VäxtEko


Tidskrift/serie:
Utgivare: Ekokött; Ekologiska lantbrukarna i Sverige
Redaktör: Alarik M.
Utgivningsår: 2000
Författare: Alarik M., Pettersson T., Roempke G., Sällvik A., Åkerfeldt Y.
Titel: Ekogris - En handledning i ekologisk grisuppfödning
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare
Nummer (ISBN, ISSN): ISBN 91-973377-1-4

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.
OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats.
OBS! Detta material är producerat inom det svenska miljöprogrammet för jordbruket, vilket finansieras gemensamt av skattemedel från Sverige och EU.

Ekogris

En handledning i ekologisk grisuppfödning

Maria Alarik, Torkel Pettersson, Gösta Roempke, Annika Sällvik och Ylva Åkerfeldt

Förord

Detta kompendium har som målsättning att ge en översikt över den kunskap som hittills framkommit inom området ekologisk grisuppfödning, och ta tillvara befintlig kunskap inom den konventionella grisproduktionen som är tillämplig för utegrisar. Resultatet är en handledning som vänder sig till ekologiska grisuppfödare som vill förbättra sin produktion och ekonomi, eller till den som funderar på att starta med ekogrisar. Vi vill visa hur man med god kunskap om grisars beteende och behov skapar en bra djuromsorg. Oavsett storlek på besättningen är det viktigt att varje gris ges tillräckligt med utrymme, areal, tid och omsorg.

Det har också varit viktigt för oss att visa på metoder som ska underlätta arbetet med grisarna och ge en ekonomi som går att överleva på. Det står inte på något vis i motsats till grisarnas behov i ett ekologiskt kretsloppslantbruk - tvärtom ger ökad kunskap hos uppfödaren ett bättre liv för grisen!

Efter en inledning om det ekologiska lantbrukets historik följer ett avsnitt om hur grisar beter sig när de får vara naturliga. Därefter följer i traditionell ordning kapitel om smågrisproduktionen, foder, växande grisar samt hälsa och ohälsa. I kapitlet om produktionssystem går man igenom hur ett bra gruppsystem kan åstadkommas, samt något om grisen i växtföljden och arbetsmiljö. Sedan kommer avsnittet om djurens miljö följt av ekonomikapitlet som beskriver en ekonomisk kalkyl för ekogrisproduktion.

Till varje kapitel finns en faktaruta med några viktiga punkter som författaren vill understryka, eller ett praktiskt tips.

Sist ett kort avsnitt om regler som den ekologiske uppfödaren bör känna till och efterleva. I litteratur och läsanvisningar anges de viktigaste publikationerna tillsammans med en kort beskrivning av innehållet. Ett tack till alla dem som gjort pionjärarbete inom ämnet ekologisk grisproduktion som vi haft stor nytta av!

De som läst och författat skriver på uppdrag av Ekokött, intresseförening för ekologiska djurhållare, och Ekologiska Lantbrukarna. Projektet har finansierats genom medel från Statens Jordbruksverk. Denna tredje upplaga har uppdaterats främst avseende regelverk, statistik och ekonomi.

Maria Alarik

Ekokött i december 2000

Innehåll

Det ekologiska lantbrukets utveckling

Jordbruket i Sverige under 50- och 60-talet genomgick en snabb utveckling mot större enheter, mekanisering, specialisering och avfolkning. Manstimmar byttes mot maskintimmar. Detta möjliggjordes genom att vi fick effektivare produktionsmetoder som bl a innebar ökad användning av kemikalier och kemoterapeutika. I svinproduktionen byggdes stora produktionsanläggningar med fixerade suggor och slaktsvins-stallar för 1000-tals svin.

På 70-talet kom en reaktion mot denna utveckling som kallades "gröna vågen"; miljöengagerade människor flyttade ut på landet och prövade på småskaligt lantbruk. Under 80-talet växte en ekologisk rörelse fram och man började lägga om till lantbruk med ekologiska odlingsmetoder. Flera organisationer arbetade parallellt med utformning av modeller för ekologisk livsmedelsframställning.

Den vanliga dagligvaruhandeln började intressera sig för ekologiska produkter, men bilden var splittrad. Det fanns lika många produktionsmetoder som det fanns odlare och uppfödare.

Kontrollföreningen KRAV bildades 1985 med målsättningen att utföra en oberoende kontroll och skapa enhetliga regler. Genom att kontrollera produktionen i alla led kunde man certifiera produkterna genom att KRAV-märka dem. På så vis kunde konsumenterna lättare identifiera de ekologiska produkternas kvalitet.

Under 90-talet har flera saker hänt som satt fart på utvecklingen: riksdagen beslutade om 10%-målet, dvs en 10-procentig omläggning av odlingsarealen till ekologisk drift till år 2000. Det har också satsats en hel del statsmedel och EU-pengar på forskning och utveckling inom detta område. Det har resulterat i många projekt som rör ekologisk Svinuppfödning, men det finns mycket kvar att göra. I stor utsträckning har lantbrukarna själva fått pröva sig fram och söka nya vägar för att hålla grisar enligt ekologiska principer.

Den ekologiska grisuppfödningen har utvecklats i långsammare takt än andra ekologiska produktionsgrenar som växtodling och grönsaker, mjölk- och nötköttsproduktion. Det har varit svårare att finna bra uppfödnings former för ekogrisar, grisen är ju enkelmagad och ingen naturlig grovfoderomvandlare. Den trivs inte heller lika självklart utomhus året om och har ett annat flockbeteende än nötkreatur och får. Men i ekologiskt lantbruk vill man utnyttja grisens vana att böka, gräva, söka efter insekter och äta rötter på ett konstruktivt sätt i växtodlingen. Samtidigt måste man låta grisen få tak över huvudet och en hårdgjord yta de tider på året då väderleken är otjänlig.

Idag pågår forskning inom en rad intressanta områden som rör ekologisk svinproduktion i Norden. Hur man integrerar ekologisk växtodling med grisproduktion på ett sätt som både är till nytta för växtodlingen och grisarna på ett resursbevarande sätt är ett angeläget område. Utvecklingen av regelverk för ekogrishållning med grisens beteende och behov i centrum är ett annat viktigt område. Här kommer systemtänkande och djurflöden in i bilden, och även utveckling av hyddor, utfodrings system, stängsel och hanteringsfållor som fungerar i samklang med djurens behov.

Ett annat angeläget område är marknaden och produkterna. En aldrig så bra och angelägen produkt säljer sig inte själv. Produktutveckling mot ett breddat sortiment av konsumentvänliga ekologiska grisköttsprodukter är mycket viktigt för de ekobönder som producerar ekologiskt griskött idag eller står i begrepp att starta upp. Och de blir allt fler!

Vid slutet av 2000 fanns ett 130-tal ekologiska gårdar i Sverige med fler än tre suggor och uppfödning av grisar för avsalu. Antal suggor i ekologisk grishållning uppgick till ca 1 500 stycken. Försäljningen av ekologiskt KRAV-godkänt griskött genom Swedish Meats uppgick 2000 till ca 20 000 grisar eller 400 slaktsvin/vecka. Merparten av grisarna såldes detalj styckade eller som förädlade produkter. En del av ekogrisarna förmedlades direkt av producenten.

Idag är de flesta ekologiska grisbesättningarna integrerade med både smågris- och slaktsvinsproduktion, men det finns även exempel på gårdar som knutit mellangårdsavtal. Fördelen kan vara att arealbehovet minskar. De största besättningarna har ca 60 suggor och många besättningar har 20-30 suggor. De flesta tillämpar grisning i grupp med 7-8 veckors avvänjning och kontrollerad betäckning. Hyddor är den vanligaste inhysningsformen för både suggor och slaktsvin. Slaktsvin på djupströbädd med hårdgjord rastgård vintertid blir allt vanligare på grund av att man vill minska kväveläckaget. Svinen ingår i växtföljden som betesdjur, vallbrytare, stubbearbetare och markberedare i skog.

Grisens beteende

I den ekologiska grishållningen är ett av de viktigaste målen att djuren ska ges möjlighet att få utlopp för sina specifika behov och beteendemönster. För att kunna uppfylla det målet krävs att man har en god insikt i hur grisen lever i vilt tillstånd. Genom att man ingående har studerat både vildsvin och förvildade tamsvin finns det en stor kunskap i ämnet. Den dagliga djurskötseln blir både intressantare och kan underlättas med goda kunskaper i djurens beteende. Det gäller att arbeta med grisarna och inte mot dem!

Grisens krav på sin omgivning

Vilda grisar lever i flockar om ett tiotal djur på flera hektar stora områden. De föredrar skogsområden, gärna fuktiga med mossar och kärr. Grisen är en generalist, dvs de kan lätt anpassa sig till omgivningen och kan även leva på slätten, i bergstrakter eller i odlingsbygder.

Grisen har några minimikrav för trivsel som måste uppfyllas:

Vältringsplats: Grisen är känslig för värme och kan inte reglera sin kroppstemperatur genom svettning. Den vita huden är också känslig för sol och behöver skyddas. Genom att vältra sig i en gyttjepöl skaffar sig grisen ett lager av lera som skyddar mot solen och underlättar temperaturregleringen. Det är inte svårt att se att grisarna gillar sitt gyttjebad!

Vilobo: Grisen vill ha skilda områden för olika behov. En viloplats tillverkar grisarna genom att dra ihop små stockar och grenar som avgränsning och sedan fylla liggytan med gräs och kvistar.

Gödslingsplats: Grisen är ett renligt djur och vill inte gärna förorena i boet eller i områden som används till födosök. De väljer helst en avskild, mörk plats som toalett, gärna i ett snår.

Aktiviteter

Grisar i frihet ägnar en stor del av sin vakna tid (6-8 timmar/dygn!) med att söka efter föda. Genom att böka i marken hittar de maskar och insekter som kan utgöra ett proteintillskott till den huvudsakliga födan som är växter och växtdelar. Till viss del kan de även jaga och döda mindre bytesdjur, främst smågnagare.

Grisar är oftast dagaktiva, men lever de under förhållanden som gör det lämpligare att vara nattaktiva så kan de ändra sin dygnsrytm. Det är väldigt slående att hela flocken sysslar med samma sak samtidigt. De sover samtidigt och går sedan ledaren upp för att äta gör också resten av flocken det.

Socialt beteende

Grisen är ett mycket socialt djur och har väl utvecklade beteenden för att kommunicera med varandra. De lever oftast i flockar med 5-10 vuxna individer och i flocken ingår djur av alla åldrar och kön. Under svåra förhållanden, t ex på vintern, kan flera flockar slå sig ihop och flocken kan då bestå av upp till 80 djur. Äldre galtar utvandrar ofta från flocken och lever resten av sitt liv som ensamma.

Kommunikation

Ljud. Över 20 stycken läten har identifierats hos grisar och de används grisar emellan t ex för att varna för faror. Genom att umgås med och studera sina grisar lär man sig vad de säger!

Synen. Är inte speciellt utvecklad och används inte så mycket. Man tror sig veta att grisar är närsynta!

Känsel. Används grisar emellan för att markera rang, den ranghöga stöter sitt huvud och sin kropp mot den svagare.

Luktsinnet är väl utvecklat och används till att känna igen varandra. Smågrisens bindning till suggan anses bero på att grisen redan de första dagarna präglas på mammans lukt.

Rangordning

Rangordningen är viktig i en grisflock och det är därför det kan vara svårt att blanda grisar från olika fållor eller boxar utan att de slåss och skadar varandra. Ledaren är oftast en galt, men det kan också finnas olika ledare i olika situationer.

Galtarnas hörntänder, som växer med åldern, är ett visuellt sätt att visa rang. Rangen stiger med åldern, men avtar när grisen blir alltför gammal eller sjuk. En sugga med smågrisar står alltid högt i rang.

Sexuellt beteende

I motsats till förädlade tamsvin så har de vilda grisarna bara en årlig parningstid som infaller på senhösten eller tidig vinter. Det gör att smågrisarna föds till våren och de har då sommaren på sig att växa sig starka.

En brunstig sugga söker aktivt upp galten för att tala om att det är dags. De parar sig 4-8 gånger under brunsten för att chansen till dräktighet ska bli så stor som möjligt.

Dräktighet

Under dräktigheten bygger suggan upp ett förråd av energi. Under vintern kan tillgången på föda vara begränsad varför mycket tid går åt till födosök. Efter ungefär halva dräktighetstiden väljer hon ut en lämplig plats för den kommande grisningen. De ranghöga suggorna får de bästa platserna.

Vildsvinen beteende lär oss något om grisars naturliga behov. Foto: Sonja Andersson

Grisning

Dagarna innan grisning lämnar suggan flocken för att börja bygga ett bo på den plats hon tidigare valt ut.

Hon försöker välja en avskild plats som skyddar mot rovdjur, regn och vind, gärna i lä, i randen mot en dunge eller en skog. Åt minst ett håll vill hon ha fri sikt för att hålla uppsikt över faror. Förmågan att bygga ett ändamålsenligt bo varierar bland tamsvinen.

Grisningen börjar oftast under sen eftermiddag, kväll eller natt. Ungefär en timme innan grisningen börjar, slutar hon bädda och lägger sig tillrätta för att föda. Hon ligger kvar tills alla grisar är födda, det brukar ta två eller tre timmar. Grisningen avslutas med att suggan äter upp efterbörderna som kommer sist.

Smågrisens beteende

Smågrisen föds mycket välutvecklad i fråga om rörlighet och beteende. Från den stund den föds ser den faktiskt ut och beter sig som en vuxen gris i miniatyr. Det är egenskaper som behövs redan från start eftersom suggan inte slickar och pysslar med sina smågrisar.

Däremot är smågrisen väldigt outvecklad när det gäller motståndskraft mot infektioner och temperaturreglering. Den behöver värmen från suggan och råmjölk som stärker immunförsvaret. Smågrisens förmåga att tillgodogöra sig råmjölken avtar efterhand och den måste därför få chans att dia så fort som möjligt efter födseln.

Suggan ger di ungefär en gång i timmen. För att hon ska släppa ner mjölk krävs ett samspel mellan suggan och hennes smågrisar. Mjölkflödet pågår endast under 15-30 sekunder och då krävs det att alla grisar är på plats.

Under de första levnadsdagarna bestäms rangordningen mellan smågrisarna. De främsta spenarna ger mest mjölk och är därför attraktivast. Den svagaste grisen får hålla tillgodo med den sämsta spenen. När rangordningen väl är klar håller sig varje gris till sin egen spene varje gång de diar.

Grisen är en stannare vilket gör att smågrisarna stannar i boet och är lugna och stilla när suggan avlägsnar sig, t ex för att äta. Suggan är tolerant mot andra suggors smågrisar och de försvarar ofta smågrisarna gemensamt. Digivande suggor är fredliga mot varandra och bråkar sällan inom flocken.

Vid ungefär två veckors ålder börjar smågrisarna följa med suggan ut från boet och integreras efterhand i flocken. Vid samma tidpunkt börjar de också att äta fast föda som ett komplement till suggmjölken. Avvänjningen sker gradvis och vid ca 10-12 veckor slutar de att dia. Upp till 12-15 veckors ålder leker smågrisarna med varandra. Leken syftar till att träna sig i de vuxnas beteenden, så att de ska kunna fungera bra som flockdjur.

Kunskap om grisarnas naturliga beteende gör att vi kan skapa bättre förutsättningar för en lyckad ekologisk grishållning.

Suggan och smågrisen

Produktionscykeln

Suggan: Gyltan blir könsmogen vid ungefär 7 månaders ålder och startar då sin regelbundna cykel med brunst, betäckning, grisning, avvänjning och ny brunst. Denna cykel varar livet ut men förskjuts i tid, t ex om suggan inte blir dräktig utan löper om.

De flesta suggor fungerar som "klockor" ifall de får en fullgod skötsel. Fem dagar efter avvänjningen kommer de i brunst och dräktigheten varar sedan i 115 dagar. Om digivningen varar i 7 veckor (49 dagar) utgör en produktionsperiod 169 dagar (24 veckor). På ett år hinner då suggan med att föda lite drygt 2 kullar. Har man en längre digivningstid, t ex 12 veckor, minskar suggans produktion till knappt 1,8 kullar per år.

Suggans högsta årsproduktion, uttryckt i antalet avvanda smågrisar, infaller oftast vid tredje till femte kullen. Efter femte kullen brukar ofta årsproduktionen minska på grund av att hon föder färre grisar, ligger ihjäl dem eller att mjölkproduktionen minskar.

Det är därför inte ekonomiskt att ha gamla suggor kvar för länge. Det är då bättre att byta ut en gammal sugga mot en ny gylta. Det har visat sig att utehållningen frestar på suggorna även i andra avseenden, varför sex kullar ofta blir en ekonomisk gräns. Det finns dock värdefulla undantag.

Galten: Galten blir könsmogen vid 6-7 månaders ålder. Vid 7-8 månaders ålder kan han börja betäcka, men i liten omfattning. En ung sugga eller två parningar i veckan kan vara lagom i början. Vid 10-11 månaders ålder kan han användas mera frekvent, två suggor i veckan, för att vid två års ålder vara uppe i maximal produktion, då han kanske klarar tre suggor i veckan.

Galten har inte någon speciell parningsperiod, utan betäcker så fort en sugga är brunstig. Används en galt för ofta blir dräktighetsresultatet dåligt, även om han är betäckningsvillig. När man, har gruppvis avvänjning kommer en hel grupp suggor i brunst samtidigt och då klarar han maximalt två av dessa suggor (fyra betäckningar på två dagar). Resten av suggorna får då semineras, såvida man inte har flera galtar att tillgå.

Galten växer under flera år och han blir efterhand för stor för att användas till gyltor och yngre suggor. Med ökad ålder brukar galten dessutom föredra äldre suggor och kan helt sonika strunta i att betäcka de yngre! Eftersom avelsframstegen går snabbt på grisar är det också en anledning till att byta galten mot en yngre förmåga efter ett par år.

Familjelivet och omvårdnaden

Betäckning

Tiden vid betäckning spelar en central roll i grisuppfödningen. Genom att ge sugga och galt goda förutsättningar vid betäckningen ökar chanserna att en stor och livskraftig kull föds, grisar som 7 månader senare kan slaktas och inbringa pengar till företaget.

Hullet. Grunden till ett gott betäckningsresultat läggs redan under föregående digivning. Suggan ska varken vara för fet eller för mager. Det vanligaste är att suggan är för mager vid avvänjning, hon har haft en stor kull och har inte fått möjlighet att äta tillräckligt, utan har mjölkat på hullet. Hon kommer då att ha svårare att komma i brunst och om hon gör det kan kullen bli liten.

Fodermängd. Från att kanske ha haft fri fodertillgång under digivningen, går man i samband med avvänjningen ner i fodergiva, till ca 5 kg per dag och den givan bibehålls fram till betäckningen.

Flushing. Några dagar innan avvänjningen börjar man att ge suggan ett extra proteintillskott vid varje utfodring. Det har visat sig att denna åtgärd förstärker brunsten och medverkar till att ett stort antal ägg avlossas. 1-2 dl extra suggfoderkoncentrat vid varje utfodring ger också en extra dos av vitaminer. Det fortsätter man med ända fram till betäckning, men då är det viktigt att man inte fortsätter med flushingen.

Suggorna stimulerar varandra. Genom att använda ett planerat gruppsystem kommer flera suggor att vänjas av samtidigt. Det har en positiv inverkan genom att de stimulerar varandra till bättre brunster om de får gå tillsammans. Flyttningen från fållan till en speciell betäckningsavdelning stimulerar också suggorna att komma i brunst.

Ljus. Påverkar fruktsamheten positivt. Den ideala situationen är när det är ljust 16 timmar och mörkt 8 av dygnets timmar. Ekogrisen är oftast hänvisad till årstidens ljusväxlingar, och när daglängden blir kortare reagerar suggorna med sämre brunster eftersom de ställer in sig för vintern, en rest från säsongsbrunsten. Har man möjlighet att ge extra ljus under hösten är det gynnsamt för brunsterna. Att ha ljust dygnet runt är däremot förkastligt, det stör grisens dygnsrytm.

Förbrunsten börjar. Efter tre till fyra dagar kommer de flesta suggorna att visa förbrunst. De blir då väldigt aktiva, de rider på varandra och finns det en galt i närheten (vilket är en fördel!) visar de ett stort intresse för honom. Vulvan blir röd och svullen. Många suggor äter dåligt under förbrunsten.

Det är viktigt att man redan här börjar kontrollera brunstsymtom två gånger per dag och noterar sina iakttagelser om de olika suggorna.

Högbrunsten. Förbrunsten övergår i högbrunst fem till sex dagar efter avvänjningen. Suggan ändrar då sitt beteende, blir lugnare och står still då någon annan sugga försöker rida på henne (ståreflex). Vulvan blir blekare och slappare.

Högbrunsten varar i ungefär två dygn och bästa tid för betäckning är ungefär mitt i. Det är därför det är så viktigt att följa suggornas brunstsymtom redan från förbrunsten. Det gör att man med ganska stor säkerhet kan säga när suggan övergick från förbrunst till högbrunst.

Och nu själva betäckningen

Genom att använda sig av bra betäckningsrutiner ökar sannolikheten att man kan pricka in den bästa tidpunkten för betäckning. En bra regel vid galtbetäckning är att suggan betäcks vid första tillfället hon visar ståreflex. Galtsperma kan överleva minst 24 timmar inne i suggan och man betäcker därför om suggan med ett dygns intervall så länge hon står. Oftast blir det två gånger, ibland bara en och det händer också att det blir tre eller fler gånger. På det sättet har man försäkrat sig om att spermierna fanns där de behövdes vid rätt tillfälle!

Betäckningsavdelning i lada. Här kan seminering ske under ordnade former. Foto: Jonas Alarik

Seminering. I den planerade produktionen kommer de flesta suggorna i gruppen i brunst samtidigt och galten kan då inte klara av alla betäckningar. Fyra betäckningar (= två suggor) är ganska lagom för en galt. Semin kommer då in som ett lämpligt komplement för de resterande suggorna.

Tekniken är inte svår att lära sig, men man måste gå en endagskurs i svinsemin för att få seminera i sin egen besättning. Till grisar används endast färsk sperma som beställs en dag i förväg och levereras av lantbrevbäraren. Spermadoserna kan sedan användas tre till fyra dagar med bibehållen befruktningsförmåga.

Vid seminering har sperman en något kortare livslängd inne i suggan jämfört med vanlig betäckning. Därför är rutinerna något annorlunda. Om suggan visar ståreflex första gången på morgonen semineras hon på kvällen samt morgonen därpå. Visar hon ståreflex på kvällen semineras hon morgonen därpå samt på kvällen samma dag. Visar suggan ståreflex först dag 6 efter avvänjning semineras hon direkt.

Semin används med fördel till de suggor som visar tydliga brunstsymtom, medan de med osäkra symtom testas och betäcks av galt.

Noggrannhet. För att försäkra sig om bästa möjliga resultat krävs det att betäckningarna övervakas. Arbetet med betäckningar och semineringar är ett högprioriterat arbete och får inte hastas över.

Två gånger om dagen och helst med 12 timmars intervall gås alla aktuella suggor igenom. Noggranna noteringar görs om brunstsymtom och genomförda betäckningar/semineringar. Dessa anteckningar är sedan en värdefull hjälp i det fortsatta arbetet och kan vara ett bra underlag för att snabbt kunna upptäcka fruktsamhetsstörningar.

Tiden efter betäckningen

Direkt efter betäckningen och ungefär fyra veckor framåt är suggorna speciellt känsliga för störningar som kan äventyra dräktigheten och möjligheterna till en stor kull.

Utfodring. I samband med betäckningen slutar man med ev fodertillskott och drar ner fodermängden till normal singiva, vilket är ca 2,5 kg per dag. Det har visat sig att fosterdödligheten ökar vid överutfodring under denna period.

Flyttningar. Suggorna är under denna period känsliga för stress och de ska därför inte flyttas eller omgrupperas med risk för slagsmål.

Temperatur. Under första delen av dräktigheten är suggorna speciellt känsliga för värme och solsken. Kan de inte hitta skugga och en gyttjepöl att bada i under varma sommardagar, kan det resultera i att dräktigheten avbryts, och fostren resorberas.

Kontroll av dräktighetsresultatet

Omlöp. Suggans brunstcykel är ca tre veckor och blev hon inte dräktig vid betäckningen kommer hon därför med en ny brunst tre veckor senare. Då är det viktigt att vara observant så att dessa suggor upptäcks och blir ombetäckta. Närvaro av galt underlättar för att upptäcka de brunstiga suggorna och är han inte upptagen med betäckningar av nästa grupp så kanske han kan gå tillsammans med dessa suggor.

De flesta suggor blir dräktiga redan vid första betäckningen och den totala omlöpsprocenten i en besättning ska inte vara högre än ungefär 10%. Alla suggor ska ges en andra chans, men blir de inte dräktiga då heller har de förmodligen någon störning och ska slaktas.

Har man många suggor som löper om kommer det också att skapa oreda i grupperna. Idealet är ju att hela tiden ha lika många suggor i varje grupp och helst suggor som känner varandra sedan tidigare.

Dräktighetstest. Det är inte säkert att man hittar alla suggor som inte är dräktiga enbart med att kontrollera omlöp. Vissa suggor kanske inte löper om alls men är heller inte dräktiga. En sugga med svaga brunstsymtom kan också missas.

Det är därför viktigt att kontrollera resultatet även på något annat sätt. Tomma suggor kostar pengar! Det finns flera alternativ, det säkraste är en metod som registrerar dräktighet med hjälp av ultraljud. Denna undersökning kan göras med stor säkerhet ungefär fyra veckor efter betäckning. En sugga kan också kasta eller resorbera fostren i ett senare skede, så det är bra att upprepa undersökningen även senare under dräktigheten.

Fruktsamhetsproblem

Om man för noggranna anteckningar över brunster, betäckningar, omlöp och dräktighetstester kan man snabbt upptäcka om något inte står rätt till, Fruktsamhetsstörningar kostar mycket pengar, eftersom det då föds få eller inga grisar som kan säljas.

Brister i miljö och utfodring. Det första man måste göra vid problem är att se över de rutiner som kan spela in. Stress, hygien, miljö, utfodring, galt, semineringsteknik etc är alla viktiga detaljer som måste åtgärdas i fall det finns brister.

Äggstockscystor. Har suggan cystor kan ägglossningen utebli helt eller delvis. Brunsten kan bli oregelbunden eller upphöra. Orsaken till cystor är inte helt känd, kanske kan mögelgifter spela in. Det är oftast äldre suggor som drabbas. Man behandlar inte suggor med cystor utan det är slakt som gäller.

Livmoderinfektioner. En infektion i livmodern kan bero på dålig hygien och högt infektionstryck i allmänhet, eller bristande hygien vid seminering och förlossning. Vid betäckning kan galten sprida smittan till många suggor. En hög stressnivå sänker suggornas motståndskraft mot bakterier och virus och kan disponera för livmoderinfektioner.

Virus. Det vanligaste viruset som påverkar fruktsamheten hos suggor är parvovirus. Suggan blir inte sjuk själv, men fostren tar skada. Det kan visa sig som omlöp, kastningar, svartfoster eller svaga och små grisar vid födseln. En sugga som har haft smittan blir immun mot detta virus. Har man problem bör man vaccinera.

Bakterier. Rödsjuka kan förutom andra symtom även orsaka att fostren dör och suggan kastar. Eftersom smittan finns i jorden är utegrisar speciellt utsatta för smittan och bör därför vaccineras generellt.

Dräktigheten fortskrider

Efter 4 veckors dräktighet är implantationen av äggen i livmodern klar och suggan är mindre känslig för störningar. Är suggan i dåligt hull kan man nu öka fodergivan till den mängd som behövs för att hullet ska vara lagom vid grisningen. En för fet sugga kan bantas! En individuell utfodring förutsätter dock att suggorna kan utfodras separat även under sintiden. 2,5 kg foder per dag är ett bra riktmärke. Sedan får man lägga till eller dra ifrån beroende på hull, väderlek, aktivitet etc. Ett gott djuröga och stort intresse för grisar är en förutsättning!

Grisningen närmar sig

Ca tre veckor innan beräknad grisning bör man vaccinera suggorna mot rödsjuka (beskrivs i kapitlet om hälsa och ohälsa). Har de ett fullgott skydd vid grisningen kan de överföra en viss tids immunitet till smågrisarna genom råmjölken. Suggan ska även i övrigt vara väl förberedd för den krävande digivningsperioden, det är inte fel att ge ett tillskott av vitaminer och t ex selen. Om suggan har skabb bör man behandla henne innan grisning (se sid 32).

Några dagar innan grisningen börjar suggan med bobyggnaden. Hon rör sig mycket och det gynnar det kommande förlossningsarbetet. Man bör dra ner fodermängden till ungefär hälften den sista veckan, det har också en positiv inverkan på grisningsförloppet och minskar risken för agalakti (mjölkfeber).

Man bör se till att hyddorna finns på plats samt att suggorna har riklig tillgång till halm och annat bobyggnadsmaterial i god tid dvs några dagar innan beräknad grisning. Om grisningen sker inomhus tas suggorna in vid samma tidpunkt.

Även dräktiga suggor behöver skydd för väder och vind, här i form av en halmhydda. Foto: Sällvik

Grisningen

Genom att se till att suggan är i god vigör inför grisningen kan många komplikationer undvikas. Lösgående suggor har mindre problem vid grisningen än fixerade suggor men det är ändå viktigt att övervaka ifall något skulle gå fel.

En sugga i god kondition grisar på ett par timmar, men ibland kan det dra ut på tiden. Förstagrisare kan ha stora grisar som har svårt ätt komma ut och äldre suggor kan ha för svaga värkar. När man har suggorna i grupper koncentreras grisningarna tidsmässigt och det är lättare att övervaka dem under den tiden. Under själva grisningen är de flesta suggor lugna och det går att gå in till dem.
Nyckeltal för fruktsamhet:  
Fruktsamhetsmått Max eller minimimått för normala värden
Omlöpsprocent <10%, varav 7% regelbundna och 3% oregelbundna
Intervall avvänjning - betäckning <8 dagar för 88% av suggorna
Kullstorlek >11,5 födda och 10,5 levande födda per kull
Andel tomma suggor <1,5% av dräktigheterna

Ligger man utanför dessa värden bör man utreda orsaken!

De första dygnen efter grisningen

De flesta smågrisar som dör gör det under de första dagarna. Det är därför väl använda arbetstimmar om man kan göra något för att undvika det.

Det är en stor fördel om man kan stänga in suggorna i samband med utfodring. Då kan man i lugn och ro gå runt bland de nyfödda kullarna för att räkna antalet smågrisar och kontrollera varje gris. I vissa besättningar märker man grisarna med ett kullnummer som möjliggör identifikation och uppföljning senare i livet.

Viktiga faktorer för överlevnad

Smågrisens miljö. Varmt, torrt och dragfritt är tre viktiga krav. Den nyfödda grisen har små reserver i form av kroppsfett och därför är miljön i hyddan och dess konstruktion av stor betydelse. Speciellt på vintern måste det finnas mycket halm som isolerar mot kyla. Hyddan måste också vara konstruerad och placerad så att underlaget hålls torrt även under en regnig höst. Det får heller inte blåsa in genom hyddans öppning eller väggar.

Suggans modersegenskaper. Ihjälliggning är en vanlig dödsorsak bland smågrisar. En stor, gammal sugga lägger sig oftare på sina grisar än en ung och vital mor. En sjuk sugga ligger ihjäl fler grisar än en frisk. En stressad och orolig sugga lägger sig på fler grisar än en lugn och harmonisk.

Suggans hälsa. Är suggan av någon anledning sjuk kommer hon att sköta sina grisar sämre. Hon lägger sig på dem och mjölkar sämre eller inget alls. Diandet är smågrisens enda sätt att få i sig näring och vätska. Är suggan sjuk redan under det första dygnet kan smågrisarna också gå miste om den viktiga råmjölken, som bl a överför immunitet mot sjukdomar.

Kullstorlek. En sugga som fått en stor kull har svårt att klara alla grisar. Hon kanske inte ens har tillräckligt med fungerande spenar till alla. Har man då en grupp av suggor som grisar samtidigt kan man jämna ut kullarna. Den suggan som fick en liten kull kan få några grisar av suggan med den stora kullen och fler grisar kommer att överleva!

Det går att flytta grisar till en sugga upp till två eller tre dagar efter grisning. Från en sugga går det bra när som helst. Det enda man måste tänka på är att grisen måste få i sig råmjölk antingen av den sugga den flyttar från eller flyttar till. Flytta alltid de största och piggaste grisarna och låt de mindre och svagare vara kvar hos sin egen mamma.

De första 2 veckorna stannar smågrisarna kvar i grisningshyddan. Foto: Sällvik

Suggans skötsel och utfodring under digivningen

Suggans fodermängd ska successivt ökas från singiva vid grisningen till maxgiva ungefär en vecka efter grisning. Ökar man för fort kan suggan drabbas av agalakri eller foderleda och ökar man för sakta blir hon tvungen att ta av kroppsreserverna för att täcka sitt näringsbehov.

Maximal giva består av en grundgiva för suggan och en viss mängd per gris i kullen. En sugga med tio grisar bör äta drygt 8 kg per dag av ett standardfoder fram till avvänjning. Har hon 8 grisar minskar behovet till ca 7 kg och en sugga med 12 grisar behöver äta nästan 10 kg per dag! När det är kallt väder, och när aktiviteten är hög ökar energibehovet ytterligare, teoretiskt kan det röra sig om +70%.

Det kan vara svårt att få suggorna, speciellt de yngre, att äta tillräckligt mycket. Det bästa är om de kan ha fri tillgång till foder eller fler än två utfodringstillfällen per dygn. Smakligheten på fodret är viktig för konsumtionen, man kan "toppa" med det godare och näringsrikare smågris fodret till de suggor som behöver.

Ofta är vattenkonsumtionen en begränsande faktor för foderintaget. Upp till 30 liter per dag behöver en digivande sugga dricka. Är vattenflödet t ex i en ventil för lågt orkar inte suggan stå och trycka fram tillräckligt med vatten för att dricka sig otörstig. Det resulterar också i att hon sedan inte orkar äta tillräckligt mycket.

Smågrisarnas skötsel under digivningen

Kastrering. Ska man kastrera galtgrisarna är det bäst att göra det så tidigt som möjligt. 2-4 dagar är en lämplig ålder. De är då små och lätta att fånga och hantera, kastreringssåren läker snabbt och det är oftast rent och torrt i grisens närmiljö vilket minskar risken för sårinfektioner. Det är också en lämplig tidpunkt för att återigen kontrollera varje gris hälsa.

Järn. Eftersom suggans mjölk är järnfattig kommer den diande grisen att få ett underskott av järn om den inte får i sig det på något annat sätt. Jord innehåller mycket järn och genom att redan i späd ålder böka i jorden får smågrisen i sig tillräcklig mängd järn. Man måste tänka på att ha ett förråd av jordtorvor, som man kan använda på vintern när marken är frusen.

Utfodring. Vid två veckors ålder kommer smågrisarna att följa med suggan ut ur boet för att börja bekanta sig med resten av flocken. Det är då även lämpligt att ge dem tillgång till tillskottsfoder. Ju tidigare grisarna börjar äta foder desto mindre sliter de på suggan och avvänjningen går lättare. Det är viktigt att fodret kan serveras på ett ställe där inte suggorna kommer åt det. För att fodret ska kunna konkurrera med suggmjölken måste det vara smakligt och serveras på ett hygieniskt sätt. Fodret ska bara ges i den mängd som går åt på en dag så att det alltid är färskt och så att inga sura foderrester bildas! Det finns ingen anledning att begränsa mängden fram till avvänjning.

Avvänjning

Oavsett vilken avvänjningsålder man väljer så innebär den en stor omställning i grisens liv. Suggan som har gett både värme, trygghet och mjölk försvinner helt plötsligt och det gäller att grisen är väl rustad för sitt nya liv. Fysiologiskt hamnar grisen i ett stresstillstånd och den blir därför mer sårbar. Det gäller att göra avvänjningen så skonsam som möjligt.

Har smågrisarna kommit igång bra att äta av tillskottsfodret kommer förlusten av suggmjölken att bli mindre betydelsefull. Magen är redan van och risken för diarré minskar. Man får inte byta foder i samband med avvänjningen, men ibland kan det vara nödvändigt att reducera mängden något. Har avvänjningen varit problemfri kan de efter ungefär en vecka få fri tillgång igen.

Miljöombyte är stressande och därför ska alltid suggorna flytta från fållan medan smågrisarna får gå kvar i minst två veckor innan en eventuell flyttning.

Foder- och vattenhygienen är också extra viktig vid avvänjningen samt att de har en bra viloplats med riklig tillgång till halm av god kvalitet.

Journalföring

Man bör ha som vana att anteckna alla händelser i en speciell journal. Det finns journaler som man för in alla händelser manuellt i och det finns dataprogram som klarar samma sak. Vilket man väljer är en smaksak, det viktiga är att systemet fungerat och att man kan göra lämpliga utvärderingar av det insamlade materialet på ett enkelt sätt.

Är man noga i sin journalföring kan man snabbt upptäcka eventuella störningar i produktionen som då kan åtgärdas innan de blir ett stort problem. Man får också ett bra underlag för att i tid slakta ut improduktiva suggor.

Journalen är också ett viktigt underlag för veterinären, Djurhälsovården och KRAV:s kontrollanter. Jordbruksverket kräver listor på besättningens stamdjur, ursprung samt datum för ingång och utgång.

Effektivitetsmått i smågrisuppfödningen

Ska man ha kontroll på sin produktion är det bra att regelbundet kontrollera vissa s k nyckeltal. Dels kan man jämföra med sitt tidigare resultat och dels kan man jämföra hur man ligger till i förhållande till andra besättningar. Här är några vanliga mått:

Effektivitetsmått i smågrisuppfödningen
Produktionsmått Förklaring
Betäckningsmått:  
Procent omlöp Andelen betäckningar som resulterar i att suggan löper om.
Procent suggor betäckta
inom 8 dagar
En normal sugga kommer i brunst 5-6 dagar efter avvänjning. En
sugga i dålig kondition kommer senare eller inte alls.
Grisningsmått:  
Antal födda/kull Avser alla födda inkl dödfödda. Ungefär 12 stycken är en bra siffra.
Antal levande födda/kull Anges som det antal grisar som lever när man första gången kontrolle-
rar kullen, eller inom första dygnet efter grisning. 1-2 dödfödda grisar
får man räkna med, men det ska bli ungefär 11 levande födda kvar.
Grisningsintervall Anges i dagar från grisning till nästa grisning. Beror på digivningstidens
längd och på hur snabbt suggan blir dräktig efter avvänjningen. 7 veckors
avvänjning och betäckning 5 dagar efter avvänjning ger ett
grisningsintervall på 169 dagar.
Antal kullar per sugga och år Hur många kullar en sugga hinner med att producera på ett år. Ett lik-
nande mått som grisningsintervall. 169 dagars grisningsintervall ger
2,16 kullar per år, vilket är en bra siffra för ekosuggor.
Avvänjningsmått:  
Antal avvanda grisar per kull En viss dödlighet från födsel till avvänjning är svår att komma ifrån,
men 10 avvanda grisar i medeltal per kull är ett bra resultat.
Procent döda grisar före avvänjning De flesta grisar som dör gör det de första dagarna efter födseln. Man
har lyckats bra om dödligheten inte överstiger 10% av de levande födda.
Medelålder vid avvänjning I ett gruppsystem med 7 veckors digivning ska avvänjningsåldern vara
49 dagar i medeltal. En högre siffra i ett gruppsystem kanske tyder på
att det är mycket omlöp bland suggorna som resulterar i utspridda
grisningar.
Totalmått:  
Antal avvanda grisar per sugga och år Ett sammantaget mått som beror på faktorerna ovan. 10 avvanda grisar
per kull och 2,16 kullar per år är ett utmärkt resultat som ger 21,6 grisar
per sugga och år. 20 grisar per sugga och år är ett fullt realistiskt
resultat i praktiken som går att uppnå med väl fungerande rutiner och
en kunnig och intresserad skötare.

Djurmaterial, avel och rekrytering

I konventionell uppfödning används i Sverige fyra förädlade raser, Lantras, Yorkshire, Hampshire och Duroc. Ett intensivt avelsarbete bedrivs inom varje ras i speciella avelsbesättningar. Aveln syftar till att förbättra olika egenskaper, såsom tillväxt, foderförbrukning och slaktkroppskvalitet på slaktsvin samt t ex fruktsamhet, hållbarhet och modersegenskaper hos suggor.

Med hjälp av olika prövningsformer och avancerade beräkningsmetoder väljer man i renrasaveln hela tiden ut de bästa djuren för vidare avel. Eftersom grisen får många avkommor på kort tid kan man gallra hårt för att spara de genetiskt bästa och avelsframstegen sker snabbt.

Med de rena raserna som grund finns sedan olika korsningsprogram, vilka avser att ytterligare förbättra bruksegenskaperna. Genom att korsa olika raser uppstår en vitalitetsökning, t ex att suggan föder fler grisar och att grisarna växer snabbare.

Korsningsmodeller

Den vanligaste modellen är att man i bruksbesättningarna har suggor som är en förstagångskorsning mellan Lantras och Yorkshire. Dessa betäcks med en Hampshire- eller Durocgalt för att få en avkomma med goda tillväxt- och slaktkroppsegenskaper. Eftersom endast förstagångskorsningar används som mödrar måste man antingen köpa in dessa eller ha en egen s k kärndel med renrasiga suggor från vilka man själv föder upp gyltor för avel.

Raser

Lantras är vit och känns igen på de stora hängande öronen. De är oftast lugna och har en hög tillväxt och fruktsamhet. Suggorna föder stora kullar och har bra mjölkproduktion.

Yorkshire är också vit men har lite mindre, upprättstående öron. De är livligare än lantras och galtarna är oftast alerta och bra betäckare. Suggorna kan ha något sämre modersegenskaper än lantras.

Hampshire är svart med ett vitt bälte över bogen. Den har funnits i Sverige sedan början av sjuttiotalet och används enbart som faderras för att förbättra köttprocent, köttkvalitet och slaktutbytet (andel värdefulla detaljer i slaktkroppen, t ex skinka och kotlett). Speciellt det förstnämnda är rasens styrka.

Duroc är den yngsta rasen i Sverige och har funnits här sedan 1977. Den används enbart som faderras av samma anledningar som hampshire och förbättrar speciellt köttkvaliteten. Galtarna är oftast goda betäckare med ett trivsamt temperament.

Linderödssvinet är en gammal inhemsk lantras som förekommer i begränsad omfattning. Den är fläckig i brunt och svart. Rasen kan inte konkurrera i fruktsamhet och köttillväxt, men dess köttkvalitet och tålighet i utedrift kan vara värdefulla egenskaper. Rasen utgör ett kulturhistoriskt inslag i den svenska grisfaunan.

Vildsvinet är väl anpassat för uteliv och någon målmedveten avel sker inte. Jämfört med de förädlade raserna är vildsvinen feta med låg tillväxt. Suggorna föder få grisar. Som nischproduktion kan vildsvinskorsningar fungera om man hittar intresserade köpare.

Grisar för utehållning

Även om de förädlade raserna är avlade för ett liv inomhus har det visat sig att de även fungerar bra ute. Naturligtvis finns det en individuell variation, men de allra flesta anpassar sig utan större problem till utelivet.

I några länder finns det en specialiserad avel för utegrisar, men det förekommer inte i Sverige. Syftet är att få fram grisar med lämpliga egenskaper för utevistelse. Självfallet är det viktigt att grisarna fungerar i sin miljö, men man får inte låta bli att ta del av de avelsframsteg som görs i den konventionella aveln.

Tillväxt, foderutnyttjande, fruktsamhet etc är minst lika viktigt för att få lönsamhet i utegrisproduktionen. Slaktkroppskvaliteten inte att förglömma; produkterna ska säljas på samma marknad och konsumenterna efterfrågar en hög kvalitet på varan. De flesta konsumenter kräver lite mer än det faktum att grisen har haft ett gott uteliv.

Dra nytta av avelsframstegen

I KRAV-reglerna är andelen inköpta ej KRAV: godkända djur begränsad till 10% av de vuxna djuren. Därför måste man välja en rekryteringsform som till största delen bygger på hemmaproducerade suggor.

Rekryteringsmodeller

1. Inköp av renrasiga lantras- eller yorkshiregyltor (utgör kärndelen) direkt från en avelsbesättning, i den omfattning som tillåts. Betäck/seminera dem med vit galt av motsatt ras (LxY). Föd upp gyltorna i dessa kullar, betäck dem med duroc eller hampshire och låt dessa gyltor utgöra suggmaterialet i besättningen. Ersätt renrasiga suggor med nya renrasiga vid behov, så att andelen hela tiden är konstant.

Fördelar: Avelsframsteget utnyttjas maximalt på både sugg- och galtsidan. Slaktgrisen blir en idealisk treraskorsning (LY x "köttras").

Nackdelar: Renrasiga suggor kan ibland ha svårt att hävda sig bland de vitalare korsningssuggorna och kan vara svårare att ha ute.

Det går inte att köpa selekterade renrasiga gyltämnen (ca 30 kg). Inköpta djur kommer till besättningen som betäckningsfärdiga eller dräktiga, vilket gör att tiden för anpassning blir kort.

2. Inköp av korsningsgyltor (lantras x york-shire) från avels- eller gyltproducerande besättning, i den omfattning som tillåts. Betäck/seminera dem med vit galt, lantras eller yorkshire. Föd upp gyltorna i dessa kullar, betäck dem med duroc eller hampshire och låt de gyltorna utgöra suggmaterialet i besättningen. Ersätt LY-suggor med nya av samma kvalitet vid behov, så att andelen hela tiden är konstant.

Fördelar: Även kärndelen består av korsningsdjur som är vitala och konkurrenskraftiga. Man kan köpa in gyltämnen som får gott om tid att anpassa sig i besättningen tills det är dags för betäckning och dräktighet. Gyltor som inte passar för utehållning slås ut i ett tidigt stadium.

Nackdelar: Avelsframsteget utnyttjas inte maximalt. Man kommer en generation längre ifrån det egentliga avelsarbetet. Köper man in gyltämnen går man också miste om selektionen vid ekolodningen som görs på renrasdjur.

Merparten av slaktdjuren i besättningen är inte "äkta" treraskorsningar.

3. Alternerande återkorsning betyder att man växlar mellan två raser på fadersidan när man betäcker korsningssuggor för rekrytering. Man kan till exempel växla mellan lantras- och yorkshiregalt till LY-sugga för att behålla så stor korsningsgrad som möjligt i avkomman. Exempel:

1) LY x L = LLY (75% lantras)

2) LLY x Y = LLYY (37% lantras)

Fördelar: Endast inköp av galtar till besättningen.

Nackdelar: Sämre korsningseffekt för suggorna. Ingen tillförsel av nya gener på suggsidan

Galtkvalitet

I samtliga dessa modeller krävs det även att galtarna som används är av högsta genetiska kvalitet. Galten respektive suggan står för varsin halva av avkommans gener och är därför lika viktiga.

Endast galtar inköpta från avelsbesättningar kan komma i fråga. Genom att utnyttja semin får man också tillgång till förstaklassiga galtar av alla raser.

Rekrytering

För att hela tiden försäkra sig om att ha avelsdjur av högsta kvalitet måste man kontinuerligt byta ut de gamla suggorna mot nya gyltor. En äldre sugga är genetiskt sämre än sin yngre kollega och efterhand som åldern ökar försämras modersegenskaperna. En del suggor måste bytas ut för att de inte passar för utegrishållning och en del kan bli allvarligt sjuka eller skada sig så att de måste slaktas.

Att hela tiden ha tillräckligt många gyltor att sätta in i produktionen kräver lite planering och framförhållning. Efter ungefär sex kullar bör suggan bytas ut mot en ny. Vissa suggor kommer att slaktas tidigare än så p g a andra orsaker. Man får räkna med en rekryteringsprocent på ca 45% årligen. Det betyder att en besättning med 40 suggor behöver sätta in ungefär 18 nya gyltor per år.

Även galtarna behöver bytas ut. En väl fungerande galt kan användas i ungefär två år, sedan blir han för stor för att betäcka de yngre suggorna med och genetiskt kan han inte längre mäta sig med en yngre galt.

Motion och bra foder under uppväxten ger friska och hållbara suggor. Foto: Maria Alarik

Uppfödning av gyltor

De blivande suggorna är besättningens värdefullaste djur! Därför bör man ägna dem speciell uppmärksamhet och omvårdnad. Välfödda gyltor blir hållbara och produktiva suggor.

Innan avvänjning bör man gå igenom de kullar som innehåller gyltor för rekrytering. De gyltor som håller måttet märks med ett ID-nummer i örat.

Krav på ett gyltämne:

Tydliga och tillräckligt många spenar. Antalet normala spenar bör vara minst 13-14 stycken. De ska vara välutvecklade. En liten svart prick i en spene kan tyda på att den blir inverterad.

Tillräcklig storlek. Gyltan ska vara stor och fin, de minsta i en kull blir inte bra suggor.

Inga klöv- eller ledskador. Kontrollera klövar och ben, de ska vara felfria för att kunna hålla ett helt suggliv. Under uppfödningens gång kan det hända saker som gör att man måste slå ut dem. Därför måste man alltid föda upp fler gyltor än det antal som behövs för rekryteringen.

Skötsel och utfodring är densamma som för de övriga växande grisarna. Det är nyttigt med motion för de blivande avelsdjuren, det stärker skelett och leder. Ge gärna tillskott av vitaminer och mineraler.

När gyltan väger ca 130 kg är hon tillräckligt stor för betäckning. Hon bör då vara 7-8 månader gammal. Hullet ska vara gott, ett måttligt späcklager är bra för fruktsamheten. Hon ska vara frisk och inte angripen av vare sig inre eller yttre parasiter. Ungefär en månad innan betäckning ska hon vaccineras mot rödsjuka.

Foder

Grisen är, liksom människan, allätare. Såväl vegetabiliska som animaliska fodermedel passar därför in i grisens matsedel. Detta faktum innebär inte att alla fodermedel utnyttjas lika bra. Till skillnad från t ex kon är grisen enkelmagad och saknar därför idisslarnas unika förmåga att med hjälp av mikroorganismer i våmmen, bryta ned cellulosa och växtträd. Däremot är grisen överlägsen alla andra köttproducerande husdjur i att utnyttja energin i växtträdfattiga fodermedel, som t ex korn, vete och potatis.

Foderkostnaden är alltid en stor utgiftspost i uppfödningen. Det gäller därför att utfodringen är optimal för att uppnå bästa lönsamhet.

Näringsämnen

Alla fodermedel innehåller näringsämnen men i olika mängd och kvalitet.

Proteiner behövs för många olika funktioner i kroppen. Proteinerna kan inte ersättas av andra näringsämnen och de kan inte lagras i kroppen för kommande behov.

Proteinet är uppbyggt av aminosyror. En del av aminosyrorna kan grisen framställa själv, medan andra måste tillsättas i fodret. Dessa kallas essentiella (livsnödvändiga) aminosyror och måste finnas i fodret. För en optimal hälsa och tillväxt är det viktigt att mängden aminosyror och balansen mellan dem är den rätta. Underskott av en aminosyra kan inte kompenseras med överskott av en annan. Tillfredsställs inte behovet blir tillväxten hos en växande gris lägre, suggans fruktsamhet nedsatt eller smågrisen blir en "pelle".

Biologiskt värde är den term som används för att uttrycka hur väl proteinsammansättningen i fodermedlet överensstämmer med grisens behov.

Viktiga aminosyror för grisar är t ex lysin, metionin och treonin. Lysin är den aminosyra som oftast är en bristvara i svenska foder. I foderstater med mycket baljväxter (t ex ärter) kan metionin fattas. I den konventionella produktionen kompletteras ofta fodret med syntetiska aminosyror för att uppnå rätt balans. Det är dock inte tillåtet i ekologisk uppfödning, varför det är ännu viktigare att beakta detta vid val av fodermedel.

Fett. Grisens behov av fett är lågt och tillfredsställs oftast genom ett normalt foder. Överskott på protein och kolhydrater kan omvandlas till fett. Ett överskott av fett lagras i kroppen som underhudsfett.

För mycket omättat fett i fodret (från t ex havre eller fiskmjöl) ger ett kroppsfett med lös konsistens som lätt härsknar. Köttet kan också få smakfel och det gör ju ingen konsument glad.

Kolhydrater ska utgöra huvuddelen av grisens foder. Överskott på kolhydrater ombildas till glykogen som lagras i lever och muskler som energireserv. Resten ombildas till fett.

Socker och stärkelse är kolhydrater som grisen är duktig på att smälta och tillgodogöra sig. Cellulosa och lignin kallas med ett gemensamt namn för växtträd och dessa har grisen mycket svårt att bryta ner.

Mineralämnen behövs oftast i mycket små mängder, men är trots det väldigt viktiga. De delas upp i makromineralämnen (ex kalcium, fosfor, natrium) och mikromineralämnen (ex järn, zink, selen). De är ofta mycket giftiga vid överdosering.

Vitaminet. Fettlösliga vitaminer (ex A-, D-, E-, K-) kan lagras i kroppsfettet och användas vid behov. Vattenlösliga vitaminer (ex B-, C-) kan ej lagras i kroppen. Vid kontakt med syre oxideras lätt vitaminer och förstörs. Det kan t ex hända vid felaktig eller för lång tids lagring av foder.

Vatten räknas också till näringsämnena trots att det inte innehåller någon näring eller energi. En gris kan klara sig under en ganska lång tid utan näring, men utan vatten klarar den sig inte länge. Fri tillgång är att föredra och vattnet ska naturligtvis vara av god hygienisk kvalitet.

Fodermedel

Ett foder till grisar består av en basdel med en eller flera sorters spannmål, som sedan kompletteras med ett eller flera proteinrika fodermedel. För att "kostcirkeln" ska bli komplett tillsätts också mineraler och vitaminer.

Spannmål

Korn är det enda spannmålsslaget som kan utgöra hela spannmålsdelen i ett grisfoder. Korn har god smaklighet och en gynnsam inverkan på slaktkroppen. Proteinkvaliteten är relativt god, men försämras med ökad råproteinhalt.

Havre har god smaklighet och innehåller mycket växtträd och råfett. Proteinkvaliteten, och då särskilt lysinhalten, är bättre än hos korn och den avtar inte med ökad proteinhalt. Energihalten kan variera en del, men är ofta relativt låg.

Det höga innehållet av omättade fettsyror försämrar köttets lagringsegenskaper och smaklighet, varför max 20% av energin bör komma från havre i ett foder för växande grisar. Till suggor max 30%. Begränsad användbarhet till smågrisar på grund av lågt energiinnehåll, max 20%. Skalad havre har en högre energihalt än oskalad och kan vara ett alternativ till smågrisar.

Vete kännetecknas av god smaklighet, låg växttrådhalt och ett högt energiinnehåll. Vete har också en hög proteinhalt men låg proteinkvalitet. 50% av spannmålen kan utan problem utgöras av vete till alla grisar. I en foderstat med mycket grovfoder kan en högre andel vete vara positivt.

Det bör beaktas att vete vid malning lätt faller sönder, vilket ger mer damm och sämre smaklighet. Grövre såll eller krossning är att föredra. Krossningen kan dock göra det svårt att blanda med andra fodermedel.

Råg har begränsad användbarhet i grisfoder på grund av dålig smaklighet, låg proteinhalt samt att den innehåller en del tillväxthämmande substanser. Rågen har däremot hög proteinkvalitet och energihalt.

Inblandning till suggor och växande grisar kan ske med max 30% i fodret. Till smågrisar är råg olämplig på grund av den dåliga smakligheten.

Rågvete är ett tämligen nytt spannmålsslag och är som namnet antyder en korsning mellan råg och vete. Man vill förena vetets höga avkastning, energi- och proteinhalt med rågens goda proteinkvalitet. Den näringsmässiga kvaliteten kan variera en del, varför det är viktigt att analysera det parti man ska utfodra med.

Erfarenheterna av rågvete är fortfarande begränsade, men vid försök har man blandat i 80% rågvete i foder till växande grisar och suggor utan problem.

Proteinfodermedel

Ärter innehåller mycket lysin, men lite metionin. Energihalten är jämförbar med vetets.

Det finns två typer av ärter, foderärt och matärt. Foderärt innehåller mer garvsyra än matärt och rekommenderas inte till smågrisar och suggor. Detta på grund av lägre smaklighet och garvsyrans negativa inverkan på fruktsamheten. Till växande grisar har ingen skillnad setts mellan foder- och matärt.

Matärter kan utgöra max 20% av fodrets energi till växande grisar och smågrisar. Till suggor rekommenderas lägre inblandning, max 10%, på grund av risken för fruktsamhetsstörningar.

Åkerbönor odlas i liten skala i södra Sverige. De är proteinrikare än ärterna men har lägre energihalt. Proteinets sammansättning är god med undantag för en del svavelhaltiga aminosyror. Innehåller liksom ärter garvsyra. Till växande grisar kan åkerbönor utgöra max 20% av energin, till smågrisar 10%. Åkerbönor rekommenderas ej till suggor, i försök har noterats tendenser till sämre fruktsamhet och minskad mjölkproduktion.

Rapsmjöl är det som återstår efter oljeutvinning ur raps- och rypsfrö. Det finns speciella sorter med låg eurukasyra- och glykosinolathalt, så kallade dubbellåga sorter, som lämpar sig till grisfoder. Vid oljeutvinningen upphettas fröna vilket också gör att andelen skadliga ämnen minskar. Proteinhalten är hög och av god kvalitet. Rapsmjöl är speciellt rikt på metionin, varför det är ett lämpligt komplement till baljväxter. Energihalten är ganska låg. 10% av fodret kan utgöras av rapsmjöl till alla grisar.

Oprocessat rapsfrö, med oljan kvar, kan också användas som foder till grisar. Rapsfrö består till nästan hälften av fett, vilket ger en hög energihalt. Den övervägande delen av fettet är omättat, vilket gör att stora givor är olämpliga till växande grisar. Upp till 10% av energin kan dock utgöras av rapsfrö utan negativa effekter. Ett praktiskt problem kan vara att det är svårt att mala de små, glatta fröna och att det är svårt att få en jämn inblandning.

Soja odlas inte i Sverige utan importeras, främst från USA och Brasilien. Det har en hög proteinhalt och -kvalitet, hög energihalt och god smaklighet samt en gynnsam inverkan på slaktkroppen. Det innehåller också mycket selen, vilket kan vara en bristvara i svensk spannmål.

Soja som odlats från sorter som framtagits med genmanipulation, s k GMO, är inte tillåtet att använda i KRAV-produktion. Tillgången på GMO-fria sorter kan komma att bli begränsad i framtiden. Sojamjöl extraheras med hexan. Denna metod är från 24/8 2000 inte tillåten i KRAV. Sojamjöl kan alltså inte ingå i ekogrisars foderstat.

Köttfodermjöl framställs av biprodukter från slakteriindustrin. Köttmjöl har använts i foder till idisslare och därigenom orsakat den fruktade sjukdomen BSE. Köttprodukter från däggdjur är förbjudet i KRAV foder.

Fiskmjöl finns i ett flertal varianter beroende på råvarans ursprung. Det kännetecknas av en mycket hög proteinhalt och -kvalitet, med ett högt lysininnehåll. Fiskmjölet är också en värdefull selenkälla.

Problemet med fiskmjöl är det höga innehållet av omättade fettsyror som gör att fettet lätt härsknar och som kan ge smakförändringar i grisköttet. För att inte få ut sådant kött på marknaden finns det en överenskommelse mellan foderhandeln och slakteribranschen om hur mycket fiskmjöl ett foder får innehålla till suggor och slaktsvin. Olika kvaliteter av fiskmjöl innehåller olika mycket av de omättade fettsyrorna. Praktiskt innebär det en inblandning av högst 1% i fodret av det i Sverige vanligen använda sillmjölet med 10% råfett i ts. Med tanke på fiskmjölets goda egenskaper i övrigt passar det bra att ge till smågrisar, med upp till 5-10% inblandning. Det kan med fördel användas som flushing till suggor.

Grovfoder

Grovfoder kännetecknas av ett högt innehåll av växtträd. Exempel är betesgräs, hö, halm och potatis.

Grisen är en dålig grovfoderomvandlare, så man kan inte räkna med speciellt stort utnyttjande av den näring som finns i grovfodret (50-70% smältbarhet). Däremot är de tacksamma att ge grovfoder till av andra anledningar. De älskar att sysselsätta sig med hö och halm och det ger dem en känsla av välbefinnande. Grovfodret ger också mättnadskänsla och underlättar matsmältningen. Färskt gräs men också hö och ensilage kan ge ett visst tillskott av både vitaminer och mineraler.

Betesgräs. Sommartid uppskattar grisar att få beta gräs. Det ska vara av god kvalitet och inte förvuxet. Sinsuggor kan täcka en del av sitt energibehov av gräs. Ett stor mängd gräs kan göra att späcket blir lösare på grund av det höga innehållet av omättade fettsyror. Karotinet kan också göra späcket gulare. Klöver innehåller växtöstrogener vilka kan påverka suggornas fruktsamhet vid hög konsumtion.

Hö och ensilage kan man säga är samma sak. Skillnaden är att hö görs lagringsdugligt genom torkning och ensilage genom konservering. Kan med fördel serveras under hela året. Smakligheten är god och det är viktigt att det är skördat i ett tidigt stadium. Var mycket noggrann med den hygieniska kvaliteten som snabbt försämras när man öppnar en ensilagebal, speciellt under den varma årstiden.

Halm används i stor utsträckning i grishållning. Näringsvärdet är försumbart till grisar men halmen har ett stort värde som strömedel, sysselsättning och bukfylla. Speciellt under vinterhalvåret är halmen viktig till utegrisar att använda som "sängkläder".

Alternativa fodermedel

Ibland har man även tillgång till andra fodermedel än de konventionella. Eftersom grisen är en allätare, finns det mycket som kan utnyttjas just i grisuppfödningen.

Potatis är främst att betrakta som ett energifodermedel, men det protein som finns är av god kvalitet. Kokning är att föredra då både smakligheten, konsumtionen och smältbarheten ökar. Suggor kan äta upp till 5-6 kg kokt potatis per dag. Man måste vara observant på kvaliteten, grönfärgad, rutten eller grodd potatis ska inte användas.

Rotfrukter innehåller mycket vatten och det är därför svårt för djuren att täcka någon större del av näringsbehovet med betor, kålrötter, morötter etc. Det behövs t ex ett kilo kålrot för att ersätta ett hekto korn. Råa rotfrukter måste man strimla eller hacka före utfodring. Smakligheten ökar med kokning. Mycket morötter kan ge ett gult och löst späck.

Matavfall från storkök och industri kan vara bra grismat. Det varierar i näringsmässig kvalitet men innehåller oftast för mycket fett för att kunna utgöra en större del av foderstaten. För att få använda matavfall som inte kommer från det egna hushållet krävs Jordbruksverkets tillstånd. Det måste kokas innan utfodring för ätt motverka spridning av smittsamma sjukdomar, exempelvis den fruktade sjukdomen svinpest.

Mjölk är en högvärdig proteinkälla för grisar och har en gynnsam inverkan på slaktkroppskvaliteten. Speciellt till smågrisar passar den bra då den är smaklig och har en lämplig aminosyrasammansättning för den unga grisen (jämför med suggmjölk!). Man kan ge mjölk som ett komplement för att underlätta vid avvänjningen och höja den tidiga tillväxten. Syrad mjölk är att föredra. Mjölkpulver kan användas i smågrisfoder för att förbättra smakligheten och proteinkvaliteten. Ca tre liter mjölk per dag går att ge till en växande gris.

Hygienisk kvalitet

Förutom det rent näringsmässiga innehållet i olika fodermedel är den hygieniska kvaliteten av största vikt för en god djurhälsa.

Brister i odlings- och lagringsteknik kan leda till att svampar och bakterier växer till i fodret. Dessa i sin tur producerar gifter som inverkar menligt på de djur som äter av fodret. Kalluftstorkad spannmål bör kontrolleras särskilt noga avseende mögelskador, liksom ärtor och bönor som är svårtorkade.

Symptom som dålig aptit och tillväxt, diarré, fruktsamhetsstörningar och allergier kan tyda på att fodrets hygieniska kvalitet är nedsatt. Ibland kan bara lukten eller utseendet på fodret göra att man misstänker att något är fel. Man bör ha som vana att regelbundet analysera fodret även i detta avseende. Ju tidigare man kan upptäcka och åtgärda ett fel, desto mindre blir följdverkningarna.

Fri utfodring till slaktsvin med en amerikansk foderautomat för 60 grisar från Jonhans Jordbruk. Bilden tagen vid Davidstad. Foto: Maria Alarik

Val av fodermedel

Det finns en mängd faktorer som avgör vilka fodermedel och vilken foderblandning som passar bäst i varje enskilt fall.

Tillfredsställa grisens behov av näring. En gris som hela tiden kan täcka sitt behov av näring får en god motståndskraft mot sjukdomar, växer bra och mår bra. Detta måste vara det främsta målet oavsett produktionens inriktning!

Tillgång. I ekologisk produktion har gårdens växtföljd en stor betydelse för vad man kan ge sina grisar. Den bör ju därför självfallet planeras så att lämpliga mängder och sorter kan produceras.

Pris. Eftersom fodret är en stor kostnadspost i grisuppfödningen har priset på olika fodermedel en stor betydelse.

Inverkan på slaktkroppskvaliteten. Man får aldrig glömma bort att det finns en köpare som ska tilltalas av det man har att sälja. Eftersom det ekologiska köttet ska konkurrera med annat kött som är billigare måste kvaliteten vara så hög som möjligt.

Behoven av olika näringsämnen förändras allteftersom grisen växer. En sugga har inte samma krav på fodret som en smågris som just börjat äta. Samma foder till alla grisar är därför ett dåligt utnyttjande av resurser. En kompromiss gör kanske att ingen djurkategori får ett optimalt foder för sin ålder eller produktionsstadium.

Rent praktiskt är det svårt att hantera ett otal olika foder. En begränsning till tre foderblandningar, en för suggor, en för smågrisar och en för växande grisar, är en modell som fungerar bra. Det är en stor fördel om man kan anordna en foderplats för smågrisarna som suggan inte kommer åt, där de kan få sitt foder redan under digivningen.

Krav på ett bra foder

Suggor. Under digivningsperioden producerar suggan stora mängder mjölk och till det behövs energi och protein. För att suggan ska orka äta den mängd som behövs under digivningen måste fodret ha en hög koncentrationsgrad, dvs innehålla mycket näring per kilo. Faktorer som minskar fodrets koncentrationsgrad är t ex hög vattenhalt och växttrådhalt.

Man har tidigare sagt att sinsuggor klarar sig bra på ett sämre foder, men nyare rön har visat att smågrisarnas födelsevikt och tillväxt under smågrisperioden påverkas negativt av det. Det finns därför ingen anledning att ha två olika suggfoder. Mängden foder per dag till sinsuggorna blir liten, men eftersom de har tillgång till grovfoder äter de sig mätta på det.

Smågrisar. Den unga grisen har stora krav på sitt foder. Det ska vara smakligt för att få grisen att börja äta så tidigt som möjligt. Det ska vara lättsmält för att inte i onödan belasta det känsliga mag- och tarmsystemet. Det ska vara näringsrikt med hög koncentrationsgrad för att grisen ska kunna utnyttja sin tillväxtkapacitet.

En för hög proteinhalt kan orsaka diarré, men eftersom utegrisar sällan har dessa problem behöver man nog inte vara rädd för en hög proteinhalt i smågrisfodret.

Växande grisar. En växande gris har en enorm tillväxtkapacitet som man bör ta till vara. Ju långsammare en gris växer, desto fler foderdagar krävs för att uppnå slaktvikt och dessa dagar kräver underhålls foder förutom det som går åt för tillväxt.

Den begränsande faktorn för tillväxt är ofta fodret och speciellt innehållet av de essentiella aminosyrorna i proteinet. En hög proteinhalt kräver också att balanseras upp av en hög energihalt.

Behovet av protein är störst i början av uppfödningsperioden och avtar efterhand. Man kan ha två olika foder för olika faser i uppfödningen men det kan vara svårt att hantera rent praktiskt.

Nyckeltal för näringsinnehåll

Lämpligt näringsinnehåll per kilo foder visas i tabell 1. Fodret förutsätts vara ett spannmålsbaserat torrfoder med 12-14% vattenhalt.

Tabell 1. Lämpligt näringsinnehåll/kg foder
Foder MJ/kg % råprotein gram lysin/kg
Suggfoder 12,0 14 6,5
Smågrisfoder 12,4 -12,6 16 10-11
Slaktsvinsfoder 12,2 -12,4 15-16 8

MJ (megajoule) är ett mått på energi. Proteinhalten kan anges på olika sätt, t ex gram råprotein/kg, % råprotein eller gram smältbart råprotein/kg. Proteinkvaliteten uttrycks ofta som gram lysin/kg, eftersom lysin ofta är den aminosyran som fattas.

När man jämför foder måste man därför se till att proteinhalten är uttryckt på samma sätt. Eftersom vatten inte innehåller någon näring, går det heller inte att jämföra foder med olika vattenhalt.

Det finns många fler saker som är viktiga i ett foder, förutom energi- och proteinhalt. Studier av näringstabeller rekommenderas för den som vill komponera sitt foder på egen hand. Foderfirmorna har optimeringsprogram, och hos dem kan man få hjälp med att göra en lämplig foderblandning med hänsyn till vilka ingredienser man har att tillgå.

Självförsörjningsgrad

Grundtanken i den ekologiska djurhållningen är att utnyttja det som gårdens växtodling producerar i så stor utsträckning som möjligt. Det finns tre "foderstrategier" man kan tänka sig:

Endast hemmaproducerat foder. Här får man acceptera att inte grisens behov kan täckas fullt ut, vilket kan visa sig som sämre foderutnyttjande och lägre tillväxt. Det är främst de essentiella aminosyrorna som blir en bristvara.

Hemmaproducerat samt inköp av råvaror. För att få ett foder som bättre tillgodoser grisens behov köper man in lämpliga råvaror, såsom proteinfoder, vitaminer och mineraler och blandar själv på gården.

Hemmaproducerat samt inköp av koncentrat. På marknaden finns speciella EKO-koncentrat som blandas med spannmål och ev ärter på gården.

Foderberedning

Till grisar används både torrfoder och blötfoder. Med blötutfodring har man större möjligheter att använda alternativa fodermedel. I utegrishållning är blötutfodring svår att få att fungera i större skala.

Fasta ledningar krävs och på vintern kan det vara problem med frysning i systemet. Grisarna blir blöta när de äter och öronen kan förfrysas. Därför är torrfoder att föredra. För att grisen ska kunna tillgodogöra sig torkat spannmål krävs att det krossas eller mals. Malning är det vanligaste.

Det är viktigt att partikelstorleken är den rätta, både för små och för stora partiklar kan vara till nackdel. Sållets grovlek och kondition liksom slagornas kondition är avgörande för hur fodret blir. Man kan göra en siktanalys för att få veta om man ligger rätt.

För att lyckas med utfodringen måste man vara noggrann med alla detaljer från "jord till foderbord". Odling, lagring, val av fodermedel och foderblandningar, utfodringssystem; allt är viktigt i strävandet mot en bra slutprodukt. Fodermängd och foderkvalitet är de viktigaste faktorerna för grisens välbefinnande.

Växande grisar

Inom ekologisk grisuppfödning är den integrerade driftsformen helt dominerande, dvs grisarna föds och dör i samma besättning. Det är även möjligt att genom samarbete med en annan ekologisk grisbesättning dela upp uppfödningen så att den ena besättningen sköter suggor och smågrisar och den andra besättningen tar hand om slaktsvinsstadiet (externintegrering). Det kan vara ett rationellt sätt att höja volymen och specialisera produktionen, men principerna för uppfödningen skiljer sig inte från den helintegrerade besättningen.

Ekogrisen har en något annorlunda roll jämfört med ett vanligt slaktsvin; grisarna ingår i gårdens kretslopp och utnyttjas för ogräsbekämpning, vallbrott, markberedning och skadedjursbekämpning i skogen etc. Detta arbete gör grisen under sin utevistelse de perioder då klimatförhållandena är gynnsamma. Utevistelsen är ett led i en naturligare uppfödningsform som ska ge grisen ett bättre liv. Samtidigt ska grisen producera kött av god kvalitet till en rimligt låg kostnad.

Att väga samman alla dessa krav och behov till ett fungerande system för ekogrisproduktion är en ganska svår uppgift. Klimat och väderlek är inte alltid till fördel för utegrisen. Ibland måste man kanske välja alternativ för inhysning inomhus med begränsad utevistelse för att uppnå en god djurmiljö. En gammal veterinär, Gunnar Nordström, sa en gång:

- Grisuppfödning är inte svårt. Det handlar om att ge varje gris ett bra foder, vatten och en torr liggplats.

Tänkvärda ord som inrymmer mer av griskunskap än man först tror. Uppfylls det för varje gris i flocken har man troligen uppnått en framgångsrik ekogrisproduktion.

En bra start

För att lyckas med uppfödningen av grisarna under perioden efter de har lämnat sin mamma och fram tills det är dags för slakt, krävs att de fått en bra start. Det innebär att suggan givit mycket mjölk som resulterar i en jämn kull av friska grisar. Det innebär också rätt avel, och bra foder både före och efter avvänjning.

Vi startar efter avvänjning när grisarna väger ungefär 15 kg och är ca 7-8 veckor gamla. Nu är det viktigt att förebygga vissa sjukdomar och näringsbrist som kan ställa till med problem längre fram:
Åtgärd Orsak Behandling
Rödsjukevaccinering Bör göras på alla växande grisar
för att förebygga rödsjuka som
annars kan ge feber, ledskador
och pålagringar på hjärtklaffarna.
Vaccinera 2 ggr med 3 veckors
mellanrum. Start i samband med
avvänjning.
E-vitamin och selen Bör ges till alla grisar för att stärka
immunförsvaret och förhindra
selenbrist. Svenska jordar har
selenunderskott. Enkelmagade djur
behöver vitamintillskott.
Ge ett E-selen-tillskott i fodret några
veckor efter avvänjning. Animaliska
fodermedel som t ex fiskprodukter är
rika på E-vitamin och selen.
Parasitskydd Utegrisar är mer utsatta för inre
parasiter såsom spolmask. Unga
grisar (2-3 mån ålder) är känsligast
för infektion, de saknar immunitet.
Välplanerad betesrotation är bote-
medlet mot parasitangrepp. Låt
suggorna grisa in på parasitfria beten.
Undvik kontakt med äldre djur.
Behandla med avmaskningsmedel
vid kraftiga angrepp.

Kastrering eller ej?

I KRAV-reglerna är det tillåtet att kastrera grisar upp till två veckors ålder. Det är ett omdiskuterat ingrepp, även inom konventionell grisuppfödning. Det finns många fördelar med att låta bli att kastrera grisar: man slipper ett besvärligt arbetsmoment, grisarna slipper ett obehagligt ingrepp, okastrerade galtar ansätter mindre fett än kastrater, man minskar risken för att grisarna ska drabbas av bölder och ledinflammationer p g a att infektion kommit in via kastreringssåret.

Den största och avgörande orsaken till att vi ändå fortsättningsvis kastrerar grisar i Sverige är att okastrerade hangrisar, s k ornar, kan ge obehaglig lukt och smak i slaktkroppen. Det är tre substanser som bidrar till detta: androstenon, skatol och indol. Det förstnämnda är ett hanligt könshormon som bildas i testiklarna efter könsmognad och lagras i späcket. De andra två ämnena bildas i tarmen och lagras också i fettvävnad. Den fysiologiska funktionen är att en galt med sin karaktäristiska lukt ska framkalla brunst och parningsvillighet hos hondjuren.

Frekvensen ornar som verkligen avger galtlukt i fläsket är mycket låg när slakten sker vid tiden för könsmognadens inträde, ca 5% av slaktade ornar sorteras bort på grund av galtlukt i normal slakt. Om man undviker att fodra grisarna strax före slakten och istället ser till att ge dem friskt vatten minskas andelen luktande ornar. Grisar som före slakt varit smutsiga och vistats i ammoniakhaltig luft får också mer luktande ämnen i späcket.

Under 1991-93 testades orneslakt i Sverige i stor skala. Vid många slakterier anskaffades apparater för att mäta ornelukten vid slaktbandet. Man kunde se många fördelar inom slaktsvinsproduktionen med att låta bli att kastrera. Emellertid visade det sig att de svenska konsumenterna var klart negativa till att köpa fläsk från ornar. Enbart vetskapen om och risken för att råka ut för ornekött som luktade när man lade det i stekpannan gjorde att köpmotståndet var stort. Industrin reagerade snabbt och man började kastrera igen.

Därför ser man idag ingen möjlighet att inom den ekologiska grisuppfödningen sluta kastrera grisar, även om det skulle ligga väl i linje med den höga etiska målsättningen. Däremot vore det inte fel att på försök införa bedövning vid kastrering. Det finns enkla och snabba metoder som borde kunna handhas av vana uppfödare och man skulle därmed vinna en humanare hantering av grisarna. Ett falt att utreda för framtiden!

Foder till växande grisar

Växande grisars näringsbehov

I reglerna för ekologisk grisuppfödning (KRAV och DEMETER) fastslås följande:

Dessa regler gör att grisarnas näringsbehov ökar jämfört med konventionell uppfödning. 20% mer foder går åt för att täcka den ökade energiförbrukningen när grisarna måste reglera sin kroppstemperatur själva och röra sig mer under utevistelse och arbete med jorden. Men det är i övrigt ingen skillnad på behovet av näringsämnen som ute- och inne-grisar behöver för att bygga upp muskelvävnad, skelett och fettvävnad. Alla grisar behöver energi i form av kolhydrater och fett, protein, mineraler och vitaminer. Proteinet används för muskelansättning och eftersom grisen är ett enkelmagat djur krävs protein av god kvalitet och större andel ju yngre grisen är.

Mineraler och vitaminer ingår i många viktiga fysiologiska processer i kroppen och brist på något enstaka av dessa mikronäringsämnen kan orsaka svåra störningar för djuret. Jordarna i ekologisk odling kommer på sikt att få ett rikare mineralinnehåll när man överger konstgödsel till förmån för naturgödsel. Det är ändå mycket viktigt att förebygga näringsbrist genom att tillföra mineralfoder och vitamintillskott till den ekologiska grisfoderstaten.

Ju yngre grisen är, desto högre näringsinnehåll krävs i fodret för att grisen ska kunna utnyttja sin tillväxtpotential. Om proteininnehållet är för lågt eller av låg kvalitet (fel sorts aminosyror) ansätter grisen fett istället för muskler. Om koncentrationsgraden är för låg (för mycket grovfoder i förhållande till kraftfoder) sänks tillväxttakten och man riskerar bristsymptom.

Med lågt näringsinnehåll i fodret höjs foderförbrukningen per kg tillväxt eftersom totala mängden underhålls foder ökar och på grund av att fettansättning kräver mycket mer energi än muskelansättning.

Miljöaspekter på grisens utfodring

Kväve från grisarnas gödsel och urin avges till luften och bidrar till att kvävenedfallet över Sverige ökar. Den del av kvävet som växterna inte förmår utnyttja gör att våra marker och sjöar försuras. Grishållningen i Sverige svarar för ca 20% av det totala ammoniaktillskottet från jordbrukets djurhållning.

Genom att minska proteinnivån i grisfodret minskas kväveomsättningen i grisen med sänkt ammoniakutsöndring som följd. Men om kvaliteten vad gäller aminosyror inte samtidigt höjs, sänks tillväxttakten och underhållsfodret ökar. Då har miljön inte vunnit något på den sänkta proteinnivån.

Om man höjer proteinkvaliteten i grisfodret och anpassar proteinhalten väl till grisens varierande behov minskar kväveförlusterna som utsöndras med gödsel och urin. Väljer vi sedan en gris med bra köttansättningsförmåga har vi möjlighet att skona miljön ytterligare från överskottskväve.

Egen tillverkning

I ekologisk grisuppfödning skall minst 50% av den totala årsförbrukningen av foder vara hemmaproducerat och minst 85% måste vara KRAV-godkänt. Det är tillåtet att blanda in 15% icke KRAV-godkända produkter för att uppnå ett fullgott näringsinnehåll i fodret om det inte går att få tag i motsvarande KRAV-godkända produkter. Andelen tillåtna ej KRAV-godkända tillsatser kan komma att justeras (skärpas) vid den översyn av reglerna som görs vartannat år. Spårämnen, mineraler och vitaminer är tillåtna fodertillsatser (räknas ej in i de 15 procenten).

För ekogrisuppfödaren gäller i första hand egen fodertillverkning hemma på gården och med hemmaproducerade råvaror. Här krävs utrustning och kunskaper för att åstadkomma ett riktigt bra foder till de växande grisarna. Man bör utnyttja foderfirmornas service när det gäller att optimera sitt slaktsvinsfoder, så man får bra recept att gå efter. Det är också mycket viktigt att upprepade gånger låta analysera sitt färdigfoder och kontrollera råproteinhalt och vattenhalt. På så vis stämmer man enkelt av att man ligger rätt i sin blandning jämfört med receptet.

Jämför också analysen på slakts vins fodret med foderfirmornas sortiment. För att räkna ut energihalten i sitt foder utnyttjar man tabellvärden från t ex Näringsrekommendationer och fodermedelstabeller för svin, SLU 1994. Det gäller även lysinhalten.

En angiven nivå på energi- och proteininnehåll förutsätter att man har en viss vattenhalt i fodret, normalt bör den ligga på 12-14%. Det förutsätter också en normal smältbarhet hos inblandade fodermedel. Den brukar ligga kring 80% för exempelvis korn och ärtor, något högre för animaliska fodermedel (fiskmjöl, mjölk etc) och lägre för växttrådrika fodermedel som hö och ensilage.

Nyckeltal för näringsinnehåll

Växande grisar behöver spannmålsbaserat kraftfoder med en energihalt på 12,2-12,5 MJ. Man brukar räkna med att ett slaktsvin som föds upp konventionellt äter ca 3000 MJ under slaktsvinsperioden då grisen väger 25-110 kg. För ett ekologiskt slaktsvin går det åt lite mer foder, 3400-3600 MJ.

Råproteinhalten i perioden då grisen väger 5-25 kg bör vara 16%, med ett lysininnehåll på 10-11 gram per kg. Under slaktsvinsperioden 25-115 kg är behovet av protein högre under första halvan och man bör ligga på 15,5% råprotein med 9 gram lysin per kg. Under perioden 60-115 kg kan proteininnehållet vara något lägre: 14,5% råprotein och 7 gram lysin per kg foder.

Vanligast är att man använder sig av ett foder under hela slaktsvinsperioden och då bör lysininnehållet ligga vid 8 gram per kg foder.

Korn är det vanligaste och mest lämpliga spannmålsslaget till växande grisar, men kan med fördel kompletteras med vete för att höja energihalten. Havre är bra att tillsätta för att balansera vetets lägre växttrådhalt. Rågvete fungerar också bra till ekogrisar, särskilt slaktsvin.

Några vanliga fodermedel

Som proteintillskott i ett ekologiskt grisfoder tillsätter man gärna ärtor som kan kompletteras med rapsmjöl. För att balansera upp till rätt aminosyrasammansättning kan man använda sig av animaliska proteinkällor, eftersom syntetiska aminosyror är förbjudna i ekologisk grisuppfödning. Fiskmjöl och alla slags mjölkprodukter av bra kvalitet är värdefulla tillskott.

Tillsats av mineral- och vitaminfoder är nödvändigt för att försäkra sig om att inga bristsymptom ska uppstå. Selen och E-vitamin är av särskilt stor betydelse och tillförs gärna i stötdoser.

Användning av grovfoder

Grovfoder ska ingå i en ekologisk gris foderstat och är ett viktigt tillskott för grisens välbefinnande. Man kan till äldre slaktsvin även räkna med ett visst tillskott av näring via grovfodret om det inte har för hög växttrådhalt. Det är alltid viktigt att se upp med den hygieniska kvaliteten när man använder ensilage och liknande fuktiga grovfoder till grisar.

Spätt bete, tidigt skördat hö eller helsädesensilage gjort på spannmål och ärtor är exempel på grovfoder som kan utnyttjas relativt bra av växande grisar när de kommit upp i 4 månaders ålder och ca 60 kg levande vikt.

Utfodringsteknik för ungsvin

Det viktigaste att tänka på när man utfodrar växande grisar är att varje gris i flocken ska ha lika stor chans att äta sig mätt under de tillfällen då flocken ägnar sig åt att äta. Det enklaste och förmodligen bästa sättet är att använda sig av foderautomater. Det innebär fri tilldelning av foder, eftersom en foderautomat alltid ska innehålla foder, åtminstone under större delen av dygnet. Ju fler ätställen i foderautomaterna desto större chans till en jämn tillväxt för alla grisar i flocken.

Ett problem med fri tilldelning av foder till växande grisar är att de kan äta för mycket och därmed bli för feta. Det löses bäst genom att ha ett högt proteininnehåll i fodret. Grisar med bra gener för köttansättning svarar med muskeltillväxt ganska högt upp i viktsintervallet. På slutet kan man späda fodret med kli, torv eller annan bulkvara för att öka mättnadskänslan.

Fodrar man grisarna i tråg bör man tänka på att det ovillkorligen måste finnas ätplats för alla grisar vid tråget, annars är risken stor för ojämn tillväxt. Man kan gärna fördela givan på två ställen så de ranghöga inte kan skrämma bort de svaga grisarna.

Totala mängden foder som åtgår till en ekogris från 25 kg upp till 115 kg levande vikt vid slakt är drygt 280 kg foder. Givan bör ligga på 1,5 kg per gris i början och vara uppe i 2,5-2,8 kg per gris vid 60 kg levande vikt. Håll om möjligt igen något den sista månaden för att tillförsäkra om en hög köttprocent efter slakt. Vid fri tillgång i automat brukar grisarna äta mer. Då är det viktigt att i tid slakta de feta kastraterna som alltid håller sig framme och äter mest.

När slaktsvinen utfodras i tråg kan man lättare styra fodertilldelningen. Bilden tagen vid Davidstad. Foto Maria Alarik

Grisens miljö ute och inne

I reglerna för ekologisk grisuppfödning anges att grisarna ska ha en torr, ren, dragfri och vid behov varm liggplats, med strö i riklig mängd. Det innebär att grisarna behöver ett liggutrymme med väggar och tak. De ska också ha tillgång till utevistelse under hela året, men då väderleken är otjänlig för grisar kan utevistelsen ske på en hårdgjord yta i anslutning till någon typ av storbox med djupströbädd under tak. Grisar trivs bäst utomhus i torr väderlek, temperaturen spelar mindre roll. Under mycket regniga perioder vistas de helst inomhus.

För att uppnå ett torrt klimat i hyddan eller liggutrymmet måste dessa förses med öppningar för självdragsventilation. Det är också önskvärt med isolerade tak för att hindra kondensdropp under den kalla årstiden.

Under den varma och torra årstiden behöver grisarna någon form av lerpöl/gyttjebad för att kladda in sig med lera och på så vis skydda sig mot sol och värme.

Gruppstorleken är viktig, en alltför stor grupp höjer både smittrycket och den sociala konkurrensen. 50 grisar kan ses som en övre gräns för en lätthanterlig grupp.

Skötsel och tillsyn

Ekogrisarna föds upp i större eller mindre flockar och går på stora ytor. Det försvårar tillsynen av dem. I samband med utfodringen har man chansen att se grisarna, och det är lämpligt att räkna in dem flera gånger i veckan för att man ska upptäcka om någon fattas och behöver vård. En gris som inte äter sin mat när de andra äter mår med all sannolikhet dåligt och bör undersökas.

För att kunna göra det måste man fånga grisen. Det är lämpligt med någon form av inhägnad runt det ställe där utfodringen sker, som kan stängas till i samband med påfyllning av foder. En sprayflaska med märkfärg bör man alltid bära med sig för att märka den gris man ska undersöka.

Man kan också bygga en låda eller vagn som man fodrar grisarna i när man vill flytta, väga, behandla eller slakta grisarna. Om lådan är anpassad till öppningen på hyddan kan man lätt fånga dem där i samband med att de ligger och vilar sig.

Om man vill få grisarna att gå in i en vagn eller ut genom ett grindhål, ska man öppna åt dem och sedan gå därifrån. Grisarna är så nyfikna att de alltid vill undersöka ett nytt utrymme. Locka dem genom att prata och ropa på dem är också bättre än att jaga dem.

Ett uppvärmt utrymme för sjuka grisar är nödvändigt för att uppfylla djurskyddslagens krav på god djuromsorg.

Sjukdomar hos ungsvinen

Ekologiskt uppfödda grisar lever ett sundare liv än innegrisar om de sköts på rätt sätt. Det är till exempel ovanligt med lunglidanden bland ekogrisar eftersom de oftast andas frisk luft och inte går så tätt att de smittar varann med infektionsämnen. Bölder på grund av svansbitning är också ovanligt liksom andra typer av stressreaktioner eftersom de har en mer stimulerande miljö än konventionellt uppfödda grisar. Diarré är inte heller vanligt hos ekogrisar beroende på ett lägre smittryck. Grovfodret och markbökandet bidrar också till en bättre tarmflora och friskare magar.

Parasiter

Vissa typer av hälsoproblem är dock vanligare bland de ekologiskt uppfödda grisarna. Parasiter hör till de problem som är svårast att åtgärda. Här skiljer man på yttre och inre parasiter.

Inre parasiter

Till de inre parasiterna hör spolmask, koccidier och knutmask. I en undersökning av träckprover bland djur från 10 besättningar med utegrishållning, fanns tecken på infektion bland många slaktsvin, dock var angreppen ringa.

Jämförelser med andra undersökningar visar att spolmask och knutmask är vanligare inom utegrishållning än i konventionella besättningar med integrerad drift. Spolmask förekommer främst hos unga grisar, medan det hos suggor utvecklas en viss immunitet. Bland slaktsvinen gör de mest skada på de unga grisarna som vid svåra angrepp kan få försämrad tillväxt. Hos de slaktade grisarna visar vita fläckar på levern att en nylig infektion förekommit. Vitfläcklevrar kasseras i slakt.

Knutmask däremot är ett problem bland vuxna grisar och kan ge avmagring hos kraftigt infekterade suggor och gyltor. Det beror på att tarmen förstörs av parasiten så näringsupptaget försvåras. Suggorna utvecklar ingen immunitet mot parasiten. Knutmask har blivit vanligare när lösdriftshållningen ökat.

Tabell 2. Parasitinfekterade grisar i utegrishållning. Andel grisar som utskiljde parasitägg och koccidier i förhållande till totalt undersökta inom olika åldersgrupper. Christensson, Larsson och Gustafsson Fahlbeck 1996.
Ålders
kategori
Antal
undersökta
grisar
Spolmask
%
Knutmask
%
Koccidier
%
Ej infekt.
%
< 8 veckor 19 15,8 10,5 26,3 63,2
8-12 veckor 30 66,7 26,7 53,3 13,3
små slaktsvin 51 29,4 25,5 50,9 9,8
stora slaktsvin 55 54,5 72,7 50,9 10,9
suggor 27 14,4 51,1 55,6 18,5
Summa 182        

Koccidier av släktet Eimeria var vanligt förekommande bland utegrisarna i nämnda undersökning. Denna parasit kan orsaka diarréproblem på smågrisar. Diarrén uppträder när grisen är några veckor gammal och benämns ofta tre-veckorsdiarré. Den är gul-grå i färgen och hämmar tillväxten, grisarna ser ruggiga ut och kan i värsta fall dö.

Muskeltrikin hör också till de inre parasiterna. Denna parasit lever som könsmogen i grisens tarm, där larver föds som borrar sig igenom tarmväggen och vandrar via blodet ut i kroppens muskler. Om köttet äts av människor kan infektionen leda till trikinos, en dödlig sjukdom. Grisar kan smittas av rävar eller råttor och infektion via matavfall kan också förekomma. På slakteriet tas muskelprov från samtliga slaktsvin och fynd förekommer ytterst sällan. Det finns dock en ökad risk bland utegrisar och man bör därför noggrant hålla efter råttor och undvika foderspill som kan locka till sig inkräktare

Yttre parasiter

Bland de yttre parasiter som besvärar grisarna är skabben den värsta, men även svinlusen kan orsaka problem. Skabb är mycket vanligt förekommande i grisbesättningar och kan drabba växande grisar så hårt att tillväxten hämmas. Skabben borrar sig in i gångar i huden där de lägger sina ägg. Äggen utvecklas på 3 veckor till ett vuxet djur.

Skabben orsakar intensiv klåda hos grisarna och angriper ofta buk och insidan av benen på unga djur. På äldre djur kan man se skorvig beläggning runt och i öronen samt på ben och rygg.

Det danska tältet med väggar av halm ger ett ljust och välventilerat skydd för de växande grisarna. Bilden tagen vid Davidstad. Foto: Maria Alarik

Smittspridning

De flesta parasiter är artspecifika, dvs kan bara leva ihop med en sorts värddjur. Gynnsamt för parasiter är när många djur av samma art trängs på en liten yta. Grisar i dålig kondition drabbas alltid värst. Väderleken spelar också in, parasiterna gynnas av fuktig och varm väderlek, medan vintern kan innebära ett avbrott i smittspridningen. Smittspridningen sker genom att djuren kommer i kontakt med träck från andra grisar. För samtliga tarmparasiter gäller att smittan överförs via bete eller boxgolv, och är beroende av hur stor yta som finns tillgänglig per djur. Skabb och lus sprids via kontakt mellan djur.

Spolmaskens ägg som utsöndras via träcken är extremt motståndskraftiga och överlever lång tid utanför sitt värddjur. Äggen kan överleva 14 år i träck, och dör inte av frysning. De överlever i flytgödsel, men dör i temperaturer över 50-55°C, exempelvis i en brinnande gödselstack. Knutmaskens ägg dör av frysning.

Bekämpning av inre parasiter

Den viktigaste åtgärden för att bekämpa spolmask när grisarna går ute är genom välplanerad betesrotation. Flytta unga djur till oinfekterade ytor. Återkom vart 3:e till 4:e år till samma yta. Suggorna är mer eller mindre immuna mot spolmask och utsöndrar inga stora mängder ägg. Välj nya fållor som varit fria från grisar och träck under 2 år för suggor som ska grisa. Låt grisarna gå kvar i fållan till slakt och blanda ej gruppen med andra ungsvin. Undvik att sprida svingödsel på vallar där grisar ska beta. Flytgödsel sprider mer parasiter än fastgödsel.

Knutmasken bekämpas genom att hålla bra hygien i ströbäddar. Hårt drabbade djur ska behandlas med lämpligt avmaskningsmedel. Olika naturläkemedel har provats med varierande effekter. Vitlök har inte visat sig ha effekt, men tanniner som finns i olika betesväxter kan visa sig ha bättre verkan.

Bekämpning av yttre parasiter

Skabbsmittan kan dämpas genom att ha friska djur i god kondition. Allmän renlighet hotar också skabbdjuren (tvätt och rykt). Att smörja in djuren med olja med hjälp av en spruta kan också ha dämpande effekt. Ett lerbad verkar renande.

Det effektivaste medlet idag som används i konventionell grisuppfödning är Avermektin (Ivomec). Inom Djurhälsovården genomför man nu saneringsprogram för att helt utrota skabben Det är fullt möjligt genom att behandla alla djur i en besättning samtidigt, även de små grisarna, med Ivomec, som finns verksamt i djuret under ca 10 dagar. Detta upprepas efter 10 dagar och sedan behandlas bara till besättningen inköpta djur.

För en ekologisk besättning vore det effektivaste sättet att sanera besättningen vid start, och sedan sanera rekryteringen så effektivt som möjligt. Förhoppningsvis kommer skabbdjuret att bli sällsynt i vårt land.

Bland övriga sjukdomar som drabbar de växande grisarna bör nämnas rödsjuka, som i sin tur ger ledinflammation som syns bland slaktsvinen som förtjockade leder. Det leder även till slaktanmärkningar och sjukdomsavdrag vid slakt. Såsom nämndes i inledningen av detta avsnitt bör man vaccinera smågrisarna inför slaktsvinsperioden.

Slaktskador

När man skickar sina grisar till slakt görs en veterinärkontroll av varje slaktsvin. Då registreras skador på lungor, lever, ledinflammationer, bölder mm. Slaktskadestatistiken ger en viss om än inte fullständig kunskap om slaktsvinens hälsotillstånd före slakt. Genom den kan man också jämföra hälsan hos konventionellt uppfödda slaktsvin med de ekologiska grisarna. Statistiken skall dock tolkas försiktigt eftersom antalet ekogrisar i statistiken fortfarande är så litet och långtifrån alla sjukdomar visar sig i form av slaktskador.

När det gäller lever- och lungskador kan en skada som uppkommit tidigt i djurets liv mycket väl ha läkt ut och då syns inte skadan vid slakt. Avsaknad av skadeanmärkningar vid slakt behöver alltså inte betyda att sjukdomsproblem inte förekommit.

Nedan visas slaktskadestatistik från 3464 ekologiskt uppfödda grisar slaktade 1997 (tabell 3). Dessa utgör ca 80% av totala antalet ekologiska grisar som slaktades 1997. Antalet slaktade konventionellt uppfödda slaktsvin 1997 var 3 963 799. Av tabellen framgår att de ekologiskt uppfödda grisarna hade en lägre frekvens registrerade besiktningsanmärkningar i fråga om bölder och svansbitningar än de konventionella. Förekomsten av lunginflammation och brösthinneinflammationer var också betydligt lägre hos de slaktade ekolgiska grisarna jämfört med de konventionella. Spolmaskskador på levern, sk vitfläcklever ("white spot") är den vanligaste besiktningsanmärkningen hos ekologiska grisar. Enligt tabell 3 var även vitfläcklever mer vanligt förekommande bland konventionella slaktsvin än hos ekologiskt uppfödda grisar. Den enda besiktningsanmärkning som förekom i större frekvens hos de slaktade ekologiska grisarna under 1998 var ledinflammationer, där 2,1% av de slaktade ekologiska grisarna hade anmärkningar för ledinflammation jämfört med 1,3% av de konventionella slaktsvinen.

Tabell 3. Slaktskadestatestik från 4491 ekologiskt uppfödda grisar och 1 571 553 konventionellt uppfödda slaktsvin slaktade 1998 vid Farmek. (Christina Kugelberg 2000, personligt meddelande.)
Slaktanmärkning Andel grisar med slakt anmärkning 1998
  Sjukdomskod Ekologiska (%) Samtliga (%)
Bölder 29/30 0,9 1,7
Svansbitning 57/58 0,7 2,2
Ledinflamation (rödsjuka) 31/32 3,3 0,9
Ledinflamation (övriga) 55/56 2,7 0,8
Lunginflamation SEP 61/62 0,6 8,5
Brösthinneinflammation 75/76 1,2 5,0
Vitfläcklever 83/84 6,2 7,0
Antal slaktsvin totalt   4491 1 571 553

När ska slakten ske?

När grisarna är slaktmogna ska de slaktas. Slaktmognad innebär lämplig slaktvikt och fettansättning. För att avgöra vilken vikt och fettansättning som är den rätta måste man studera avräkningspriserna för slaktsvin vid det slakteri där man avser att slakta. I det svenska avräkningssystemet betalas det högsta priset inom ett ganska brett viktsintervall från 70-90 kg slaktad vikt inklusive huvud och fötter. Detta intervall brukar ändras till lägre vikter vid tiden före jul. Det finns också en viss variation mellan slakterier. Den vanligaste slaktvikten ligger strax över 80 kg.

Det svenska prissystemet gynnar starkt en hög köttprocent, dvs andelen rent kött i procent av hela slaktkroppens vikt. Köttprocenten skattas på ett standardiserat sätt genom att mäta späcktjockleken på två ställen i ryggen samt muskeldjupet. 1998 infördes EU-klassificering i Sverige, det vill säga en gemensam standard för EU.

Skillnaden i betalning mellan en hög (61%) och en låg (52%) köttprocent kan uppgå till ca 2:50 kr/kg eller 200 kr på ett slaktsvin. Det kostar alltså mycket pengar att ligga för lågt i köttprocent.

Ekologiskt uppfödda grisar måste slaktas vid KRAV-godkända slakterier om man ska få tillgodoräkna sig ett högre pris för köttet med hjälp av KRAV-märket. KRAV kontrollerar hela kedjan från uppfödaren fram till butiksdisken och kan därmed ge en garanti till konsumenten att grisköttet är producerat på ett ekologiskt och etiskt riktigt sätt i enlighet med KRAV: s regler. (Gäller även Demeterförbundets regler som inte avviker så mycket från KRAV, se avsnittet om regelverk).

I denna traktorburna transportlåda kan man väga grisarna inför slakten. Bilden från Davidstad. Foto: Maria Alarik

Slakt och försäljning

Numera sköts all slaktplanering, förmedling och försäljning av ekologiskt kött genom föreningsslakten och privata slakterier. Priserna för ekologiskt producerat kött följer de vanliga avräkningsprislistorna med ett generellt påslag, för närvarande 9 kr/kg kött. Kvalitetskraven för ekologiskt griskött av godkänd kvalitet är f n 70-90 kg slaktad vikt och lägst 55% kött.

Slakt och försäljning av ekologiskt kött kräver längre framförhållning än vanlig slakt. Därför bygger försäljning på leveransplanering halvårsvis, och sedan anmäler man definitivt några veckor i förväg till slakteriet hur många grisar man vill slakta. Det finns för närvarande 28 KRAV-godkända slakterier att välja på, 9 föreningsslakterier, samt 19 privata slakterier inom Köttbranschens riksförbund och gårdsslakterier.

Diagram 1. Köttprocentfördelning bland 7 933 KRAV-grisar slaktade 1999. Källa ekokött.

Det är viktigt att skicka grisarna till slakt vid rätt vikt och fettansättning för att kvaliteten ska hålla minimikraven för butiksgodkänd kvalitet, och för att få högsta betalning. Väg därför grisarna inför slakten. Multiplicera den önskade slaktvikten med faktorn 1,36 för att få fram levandevikten vid slakt. Om önskad slaktvikt är 80 kg, ska den levande vikten slaktdagen vara 110 kg.

Köttprocenten är beroende av vikt och kön. Vid samma vikt har den kastrerade hangrisen i genomsnitt 1,5% lägre köttinnehåll. Ju högre vikt desto större risk för låg kött %. Slakta därför de tyngsta kastraterna vid en lägre vikt och spar sogrisarna till högre vikter.

Diagram 1 visar fördelningen i köttprocent bland 7 933 slaktade ekogrisar från KRAV-godkända grisbesättningar under 1999. Medelköttprocent var 56,3% och medelvikten på slaktkropparna låg vid 81,2 kg.

Marknaden för ekologiskt griskött

Hela marknaden för ekologiskt kött är under uppbyggnad, och har utvecklats starkt de senaste åren. Det är dock jämförelsevis mycket små volymer som ska hanteras vilket försvårar och fördyrar hanteringen. För de ekologiska grisuppfödarna gäller att ha god kontakt och framförhållning med sin försäljningsorganisation. Det är också viktigt att den ekologiska uppfödaren själv tar aktiv del i marknadsföringen av sin produkt och hjälper till med bearbetning av hemmamarknaden. Det är genom ett träget informationsarbete bland konsumenterna som det ekologiska köttet kommer att utvecklas till ett alternativ för alla konsumenter vid sidan av det vanliga sortimentet, och med ett rimligt pris för både uppfödare och konsument. Ekokött, intresseförening för ekologiska köttproducenter, spelar en viktig roll genom informationsarbete och lobbyverksamhet, liksom KRAV-organisationen.

Kvalitetsmedvetande är också en nyckel till framgång i försäljningen av ekogriskött. Konsumenten efterfrågar ett magert, välsmakande griskött med ekologiska och etiska förtecken. Därtill måste en produktutveckling ske som garanterar ett brett sortiment till kunderna vid varje säsong. Efterfrågan på ekologiskt griskött är störst vår och höst med en svacka från vecka 50 fram till vecka 5 samt under sommaren från midsommar fram till mitten av augusti. Genom att utveckla sortimentet som idag mest består av styckade detaljer, kan man på sikt öka konsumtionen under de perioder då efterfrågan är svag.

Effektivitetsmått i ekogrisproduktionen

Som ekologisk slaktsvinsproducent är det viktigt att ha kontroll på det biologiska och ekonomiska resultatet för marginalerna på varje slaktsvin är små och kostnaderna kan lätt äta upp vinsten om man inte ser upp. Bland de viktigaste produktionsmåtten hör daglig tillväxt, antal foderdagar fram till slakt, foderförbrukning och genomsnittlig köttprocent. Beskrivning av måtten, se sid 36.

Diagram 2. Antalet KRAV-grisar som slaktats och förmedlats 1993 till 2000. källa: Swedish Meats, ekokött.

Effektivitetsmått i ekogrisproduktionen.
Produktionsmått Beräkningssätt
Daglig tillväxt från födelse till
slakt
Beräknas genom att ta slaktvikten x 1,36 för att skatta levande vikt vid
slakt. Drag av födelsevikten 1,5 kg, och dividera med antal dagar från
födelse till slakt. Tillväxten bör ligga runt 600 gram per dag
Daglig tillväxt från 25 kg till
slakt
Beräknas genom att notera datum då gruppens medelvikt ligger på 25 kg.
Beräkna antal foderdagar i genomsnitt för gruppen fram till slakt. Beräkna
tillväxten som ovan. Tillväxten under slaktsvinsstadiet bör ligga över 700
gram per dag.
Foderdagar till slakt 200-210 dagar från födelse för ekogrisar.
Runt 180 dagar i konventionell produktion.
Foderförbrukning Genom omgångsvis uppfödning av en grupp slaktsvin har man möjlighet
att kontrollera foderförbrukningen. Beräkna totala foderåtgången för
gruppen från en viss medelvikt (25 kg). Dividera med antal slaktade grisar
för att få foderförbrukningen per gris.
Dividera med producerat antal kg gris (antal slaktsvin x kg lev.vikt
vid slakt - insättningsvikten) för att få foderförbrukning per kg viktökning.
Köttprocent Beräkna medeltal bland slaktade grisar. Beräkna andel under 55%.

Hälsa och ohälsa

Undvik att grisen blir sjuk

Den viktigaste förutsättningen för en effektiv och lönsam grisproduktion är att djuren är friska. En gris som lider av någon sjukdom under kortare eller längre tid har en nedsatt kapacitet och är ju heller ingen "glad gris".

Förebyggande åtgärder viktigast

Det allra bästa är om man kan se till att ingen gris behöver bli sjuk. Det gör man genom att erbjuda en god miljö som tillfredsställer grisens behov, ett bra foder och en omsorgsfull skötsel.

Om grisen ändå blir sjuk är det viktigt att vara uppmärksam för att tidigt kunna upptäcka symtomen och snabbt sätta in en lämplig behandling. Ju tidigare behandlingen sker, desto snabbare blir grisen frisk igen.

Djurhälsovården

Djurhälsovården fungerar som grisarnas företagshälsovård och arbetar i första hand med förebyggande hälsovård. De flesta besättningarna är anslutna och ofta är det ett krav för att få sälja sina grisar. Tillsammans med Djurhälsovården kan man utarbeta lämpliga rutiner i syfte att undvika sjukdomar. Uppstår trots det problem i besättningen får man hjälp med utredning, obduktion m m. Svenska Djurhälsovårdens veterinärer kan nås via närmaste slakteriförening, eftersom de har kontor där.

Karantän

När man köper in djur innebär det en risk för att man får in nya smittor i besättningen. Eftersom man i ekogrishållningen helst inte vill behandla sjuka djur med antibiotika och andra mediciner med lång karenstid, är det än viktigare att inte få ovälkomna gäster "på köpet". Det är därför nödvändigt att ha ett speciellt karantänsutrymme där inköpta grisar kan placeras under minst tre veckor för observation.

När man köper in djur från andra besättningar kan det vara lämpligt att skabbsanera dem enligt ett särskilt program innan man släpper in dem bland sina egna grisar. Utrotar man skabben innan den kommer in i besättningen slipper man också framtida problem. Djurhälsovården kan hjälpa till med lämpliga rutiner för inslussning av djur.

Karantänen får inte ligga för nära gårdens övriga grisar och för att man inte själv ska sprida smitta ska det finnas redskap och kläder som används enbart i karantänen.

Smittor kan även spridas med människor så det är bra att vara lite restriktiv med vem man släpper in till sina grisar. Det är främst andra grisbönder, veterinärer och djurtransportörer som kan innebära en fara. Det är bra att ha en uppsättning med besöks -kläder och -skor att ekipera sina gäster med!

Om grisen blir sjuk

Akutsjukvård

Blir en gris akut sjuk och behöver vård kallar man på distriktsveterinären eller en privatpraktiserande veterinär. Denne kan komma med kort varsel. Krävs en medicinsk behandling som sträcker sig över flera dagar kan man ofta själv få utföra behandlingen de resterande dagarna. Det är då viktigt att man fått noggranna instruktioner. Behandlingsresultatet är ofta beroende av att man tillfört medicinen i rätt mängd och på rätt sätt (t ex injektionsteknik).

Karens vid slakt

Reglerna för ekogrisar föreskriver att karenstiden är betydligt längre än i konventionell uppfödning. För antibiotika och kemoterapeutika är karenstiden den dubbla, men dock minst 6 månader. För övriga preparat är karenstiden också den dubbla, men minst 2 månader.

Om man behandlar en sjuk gris med t ex antibiotika riskerar man att inte kunna sälja den som ekologisk och man förlorar merbetalningen. Detta faktum får under inga omständigheter leda till en försämrad vård av sjuka djur.

Istället får man bli uppmärksammare på vad man kan göra för att inte fler grisar ska få samma sjukdom i framtiden.

Daglig tillsyn

Ska man kunna upptäcka sjuka grisar i tid krävs det att man aktivt kontrollerar djurens hälsa varje dag. I utegrishållningen kan det vara ett problem i och med att de rör sig över stora ytor. Det ställs stora krav på skötaren i detta avseende.

En sjuk gris drar sig ofta undan och därför krävs det att man går inne bland djuren varje dag för att hitta sjuklingen som grävt ner sig i halmen. Dessutom blir djuren tama och lättare att hantera ju mer man umgås med dem.

Det är bra att ha som vana att räkna grisarna i alla fållor vid varje utfodring. Saknas det då någon får man gå in och titta.

Daglig tillsyn av smågrisar i en grisningshydda görs enkelt genom en lucka i hyddans gavel. Foto: Sällvik

Sjukavdelning

En sjuk gris behöver ofta speciell omvårdnad och kanske tillskottsvärme på vintern. Därför behövs ett utrymme för detta ändamål dit man kan flytta sjuka grisar. Om grisen inte behöver flytta från sin hage, men behöver upprepad behandling krävs kanske någon form av behandlings fålla.

Behandlingsjournal

Det är viktigt att man skriver upp de behandlingar som görs i besättningen. Tidpunkt, sjukdom, behandling, antal djur och behandlingseffekt är saker som bör noteras. Även förebyggande behandlingar ska föras in.

Tecken på sjukdom

Hur ser jag då att grisen är sjuk? Det är inte helt lätt att läsa sig till, mycket lär man sig genom erfarenhet av både friska och sjuka grisar. En sjuk gris avviker ofta i beteende och utseende från de friska. Här är några frågor som veterinären kan ställa för att bilda sig en uppfattning om sjukdomen:

Kroppstemperatur?

Normalt är 38,5-39,5 C

Aptit?

Upphörd, nedsatt, normal

Hull?

En sjuk gris kan "falla ur" snabbt

Avföring?

Mängd, form, färg

Mjölkproduktion (sugga)?

Upphörd, nedsatt, normal

Rörelser?

Stela, svårt att resa sig

Hälta?

Sårskador, svullnad, ömhet

Sjukdomsbilden för ekogrisar

Ekogrisen är generellt sett en frisk gris. De har en lägre frekvens luftvägs- och lunglidanden, mindre problem med diarréer och suggorna har en lägre frekvens av agalakti i samband med grisning jämfört med konventionell uppfödning. Svansbitning, som ofta är ett stressrelaterat beteende, är inte heller så vanligt bland utegrisar.

Problem i ekogrisuppfödningen har visat sig vara bl a ledinflammationer, spolmaskangrepp och skabb. Skabben bedöms av många veterinärer vara det största problemet bland ekogrisar. Både stark kyla, fuktighet och hög värme kan vara negativt för utegrisar.

Sjukdomar

Diarréer

Det finns olika typer av diarréer som kan uppträda i olika åldrar av grisens liv. När det gäller smågrisar talar man oftast om spädgrisdiarré, tre veckorsdiarré och avvänjningsdiarré beroende på när den inträffar.

Orsak: Orsaken är ofta någon colibakterie som får tillfälle att uppföröka sig och därmed påverkar grisens allmäntillstånd.

Symtom: En gris med diarré magrar snabbt av, blir ruggig och kall. Den har ofta en blöt, hängande svans utan knorr. Diarrén leder snabbt till vätskeförlust och uttorkning om inte behandling sätts in.

Behandling: En gris med diarré behöver vätska. En lindrig diarré kan hävas med hjälp av någon elektrolytlösning som återställer kroppens vätskebalans. I allvarligare fall måste diarrén behandlas med hjälp av veterinär. Speciellt spädgrisdiarré har ett mycket snabbt förlopp och kräver omedelbar behandling om grisen ska kunna räddas.

Förebyggande: En god miljö och ett bra klimat gör att grisens motståndskraft mot infektioner ökar. Genom god hygien med omgångsvis uppfödning och desinfektion av hyddor m m hålls smittrycket nere och de farliga bakterierna får inte chansen att växa till. Har man, trots goda rutiner, ändå problem finns det vacciner att använda.

Rödsjuka

Orsak: Rödsjuka är en bakterie som finns i jorden och kan även finnas i tarmen hos friska grisar. Under vissa omständigheter blir bakterien sjukdomsframkallande. Rödsjukans "aggressivitet" kan skilja mellan olika besättningar och även variera från år till år. Det gör att djuren ibland blir mer och ibland mindre sjuka av samma bakterie.

Symptom: Det finns två former, en akut och en kronisk.

Akut rödsjuka. Grisen får hög feber, 41-42 C. Efter någon dag ses de typiska fyrkantiga, upphöjda fläckarna på halsen, bröstet och bukens undersida. De är först röda för att sedan anta en mer blå ton. Pga dålig blodcirkulation blir ofta öronen blåaktiga. Dödligheten är hög om inte grisen behandlas snabbt. Dräktiga suggor kastar ofta sina foster.

Kronisk rödsjuka. Den kroniska formen kan dels uppstå från en akut rödsjuka och dels kan den komma smygande utan att den akuta formen behöver ha funnits. Den kan ge skador på hjärtklaffarna och framförallt ger den ledskador som antingen ses direkt på grisen som svullna leder och halta eller enbart syns vid slakten och kan då ge avdrag.

Behandling: Akut rödsjuka är lättbehandlad med ett lämpligt antibiotikum. Den kroniska formen kan inte behandlas på annat sätt än att själva ledinflammationerna behandlas.

Förebyggande: Vaccinera alla utegrisar! Nyavvanda grisar två gånger med tre veckors intervall och suggor en till två gånger per år, lämpligen några veckor innan grisning. Praktisk erfarenhet i flera besättningar har visat att utegrisar verkar bygga upp en egen immunitet efter ett tag och att endast inköpta djur behöver vaccineras. Så länge man har ledanmärkningar vid slakten kanske det är en sanning med modifikation, då den kroniska formen kan förekomma utan att den akuta behöver finnas.

Ledinflammationer

Orsak: Det är inte bara rödsjuka som kan ge inflammationer i lederna. Smittämnen som mykoplasma och streptokocker kan komma in i den nyfödda grisen via naveln och senare genom sår i huden. Dessa kan vandra i kroppen, sätta sig i lederna och medverka till en inflammation i leden.

Symptom: En gris med akut ledinflammation får ofta feber och rör sig helst inte. Gör den det vill den helst inte stödja på det inflammerade benet. Själva leden är varfylld, svullen och ömmande.

Behandling: Behandling med antibiotika har ofta bra effekt, men man måste vara ihärdig och behandla tillräckligt länge. Valet av antibiotika beror på vilken bakterie som orsakat inflammationen.

Förebyggande: God hygien vid grisningen så att infektioner via naveln undviks. Har man problem kan man rutinmässigt pensla de nyfödda grisarnas navlar med jod. Undvik att grisarna gör illa sig på vassa föremål i fållorna eller att de råkar i slagsmål. Vaccinera mot rödsjuka.

Klövskador

Orsak: Klövskador kan uppstå genom att grisarna gör sig illa t ex på vassa stenar och ojämnheter i fållorna. Speciellt när marken är frusen är risken stor. Ett blött och lerigt underlag kan också göra grisen känsligare för infektioner i klöven och klövranden. Såret blir en inkörsport för smittämnen som kan ge upphov till inflammationer och bölder.

Symptom: Hälta och svullnad.

Behandling: Förutom antibiotika är det ofta bra att pensla på trätjära lokalt på såret och klöven. Tjäran har en uttorkande effekt som påskyndar läkningen. Klövskador kan annars vara svårläkta p g a att blodgenomströmningen i klöven är dålig.

Förebyggande: Ta bort sådant som kan vara farligt för grisarna i fållan innan djuren släpps ut. Placera fållorna så att avrinning kan ske för att undvika lervälling under höst och vår.

Luftvägs- och lunglidanden

Orsak: I konventionell slaktsvinsuppfödning kan luftvägs- och lunglidanden orsaka stora förluster. Smittämnen kan vara virus, mykoplasmer eller bakterier. Med många djur på en liten yta blir koncentrationerna av damm, ammoniak och koldioxid höga vilket bidrar till att smittämnena blir farliga. I utegrishållningen är luften helt annorlunda. När man har undersökt klimatet i hyddorna har det dock visat sig att koncentrationerna av damm och koldioxid ibland har varit jämförbara med inneproduktionen! Speciellt på vintern är grisarna inne under en stor del av tiden och det ställs då krav på att hyddan är välventilerad.

Om man umgås mycket med sina grisar blir de lättare att hantera och undersöka. Foto: Maria Alarik

Symptom: Allvarligare fall av luftvägs- och lunglidanden visar sig med hosta, feber och ansträngd andhämtning. Vid lindrigare fall syns inget på grisen, men de reagerar med försämrad tillväxt och ökad foderförbrukning.

Behandling: En akut sjuk gris ska behandlas med antibiotika. Är flera grisar sjuka bör det göras en utredning för att utröna vilket smittämne som orsakar problemen.

Förebyggande: Bra klimat i hyddorna med god ventilation och inte kallt, fuktigt eller dragigt. Inte för stora grupper av växande djur.

Parvovirus

Symptom: Parvovirus är ett smittsamt virus som är mycket motståndskraftigt. Det ger inga symtom på själva djuret men påverkar fruktsamheten hos dräktiga gyltor och suggor. Symtomen är olika beroende på vilket stadium av dräktigheten suggan är i. Det kan visa sig som resorbering av fostren med påföljande omlöp, kastning, svartfoster eller små och svaga kullar. En sugga som haft en parvovirusinfektion blir immun mot sjukdomen. Eftersom sjukdomen är smittsam drabbas oftast alla suggor som saknar skydd i en besättning.

Behandling: Har suggan redan blivit smittad kan ingen behandling göras, men hon kan betäckas om och få en normal kull efter genomgången infektion.

Förebyggande: Har man problem kan man vaccinera. Alla suggor samt galtar vaccineras en till två gånger årligen. Gyltor vaccineras två gånger med tre veckors intervall innan betäckning. Smittan kan komma in i besättningen genom inköpta djur. Se därför till att dessa är vaccinerade innan leverans och att de hålls i karantän en tid innan de slussas in i besättningen.

Agalakti

Agalakti betyder mjölkbrist och är ett samlingsbegrepp för sjukdomstillstånd som uppträder under tiden vid grisningen och vars gemensamma symtom är att suggan inte ger någon mjölk till grisarna. Ett annat begrepp som används är MMA som står för mastit-metrit-agalakti (juverinflammation-livmoderinflammation-mjölkbrist).

Orsak: Orsakerna kan vara flera. En hormonrubbning, en coliinfektion i tarmen och en rubbning i utfodringen kan tillsammans utlösa symtomen. Det är ofta samma suggor som drabbas gång på gång.

Symptom: Ungefär ett dygn efter grisningen får suggan måttlig eller hög feber, äter inte och ger inte di. Hon kan också få förstoppning. Hon får ofta juverinflammation och kan ha illaluktande flytningar från livmodern.

Behandling: Behandlar man inte snabbt är det risk för att de nyfödda grisarna torkar ut och dör. Agalakti behandlas med antibiotika och oxytocin, ett hormon som gör att mjölken släpps ner. Ju tidigare behandlingen sätts in, desto snabbare blir suggan frisk igen och kan sköta sina smågrisar. I väntan på att suggan ska bli frisk kan man ge smågrisarna glykoslösning varannan timme och är mjölkbristen mer ihållande kan man ge något mjölkersättningsmedel.

Förebyggande: Motion före grisningen. Det naturliga bebyggandet minskar frekvensen agalakti. Sparsam utfodring dagarna före grisning och de närmaste dagarna efter. För att undvika förstoppning kan man ge något laxerande såsom kli eller glaubersalt. God hygien på foder och vatten. Slå ut suggor som upprepade gånger fått agalakti.

Muskeldegeneration - E-Selenbrist

Muskeldegeneration är en bristsjukdom som beror på underskott av E-vitamin och Selen. Denna brist kan också ta sig uttryck i plötslig hjärtdöd eller nedsatt immunförsvar.

Orsak: E-vitamin och Selen skyddar kroppens celler mot fria radikaler. Vid brist kan cellväggen förstöras och cellen dör.

Symptom: Bensvaghet hos snabbväxande ungsvin. Plötsliga dödsfall (MAP) bland smågrisar från 5 veckors ålder.

Behandling: Extra tillskott av selen och E-vitamin, gärna i injektionsform som snabbt tas upp i blodet. Man får avvakta några veckor, vissa grisar blir snabbt rörligare och fungerar sedan bra igen. De med allvarligare skador måste slaktas.

Förebyggande: Motion under uppväxten stärker muskler och skelett. När grisen växer snabbt är det viktigt att näringsbehovet tillfredsställs med ett optimalt foder. Man kan gärna ge extra tillskott av selen och E-vitamin en gång i månaden under uppväxten.

Svansbitning

Orsak: Oftast orsakas svansbitning av brister i miljön, grisarna blir stressade och det utlöser bitbeteendet. Stressen kan utgöras av en försenad eller överhoppad utfodring eller ett åskväder. Det kan också finnas en genetisk disposition för att bli svansbitare och sogrisar biter oftare än kastrater. Många gånger är det bara en gris i flocken som biter, men det räcker för att göra skada. Eftersom grisen har dålig känsel i svansspetsen märker inte den bitna grisen vad som sker och motsätter sig inte behandlingen.

Symptom: Svansen är blodig och ibland kan även öronen vara bitna. Skador på svansen är svårläkta pga den dåliga blodgenomströmningen men det största problemet är att de kan orsaka bölder i ryggraden och i bäcken- och ryggmuskulaturen. Dessa bölder kan göra att hela eller delar av grisen kasseras vid slakt.

Behandling: Det första som bör göras är att ta bort den gris som biter de andra! En gris som börjat bita fortsätter gärna om den har tillfälle.

Den bitna grisen behandlas lokalt med något desinficerande, t ex jodopax eller trätjära och om svansinfektionen är kraftig även med antibiotika.

Förebyggande: Erbjud grisen en så god miljö och omvårdnad att den aldrig behöver bli stressad! Vissa anser att en saltsten förebygger problemen. Var noga med foder och vatten.

Inre och yttre parasiter

Parasiterna behandlas utförligt i avsnittet om växande svin.

Sjukdomar som kan spridas utomhus

Det finns sjukdomar som kan spridas mellan olika djurslag. När man har grisarna ute finns det därför en del sjukdomar som grisen kan komma i kontakt med genom besök av andra djurslag. Exempel på sådana sjukdomar är salmonella som sprids av framför allt fåglar, leptospiros som sprids av möss och råttor och brucellos som sprids av harar.

Svinpest

Detta är en allvarlig sjukdom med hög dödlighet. Den förekommer på kontinenten men i Sverige är vi ännu förskonade från den. Svinpest sprids främst genom utfodring av okokt matavfall och smittämnet överlever länge även i kylt och fryst kött. Det är därför förbjudet att utfodra grisar med okokt matavfall. Det kan även smitta genom t ex svinsperma, transportfordon och besökare.

Produktionssystem

Produktionsplanering för ekogrisar

Inom den ekologiska grisuppfödningen har man ägnat mycket tid åt att studera grisars beteende och behov när de vistas utomhus i relativ frihet. För att bygga vidare på kunskapen om ekologisk grisuppfödning måste man nu ta utgångspunkt i två faktorer:

1. Vilken produkt efterfrågas på marknaden och när finns det avsättning?

2. Hur åstadkommer man ett väl fungerande system i ekogrisuppfödning, som ger ett positivt ekonomiskt resultat?

Svaret på den första frågan är att kvaliteten på det ekologiska grisköttet måste vara mycket bra, det betyder att man vill ha en någorlunda stor volym av likformiga slaktkroppar med högt köttinnehåll. Till det ska läggas den ekologiska kvaliteten som gör köttet extra högt värderat bland många konsumenter. Om man ser på försäljningsstatistiken för det ekologiska grisköttet finns efterfrågan under hela året och inte bara till jul. Det är därför bäst att satsa på en produktion som är jämnt fördelad över året.

Så till fråga två. När man gått ut och gjort enkäter bland de ekobönder som har grisuppfödning i sin produktion, är en allmän uppfattning att det saknas system i produktionen. Man prövar sig fram i brist på allmänna rekommendationer. Här finns en del erfarenheter från den konventionella produktionen som man kan dra nytta av när man skapar fasta rutiner kring gruppering av djuren, system för avvänjning och betäckning, samt hur man ordnar bra djurflöden.

Det vi vill åstadkomma med en bättre produktionsplanering är att uppfödaren styr när suggan ska grisa istället för att suggan och galten själva bestämmer den saken. Då kan uppfödaren hjälpa till bättre och det gagnar både grisar och människor. På så vis uppnår man helt enkelt lättare arbete och en bättre ekonomi.

Låt suggorna grisa i grupp!

Genom att låta flera suggor grisa samtidigt löser man många problem och jag ska här räkna upp några fördelar med gruppvis grisning.

Grupper av suggor hålls i skilda tårtbitsformade hagar med hanteringsgrindar i centrum. Foto: Sällvik

Hur gör man ett gruppsystem för en ekologisk grisbesättning?

Arealbehov

Man måste först göra klart för sig vilken areal som finns att disponera för grisarnas utevistelse, samt ta hänsyn till vilken areal man kan avsätta för foderproduktion och då i första hand spannmålsareal. Dessa faktorer avgör hur många suggor man kan hålla i produktion.

I vårt exempel utgår vi från att det är fråga om integrerad svinproduktion, och grisarna vistas på åkermark och ingår som en del i växtföljden. Grisarna återkommer till samma skifte vart fjärde år. Har man skogs- och hagmarksbeten som kan utnyttjas är det en värdefull tillgång som minskar behovet av åkermark. Man ska dock ha klart för sig att grisarna inte bör vistas på samma skifte mer än ett år i taget, s k rotationssystem. Detta för att hålla parasittrycket på en låg nivå.

I tabell 6 nedan anges arealbehov för utevistelse/betesgång samt foderproduktion. Den totala foderåtgången för olika djurkategorier är angiven i tabellen i form av kg kraftfoder. Sinsuggor och äldre slaktsvin kan ersätta en del av energibehovet med grovfoder, men det ska då utgöras av energirikt och lättsmält grovfoder såsom helsädesensilage på spannmål/ärtor. Arealåtgången blir ungefär densamma

I vårt exempel väljer vi en gård med 109 ha åkermark. 88 ha räcker till 42 suggor för spannmål och utevistelse, till det kommer 21 ha för grovfoderproduktion. 109 ha totalt finns på vår ekologiska gård att disponera för en integrerad suggbesättning med 42 suggor. För att få balans i växtodlingen mellan vall och spannmålsgrödor och ev andra djurslag tillkommer ytterligare arealbehov. Ju mer mark man har desto lättare att finna ytor som passar för utevistelse för grisar på vallbrott, stubbåker etc.

Tabell 6. Arealbehov för utevistelse och foderproduktion till ekogrisar. Olsson, A.-C. m.fl. 1996.
Djurkategori Areal för
utevistelse,
ha/år
Totalareal vid
4-årig
rotation, ha
Foderåtgång
av kraftfoder,
kg/år
Arealbehov för
foderspannmål,
85% producerat
vid gården,
skörd 3 ton/ha
Totalareal
inkl.
vallodling
för
grovfoder
Sugga med
smågrisar
0,15 0,6 1400 +
18x44=2200
0,6  
18 st växande
grisar, 25-120
kg
0,35 1,4 18x300=5400 1,5  
Sugga + växande
grisar
0,5 2 7600 2,1 2,6

Väljer man en modell med slaktsvinen delvis under tak och på hårdgjorda ytor minskar naturligtvis arealbehovet mycket. Vi har i exemplet förutsatt en betäckningsavdelning i eller i anslutning till en ekonomibyggnad.

Gruppindelning

När man bestämmer vilket gruppsystem man vill ha ska man tänka på tre saker:

Med 42 suggor i besättningen är 7 suggor en lämplig gruppstorlek, tillräckligt stor för att uppnå rationaliseringsfördelarna och tillräckligt liten för att suggorna ska fungera bra ihop.

En avvänjningsålder på 7 veckor är tillräckligt för att smågrisen ska klara ett liv utan sin mamma, och suggan kommer att lämna kullen utan alltför stora förluster av kroppsreserver. Det är ganska vanligt att man inom ekologisk grisproduktion låter smågrisarna gå med sin mor betydligt längre, men i detta exempel vill vi dels att suggan ska hinna få två kullar per år och dels att ekonomin ska gå ihop sig för uppfödaren. Därför väljer vi den lägsta tillåtna avvänjningsåldern enligt KRAV:s regler.

Ett intervall mellan grupperna på 4 veckor har flera fördelar: tillräckligt långt för att avgränsa grupperna så att fördelarna märks, men tillräckligt tätt för att omlöparna inte ska hamna mitt emellan två grupper och stöka till gruppsystemet. Omlöparna kommer med brunst 1 vecka före nästa grupps betäckningsperiod. Galten är då fri att kunna betäcka suggan som löper om, och omlöparsuggan vänjs av med efterkommande grupp på 8 veckor i stället för 7 veckors digivning.

Grisningsintervallet är den rid som förflyter mellan en suggas grisningar. Dräktigheten varar för suggor i 16 veckor och det tar en vecka från avvänjning tills suggan är betäckt. Vid 7 veckors digivningsperiod (avvänjningsålder) blir grisningsintervallet 16+1+7= 24 veckor.

7 suggor per grupp x 6 grupper = 42 suggor i besättningen.

I tabellen 7 nedan ges ytterligare två exempel på avvänjningsålder och gruppintervall. I alla tre exemplen går gruppintervallet jämnt upp med grisningsintervallet. Det underlättar men är inte nödvändigt, man bara justerar med ett kortare eller längre gruppintervall om så inte är fallet. Man måste räkna med plats för en extra grupp i dräktighetsfållan eftersom det behövs vid flyttning av suggorna. Dessutom ska man där kunna härbär#gera de suggor som väntar på slakt, löper om etc.

Tabell 7. "Exempel på tre olika gruppsystem. Platsbehov för suggor.
Faktorer som styr
gruppsystemet
Avvänjning vid
7 veckors ålder
Gruppintervall
4 veckor
Avvänjning vid
8 veckors ålder
Gruppintervall
5 veckor
Avvänjning vid
11 veckors ålder
Gruppintervall
7 veckor
Gruppsystem      
Grisningsintervall, veckor 24 25 28
Antal kullar per sugga och
år
2,1 2,0 1,8
Antal suggrupper i
besättningen
6 5 4
Platsbehov      
Antal grupper i
grisningsfålla
2 2 2
Antal grupper i
betäckningsavdelning
1 1 1
Antal grupper i
dräkfighetsfålla
4
+ slaktsuggor
3
+ slaktsuggor
2
+ slaktsuggor

Formel 1. Exempel på hur man räknar ut antal grupper i planerad produktion.

Antal grupper = Grisningsintervall/Gruppintervall = 24 veckor/4 veckor = 6 grupper

Ge suggorna ett gruppnummer

När man valt system för sin besättning, gör man en lista på alla sina suggor med ID-nummer, betäckningsdatum och beräknat grisningsdatum. De digivande suggorna ska stå först med grisningsdatum. Man utgår från dem och skapar en lagom stor grupp av dessa. Ett avvänjningsdatum bestäms, och man väljer en bestämd veckodag för avvänjningar.

Gruppnummer och avvänjningsdatum noteras i en därför avsedd kalender (en s k "brunstkalender" för 6-12 månader som anslås på väggen är utmärkt). Sedan fortsätter man att skriva in beräknade avvänjningsdatum för de övriga grupperna, med det gruppintervall man valt. Skriv också in datum för betäckning och beräknad grisning. Kalendern utgör färdigifylld ett utmärkt arbetsschema, och man kan fylla på med andra rutiner som flyttningar, vaccinationer etc.

Journalföring

Om man sen kompletterar med en bra stalljournal där man räknar ut resultat per omgång och år, har man full kontroll över vad besättningen producerar. Inte nog med det, man kan också förutsäga hur många ekogrisar man kommer att slakta varje månad i minst 6 månader framåt, och på så vis försäkra sig om avsättningen i god tid.

Plats för växande grisar och rekrytering

Från avvänjning och fram till slakt bör man sträva efter att hålla samman gruppen av ca 70 grisar som är lika gamla. Ett bra alternativ är att låta dem gå kvar i den fålla där de föddes, och undvika ätt blanda dem med andra grupper. Beroende på årstid och plats i växtföljden kan man bli tvungen att flytta dem, men man ska även då försöka undvika blandning. Man bör räkna med en uppfödningstid på ca 7 månader fram till slakt, och det innebär att det finns fem grupper av växande svin i besättningen förutom de två fållor där suggorna går med sina kullar.

Rekrytering som väljs ut bland de växande ungdjuren bör man vara särskilt mån om. De måste förr eller senare introduceras i suggruppen. Om det görs tidigt bör man släppa in flera gyltor samtidigt i suggruppen, då klarar de bättre trycket från de äldre djuren. Inför betäckning tas de till betäckningsavdelningen strax före suggruppen, och kan på så vis stimuleras till brunst samtidigt med att suggorna ska betäckas.

Alternativet är att vänta med introduktion i suggruppen till det är dags för grisning. Då brukar det inte vara några större problem med slagsmål och bråk. Det är dock mycket viktigt att bevaka så gyltorna får det foder de behöver.

Sogyltor - ett alternativt system

Om man väljer ut gyltor ur slaktsvinsgruppen och endast tar en kull per gylta och därefter skickar ungsuggan till slakt, kallas det för sogylteproduktion. Denna form av uppfödning har sina fördelar om man kan få ut ett bra pris för de ungsuggor man slaktar. En fördel i ekologisk grisuppfödning kan vara att alltid ha unga mödrar som ofta är rädda om grisarna och sköter sin kull bra.

För att få en kontinuitet i produktionen kan man i denna driftsform välja en gruppindelning där en gyltgrupp med 7 gyltor grisar in varannan månad. Det blir 42 kullar per år och ca 400 grisar. Avvänjning kan ske när man finner lämpligt att slakta ungsuggorna, och de växande grisarna föds upp till 7 månaders ålder då man slaktar alla utom 10 st fina gyltor som tas ut för betäckning vid 8 månaders ålder. Man försöker få 7 av dessa betäckta så samlat som möjligt, och slaktar de som ej platsar i gruppen. Vid ett års ålder grisar gyltorna in, och så fortsätter systemet att rulla.

Grisens plats i kretsloppet

För att en ekologisk växtföljd skall vara långsiktigt hållbar skall minst en tredjedel av arealen utgöras av baljväxter som rödklöver, vitklöver, ärter eller åkerböna. Uppfylls denna viktiga grundförutsättning är det möjligt att upprätthålla Skördenivån, reglera ogräsen och bibehålla eller öka jordens bördighet.

Växtföljd

När grisarna kommer in i växtföljden förändras egentligen inte ovanstående. Grisarna tillför inga större mängder näringsämnen till en gård som är självförsörjande på spannmål. Köper man däremot in större mängder ekologisk spannmål till grisarna eller utnyttjar maxgränsen (15%) för inköp av konventionellt foder kan detta påverka växtföljdens uppläggning. Grundförslaget för en ekologisk växtföljd på en grisgård med hög självförsörjningsgrad:

  1. Korn (insådd)
  2. Gröngödsling/Grisar
  3. Korn/Havre (insådd)
  4. Gröngödsling/Grisar
  5. Höstvete/Rågvete
  6. Ärtor

För norra Sverige ersätts det femte året givetvis med korn. Med detta upplägg ligger Skördenivån 30-40% lägre än konventionellt för kornet och 20-30% lägre för höstsäden.

Till insådden används en vallfröblandning som innehåller åtminstone 20% eller 4 kg rödklöver/vitklöver men öka gärna upp till 8 kg om bara rödklöver är i blandningen.

Det andra gröngödslingsåret skall avslagningar göras med ett intervall som anpassas efter ogräsförekomst. Grödan består till 90% av rödklöver eller vitklöver även om en stor andel gräs ingick i vallfröblandningen. Vid låg ogräsförekomst kan åtminstone en vallskörd tas för senare utfodring till grisarna. Finns tistel och kvickrot i större mängd bör fältet slås fyra gånger och den första skall göras tidigt på våren. Även i denna situation är det möjligt att ta ensilageskördar istället för gröngödslingsavslagning.

Det fjärde året kommer grisarna att kunna beta på gröngödslingen direkt på våren och den hålls tillbaka kraftigt. Men det blir ändå ett visst tillskott i grisarnas foderstat och de har sysselsättning. Vissa plantor kommer också att hinna fixera kväve vilket förbättrar balansen i växtföljden.

Slaktsvin kan hjälpa till med ogräsregleringen och då gäller det främst kvickroten. Räkna inte med att grisarna själva skall böka upp och äta varenda kvickrotsdel på fältet. Grisarnas bearbetning görs punktvis när de släpps på stora arealer. För att få en jämn bearbetning över fältet måste man hjälpa till genom att köra med tallriksredskap eller stubbkultivator på kvickroten. Grisarna kan därefter göra ett bra efterarbete.

För att undvika lokala koncentrationer av växtnäring från gödselplatser bör utfodringsplatserna i möjligaste mån flyttas ett par gånger inom fållan. Vid rundbalsutfodring bör också dessa placeras på olika platser i fållan av samma anledning. En jämnare fördelning av gödseln kommer att gynna efterföljande gröda och det blir ett jämnare bestånd.

Grisen har sin givna plats i växtföljden genom sin egenskap av allätare och dess födosöksbeteende genom bökning. Detta kan utnyttjas vid t ex vallbrott och stubbearbetning. Samtidigt som den med glädje utför ett arbete kan den få värdefullt fodertillskott i form av skörderester, rötter och maskar. Det är nödvändigt att planera grisens plats i växtföljden - hur och var den kan komma in för bästa utnyttjande av arealen.

Hanteringsfålla i anslutning till hydda för suggor. Foto: Sällvik

Arbetsmiljö

Arbetsmiljö är alltid viktigt. I djurhållning som till stor del bedrivs utomhus är klimatet en viktig arbetsmiljöfaktor att beakta. Under vinterhalvåret kommer arbete att utföras utomhus oberoende av väderleken. Varma bekväma kläder är då ett måste, dock måste kläderna medge rörelse.

En del arbetet kommer att utföras med hjälp av traktor. Det är lämpligt att denna erbjuder en så god arbetsmiljö som möjligt. Traktorer som inbjuder till att gå av (inte hoppa ur) sparar knä, höfter och rygg. Fordon med god sittkomfort är skonsammare mot ryggen än de med dålig. Bra värme i traktorn är nödvändigt.

Tunga lyft bör minimeras. Att en gång lyfta fel förstör sällan leder, men varje fellyft belastar och en dag tål inte leden mer.

Planerad produktion har fördelar ur arbetsmiljösynpunkt, då skötaren snart finner dagliga och veckorutiner. Rutinerna gör att man lättare vet vad som behöver göras och då har rätt utrustning med sig. Rutinerna ger också fasta rundor vilket minskar sannolikheten för ätt gå fram och tillbaka för att göra en speciell arbetsuppgift. Det minskar även risken att arbetsuppgifter inte blir gjorda, vilket kan få konsekvenser för såväl djurens välbefinnande som ekonomin.

Rätt belysning är viktigt. Under sommarhalvåret är arbete utomhus sällan några problem Under vinterhalvåret är stor del av dagen mörk, vilket medför att samma antal arbetsmoment skall utföras, men den tillgängliga tiden är kortare. Bra lyse och inställbara lyktor på arbetsredskapet/traktorn är då till stor nytta.

Seminering bör göras under kväll och morgon för att få bästa effekt. Seminering och brunstkontroll kräver en god allmänbelysning. Dessa två krav är inte oförenliga under vintern men ställer krav på antingen mobil belysning (mer än bilstrålkastare) eller att en betäckningsavdelning används.

Hantering av galtar och suggor i samband med betäckning: Det innebär närkontakt med galtar och brunstiga suggor vilket gör arbetet riskabelt. I en betäckningsavdelning kan man ha särskilda galtboxar, och en lösdrift för de brunstiga suggorna. I anslutning till galtarna kan man ha en semineringsbox dit man kan ta en sugga i taget för seminering intill galten. Det gör arbetet både lättare och säkrare. Ett uppvärmt rum i anslutning till betäckningsavdelningen är bra för förvaring av sperma, handtvättning etc. Kan suggruppen gå kvar i betäckningsavdelningen 4 veckor efter betäckning har man bättre möjligheter att sköta omlöpskontroll och dräktighetstestning innan gruppen släpps ut i hagen igen.

Djurens miljö

Byggnader

Utegrishållning innebär inte att man kan klara sig helt utan några byggnader. Alla djur har rätt till skydd mot väder och vind. Under olika faser har djuren olika krav på utrymmen, både vad gäller storlek och "enskildhet".

Tabell 8. Nettoutrymme i lösdrift för olika grisar Källa: SJVFS 1993:129, Saknr L100, EU:s ekologiska djurregler nr 1804/1999.
Djur Liggyta Utrymme (m2)
Galt 6 6
Digivande sugga då griskullen är yngre än 2
veckor
4 7,5
Digivande sugga 5 7,5
Sinsugga < = 4 suggor per grupp 1,3 2,5
Sinsugga > 4 suggor per grupp 1,1 2,5
Växande grisar 0,10 + (vikt(kg)/167)  
25 kg 0,25 0,6
50 kg 0,40 0,8
80 kg 0,58 1,1
120 kg 0,82 1,3

Storleken på hydda eller ligghall regleras i djurskyddslagen, se tabell 8. Även skötaren har olika krav på inhysningen av djuren under olika perioder. Under dräktigheten och för växande grisar kan det räcka med att djuren kan inspekteras en gång dagligen, oftast i samband med utfodring. Diande smågrisar bör ses till oftare och då måste skötaren kunna inspektera djuren även när de är i sin hydda. Under brunsten måste djuren inspekteras flera gånger dagligen och med lätthet kunna hanteras och urskiljas från övriga djur.

Grisar som har tillgång till halm av god kvalitet och i tillräcklig mängd att bädda ner sig i behöver ingen tillskottsvärme.

Hyddor

Det finns ett flertal olika hyddor på marknaden i dag. Många producenter har även konstruerat egna hyddor för att passa deras egna förhållanden och system. Hyddor bör placeras så att öppningen inte ligger i den förhärskande vindriktningen. Under sommarhalvåret bör hyddor med pulpettak (snedtak) placeras så att taket fångar så lite av solen som möjligt, för att minska värmebelastningen på djuren.

De kanske självklara baskrav som man bör ställa på hyddor är att de:

För skötarens skull är det en fördel om de även:

Vanlig typ av hydda för sinsuggor och växande grisar. Bra om den förses med ventilationsluckor. Foto: Sällvik

Golv eller inte golv?

Golv eller galler i botten av hyddorna har fördelen att grisarna förhindras att böka inne i hyddan samt att markfukt inte kan komma in. Å andra sidan försvårar golv rengöring av hyddorna och kan medföra att mindre hyddor inte står stadigt på ojämnt underlag.

Grisning

Vid grisning skall varje sugga ha en egen hydda, för att kunna utföra för henne naturligt beteende i samband med grisning. Suggan bör få tillgång till grisningshyddan någon dag före beräknad grisning. Under dessa dagar kommer hon att göra sig hemmastadd och har möjlighet att göra bo.

Grisningshyddor bör placeras minst 10 meter ifrån varandra för att ge suggan den avskildhet som hon eftersträvar.

Under första tiden suggan har smågrisar bör hon ha en egen hydda för att inte blanda smågrisarna med övriga. Efter 2 veckor kan smågrisar i samma ålder blandas, då är moder/avkommarelationerna klara. Suggan tar då med sina smågrisar till resten av suggflocken. Suggan kommer att välja sin hydda framför andra hyddor under hela perioden med smågrisarna.

Förgårdar av olika slag har till funktion att stänga in grisarna i hyddan, eller dess omedelbara närhet. Syftet är att låta suggan under ytterligare några dagar röra sig utan att smågrisarna ges möjlighet att följa efter. När de första smågrisarna i varje kull följer efter suggan bort från hyddan bör eventuella förgårdar tas bort eller sänkas så att samtliga smågrisar kan följa efter suggan. Detta för att se till att alla kullens smågrisar är vid suggan då hon ger di. Avbärare i form av rör längs inner väggar kan förhindra att suggan ligger ihjäl smågrisar. Höjd och avstånd från vägg ca 20 cm.

För varje ny grisningsomgång är det bäst om hyddorna placeras på ren orörd mark och förses med ny halm. Finns det inte någon ny mark att tillgå bör hyddan tas bort så att halmen kan brännas, därefter placeras hyddan på samma ställe och förses med ny halm. Om smågrisarna har varit sjuka kan det vara befogat att vara extra noga med t ex rengöring och desinficering av hyddan.

Tidigast en vecka före avvänjning är det lämpligt att introducera en storhydda till suggor och smågrisar. Storhyddan skall bli de växande grisarnas nya hem och ger även suggorna möjlighet att vila tillsammans.

Sinsuggor

Flera dräktiga suggor kan dela på en hydda. I en grupp med dräktiga suggor bör man alltid ha två olika liggplatser för att minska risken att lågrankade djur inte får liggplats.

Även logar och maskinhallar kan användas som viloplatser. Ytterligare ett alternativ till viloplatser är "halmhus". Fyrkantsbalar sätts då upp som väggar och till tak används presenning eller tältduk. I de fall samma halmhus skall användas i flera år är det lämpligt att klä balarna med armeringsnät.

Växande grisar

En grupp med växande grisar har ökande krav på viloyta. Om smågrisar ges en för stor viloyta kan en del av denna göras till toalett, vilket inte är önskvärt. Om en grupp med växande grisar har samma hydda under hela tiden bör en del av denna skärmas av i början. När grisarna sedan växer och de lärt sig rätt toalettbeteende kan avskärmningen avlägsnas.

De halmhus som nämnts för sinsuggor passar även till växande grisar. För att utnyttja ett större halmhus till flera grupper växande grisar kan en avskiljande innervägg sättas upp av träfiberskivor eller armeringsnät.

Sjuka grisar

Sjuka djur skall kunna skiljas av från de övriga. Vid behov skall även djur kunna placeras i ett utrymme som är uppvärmbart. I de flesta fall kan detta lösas genom att befintliga byggnader används, till exempel kan en del i en outnyttjad ladugård göras i ordning.

Klimat

Klimatet är också en faktor som skiljer utegrisens liv från innegrisens. Både hög och låg temperatur liksom blåst och fukt kan vara ohälsosamt. Grisen är ju ganska oskyddad mot vädrets makter genom sin ljusa hud och tunna päls.

Kyla. Nyfödda grisar är extremt känsliga för nedkylning. De tål kyla bättre ju äldre de blir men redan vid en temperatur på 5-10 plusgrader behöver en vuxen gris äta mer för att kompensera värmeförlusterna. Speciellt på vintern är det nödvändigt med ändamålsenliga ligghallar eller hyddor, fyllda med mycket och ren halm som grisarna kan bädda ner sig i. Blir de fuktiga, t ex när de dricker vatten, förfryser de lätt öronen om det är kallt ute.

Värme. Grisen kan bara svettas genom utandningsluften och är därför känslig för värme. Den får lätt värmeslag och den ljusa huden blir lätt bränd av solen och sårig. För att klara sig under de varma sommardagarna behöver grisen skugga och ett gyttjebad för att svalka sig. När det är varmt ute äter grisarna sämre och det kan innebära problem speciellt för de digivande suggorna.

Dräktiga suggor är mycket känsliga för värme och solsken under de fyra första dräktighetsveckorna och kan kasta fostren om de inte har möjlighet att svalka sig. En galt kan bli tillfälligt steril av värme vilket visar sig 3-6 veckor senare då han inte har några befruktningsdugliga spermier. Omlöpsfrekvensen är oftast som högst under juli och augusti och en del av problemen beror nog på värmen. Bygger man en speciell betäckningsavdelning bör man planera den så att grisarna kan klara sig undan den värsta värmen där.

Fukt. Under vår och höst är det främst fukten som kan ställa till problem. Många svampar och bakterier gynnas av fukt och växer gärna till under dessa omständigheter. Djurens eget immunförsvar kan också försämras av fukt och blåst. Även om marken är blöt och lerig måste det finnas en torr och välhalmad liggyta där alla grisarna får plats. Utfodringsplatsen måste också vara så placerad och konstruerad att foderhygienen inte äventyras.

Stängsel

Stängslets uppgift är att hålla grisarna innestängda och i olika grupper. De krav som ställs på stängslet är bland annat att det skall vara hållbart. Det bör gå att komma in och ut i hagarna/fållorna utan att behöva öppna grindar.

Ett elstängsel kan kompletteras med fårnät för inlärning. Foto: Sällvik

Den vanligaste lösningen är två trådar elstängsel. Den undre tråden som främst är för att stänga in smågrisar får ej sättas för lågt, då den kan få jordkontakt. Normalt är ca 15 cm över marken lagom. Den övre tråden sätts oftast på ca 35-40 cm höjd. De relativt låga stängselhöjderna medger att människor lätt kan gå ut och in. Om stängselstolparna görs i böjbart material kan stängslet köras över med traktor utan att ta skada. Detta besparar många av- och påstigningar samt stängselöppningar. Risken minskar också att grisar smiter när traktorn är på väg in i fållan.

Vid grisning är det vanligast att samtliga grisande suggor är i en fålla, men det förekommer att varje hydda stängslas in separat. Individuell hage gör att suggor inte kan tränga i hop sig flera i varje hydda. Ytterligare fördel med detta dyrare och omständligare system är att suggorna, när de sedan släpps samman efter någon vecka, inte är så benägna att slåss.

Stängselträning

I enstaka fall har inte grisarna sett elstängslet och när de fått en stöt rusat framåt ut ur hagen. För att lära grisarna att respektera stängslet och backa (i stället för att rusa framåt) vid kontakt används ibland dubbla stängsel. Utanför det ordinarie stängslet placeras ytterligare ett stängsel som syns tydligt, ofta "fårstängsel". Grisarna lär sig då fort att inte gå igenom stängsel. Grisar som lärt sig att rusa genom tråden är svåra att lära om.

Utfodringsteknik

Utfodring av ekogrisar är ofta ett av de tyngre arbetsmomenten. Vid utfodring gäller det inte bara att se till att grisarna får mat, det gäller även att alla grisar ska få mat och vid restrikriv utfodring rätt mängd. Vid samtidig utfodring skall varje gris ha ett visst ätutrymme.

Tabell 9. Minsta utrymme vid rak foderplats vid samtidig utfodring av lösgående svin. Källa: SJVFS 1993:129, Saknr L100.
Högsta vikt (kg) minsta utfodringsplats (m)
25 0,15
35 0,19
50 0,25
90 0,32
>90 0,32 + 0,02 per 10 kg över 90 kg

Vid utfodring på hårdgjorda ytor kommer ytorna omkring att trampas upp. Utfodring av kraftfoder direkt på marken innebär större foderspill, samt att djuren uppmuntras att böka vid utfodringsplatsen.

När fodret finns i automater är det viktigt att försvåra för fåglar och andra oönskade gäster att ta för sig. Genom att ha självstängande lock på automaten regnskyddas fodret samtidigt som fåglarna får det svårare. Eftersom grisar är nyfikna djur kommer de snabbt att lära sig lyfta undan locken och nå maten. Automater bör flyttas när marken kring dem har blivit upptrampad.

Transportvagnen är ett viktigt arbetsredskap i utegrishållning. Foto: Sällvik

Utfodring av grovfoder är oftast enkelt att lösa genom att servera grisarna rundbalsensilage eller hö. Då djuren är lugna under riden de äter grovfoder blir slitaget på marken kring grovfodret inte så stort. När marken är upptrampad utfodras nästa bal på ett nytt ställe.

Det är ofta praktiskt att i samband med utfodringen ha system som möjliggör infångning, hantering och särskiljning av grisar. Detta kan göras genom utfodring i låsbara bås, eller att djuren utfodras i någon form av stängbar box.

Smågrisarna skall ha tillgång till smågrisfoder som inte suggorna kommer åt. Detta kan lösas på olika sätt, en variant är att göra en smågrislåda vars öppning inte tillåter suggorna att komma in. I denna placeras en foderautomat för smågrisarna.

Vatten

Grisarna skall få vatten minst två gånger per dygn. Antalet djur per vattenkopp regleras i djurskyddslagen; digivande suggor ska ha minst en vattenkopp per 20 suggor, för övriga grisar gäller en vattenkopp per 40 djur. I grupper med över 30 grisar ska det alltid finnas minst två vattenställen. Vattenkoppar eller motsvarande ska vara utformade så att samtliga djur kan dricka (inte för högt för de minsta).

Digivande suggor bör ha nära till vattnet för att de skall dricka tillräckligt. Övriga grisar kan antingen få vattnet där de är eller gå till ett vattningsställe. Vattningställe kan ordnas så att en vattenledning delas mellan flera olika fållor. Marken omkring kommer då att bli mycket upptrampad. Om vattningsstället flyttas inom fållan kommer upptrampningen inte att bli så stor, dock krävs det extra arbete att flytta vattningsstället.

Automatiska vattenkoppar eller vattenhoar är ett enkelt sätt att ge djuren vatten under den varmare delen av året. Enkla slangar på marken kan då användas för att få ut vatten till djuren. Under vintern måste slangarna isoleras eller förses med eluppvärmning. Om inte samma vattningsplats används mer än ett år i taget innebär det mycket arbete att flytta vattningen varje år, framförallt då avstånden blir långa.

Att köra ut vatten med tankvagn till vattenkar kan ibland vara en bra lösning, men vattnet i vattenhoarna måste förhindras att bottenfrysa, annars kommer nytt vatten inte att kunna fyllas på. Isolerade vattenhoar med tillskottsvärme kan användas. Plasthoar med rund botten är enkla att tömma på is och vatten. De kan placeras i en träram för att ligga stadigt.

Under sommaren behöver grisarna gyttjebad för att kunna reglera kroppstemperaturen. I de fall de inte ges möjlighet att ordna detta själva behöver man ge dem vatten även till gyttjebadet.

Vatten av god kvalitet är livsviktigt för en digivande sugga som dricker 30 l per dag. Foto: Sällvik

Ekonomi

Ekologisk griskalkyl

Kalkylen över ekologisk grisproduktion som redovisas i detta kapitel baseras på uppgifter från producenter samt rådgivare inom grisbranschen. I kalkylen har antalet suggor satts till 40 stycken, vilket får ses som en stor besättning i dagsläget. En sådan besättning är önskvärd ur flera synvinklar, dels för produktionsfördelarna dels för möjligheterna att förse marknaden med produkter i större mängd. Syftet med kalkylen är att visa på lönsamheten i ekologisk grisproduktion utifrån dagsläget, men även visa på effekterna av förändringar. Kalkylen kommer nedan att redovisas post för post där en beskrivning av de ingående faktorerna ges.

Kalkylen baseras på suggan samt de slaktsvin som hon föder fram under ett år, den är en "integrerad" kalkyl med samtliga delar invävda.

Kalkylen och förutsättningarna

Produktionen bedrivs enligt KRAVs regler för uppfödning av grisar vad gäller foder, utevistelse och hantering. De 40 suggorna i kalkylen grisar 2 gånger om året. Varje sugga producerar 18 grisar per år som går till slakt eller utgör en del av rekryteringen inom besättningen. Slaktsvinen behöver i snitt 210 dagar för att nå slaktmognad.

Intäkterna

Den första posten är köttet från slaktsvinen. Uppgifterna kring medelslaktvikten kommer från Scans försäljning av ekologiskt griskött under 1999 där vikten var 82,9 kilo med en genomsnittlig köttprocent på 56,3. Priset är en prognos för 2001.

Merbetalning för det ekologiska köttet utgår om kraven på butikskvalitet uppnås. Dessa är i dagsläget minst 55 procent kött och en slaktad vikt i intervallet 70 till 89,9 kilo. Hangrisar måste vara kastrerade. I kalkylen har vi räknat med en merbetalning för 90 procent av grisarna. Merbetalningen förutsätts vara oförändrad under 2001. Köttet från utslagssuggor ger idag en liten merbetalning. Priset är en bedömning av vad som kan erhållas för en slaktad sugga på 140 kilo under 2001.

Bidragsdelen

Den sista intäktsposten är den ersättning som utgår för ekologisk djurhållning och som är kopplad till grönfoderarealen. Ersättningen som är på 1 700 kronor per hektar förutsätter att man har som mest 2 suggor per hektar, vilket innebär 850 kronor per sugga. Detta blir utslaget per kilo slaktad gris 57 öre. Vilket får ses som en mycket liten andel av intäkterna i förhållande till andra produktionsgrenar inom jordbruket.

De totala intäkterna i kalkylen per kilo kött från slaktsvinen är 20,42 kronor, vilket är markant mer än i en konventionell kalkyl. Dock ska vi se till helheten och de kostnader som följer av produktionsformen.

Rörliga kostnader

Rekrytering

För att upprätthålla en hög genetisk kapacitet i sitt djurmaterial består rekryteringen till viss del av inköpta avelsdjur. KRAV:s regler begränsar inköpen och därför köps 4 stycken dräktiga hybridgyltor in årligen och 14 stycken rekryteras ur den egna besättningen. De inköpta gyltornas pris vid 8 veckors dräktighet är 3 200 kronor per djur inkl transportkostnad.

Den interna rekryteringen som utgör den största delen baseras på att slaktsvin behålls för att användas i aveln. Priset på dessa är satta till snittslaktvärdet för slaktsvin på 1 655 kronor samt de kostnader som tillkommer. Foderkostnaden är på 225 kronor, semineringen 160 kronor samt strö och diverse 100 kronor. Med dessa kostnader fram till 8 veckors dräktighet är den egenrekryterade gyltans kostnad uppe i 2 140 kronor.

Foderkostnad

Den stora posten i produktionen är fodret som är uppdelad i tre huvudposter, sugg-, smågris- och slaktsvinsfoder. Varje post består sedan av tre delposter; koncentrat, spannmål och ärter. Foderstaten som ligger till grund är framtagen av FORI i Västerås och klarar bestämmelserna för 2001 vad gäller inblandning. Spannmålen består till stor del av korn och vete men även havre ingår. I foderpriserna ingår kostnaden för foderberedning på gården som är beräknad till 10 öre per kilo foder.

Suggfoder

Suggorna äter 1480 kilo foder per år. Fodret består av 80% spannmål, 5% ärter samt 15% koncentrat. Priset på suggkoncentratet, 3,85 kronor per kilo, är en bedömning av 2001 års nivå. Spannmålen produceras hemma på gården och har åsatts det pris som kan förväntas under 2001, 1,60 kronor per kilo. Ärterna som ingår i fodret odlas också på gården men inte för avsalu. Priset är satt till 1,90 kronor per kilo.

Smågrisfoder

Smågrisarna äter under sin första rid, upp till 25 kilo, 35 kilo foder per gris. Fodret består av 65% spannmål, 20% ärter samt 15% koncentrat. Priset på smågriskoncentratet, 4,00 kronor per kilo, är en bedömning av 2001 års nivå.

Slaktsvinsfoder

För slaktsvinen som slaktas vid 115 kilo går det åt 300 kilo foder från 25 kilo till slakt. Fodret består av 73,8% spannmål, 11,2% ärter samt 15% koncentrat. Priset på slaktsvinskoncentratet, 3,85 kronor per kilo, är en bedömning av 2001 års nivå.

Grovfoder

Enligt KRAVs regler ska grisarna ha tillgång till grovfoder under tiden då de inte kommer åt att böka. Under vintern krävs det att de får hö och/eller ensilage att sysselsätta sig med. Mängden som åtgår baseras på uppgifter från producenter och priset är en bedömning av höpriset på gården under 2001.

Betesareal

Under utevistelsen har grisarna tillgång till olika markslag att röra sig på. Alltifrån skogsmark till vallar och stubb som ska brytas. I kalkylen har en kostnad för betande på vall som kunde ha skördats tagits med. Intäkterna från skörden har satts till 1 500 kronor per hektar. Varje sugga med sina smågrisar har fått ett halvt hektar som belastar kalkylen. Att ingen kostnad har satts upp för de andra markslagen beror på att grisen i dessa fall utför ett arbete som ändå skulle ha utförts samt inte påverkar avkastningen från åkrarna direkt.

Strö

Då produktionen bedrivs utomhus till stor del och byggnaderna är relativt enkla åtgår det en del halm i hyddorna som strö. Mängden halm som åtgår är baserat på producentuppgifter. Att mängden inte är större kan bero på att grisarna inte gödslar lika mycket i halmen som grisar i storboxar inomhus gör. Priset är en bedömning av nivån under 2001.

Kontrollkostnad

De flesta besättningarna i Sverige är för sin hälsokontroll anslutna till Svenska Djurhälsovården. Avgiften beräknas per sugga. Nästa post som utgörs av KRAV-avgiften baseras på samtliga djur. Det vill säga, avgiften erläggs för 1 sugga samt 18 slaktsvin och utgörs av den rörliga delen. Den fasta delen av KRAV-avgiften belastar inte kalkylen utan ska delas av samtliga produktionsgrenar som finns på gården och kontrolleras av KRAV. Grundavgiften för djurhållning är 325 kronor och för växtodlingen 650 kronor om driften redan är omlagd.

Galt och semin

Kostnaden för seminering och galt per sugga uppgår till 270 kronor. Seminkostnaden utgörs av ett dospris på 35 kronor plus 22,50 kronor i expeditionsavgift och det krävs 2,2 doser per dräktighet, omlöp på 10 procent inräknat. Suggan är dräktig 2 gånger per år vilket motsvarar en seminkostnad på 203,50 kronor. 60 procent av suggorna semineras och till 40 procent används galt.

Galtens kostnad baseras på att en ny galt köps in vartannat år. Galten är en Duroc, Hampshire eller en korsningsgalt. Kostnaden för galten baseras på inköpspriset, 8 000 kronor gånger en rekryteringsprocent på 50. Samt de kostnader som finns för att föda honom under ett år minus den köttintäkt som erhålls vid slakt. Galten äter 1050 kilo suggfoder, totalt 1 890 kronor, strö för 160 kronor samt en diversepost på 100 kronor. Intäkten vid slakt är satt till 550 kronor. Galtens kostnader ska fördelas på de 40 suggorna och tillsammans med seminkostnaden blir kostnaden per sugga 270 kronor.

Veterinärkostnad

Veterinär och vaccineringskostnaden i kalkylen utgörs av 2 vaccineringar mot rödsjuka på samtliga svin, även suggan. För slaktsvinen tillkommer selentillskott samt veterinärbesök, kostnaden per slaktsvin är 50 kronor. För suggan tillkommer en veterinärpost, kostnaden blir för henne totalt 100 kronor.

Diverse

Posten diverse i kalkylen finns med för att täcka diverse kostnader i produktionen. Allt från försäkringar av djuren, eventuellt behov av el för uppvärmning av vattenhoar samt öronmärken. Vidare ingår drivmedel som åtgår vid transport av djuren och vatten, vilket kan utgöra en dryg post beroende på rationaliteten i produktionen. En post för underhåll av inventarierna har också tagits med. De inventarier som räknas med är byggnader, stängsel och utfodringsanläggningen.

Räntekostnader

Avslutningsvis bland de rörliga kostnaderna finns ränta på rörelse- och djurkapital. Rörelsekapitalet består av de rörliga produktonskostnaderna, inte djuren, samt arbetskostnaden. Beloppet binds inte under hela produktionsperioden utan endast under en del, motsvarande 0,4 år. Djurkapitalet består av dels medelvärdet för utslagssuggan, 840 kronor, och rekryteringsgyltan, 2 375 kronor i snitt, dels av slaktsvinets "ingångsvärde" enligt den gängse balansavräkningsmodellen gånger tiden mellan 25 kilo och slakt. Skaneks balansavräkningsmodell baseras på att avräkningspriset på slaktsvinet sätter priset på smågrisen. Priset på smågrisen utgör ungefär 42,5 procent av slaktsvinets avräkningspris. Anledningen till att denna modell har använts är att även smågrisen bör gynnas av det merpris som slaktsvinet erhåller, trots att det i verkligheten inte finns någon merbetalning för smågrisarna i dag. Slaktsvinets avräkningspris är i snitt 1 654 kronor, smågrisens pris blir därför 703 kronor. Tiden från 25 kilo till slakt motsvarar 0,44 år, 161 dagar dividerat med 365, grisens värde blir 703 kronor gånger 0,44, 309 kronor. Värdet har sedan multiplicerats med 18, för antalet slaktsvin, 5 567 kronor. Adderas dessa två poster ihop blir djurkapitalet 7 942 kronor.

Arbete

Arbetet har delats upp i tre delposter, dagliga rutiner, veckojobb och underhåll och administration. Uppgifterna kring tidsåtgången kommer från producenter som ger en relativt samstämmig bild. De dagliga rutinerna samt veckojobbet kräver i snitt 50 timmar per sugga med slaktsvin per år. För underhåll och administration bedöms det gå åt 5 timmar per sugga och år.

Vad som främst skiljer ekologisk och konventionell produktion åt i fråga om produktionsresurser är arbetsåtgången. I svinkalkylen åtgår det minst 20 timmar mer jämfört med konventionell produktion. Detta syns tydligt på kostnaden per kilo fläsk som är 4,79 kronor per kilo, vilket är mer än dubbelt så mycket som i konventionell produktion.

Fasta kostnader

De fasta kostnaderna består av ränta och avskrivning på investeringar som krävs för grisskötseln, tex hyddor, halmhus och stängsel samt anordningar för utfodring och vattenförsörjning. I denna kalkyl beräknas investeringskostnaden vara 150 000 kronor med en genomsnittlig avskrivningstid på 5 år.

Förändringar av förutsättningarna

Hur påverkas lönsamheten i kalkylen av olika förändringar bland grundförutsättningarna? Detta är en mycket intressant fråga som kan få en stor inverkan på det verkliga utfallet. Vilka blir konsekvenserna av om jag inte får fram tillräckligt många slaktsvin, klassningen blir sämre än väntat, foderkonsumtion blir större eller priset på foder blir lägre? Nedan ska jag belysa effekterna av vissa posters påverkan på det slutliga resultatet.

Produktionsgrenskalkyl för ekologiska grisar
Förutsättningar: 40 suggor i produktion, utomhus, 18 slaktsvin per sugga och år,
uppfödning enligt KRAV:s regler, produktionstid 210 dagar
Prisnivå: Bedömd prisnivå för 2001

 
Intäkter Kvantitet Pris Kronor Totalt för
40 suggor
Slaktsvin 1492 kg 11,50 17 158 kr 686 320 kr
Slaktsvin, merbetalning 1343 kg 9,00 12 087 kr 483 480 kr
Utslagssugga 63 kg 4,00 252 kr 10 080 kr
Utslagssugga, merbetalning 63 kg 2,00 126 kr 5 040 kr
Ekologisk djurhållning 0,5 ha 1700 850 kr 34 000 kr
Summa intäkter     30 473 kr 1 218 920 kr
Kostnader        
Rörliga produktionskostnader        
Rekrytering, egen 0,35 st 2140,00 749 kr 29 960 kr
Rekrytering, inköpt 0,1 st 3200,00 320 kr 12 800 kr
Foder        
Suggor 1480 kg 2,00 2 960 kr 118 400 kr
Smågrisar 630 kg 2,30 1 449 kr 57 960 kr
Slaktsvin 5400 kg 2,20 11 880 kr 475 200 kr
Hö/ensilage 500 kg 1,25 625 kr 25 000 kr
Betesareal 0,5 ha 1500,00 750 kr 30 000 kr
Diverse        
Strö 1000 kg 0,40 400 kr 16 000 kr
Svinhälsokontroll 1 st 100,00 100 kr 4 000 kr
KRAV-avgift 19 st 35,00 665 kr 26 600 kr
Galt, semin     270 kr 10 800 kr
Veterinär, vaccinering 1 st 1000,00 1 000 kr 40 000 kr
Diverse 1 st 500,00 500 kr 20 000 kr
Underhåll inventarier 1 st 200,00 200 kr 8 000 kr
Ränta rörelsekapital 10184 kr 0,06 611 kr 24 442 kr
Ränta djurkapital 7942 kr 0,06 476 kr 19 061 kr
Summa rörliga produktionskostnader 22 955 kr 918 200 kr
Över till arbete och byggnader, TB1 7 544 kr 301 760 kr
Fasta produktionskostnader        
Arbete 55 tim 130,00 7 150 kr 286 000 kr
Avskrivning + ränta byggnader     863 kr 34 520 kr
Summa fasta produktionskostnader 8 013 kr 320 520 kr
Kostnader totalt 30 968 kr 1 238 720 kr
Resultat, TB2 -495 kr -19 800 kr

Produktionsnivå

Om årsproduktionen av slaktsvin blir 16 stycken per sugga förlorar vi i intäkter 1 655 kronor per gris totalt 3 310 kronor. Dock åtgår det bland annat mindre foder då vi inte behöver föda upp dessa två grisar. Foderkostnaderna minskar med 1 268 kronor, övriga rörliga kostnadsposter minskar mer eller mindre. Hö och ensilage minskar med cirka 65 kronor medan kostnaden för betesarealen blir oförändrad, övriga poster som minskar är strö med cirka 60 kronor, KRAV-avgiften med 70 kronor, veterinär med 100 kronor och diverse med 100 kronor. Övriga poster är oförändrade. Ingen hänsyn har här tagits till ränta på rörelse- och djurkapital. Påverkan av denna lägre produktion är ett täckningsbidrag 1 som är 8 158 kronor, mot 9 805 kronor med 18 slaktsvin. Kostnaderna för arbete och byggnader förändras inte i någon nämnvärd utsträckning av det färre antalet slaktsvin. Varje slaktsvin motsvarar i runda tal drygt 820 kronor i täckningsbidrag 1.

Grisen är ett flockdjur och tycker om att göra saker tillsammans. Foto: Maria Alarik

Om varje sugga lyckas producera en gris mer per år, betyder det en förtjänst för besättningen på närmare 33 000 kronor.

Klassning

Tappar vi klassning så att endast 50 procent av slaktsvinen, 9 stycken, erhåller merbetalning minskar intäkterna utan att kostnaderna förändras. Intäkterna minskar med 6 269 kronor mot om 90 procent hade klarat kraven för merbetalning. För varje tioprocentig förändring av antalet slaktsvin som erhåller merbetalning förändras intäkterna med 1 567 kronor. Detta visar på vikten av en noggrann kontroll av djuren innan de skickas till slakt, där vägning och bedömning av hullet hos djuret kan ge många kronor i intäkter.

En höjning av andelen grisar som säljs med merbetalning till 95% ger 31 000 kronor i vinst per år.

Foder

Hur stor är påverkan av en foderkonsumtion som är 5 procent högre hos samtliga djur? Om suggan äter 5 procent mer motsvarar det 74 kilo, foderpriset är 2,00 kronor, vilket är 148 kronor mer i foderkostnad. För smågrisarna motsvarar 5 procent mer foder cirka 32 kilo till 2,30 kronor per kilo, 74 kronor samt för slaktsvinen 270 kilo mer foder till 2,20 kronor per kilo 594 kronor, totalt ökar foderkostnaden med 816 kronor per sugga.

Om priset på foderblandningarna förändras med 10 öre per kilo foder hur stor är då påverkan på täckningsbidraget? Suggfodret påverkas med 148 kronor på årsbasis medan smågrisfodret påverkas med 63 kronor och slaktsvinsfodret med 540 kronor. Totalt hamnar vi i samma storeksordning som om foderkonsumtionen förändras med 5 procent dvs täckningsbidraget påverkas med 751 kronor.

En minskning av foderförbrukningen med 5% ger ett överskott till företaget på 32 640 kronor. Något mindre tjänar man på att foderpriset sänks med 10 öre.

Att tänka på

Som visats i kalkylen ovan är kostnaderna i produktionen högre än i konventionell produktion, vilket kräver ett högre pris i form av merbetalning. Dock motiveras merbetalningen inte enbart av högre kostnader utan också av den kvalitet som produkten har. Kvalitet som följer av den naturligare uppfödningen där användandet av konstgjorda medel minimeras och djuren får möjlighet att växa upp i familjegrupper utan inblandning av främmande och konkurrerande grisar.

För att produktionen ska kunna vara ekonomiskt bärkraftig krävs ett gott djuröga och att tid avsätts för kontroll av tillväxt och hälsotillstånd hos djuren. Den post som har störst påverkan på lönsamheten och vid en rationell drift inte tar mycket tid i anspråk är kontrollen av vikt och hull hos djuren. Kan djuret skickas vid "rätt" tidpunkt vad gäller vikt och fettansättning kan många kronor tjänas. Vidare gäller det att se till att så många grisar som möjligt går till slakt. Täckningsbidraget för varje extra gris förbättrar situationen markant. Dessutom blir det fler grisar som delar på de fasta kostnaderna, vilka inte påverkas i någon större omfattning av några slaktsvin mer per sugga.

Regler för ekologisk grisuppfödning

I Sverige finns två av Statens Jordbruksverk godkända kontrollorganisationer för ekologisk odling och livsmedelsproduktion: kontrollföreningen KRAV och Svenska Demeterförbundet. Dessa organisationer utarbetar regler, utför regelbundna kontroller av anslutna företag och deras produktion, samt godkänner och certifierar enligt uppställda regler. För att få sälja och marknadsföra ekologiska produkter krävs att man är kontrollerad av någon av dessa organisationer. Men en ekologisk grisuppfödare måste också rätta sig efter den svenska djurskyddslagen och miljöskyddslagen. EU:s regelverk påverkar också de svenska reglerna. I detta avsnitt ges en kortfattad inblick i hur regelverket är ut-format.

KRAV

KRAV bildades 1985 på initiativ från ekologiska lantbrukare. Bland föreningens 20-tal medlemsorganisationer finns representanter för lantbrukare, livsmedelsindustri, detaljhandel, konsumenter samt djurskydds- och miljöorganisationer. KRAV:s regler publiceras i en bok som ges ut av föreningen, och reglerna ses över vartannat år. Den kan beställas från föreningens kansli: KRAV, box 1940, 751 49 Uppsala, tel. 018-10 02 90, fax. 018-10 03 66, epost info@krav.se.

KRAV är ansluten till den internationella paraplyorganisationen IFOAM som bl a samordnar internationella regler.

Som ekologisk grisuppfödare och odlare kan man ansluta sig till föreningen. KRAV:s kontrollanter utför årliga kontroller av produktionen och som godkänd uppfödare får man använda KRAV:s varumärke på sina produkter.

KRAV:s regler för grisuppfödning 2000 i korthet:

Demeter

Svenska Demeterförbundet är en förening för biodynamiska odlare och antroposofer, Biodynamisk odling utgår från en antroposofisk livssyn som först grundlades av Rudolf Steiner 1924. Biodynamiska föreningar finns i ett 40-tal länder och det finns en internationell organisation.

Demeterförbundet arbetar med kontroll av odling och produktionsmetoder precis som KRÄV, och Demeterförbundet ansluter sig i stort sett till de regler som KRAV ställt upp. Därutöver har Demeter högre krav på odlingsmetoder som ska följa principerna för biodynamisk odling. Demeterförbundet har samarbetsavtal med KRÄV.

Information om Demeterregler kan fås från Svenska Demeterförbundet, Skillebyholm, 153 91 Järna, tel. 08-551 579 88, fax. 08-551 579 76.

Djurskyddslagen

Djurskyddslagen med förordningar och föreskrifter säger att djur skall behandlas väl och hur de skall inhysas mm. I lagen finns det övergripande lagtext medan det i föreskrifterna finns detaljerat beskrivet hur olika djurslag skall skötas och vilka minimimått som gäller.

I djurskyddslagen, förordningen och föreskrifterna står bland annat:

Miljöskydd

Lagen och förordningen om skötsel av jordbruksmark, miljöskyddslagen och miljöskyddsförordningen reglerar bland annat hur gödsel skall lagras samt när den får spridas.

I dessa lagar står bland annat:

Stukalagring av gödsel

Gödsel frön djupströbäddar kan lagras i stuka (kompost) på fält där gödseln skall spridas. All annan gödsel kräver lagring på gödselplatta eller i behållare.

Tabell 10. Riktvärden för lagringsbehov av gödsel i 6 resp 10 månader. Tabellen anger volym i m3. (källa Jordbruksverket, Rapport 1993:20).
Beräkningsenhet   Fastgödsel Urin och
gödselvatten
Flytgödsel Nederbörd
Ingående djurkategorier          
Sugga i produktion på djupströbädd 10 mån 6,7 0,16   2,0
- Digivande sugga med smågrisar          
- Avvanda smågrisar på tillväxt 6 mån 4,1 0,10   1,2
- Sinsugga          
Slaktsvinsplats 10 mån 0,54 0,88 eller 1,3 0,25
- 2,5 omgångar/år          
- tillväxt från 25-110 kg 6 mån 0,33 0,53 eller 0,8 0,15

Tillstånd

Vid uppförande eller kraftig ombyggnad som berör mer än 10 djurenheter (en djurenhet är tre suggor eller 10 slaktsvin) skall förprövning sökas hos länsstyrelsen. Förprövningen omfattar en förhandsgransking av den tänkta djurhållningen, i djurskyddshänseende. Om anläggning för mer än 100 djurenheter finns på en brukningsenhet föreskrivs tillståndsplikt hos länsstyrelsen.

Miljöstöd för ekologisk odling

Har man ekogrisar kan man få miljöstöd. Stödet lämnas endast för hondjur i ekologisk produktion. Ersättningen är kopplad till grovfoderarealen, slåtter-, betesvall och grönfodergrödor. För att erhålla stödet krävs 2 suggor i ekologisk produktion per hektar grovfoderareal. Stödet är på 1700 kronor per hektar.

Reglerna för att erhålla stödet följer i stort KRAV:s regler. Förändringar kan ske årligen och aktuell information kan erhållas från Länsstyrelser och Jordbruksverket.

Många av reglerna för ekologisk djurhållning är tillför att grisarna ska få det bättre. Foto: Jonas Alarik

Litteratur och läsanvisningar litteratur och läsanvisningar

Alternativodlaren. Nr 2, 1994. Alternativodlarnas Riksförbund.

Temanummer om ekologisk grishållning, många bra artiklar.

Christensson, D., Larsson, A. & Gustafsson Fahlbeck, M. 1996. Djurmiljö och parasitförekomst i utegrishållning. Jordbruksinformation 5-1996, Jordbruksverket.

Rikt illustrerad. Bra beskrivning av ekogrisens villkor på tolv gårdar. Exempel på bland annat olika hyddor, utfodrings- och hanteringssätt. Flertalet av gårdarna i studien är mindre.

Databok för driftsplanering, 1996. 1996 SLU speciella skrifter 62, SLU, Uppsala

Underlag för ekonomiska beräkningar inom lantbruket.

Djurhållning i ekologiskt lantbruk. 1994. Kurspärm. Jordbruksverket.

En sammanställning av artiklar av olika författare. Berör främst de områden där ekologisk produktion skiljer sig från konventionell.

Djurskyddshandbok, Jordbruksverket, 1995.

En handbok till Jordbruksverkets föreskrifter om djurhållning i lantbruket samt djurskyddslagen. En lättläst illustrerad skrift.

Forskningsnytt om øekologisk landbruk i Norden. Nr 1,1996.

Tema: Svinskötsel. Artiklar från Norden som belyser aktuella frågor och pågående forskning. Ekonomisk kalkyl för ekologisk slaktsvinsproduktion.

Gödselproduktion, lagringsbehov och djurtäthet i olika djurhållningssystem för svin. Rapport 1993:20, Jordbruksverket.

Ny uppdatering av de miljökrav som finns för svinhållning.

Christina Kugelberg. 2000. Personligt meddelande.

Undersökning om sjukdomsanmärkningar och slaktresultat vid Svenska Djurhälsovården.

Holmstedt, S. och K. 1990. Husdjurens sjukdomar. LTs förlag, Stockholm.

Informativt och lättläst om grisens sjukdomar.

Jensen, P. 1993. Djurens beteende och orsakerna till det. LTs förlag, Stockholm.

Lättbegripligt och informativt om grisens naturliga beteenden.

Johanson, S. 1995. Utfodra svinen rätt.

Fakta/Husdjur 13. SLU, Uppsala.

Bra om effekten av optimerad aminosyrasammansättning i foder till slaktsvin.

KRAV-regler, 2001, KRAV, Uppsala.

Krav:s regler för godkänd ekologisk produktion, förädling och handel.

Källander, I.(red). 1996. Börja odla ekologiskt LTs förlag, Stockholm

En bra grundläggande översikt om ekologisk produktion.

Lindsjö, J. 1996. Grisar ute! En översikt av rutiner och hälsoläge i svenska besättningar med slaktsvinsuppfödning utomhus. Specialarbete nr 34, institutionen för husdjurshygien, Skara.

Sammanställning av enkät till utegrishållare. Jämförelse mellan ekogrisar och konventionella utegrisar. Hälsoaspekter belysta.

Lund, Vonne m fl. 1998. Ekologiskt lantbruk -fördjupning. Växtodling, djurhållning, trädgård, ekonomi. LTs förlag/Natur & kultur.

Referensverk för ekologisk odling och produktion

Lundeheim, N. 1996. Prevalens slaktskador. Slaktsvinsgruppens möte april 1996, Svenska Djurhälsovården.

Statistik över slaktskador bland de svenska slaktsvinen 1995.

Miljöskydd vid djurhållning, Naturvårdsverket, 1989, Allmänna råd 89,6.

Innehåller en sammanställning över de miljökrav som finns för djurhållning.

Olsson, A-C., Svendsen, J., Sundelöf J-A.1996. Ekologisk Svinproduktion. SLU special meddelande 224. JBT, SLU. Alnarp.

En systematisk genomgång och beskrivning av några framgångsrika ekologiska svingårdar, som ger värdefulla tips.

Seminera själv - en kurs i svinsemin. 1995. Svenska Avelspoolen.

Lättläst inte bara om seminering, utan även om fruktsamhet och skötsel i övrigt.

Simonsson, A. m fl. 1997. Svinboken. LTs förlag, Stockholm.

Grisägarens standardverk. Mycket information inom många områden.

Simonsson, A. 1993. Ny utfodringsnorm för suggor. Fakta/Husdjur 12. SLU, Uppsala.

Lättläst sammanfattning av de senaste utfodringsrekommendationerna för suggor.

Simonsson, A. 1994. Näringsrekommendationer och fodermedelstabeller till svin. SLU Info Rapporter Husdjur 75. SLU, Uppsala.

Ett måste för Dig som vill komponera Ditt eget foder.

Simonsson,A. 1995. Fodermedel till svin, 1995. SLU Info Rapporter Husdjur 77. SLU, Uppsala.

Ytterligare ett måste för Dig som vill komponera Ditt eget foder.

von Wachenfelt, E., Norrman-Oredsson, Ch. 1996. Ekologisk slaktsvinsproduktion i hyddor. Konferens Ekologiskt Lantbruk 20. SLU Uppsala,

Beskrivning av ett försök. Miljöstudie i hyddor.

KRAVS Hemsida på internet: www.krav.se

Innehåller bland annat de senaste kravreglerna.