VäxtEko


Tidskrift/serie: Kultura - biodynamisk tidskrift
Utgivare: Biodynamiska föreningen
Redaktör: Lindborg G.
Utgivningsår: 1998
Nr/avsnitt: 4
Författare: Granstedt A.
Ingår i...:
Titel: Kväveförluster vid vallbrott - så undvisk de
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare, praktiker
Nummer (ISBN, ISSN): ISSN 1102-6014

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.

Kväveförluster vid vallbrott - så undviks de

Artur Granstedt

För att undvika kväveförluster vid vallbrott bör ettåriga baljväxtblandvallar brukas ned sent på hösten, eller nästa vår före sådd av vårsäd. För andraårsvallar tillråds vallbrott i mitten av augusti och därefter sådd av höstvete eller råg.

Genom att utveckla rätt teknik och tidpunkt för vallbrott kan man utnyttja den fulla kvävepotentialen hos vallgrödorna utan onödiga kväveförluster.

Det betonar Artur Granstedt, forskare i ekologisk och biodynamisk odling, i den här artikeln om möjligheter och risker med vall i ekologisk odling. Råden bygger på erfarenheter från försök med vallodling i ekologisk odling sen sex år tillbaka.

Vid vallodling förs biomassan ovan jord bort. Det är de rötter och skörderester som ansamlas i och på marken som bildar grunden för vallens bidrag till humusuppbyggnad och kväveleverans till efterföljande grödor.

Vallens positiva effekt kan påvisas som ökad skörd året efter en annan gröda, efter det att man brukat ned gröngödsling och eller/gödsling. Det som hänt är då att mineraliseringen ökat av kväve och även andra viktiga, organiskt bundna växtnäringsämnen, framför allt fosfor.

Man kan spåra den här livligare frigörningen av växttillängliga näringsämnen till de skörderester som fanns i vallen, men den kan också vara följden av en ökad biologisk aktivitet och goda struktureffekter i marken. Dessa gynnar också efterföljande grödas näringsupptagning.

Att bruka ned klöverrrika vallar kan innebära att kväveföreningar går till spillo genom urlakning. Men det går alltså att utveckla en teknik som bidrar till att minimera kväveförlusterna vid vallbrott:

Så minskas kväveforlusten:

Ettåriga vallar:

Visserligen har ett åriga baljväxtblandvallar ett bra förfruktsvärde närmast efterföljande år, men risken för kväveförluster är stor. Sådana vallar bör därför inte brukas ned tidigt på hösten, utan vallbrott bör ske sent på hösten eller om möjligt efterföljande vår före sådd.

Andraårsvallar med minst 50 procent klöver:

Sydsverige: Sent vallbrott samt sådd av stråsäd nästföljande år. Mellansverige: Vallbrott i mitten av augusti samt sådd av höstvete. På lättare jordar är är råg att föredra för att bättre hushålla med kvävet. På lättare jordar sent vallbrott, alternativt vallbrott först efterföljande vår och sådd av vårsäd.

Tredjeårsvallar med mindre än 20 procent klöver:

Vallbrott på hösten och sådd av höstsäd alternativt sent vallbrott vid sådd av vårsäd. På lättare jordar i södra Sverige med en hög mineraliseringsgrad bör vallbrott ej ske på hösten utan först efterföljande vår.

Genom att så in en fånggröda på våren i stråsäd kan man minska kväveförlusterna efter skörd av stråsädesgrödan på hösten.

Så fungerar biologisk kvävereglering

Ur de försök som gjorts hittills på vallområdet har vissa principer framgått som bildar grunden för biologisk kvävereglering (i samband med att man använder gröngödslingsgrödor och organiska gödselmedel i odlingen).

A: Mängden mineralkväve som frigörs genom mineralisering från nedbrukat organiskt material är beroende av:

1) Mängden nedbrukat organiskt material och dess innehåll av kväve (både ovanjordiska och underjordiska växtdelar måste inräknas).

2) Förhållandet mellan för mikroorganismerna lättillgänglig energi i form av nedbrytbara kolhydrater och kväveinnehållet (den s k kolkvävekvoten).

3) Humifieringskoefficienten (andelen av det organiska materialet som blir humus). I till exempel komposterad stallgödsel är en stor del av det organiska materialet redan på väg att bli humus och därmed mera motståndskraftigt mot nedbrytning. Vid nedbrytningen förbrukas kolhydrater (energi för mikroorganismer). Den av väl omsatt ogansikt material bildade humusen har en kolkvävekvot på ca 10.

B: Tidpunkten, alltså hur snabbt och när denna kvävemineralisering sker, är beroende av:

1) Det organiska materialets nedbrytbarhet. Förvedade växter bryts ned mer långsamt, tillexempel gammal vall med hög halt av svårnedbrytbara vedämnen (lignin och hemicellulosa) jämfört med färska växtdelar från ettåriga gröngödslingsgrödor eller till ex blast från rotfrukter.

Växtföljds- och förfruktsverkan vid tidigt vallbrott följt av höstvete

Figur 3. Växtföljds- och förfruktsverkan efter nedbrukning av vall I 1992 (beräknad ackumulerat i rötter och skörderester 86 kg N, baljv. andel 77%), vall II 1993 (209 kg N, b. v. 55%) och vall III 1994 (204 kg N b. v. 34%). Det kväve som ej mineraliserats antas komma markens humusförråd tillgodo (40 kg efter vall I o.s.v.).

Förfrukts- och växtföljdsverkan vid sent vallbrott följt av vårvete

Figur 4. Förfrukts och växtföljdsverkan efter sent vallbrott.

2) Betingelserna i marken för mikrobiell nedbrytning (såsom temperatur, tillgång på vatten och syre). Både årstiden och odlingsplatsens klimatförhållanden är här av betydelse i kombination med mark- och jordartsförhållanden.

Tillgodo direkt

Det kväve som baljväxterna fixerat plus övriga organiskt bundna växtnäringsämnen kan komma övriga grödor till godo direkt via nedbrukade vallskörderester och rötter, eller indirekt via djurhållning och stallgödsel.

Andelen baljväxter sjunker andra året när gräsen gynnas av förfruktsvärdet från det första vallåret. Utvintring av klöverplantor (som kan variera mycket) bidrar också till en högre gräsandel i de äldre vallarna.

Om andelen baljväxter sjunkit till under 50 procent får man räkna med att bortförseln av kväve i allmänhet är högre än tillförseln genom kvävefixering. Är baljväxtandelen under 10 procent behöver vallen samma kvävetillskott från marken som en stråsädesgröda. Detta påverkar också vallens förfruktsvärde.

Sen 1992 studeras nu vallens förfruktsverkan med hänsyn till hur länge den legat, andelen baljväxter som ingår och tidpunkter för vallbrott i förhållande till klimat och jordartsförhållanden (Granstedt och Bäckström 1998).

Till skillnad från hur man gör vid gröngödsling, fraktar man vid vallodling bort det mesta av det mera lättomsättliga ovanjordiska materialet från åkern. Man kan också förvänta sig en långsammare nedbrytning av rotbiomassan. I gengäld kommer förfruktsverkan att bli flerårig. Bladspill och stubb är viktiga tillskott utöver biomassan.

Experimenten gäller vallbrott på hösten och sådd av höstsäd samt sent vallbrott på hösten eller tidigt på våren för sådda av vårvete. Detta för att man ska kunna se vilka effekter själva tidpunkter för vallbrottet har dels på förfruktsverkan, dels för hushållningen med kvävet.

Försök på tre platser

Det man undersöker är blandvallar med klöver och gräs på tre platser i Sverige: försöksgården Skilleby i Järna, Kvinnerstaskolan i Örebro och (sen 1996) försöksgården Böslid i Halland i samarbete med Hushållningssällskapet där. Motsvarande försök pågår också på tre platser i Finland.

Den totala biomassan i form av stubb, rötter och skörderester som nedbrukats efter andraårsvall med en skördenivå på 7 ton ts per år uppgår till mellan-10 ton torrsubstans per ha och motsvarar ett kväveinnehåll på mellan 200-300 kg per hektar i skörderester, stubb och rötter (tabell 1). Förfruktsvärdet det första året efter vallbrottet kan antas uppgå till mellan 25 och 35 procent av detta.

Det innebär en frigörning av mineralkväve på 60-90 kg. Andraårseffekten kan uppskattas till 10-12 procent av totala kväveinnehållet i skörderester och rötter, alltså mellan 30-45 kg N/ ha. Vilket det blir beror på vallskördens storlek, vilket klimatomgården är belägen i samt botanisk sammansättning. Andelen klöver avgör kvävehalten och därmed hur mycket kväve som frigörs genom mineralisering.

Tredjeårseffekt

De värden som anges i tabell l utgår från en baljväxtandel på 80 procent i Vall 1, 50 procent i Vall II och 20 procent i Vall III. Värdena får anses vara den rimligaste uppskattning som kan göras med hänsyn till de försöksresultat och den kunskap som finns tillgänglig i dag.

Troligtvis kan man räkna med även en tredjeårseffekt av treårsvallarna. När andelen gräs blir större ökar mängden kol och därmed också kolkvävekvoten i vallskörderester och rötter. Den största delen kväve i nedbrukade skörderester efter en tredjeårsvall med stor gräsande! går därmed in i humuspoolen och befrämjar den långsiktiga markbördigheten. Det låga förfruktsvärdet efter brytningen av tredjeårsvallarna motiverar komplettering med stallgödsel vid vallbrott samt spridning av urin på våren.

De här angivna värdena förutsätter att man anpassat odlingen med hänsyn till betingelserna så att mineraliserat kväve ej går förlorat genom urlakning och denitrifikation. Hur stora riskerna är för kväveförluster vid vallbrott beror på jordart, klimatområde och vallens ålder och botaniska sammansättning.

Artur Granstedt

Exempel på biomassauppbyggnad 1 klövergräsvall (30 procent klöverandel 1 utsädet), kg torrsubstans (TS) och kg kväve samt uppskattad kvävemineralisering (förfruktseffekt) och bidrag till humusförrådet (växtföljdseffekt) per ha 1 ekologisk odling (2-3 skördar).
Vallålder        
Inså-
ningsår
Vall I
80%baljv
Vall II
50%baljv
Vall III
20%baljv
 
Skörd ovan jord        
Torrsubstans        
1000-
2000
7000-
10000
7000-
10000
7000-
10000
 
Kg kväve        
20-60 150-250 150-250 100-200  
Ackumulerat i stubb och rötter, inkl viss del som brutits ned
Torrsubstans        
500-
1000
4000-
6000
8000-
12000
12000-
18000
 
Kg kväve        
10-20 100-150 200-300 250-450  
Mineralisering vid vallbrott år 1 (förfruktseffekt)
Kg kväve 40-60
(40%)
60-90
(30%)
25-45
(10%)
 
Mineralisering år 2
(förfruktseftekt)
Kg kväve      
  (10%) 10-15
(15%)
30-45 25-45
(10%)
 
Bidrag till markens
humusförråd
(= växtföljdseffekt)
Kg kväve      
    50-75 110-165 200-370