VäxtEko


Tidskrift/serie: Jordbruksinformation
Utgivare: Jordbruksverket (SJV)
Utgivningsår: 2000
Nr/avsnitt: 8
Författare: Olvång H.
Titel: Utsädesburna sjukdomar på jordbruksväxter
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare, praktiker
Nummer (ISBN, ISSN): ISSN 1102-8025

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.
OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats.
OBS! Detta material är producerat inom det svenska miljöprogrammet för jordbruket, vilket finansieras gemensamt av skattemedel från Sverige och EU.

Utsädesburna sjukdomar på jordbruksväxter och skadedjur som motverkas genom betning

Hans Olvång

Innehåll

Förord

För snart två år sedan efterfrågade Kjell Sjelin skrivet material om utsädesburna sjukdomar och hur man bestämmer dem. Han tyckte att kunskapen på detta område var dålig. Själv hade han råkat få stinksot genom att han inte visste att denna analys måste begäras separat för vårvete. Fortsatta diskussioner ledde till att en arbetsgrupp med lantbrukare Kjell Sjelin, ekologkonsulent Maria Dirke, växtskyddskonsulent Peder Waern, försöksledare Christer Svensson och växtodlingskonsulent Pär Johan Lööf bildades. Gruppen kom snart fram till att det fanns behov för en brett upplagd skrift om utsädesburna sjukdomar, deras betydelse, biologi, bestämning och bekämpning. Jag fick i uppdrag att utforma texten. Mina intentioner har varit att få med så många aspekter som möjligt som har betydelse för att producera ett friskt utsäde. Endast skadegörare som motverkas med betning och svampsjukdomar som kan spridas med utsädet tas upp i denna skrift. I skriften saknas dock sjukdomar på vallväxter. Här är vår kunskap liten och omfattningen av sundhetsanalys och bekämpning ringa.

I mitt arbete har jag haft hjälp av många och som underlag har jag haft stor nytta av K-A. Hedene och B. Olofssons bok "Skadegörare på lantbruksgrödor" (LTs förlag, 1994) och de "Faktablad om växtskydd" som publiceras av Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), samt Jordbruksverkets häfte "Att använda kemiska bekämpningsmedel - Betning". I texterna om de olika skadegörarna hänvisar jag till dessa för fördjupade kunskaper. Avsnittet om "Betningens utförande" har författats av Per Olof Stensson, Rhone-Poulenc och avsnittet om potatisbladmögel av Björn Andersson, SLU. Avsnitten om potatissjukdomar har granskats av Hans Bång, Svenskt Potatisutsäde AB och avsnitten om skadeinsekter på oljeväxter och sockerbetor av Hans Larsson, SLU, Alnarp. Teckningarna till sjukdomarnas spridning har gjorts av Leif Olvång.

Jag vill rikta ett speciellt tack till Karin Sperlingsson, Statens utsädeskontroll och Laila Gustavsson. Frökontrollen Mellansverige AB för hjälp med avsnitten om utsädesanalyser och till Sven Bergman för hjälp med avsnittet om "Icke kemiska saneringsmetoder". Ett tack till alla kollegor vid "Växtskyddet" och då speciellt Börje Olofsson, Lennart Johnsson och Christer Svensson som snällt svarat på alla mina frågor och givit goda råd. Sist men inte minst går mitt tack till Peder Waern som oförtrutet jagat mig med goda råd i uppläggningen av skriften och som svarat för anskaffning och val av fotografier. Ett varmt tack till alla som välvilligt ställt sina bilder till förfogande.

Uppsala i september 2000

Hans Olvång

Försöksledare

Institutionen för ekologi och växtproduktionslära

Sveriges lantbruksuniversitet

Svampars spridning och överlevnad

Spridning

Jordbruksväxterna angrips av ett stort antal skadegörare (svampar, bakterier, virus och skadedjur). Svampsjukdomar sprids och överlever på olika sätt. Vissa svampsjukdomar kan spridas över mycket långa avstånd. Hit hör t.ex. rost- och sotsvampar. Sporer kan med vindströmmar transporteras mellan kontinenter. Man tror t.ex. att dvärgstinksot kan ha förts hit med jetströmmar från Ukraina. Gräsmjöldagg och potatisbladmögel hör till de svampar där vindburna sporer kan transporteras åtskilliga mil och infektera grödorna. Sporer av andra svampar är i betydligt mindre utsträckning luftburna och spridningen av dem sker i huvudsak inom fältet genom regnstänk, vind eller mekanisk överföring då plantorna gnuggas mot varandra. I regel sker spridningen över avstånd på upp till 8-10 m. Till denna kategori kan räknas vetets brunfläcksjuka, kornets bladfläcksjuka, fusarioser m.fl. Andra svampsjukdomar sprids mycket lite i fältet och kallas stationära. Bland dessa finns rot- och stråbassjukdomar som rotdödare och stråknäckare. Utöver dessa naturliga spridningssätt kan djur och människor föra med sig smitta genom infekterad jord eller smitta på redskap, kläder, lådor och inte minst genom att utsäde förs från ett fält till ett annat.

Svampsjukdomar sprids på olika sätt och olika långt

Överlevnad

Svamparna överlever på olika sätt från en säsong till en annan. På perenna växter och höstsäd kan svampar som mjöldagg, gul- och brunrost överleva som mycel på plantorna. Andra svampar överlever på infekterade växtrester i marken från vilka de kan överföras antingen genom sporer eller genom direkt kontakt av mycelet (kornets bladfläcksjuka, brunfläcksjuka, rotdödare m.fl.) till nya plantor. En del svampar överlever genom att bilda speciella långlivade sporer med tjocka väggar (klamydosporer, teleutosporer, oosporer) som hos fusariumarter, stinksot och potatisbladmögel. Ett annat sätt för överlevnad är bildningen av specifika organ t.ex. sklerotier i marken (trådklubba, bomullsmögel, skarp ögonfläck) eller på växternas överlevnadsorgan (lökar, knölar och liknande) som lackskorv på potatis. Andra arter som svartrosten och kronrosten har utvecklat sinnrika system med växling mellan olika värdväxter för sin överlevnad. Ett annat vanligt sätt för svamparna att klara överlevnaden är att infektera frön och andra förökningsorgan och leva vidare som vilmycel eller sporer. I denna skrift kommer endast sjukdomar som sprids och överlever på detta sätt att behandlas.

Olika överlevnadssätt för svampar

Sjukdomar på korn

Svenskt namn Latinskt namn/synonym Faktablad nr*) Sida Se under
Bipolaris Bipolaris sorokiniana 64 J 10  
Fusarioser Fusarium spp. - 18 Vete. sid. 24
Hårdsot Ustilago hordei 96 J 18  
Kornets bladfläcksjuka Drechslera teres 8J 12  
Kornets flygsot Ustilago nuda 96 J 14  
Mjöldryga1) Claviceps purpurea 18J 18 Råg, sid. 38
Snömögel (höstkorn) Microdochium nivale 34 J 18 Råg, sid. 36
Strimsjuka Drechslera graminea 20 J 16  

1) Ingen utsädesburen sjukdom. Sklerotier kan förekomma i utsädet.

*) För ytterligare information hänvisas till Faktablad om Växtskydd, som ges ut av SLU. Publikationstjänst, Box 7075, 750 07 Uppsala. Tel. 018-67 11 00.

Bipolaris

(Bipolaris sorokiniana)

Spridning av Bipolaris

Förekomst och betydelse

Sedan slutet av 1980-talet har starka smittor börjat uppträda speciellt i vissa kornsorter. Svampen kan minska grobarheten starkt, men angrepp på rötterna svarar troligen för de starkaste skadorna. I svenska försök avkastade starkt smittade utsädespartier drygt 400 kg/ha mindre än svagt smittade. Angrepp av Bipolaris på bladen är normalt svaga.

Bekämpning i grödan har i regel svag effekt på såväl bladangrepp som kärnsmitta. Enligt utländska uppgifter anges effekten av utsädesbetning vara liten på kärnavkastningen, medan den har stor betydelse för att hålla nere marksmittan. Danska undersökningar visade att rotangreppen ökade starkt med antalet korngrödor i följd.

Biologi, infektion och symptom

Svampen angriper såväl korn som vete och ett flertal gräs. I Sverige är svampen mest uppmärksammad i korn. Plantans alla delar kan infekteras. Från infekterade kärnor växer svampen in i såväl rötter, koleoptil som första bladet. Från primärangrepp på bladen och smittkällor i markytan sprids sporer som ger upphov till sekundära bladfläckar och härifrån också vidare till ax och kärna. Primärangripna plantor får mörkt bruna fläckar speciellt på nedersta bladets nedre del och på dess bladslida. Fläckarna är ofta lokaliserade till bladkanterna och leder till att bladet och hela plantan böjs. Vid starka angrepp är plantorna oftast dvärgväxta. Stråbasen blir mörkt brunfärgad. Rötter och hypokotyl angrips också och blir mörkt bruna. Sekundära angrepp på bladen börjar som små runda-ovala nästan svarta fläckar omgivna av en gul bård som senare breder ut sig. Fläckarna är oftast lokaliserade till bladbasen nära strået. I mognadsfasen angrips noderna som mörkfärgas vilket kan leda till stråbrytning. Kärninfektioner som sker i samband med blomningen växer in i embryot och leder till låg grobarhet, medan senare infektioner verkar vara mindre aggressiva. Svampen överlever dels som utsädessmitta dels på infekterade växtrester i jorden och som fria sporer i marken, vilket anses vara den viktigaste infektionskällan för rotangrepp.

Motåtgärder

Angreppen tycks bli starkare på lätta jordar p.g.a. långsammare nedbrytning av smittan. Imazalil har god effekt i svagt smittade partier, medan den är vacklande i starkt smittade partier. Cedomon har svag effekt mot Bipolaris.

Kontroll av förekomst

Infektion av kärnorna undersöks rutinmässigt i sundhetsanalysen med pappersmetoden (sidan 72). På infekterade kärnor och rötter bildas svampens typiska svarta glänsande sporer som kan ses med hjälp av preparermikroskop eller starkt förstoringsglas. För egen kontroll kan utsädet också sås i jord (sidan 74). Smittan avslöjas som primärangrepp på nedersta bladet och som mörkbrun färgning av koleoptilen.

Förväxlingsrisk

Såväl primärangrepp som sekundära bladangrepp kan förväxlas med kornets bladfläcksjuka, men oftast är nekroserna betydligt mer mörkbruna - brunsvarta och lokaliserade till bladfästet och nedre delen av bladet och saknar det karaktäristiska nätmönstret. Fläcktypen av kornets bladfläcksjuka är dock mycket lik Bipolaris. Missfärgning av stråbasen och nedersta bladslidan kan även orsakas av Fusarium spp.

Groddskador av Bipolaris på korn. (P. W.)

Grodda kornkärnor angripna av Bipolaris. Notera de svarta sporsamlingarna, de skadade rötterna och de hämmade koleoptilerna. (P. W.)

Sekundära angrepp av Bipolaris på kornblad. (P. W.)

Primärangrepp av Bipolaris. (K-A. H.)

Bipolaris på korn. (P. W.)

Sporer av Bipolaris. Foto i preparermikroskop. (C. S.)

Kornets bladfläcksjuka

(Drechslera teres)

Spridning av kornets bladfläcksjuka

Förekomst och betydelse

Starka och tidiga angrepp i grödan kan reducera skörden med upp till 20%. Svampen är vanlig i både 2- och 6-radskorn. Angreppens styrka varierar mellan åren beroende på väderleken, växtföljd och utsädets smittograd.

Biologi, infektion och symptom

Svampen överlever dels som ett vilmycel i kärnans yttre delar, dels på angripna växtrester från tidigare år. Då kärnan gror aktiveras vilmycelet i kärnan och groddplantan infekteras i ett tidigt stadium. Symptomen framträder som en brun strimma på koleoptil och/eller som nekrotiska fläckar eller strimmor på det första bladet. Från primära angrepp bildar svampen sporer som sprids i beståndet och ger upphov till sekundära angrepp på bladen, speciellt vid fuktig väderlek. De sekundära fläckarna är bruna, oftast långsträckta med gula inslag som ger ett nätaktigt utseende. Fläckarna är i regel omgivna av en gul zon. En ovanligare typ av svampen (fläcktypen) ger upphov till distinkta ovala mörkbruna fläckar omgivna av en gul bård. Angreppen leder till ett tidigt nedvissnande av bladen.

Motåtgärder

Cedomon har effekt mot utsädessmittan, liksom en värmemetod som är under utveckling.

Kontroll av förekomst

Utsädets smitta bestäms rutinmässigt vid sundhetsanalysen med Osmo-metoden (sidan 73). Där infekterade kärnor legat bildas en violett fläck efter tillsats av natriumhydroxid.

Kärnorna kan också avläsas under s.k. NUV-ljus (våglängd 360 m). Smittade kärnor är då omgivna av en röd fläck som ger en orangeröd fluorescens.

För att få en uppfattning om hur starkt angreppet kan bli i fält kan man så utsädet i jord (sidan 74). Plantor med primärt angrepp på första bladet avläses då tre-fyra blad utvecklats. På koleoptilerna kan också finnas en brun strimma som orsakats av svampen.

Förväxlingsrisk

Det primära angreppet från utsädessmitta kan ibland vara svårt att skilja från Bipolaris. Oftast sitter angreppet av bladfläcksjuka i bladspetsen och har ett nätaktigt utseende medan angrepp av Bipolaris sitter vid bladbasen eller bladkanten och har i regel en mer mörkbrun färg. Speciellt under torra förhållanden kan manganbrist ge upphov till fläckar på de unga plantorna som liknar primärangrepp av bladfläcksjuka. Dessa fläckar sitter dock i rader och uppträder i regel inte på nedersta bladet. Sekundära angrepp på högre sittande blad kan utvecklas till långa strimmor och då förväxlas med strimsjuka.

Primärangrepp av kornets bladfläcksjuka. (P. W.)

Primärangrepp av kornets bladfläcksjuka på nedersta bladet. Angreppet härrör från kärnsmitta. (P. W.)

Sekundära bladangrepp av kornets bladfläcksjuka. (P. W.)

Kornkärna på osmoslösning, där man förutom lilafärgning ser sporer av kornets bladfläcksjuka. (C. S.)

Se också bilder på sidan 73.

Sporer av kornets bladfläcksjuka på kornkärna. 50 gångers förstoring. (C. S.)

Sporer av kornets bladfläcksjuka. Sporerna år ca 50-80 m långa. (C. S.)

Kornets flygsot1

(Ustilago nuda)

Spridning av kornets flysot

Förekomst och betydelse

Numera är angreppen av kornets flygsot svaga på grund av att grundutsädena saneras från smitta. De frekvenser som normalt förekommer i fält överstiger sällan mer ett par ax per m2, vilket motsvarar cirka 0,5%. Skördeförlusten i procent kan uppskattas till ungefär samma som frekvens sotax.

Biologi, infektion och symptom

Svampen utvecklas från infekterade kärnor. Mycelet finns i embryot i kärnan och växer systemiskt inne i plantan då denna växer upp. Redan under stråskjutningen har svampen trängt in i axanlaget. Svampmycelet avsnörs i fragment, avrundas och ombildas slutligen till sotsporer, som utgör hela kärnans innehåll. Sotkärnorna är omslutna av en tunn hinna. Vid axgången framkommer de typiska sotaxen, där i regel samtliga kärnor är ombildade till sotmassor. Sotangripna ax är i regel längre än friska. Den tunna hinnan som omger kärnorna spricker lätt och spormassan sprids med vind till friska ax. Efter en tid återstår endast axspindeln på angripna strån. Sotsporer kan flyga över stora avstånd och infektion kan också komma från närliggande eller längre bort belägna fält. För att infektera en ny kärna måste sotsporen landa på pistillens märke. Där gror den och växer in till embryoanlaget. Smittan övervintrar som ett vilmycel i kärnan tills den gror vid sådden påföljande år.

Motåtgärder

Fungacil C och Vitavax har god effekt och Cevex Vår viss effekt, medan övriga preparat saknar effekt mot utsädessmittan. En värmemetod är under utveckling. Vid regn och kylig väderlek förlängs blomningstiden och risken för infektion ökar.

Kontroll av förekomst

Infektion av utsädet undersöks med embryometoden (sidan 73). Testet måste begäras separat.

Förväxlingsrisk

Komets flygsot kan förväxlas med hårdsotet, men hos denna sjukdom hålls spormassorna i kärnorna samman av en seg silverfärgad hinna ända fram till skörden (se sidan 18).

Kornets flygsot. Alla axets kärnor är omvandlade till bruna spormassor. (K-A. H.)

Flygsot hos korn. (K-A. H.)

Strimsjuka

(Drechslera graminea)

Spridning av strimsjuka

Förekomst och betydelse

I dagsläget är angreppen av strimsjuka svaga, men kan utan effektiv betning åter snabbt öka. Såväl 2-rads- som 6-radskorn angrips. Strimsjuka uppträder mest i sorter med öppen blomning, där svampen lättare kan infektera kärnanlagen. På angripna plantor utvecklas inga kärnor. Skördeförlusten är nästan lika stor som angreppets styrka i procent angripna plantor. Tidigare var sjukdomen vanlig, men genom kvicksilverbetningen försvann den nästan helt i Sydsverige, medan den var vanlig i Norrland p.g.a. mindre betning. Efter minskningen av kvicksilverbetningen i mitten av 1960-talet ökade angreppen och förekom även i Sydsverige och i 2- radskorn.

Biologi, infektion och symptom

Svampen överlever som ett vilmycel i kärnan och växer systemiskt med plantan då kärnan gror. Symptomen börjar först framträda i 3-5-bladsstadiet som vitgula, senare bruna strimmor längs hela mittnerven på flera blad. Angripna plantor ger starkt missbildade ax utan fullbildade kärnor. Strimmorna på bladen blir till slut mörkbruna till svarta och bladet rispas upp. I de döda partierna bildas rikligt med sporer. Dessa sprids med vind och regnstänk inom fältet och kan gro på fruktämnet och växa in i kärnanlaget, speciellt vid fuktig väderlek. Svampen utbildar här ett vilmycel där svampen kan överleva under lång tid, men påverkar inte i övrigt skörden eller kvaliteten i detta stadium. Först vid kärnans groning aktiveras vilmycelet och svampen kan utveckla symptom hos den nya plantan. I motsats till kornets bladfläcksjuka ger sporerna inga sekundära angrepp på bladen.

Motåtgärder

Cedomon liksom en värmemetod som är under utveckling har effekt mot smittan i utsädet.

Kontroll av förekomst

Strimsjuka bestäms rutinmässigt tillsammans med kornets bladfläcksjuka med Osmo-metoden (sidan 73). Testet kan dock inte skilja de båda svamparna åt. För en säker bedömning av strimsjuka måste utsädet sås i jord och symptomen avläsas. Detta kan i dagsläget ej beställas (sidan 74).

Förväxlingsrisk

Virussjukdomarna kornets strimmosaik, bromusmosaik och barley yellow mosaik ger gula strimmor på bladen och kan förväxlas med tidiga symptom av strimsjuka. Efter axgången då bladen rispas upp av strimsjuka kan man dock skilja dessa sjukdomar åt.

Tidiga symptom av strimsjuka på korn. (R. S.)

Strimsjuka hos vårkorn. (P. W.)

Övriga utsädesburna sjukdomar på korn

Hårdsot på korn

(Ustilago hordei)

Genom effektiv betning har hårdsot på korn nästan utrotats i Sverige. Under 1970-talet förekom en del hårdsot på Gotland. Svampen smittar kärnan vid tröskningen. Sporer som häftat vid kärnan gror vid sådden och infekterar groddplantan. Svampmycelet växer sedan systemiskt i plantan och sotax framträder vid axgången.

Hårdsot hos korn. Alla axets kärnor är omvandlade till sotsporer. (K-A. H.)

Fusarioser

Se under vete på sidan 24.

Axfusarios på korn. (G. C. N.)

Snömögel i höstkorn

Se under råg på sidan 38.

Höstkorn som skadats av snömögel. (P. W.)

Mjöldryga

Se under råg på sidan 36.

Sjukdomar på vete

Svenskt namn Latinskt namn/synonym Faktablad nr*) Sida Se under
Brunfläcksjuka Stagonospora (Septoria) nodorum 12 J 20  
Dvärgstinksot (höstvete) Tilletia contraversa 41 J 22  
Fusarioser Fusarium spp. - 24  
Mjöldryga1) Claviceps purpurea 18 J   Råg, sid. 38
Snömögel (höstvete) Microdochium nivale 34 J 30 Råg, sid. 36
Stinksot Tilletia caries 41 J 26  
Vetets bladfläcksjuka Drechslera tritici-repentis 90 J 28  
Vetets flygsot Ustilago tritici 96 J 30  

1) Ingen utsädesburen sjukdom. Sklerotier kan förekomma i utsädet.

*) För ytterligare information hänvisas till Faktablad om Växtskydd, som ges ut av SLU, Publikationstjänst, Box 7075, 750 07 Uppsala. Tel. 018-67 11 00.

Brunfläcksjuka

(Stagonospora nodorum, synonym Septoria nodorum)

Spridning av brunfläcksjuka

Förekomst och betydelse

Brunfläcksjuka är en allvarlig skadegörare i vete, men betydelsen av den utsädes- respektive markburna smittan är oklar. Kärninfektion medför låg kärnvikt, sämre grobarhet och uppkomst samt i höstvete minskad övervintringsförmåga. Såväl skadan på grödan som kärninfektionen varierar starkt mellan åren beroende på väderleken. Angrepp enbart på de lägre sittande bladen ger lite skada, medan angrepp på flaggblad och ax kan reducera skörden med 20-30%. Förutom vete kan svampen också angripa korn, råg, rågvete och flera gräs (bl.a. kvickrot, ängsgröe och losta).

Biologi, infektion och symptom

Svampen överlever både som mycel i kärnan och på infekterade växtrester i och på marken. På infekterade koleoptiler bildas bruna upphöjningar eller avgränsade fläckar. Senare uppträder på de nedre bladen gulbruna-bruna, ovala-långsträckta fläckar oftast omgivna av en gul zon. På höstvete kan man tidigt på våren hitta svampens sporhus (pyknidier) i fläckarna som små mörkbruna punkter nedsänkta i bladvävnaden. Vid fuktig väderlek (regn, dagg) tränger svampens sporer ut som ett rosafärgat slem. Genom regnstänk och mekanisk kontakt sprids sporerna till friska växtdelar, där nya angrepp kan starta. Det är dock sällan man hittar symptom på unga blad i stråskjutningsfasen, utan det är först runt axgången som svampen kan påvisas.

Svampen kan på samma sätt spridas upp till axet. Angreppen på skärmfjällen börjar som mörka streck som flyter ihop till mörkbruna fläckar. Svampen växer då också in i kärnan och medför härigenom skrumpna små kärnor.

Svampen har också ett sexuellt stadium (Phaeosphaeria nodorum) med ascosporer. Dessa kan spridas betydligt längre än konidierna och nyare rön antyder att dessa sporer spelar större roll för svampens spridning än som tidigare ansetts.

Motåtgärder

Smitta i marken kan överleva 18 månader, men betydelsen av mark- respektive utsädessmittan är oklar. Risken för angrepp tycks vara större på lätta jordar. En värme- och en bakteriell behandlingsmetod som är under utveckling har också effekt på utsädessmittan.

Kontroll av förekomst

Smittan bestäms rutinmässigt med pappersmetoden (sidan 72). Angripna plantor får bruna fläckar eller upphöjningar på koleoptilen och rötterna är förkortade. Vid Frökontrollen Mellansverige AB används Osmo-metoden (sidan 73) i viss mån parallellt. Infekterade kärnor omges av en blek ljusblå fluorescens vid UV-ljus med våglängden 360 m.

Förväxlingsrisk

Angrepp av brunfläcksjuka kan under stråskjutningen lätt förväxlas med andra s.k. bladfläcksvampar, som vetets bladfläcksjuka, svartpricksjuka samt en brunfläcksjukan närstående art Septoria avenae f. sp. triticea. Dessutom förekommer s.k. "fysiologiska" fläckar som är mycket svåra att skilja från brunfläcksjuka. När brunfläcksjukan bildat sporhus kan man genom symptom och sporer lättare skilja arterna åt.

Primärangrepp av brunfläcksjuka på koleoptil och strå av höstvete. (C. S.)

Angrepp av brunfläcksjuka på höstvete. (P. W.)

Brunfläcksjuka på veteax. (R. S.)

Symptom av brunfläcksjuka på vårveteblad. (P. W.)

Dvärgstinksot

(Tilletia contraversa)

Spridning av dvärgstinksot

Förekomst och betydelse

Dvärgstinksot är en allvarlig sjukdom i höstvete som kan leda till kassation av skörden. Angrepp av svampen noterades 1966 för första gången i svenska höstveteodlingar. Det var på Gotland, i norra Kalmar län och sydöstra Östergötland som angrepp uppträdde. Senare har angrepp noterats även i övriga delar av landet. Svampen kan också angripa råg och en del gräs, men saknar då betydelse. I Sverige har inte angrepp av dvärgstinksot konstaterats på vårvete.

Biologi, infektion och symptom

Svampen infekterar genom sporer som tillförts marken genom vindspridning eller utsäde. Sotsporerna av dvärgstinksot är ljusgroende och måste således ligga ytligt för att kunna gro och infektera. Normalt får man inga angrepp i den gröda som sås med smittat utsäde utan först när sporerna kommer till markytan senare kan de ge upphov till angrepp. Från sporen växer ut ett s.k. basidium med basidiesporer. Två sporer måste smälta samman för att svampen ska infektera groddplantan. Efter infektionen växer svampen systemiskt i plantan och omvandlar kärnorna till sotmassor. I samband med tröskningen smittas skörden med sotsporer som också sprids med vinden i det egna fältet och till angränsande fält. Sporerna kan behålla sin infektionsförmåga i marken i över tio år. Starkaste angreppen uppträder då luftens medeltemperatur 11-50 dagar efter sådd varit 6C. Ett tjockt och långvarigt snötäcke medför också starka angrepp. Symptomen börjar uppträda under stråskjutningen, då plantorna uppvisar en onormal bestockning och angripna strån är starkt förkortade. Säkra symptom på axen med sillakelukt och svartfärgning av kärninnehållet kommer fram någon vecka efter axgången. I övrigt är symptomen lika som för stinksot.

Motåtgärder

En värmebehandlingsmetod som är under utveckling har också effekt mot smittan på utsädet. Observera att dvärgstinksot inte är utsädesburen, men genom utsädet kan sporer tillföras marken och senare ge upphov till angrepp.

Sotsporer sprids vid tröskningen till angränsande fält. Informera därför grannar så att de kan vidta lämpliga åtgärder.

Kontroll av förekomst

För prover insända av lantbrukare måste analys begäras separat. På certifieringsprov undersöks sporförekomsten rutinmässigt med tvättmetoden (sidan 73). Antalet sotsporer anges per gram kärna. Om dvärgstinksot förekommit i närheten bör eget utsäde undersökas.

För kontroll av egen skörd eller inköpt foder kan man undersöka sporförekomst genom att skaka cirka 50 gram kärna i 0,5 dl vatten med en liten droppe diskmedel. Sila av vattnet i ett glas och låt stå i ett par timmar. Häll försiktigt av det mesta av vätskan utan att bottensatsen grumlas upp. Rör om och undersök i mikroskop om sporer förekommer (se bild på sidan 27). I test vid SLU kunde sporer påvisas ner till 100 sporer per gram kärna. Detta motsvarar ungefär den spormängd man får av en sotkärna på 50 kg vete.

Förväxlingsrisk

Symptomen på axen liksom lukten är samma som för stinksot. Vid stinksot är plantan dock normalt bestockad och angripna strån av normal längd.

Angrepp av dvärgstinksot på obetat Kosackvete. Notera de kortvuxna veteplantorna.(P. W.)

Dvärgstinksot hos höstvete. De bruna sporsamlingarna syns bl.a. på det högra axets nedre del. (P. W.)

Dvärgstinksotangripet höstvete tröskat med hög stubbhöjd, varvid angripna ax inte kommit med i skördad vara. (P. W.)

Se också bild på sporer på sidan 27 och 68.

Fusarioser

(Fusarium culmorum, F. avenaceum, F. poae)

Spridning av fusarioser

Förekomst och betydelse

Utsäde kan ibland bli starkt infekterat av Fusarium-arter. De arter som är vanligast i Sverige är F. culmorum, F. avenaceum och F. poae. I vårstråsäden kan även snömögelsvampen räknas in i denna grupp, då dess symptom och skadegörelse är likartad. I Sverige har vi begränsad erfarenhet av den betydelse dessa svampar har som utsädesburen smitta. Litteraturen ger olika uppgifter om svamparnas skadegörelse. I ett fåtal fältförsök med starkt smittade partier av vårkorn och höstvete medförde utsädesbetning liten effekt på uppkomst och skörd. I praktiken har låg grobarhet noterats för starkt Fusarium-smittade vårvetepartier. Svamparna förekommer allmänt i marken och det syns som marksmitta ger de allvarligaste skadorna genom rot- och stråbasangrepp. Starka och tidiga axangrepp ger låg kärnvikt. Vissa Fusarium-arter bildar mykotoxiner som kan vara skadliga i föda och foder.

Biologi, infektion och symptom

Utsädessmitta ger brunfärgning av koleoptil och frörötter på groddplantor. Ibland dör groddplantorna innan de når markytan. Plantorna kan också infekteras från växtrester och långlivade sporer s.k. klamydosporer i marken. Observationer antyder ett svagt samband mellan utsädessmittan och kärnsmittan som sker senare under säsongen. Sporer sprids främst med regnstänk vid varm och fuktig väderlek från infekterade plantor eller marken. Bladfläckar orsakade av Fusarium-arter eller snömögel rapporteras sällan. Speciellt på gulnade bladslidor kan man hitta Fusarium-sporer. Svamparna tycks också kunna växa symptomlöst i plantan.

Vid fuktig väderlek kan sporer som hamnar på axet orsaka kärninfektioner. Kärnorna är mest mottagliga för infektion under blomningen. Mycket tyder på att svamparna via ståndarna växer in i kärnan. Även under mognaden kan kärnorna infekteras speciellt vid liggsäd och fuktiga förhållanden. Stark axinfektion kan speciellt i vete orsaka partiell vitaxighet, där kärnorna inte utvecklas eller är dåligt matade. Vid fuktig väderlek framträder ofta en rosa färgton och med lupp kan man se svamparnas sporhopar.

Motåtgärder

En bakteriemetod för utsädesbetning under utveckling har visat god effekt. Effekten av växtföljd och odlingsteknik varierar i olika undersökningar. Olika former av stress (torka, frost) på plantorna gynnar angrepp.

Kontroll av förekomst

Smittan analyseras rutinmässigt med pappersmetoden (sidan 72). På angripna plantor är rötterna brunt missfärgade och förkortade. Ibland växer också ett vitt-svagt rosa mycel ut på koleoptil och rötter. I resultatet anges summan av Fusarium spp. och snömögel. För att skilja Fusarium-arterna åt fordras att svamparna bildar sporer. Ett sätt är att lägga koleoptiler eller stråbaser på fuktigt filtrerpapper. F. avenuceum ger vid Osmo-analysen en gulgrön fluorescens vid belysning med UV-ljus av våglängden 360 m (sidan 73). Genom odling på specialagar kan Fusarium-infektion på kärnan avslöjas.

Förväxlingsrisk

Missfärgning av stråbasen kan också orsakas av Bipolaris på korn och stråknäckarsvampen och rotdödare på vete. Symptomen av snömögel på axen liknar fusarioser. Jästsvampar kan ge rosa färg på ax och strå, men då saknas Fusarium-svamparnas sporhopar.

Tidiga angrepp i början av juni av stråfusarios på höstvete. (P. W.)

Stråfusarios på höstvete. (G. C. N.)

Axfusarios på höstvete. (K-A. H.)

Fusarium-angrepp på bladslidor av höstvete. (P. W.)

Angrepp av stråfusarios på havre, vilket medfört att plantorna brådmognar. (K-A. H.)

Fusarium. Sporodochier (sporhopar) på del av stråbas som legat några dagar i fuktig kammare. (C. S.)

Sporer av Fusarium avenaceum. Sporerna är vanligen 45-65 m långa. (C. S.)

Stinksot

(Tilletia caries)

Spridning av stinksot. Tillägg till originalet: Tröskbilden nederst i stinksotets livscykel visar förhållandena vid dvärgstinksot

Förekomst och betydelse

Stinksot är en mycket allvarlig sjukdom i höstvete men kan angripa vårvete, råg och ett flertal gräs. Svampen är vanligare vissa år p.g.a. betingelserna vid grödans uppkomst. Förekomst av sotsporer i skörden medför en lukt liknande sillake och kan orsaka att partiet ej får levereras, dvs. totalförlust. Svampen producerar en ohälsosam substans (trimetylamin) som gör att en viss försiktighet bör iakttas då starkt smittat utsäde används som foder.

Biologi, infektion och symptom

Svampen infekterar den uppväxande plantan i huvudsak från sporer på utsädet, men infektion kan också ske från friliggande sporer i marken. Studier under en lång följd av år visade att de starkaste angreppen förekom då luftens medeltemperatur under de första två veckorna efter sådd var 5-6C, vilket gör att vårvete normalt angrips i liten utsträckning. Efter infektionen på groddplantstadiet växer svampen systemiskt inne i plantan. Vid bildningen av småaxen tränger svampens mycel in i kärnanlagen och vid kärnmognaden har kärnans innehåll omvandlats till sotsporer. I regel är samtliga kärnor i ett ax angripna och innehåller då omkring 5-10 miljoner sporer. Vid tröskningen slås sotkärnorna sönder och sporerna fastnar på de friska kärnorna men hamnar också på marken, där de kan behålla sin infektionsförmåga i mer är 10 år. Man bör också tänka på att sporerna kan bibehålla sin infektionsförmåga efter passage genom djuren och tillföras marken genom stallgödsel.

Symptom på plantan kommer först fram i mjölkmognadsstadiet, då infekterade ax får en blågrön färg och gulnar senare än friska. Strået på angripna ax är också något kortare än hos friska.

Motåtgärder

De odlingstekniska åtgärderna är dock otillräckliga för att bekämpa sjukdomen i praktisk odling.

Certifierat utsäde med över 1 000 sporer per gram måste betas och i obetat utsäde tillåts inga sporer.

Sotsporer sprids vid tröskningen till angränsande fält. Informera därför grannar så att de kan vidta lämpliga åtgärder.

Kontroll av förekomst

För prov insända av lantbrukare måste separat analys begäras. Sporförekomsten undersöks med tvättmetoden (sidan 73) rutinmässigt på certifieringsprov av höstvete, men måste begäras separat för vårvete.

För kontroll av egen skörd eller inköpt foder kan man undersöka sporförekomst genom att skaka cirka 50 gram kärna i 0,5 dl vatten med en liten droppe diskmedel. Sila av vattnet i ett glas och låt stå i ett par timmar. Häll försiktigt av det mesta av vätskan utan att bottensatsen grumlas upp. Rör om och undersök i mikroskop om sporer förekommer. I test vid SLU kunde sporer påvisas ner till 100 sporer per gram kärna. Detta motsvarar ungefär spormängden av 1 sotkärna på 50 kg vete. Undersökningen kräver viss vana och kunskap om sporers utseende och storlek, då förväxlingsrisk finns.

Förväxlingsrisk

Stinksot kan förväxlas med dvärgstinksot, men angripna strån är då starkt förkortade.

Stinksot på höstvete. (K-A. H.)

Stinksotangripet höstveteax. (K-A. H.)

Stinksotangripna vetekärnor till vänster och friska till höger. (K-A. H.)

I den högra skålen är vetekärnorna starkt smittade av stinksot. Kärnorna är skördade från ett höstvetefält som såtts med utsäde från den vänstra skålen. (K-A. H.)

Sporer av dvärgstinksot, ca 0,02 mm. (K-F. B.)

Sporer av stinksot, ca 0,018 mm. (K-F. B.)

Vetets bladfläcksjuka

(Drechslera tritici-repentis)

Spridning av vetets bladfläcksjuka

Förekomst och betydelse

Sjukdomen är vanlig i vete och har observerats i större utsträckning under de sista 10-15 åren. Om detta beror på att vi tidigare förväxlat bladfläcksjuka med brunfläcksjuka eller s.k. fysiologiska fläckar eller om en faktisk ökning skett är oklart. Starka angrepp på bladverket medför tidig nedvissning och därmed sänkt skörd, som vid starka angrepp kan minska med mer än 1 000 kg/ha.

Biologi, infektion och symptom

Svampen infekterar grödan främst genom infekterade växtrester i marken, men också via utsäde. Förutom vete kan också råg, rågvete och gräs t.ex. kvickrot angripas. Den utsädesburna smittan yttrar sig som en brun längsgående strimma på koleoptilen och/eller bruna nekrotiska fläckar på första bladet. Den utsädesburna smittan anses ha liten betydelse, men kan hålla kvar smittan i fältet. På infekterade plantrester bildar svampen under hösten/vintern sitt sexuella stadium i form av perithecier. Tidigt på våren är ascosporerna mogna och vid fuktigt väder sprids de i huvudsak inom fältet. Lyckade infektioner ger upphov till små rektangulära mörkbruna fläckar ofta med ett ljust centrum (fönsterfläckar). Senare bildas konidier i den nekrotiserade bladvävnaden runt fläcken, och de kan spridas över relativt långa avstånd. Infektionen av kärnan tycks ske med konidier i ett relativt sent stadium av plantans utveckling.

Motåtgärder

Utsädessmittan anses ha liten betydelse för angreppen i fält, men bidrar troligen till att hålla kvar smittan i marken.

Kontroll av förekomst

Smittan bestäms inte separat i sundhetsanalysen. Om infektion upptäcks med pappersmetoden anges dock smittan på analysbeviset.

Infektion av kärnan kan påvisas med Osmo-metoden (sidan 73). Runt infekterade kärnor bildas en röd fläck som ger en orangeröd fluorescens vid belysning med UV-ljus, med våglängden 360 m. Också vid pappersmetoden bildas en röd fläck runt infekterade kärnor.

Förväxlingsrisk

Fläckar på bladen kan lätt förväxlas med brunfläcksjuka, svartpricksjuka och/eller s.k. fysiologiska bladfläckar, speciellt under stråskjutningen. Troligen kan angrepp av vetets bladfläcksjuka bana väg för bl.a. angrepp av brunfläcksjuka så att båda sjukdomarna kan förekomma tillsammans och försvåra diagnosen.

Primärangrepp av vetets bladfläcksjuka på vårvete. Symptomen framträder som brunaktigt missfärgade koleoptiler. (P. W.)

Vetets bladfläcksjuka. Primärangrepp på nedersta bladet. (C. S.)

Sekundära angrepp av vetets bladfläcksjuka på höstveteblad. (P. W.)

Tidiga angrepp i maj av vetets bladfläcksjuka på höstvete. (P. W.)

Övriga utsädesburna sjukdomar på vete

Vetets flygsot2

(Ustilago tritici)

Veteflygsot förekommer sällan i dag. Biologi, infektion och skadegörelse är samma som för flygsot på korn (se sidan 14).

Vetets flygsot på vårvete. (K-A. H.)

Mjöldryga

Se under råg på sidan 36.

Mjöldrygor i veteax. (K-A. H.)

Snömögel

Se under råg på sidan 38.

Snömögel på höstveteplanta. Ett svagt angrepp tidigt på våren kan plantan överleva. Notera den distinkta fläcken på bladet. (P. W.)

Sjukdomar på havre

Svenskt namn Latinskt namn/synonym Faktablad nr*) Sida Se under
Flygsot Ustilago avenae 94 J 32  
Fusarioser Fusarium spp. - 34 Vete, sid. 24
Havrens bladfläcksjuka Drechslera avenae 87 J 33  

*) För ytterligare information hänvisas till Faktablad om Växtskydd, som ges ut av SLU, Publikationstjänst, Box 7075, 750 07 Uppsala. Tel. 018-67 11 00.

Havrens flygsot3

(Ustilago avenae)

Spridning av havrens flygsot. . Tillägg till originalet: Bladet på nedersta havreplantan i flygsotets livscykel ska inte ha röda fläckar

Förekomst och betydelse

Före utsädesbetningens genombrott var flygsot på havre vanligt. Genom kvicksilverbetningen minskade angreppen starkt och har sedan hållits under kontroll genom betning av grundutsädena med specialmedel. Under senare år har svampen åter ökat, då de vanliga betningsmedlen har svag effekt. Skördeförlusten blir ungefär lika stor i procent som andelen angripna vippor. Det är dock ovanligt att frekvenserna i fält överstiger 2 vippor per m2 (~0,5%).

Biologi, infektion och symptom

Sjukdomen orsakas av en svamp som omvandlar kärnorna till svarta sotmassor - sporer. Vid blomningen sprids huvuddelen av sporerna med vinden till angränsande friska plantor, där de tränger in mellan blomfjällen. Vissa sporer gror och bildar ett vilmycel medan andra förblir ogrodda. Vid tröskningen kan kvarvarande sporer i vipporna också komma innanför fröskalen. I samband med kärnans groning på våren aktiveras vilmycelet och sporer gror ut till ett basidium med basidiesporer. Två olika basidiesporer smälter samman och infekterar den framväxande koleoptilen och måste ha etablerat sig innan första bladet bryter genom denna. Svampen växer sedan systemiskt i plantan och ombildas under kärnbildningen till sporer. Angreppen känns lätt igen på att kärnorna omvandlats till brunsvarta spormassor.

Motåtgärder

De vanliga betningsmedlen har svag effekt mot svampen. En värmebehandlingsmetod som är under utveckling har också effekt.

Kontroll av förekomst

För prov som lantbrukare sänder in måste separat analys begäras. Sporförekomst bestäms med tvättmetoden (sidan 73). Havreflygsotsporerna anges som antal per gram kärna. Vid mer än 200 sporer per gram måste grundutsädet betas med effektivt preparat och för bruksutsäde rekommenderas betning vid mer än 500 sporer per gram.

Förväxlingsrisk

Flygsot på havre kan inte förväxlas med någon annan sjukdom.

Flygsot hos havre. Kärnorna och skärmfjällen är omvandlade till bruna spormassor. (P. W.)

Havrens bladfläcksjuka

(Drechslera avenae)

Spridning av havrens bladfläcksjuka

Förekomst och betydelse

Svampen är vanligt förekommande på utsädet. Normalt blir bladfläckangreppen i grödan måttliga till små och uppträder i regel sent under växtsäsongen. I områden med hög andel havre i växtföljden och fuktigt klimat kan svampen vissa år ge skador som motiverar en bekämpning.

Biologi, infektion och symptom

Svampen kan förutom havre också angripa gräs som losta, hundäxing och tåtel, men detta anses inte ha någon större betydelse för svampens överlevnad. Biologin överensstämmer med den för kornets bladfläcksjuka. Svampen sprids från både utsäde och infekterade skörderester i marken. På groddplantorna ger utsädessmittan upphov till primärsymptom i form av en gulbrun missfärgning eller strimma på koleoptilen. På första och ibland andra bladet bildas fläckar eller en rödbrun strimma längs mittnerven eller i bladkanten. Starkt angripna plantor dör ofta på ett tidigt stadium. Från primärangripna plantor och infekterade skörderester infekteras nya blad med sporer. Svampen är dock relativt långsam i sin spridning. Sekundära bladfläckar är rödbruna, långsträckta och omgivna av en purpurfärgad kantzon. Sporer infekterar också kärnorna, där svampen överlever som ett vilmycel i kärnans yttre delar.

Motåtgärder

Flera av de vanliga betningsmedlen har svag effekt på smittan. Fortin anges f.n. ha bäst effekt.

Kontroll av förekomst

Smittan bestäms rutinmässigt i sundhetstestet genom Osmo-metoden (sidan 73). Där angripna kärnor legat bildas en violett fläck. För att fläckarna ska framträda tydligare bör skålarna efter fuktningen med natriumhydroxid stå några minuter innan avläsningen.

Förväxlingsrisk

De sekundära bladfläckarna kan förväxlas med angrepp av Septoria avenae var. avenae och ibland med bakteriesjukdomen Pseudomonas syringiae var. coronafasciens.

Primärsymptom av bladfläcksjuka på havre. (P. W.)

Sekundära angrepp av bladfläcksjuka på havre. (K-A. H.)

Övriga sjukdomar på havre

Fusarios

(Fusarium spp.)

Se under vete på sidan 24.

Angrepp av stråfusarios på havre medför att plantorna brådmognar. (K-A. H.)

Sjukdomar på råg och hybridråg

Svenskt namn Latinskt namn/synonym Faktablad nr*) Sida Se under
Fusarioser Fusarium spp. -   Vete, sid. 24
Snömögel Microdochium (Fusarium) nivale 34 J 36  
Mjöldryga1) Claviceps purpurea 18 J 38  
Stråsot Urocystis occulta - 39  

1) Ingen utsädesburen sjukdom. Sklerotier kan förekomma i utsädet.

*) För ytterligare information hänvisas till Faktablad om Växtskydd, som ges ut av SLU, Publikationstjänst, Box 7075, 750 07 Uppsala. Tel. 018-67 1100.

Snömögel

(Microdochium nivale, syn. Fusarium nivale, Gerlachia nivalis)

Spridning av snömögel

Förekomst och betydelse

Svampen infekterar plantorna både från smitta på utsädet och växtrester av stråsäd i marken. All höstsäd och flera vallgräs kan angripas. Skadorna är normalt starkast i råg medan angrepp i höstkorn är mindre vanligt. Snömögel uppträder speciellt under år med långvarigt snötäcke, särskilt om det ligger på otjälad eller svagt tjälad mark. Även vid tidig sådd och kraftigt utvecklad höstsäd kan skadorna bli betydande. Skadorna kan bli så stora att höstsäden helt utvintrar och måste sås om med en vårgröda. I försök med betning av snömögelsmittat utsäde under perioden 1966-1982 gav betningen i medeltal en merskörd av drygt 500 kg/ha.

Biologi, infektion och symptom

Snömögelsvampen kan förekomma som sporer, mycel inväxt i kärnan eller på infekterade växtrester i marken. När kärnan gror växer även mycelet ut och infekterar groddplantan, där koleoptil och rötter brunfärgas. Vid stark infektion kan plantan dö innan den kommit upp. Plantor kan under hösten - vintern också infekteras från smittade växtrester i marken. Under snötäcket växer svampen på plantan och efter snösmältningen kan man på döda plantor eller plantdelar finna svampens mycel och rosa sporhopar. Dessa sitter i rader längs bladnerverna och kan ses i lupp. De döda bladen ligger tätt tryckta till marken och är oftast hopklibbade. Senare under stråskjutningen kan man på överlevande plantor hitta svampens sexuella stadium på de nedre bladslidorna som gråfärgas. Såväl konidier som ascosporer sprids med vind och regnstänk upp till axen där kärnorna infekteras, främst under blomningen. Även vårstråsäden infekteras av svampen (sidan 24). Där leder dock utsädessmittan vanligen bara till minskad grobarhet och uppkomst, men bidrar till att behålla smittan i marken.

Motåtgärder

En värmebehandlingsmetod som är under utveckling har effekt. Vid kraftig utveckling av grödan, halmrester i markytan, kan sprutning också vara aktuell.

Kontroll av förekomst

Vid sundhetsanalysen undersöks rutinmässigt smittan enligt pappersmetoden (sidan 72). På angripna plantor blir rötterna brunfärgade och förkortade. Ett vitt glest mycel kan också förekomma. Flera Fusarium-arter ger liksom snömögel likartade symptom och smittan anges därför som summan av dem.

Förväxlingsrisk

Utvintringsskador orsakade av trådklubba och stråknäckarsvampen liksom vatten- och frostskador kan förväxlas med snömögel. Trådklubban har en mer gråaktig färg och svampens sklerotier kan hittas som små bruna-svarta kulor på bladen. Stråknäckarsvampen bruna plantor med hopsnörda blad. Vatten och frostskador ger en vit till gulaktig "urvattnad" färg. I axen kan både Fusarium och snömögel bilda rosafärgade sporhopar, där arterna endast kan skiljas åt genom mikroskopering.

Höstråg på våren som är angripet av snömögel.(K-A. H.)

Höstråg på våren som är skadat av snömögel. (R. S.)

Höstkorn skadat av snömögel. (P. W.)

Snömögel på höstveteplanta. Plantan kan överleva ett svagt angrepp tidigt på våren. Notera den distinkta fläcken på bladet. (P. W.)

Mjöldryga

(Claviceps purpurea)

Spridning av mjöldryga. Tillägg till originalet: I mjöldrygans livscykel ska översta bildtexten lyda: Fruktkroppar växer ut från mjöldryga, varifrån sporer sprids med vinden

Förekomst och betydelse

Mjöldryga är ingen utsädesburen sjukdom, men dess överlevnadsorgan, mjöldrygorna (sklerotierna), kan förekomma i utsädet vilket kontrolleras vid certifiering. Svampen kan angripa alla sädesslagen och många gräs. Arter och sorter med öppen blomning, speciellt råg/hybridråg och 6-radskorn, är mest utsatta för infektion. Mjöldrygor uppträder vissa år i högre frekvenser än normalt. Avkastningsmässigt betyder angreppen lite, men de gifter som finns i mjöldrygorna kan medföra förgiftningar eller störningar när säden används som foder. Hästar är speciellt känsliga. Mängden mjöldrygor eller dess gift kan minska skördens värde som utsäde, foder och brödspannmål.

Biologi, infektion och symptom

Svampen orsakar att s.k. mjöldrygor utvecklas i stället för normala kärnor hos gräsen. Mjöldrygorna är svampens förökningskroppar (sklerotier). Från en mjöldryga växer vid lämpliga betingelser hattsvampsliknande strukturer ut. I dess röda topp bildar svampen sitt sexuella stadium i små behållare, perithecier, med ascosporer. Dessa sprids med vinden i beståndet. Om en spor landar på märket av en obefruktad gräsblomma kan den gro och svampens mycel växa in i fröanlaget. På infekterade blommor bildar svampen efter några dagar rikligt med vegetativa sporer och en sötaktig vätska, honungsdagg. Denna kan med insekter, vind och regn spridas till nya obefruktade gräsblommor. Senare bildar svampen ett kraftigare mycel som omvandlar fröanlaget till en sklerotie, mjöldryga. Normalt är mjöldrygorna mörkfärgade och betydligt större än kärnorna samt sticker ut från axet eller vippan.

Motåtgärder

Mjöldrygor gror inte det år de sås, eftersom de behöver en köldperiod på ca 6 veckor för att aktiveras.

Kontroll av förekomst

Antalet mjöldrygor räknas på 1 kg. Det antal som tillåts för certifiering varierar för art och utsädesklass mellan 2 per kg (havre, korn) och 8 per kg (råg/hybridråg i lägsta klass).

Förväxlingsrisk

Mjöldryga kan inte förväxlas med någon annan sjukdom.

Mjöldrygor i rågax. (K-A. H.)

Övriga utsädesburna sjukdomar på råg och hybridråg

Stråsot på råg

(Urocystis occulta)

Genom effektiv betning har stråsot på råg nästan utrotats i Sverige. Stråsot har inte påträffats under lång tid. Svampen smittar kärnan vid tröskningen. Sporer som häftar vid kärnan gror vid sådden och infekterar groddplantan. Svampmycelet växer sedan systemiskt i plantan och blygrå strimmor på strået, som är spormassor täckta av överhuden, framträder i ett senare stadium.

Stråsot på höstråg. Notera angreppet på hela strået. (P. W.)

Fusarioser

Se under vete på sidan 24.

Axfusarios på råg. (K-A. H.)

Sjukdomar på rågvete

Svenskt namn Latinskt namn Faktablad nr*) Se under
Snömögel Microdochium (Fusarium) nivale 34 J Råg, sid. 36
Brunfläcksjuka Stagonospora (Septoria) nodorum 12 J Vete, sid. 20
Fusarioser Fusarium spp. - Vete, sid. 24
Vetets bladfläcksjuka Drechslera tritici-repentis 90 J Vete, sid. 28
Mjöldryga1) Claviceps purpurea 18 J Råg, sid. 38

1) Ingen utsädesburen sjukdom. Sklerotier kan förekomma i utsädet.

*) För ytterligare information hänvisas till Faktablad om Växtskydd, som ges ut av SLU, Publikationstjänst, Box 7075, 750 07 Uppsala. Tel. 018-67 1100.

Övriga utsädesburna sjukdomar på rågvete

Brunfläcksjuka

Se under vete på sidan 20.

Brunfläcksjuka på rågvete. (P. W.)

Mjöldryga

Se under råg på sidan 38.

Vetets bladfläcksjuka

Se under vete på sidan 28.

Fusarioser

Se under vete på sidan 24.

Axfusarios på rågvete. (P. W.)

Snömögel

Se under råg på sidan 36.

Sammanställning av fakta om utsädesburna sjukdomar i stråsäd
Sjukdom Infektionstidpunkt
för kärnan
Lokalisering i
kärnan
Spridning i
plantan
Gynnas av
Korn        
Strimsjuka blomning fröskal, vilmycel systemiskt kall vår
Bladfläcksjuka kärnfyllnad-mognad fröskal, vilmycel sekundärt kall vår,
regnig sommar
Bipolaris kärnfyllnad-mognad fröskal, vilmycel, sporer sekundärt varm vår
Fusarios kärnfyllnad-mognad fröskal, vilmycel sekundärt regnigt väder,
speciellt vid
blomning
Flygsot blomning embryo, vilmycel systemiskt kyligt vid
blomning
Hårdsot tröskning sporer på kärnan systemiskt  
Havre        
Bladfläcksjuka kärnfyllnad-mognad fröskal, vilmycel sekundärt kall vår, regnig
sommar
Flygsot blomning + tröskning sporer, vilmycel innanför fröskal systemiskt  
Fusarios kärnfyllnad-mognad fröskal, vilmycel sekundärt regnigt väder,
speciellt vid
blomning
Vårvete        
Brunfläcksjuka kärnfyllnad-mognad kärnans yttre delar, vilmycel sekundärt regnigt väder
Bladfläcksjuka kärnfyllnad-mognad fröskal, vilmycel sekundärt regnigt väder
Stinksot tröskning sporer på kärnan systemiskt kall vår
Flygsot blomning embryo, vilmycel systemiskt kallt, regn vid
blomning
Fusarios kärnfyllnad-mognad fröskal, vilmycel sekundärt regnigt väder,
speciellt vid
blomning
Höstvete        
Brunfläcksjuka kärnfyllnad-mognad kärnans yttre delar, vilmycel sekundärt regnigt väder
Bladfläcksjuka kärnfyllnad-mognad fröskal, vilmycel sekundärt regnigt väder
Fusarios kärnfyllnad-mognad fröskal, vilmycel sekundärt regnigt väder,
speciellt vid
blomning
Snömögel blomning, mognad kärnans yttre delar, vilmycel sekundärt snötäcke i minst
2 månader
regn vid blomning
Stinksot kärnan kontamineras
vid tröskning, plantan
infekteras vid groning
sporer på kärnan systemiskt kall höst
Dvärgstinksot plantan infekteras
vid groning
sporer på kärnan tillförs marken systemiskt kall höst
Råg/rågvete        
Brunfläcksjuka kärnfyllnad-mognad kärnans yttre delar, vilmycel sekundärt regnigt väder
Fusarios kärnfyllnad-mognad fröskal, vilmycel sekundärt regnigt väder,
speciellt vid
blomning
Snömögel blomning, mognad kärnans yttre delar, vilmycel sekundärt snötäcke i minst
2 månader
regn vid blomning

Smittans lokalisering i stråsädeskärnan

Kärna i genomskärning

(Skiss efter Bayer)

Sjukdomar och skadedjur på oljeväxter

Svenskt namn Latinskt namn/synonym Faktablad nr*) Sida
Svartfläcksjuka Alternaria brassicae,    
  A. brassicicola 26 J 46
Torröta Phoma lingam - 47
Jordloppor Phyllotreta spp. 45 J 48
Rapsjordloppa Psylliodes chrysocephala 45 J 48

*) För ytterligare information hänvisas till Faktablad om Växtskydd, som ges ut av SLU, Publikationstjänst, Uppsala. Tel. 018 - 67 11 00.

Svartfläcksjuka

(Alternaria brassicae och A. brassicicola)

Sporsamlingar av Alternaria på rapsfrö, som legat på fuktig kammare några dagar, (C. S.)

Sporer av Alternaria brassicae i 100-150 m långa. (C. S.)

Förekomst och betydelse

Den utsädesburna smittan har underordnad betydelse för svampens överlevnad, men större betydelse för grobarhet och uppkomst.

Angrepp förekommer varje år, men endast fuktiga år blir skadorna betydande. Speciellt om infektionen sker i slutet av blomningen kan förlusterna uppgå till 25-50% genom att skidorna brådmognar och fröna drösar.

Biologi, infektion och symptom

Sjukdomen orsakas av två svampar ur släktet Alternaria. Svamparna kan angripa både odlade och vilda korsblomstriga växter och enligt utländska uppgifter också svinmålla och åkervinda. Smittan sprids med såväl utsäde som med smittade växtrester. På infekterade plantdelar och växtrester bildar svamparna rikligt med konidier då fuktigheten överstiger 90% under 12-14 timmar. Värmekravet är högre för A. brassicicola, varför A. brassicae är den dominerande arten i Sverige. Sporerna kan spridas med regnstänk inom fältet och över stora avstånd då grödan torkat upp. Vid hög fuktighet gror sporerna och groddslangarna tränger in genom klyvöppningar. Unga infektioner syns som små runda svartbruna fläckar på blad, stjälkar och skidor, men äldre nekroser blir gråaktiga och får ett mönster av koncentriska ringar. I angripen vävnad bildas rikligt med sporer som kan ge upphov till nya infektioner.

Motåtgärder

Betning mot enbart svampsjukdomar av oljeväxtfrö är ovanlig men svampmedel kan tillsättas vid betning mot insekter.

Kontroll av förekomst

Smittan undersöks genom att lägga 2 x 50 frön på filtrerpapper mättade med vatten vid 20C i 7 dagar. På angripna plantor orsakar svampen svarta strimmor på stjälken. Sporer kan ses med preparermikroskop.

Förväxlingsrisk

Svartfläcksjuka kan inte förväxlas med andra sjukdomar.

Rapsskidor med angrepp av svartfläcksjuka. (R. S.)

Höstrybsblad angripna av svartfläcksjuka på hösten. (P. W.)

Rapsstjälkar och -skidor angripna av svartfläcksjuka. (R. S.)

Torröta

(Phoma lingam)

Torröta är i liten utsträckning utsädesburen. Den viktigaste smittkällan utgörs av infekterade växtrester. Angreppen är vanligare i Syd- än i

Mellansverige. Skador på rothalsen kan leda till stjälkbrytning. Oftast behövs någon skada t.ex. av insekter för infektioner.

Torrfläcksjuka på rapsstjälk. Notera de svarta sporhusen. (G. C. N.)

Sporhus av torrfläcksjuka på rapsblad. (G. C. N.)

Angrepp av torröta på nedre delen av rapsstjälk. (G. C. N.)

Skadedjur på oljeväxter som motverkas med betning

Jordloppor

(Phyllotreta spp.)

Rapsjordloppan

(Psylliodes chrysocephala)

Larvskador av rapsjordloppan på höstraps. (R. S.)

Rapsjordloppa. (R. S.)

Vårrybsplanta starkt angripen av jordloppor. (P. W.)

Förekomst och betydelse

Jordloppor som skadar våroljeväxter är i huvudsak ett problem i östra Mellansverige. I försök på 80-talet ökade oljeskörden med i medeltal 7% efter en betning av utsädet.

Rapsjordloppan som skadar höstoljeväxter har störst betydelse i Sydsverige, men kan ibland även utgöra problem i Öster- och Västergötland. Vid starka angrepp kan den orsaka så stor skada att omsådd behövs.

Biologi och skadebild

Jordlopporna överlever som fullbildade insekter på skyddade platser. I slutet av maj söker sig jordlopporna till nysådda fält, där de äter på groddplantornas hjärtblad (fönstergnag). Speciellt om oljeväxterna utvecklas långsamt t.ex. av torka kan skadorna döda plantorna och ge glesa bestånd. Äggläggningen sker i maj-juni i marken. Larverna lever på oljeväxternas rötter, men påverkar inte tillväxten. De förpuppas i marken och de nya insekterna kommer normalt fram i augusti. Jordlopporna utgör inget hot för höstoljeväxterna.

Rapsjordloppan överlever som larv i den nedre delen av höstoljeväxternas stjälk. På våren lämnar de värdväxten och förpuppas i marken där nya fullbildade djur kläcks i juni. De är inaktiva under sommaren och aktiveras igen i slutet av augusti-början av september. De flyger in till nysådda höstoljeväxtfält och lever på unga plantor ett tag. Äggläggning sker i marken och äggen kläcks efter ca 20 dagar. Larverna äter sig in i bladskaft och stjälkar. Skadorna orsakar minskad vinterhärdighet och vid starka angrepp kan tillväxtpunkten skadas så att ingen blomställning utvecklas.

Motåtgärder

Jordloppor:

Rapsjordloppa:

Angrepp av jordloppa på ung vårrybsplanta. Utsädesfröet betat. (P. W.)

Sjukdomar på potatis

Svenskt namn Latinskt namn Faktablad nr*) Sida
Blåsskorv Polyscytalum pustulans 27 J, 77 J 58
Fusarium-röta Fusarium solani var. coeruleum 38 J 51
Lackskorv/Groddbränna/Filtsjuka Rhizoctonia solani 28 J 50
Ljus ringröta Clavibacter michiganensis
subsp. sepedonius
52 J 56
Mörk ringröta Ralstonia solanacearum 52 J 56
Nätskorv Streptomyces sp. 51 J 58
Phoma-röta Phoma foveata 48 J 51
Potadsbladmögel Phytophthora infestans 39 J 52
Potatisviroser   40 J, 82 J, 101 J 55
Pulverskorv Spongospora subteranea 56 J, 77 J 57
Silverskorv Helminthosporium solani 19 J, 77 J 58
Stjälkbakterios Erwinia carotovora subsp. atroseptica 29 J 54
Vanlig skorv Strepomyces scabies 51 J 57

*) För ytterligare information hänvisas till Faktablad om Växtskydd, som ges ut av SLU, Publikationstjänst, Uppsala. Tel. 018-67 11 00.

Lackskorv/Groddbränna/Filtsjuka

(Rhizoctonia solani)

Lackskorv. (K-A. H.)

Filtsjuka på potatisplanta. (K-A. H.)

Luftknölar indirekt orsakade av groddbränna. (P. W.)

Potatisgroddar starkt angripna av groddbränna. (R. S.)

Angrepp av groddbränna på rötter hos potatis. (K-A. H.)

Förekomst och betydelse

Lackskorv, som är svampens överlevnadsorgan, förekommer vanligt på potatisknölar. Den har liten betydelse för potatisens kvalitet och lagringsduglighet. Groddbränna är de symptom som svampen orsakar på potatisens underjordiska delar. Starka angrepp kan leda till försenad uppkomst och luckiga bestånd så att skörden minskar.

Biologi, infektion och symptom

Svampen överlever på utsädet i form av sklerotier, lackskorv, men också i marken på organiskt material, där den kan fortleva åtskilliga år som sklerotier. Lackskorven aktiveras vid sättningen och mycelet angriper groddar, stjälkar och stoloner. På dessa bildas insjunkna bruna frätsår, groddbränna. Ofta dör spetsen på grodden och då anläggs en ny under angreppsstället. På angripna delar kan man med lupp se svampens grova bruna myceltrådar. Tidigt angripna knölar blir lätt deformerade. Knölarna blir då små och anläggs ytligt. Även i bladveck kan s.k. luftknölar bildas. Sent under växtsäsongen bildar svampen lackskorv på knölarna. Under fuktiga förhållanden kan svampen orsaka en gråvit filtliknande beläggning på stjälkbasen, filtsjuka, (Thanatephorus cucumeris), svampens sexuella stadium, som dock inte anses ha någon större betydelse.

Motåtgärder

Kontroll av förekomst

Förekomst av lackskorv undersöks vid knölanalysen (sidan 76).

Förväxlingsrisk

Lackskorv/groddbränna/filtsjuka kan möjligen förväxlas med stjälkbakterios. Stjälkbakterios ger angrepp på stjälkbasen, men dess symptom är svarta och i fuktigt tillstånd slemmiga. Skorv och blåsskorv kan ge bruna ytliga missfärgningar på stjälkarna under markytan.

Phoma- och Fusariumrötor

(Phoma foveta resp. Fusarium solani var. coeruleum)

Förekomst och betydelse

Phomaröta var under 1970- och 80-talet ett stort problem i känsliga sorter, men har efter införande av meristembaserat utsäde minskat betydligt. Fusarium-rötor kan orsakas av flera arter, men F. solani var. coeruleum dominerar i Sverige. Såväl Phoma- som Fusarium-rötor kan under besvärliga år orsaka betydande lagringsförluster.

Biologi, infektion och symptom

För såväl Phoma- som Fusariumröta sprids smittan i samband med upptagningen. Svamparna kan emellertid inte på egen hand infektera knölarna. Smittan kan ligga latent under hela lagringen och då någon form av sår uppkommer vid upptagning, sortering, transport eller sättning aktiveras svamparna och infekterar knölarna. För Phoma är det speciellt krosskador som är inkörsportar, medan Fusarium infekterar i alla typer av skador. Under lagringen utvecklas rötor på knölarna. Phomarötorna är torra och väl avgränsade. I sorter som Bintje har de en ytlig utbredning medan de i andra är mer djupgående, V-formade eller bildar grottor. I framskridet stadium blir rötan insjunken och skalet streckrynkat och man kan där hitta svampens svarta, knappnålsstora sporhus. Fusarium-rötorna är också insjunkna, men inte väl avgränsade till frisk vävnad. Skalet rynkas ofta i koncentriska ringar. I sent stadium kan svampens mycel uppträda som vita, blå eller tegelröda kuddar.

Under fuktiga och kyliga förhållanden bildar Phomasvampen på infekterade sättknölar sporhus, pyknidier, vars sporer töms ut vid tillgång på vatten. Vid blastmognad eller 2-3 veckor efter blastdödning bildar svampen sporhus på stjälkarna. För Fusariumrötan är utsädessmittan viktigast. Runt smittade knölar bildas rikligt med sporer.

Motåtgärder

Fusarium-rötor ökar vid tidig upptagning då skalet är "flossigt", medan risken för Phoma-röta ökar vid sen upptagning.

Kontroll av förekomst

Båda rötorna undersöks vid knölanalysen (sidan 76). Utsädespotatis kan kontrolleras på latenta smittor genom ett knacktest (sidan 76).

Förväxlingsrisk

Fusarium- och Phomarötor är svåra att särskilja, speciellt i tidiga stadier. Phomarötan är i regel mörkare i färgen och väl avgränsade till frisk vävnad.

Phoma-röta. (K-A. H.)

Fusarium-röta. Potatisknöl i genomskärning. (L. B.)

Fusarium-röta. (L. B.)

Potatisbladmögel/Brunröta

(Phytophthora infestans)

Potatisbladmögel (P. W.)

Förekomst och betydelse

Potatisbladmögel är en allvarlig växtskadegörare på potatis över hela världen. I Sverige uppvisar potatisbladmögel stora variationer i förekomst. Sjukdomen orsakar oftast större skador i södra Sverige än i mellersta och norra Sverige. Sjukdomens förekomst varierar även mycket mellan olika år. Under år med varmt och fuktigt väder kan sjukdomen vara svår att klara även med mycket intensiv fungicidbesprutning. Skadegöraren skadar skörden både kvantitativt och kvalitativt och kan orsaka total skördeförlust.

Biologi, infektion och symtom

Skadegöraren övervintrar som levande mycel i knölar. Dessa knölar kan vara överliggare, frånsorterad potatis eller utsäde. När en smittad knöl börjar växa på våren kan mycelet växa med grodden och ge mörkbruna strimmor på stjälkarna. I dessa fläckar sporulerar skadegöraren vid gynnsamma förhållanden. Sporangierna sprids till friska plantor som i sin tur infekteras. Mycelet breder ut sig i det infekterade bladet och bildar en mörk fläck av död vävnad. I gränsen mellan död och levande vävnad produceras nya sporangier. Detta kan ses som ett grå-vitt ludd runt fläcken. Svampen kan också övervintra i form av oosporer. Dessa sporer bildas genom sexuell förökning när svampens två parningstyper växer samman. Under hela den tid då bladmögel finns på blasten finns risk att svampen ska sprida sig till knölarna och ge upphov till så kallad brunröta, något som kan medföra totalkassation av skörden. Ett litet bladangrepp är tillräckligt för att ge stora knölangrepp.

Motåtgärder

För att förhindra brunröta i skölden måste blasten skyddas för angrepp av bladmögel under hela växtsäsongen. Tänk på nytillväxten samt avtvättning och nedbrytning av preparaten. Betning med systemiska preparat har i utlandet givit bra effekt mot utsädessmittan, liksom en värmebehandlingsmetod.

Kontroll av förekomst

Förekomst av brunröta undersöks vid knölanalysen (sidan 76).

Förväxlingsrisk

Fläckar av bladmögel på potatisblad kan vara svåra att skilja från skador orsakade av frost eller insekter. Gråmögel, (Botrytis cinerea) kan också förväxlas med bladmögel. Karaktäristiskt för bladmögel är det ludd som bildas runt fläcken på bladets undersida vid fuktigt väder. På bladets översida finns en grågrön kantzon. Vid torrare väder försvinner mycelluddet men kantzonen finns kvar.

Brunröta på potatis. (M. S.)

Brunröta. Potisknöl i genomskärning. (M. S.)

Potatisbladmögel på stjälk och blad. (P. W.)

Angrepp av potatisbladmögel på det övre bladet och gråmögel på det nedre. (P. W.)

Livscykel för potatisbladmögel och brunröta

Stjälkbakterios/Blötröta

(Erwinia carotovora subsp. atroseptica (Eca) och carotovora (Ecc)

Förekomst och betydelse

Stjälkbakterios och blötröta är vanliga i Sverige. Förekomst och skador är störst under fuktiga år.

Biologi, infektion och symptom

Smittan sprids i huvudsak genom utsäde. Bakterien kan finnas i rötor på knölen men också latent i lenticellerna i skalet. Från smittade knölar uppförökas bakterierna speciellt vid groning i kyligt och fuktigt väder och förs med markvattnet till nya knölar. Angripna plantor gulnar och toppbladen rullar sig uppåt. Senare uppträder en svart slemmig röta på stjälkbasen. Under växtsäsongen kan bakterier spridas med regnstänk, insekter och bevattningsvatten och vissa år ge upphov till lokala svarta stjälkrötor högre upp på blasten. Vid upptagningen sprids bakterierna från smittade växtdelar till friska knölar. Under lagringen orsakar bakterierna röta på knölarna, som antingen kan vara en torr mörk röta i naveländan eller en mjuk blöt röta som mörknar och bryter ner knölen och ger en sillakeliknande lukt.

Det förekommer två underarter av bakterien, subsp. atroseptica (Eca) resp. carotovora (Ecc). På utsädet dominerar Eca, medan i blötröta även Ecc ingår. Ecc har bättre överlevnadsförmåga och kan angripa vissa ogräs. Eca angriper endast potatis.

Motåtgärder

Utsädet kan inte saneras genom betning.

Kontroll av förekomst

Förekomsten undersöks vid fältbesiktningen (sidan 76).

Förväxlingsrisk

Frostskador kan ge blötröteliknande symptom på knölarna. Blöta rötor kan också orsakas av andra bakterier som normalt inte är patogena.

Stjälkbakterios på potatis. (P. W.)

Potatisviroser

Potatis angrips av ett flertal virussjukdomar som potatisvirus Y (PVY), X, A, S. M, bladrullvirus, Mopp-Topp- och Rattlevirus. Samtliga kan överföras med utsädet. PVY är vanligast och varierar bl.a. beroende på virusspridningen under föregående år.

Förekomst och betydelse

PVY, Mopp-Topp- och Rattlevirus har störst ekonomisk betydelse. PVY som orsakar krussjuka kan ge kraftiga skördeförluster. Mopp-Topp- och Rattlevirus orsakar s.k. rostringar, vilket kan medföra låg klassning som matpotatis. Max 3% tillåts i klass 1 och 5% i klass 2 för SMAK-godkännande. Mopp- Topp- och Rattlevirus kan också göra potatisen oanvändbar för chipstillverkning, men ger ingen skördeförlust.

Spridning

Potatisvirus Y, A. M och bladrullvirus överförs med bladlöss. Virus X och S är mekaniskt överförbara, medan Mopp- Topp-viruset överförs med pulverskorvsvampen (sidan 56) och Rattlevirus med stubbrotsnematoder.

Motåtgärder

Oljebehandling kan motverka spridningen av bladlusöverförda virus i utsädesodlingar. Prognoser för bladlus och spridning av PVY ges ut av SLU.

Kontroll av förekomst

Virusangreppen undersöks dels vid fältbesiktningen och dels vid virustestet (sidan 76).

Krussjuka (PVY) på King Edward (t.v.) orsakad av utsädessmitta. (R. S.)

Primärangrepp av PVY orsakad av bladlusinfektion (R. S.)

Rostringar. (K-A. H.)

Ljus ringröta Mörk ringröta

(Clavibacter michiganensis subsp. sepedonicus resp. Ralstonia [tidigare Pseudomonas] solanacearum)

Förekomst och betydelse

Ljus och mörk ringröta hör till de sjukdomar som regleras av växtskyddslagen och måste så snart de misstänks förekomma anmälas till länsstyrelsen eller Jordbruksverket. Mörk ringröta förekom under 1970-talet, men är genom åtgärder utrotad i Sverige. Enstaka fall av ljus ringröta förekommer dock i Sverige. Jordbruksverket utför årligen inventeringar av ljus ringröta och under senare år har sjukdomen inte påvisats i svenskt certifierat utsäde.

Biologi, infektion och symptom

Från infekterade sättknölar sprids ringrötebakterierna i ledningsbanorna till dotterknölar. Bakterien av ljus ringröta kan inte överleva fritt i marken, men från överliggare och infekterade stjälkrester kan smittan överföras till knölarna vid upptagningen. Fältsymptom är sällsynta. På genomskurna, av ljus ringröta angripna knölar ser kärlringen glasig ut och om man klämmer på knölen kommer en luktlös gulvit pasta ut.

Den mörka ringrötan kan förutom potatis angripa bl.a. besksöta (Solanum dulcamara) som växer vid vattendrag. Bakterierna kan härigenom komma ut i vattnet och spridas till potatis vid bevattning. Symptomen av mörk ringröta liknar ljus ringröta, men kärlringen blir brunfärgad. Båda typerna kan förekomma latent, dvs. utan symptom.

Motåtgärder

Tänk på att bakterierna kan spridas vid gemensam maskinanvändning. Utsädet kan ej saneras genom betning.

Kontroll av förekomst

Allt utsäde i klass SE1 undersöks med serologiska metoder på förekomst av ljus ringröta. Övrig kontroll av ringröta sker stickprovsvis enligt Jordbruksverkets anvisningar. Vad gäller utsäde från andra EU-länder ansvarar producentlandet för kontrollen. Man bör vara observant på utsäde som producerats i områden där ringrötorna förekommer. Såväl ljus som mörk ringröta förekommer i flera länder på kontinenten.

Ljus ringröta. (SLU)

Mörk ringröta. (SLU)

Skorv på potatis

Vanlig skorv (Streptomyces scabies), nätskorv (Streptomyces sp.), pulverskorv (Spongospora subteranea), silverskorv (Helminthosporium solani), blåsskorv (Polyscutalum pustulans) är alla utsädesburna och orsakar ytliga förändringar i skalet, s.k. skorv.

Samtliga skorvtyper ingår i bedömningen av matpotatiskvaliteten. Om mer än 10% av potatisens skalyta är täckt får högst 5% av dessa potatisar finnas i SMAK, klass 2.

Vanlig skorv

Förekomst, betydelse: Vanlig. Den utsädesburna smittan har mindre betydelse än marksmittan. Små skördeförluster. S.k. djupskorv kan vara inkörsport för andra lagringssjukdomar.

Biologi, infektion: Bakterien infekterar vid knölanläggningens början.

Motåtgärder

Högt pH och tillförsel av halmrik gödsel Ökar jordens luftning och gynnar skorvinfektionen.

Förväxlingsrisk: Vanlig skorv kan förväxlas med pulverskorv.

Kontroll av förekomst: Förekomst undersöks vid knölanalys (sidan 76).

Pulverskorv

Förekomst, betydelse: Vanlig. Kalla, fuktiga år kan den orsaka betydande skador. Pulverskorv är inkörsport för andra lagringssvampar. Den sprider Mop-topp-virus, PMTV, som orsakar s.k. rostringar i potatisen.

Biologi, infektion: Svampens sprids från både vilsporer på utsädet och i marken, där dessa kan överleva 5-6 år. Sporerna stimuleras av exsudat från värdväxten och gror ut till zoosporer som infekterar rothåren, där plasmodier och nya zoosporer bildas, som sprider svampen till knölarna. Senare bildas vilsporer som ett mörkt, brunt pulver. Sprids med jord till nya fält.

Motåtgärder

Förväxlingsrisk: Pulverskorv liknar vanlig skorv. Typiskt för pulverskorv är skalrester runt kanterna liksom sporpulvret.

Kontroll av förekomst: Förekomst undersöks vid knölanalys (sidan 76).

Potatisknöl starkt angripen av vanlig skorv. (P. W.)

Pulverskorv. (K-A. H.)

Silverskorv

Förekomst, betydelse: Silverskorv är vanlig och ett ökande problem. Den orsakar vattenförlust vid lagring. På tvättad potatis kan den ge svarta sporbeläggningar som minskar matpotatiskvaliteten.

Biologi, infektion: Svampen sprids med utsädet. På moderknölarna bildas konidier som infekterar de nya knölarna under säsongen och vid upptagningen. Endast knölarna angrips.

Motåtgärder

Silverskorv. (K-A. H.)

Blåsskorv

Förekomst, betydelse: Blåsskorv är vanligare i norra Sverige. Vid ögoninfektion kan den orsaka ojämn uppkomst och glesa bestånd.

Biologi, infektion: Svampen sprids med utsädet och angriper rötter och stjälkbas, där rikligt med sporer bildas. Sporerna infekterar knölarnas ögon och lenticeller, liksom genom sår vid upptagningen. Svampen gynnas av en kylig och fuktig växtsäsong. Svampen kan överleva tre år i marken på infekterade växtrester.

Motåtgärder

Förväxlingsrisk: Angrepp på stjälkbas och stoloner kan förväxlas med groddbränna, men är ytlig och ljusare.

Kontroll av förekomst: Förekomst undersöks vid knölanalys (sidan 76).

Blåsskorv. (K-A. H.)

Nätskorv

Förekomst, betydelse: Nätskorv angriper i första hand Bintje. Den förekommer mest på vattenhållande jordar. Starka angrepp kan minska skörden betydligt.

Biologi, infektion: Bakterien angriper rötter först och sprider sig sedan till stoloner, stjälkbas och knölar.

Motåtgärder

Kontroll av förekomst: Förekomst undersöks vid knölanalys (sidan 76).

Nätskorv. (K-A. H.)

Sjukdomar på lin

Svenskt namn Latinskt namn Faktablad nr*) Sida
Svartfläcksjuka Alternaria linicola 75 J 60
Fusarios Fusarium spp. 75 J 60
Gråmögel Botrytis cinerea 75 J 60

*) För ytterligare information hänvisas till Faktablad om Växtskydd, som ges ut av SLU, Publikationstjänst, Uppsala. Tel. 018-67 1100.

Svartfläcksjuka Gråmögel Fusarium spp.

(Alternaria linicola, Botrytis cinerea resp. Fusarium spp.)

Förekomst och betydelse

Svamparna är vanliga på linfrö och ger groddplantsskador med försämrad grobarhet och uppkomst. Även i mognadsstadiet kan de orsaka betydande kvalitets- och skördeförluster. Störst skada orsakar svartfläcksjuka.

Biologi, infektion och symptom

Frösmitta av svartfläcksjuka ger bruna fläckar på hjärtblad och rothals som kan utvecklas till en mjuk brun röta. Infektioner på äldre plantor ger mörkt brunsvarta fläckar på blad, foderblad och frökapslar och brungrå fläckar på stjälken. Svampen infekterar då också fröet.

Frösmittan av gråmögel ger ljusröda fläckar på hjärtblad och rothals. Senare stjälkinfektioner orsakar ljusbruna mjuka nekroser som leder till att plantans delar ovanför angreppet gulnar och dör. Infekterade frökapslar blir ljusbruna och brådmognar. Vid fuktigt väder framträder ett grått mögel på infekterad vävnad där skierotier av svampen ibland också kan hittas.

Fusarium-smitta av främst F. avenaceum och F. culmorum orsakar groddbrand och ger symptom liknande de av svartfläcksjuka. Speciellt vid fuktigt väder under mognaden infekteras frökapslarna av fusarium-svamparna.

Motåtgärder

Preparatet Prelude 20 LF får på dispens användas för betning av linfrö.

Kontroll av förekomst

Förekomst av groddbrandsskadande svampar undersöks rutinmässigt i sundhetsanalysen (sidan 75).

Primärangrepp av svartfläcksjuka på lin. (P. W.)

Linplantan till vänster är angripen av svartfläcksjuka. Plantan till höger är frisk. (C. S.)

Sjukdomar och skadedjur på sockerbetor

Svenskt namn Latinskt namn/synonym Faktablad nr*) Sida
Rotbrand Phoma betae, Aphanomyces
cochlioides
, Pythium ultimum,
Rhizoctonia solani
  62
Hoppstjärtar Onychiurus spp. 61 J 63
Tusenfotingar Blaniulus 61 J 63
Dvärgfoting Scutigerella immaculata 61 J 63
Lilla betbaggen Atomaria linearis 61 J 63
Åkertrips Thrips angusticeps 61 J 63

*) För ytterligare information hänvisas till Faktablad om Växtskydd, som ges ut av SLU, Publikationstjänst, Uppsala. Tel. 018-67 11 00.

Rotbrand på betor

(Phoma betae, Aphanomyces cochlioides, Pythium ultimum, Rhizoctonia solani)

Förekomst och betydelse

Ovanstående svampar orsakar rotbrand, dvs. ett hastigt vissnande eller döende på hjärtblads- eller groddplantstadiet. Rotbrand sänker plantantalet och skörden.

Biologi, infektion och symptom

Phoma betae är den enda av svamparna som är utsädesburen. De övriga överlever i marken som sporer eller vilkroppar. Flera av dem kan angripa ogräs som målla, lomme, ven och kvickrot. P. ultimum uppträder mest vid kalla fuktiga uppkomstförhållanden, medan A. cochlioides vill ha högre marktemperatur. R. solani orsakar rotbrand i mindre omfattning än de övriga och kräver mindre markfukt.

På angripna plantor är roten tunn, brunfärgad och har ofta insnörningar. Av symptomen är det svårt att skilja svamparna åt. Pythium drabbar oftast betorna på de tidigt sådda fälten så att roten svartnar en bit under bladfästet och blir som en tunn tråd. Aphanomyces angriper i regel något senare på hypokotylens övre del som svartnar och snörs in. Även hjärtbladen angrips. Rhizoctonia angriper normalt ytterligare lite senare. Betroten blir svart och tunn. Med lupp eller mikroskop kan man se svampens bruna grova svamptrådar (hyfer).

Sockerbeta med skador som troligen orsakats av rotbrand. (G. C. N.)

Motåtgärder

Vid betning mot skadedjur kan svampmedel tillsättas. Vid stark smitta har preparaten dock relativt svag verkan. Från 2000 kan odlaren välja vilken betning som önskas.

Kontroll av förekomst

Det mesta av sockerbetsfröet odlas i utlandet. Novartis Seeds AB utför sundhetsanalyser (sid. 75) på huvuddelen av det, men dessa kan också utföras av SUK.

Förväxlingsrisk

Rotbrand kan förväxlas med vindskador och insektsskador.

Skadedjur som motverkas genom betning

Hoppstjärtar

(Onychiurus spp)

Tusenfotingar

(Blaniulus)

Dvärgfotingar

(Scutigerella immaculata)

Lilla betbaggen

(Atomaria linearis)

Åkertrips

(Thrips angusticeps)

Förekomst och betydelse

Dessa skadedjur kan motverkas genom betning. De kan skada betan före uppkomst eller i dess tidigaste utvecklingsstadium och därigenom reducera plantantalet och sockerskörden.

Tusenfotingar, samt gnag på sockerbetplantans hypokotyl. Kärlsträngen har lämnats och svartnat. (H. L.)

Biologi och skadebild

Hoppstjärtarna (0,9-2,5 mm) lever normalt på svampmycel, sporer och dött organiskt material, men kan också angripa betfröet och friska betgroddar före uppkomsten. Hoppstjärtarna trivs bäst i lucker jord och är aktiva vid temperatur över 5C.

Tusenfotingar gnager på betornas hypokotyl (skottet under hjärtbladen). men lämnar kärlsträngarna som svartnar. Djuren kan leva i två till tre år. De trivs på fuktiga, sura och skorpbildande jordar med lös struktur och stort innehåll av organiskt material.

Dvärgfotingar (6-8 mm långa med 12 par ben) äter normalt bara rothår från unga rötter, men kan ibland också äta på rötter och hypokotyl och döda plantorna. De kräver hög temperatur varför skador förekommer mest vid sen sådd.

Lilla betbaggens larv lever enbart på olika betor, mangold och spenat. Den vuxna skalbaggen (1,5 mm) kan också utnyttja svinmålla som värdväxt. Skadorna på hypokotyl och hjärtblad är runda gropar med svarta kanter, ca 0,5 mm i diameter. Odling av sockerbeta två år i rad ger starka angrepp, men vid normal växtföljd sker inflygning från angränsande fält först vid lufttemperaturer över 20C.

Åkertrips föredrar ogräs som våtarv, åkersenap och åkertistel. Den första generationen kommer upp ur jorden då temperaturen överstiger 8C, och måste genast hitta gröna växter för att överleva. Dess sugskador på betplantorna ger en silverglänsande yta på bladen som blir buckliga och hoprullade.

Motåtgärder

Tidig och djup sådd förlänger uppkomsttiden och gynnar flera skadedjur. Sen sådd i torr jord gynnar djur som föredrar lucker jord. Bekämpningsmedel kan också appliceras som granulat eller sprutas i såfåran.

Gnagskador av lilla betbaggen på sockerbetplantans hypokotyl och blad. (H. L.)

Tripsens sugskador leder till typiskt inrullade blad. (H. L.)

De största skadorna av hoppstjärtar på sockerbetplantorna sker oftast före uppkomsten. (H. L.)

Sjukdomar på ärter/bönor

Svenskt namn Latinskt namn/synonym Faktablad nr*) Sida
Bönfläcksjuka Colletotrichum lindemuthianum   66
Chokladfläcksjuka Botrytis fabae, B. cinerea   66
Gråmögel Botrytis cinerea   66
Ärtbladmögel Peronospora viciae f.sp. pisi (46 J) 67
Ärtfläcksjuka Asochyta pisi, Mycosphaerella pinodes Phoma medicaginis var. pinodella 68 J 67

*) För ytterligare information hänvisas till Faktablad om Växtskydd, som ges ut av SLU, Publikationstjänst, Uppsala. Tel 018-67 11 00.

Bönfläcksjuka

(Colletotrichum lindemuthianum)

Bönfläcksjukans symptom på bönbalja. (Foto: SLU. Ultuna)

Förekomst och betydelse

Starka angrepp förekommer enstaka år och kan då skada bönbaljorna starkt.

Biologi, infektion och symptom

Svampen överlever såväl på utsädet som på infekterade växtrester i marken. Utsädessmittan orsakar mörka fläckar på groddplantornas stjälk och hjärtblad. Smittan sprids senare under säsongen till blad och baljor. På baljorna bildas runda nedsjunkna bruna fläckar omgivna av en mörkare kant.

Motåtgärder

Chokladfläcksjuka

(Botrytis fabae, B. cinerea)

Chokladfläcksjuka på åkerböna. (P. W.)

Förekomst och betydelse

Sjukdomen orsakas av två närstående svampar och angriper i huvudsak åkerböna men har även påträffats på vicker och andra böntyper.

Biologi, infektion och symptom

Svampen överlever på både infekterade växtrester och utsädet. På plantans alla överjordiska delar orsakar svampen spridda och klart avgränsade mörkbruna fläckar. De är små och ofta omgivna av en grå eller rödaktig bård. Under fuktiga förhållanden flyter fläckarna ihop och bladen vissnar och faller av.

Motåtgärder

Gråmögel på ärt

(Botrytis cinerea)

Förekomst och betydelse

Gråmögel angriper ett stort antal växter. Sjukdomen uppträder främst vid varmt och fuktigt väder. Fröinfektionen sänker grobarheten.

Biologi, infektion och symptom

Från smittade växtrester och sklerotier i marken sprids sporer som infekterar speciellt vid bladfästen och baljor med vidhäftande kronblad, där fukten hålls kvar länge. På angripna baljor kan mycelet växa in och infektera fröna. Ett kraftigt grått mycel bildas på angripna delar och i sent stadium bildar svampen vilkroppar, sklerotier.

Motåtgärder

Gråmöglet är svårt att bekämpa genom växtföljden, då det angriper ett flertal växter. Betning av utsädet utförs i ringa utsträckning.

Gråmögel på ärtbalja. (K-A. H.)

Ärtbladmögel

(Peronospora viciae f.sp. pisi)

Förekomst och betydelse

Svampen förekommer mest i områden med stor ärtodling. Svampen hämmar plantutvecklingen och sänker skörden.

Biologi, infektion och symptom

Ärtbladmöglet infekterar i huvudsak från vilsporer på infekterade växtrester i marken, men är också utsädesburen. Svampens mycel växer in i rötterna och följer med vid plantornas vidare tillväxt. Primära angrepp ger klorotiska fläckar på bladens översida och på undersidan bryter svampens gråvioletta mycel fram. Här bildar svampen sporangiesporer som sprider angreppen till nya blad och baljor, speciellt vid svalt väder med hög luftfuktighet. Inne i baljorna bildas ljusa, hårda, svagt luddiga upphöjningar. Fläckarna kan också ses på baljans utsida. Senare bildas långlivade vilsporer på infekterade växtdelar. Dessa sporer kan leva i marken upp till 15 år.

Motåtgärder

Betningen motverkar det primära angreppet, men skyddar inte mot senare markinfektion. Risken för angrepp kan undersökas genom provodling i jord från fältet.

Ärtbladmögel. (K-A. H.)

Baljangrepp av ärtbladmögel. (G. C. N.)

Kontroll av förekomst

Kontroll av utsäde av ärter och bönor, se sidan 75.

 

Ärtfläcksjuka

(Ascochyta spp.)

Förekomst och betydelse

Svampen är relativt vanlig och kan under varma fuktiga förhållanden minska skörden starkt. Frösmittan sänker grobarheten.

Biologi, infektion och symptom

Sjukdomen orsakas av tre olika närstående svampar (Ascochyta-komplexet) som orsakar runda bruna fläckar på blad och baljor och avlånga fläckar på stjälken. Smittan är i huvudsak utsädesburen men infektion kan också ske från marksmitta. Också rötterna kan brunfärgas. Senare framträder svamparnas sporhus som svarta prickar i den sjuka vävnaden. Från angrepp på baljorna, som blir brunvioletta, växer mycel in och infekterar f rön a.

Motåtgärder

Mörkfärgade stjälkbaser på ärt orsakade av ärtfläcksjuka (P. medicaginis var. pinodella). (M. W.)

Sporer av svampar

Sporer av Alternaria brassicae (svartfläcksjuka på raps). Sporernas längd 100-150 m. (C. S.)

Sporer av Fusarium avenaceum (fusarioser). Sporerna är vanligen 45-65 m långa. (C. S.)

Sporer av Tilletia contraversa (dvärgstinksot). Sporernas diameter ca 20 m. (K-F. B.)

Sporer av Tilletia caries (vanligt stinksot). Sporernas diameter ca 18 m. (K-F. B.)

Sporer av Drechslera teres, (kornets bladfläcksjuka). Sporernas längd 50-80 m. Sporer av D. graminea (strimsjuka) och D. avenae (havrens bladfläcksjuka) liknar D. teres och har samma storlek. (C. S.)

Sporer av Fusarium poae (fusarios, infektion på kärnor). Mikrokonidier (t.v.) och makrokonidier (t.h.). Mikrokonidierna som är vanligast, har en diameter av 6-12 m.

Spor av Stagonospora nodorum (vetets brunfläcksjuka). Sporernas längd 22-30 m. Sporerna bildas i sporhus (pyknidier).

Spor av Microdochium nivale (snömögel). Sporernas längd 15-25 m.

Spor av Fusarium culmorum (fusarioser) Sporerna är vanligen 35-50 m långa.

Spor av Drechslera tritici-repentis (vetets bladfläcksjuka). Sporernas längd 80-175 m.

1 m = 0,001 mm

Odlingstekniska åtgärder för att minska smittan i utsädesodlingen

I kapitlet beskrivs en del odlingstekniska metoder. Många av dessa har var för sig liten betydelse, men satta i ett system kan de få avgörande betydelse för smittan i det skördade utsädet. I vanlig odling är de förluster som vissa sjukdomar orsakar ibland av mindre betydelse och man kan tillåta sig växtföljder och tekniker som ur växtskyddssynpunkt är mindre bra. Vid utsädesproduktion är dock utsädets kvalitet och sundhet avgörande, speciellt i den ekologiska odlingen, där kemisk bekämpning inte får tillgripas.

Växtföljd

Vid produktion av stråsädesutsäde bör inte samma gröda ha odlats på fältet de två närmast föregående åren. Vid produktion av utsäde för potatis, ärter och oljeväxter behövs i regel betydligt längre uppehåll mellan grödorna. Korn, vete, råg och rågvete har dessutom flera gemensamma sjukdomar, varför andelen av dessa grödor inte bör vara för stor i växtföljden. Många sjukdomar smittar både genom utsäde och genom infekterade växtrester i marken. Fördelen av ett friskt utsäde kan spolieras genom en dålig växtföljd. För att undvika angrepp då samma gröda odlas igen behövs ett uppehåll mellan grödorna så att smittämnet hinner brytas ner. Genom jordbearbetning (sidan 70) kan man i viss mån påverka hur länge smittan behåller sin infektionsförmåga i marken.

Avstånd till fält med samma gröda

Speciellt sotsporer kan spridas långt. Vid utsädesodling är det viktigt att ha tillräckligt avstånd till fält med samma gröda. För flygsot bör avståndet vara flera hundra meter och för bladfläcksvampar räcker ca tio meter. Risken för angrepp av potatisbladmögel och PVY ökar om infekterade fält finns i vindriktningen närmare än ett par 100 m från odlingen.

Sjukdomar som kan angripa spannmål och kvickrot*
Sjukdom Korn Vete Havre Råg Rågvete Kvickrot
Bipolaris X X        
Brunfläcksjuka X X     X  
Dvärgstinksot   X        
Fusarioser X X X X X X
Havreflygsot     X      
Havrens bladfläcksjuka     X      
Hårdsot   X        
Komets bladfläcksjuka X          
Kornflygsot X          
Mjöldryga X X X X X X
Snömögel X X X X X X
Stinksot   X        
Strimsjuka X          
Vetets bladfläcksjuka   X     X X
Veteflygsot   X        

* Växter som baljväxter, oljeväxter och potatis angrips inte av sjukdomarna i översikten. Snömögel, fusarioser och mjöldryga kan dock angripa vallgräsen. Fusarium-arter kan infektera ett stort antal växter som klöver och lin.

Halmens fördelning vid plöjning:

Jordbearbetning

En kombination av stubbearbetning och plöjning är att föredra i stråsädesodlingen.

Stubbearbetningen blandar in det organiska materialet i marken och startar nedbrytningen. Härvid ökar saprofytiska mikroorganismer starkt i antal, speciellt bakterier. Dessa konkurrerar om näringen och ökar på så sätt omsättningen och minskar smittämnets livslängd.

Den efterföljande plöjningen blandar ytterligare in växtresterna i marken. Härvid är det viktigt att använda skumrist eller annan förplog för att halmrester ska bli väl nedplöjda. Utan stubbearbetning är risken annars stor att infekterad halm sticker upp mellan tiltorna och kommer att ligga i markytan vid såbäddsberedningen. Stora halmmängder kan också hamna djupt ner i plogfåran där de dels kan utgöra ett spärrskikt, dels riskera en långsam nedbrytning p.g.a. lägre syrehalt och biologisk aktivitet. Det finns fall som tyder på att djupt nedplöjda halmrester plöjts upp och infekterat grödan två år senare.

Minimerad jordbearbetning lämnar större mängder smittsamma växtrester i markytan och kräver därför en god växtföljd. Den högre omsättningen i det översta jordlagret medför visserligen en snabbare nedbrytning av smittkällorna, men om samma eller besläktad gröda odlas i direkt följd är infektionsrisken mycket hög.

Det ökande antalet spillplantor i minimerade jordbearbetningssystem medför också risk för angrepp av utsädesburna växtskadegörare. Spillplantor av stråsäd härstammar från obetade kärnor och kan vara infekterade av betydelsefulla sjukdomar som stinksot, snömögel, vetets brun- och bladfläcksjuka och utgöra smittkällor för vidare spridning i fältet.

Såbädd och sådjup

En grund och jämn såbädd ger en snabb och jämn uppkomst.

En grund och jämn såbädd, där utsädet placeras på såbottnen ger en snabb och jämn uppkomst med minskad risk för angrepp av utsädesburna sjukdomar i stråsäd. Grund sättning i varm jord (7C) av förgrott potatisutsäde minskar riskerna för angrepp av de flesta sjukdomarna på potatis.

Angrepp av stinksot, Bipolaris, fusarioser, strimsjuka, kornets och havrens bladfläcksjuka ökar vid djup sådd. Också vid sådd i torr jord med långsam uppkomst ökar risken för angrepp av de tre sist nämnda.

Snabb uppkomst motverkar angrepp av sjukdomar. Utsäde placerat på såbottnen gror snabbt, medan utsäde i torr, lös jord gror långsamt.

Såtidpunkt

Undvik extremt tidig sådd av höstsäd. Såtidsundersökningar i höstsäd visar att speciellt angrepp av snömögel, men också flera andra mycket betydelsefulla skadegörare och svampar var starkare vid tidig sådd medan de nästan helt saknades vid sen sådd.

Risken för strimsjuka, kornets och havrens bladfläcksjuka ökar vid sådd i kalljord med långsam uppkomst.

På fält med risk för mjöldryga bör man dock undvika allt för sen sådd eftersom detta medför fler sidoskott och utdragen blomning.

Utsädesmängd

Stor utsädesmängd medför normalt ett tätare bestånd med fuktigare mikroklimat som gynnar speciellt bladfläcksvampar och snömögel. I potatisodlingen kan man minska risken för bladmögel genom att öka rad- och plantavståndet. Detta minskar troligen också risken för stjälkbakterios, Phoma- och fusarium-rötor som gynnas av fuktiga förhållanden.

Växtnäring

Höga kvävegivor resulterar i täta frodiga bestånd, där fuktigheten hålls kvar under längre tid. Den tid det tar för grödan att torka upp efter regn eller dagg kan ha avgörande betydelse för om svamparna ska hinna infektera grödan. Speciellt de s.k. bladfläcksvamparna gynnas av ett fuktigt mikroklimat i grödan. Överdriven kvävegödsling eller odling på kväverika mullrika jordar kan ge bladvävnad som är mer mottaglig för infektioner. God tillgång på fosfor och kalium anses bidra till ökad köldhärdighet och motståndskraft mot utvintringssvampar.

Stallgödsel

Sporer av stinksot/dvärgstinksot överlever i viss utsträckning med bibehållen infektionsförmåga passagen genom magen hos flera djurslag. Det finns därför risk att marken tillförs sporer från egen odling och/eller inköpt foder genom stallgödseln.

Vissa iakttagelser tyder på att livsdugliga sporer av främst Bipolaris men troligen också av kornets bladfläcksjuka kan spridas med stallgödsel. Man bör därför vid spridning av halmrik stallgödsel placera den på fält där risken för angrepp är så liten som möjligt.

Skördetidpunkt

Genom att tidigt skörda en mindre del av fältet, där grödan ser friskast ut, kan odlare som avser att använda sitt eget utsäde finna en möjlighet att minska risken för smitta i utsädet. Undersökningar under senare år har visat att infektionen av kärnan för vissa svampar sker sent i grödans utveckling. Det sker en betydande ökning av smittan under de tre sista veckorna före skördemognaden. Detta gäller speciellt för Bipolaris, men även i viss mån kornets bladfläcksjuka. För andra sjukdomar saknar vi i dagsläget uppgifter. Man bör dock tänka på att kärnor med hög vattenhalt är mycket känsliga för att "ta värme" och att torkning vid för hög temperatur lätt kan minska grobarheten kraftigt.

Även i potatis har tidpunkten för blastdödning och upptagning stor betydelse för utsädeskvaliteten. Vid risk för virusinfektion bör blastdödningen ske innan smittan nått knölarna vilket normalt sker ca tre veckor efter att vingade bladlöss spridit smittan. I Växtskyddsprognoser från SLU ges information om det aktuella läget. Då potatisbladmögel uppträder i beståndet bör blasten tas bort eller avdödas i ett tidigt skede för att minska risken att sporer når knölarna och orsakar brunröta. För egen utsädesodling kan en mindre del av fältet odlas under väv och blastdödas tidigt för att minska risken för brunröta. Det är också viktigt att skalet får utbildas väl innan upptagningen sker. Man bör dock tänka på att risken för Fusarium-röta ökar vid allt för tidig upptagning, medan risken för Phoma-rötorna ökar vid sen upptagning.

Övriga faktorer

Även faktorer som dränering, markstruktur och jordart påverkar sjukdomsangreppen. Faktorer som ökar markens fuktighet eller ger upphov till tätare bestånd och fuktigare mikroklimat gynnar de flesta svampsjukdomar. Nedbrytningen av växtrester och smittämnen är långsam i lätta jordar, i täta jordar och dåligt dränerade fält där syretillgången är låg.

Bestämning av svampsjukdomar på utsädet

Stråsäd

Provtagning och analyser av insända prov

Eget utsäde

Lantbrukare som använder sin egen skörd till utsäde kan få det analyserat av något analyslaboratorium (för adresser se sidan 90). Det är viktigt att dessa prover tas ut på ett sådant sätt att de är representativa för partiet. Prov bör tas på olika ställen och på olika djup i partiet och blandas väl. För provtagning i silos finns särskilda provtagningskäppar. Minska sedan provmängden till cirka 200 gram. Provpåsar kan beställas från analyslaboratorierna. På prover som lantbrukarna sänder in bestäms vattenhalt, grobarhet, och sundheten analyseras med pappersmetoden, på korn och havre också med Osmo-metoden. Om andra analyser önskas utförda (flygsot i korn, havreflygsot, stinksot, dvärgstinksot) måste detta begäras separat.

För att utsäde ska få saluföras måste det vara analyserat och certifierat. Jordbruksverket utfärdar bestämmelser som reglerar verksamheten. För analyserna tas ett prov om cirka 1 kg. Statens utsädeskontroll (SUK) godkänner provtagare som tar ut prov enligt fastställda regler. Ett prov får högst representera 25 ton spannmål resp. 10 ton oljeväxtfrö. Det finns två olika slags prov, certifieringsprov och förprov. På certifieringsproven utförs rutinmässigt undersökning av vattenhalt, grobarhet, renhet (ogräsfrö, främmande gagnväxter, mjöldryga) samt sundhetstest med pappersmetoden, Osmo-metoden (endast vårkorn och havre) och analys av stinksot/dvärgstinksot på höstvete. Certifiering får endast utföras av SUK och Frökontrollanstalten Mellansverige AB. Analyser som görs på förproverna bestäms av firmorna själva (t.ex. rensningsanalys och provbetning).

Olika metoder för sundhetsanalys för stråsäd

För att undersöka vilka sjukdomar som finns på utsädet används olika analysmetoder. Nedan redogörs för olika metoder och vilka sjukdomar som kan analyseras. Under respektive sjukdom ges ytterligare information om analyser.

Pappersmetoden

Med pappersmetoden bestäms förekomst av snömögel, brunfläcksjuka, fusarioser och Bipolaris.

På tjocka filtrerpapper i genomskinliga plastskålar läggs 2 x 50 kärnor. Pappren är mättade med en svag acetatbuffert (natriumacetat + ättiksyra). Skålarna står först mörkt vid 10C i fyra dagar och sedan ytterligare fyra dagar vid 20C i svagt ljus. De olika svamparna medför karaktäristiska förändringar på rötter och/eller koleoptil samt ger i vissa fall också karaktäristiskt mycel och sporer.

Osmo-metoden

Med Osmo-metoden påvisas smitta av strimsjuka, kornets och havrens bladfläcksjuka. Analysen görs som ovan, men filtrerpappren fuktas istället med en sockerlösning (170 g/l) och skålarna får stå åtta dagar vid 20C i starkt ljus 16 timmar per dygn. Vid analysen tas kärnorna bort och pappren fuktas med en 1% natriumhydroxidlösning. Där infekterade kärnor legat bildas en blålila färgfläck.

Belyses filtrerpappren med långvågit UV-ljus (360 m) syns runt infekterade kärnor fluorescens med olika färg. Strimsjuka och kornets bladfläcksjuka ger stark och havrens bladfläcksjuka svag orangefärgad fluorescens. Vetets brunfläcksjuka ger en svag ljusblå fluorescens (används delvis parallellt med pappersmetoden vid Frökontrollen Mellansverige AB). Om skålarna får stå ytterligare ett par dagar i vanligt ljus bildas en stark gulgrön fluorescens runt kärnor som är infekterade med F. avenaceum. Analys med UV-ljus används vid forskningen vid SLU för att få en mer detaljerad bild av utsädessmittan. Undersökningar har visat att man genom olika tillsatser och vid olika våglängder troligen kan öka det antal svampar man kan bestämma.

Tvättmetoden

Stinksot, dvärgstinksot på vete, havreflygsot och hårdsot på korn kan bestämmas med tvättmetoden. Ett prov om 75 g kärna skakas i 50-100 ml vatten tillsatt med lite diskmedel. 2 ml av lösningen centrifugeras och bottensatsen av sporer slammas upp i en liten mängd (0,12 ml) mikroskoperingsvätska (glycerol/etanol). Sporerna artbestäms i mikroskop, räknas i en speciell räknekammare och anges som antal per gram kärna.

Embryometoden

Embryometoden används för bestämning av flygsot på korn och vete. Ett prov om 2 000 kärnor behandlas med 37% svavelsyra vid 70C för att ta bort skalen. Embryona lösgörs från kärnan genom behandling med en natriumhydroxidlösning och görs genomskinliga med mjölksyra. I sotinfekterade embryon framträder svampens mycel som ett brunt trådigt mönster i preparermikroskop efter infärgning av mycelet.

Analysmetoder i den officiella utsädeskontrollen av spannmål
Sjukdom Metod:      
  Papper Osmo Tvätt Embryo
Snömögel*) X      
Fusarium spp.*) X      
Brunfläcksjuka X      
Strimsjuka**)   X    
Bladfläcksjuka, vete X      
Bladfläcksjuka, korn   X    
Bladfläcksjuka, havre   X    
Bipolaris X      
Dvärgstinksot     X  
Stinksot     X  
Flygsot, havre     X  
Hårdsot, korn (ovanlig)     X  
Flygsot, korn       X
Flygsot, vete (ovanlig)       X

*) Snömögel och Fusarium spp. anges som summan av båda.

**) Metoden kan inte särskilja kornets bladfläcksjuka och strimsjuka.

Kornkärnor på pappersplatta med osmoslösning, sprayade med natriumhydroxid. Runt om kärnor som är angripna av kornets bladfläcksjuka syns ett rödviolett område. Ca 76% av kärnorna är angripna. (R. N.)

Samma platta som ovan, men här belyst med UV-ljus. (R. N.)

Övriga metoder för bestämning av smitta på stråsäd

(ingår inte i rutinanalyser)

Agaranalys

Förutom analysmetoderna på sidorna 72-73 kan svampinfektioner bestämmas genom att kärnor, som ytsteriliserats i t.ex. 30% Klorin, läggs på agarmedium (5-10 kärnor/skål). Genom att välja olika typer av agar kan man i viss utsträckning styra vilka svampar som man önskar analysera. Svamparnas karaktäristiska mycel, färg och tillväxthastighet utnyttjas för artbestämning. Ibland måste svampens sporer studeras i mikroskop för säker bedömning.

Frysmetod

Speciellt för Fusarium spp. och Bipolaris används ibland en frysmetod. Kärnorna får gro under en viss tid varefter kärnorna dödas genom djupfrysning. Mycel och sporer får sedan växa ut vid rumsteperatur för bestämning.

Undersökningar i jord

De flesta ovanstående analyser anger endast hur stor frekvens av kärnorna som är infekterade. För att få en uppfattning om hur starka angreppen i fält kan bli behöver man så utsädet i jord. Detta är den enda metoden för säker bestämning av strimsjuka på korn. Metoden används i vissa fall också för bladfläcksjuka på korn och för sotsjukdomar. I regel sås 50 kärnor i grunda skålar (20 cm diameter) med planteringsjord. Skålarna får stå kallt (6-10C) i 10 dagar innan de ställs i växthus för att sjukdomsangreppen ska utvecklas.

Behovsanpassad betning

Kvicksilverdebatten på 1960-talet ledde mycket snart till att vi fick en behovsanpassad betning (1965). Detta innebar att utsädet måste undersökas och först då smittan översteg vissa procentsatser erhölls tillstånd att använda kvicksilver. För sjukdomar som strimsjuka erhölls dock tillstånd så snart de kunde påvisas. Den analysverksamhet och tillståndsgivning för kvicksilveranvändning som SUK då utförde har genom utvecklingsarbete i samarbete med försöksverksamheten på växtskyddsområdet lett fram till det rådgivningssystem för behovsanpassad utsädesbetning som nu gäller. Gränserna för när man bör beta mot smitta av olika skadegörare på utsädet har växlat beroende på erfarenheter som kommit fram i praktiken och inom försöksverksamheten. Nuvarande gränser för betningsbehovet är sammanställda nedan.

Rekommendationer för bekämpningsbehovet

För bladfläcksvampar, strimsjuka, brunfläcksjuka, Bipolaris och Fusarium spp. ger Utsädeskontrollen nedanstående rekommendationer för betningsbehovet. Betningsbehovet bestäms av den totala infektionen av skadesvampar på utsädet.
Växtslag

Smitta, %

Betning
Höstvete, höstråg, rågvete 0-40 Tillrådlig
  41-100 Nödvändig
Höstkorn 0-20 Tillrådlig
  21-100 Nödvändig
Vårvete 0-15 Bedöms ej nödvändig
  16-40 Tillrådlig
  41-100 Nödvändig
Havre 0-35 Bedöms ej nödvändig
  36-50 Tillrådlig
  51-100 Nödvändig
Vårkorn 0-10 Bedöms ej nödvändig
  11-20 Tillrådlig
  21-100 Nödvändig

Flygsot på korn: För certifiering i olika klasser av utsäde får infektionen högst vara:
Klass A 0,1%
Klass B 0,2%
Klass C l 0,3%

Om infektionen är högre krävs betning med effektivt preparat.

Havreflygsot: Vid förekomst av mer än 200 sporer/gram utsäde måste grundutsädet i klass A-C1) betas med effektivt preparat för att få certifieras. För bruksutsäde rekommenderas betning om mer än 500 sporer/gram förekommer.

Stinksot: Höstveteutsäde som innehåller mer än 1 000 sporer/gram får inte certifieras.

Dvärgstinksot: Höstveteutsäde som innehåller mer än 500 sporer/gram får inte certifieras

Obetat certifierat utsäde av höstvete får inte innehålla några sporer av stinksot eller dvärgstinksot.

Om sundhetsanalysen visar betning nödvändig p.g.a. summan av all infektion får partiet inte certifieras utan betning med medel som godkänts av Kemikalieinspektionen. Vid svagare smitta föreligger valfrihet.

Tolkning av analysresultaten

Kopplingen mellan sundhetsanalysen och de sjukdomsangrepp man kan få i fält är ibland svag. Starka infektioner enligt sundhetsanalysen anger dock att risk för angrepp föreligger och att smitta via utsädet kan tillföras fältet. Det är oftast förhållanden vid groning och uppkomst som avgör hur starka angreppen blir.

Olika analysmetoder kan ge olika resultat. Osmo-metoden visar t.ex. högre frekvens "infektion" av kornets bladfläcksjuka än vad som blir i fält eller vid sådd i jord (sidan 74). För Bipolaris verkar det som om analysen vid sådd i jord ger högre frekvens sjuka plantor än som kommer fram med pappersmetoden, speciellt vid svag smitta av utsädet.

Enligt litteraturen behövs 5-10 stinksotsporer per kärna för att en infektion ska bryta ut vid gynnsamma betingelser. Detta motsvarar ungefär 100-200 sporer per gram utsäde, men behöver inte innebära att man får angrepp i fält eller att angrepp inte kan förekomma vid lägre sotmängder.

Kontroll av lin, oljeväxter, ärter och sockerbetor

Vid kontrollen undersöks renhet, grobarhet och sundhet. På insända prov bör anges vilka analyser som önskas utförda.

Salufört utsäde

För att utsäde ska få saluföras måste det vara analyserat och certifierat. Jordbruksverket utfärdar bestämmelser som reglerar verksamheten.

Lin: I sundhetsundersökningen läggs 2 x 25 frön (vägledande för prov insänt av lantbrukare) eller 4 x 25 frön (certifieringsprov) på tjocka filtrerpapper fuktade med vatten i plastskålar. Skålarna får stå i 12-14 dagar vid 20C och avläses flera gånger. Symptom av svartfläcksjuka, Fusarium spp., gråmögel och ibland Phoma spp. avläses och frön med saprofytsvampar tas bort för att hindra överväxt till andra frön.

Oljeväxter: I sundhetsundersökningen läggs 4 x 50 frön på tjocka filtrerpapper fuktade med vatten tillsatt med kaliumnitrat. Efter 7 dagar undersöks förekomst av svartfläcksjuka. som ger svarta strimmor längs stjälken. Även angrepp av Fusarium spp. och gråmögel kan förekomma.

Ärter/bönor: I sundhetsundersökningen läggs 50 frön (vägledande för prov insänt av lantbrukare) eller 2 x 50 frön (certifieringsprov) på tjocka filtrerpapper fuktade med vatten i plastskålar. Vid Statens utsädeskontroll undersöks 4 x 50 frön. Skålarna får stå vid 20C. Symptom av bönbladmögel, Fusarium spp., gråmögel och Aschochyta spp. avläses efter 8-10 dagar.

Sockerbetor: Förekomsten av Phoma betae undersöks genom att 100 frön läggs på vattenagar i 7 dagar vid 20C.

För analys av djup smitta ytsteriliseras fröna före undersökningen. Även förekomsten av Cercospora beticola och Alternaria spp. undersöks genom att frön läggs 2-3 dagar vid 23-25C på fuktat filtrerpapper. Fröna tvättas sedan i vatten och antalet sporer per frö bestäms. Det mesta av betfröet analyseras av Novartis Seeds AB, men kan också utföras av SUK.

Kontroll av potatisutsäde

Meristembaserat utsäde

I dag är allt certifierat potatisutsäde med svenskt ursprung grundat på meristem. Meristem är celler från själva tillväxtpunkten hos potatisplantan. Genom speciell odlingsteknik under sterila förhållanden kan man få det att växa ut till små potatisplantor. Man kontrollerar att plantorna är fria från virus-, svamp- och bakteriesjukdomar. Den första uppförökningen sker genom kloning under sterila förhållanden i växthus eller odlingskammare.

Utsädesklasser i det svenska certifieringssystemet

Sjukdomskontroll

När odlingen fortsätter i fält finns risk att en återsmittning kan ske. På brukningsenheter med utsädesodling får inte mörk och ljus ringröta, potatiskräfta, potatisröt- och rotgallnematoder eller Rhizomania förekomma. Vit och gul potatiscystnematod kontrolleras före varje odlingssäsong.

Utsädesodlingarna kontrolleras av Statens utsädeskontroll (SUK) genom fältbesiktningar, där speciellt virussjukdomar, stjälkbakterios och avvikande sort beaktas och ingen av sjukdomarna eller skadegörarna ovan får förekomma.

Vid sorteringen tar SUKs kontrollanter ut prover om 200 knölar för undersökning av knölkvaliteten. Knölarna skärs och olika skador undersöks. För godkännande får viktsprocenten knölar angripna av de olika skadegörarna inte överstiga: torra och blöta rötor 0,5%, vanlig skorv (> 1/3 av ytan) 5%, rostringar 2%, lack-, blås- och pulverskorv (> 1/10 av ytan) 3%, varav pulverskorv 1%.

Förekomst av virus kontrolleras genom att ögon tas ut från knölar (100 per 10 ha av certfikatutsäde; 300 per 5 ha av SE1 och SE2) och får växa fram till plantor. Symptom på virussjukdomar (PVY, A, X, S, M och bladrull) undersöks.

Utsädespartier i klass SE1 och sådana som Jordbruksverket beslutar om testas genom Jordbruksverkets försorg på förekomst av ljus ringröta. Stickprov görs också för analys om förekomst av mörk ringröta.

Utöver dessa kontroller kan utsädet också testas med serologiska metoder (ELISA) för virussjukdomar och latent stjälkbakterios. Förekomst av latenta Phoma- och Fusarium-rötor kan analyseras med ett s.k. "knacktest", där knölarna skadas på ett speciellt sätt, kyllagras 7 veckor och uppkomna rötor bestäms.

Eget utsäde

Odlare som önskar testa sitt eget utsäde kan sända in ett prov till SUK. Den vanligaste undersökningen är förekomst av potatisvirus (PVY). För analysen åtgår drygt 100 knölar.

Sanering av utsäde

All odling bör grundas på friskt utsäde. Går detta inte att anskaffa genom odling eller överlagring behöver sanering tillgripas.

Betningens fördelar

Betningens uppgift att är hindra smittan som finns på eller i fröet/utsädet orsakar sjukdomar eller att motverka angrepp av skadeinsekter på den uppväxande plantan strax före och/eller efter uppkomsten.

Betningens fördelar jämfört med andra kemiska växtskyddsåtgärder

Sanering av utsäde i ett historiskt perspektiv

Redan under antiken användes metoden att sanera utsädet från skadesvampar genom att stöpa det i vin eller urin. Det är okänt vilken effekt dessa metoder hade och i vilken omfattning de användes. Likaså finns uppgifter om bruk av saltvatten. Troligen har dessa metoder tillkommit efter olyckshändelser (t.ex. skeppsbrott) och man sett effekterna i grödan. Vid denna tid var sot den "sjukdom" man mest kände till. En del av effekten av stöpningen kan säkert tillskrivas en avtvättning av sotsporer genom behandlingen. I äldre svensk litteratur fanns också bekämpningsrekommendationer genom släckt kalk, tvättning och uppvärmning, och med kopparvitriol (kopparasulfat).

Betning i någon större omfattning började först i slutet av 1800-talet med användningen av kopparsulfat. Vid denna tid introducerades också varmvattenbehandling mot sotsjukdomar. Varmvattenbehandling var den första icke kemiska metoden för sanering av utsäde. I början av 1800-talet praktiserades behandling av stråsädesutsäde med varmt vatten. Ursprunget är troligen tvättning av utsädet där man sett effekt mot sotsjukdomar. I metoden behandlar man utsädet som blötlagts i 3 timmar cirka 5 minuter i 50-55C varmt vatten. Den temperatur som användes varierade mellan växtslag och sorter. Om temperaturen varför låg fick man svag effekt mot sjukdomarna och vid för hög temperatur skadades grodden. Metoden användes ända fram till 1960-talet av växtförädlarna för att sanera grundutsädet från sotsjukdomar. I början av 1900-talet upptäcktes kvicksilvrets goda effekt mot skadesvampar. Först användes oorganiska kvicksilverföreningar som sublimat (kvicksilverklorid). Behandlingen genomfördes genom nedsänkning av säckar, genom överstrilning av betningsvätskan och skyffling med efterföljande torkning eller i betningstrumma. Under 1920-talet började betning med organiska kvicksilverhaltiga torrbetningsmedel. Det första var Uspulun. Men det var först vid slutet av 1930-talet då flytande kvicksilverpreparat (Panogen, Betoxin) för användning i betningsmaskiner kom på marknaden som en mer generell betning av utsädet kom i bruk i Sverige. Nästan allt utsäde kvicksilverbetades vid 1960-talets början. Rachel Carson kom 1962 ut med sin bok "Tyst vår" och en intensiv debatt om miljörisker och kvicksilverbetningen tog fart. Debatten ledde till en kraftig minskning av kvicksilverförbrukningen. Då den var som störst användes omkring 4 ton för betning, men sjönk snabbt till cirka hälften. Samtidigt startade ett utvecklingsarbete för att hitta ersättare till kvicksilvret. Sverige har varit ledande i denna utveckling och vi var bland de första i världen att förbjuda kvicksilverbetning av höstutsäde 1978. För vårstråsäden kom ersättningspreparat på marknaden 1977 då imazalil, som har effekt mot strimsjuka och bladfläcksvamparna på korn och havre, godkändes. Kvicksilverfria preparat kom snart att dominera även här, och då resistens mot kvicksilver började uppträda hos kornets bladfläcksvamp under 1980-talet minskade kvicksilverbetningen starkt och ett totalförbud mot betning med kvicksilver kom 1990.

Angrepp av Bipolaris på korn. Betat (Panoctine Plus) i vänstra skålen och obetat i den högra. (H. O.)

Till höger två plantor från kärnor betade med Panoctine 400. Till vänster plantor från obetade kärnor. Notera missfärgade stråbaser p.g.a. Bipolarisangrepp. (P. W.)

Alternativ till kemiska saneringsmetoder

Biologiska metoder

Runt hela världen har försök att ytterligare minska miljöriskerna genom att hitta alternativ till kemisk bekämpning pågått länge. Det är främst olika mikroorganismer man provat. Bland organismer som provats är det speciellt arter ur svampsläktet Trichoderma och bakteriesläktena Streptomyces, Pseudomonas och Bacillus som visat sig ha effekter.

Vid SLU utfördes på 1980-talet mycket lovande försök med Trichoderma spp. mot Phoma-röta på potatis, men effekterna varierade mycket och projektet avslutades. F.n. pågår undersökningar av effekterna av Trichoderma-arter mot bl.a. lackskorv på potatis och med tillsats av mykorizasvampar mot utsädesburna svampar på stråsäd.

Vid tillsats av organiska substanser som vetemjöl och karboxymetylcellulosa till utsädet har man observerat effekter på patogener. Det är speciellt bakterier som stimuleras. Vid SLU startades arbeten med att isolera och testa olika bakterier. Man fann bakterier som gav både positiv och negativ inverkan på plantors tillväxt. I fortsatta undersökningar hittades en bakterie, Pseudomonas chlororaphis, som isolerats från rötter av kråkbär i norra Sverige och som visade lovande effekter mot utsädesburna svampar. Vidareutveckling av bakterien har fört fram till betningspreparatet Cedomon, som kom i praktiskt bruk 1998. Preparatet utgörs av ett koncentrat av bakterier formulerade i en bärare baserad på vegetabilisk olja. Bakterien producerar en fungistatisk substans, men aktiverar också plantans egna försvarsmekanismer och konkurrerar med andra organismer om näring och utrymme. För närvarande rekommenderas preparatet i korn mot speciellt bladfläcksjuka medan förbättringar av formuleringen behövs för användning i vete, råg och rågvete.

Cedomons verkningssätt

Fysikaliska metoder

Vid SLU har arbeten med utveckling av varmvattenmetoden pågått under senare tid. I värmebehandlingsmetoden behandlas torrt utsäde en viss tid med värme runt 60-70C vid noggrant kontrollerad fuktighet. Behandlingtemperatur, tid och fuktighet varierar mellan olika växtslag och sorter. För hög temperatur skadar utsädets grobarhet medan för låg temperatur ger svag effekt mot patogenerna. I tester har metoden visat mycket god effekt mot flertalet utsädesburna svampar, medan den varit svag mot Bipolaris. Lantbrukare varnas dock för att i torkanläggningar själva experimentera med eget utsäde då det finns risk att grobarheten starkt försämras. Behandlingsutrustning med hög kapacitet finns utvecklad och metoden förväntas komma i praktiskt bruk i början av 2000-talet.

Under senare tid har varmvattenmetoden åter fått aktualitet som ett alternativ till betning med kemiska medel av potatis. I utlandet (Skottland) har den använts praktiskt för behandling av potatisutsäde. I Sverige arbetar man vidare med metoden för potatis och i växthustest har den visat god effekt mot bl.a. potatisbladmöglets svamp.

Principskiss över grobarhetens och sundhetens förändring vid ökande temperaturer vid värmebehandlingen. Tillägg till originalet: I diagrammet markeras grobarhet med grön linje och sundhet med röd linje

Mikrovågor har också prövats för sanering av utsäde. Resultaten pekar mot att det inte finns speciella våglängder som är särskilt effektiva mot växtpatogener utan det är den värme som bildas vid behandlingen som ger effekt på svamparna.

Försök med elektronbetning av stråsädesutsäde testades i forna Östtyskland. Utsädet får i en tunn ström passera en stråle med energirika elektroner. För att strålarna skall kunna penetrera in i kärnan sker behandlingen under vakuum. Energin vid bestrålningen måste avvägas noga för att få effekt mot patogenerna utan att skada grobarheten. En prototyp med kapaciteten 9 ton utsäde per timme fanns framtagen i slutet av 1980-talet, men det är obekant om verksamheten fortsatt. Behandlingen har effekt mot samma typ av svampar som varmvatten- och värmebehandlingsmetoderna.

Betning med kemiska medel

Betningens omfattning och betningspreparat

Betningsmedel: I tabellen på sidan 81 visas olika preparats effekt mot olika skadegörare i stråsäd. Uppgifterna baseras på undersökningar gjorda i växthus- och fältförsök samt information från tillverkarna. Det bör påpekas att för flera skadegörare är försöksunderlaget svagt. Detta gäller bl.a. de olika Fusarium-svamparna då utsädespartier med stark och enhetlig smitta varit svåra att anskaffa. Betning mot skadeinsekter har provats med god verkan mot havrebladlöss. Preparaten som ännu inte är godkända (2000) är av samma typ som används i sockerbetor.

Betningsmedel: Mot insekter används Marshal MUP (karbosulfan), Promet F 400 CS (furatiokarb) och Force 20 CD (teflutrin). Vid betning mot skadeinsekter kan Rovral 96 DS (iprodion) tillsättas mot svampsjukdomar (svartfläcksjuka).

Betningsmedel: Inget registrerat betningsmedel finns. Prelude 20 LF (prokloraz) används på dispens mot svartfläcksjuka, gråmögel och Fusarium-arter.

Betningsmedel: Apron (metalaxyl) mot ärtbladmögel. Skyddar också en tid mot markbunden smitta av ärtrotröta. Rovral Flo (iprodion) har effekt mot chokladfläcksjuka, gråmögel, ärtfläcksjuka, men används i liten utsträckning.

Betningsmedel: Mot insekter används Montur FS 190 (imidakloprid), Gaucho WS 70 (imidakloprid), Marshal 40 DB (karbosulfan). Även Promet F 400 CS (furatiokarb) är godkänt. Mot groddbrandssvampar kan svampmedlen Tachigaren 70 WP (hymexazol) eller Euparen M 50 WG (tolylfluanid) tillsättas då utsädet betas mot skadeinsekter.

Betningsmedel: Monceren 250 FS (pencycuron), Rizolex (tolklofosmetyl) och Rovral aqua (iprodion) används mot groddbränna, Fungacil 75 SL (imazalil) och Topsin WG (tiofanatmetyl) mot Phoma- och Fusarium-rötor samt Fungacil 75 SL mot silverskorv och blåsskorv.

Betningspreparatens verkningsätt

Då det kan förekomma ett stort antal olika svampar på utsädet har strävan varit att få fram preparat med bred verkan. Om den enskilda substansen saknar effekt mot vissa av dem har man genom blandning av flera substanser skapat preparat med önskad effekt. Ett exempel på detta är Panoctine Plus, där guazatinet som saknar effekt mot de viktiga Drechslera-arterna genom tillsats av imazalil fått verkan även mot dessa svampar.

Olika verkningssätt

Kontaktverkande medel verkar förebyggande genom att hindra sporgroning och svamparnas möjlighet att infektera den framväxande plantan. De verkar på ytan av kärnan. Det är därför viktigt att denna typ av preparat får god täckning på den behandlade ytan

Systemiska medel tränger in och tas upp i växten och har härigenom också en botande (kurativ) effekt på etablerade angrepp och skyddar den uppväxande plantan en viss tid mot marksmitta.

Olika verkningsmekanismer

Multi site fungicider är bekämpningsmedel som har inverkan på flera processer i svampcellen. Oftast förstör de svamparnas proteiner (äggviteämnen) och hindrar cellernas enzymsystem att fungera.

Preparat: guazatine: Stör cellmembranfunktionen. Ingår i Panoctine preparaten.

ampropylfos: Stärker plantans försvarsmekanismer. Fortin 10/20.

Single site fungicider är bekämpningsmedel som verkar specifikt på endast en mekanism hos svampen, t.ex. i ämnesomsättning, energibildningen eller dess celldelningsförmåga.

Nedan delas single site medlen upp efter olika verkningssätt:

bensimidazoler (MBC-prepartat): Stör celldelningen. Cevex Vår (tiabendazol); Sibutol 280 LS (fuberidazol).

ergosterolbiosynteshämmare: Hindrar bildningen av ergosterol, en viktig komponent i cellmembranen. Det finns av två typer med olika verkningssätt.

DMI-medel: Cevex Vår, Fungazil, Panoctine Plus (imazalil); Sibutol 280 LS (bitertanol); Dividend (difenokonazol) har alla samma verkningssätt.

morfoliner: det finns inget betningsmedel av denna typ

dikarboximider: Rovral Aqua (iprodion). Stör celldelningen.

karboxanilider: Vitavax, Cevex Vår, Fungacil C (karboxin). Hindrar energibildningen.

fenylamider: Stör RNA-syntesen. Apron (metalaxyl).

fenylpyroler: Påverkar plasmamembranen. Beret (fenpiklonil), Celest (fludioxonil).

Resisten mot preparaten

Genom sitt specifika verkningssätt finns det risk att svamparna utvecklar resistens mot single site preparaten. Svamptyper med låg känslighet för preparaten ökar i frekvens och bekämpningsmedlen tappar sin verkan mot skadesvampen. Ju oftare medlen används desto större är risken för resistens.

Korsresistens innebär att svampen är resistent mot olika preparat med samma verkningssätt. Vissa grupper används både i betningsmedel och för sprutning i växande gröda. Det är därför viktigt att känna till vilket typ av preparat medlen tillhör.

Risken för bensimidazolresistens ökar om Topsin WG (tiofanat-metyl) används i grödan då utsädet är betat med Sibutol som innehåller fubridazol.

Risken för resistens mot DMI-medel är större om Tilt, Sportak eller Baycor används för sprutning i grödan då de alla har samma verkningsmekanism som betningsmedel innehållande imazalil, bitertanol eller difenokonazol. Däremot har preparat av morfolin-typ som Forbel (fenpropimorf) med ett annat verkningssätt och ökar inte resistensrisken då de används i grödan. Tilt Top och Mentor innehåller fenpropimorf.

Multi-site-preparat verkar på flera processer i cellen.

Single-site-preparat verkar på en process i cellen.

Betningens utförande

Grundläggande krav

I betningsprocessen ska små mängder bekämpningsmedel appliceras (= anbringas) med stor noggrannhet på utsädesfrön. Några av de viktigaste kraven på processen sammanfattas här.

  1. Rätt dos av bekämpningsmedel måste appliceras inom snäva gränser. Målet är en effektiv bekämpning med minsta möjliga negativa bieffekter. Underdosering ger dålig effekt, överdosering ger en onödigt stor miljöbelastning och kan ge skador på grödan.
  2. Jämn fördelning på fröna måste garanteras. Skälen är desamma som under föregående punkt. Med en ojämn fördelning måste man ha en så stor säkerhetsmarginal för att inte få fytotoxiska eller negativa miljöeffekter att bekämpningseffekten blir otillfredsställande på många frön.
  3. En jämn täckning av enskilda frön måste garanteras. Många moderna betningsmedel kräver en god täckning av fröna för att ha en tillfredsställande bekämpningseffekt. Detta till skillnad från t.ex. äldre kvicksilverpreparat som hade en gasverkan som försäkrade ett gott resultat även vid en ofullständig täckning.
  4. Preparat måste fastna tillräckligt starkt på fröna för att undvika förluster och bieffekter i senare hantering. En stor fördel med betning som bekämpningsmetod är att preparaten hamnar där de ska för att göra nytta och enbart där. Detta möjliggör minskade kemikaliemängder och en minskning av bieffekter orsakade av preparat som hamnar på fel plats. Det säger sig självt att för att uppnå dessa fördelar måste preparatet fastna och stanna kvar på utsädet under hela hanteringen fram till dess fröet ligger i marken. De flytande formuleringarna innebär här ett framsteg jämfört med puderformuleringar. I modem betningsteknik utnyttjar man dessutom olika tillsatser för att ytterligare förbättra fästförmågan.
  5. Processen måste vara så lite farlig som möjligt för den som arbetar med den och för den yttre miljön. Äldre tiders betning var förvisso inte ofarlig för dem, som arbetade i processen. Dammande och gasverkande preparat i förening med öppna system gjorde att exponeringen för medlen kunde bli mycket hög. I en modern betningsstation sker hela betningsprocessen i ett slutet system. Preparatet pumpas direkt från behållaren/emballaget med en matarpump in i betningsmaskinen som i sig är sluten. Efter betningen transporteras utsädet slutet till automatisk säckning. Första gången någon kommer i kontakt med betningsmedlet är när lantbrukaren/odlaren öppnar säckarna, och då ska preparatet sitta fast på utsädet.

En modern betningsstation är dessutom försedd med ett omfattande säkerhetssystem som stoppar processen om något inte fungerar. Det kan gälla störningar i inmatning av preparat eller utsäde, stopp i maskinen, eller för låg kapacitet i övriga delar av maskinkedjan.

Till dessa krav på processen fogas sedan krav på den tekniska utrustningen:

  1. a) Processen ska gå snabbt och maskinerna ska ha stor kapacitet. Centraliserad utsädeshantering i moderna anläggningar ställer krav på hög kapacitet. Betningen får inte bli en flaskhals i systemet. Betningsmaskiner har i dag en kapacitet på upp till 30 ton utsäde per timme.
  2. b) Utrustningen ska kunna behandla olika fröslag och olika preparattyper. Man ska med små ändringar kunna ställa om maskinerna till fröer med olika storlek, form och volymvikt, och kunna använda samma maskin till olika s.k. formuleringar, dvs. flytande puder o dyl. Dagens maskiner uppfyller här de flesta kraven. Byte mellan flytande och puderformuleringar kan dock skapa problem (se nedan).
  3. c) Utrustningen ska lätt kunna passas in i en maskinkedja med rensning, säckning etc.
  4. d) Utrustningen ska vara lätt och säker att handha. Det kan gälla rengöring, påfyllning av preparat och utsäde, inställningar etc.

De nämnda kraven är hårda, både på preparatformuleringar och betningsmaskiner.

Preparat måste kunna lagras och hanteras utan att viktiga egenskaper förändras. De ska behålla sina egenskaper vid t.ex. olika behandlingstemperaturer för att säkerställa en jämn applicering.

Det kan vara svårt att tillgodose alla krav. Vissa kan vara motstridiga som t.ex. kraven på jämn fördelning och hög kapacitet. I allmänhet har man dock lyckats väl med att uppfylla alla viktiga krav med moderna betningsmaskiner.

Betning

Betningsteknikens utveckling

Betningen av frön mot främst utsädesburna sjukdomar och vissa groddplantskadande insekter är en mycket gammal bekämpningsmetod. Odlare har behandlat sitt utsäde med olika tillsatser för att om möjligt försäkra sig om en frisk gröda. Metoderna, som använts har varit enkla, som inblandning för hand av aska, sot, kalk, salt m.fl. mer eller mindre effektiva tillsatser. Så småningom blandades på 1700- och 1800-talet även metallsalter av koppar och kvicksilver eller arsenik in. Flytande betningsmedel har varit i bruk länge. Från början stöptes fröna i stora mängder vattenlösning av t.ex. koppar- eller arsenikföreningar. Problem med grobarhetssänkningar och svårigheter att torka utsädet gjorde att man övergick till att vattna eller spraya mindre mängder över utsädet och blanda om för hand på loggolvet.

Under 1900-talet kom mekaniska betningsmaskiner i användning. De första "maskinerna" var av typen roterande trummor eller skruvar där utsädet och betningsmedlet blandades. Trummaskinerna arbetade med satser medan skruvmaskinerna kunde arbeta kontinuerligt. Båda typerna användes i huvudsak till puderformuleringar som gav en acceptabel fördelning av preparatet på fröna. Flytande formuleringar gav i dessa maskiner en stor variation mellan olika frön även om förbättringar av maskinerna och formuleringarna så småningom höjde kvaliteten.

Om vi i stället tittar på hur preparaten stannar på utsädet blir jämförelsen till puderformuleringarnas nackdel. Detta skapar dålig bekämpningseffekt och risker i arbetsmiljön och yttre miljön. Strävandet har därför varit att övergå till flytande formuleringar. En metod, som erbjuder en bättre täckning och fördelning samtidigt som den tillåter en högre kapacitet, är ridåbetningen. Med denna metod sprayas finfördelat flytande preparat på fröna i rörelse. Varje frö får i princip sin behandling direkt när det träffas av preparatduschen. En efterföljande omblandning kan sedan höja jämnheten ytterligare samtidigt som den motverkar hopklumpning och stopp som kan förekomma. Ridåbetningsmaskiner är nu förhärskande i vårt land och flytande preparat är helt dominerande.

Den allra senaste utvecklingen inom betningstekniken syftar till att ytterligare öka fasthållningen och täckningen genom olika tillsatser i formuleringen. Metoden som brukar benämnas monolayer coating innebär att betningsmedlet bildar en tunn hinna runt fröet som skyddar mot förluster och damning. Hinnan är helt genomsläpplig för vatten och hindrar inte fröets groning. I princip kan man även åstadkomma en fördröjd effekt av betningsmedlet genom lämpliga tillsatser och på så sätt öka användningsområdet för betningen som bekämpningsmetod. Monolayer coating är tänkt att användas i normala betningsmaskiner.

Betningsmaskinerna

Betningstekniken har genomgått en utveckling som gradvis förbättrat uppfyllandet av de ställda kraven vad gäller dosering, jämnhet, kapacitet etc. Många olika konstruktioner - alla med för- och nackdelar - har prövats och finns i bruk.

Maskinerna kan efter olika arbetsprinciper indelas i följande större grupper:

  1. Blandning i skruv
  2. Roterande trumma
  3. Ridåbetning
  4. Rotostat

Förutom dessa huvudgrupper finns specialmaskiner med egna lösningar eller kombinationer av lösningar.

Blandning i skruv

Principen är att utsädet blandas med betningsmedlet under transporten i skruven. Processen är kontinuerlig och används huvudsakligen med puderformuleringar, även om modifieringar för användning av flytande preparat förekommer. Preparat tillsätts i början av skruven och fördelas sedan i utsädet under transporten. Maskinens kapacitet är förhållandevis låg, men den ger en acceptabel betning. Ökar man kapaciteten minskar jämnheten i en skruvmaskin.

Fördelarna med denna maskintyp är främst dess enkla uppbyggnad som gör den billig och lättskött.

Skruvmaskinen används inte i modern betning där det ställs höga krav på exakthet, kapacitet och arbetshygien. Skruvar eller borstar används dock som en ytterligare omblandning efter t.ex. en ridåbetning. eller ibland som ett separat steg för puderapplicering i ett betningssystem.

Roterande trumma

Principen är att betningsmedlet tillförs och blandas med utsädet i en roterande trumma. Huvudsakligen används flytande formuleringar.

Utsädet mäts upp och töms i den roterande trumman. Rätt mängd betningsmedel tillförs via dropp- eller spraymunstycken och blandning och fördelning sker på vägen genom trumman. Olika preparat kan tillföras samtidigt genom olika munstycken.

Trummaskinen har en begränsad kapacitet av samma orsak som skruvmaskinen, en viss uppehållstid är nödvändig för en god betning. En svaghet hos denna maskintyp är en ojämn fördelning mellan frön. Betningsmedlen har en benägenhet att fastna där de träffar, och vidare fördelning är svår att åstadkomma. Ändrad formulering kan förbättra resultatet.

Princip för trumbetning.

Trummaskiner är vanligt förekommande och är enkla till sin funktion och uppbyggnad. I svenska betningsstationer är de dock i hög grad utbytta mot ridåbetningsmaskiner som har högre kapacitet och ger jämnare betning.

Rotostat

Principen är att betningsmedlet tillförs fröna som bringas i ständig rörelse i en rotor placerad i en fast cylinder. Fröna tvingas av centrifugalkraften ut mot den fasta cylinderns väggar och faller sedan tillbaka ner i rotorn. I den roterande massan av frön blir inblandningen mycket effektiv.

Principen kan användas för både pulver och flytande formuleringar som appliceras via spraymunstycke eller roterande skiva, eller pudras direkt över fröna. Jämnheten i betningen är ofta mycket god i rotostatmaskiner men kapaciteten är låg. Ursprungligen var rotostatmaskiner satsmaskiner men det har konstruerats kontinuerligt arbetande maskiner med rotostatprincip.

Rotostatmaskiner används mest där man eftersträvar en jämn betning och kan acceptera en låg kapacitet.

Princip för ridåbetning.

Ridåbetning

Principen är att utsädet faller genom en dimma av betningsmedel där varje frö får en lika stor dos preparat.

Principen framgår av figuren till vänster. Utsädet matas in i jämn takt i maskinens övre del, passerar en kon och flera parallella, vertikala skivor som delar upp utsädesströmmen i fallande ridåer av frön. Det flytande preparatet appliceras på en snabbt roterande skiva eller kopp. Av centrifugalkraften kastas preparatet utåt och bildar en dimma av små droppar. Fröna passerar genom dimman och får åtminstone teoretiskt, en lika stor dos per frö. Efter passagen genom dimman följer oftast en omrörningsenhet. Det kan vara en roterande kon där fröna tvingas rotera upp över en kant innan de faller ned i utmatningsröret, eller en skruv eller borste av en till ett par meters längd där omrörning sker, se figuren nedan. Omrörningsenhetens uppgift är att dels fullständiga betningsmedlets fördelning på utsädet, dels lösa upp dammklumpar som kan förekomma i dåligt rensat utsäde.

Ridåbetning är alltså en kontinuerlig process för flytande formuleringar. Flera olika preparat kan tillföras samtidigt via separata matningssystem till den roterande koppen.

Ridåbetningsmaskiner har en hög kapacitet och ger en jämnare betning än de tidigare beskrivna metoderna. En kritisk faktor är tjockleken på den fallande ridån. Är den alltför tjock får inte varje frö en lika stor dos preparat. I de nyaste ridåmaskinerna bringas hela ridån att rotera genom en roterande spridningskon varvid varje frö bättre exponeras för preparatdimman med en jämnare betning som följd.

I dag dominerar ridåbetningsmaskiner i svenska utsädesanläggningar.

En ny typ av maskin där man kombinerar ridåbetning med trumbetning är på väg in på marknaden.

En av de stora fördelarna med denna typ av maskiner är att man kan behandla såväl små fröer som stora kärnor i en och samma maskin. Doseringar upp till 60 liter per ton är möjligt med en flexibel kapacitet mellan 6-30 ton per timme. Se fotot överst på nästa sida.

Princip för trumpelletering.

Betning av oljeväxtfrö

Oljeväxtfrö betas i förekommande fall med klass 1 L-medel. Av arbetsmiljöskäl krävs därför att betningen sker genom dragering. Drageringen binder betningsmedlet vid fröet och hindrar att det smetar, dammar eller faller av. Betningsmedlet kan vara pulverformigt eller flytande och appliceras på fröet tillsammans med ett bindemedel och talk eller liknande för att binda vätskeöverskottet och få en hård yta. I dag drageras större delen av oljeväxtutsädet i en ridåmaskin med pulverdoserare (se figur på föregående sida).

Betning av sockerbetsfrö

Den låga utsädesmängden vid sockerbetsodling ställer stora krav på det enskilda fröet. För att säkerställa uppkomsten i fält, måste fröet skyddas mot både svampar och insekter som angriper det groende fröet eller den unga plantan.

Sockerbetsfrön har ett fruktskal som är skrovligt i ytan och som dessutom är poröst. Detta medför problem vid bl.a. sådd och applicering av betningsmedel. För att underlätta detta pelleteras fröet. Pelleteringen sker i två steg. Eftersom fruktskalet är poröst suger det snabbt upp den vätska som appliceras. Därför krävs särskilda metoder för att fröet ska få en bra täckning av betningsmedlet.

Om fröet betas med en fungicid är det första steget en uppbyggnadsfas då fröet beläggs med pelletmassa och fungicid. Fröet får rotera i en trumma (se figuren ovan) där fungicid och pelleteringsmassa sprayas över fröet. Svampmedlet läggs på så nära fruktskalet som möjligt för att få effektivaste skyddet mot svampinfektioner. För att få en bra täckning tillsätts mycket vätska till fungicid och pelletmassa. Fröet torkas därför innan den slutliga ytbehandlingen görs.

Vid den slutliga ytbehandlingen appliceras först en insekticid och sedan täcks fröet med bindemedel och färg för att skydda och varna den som sår utsädet. Insekticiden läggs på så nära ytskiktet som möjligt för att skydda fröet mot insektsangrepp i jorden, utan att dess giftverkan ska påverka själva sockerbetsfröet negativt. Den slutliga ytbehandlingen är en relativt långsam process (20-30 minuter per 10 kg frö) som sker i en s.k. Fluid bed (se figuren nederst t.h.). I en Fluid bed blåser fröet omkring i en varmluftsström samtidigt som det sprayas med insekticid och sedan med bindemedel och färg.

Betning av köksväxtfrö

Betningsmedel på köksväxtfrö appliceras oftast genom dragering. Behandlingen innebär att fröna får ett tunnare överdrag av preparatet utan att formen på fröna ändras och att medlet smetar, dammar eller faller av.

Pelletering används i mindre omfattning nu eftersom såtekniken har förbättrats för nakna frön.

Princip för ytbehandling enligt "Fluid bed"-metoden.

Betningsutrustningen är speciell för köksväxtfrö, men bygger i vissa fall på samma teknik som används vid betning av andra fröslag. I Sverige används fyra typer av betningsmaskiner för köksväxtfrö:

De tre första maskinerna används för dragering och pelleteringstrumman används för pelletering av frö.

Restsmitta

Inget betningsmedel ger fullständigt skydd mot svampfloran på utsädet. De angrepp som blir kvar kallas restsmitta. Orsakerna kan vara flera. Den troligaste förklaringen är att bekämpningsmedlet inte når fram till svampen eller att koncentrationen av bekämpningsmedlet är för låg. Erfarenheter från försök visar att betningseffekten, dvs. den andel av smittan som betningen tar bort, ofta minskar med stigande infektion i utsädet. Troligen har svampmycelet trängt längre in i kärnan eller utvecklat ett kraftigare mycel som är svårare att bekämpa. Angreppen orsakade av restsmittan varierar med förhållandena vid groningen. Temperatur och fuktighet påverkar både groddplantans och svampens tillväxthastighet. För kornets bladfläcksjuka som är bäst undersökt ger groning vid cirka 6C störst andel plantor med primärangrepp. Infektioner på groddplantorna av svampar som snömögel, fusarioser och brunfläcksjuka tycks också bli starkast vid denna groningstemperatur, medan vetets bladfläcksjuka och Bipolaris gynnas av något högre temperaturer.

Betydelsen av restsmittan under fältförhållanden varierar med väderleken under uppkomsten och tiden därefter. Som exempel kan anges två försök 1985 och 1986 med betning och sprutning mot kornets bladfläcksjuka. Under 1985 var vädret 2-3 veckor efter uppkomsten torrt och den sekundära smittspridningen blev i tidigt stadium ringa och härigenom etablerade sig svampen sämre i det betade ledet. Utsädesbetningen gav detta år samma bekämpningseffekt på smittan i skörden som flera sprutningar med Tilt i grödan. Följande år var vädret efter uppkomsten regnigt och en kraftig sekundärspridning av bladfläcksjuka skedde tidigt i grödan. Detta år gav betningen ingen effekt på angreppet i grödan och smittan i skörden, då antalet primärangrepp trots betning var tillräckligt för sekundärspridningen.

Vid sådd i jord (sid. 74) blir angreppen av kornets bladfläcksjuka svagare än vad som kommer fram i osmoanalysen. I genomsnitt ger 25% av smittan i osmo-analysen upphov till primärangrepp på första bladet. Beräkningar från dessa undersökningar och betningseffekter som erhållits i växthusförsök visade att smittan i utsädet inte borde överstiga 40% för att man inte skulle riskera få starka angrepp i odlingen. Erfarenheter från praktiken har dock visat att i fält kan starkare smittor förekomma utan att ge upphov till så betydelsefulla primärangrepp.

Under gynnsamma förhållanden för svamparnas utveckling behövs få primärangripna groddplantor för att orsaka starka angrepp i grödan. I fältförsök har t ex mycket starka snömögelangrepp erhållits då utsädessmittan endast var ett par procent. I betningsrådgivningen anges att betning är obehövlig då smittan av kornets bladfläcksjuka är mindre än 10%. Med samma antagande som ovan att 25% av smittan enligt osmo-analysen ger primärangrepp vid gynnsamma förhållanden för svampen motsvarar detta 10 primärangripna plantor per m2, vilket vid fuktig väderlek innebär stor risk för starka angrepp i fältet och stark smitta av den skördade varan.

Speciellt för den ekologiska utsädesproduktionen är det väsentligt att smittan i grundutsädet är så låg som möjligt för att man skall lyckas producera friska utsäden.

På grund av risken för restsmitta är det tveksamt om starkt smittade partier bör användas som utsäde, även om betning minskar svampangreppen och ökar grobarheten till acceptabla nivåer. Speciellt bör de inte användas för fortsatt utsädesproduktion. Önskvärt vore att partier där infektionen är så stark att betning anses behövlig ej salufördes.

Adresser

Certifieringsorgan (certifierar utsäde för saluföring men tar även emot jordbrukarprover, dvs. analyser av eget utsäde)

Statens utsädeskontroll

Onsjövägen

268 81 Svalöv

tel. 0418-66 74 00

Frökontrollen Mellansverige AB

Box 22014

702 02 Örebro

tel. 019-611 46 07

Laboratorium (som inte certifierar utsäde men som tar emot jordbrukarprover)

AnalyCen Nordic AB

Box 905

531 19 Lidköping

tel. 0510-887 90

AnalyCen Nordic AB

Pärlgatan 3

241 39 Eslöv

tel. 0413-158 90

Syngenta (tidigare Novartis Seeds AB)

Box 302

261 23 Landskrona

tel. 0418-43 70 00

(sockerbetor)

Växtskyddscentraler

Jordbruksverket

Växtskyddscentralen

Box 12

230 53 Alnarp

tel. 040-41 50 00

Jordbruksverket

Ogräs- och växtskyddscentralen

581 86 Linköping

tel. 013-19 65 90

Jordbruksverket

Växtskyddscentralen

Box 224

532 23 Skara

tel. 0501-60 58 60

Jordbruksverket

Växtskyddcentralen

Box 7044

750 07 Uppsala

tel. 018-67 10 00

Växtskyddsinstitutioner

Inst. för Ekologi och växtproduktionslära

Avd. för Växtpatologi

SLU

Box 7043

750 07 Uppsala

tel. 018-67 10 00

Inst. för Ekologi och växtproduktionslära

Avd. för Integrerat växtskydd

SLU

Box 7043

750 07 Uppsala

tel. 018-67 10 00

Inst. för Entomologi

SLU

Box 7044

750 07 Uppsala

tel. 018-67 10 00

Inst. för Växtskyddsvetenskap

SLU

Box 44

230 53 Alnarp

tel. 040-41 50 00

Institutionen för norrländsk jordbruksvetenskap

Avdelningen för växtskydd

Box 4097

904 03 Umeå

tel. 090-786 94 00 vx

Jordbruksverket

Växtskyddscentralen

Malmbrogatan 6

392 35 Kalmar

tel. 0480-829 96

Ordförklaringar

Agar

medium för odling av svampar, bakterier o. likn.

Aleuronskikt

tunn hinna som omger frövitan

Analysbevis

dokument med uppgifter om ett utsädespartis härstamning. grobarhet, sundhet m m

Ascosporer

sexuellt bildade sporer hos sporsäcksvampar. Sporerna bildas i sporsäckar i särskilda sporhus, peritecier

Bandsprutning

bekämpning av ogräs där sprutmunstycken är avskärmade och endast sprutar i såraden

Basidium

cell som bildar basidiesporer

Basidiespor

sexuellt bildad spor hos basidiesvamparna

Bestockning

bildande av flera axbärande strå på en planta

Betning

behandling av utsäde med medel mot skadegörare

Bladfläcksvampar

komplex av svampar som orsakar bruna nekrotiska fläckar på stråsädesbladen. Hit räknas bl.a. brunfläcksjuka, bladfläcksjuka, svartpricksjuka på vete. Symptomen är ofta svåra att skilja åt.

Bärare

ämne som tillsätts i bekämpningsmedel för att ge önskade egenskaper

Certifiering

godkännande av utsädesparti. För certifiering krävs bl.a. fältbesiktning av utsädesodlingen, uppgift om sort och härstamning samt kvalitetskontroll.

Certifieringsprov

prov från utsädesparti som skall saluföras.

Dragering

teknik med tillsats av limämnen för att få betningspreparat att hållas kvar på fröet och ge en hård yta

Embryo

anlag till den nya plantan inne i fröet

Exponering

utsättas för t ex bekämpningsmedel

Exsudat

ämne som utsöndras

Flossig

då potatisskalet ännu inte är färdigbildat, lossnar i flak

Fluorescens

färgsken som avges då vissa ämnen belyses med UV-ljus

Formulering

det färdiga bekämpningsmedlet. I preparatet finns förutom den aktiva substansen också lösningsmedel och/eller bärsubstanser

Frekvens

andel av något

Fungicid

svampgift. Från fungus = svamp och cidere = död

Fungistatisk

svamphämmande verkan

Fysiologiska fläckar

fläckar på blad som liknar symptom av svampangrepp, men som orsakas av någon störning i plantans ämnesomsättning

Fytotoxisk

växtgiftig - vissa preparat kan skada kulturväxten

Frövita

kärnans innersta del, består av stärkelse

Hjärtblad

de eller det första blad som kommer fram ur fröet. Finns redan bildat i fröet. Gräs och stråsäd har ett. medan bredbladiga växter har två

Hyf

svamptråd

Hypokotyl

stamdelen under hjärtbladen

Infektion

etablering av en patogen/parasit i en värdväxt

Jetströmmar

luftströmmar på hög höjd i lufthavet

Klamydospor

tjockvägig spor som kan överleva långe i t ex marken

Klass 1 L, 2 L

Beteckning på bekämpningsmedel av olika farlighet. För användning av dem krävs särskild utbildning (Jordbruksverket)

Kloning

vegetativ förökning av växtmaterial genom delning. Alla plantor i en klon har samma egenskaper

Klorotisk

saknar klorofyll dvs. gulaktiga fläckar på t.ex. blad

Klyvöppning

organ på bladen som kan öppnas och stängas för att reglera avdunstning och gasutbyte

Koleoptil

tunn hinna som omger grodden - första bladet

Konidie

spor som bildas genom vegetativ avknoppning (asexuellt) från mycelet

Kontaktverkande

svampmedel som hindrar svamparnas infektion av värdväxten

Kontaminering

förorening

Korsresistens

resistens mot flera medel

Kärlsträng

organ i växten som transporterar vatten och näringsämnen

Latent

utan att synas

Ledningsbanor

organ i växten som transporterar vatten och näringsämnen (= kärlsträngar)

Lenticell

luftpor

Ljusgroende

sporer gror endast då de utsätts för ljus en viss tid

m

mikrometer = 1/1000 mm

Mikroklimat

ljus-, temperatur- och fuktighetsförhållande inne i t.ex. ett bestånd Mikroorganism små organismer som endast kan studeras vid förstoring, mikroskop

Mikrovågor

elektromagnetiska vågor med våglängd

Meristem

tillväxtceller hos växten. Genom odling på specifika substrat kan man få ett meristem att diffrentieras till fullständiga plantor

Multi site fungicid

fungicid som påverkar flera processer i svampcellen

Mycel

tunna trådar av svampceller, hyfer

Mykorrhizasvamp

svamp som växer symbiotiskt på och i rötter hos växter.

Mykotoxin

gift bildat av en svamp

Nekros

död vävnad

Nekrotisk

död

Nematod

små osegmenterade maskar som ofta är parasiter på växter

NUV-ljus

nära ultraviolett. Långvågigt UV-ljus

Oospor

sexuellt bildad spor av lägre svampar, tjockväggig med lång livslängd

Osmo-metoden

tillsats av sockerlösning då frö läggs för analys på filtrerpapper. Hindrar fröets vattenupptag så att det inte gror men tillåter svamparna att växa.

Patogen

organism som orsakar ett sjukdomstillstånd hos växt eller djur

Pelletering

bl.a. betningsteknik för betfrö

Peritecium

sporhus hos sporsäckssvampar. Här dess sexuella sporer

Perenna

årligen återkommande

Perfekt stadium

det stadium då en svamp bildar sexuella sporer

Pistill

del av blomman där frömjölet gror och växer in till fröanlaget

Plasmodium

en växtcell fylld av vissa lågt stående svampar och som senare ombildas till sporer

Primärangrepp

angrepp på den framväxande groddplantan av smitta på utsädet

Restsmitta

infektion som finns kvar på utsädet efter sanering

RNA

Ribonukleinsyra - genetiskt material

Pyknidium

sporhus som bildar asexuella sporer

Saprofyt (svamp)

organism som lever på död vävnad

Sekundärangrepp

angrepp som spridits från primärangrepp genom sporer

Serologiska

metod som använder specifika antikroppar (serum) för att påvisa smitta

Sexuell

genom sammansmältning av två olika celler från han- resp. honligt organ

Single site fungicid

fungicid som verkar specifikt på en process i svampcellen

Sklerotie

tät samling av tjockvägiga svampceller för svampens överlevnad som t.ex. lackskorv, mjöldryga

SLU

Sveriges lantbruksuniversitet

SMAK

Svensk Matpotatiskontroll AB

Smittograd

andel av utsädet som är infekterat av skadesvampar

Sporangiespor

sporer hos bl.a. bladmögelsvamparna. Sporen kan antingen infektera direkt eller bilda zoosporer som infekterar

Spor

en- eller flercelligt förökningsorgan av bl. a. svampar som gror ut till svampmycel Sporhus organ där sporer bildas (pyknidium, peritecium) Sporulera bilda sporer Steril utan organismer

Stolon

smal rotliknande utväxt från potatisstjälken i vars ända knölarna bildas

Subsp.

förkortning för subspecie, underart SUK Statens utsädeskontroll

Systemisk

växer inne i växten (ofta utan symptom), gift som tas upp och sprids inne i växten

Teleutospor

vinterspor av rost- och sotsvampar. Bildar basidiesporer vid groning

Torrbetning

behandling av utsäde med pulverformuleringar Vilmycel tjockväggigt, inaktivt mycel för svampens överlevnad

Volymvikt

vikt av en viss volym frö. Vanligaste begreppet är hektolitervikt

Zoospor

spor som är rörlig med hjälp av flimmerhår (cilier), kräver vatten för infektion

Överliggare

potatis som lämnats kvar i marken och bildar en ny planta

1) Andra namn:

Flygsot på korn

Naket sot på korn

Kornflygsot

2) Andra namn:

Flygsot på vete

Naket sot på vete

Veteflygsot

3) Andra namn:

Havreflygsot

Naket sot på havre