar annars inte vara speciellt känsliga för variationer i utfodringen i förhållande till protein- och energinormen. Däremot är det viktigt att de har mycket grovfoder av god hygienisk kvalitet att äta vid utevistelsen då det är foderomvandlingen som genererar värmeproduktionen. Grovfoder producerar mer värme än kraftfoder i ämnesomsättningen samt ger "bukfylla" som gör djuren lugna. Önskas kraftig beteseffekt på "vinterbetet" under senhösten kan tilldelat grovfoder ersättas av begränsad mängd kraftfoder.

Utfodring under normen för installade dikor under vintern är ganska vanligt. Detta är dock inget som kan tillämpas generellt för dikor i utedrift. Foderspill och högre energibehov vid vissa väderleksförhållanden måste räknas in och mängden foder ökar med 10 - 40 % i förhållande till installade djur. Nötkreaturens foderintag ökar vid sträng kyla och/eller höga vindhastigheter. Med bra väderskydd minskar man foderintaget då djuret ej behöver kompensera värmeförlusterna i lika stor utsträckning. Foderspillet står för stor del av den ökade fodermängden, vilket kan åtgärdas.

I praktiken är det vanligast med storbalsensilage. Halm, ammoniakbehandlad halm, hö och ensilage från plansilo är också vanligt.

Självservering ur plansilo kan fungera men konflikt uppstår ofta mellan önskat antal ätplatser och tillräcklig ensilageåtgång för bibehållen hygienisk kvalitet. Det är svårt att kombinera kraven på maximalt tre djur per ätplats med en minsta ensilageåtgång på 10-15 cm/snittyta och dag.

Vid utfodring av ensilage vid kall väderlek ska man beakta vattenhalten. Hög vattenhalt och/eller frusna partier försämrar foderomvandlingen och mycket extra energi krävs för att värma upp detta i vommen. Att utfodra med sådant foder är direkt olämpligt. Planera för och välj annat fodermedel med lägre vattenhalt vid låga temperaturer (under ca 5°), alternativt tina upp fodret.

Djuren ska alltid ha tillgång till saltsten och mineralfoder.

Gruppindelning och utfodringsstrategi

Vad som är mycket viktigt för att djuren ska hålla sig i bra hull och kondition är att alla djur, även ranglåga, får tillgång till sin fodergiva. Gruppindelning och utfodringsprincip spelar här en stor roll.

Viktigaste förutsättningen för att styra utfodringen och gruppindelningen rätt är att man har ett så kallat djuröga för att kunna se och bedöma djurens individuella behov. Därför är denna typ av djurhållning inte lämplig för nybörjare då det krävs mer vana att bedöma djurs kondition vid utedrift än vid uppstallade djur.

Skilda utfodringsplatser är viktigt så att alla djur får chans att äta utan att bli undanträngda. Foderhäckar alternativt att utfodra i en sträng är att föredra för att minska nedsmutsning av fodret.

Foto: K-I Kumm

Den gruppindelning som fungerar bäst är att hålla yngre rekryteringsdjur i en grupp, dräktiga kvigor i en grupp, andragångskalvare i en egen grupp eller bland kvigorna och äldre kor för sig. Orsaken till att andragångskalvarna bör vara i en egen grupp är att de har svårt att hävda sig gentemot äldre kor då de oftast är ranglåga. De byter också tänder vid denna ålder vilket kan leda till behov av längre ättider. Magra, svaga och äldre kor flyttas till gruppen med första- och andragångskalvarna vid behov.

Tabell 3. Praktisk gruppindelning.
Antal dikor i
besättningen *
< 10 10 < 25 25 < 50 > 50
Fördelning av
djuren**
En kogrupp
Flera skilda
utfodrings-
platser eller
ev. fånggrind.
Kvigor + 1-2
kogrupper. Flera
skilda utfod-
ringsplatser eller
ev. fånggrind
Kvigor + 2
kogrupper.
Flera skilda
utfodrings-
platser.
Kvigor + 2-3
kogrupper. ***
Flera skilda
utfodrings-
platser.

* Rekryteringsdjuren ej inkluderade då de ska hållas i en egen grupp. Köps dräktiga kvigor in i stället för egen rekrytering, så räcker angiven indelning.

** Sker restriktiv utfodring bör alltid den högre föreslagna gruppindelningen gälla.

*** Är djuren ojämna i ras och kondition bör 3 eller flera grupper finnas beroende på besättningsstorlek.

Tabell 4. Utrymme vid foderbord/häck vid samtidig utfodring av lösgående djur (ur SJVFS 1993:129)
  Högsta vikt,
kg
Plats vid
foderbord/häck, m
Minsta fria öppning
till foderbord/häck, m
Ålder, ca
mån
Ungdjur 150 0,40 0,14 2-6
Ungdjur 250 0,45 0,15 7-12
Ungdjur 400 0,50 0,15 13-22
Ungdjur > 400 0,60 0,17  
Vuxna djur 500 0,60 0,17  
Vuxna djur 650 0,70 0,20  
Vuxna djur > 650 0,75 0,22  

I besättningar där både rena köttraskorsningar och korsningar mellan mjölk- och köttras förekommer, rekommenderas det att gruppering sker efter inkorsningsgrad av mjölkras. Djur med hög andel mjölkras kan lätt mjölka av sig under sommaren och är i ingångsläget inför vintern i något sämre kondition än övriga djur. Är grupperna för ojämna i detta avseende är det stor risk att vissa djur blir feta medan andra tappar i hull och kondition. Avvänjs kalvarna tidigare från kor med hög andel mjölkras ger man korna en chans att bättra på hullet innan vintern.

Utfodringen kan ske restriktivt eller som fri tillgång där det senare rekommenderas. Är utfodringen restriktiv måste de minsta och de ranglåga djurens krav vara tillgodosedda. Dessa djur behöver enligt erfarenhet längre ättider. Därför avråds utfodring under norm. Flera åtskilda utfodringsplatser är nödvändigt för att minska konkurrensen om fodret mellan djuren. Vid fri tillgång på foder behöver dock inte alla djur ha plats att äta samtidigt utan en ätplats på tre djur tillåts enligt djurskyddsbestämmelserna.

Marken runt utfodringsplatsen ska vara hårdgjord, väl dränerad eller naturligt ha samma förutsättningar. Alternativt bör utfodringsplatsen flyttas ofta för att minimera upptrampningskador och miljöbelastning. Detta förutsätter att det finns flera naturligt höglänta och torra områden på vinterarealen. Vid ofta förekommande flyttning av utfodringsplatsen sprids gödseln jämnare över området.

Vid val av vinterutfodringsplats är det positivt om den ligger soligt. Nötkreatur utnyttjar solinstrålningen kalla, klara dagar som värmekälla. Ligger platsen i skugga kan det bli en konflikt mellan behov av foderintag och värmebehov.

Enkel utfodring kan ske med hjälp av traktor med frontlastare eller lastmaskin. Här förutsätts att det finns transportvägar som håller för fordonen vid alla årstider och väderleksförhållanden. Fodret placeras i foderhäckar eller dylikt vilket kan täcka en eller flera dagars behov. Mer foder får ej läggas ut än att nötkreaturen hinner äta upp fodret innan kvaliteten och hygienen försämras.

Figur 6. Bra foderhäcksutforming.

Rund foderhäck för rundbalar ger större åtkomlighet för djuren. Ofta tillverkade cirkulära, men kan utföras i sektioner om man själv vill bygga en enkelt. Alternativa sektioner till foderhäckar. Grindar som gör att djuren måste lyfta huvudet för att kunna backa undan ger minst foderspill.

Foderbord och foderhäckar föredras framför markutfodring för att fodret ska kunna hålla hög hygienisk kvalitet och inte blandas med jord och gödsel. Investering i riktigt utformad häck tjänas snabbt in p.g.a. minskade foderkostnader. Tillämpas markutfodring ska det ske på torrt och hårt underlag. Här fungerar restriktiv utfodring bäst, så att foder inte bli liggande under längre tider, med sämre hygienisk kvalitet som följd.

Foderbord och häckar ska vara utformade så att djuren inte kan fastna i utrustningen vid eventuella rangstrider eller dylikt. Därför är det lämpligt att djuren är hornlösa. Används fånggrindar ska djurskötaren aldrig lämna platsen under utfodringen. Attackeras något djur när de sitter fast i fånggrinden av andra djur som ännu inte har låsts fast, finns det risk att djuret blir hängande om det går omkull.

Minskning av foderspill kan ske genom att:

Foderhäckar som saknar avgränsningar längs sidorna och där balen eller fodret placeras högt, leder till mycket stora foderförluster. Häckar där djuren måste lyfta huvudet för att kunna dra ut det minskar däremot foderspillet.

Följande krav bör en bra foderhäck uppfylla: Den ska ge lite foderspill, vara lätt att utfodra i, gärna vara flyttbar och ge god foderhygien. Dessutom ska risken för att djur ska fastna vara liten.

Vatten

Djur ska enligt djurskyddsbestämmelserna ha vatten av god dricksvattenkvalitet två gånger per dag, men fri tillgång rekommenderas. Automatiska vattenanläggningar ska kontrolleras varje dag. Det ska finnas minst en vattenkopp per 25 djur.

Svårtillgängligt vatten ger ett lägre foderintag vilket i sin tur leder till sämre värmeproduktion. Vattenflödet i vattenkoppar måste därför hålla tillräckligt högt flöde (ca 10-12 l/min för vuxna djur). Kallt vatten kyler ner vominnehållet och extra energi går då åt för foderomvandlingsprocessen, varför förvärmt vatten är fördelaktigt. Nötkreatur dricker normalt mindre vid mycket låga temperaturer än vid mildväder. Snö är absolut inte tillräckligt som vattenkälla och kan och får inte ersätta vatten.

Vattenanordningen måste vara frostskyddad och bör vara placerad nära ett hus för att minska tillfrysning. Nedgrävda ledningar till frostfritt djup klarar sig bättre än isolerade ledningar ovan mark.

Följande typer av frostfria vattensystem finns:

Eluppvärmda koppar - Vattenkoppen förses med el via en 24 V transformator. Denna låga spänning är helt ofarlig för djuren. Kopparna placeras i värmeisolerade betongrör som är nedgrävda till frostfritt djup. Alternativt placerar man en värmekabel i vattenledningen. Vattenledningen behöver då inte grävas ned.

Cirkulerande uppvärmt vatten - Vatten värms med hjälp av en elpatron och pumpas runt i systemet av en cirkulationspump.

Isolerade vattenbehållare - En polyuretanskumisolerad behållare används. Påfyllning av vatten sker underifrån via ett välisolerat rör. När behållaren fyllts flyter flytkroppar upp och tillsluter drickshålen. När djuren dricker pressar de flytkropparna åt sidan.

Det är viktigt att vattnet är lättillgängligt vid utedrift. Foto: L. Sönnergren

Eluppvärmda vattenkoppar och system med cirkulerande förvärmt vatten har visat sig fungera bäst i praktiken. Flytkropparna kan frysa fast vid lågt eller ojämnt utnyttjande och de är dessutom något svårare att hålla rena. Lite vatten blir ofta stående i botten på vattenkoppar med tungor vilket gör att tungorna fryser fast.

Vattenkar som fylls på manuellt kan fungera men är ett arbetskrävande system. Det ger mycket merarbete vid köldgrader då ishuggning blir aktuellt. Vattnet fryser till relativt snabbt och kravet på vattentillförsel två gånger per dag kan bli svårt att tillgodose. Naturliga vattenhål är inte lämpliga då djuren kan förorena vattnet med sämre vattenkvalitet som följd. Risk finns även för tillfrysning.

Placering av vattenanordning:

Spillvattnets omfattning kan bli stor och marken blir upptrampad då vattenplaceringen normalt är stationär hela säsongen. Ytan under vattenstället ska därför vara hårdgjord och/eller dränerad samt ligga lite högre än omgivningen. (Se angående hårdgjorda ytor ovan.)

Undvik att placera vattenkoppar intill ströbädd då spillvatten kan sugas upp av bädden som då blir förstörd.

Produktion

Utegångsdjur har ofta högre foderförbrukning och samtidigt en något lägre tillväxt än installade djur under vinterhalvåret. Den lägre tillväxten härleds till att fodret behövs för värmeproduktion samt att djuren rör sig mer än installade djur. Tillväxten totalt för nötkreatur i utedrift anses dock generellt som god. Under vår och sommar kan utegångsdjur ta igen den minskade tillväxten på grund av den s.k. kompensatoriska tillväxten. Detta innebär att djur med goda betingelser får en ökad tillväxt en tid efter att den stressande faktorn (här kyla och vindpåfrestningarna) upphört. Detta för att delvis kompensera vad de förlorade under tidigare skede. Den totala tillväxten efter ett produktionsår kan då bli lika för djur i utedrift som för installade.

I försök med SRB-stutar vid SLU vintern 1993/1994 jämfördes tillväxten mellan en installad referensgrupp och en grupp utegångsdjur, se figur 7. Genomsnittlig total daglig tillväxt under hela uppfödningsperioden blev för utestutarna 664 g och för referensgruppen 622 g. Enligt undersökningen var det ingen skillnad mellan grupperna när det gällde klassning (O eller O-) och fettgruppering.

Slutuppfödning i utedrift fungerar men kan ge något sämre resultat beträffande fettgruppering. Det är viktigt att utfodra med smakligt kraftfoder så att djuren konsumerar tillräckligt. I norska försök med tjurar av mjölkras var slaktkroppsegenskaperna sämre för utegångsdjuren än för installade djur när de slaktades i slutet av vintersäsongen.

När det gäller slaktdjur passar denna produktionsform alltså bäst då djuren ska slaktas efter betessäsongen. Då utnyttjas den kompensatoriska tillväxten efter vintersäsongen under betessäsongen.

Figur 7.

Viktutveckling under stall- och betesperiod hos stutar som gått inne (-) resp. ute (-) under vintern. (ur Fakta Husdjur nr 2 1995)

Djurhälsa - djuromsorg

I Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 1993:129) anges följande:

Djur ska hållas på sådant sätt att tillsynen över djuren kan ske utan svårighet. Tillsyn ska ske på ett för djuren betryggande sätt och ska normalt ske minst en gång dagligen. Nyfödda, sjuka eller skadade djur och djur som beter sig onormalt ska ses till oftare. Detsamma gäller beträffande högdräktiga djur, särskilt vid tiden kring förlossning.

Djurhälsan och djuromsorgen bedöms i allmänhet som mycket god där miljön är lämplig och skötsel, tillsyn samt utfodring fungerar. Ett så kallat gott djuröga är nödvändigt för denna produktionsform. Allt hänger på djurägarens/skötarens förmåga att bedöma hälsa och kondition hos djuren. Eventuella problem måste kunna upptäckas på ett tidigt stadium. Det ska poängteras att denna "extensiva" djurhållningsform kräver god planering för att man ska kunna hantera djur vid situationer som sjukdom, kalvning, vaccinering, avmaskning, kalvavskiljning och slaktleveranser. Samlingsfålla och behandlingsbox krävs. Ett uppvärmt utrymme ska finnas tillgängligt vid behov.

Eventuella smittorisker mellan närbelägna besättningar vid utedrift får bedömas av den lokala veterinären. Detta ses inte som något problem men bör beaktas så att alla stängsel är fullgoda för att undvika direkt kontakt mellan besättningar. Fullgoda stängsel är viktigt för att undvika smittspridning med BVD-virus. Taggtråd bör inte användas.

Fördelar med utedrift:

Luftvägsinfektioner förekommer i mindre omfattning hos utegångsdjur än hos installade. Den lägre frekvensen av hosta och lunginflammationer beror på bättre luftkvalitet och lägre djurtäthet då djuren vistas ute.

Diarréförekomst hos kalvar är generellt låg. Detta härleds till minskat smittryck då djuren har större yta att tillgå. Det är dock viktigt att kalvningen äger rum i en torr miljö som är fri från gammal gödsel. Används kalvgömmor är det nödvändigt att även de hålls extra rena och torra för att undvika sjukdomsutbrott.

Ben och klövhälsa - Djuren har i regel bra klövar och friska starka ben p.g.a. möjligheterna till rörelse. Skador som följd av att djur gått på upptrampad, ojämn och frusen mark kan dock förekomma samt klövsprickor. Klövspaltsinflammation är inte vanligt förekommande vintertid när marken är frusen.

Brunst och dräktighet - Fertiliteten uppges generellt vara god vid rätt utfodringsintensitet. Klimatet har inte någon konstaterad negativ inverkan.

Kalvningarna går ofta lättare då djuren är rörliga.

Övergången till bete blir mjukare. Våmfloran anpassas successivt. Djuren utvecklar en bättre betesteknik vid kontinuerlig utedrift.

Beteende - Utedrift anses som en mycket bra produktionsform med avseende på det naturliga beteendet. Social kontakt mellan djuren kan ske obehindrat och resnings- och läggningsbeteendet begränsas inte av någon inredning som vid uppstallning.

Vad man speciellt ska tänka på vid utedrift:

Kondition och hälsa är beroende av utfodringsprincip och gruppindelning som tidigare nämnts och får inte åsidosättas. De svagaste djuren måste vara styrande för gruppen.

Sjuka djur med feber har ändrad värmebalans. Detta kräver att de hålls i torr sjukbox, fri från drag, samt att de behandlas.

Renhet - Det är svårt att hålla djuren helt rena då utomhusmiljön kan vara kladdig under vissa perioder. Måttligt med lera upp till framknä respektive hasor på djuren kan accepteras med denna driftsform under begränsade perioder. Nedsmutsning högt upp på benen eller buken är dock oacceptabelt, dels ur slakthygienisk aspekt, men även med tanke på att djuromsorgen ska vara god. Renheten på djuren i övrigt bör vara god vid bra markförhållanden och om ströbäddarna sköts väl.

Klövar - Verkningsbehovet av klövarna blir olika beroende på markförhållandena på gården. Klövarna slits bra på torra och steniga marker samt på hårdgjorda ytor vilket ger lågt verkningsbehov. Djupströbädd samt snöklädda eller mjuka marker sliter däremot dåligt på klövarna. Att ha ett djur material med starka klövar och bra benställning är väsentligt då hantering och verkning försvåras vid utedrift. Djur med dåliga anlag bör slås ut.

Kalvningar - Tillsynen är svårare vid utedrift vilket gör att det är extra viktigt att korna/kvigorna har lätt att kalva och att deras modersinstinkter är starka. När kalvningarna sker utomhus behöver kalven snabbt slickas torr och få råmjölk inom fyra timmar. Ett reservlager med råmjölk i frysen rekommenderas. Det är ovanligt att kalvar blir nedkylda och förfrusna men det förekommer, framför allt då kor har haft dåliga modersegenskaper. Tillgång till uppvärmt utrymme ska därför finnas inom rimligt avstånd. Kalvningssäsong före mitten av mars bör ej förekomma p.g.a. väderleksförhållandena.

Endast nedre delen av benen är nedsmutsade, trots att marken är kraftigt upptrampad. Här förutsätts att djurens liggplats och övriga ytor på vinterarealen är torr för att djuren ska kunna hålla sig rena.

Foto: Nielsen & Färdal-Agné

En koncentrerad kalvning ger bättre möjligheter för att öka tillsynen under kalvningssäsongen. Att begränsa arealen och/eller ha speciella kalvningsfållor förbättrar tillsynsmöjligheterna ytterligare. Korna bör ses till varannan till var tredje timme vilket är svårt om arealerna är stora. Äldre kor drar sig undan flocken när förlossningen börjar och kan vara svåra att hitta. Kalvningsbox efter kalvningen är bra då ko och kalv hinner präglas bättre på varandra några dagar innan de släpps ut i vinterfållan och flocken igen. Detta är speciellt viktigt för förstagångskalvare.

Det är viktigt att kvigor har uppnått tillräcklig ålder och vikt vid kalvning. Kvigor som blivit tjuvbetäckta vid för låg ålder är ett alltför vanligt förekommande problem. Dessa kan då utsättas för mycket svåra förlossningar. Avskiljning av avelstjur respektive tjurkalvar måste göras i tid då både tjur- och kvigkalvar kan vara könsmogna i slutet av betesperioden om de fötts tidigt på året. Könsmognad kan inträda redan från 4 månaders ålder. Gruppindelning bör alltid göras med hänsyn till eventuella betäckningsrisker.

Kor söker gärna upp en avskild plats för att kalva. Dessa kan vara svåra att hitta varför en begränsning av arealen kan vara bra under kalvningssäsongen.

Foto: K-I Kumm

Att sträva mot större besättningar där hondjuren kan delas in i flera betäckningsgrupper efter kor/kvigors ålder och ras främjar ekonomin. Man minskar på så sätt risken för kalvdödlighet och svåra förlossningar som kräver veterinär assistans.

Högdräktiga kor bör inte drivas i drivgångar. Det har förekommit att de fastnat i hanteringsanläggningen. Därför bör blodprovstagningar i t.ex. leukos- och BVD-programmen utföras på hösten.

Nosring eller grimma bör inte användas på utegångsdjur, eftersom de då kan fastna.

Avhorning - Stångskadorna blir färre om djuren är avhornade eller ärftligt hornlösa liksom risken för att de ska fastna i foderhäckar eller dylikt.

Beteende - Rangordningsbeteendet är utpräglat bland nötkreatur. Blandas grupper uppstår oro innan ny rangordning skett och återkommande omgruppering ska därför undvikas. Ranghöga djur kan blockera t.ex. utfodringsplaster och ingångar till ligghallar trots att de själva inte ska äta eller gå in i ligghallen. Härav krävs genomtänkt planering av antalet utfodringsplatser samt ingångar till ligghall.

Hantering

Utegångsdjur blir generellt sett mer förvildade än installade djur. Hanterbarheten är starkt relaterad till tillsynsformen. Det är även vid tillsynen som det viktiga djurögat tränas upp. Sker tillsynen genom att man går runt och vistas mycket bland djuren blir de lugnare och trevligare att hantera än om tillsyn sker från fordon.

Vid utedrift är det viktigt att få in rutiner vid all hantering för att kunna urskilja enskilda djur från en flock, t.ex. ett sjukt djur eller vid frånskiljning av betäckningstjur. Även en liten besättning måste därför ha någon sorts hanteringsanläggning eller annars fånggrindar.

Djurens naturliga beteende ska utnyttjas vid all hantering av dem. Flytta alltid flocken samlad. Drivning av djuren sker säkrast och bäst i deras egen takt. Stressade djur är farligare än lugnt drivna.

Vid märkning av kalvar och vid kalvavskiljning kan farliga situationer uppstå då kor försvarar sina kalvar. Även vägning, dräktighetsundersökning och avskiljning inför slaktleveranser kan vara ett riskfyllt arbete. Att kunna hantera dem utan att själv utsätta sig för risker är nödvändigt.

Tips för utformande av hanteringsfållor:

Hanteringsfållor ska bestå av stabilt och hållbart material. Fållor med grindsystem av stål rekommenderas men används träkonstruktioner ska de utföras med mycket grova dimensioner. Stolparna bör då vara minst 150 x 150 mm tjocka och ska grävas ner. Telefonstolpar kan vara ett bra alternativ.

Man ska aldrig använda taggtråd eller el i en hanteringsanläggning.

Gör samlingsfållan tillräckligt stor så att alla djur utan besvär kan vara i den samtidigt.

Samlingsfållor bör lämpligen utformas så att de passar djurens beteende, dvs. att de ofta följer stängsel. Om drivningsgångar och fållor görs rundade följer de i högre grad självmant stängslet. Nötkreatur följer normalt efter varandra svans efter svans och håller sig lugna om de inte ser något hot framför. Tvära hörn gör att djuren ofta tvärvänder tillbaka mot utgången och mer turbulens och stress uppstår då i gruppen.

Avsluta samlingsfållan med en drivgång med täta sidoväggar. Täta sidoväggar gör att djuren följer framförvarande djur, eftersom de täta sidoväggarna hindrar djuren att se åt sidorna. Drivgången är till för att lättare få djuren att gå in i behandlingsbåset. Dessutom blir det effektivare arbete i behandlingsbåset om nya djur väntar hela tiden. Drivgångens bredd bör vara 75 centimeter.

Avsluta drivgången med ett vägnings- och behandlingsbås, där det är en fördel om huvudet kan fixeras och man på ett enkelt sätt kan komma bakom djuret. Behandlingsbåset bör vara av stål. Andvänds trä som material i uppsamlingsfållan bör själva behandlingsbåset ändå vara av stål.

Figur 8. Förslag till utformning av hanteringsfålla.

Tips för enklare och säkrare hantering:

Avla på lugna djur, gallra ut djur med nervösa anlag.

Använd avhornade eller naturligt kulliga djur.

Vänj djuren vid mänsklig kontakt. Den dagliga tillsynen är ett utmärkt tillfälle. Eventuellt kan rekryteringskvigor bindas upp på stall en period för lättare hantering senare.

Undvik om möjligt att vara ensam vid hantering av djuren.

Lita aldrig på nötkreatur, framför allt inte tjurar, dvs. vänd aldrig ryggen mot djuren.

Utnyttja djurens naturliga beteende vid drivning och hantering.

Använd hanteringfållor vid behandling och avskiljning.

Vänj djuren vid att gå igenom/vistas i anläggningen innan behandlingstillfället.

Ha inredning, hanteringsfållor och staket som man kan klättra upp på vid eventuell attack från ett djur. Att springa från djuren fungerar ej.

Hanteringsfållor med behandlingsbox som man själv inte behöver vistas i utan kan nå djuret utifrån bör användas.

Arbetsmiljö och arbetsåtgång

Arbetsförhållandena anses förbättras med "extensiv" djurhållning. Minskning av arbetsåtgången ses som en av de stora fördelarna med utedrift. Gödselhantering är en av de stora tidsbesparande arbetsmomenten. "Flextider" vid utfodring och ströning kan förekomma på ett annat sätt vid denna driftsform än vid uppstallning. Har djuren fri tillgång till foder behöver tider inte hållas exakt och foder kan läggas ut för ett par eller flera dagars konsumtion, vilket upplevs som positivt.

Enkel utfodring med traktor med frontlastare eller lastmaskin minskar både arbetstiden och förslitningsskador. Det kan dock ibland bli svårt att köra ut foder när det är klabbigt i hagarna. Rätt vald vinterareal och uppgrusning av körvägar för att få bärighet är därför av betydelse.

De lantbrukare som i dag praktiserar denna djurhållningsform upplever i regel inte klimatet som något negativt. Allt arbete sker utomhus, så man klär sig därefter.

Hanteringen av djuren är det som ses som mest arbetsamt och problematiskt vid utedrift. Hanteringen och tillsynen står även för den största arbetsåtgången. Arbete med lösgående djur medför alltid ett riskmoment. En del djurskötare anser att det är just hanteringen som är det enda negativa med detta produktionssystem. Därför är det viktigt med god planering och bra hanteringsfållor.

Det är viktigt att man tar sig tid till ordentlig tillsyn då det är denna som styr hela produktionsresultatet. Att snabbt se om något djur får sämre kondition eller är sjukt är A och O. Tillsynen är speciellt tidskrävande under kalvningssäsongen och då är begränsning av vinterarealen fördelaktigt.

Ekonomi

För att få en lönsamhet i nötköttsproduktionen måste kostnaderna begränsas och intäkterna vara så höga som möjligt. Man bör sträva efter kontraktsproduktion för att kunna få merbetalning för en viss slaktkroppskvalitet, leveranssäkerhet, etc. Det finns inget som hindrar producenter med utedrift att ansluta sig till kvalitetsprogram typ BIS-nöt om de krav som ställs i programmen uppfylls. Det är också nödvändigt att söka och utnyttja de olika bidrag och miljöstöd som finns.

De löpande kostnaderna måste hållas nere. Ströhalmsbehovet är något mindre än vid installning på hel djupströbädd. Ca 15 % ökning av grovfoderkonsumtionen är dock något man måste räkna med vid utedrift. Detta beror på foderspill, ökad konsumtion p.g.a. klimatpåfrestningar samt överutfodring av vissa djur för att alla djur i gruppen ska vara i god kondition.

Att sträva mot bra bruksbesättningar med homogen rassammansättning kan leda till minskade foderkostnader då överutfodring av vissa djur kan minskas. Detta är viktigt vid utedrift då möjligheterna till individuell utfodring är liten. Inköp av kalvningsfärdiga rekryteringskvigor till dikoproduktionen är dessutom ekonomiskt försvarbart då färre gruppindelningar på varje gård behövs. Produktionssystem som bygger på mellangårdsavtal för köp av rekryteringskvigor, kalvar eller "halvfabrikat" bör då eftersträvas.

Flexibla användningsområden och kortare avskrivningstider för byggnader blir ibland aktuellt då man är osäker om gårdens framtida produktionsinriktning. Enkla ligghallar som byggs i egen regi kan uppfylla detta och ge lägre investeringskostnader jämfört med uppförandet av nya stallar.

Ökade besättningsstorlekar förbättrar lönsamheten betydligt. Investeringskostnader för hanteringsanläggning, stängseldragning och vattenledningar liksom arbetsåtgången blir mindre per djur.

För att få ner kostnaderna i nötköttsproduktionen bör man sträva efter större besättningar i framtiden.

Foto: K-I Kumm

Lästips

Dikoproduktion - krav och behov i olika produktionsformer - teori och praktiska erfarenheter

J. Svantesson och K. Sällvik, SLU, Inst. för lantbruksteknik. Avdelningen för byggnadsvetenskap, Rapport 202,1995.

Gödselproduktion, lagringsbehov och djurtäthet vid nötkreaturshållning

B. Albertsson och K. Borgenvall, Statens jordbruksverk, Rapport 1995:10.

Stängsel

A. Råsberg och K. Walberg-Leander, LT:s förlag. Stockholm, 1997.

Transport- och visteIseytor för nöt

H. von Wachenfelt, SLU, Inst. för jordbrukets biosystem och teknologi, Specialmeddelande 226, 1997.

Uppfödning av rekryteringskvigor - jämförelse mellan utedrift och uppbundet stallsystem

A. Olsson, SLU, Inst. för husdjurens utfodring och vård, Examensarbete 82, 1996.

Utomhusövervintring av nötkreatur - praktiska erfarenheter gjorda av lantbrukare, rådgivare och foskare i Sverige och andra nordiska länder

A. Petersson, I. Redbo och I. Mossberg, SLU, Inst. för husdjurens utfodring och vård, Rapport 240, 1996.

Bilaga - företagsekonomiska kalkyler för utedrift med nötkreatur

Idag använder många nötköttsproducenter äldre staller som har svårt för att uppfylla de utrymmeskrav som träder i kraft fullt ut januari 1999.

Lönsamheten är idag ej så god för Sveriges nötköttsproducenter varför investering i nya byggnader kan bli svår. Utedrift kan då vara ett alternativ. Utedrift innebär att djuren vistas utomhus året runt och har endast tillgång till enkel ligghall. Utfodring och vattentilldelning kan ske utomhus. Detta innebär generellt minskade investeringskostnader men ger ökade foderkostnader. Därför har detta material tagits fram på uppdrag av Sveriges nötköttsproducenter, LRF och SJV.

Önskas information om utedrift och dess förutsättningar kan broschyren "Utedrift med nötkreatur" beställas av Statens Jordbruksverk. Här sammanställs enbart företagsekonomiska kalkyler och investeringskostnader för denna produktionsform vilket är en komplettering till broschyren.

Då det inte är möjligt att kortfattat behandla alla besättningsstorlekar och stödområden har stödområde 5:a valts samt besättningar på 35 resp 65 dikor eller stutar. I vissa områden med högre stöd kan de företagsekonomiska förutsättningarna vara bättre. För att få jämförbara siffror för din egen gård måste detta beaktas och hänsyn tagas till de olikheter som finns mellan stödområdena.

Resultaten från kalkylen kan sammanfattas i följande punkter:

Sammanställare har varit Karl-Ivar Kumm, Statskonsulent i ekonomi vid SLU och Anne Petersson, agronomstuderande.

Köttdjurskalkyler för stödområde 5:a

Typföretag 1

Alternativ 1: 35 dikor, köp av rekryteringskvigor, ej slutuppfödning

Alternativ 2: 35 årsproducerade stutar av mjölkras

Fodersäd och halm köpes

Typföretag 2

Alternativ 1: 65 dikor inkl egen rekrytering och slutuppfödning

Alternativ 2: 65 årsproducerade stutar av mjölkras

Egen fodersäd och halm

På båda gårdarna övervintrar djuren utomhus men med tillgång till ligghall. Ökad värmeproduktion och ökat foderspill vid utedrift antas öka vinterfoderbehovet 15 %.
Kalkylpriser    
Dikalv, tjur 15 kr/kg  
Dikalv, kviga 12 kr/kg  
Dikokviga 6000 kr/st  
Mjölkraskalv 1100 kr/st  
Kött, diko 18 kr/kg  
köttrasungtjur 24 kr/kg  
mjölkrasstut 21 kr/kg  
Hö/ensilage 1,40 kr/kg ts Exkl stöd och markkostnad. Nettoavkastning kg ts/ha 5000
Halm, egen 0,40 kr/kg  
Halm, inköpt 0,60 kr/kg  
Fodersäd, egen 1,00 kr/kg  
Fodersäd, inköpt 1,30 kr/kg  
Koncentrat 2,40 kr/kg  
Betfor 1,70 kr/kg  
Bete 0,50 kr/kg ts Exkl stöd och markkostnad. Nettoavkastning kg ts/ha 1500
Mineralfoder 4,50 kr/kg  
Arbete 130 kr/tim  
Ränta 0,06  
Dikobidrag 1340 kr/st  
Handjursbidrag, tjur 1240 kr/st Ett bidrag per tjur
Handjursbidrag, stut 1000 kr/st Två bidrag för stutar som är minst 23 mån vid slakt
Extensifieringsbidrag   Beräknas per handjursbidrag och per dikobidrag
1,0-1,4 de/ha 330 kr/st Stutalternativen har 1,2 de/ha
under 1,0 de/ha 480 kr/st Dikoalternativen har under 1,0 de/ha
Kompensationsbidrag    
2-60 de 800 kr/st Typgård 1 har under 60 de varför bidraget blir 1640 kr/de
61-120 de 400 kr/st Typgård 2 har c:a 90 de i alt 1 och 80 de i alt 2 vilket reducerar
Stöd, öppet landskap   bidraget per de till 670 resp 700 kr
betesmark 800 kr/ha 60 % av betet på betesmark
vall 400 kr/ka 40 % av betet på åker
Vallstöd 550 kr/ha  

Diko

Lätt köttras. Tjur av tung köttras.

20 % rekrytering och 95 % avvanda kalvar. 0,2 * 275 = 55 kg kokött

0,95 * 0,5 * 280 = 133 kg tjurkalv. 0,95 * 0,5 * 250 = 119 kg kvigkalv
Intäkter o kostnader Typgård 1 Typgård 2
  mängd pris kr mängd pris kr
Tjurkalv, kg 133 15 1995 133 15 1995
Kvigkalv, kg 119 12 1428 119 12 1428
Utslagsko, kg 55 18 990 55 18 990
S: a intäkter exkl stöd     4413     4413
Rekrytering 0,2 6000 1200 0,2 6000 1200
Hö/ensilage, kg ts 1217 1,40 1704 1217 1,40 1704
Foderhalm, kg 131 0,60 79 131 0,40 52
Fodersäd, kg 97 1,30 126 97 1,00 97
Koncentrat, kg 110 2,40 264 110 2,40 264
Bete, kg ts 2100 0,50 1050 2100 0,50 1050
Mineralfoder, kg 30 4,50 135 30 4,50 135
Tjurkostnad*     200     215
Ströhalm, kg 700 0,60 420 700 0,40 280
Arbete 13 130 1690 10 130 1300
Diverse**     500     300
Ränta, djur värde 5475 0,06 329 5475 0,06 329
Ränta, rörelsekapital 3701 0,06 222 3239 0,06 194
S:a kostnader     7918     7120
Ersättn till mark, byggn o företledn exkl stöd -3505     -2707
Dikobidrag 1 1340 1340 1 1340 1340
Extensifbidrag 1 480 480 1 480 480
Kompensationsbidrag 1 800 800 1 670 670
Stöd öppet landskap            
Betesmark, ha 0,84 800 672 0,84 800 672
Vall, ha 0,41 400 165 0,41 400 165
Vallstöd, ha 0,41 550 226 0,41 550 226
S:a stöd     3683     3553
Ersättn till mark, byggn o företledn inkl stöd 178     845

* Årskostnad per tjur för foder och skötsel mm samt avskrivning på avelsvärde är 7000 kr. En tjur på typgård 1 och två på typgård 2.

** Veterinär, medicin, försäkring mm. På typgård 1 också försäljningskostnad för dikalvar

Köttrasungtjur och köttras rekryteringskviga. Typgård 2.

Köttrasungtjuren föds upp från avvänjning till slakt i april. Modern är lätt köttras och fadern tung köttras. Tillväxten är 1650 gram/dag.

Kvigkalkylen omfattar tiden från avvänjning till vinterfoderperiodens början cirka ett år senare.
Intäkter o kostnader Kötttrasungtjur Rekryteringskviga
  Mängd pris kr mängd pris kr
Kött 325 24 7800      
Hudbonus     130      
Kalvfärdig kviga           6000
S:a intäkter exkl stöd     7930     6000
Dikalv 280 15 4200 250 12 3000
Hö/ensilage, kg ts 1617 1,40 2264 850 1,40 1190
Foderhalm, kg            
Fodersäd, kg 1087 1,00 1087 360 1,00 360
Betfor, kg 109 1,70 185,3      
Bete, kg ts       1074 0,50 537
Mineralfoder, kg 20 4,50 90 23 4,50 104
Tjurkostnad*           215
Ströhalm, kg 450 0,40 180 350 0,40 140
Arbete 7 130 910 8 130 1040
Diverse**     200     200
Ränta, djurvärde 2450 0,06 147 3000 0,06 180
Ränta, rörelsekapital 3195 0,06 192 2272 0,06 136
S:a kostnader     9455     7102
Ersättn till mark, byggn o företledn exkl stöd -1525     -1102
Handjursbidrag 1 1240 1240      
Extensifbidrag 1 480 480      
Kompensationsbidrag 0,6 670 402 0,6 670 402
Stöd öppet landskap            
betesmark, ha       0,43 800 344
vall, ha 0,32 400 129 0,26 400 102
Vallstöd, ha 0,32 550 178 0,26 550 141
S:a stöd     2429     989
Ersättn till mark, byggn o företledn inkl stöd 904     -113

* Årskostnad per tjur för foder och skötsel mm samt avskrivning på avelsvärde är 7000 kr. En tjur på typgård 1 och två på typgård 2.

** Veterinär, medicin, försäkring mm

Stut mjölkras

Höstfödd, 2 betessässonger, 25 månader vid slakt.
Intäkter o kostnader Typgård 1 Typgård 2
  mängd pris kr mängd pris kr
Kött 275 21 5775 275 21 5775
Hudbonus     130     130
S:a intäkter exkl stöd     5905     5905
Kalv l 1100 1100 1 1100 1100
Mjölknäring 10 13 130 10 13 130
Hö/ensilage, kg ts 1780 1,40 2492 1780 1,40 2492
Fodersäd, kg 202 1,30 263 202 1,00 202
Koncentrat, kg 68 2,40 163 68 2,40 163
Bete, kg ts 2129 0,50 1065 2129 0,50 1065
Mineralfoder, kg 63 4,50 284 63 4,50 284
Ströhalm, kg 900 0,60 540 900 0,40 360
Diverse*     300     300
Arbete 15 130 1950 12 130 1560
Ränta, djurvärde 2200 0,06 132 2200 0,06 132
Ränta, djurvärde 8623 0,06 517 7866 0,06 472
S:a kostnader     8935     8259
Ersättn till mark, byggn o företledn exkl stöd -3030     -2354
Handjursbidrag 2 1000 2000 2 1000 2000
Extensifieringsbidrag 2 330 660 2 330 660
Kompensationsbidrag 1,2 800 960 1,2 700 840
Stöd öppet landskap            
betesmark, ha 0,85 800 681 0,85 800 681
vall, ha 0,53 400 211 0,53 400 211
Vallstöd, ha 0,53 550 289 0,53 550 289
S:a stöd     4801     4681
Ersättn till mark, byggn o företledn inkl stöd 1771     2327

* Veterinär, medicin, försäkring mm

Sammanfattning av kalkylresultat samt några känslighetsanalyser

Grundkalkylen är enligt beräkningarna på föregående sidor. Från grundkalkylens förutsättningar görs följande ändringar i känslighetsanalyser:

Stödet till betesmark höjs från grundkalkylens 800 kr/ha till 1600 kr/ha i den första analysen. Det högre beloppet gäller för betesmark med biologisk mångfald klass A.

Vallskörden sänks från grundkalkylens 5000 kg ts/ha till 2500 kg ts/ha i nästa känslighetsanalys. Detta ökar vallarealen och därmed stödet per djur. Produktionskostnaden för vallfodret antas förbli oförändrad 1,40 kr/kg ts. Detta förutsätter att åkern saknar lönsam alternativ användning.

I grundkalkylen antas att djuren övervintrar utomhus med tillgång till ligghall. Detta ökar mängden vinterfoder med 15 % jämfört med övervintring inne. I en känslighetsanalys beräknas resultatet vid övervintring inne.

I grundkalkylen antas att marken saknar lönsam alternativ användning varför markkostnaden är noll i kalkylen. I en känslighetsanalys sätts markkostnaden till 2000 kr/ha åker vilket torde motsvara avkastningen på bättre spannmålsmark i stödområde 5:a

Ersättning till mark, byggnad och företagsledning, kr/djur inkl stöd
  Typgård 1 Typgård 2
  Diko Stut Diko Tjur Rekrkviga Stut
Grundkalkyl 178 1771 845 904 -113 2327
1600 kr/ha bete 850 2452 1517 904 230 3008
2500 kg/ha vall 569 2421 1236 1212 130 2977
Övervintring inne 441 2136 1101 1343 76 2684
2000 kr/ha åker -642 711 25 264 -663 1267

Stutar av mjölkras ger högre ersättning till mark, byggnad och företagsledning än övriga undersökta köttdjur. Investering i ligghallar enligt kostnaderna på nästa sid tar hela eller åtminstone en stor del av överskotten för dikor.

Värdefulla betesmarker som ger högre miljöstöd förbättrar resultatet om inte djurtillväxten försämras eller skötselkostnaderna ökar. Även extensiv lågavkastande vallodling förbättrar resultatet om åkern saknar lönsam alternativ användning.

Övervintring inne sänker foderkostnaden med cirka 250 kr per diko och 400 kr per slaktungnöt. Mot detta skall ställas merkostnaden för byggnader. De inbesparade beloppen motsvarar investeringar på 2500 resp 4000 kr vid 20 års avskrivningstid, 6 % ränta och 1,5 % underhåll

Om åkermarken har ett alternativvärde på 2000 kr/ha är det endast mjölkrasstutar som ger någon egentlig ersättning till betesmark, byggnad och företagsledning.

De sammanlagda EU-stöden är cirka 3500 kr per diko, 2500 kr per ungtjur och 4500 kr per stut. Om dessa stöd halverades skulle ersättningen till mark, byggnad och företagsledning försvinna vid oförändrade köttpriser.

Investeringskostnader

Schablonkostnader för investeringar för 35 respektive 65 dikor/ungnöt. Avser egen regi inklusive arbetskostnad på 250 kr/tim. Jordbruksverkets kostnadsdata ligger till grund för schablonkostnader. Priserna justerade till 1997 års priser.
  Grund-
kostnad
Beräknad kostnad
för 35
dikor
Beräknad kostnad
för 35
dikor
Beräknad kostnad
för 65
dikor
Beräknad kostnad
för 65
dikor
Beräknad kostnad för
35
ungtjurar
Stolpbyggnad med takstolar (c/c 3,6 m).
Väggbeklädnad av glespanel. Takbekläd-
nad av fibercementskivor. (kr/m2 golvyta)
ca 620 68400 68400 127000 127000 53200
Enkelt betonggolv med kantbalk
inklusive matjordsavtagning. (kr/m2
golvyta)
ca 400 44100 - 81900   34300
Matjordsavtagning och ifyllning av
dränerande material, (kr/m2 golvyta)
ca 130 - 14300   26600 -
Markväg med förstärkningslager, bärlager
och slitlager av grus. (kr/m2)
50-60 25300 25300 25300 25300 25300
Utfodringsplatta av betong inkl. Matjords-
avtagning och 0,15 m grus. (kr/m2)
ca 310 39600   79400   39600
Foderhäckar, flyttbara* (kr/20 djur) 3000-8000 - 7800 15600 15600 -
Fånggrind (kr/12 djur) ca 10000 30000 - - - 30000
Frostsäkrade vattenkoppar, (elvärmda
eller isolerade)* (kr/st)
2000-5000 10000 10000 15000 15000 10000
Schaktning för vattendragning, rör, samt
återfyllning. (kr/m)
ca 150 22500 22500 22500 22500 22500
Stängsel (tryckimpregnerade stolpar,
avstånd 4 m, 3 trådar), (kr/m)
20-30 42500 42500 65000 65000 42500
Hanteringsanläggning* (kr/20 djur) 10000-12000 - 19200 22000 22000 -
Behandlingsbox* (kr/st) 8500-1300 - 9000 9000 9000 -
Totalkostnad   282400 219000 460700 328000 257400
Kostnad per djur   8100 6300 7100 5000 7400
Kostnad per djur och år **   810 630 710 500 740

* Prisuppgifter från leverantörer.

** Räknat med 20 års avskrivning och 6 % ränta.

Förutsättningarna är i praktiken mycket olika från gård till gård varför det är mycket svårt att beskriva erfoderliga investeringskostnader. Gruppindelning, materialpriser, markförhållanden och utnyttjande av redan befintliga resurser spelar här en väsentlig roll. Härav skall ovanstående tabell enbart ses som en vägledning och inte som faktiska kostnader. För att kunna jämföra olika alternativ har följande antagande på nästa sida gjorts.

Antagande för beräkning av investeringsbehov.