VäxtEko


Tidskrift/serie: Kultura - biodynamisk tidskrift
Utgivare: Biodynamiska föreningen
Utgivningsår: 1996
Nr/avsnitt: 6
Författare: Anonym.
Titel: Husållsgris modell 1926 - ibland var det verkligen bättre förr!
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare, praktiker

OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.
OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats.

Hushållsgris modell 1926 - ibland var det verkligen bättre förr!

Anonym

Det finns förvisso olika sätt att hålla husdjur. I "Hemmets stora kokbok och rådgivare" från 1926 läste Wilbert Beyer om hushållsgrisens vård och utfodring. En nöjsam läsning, som han härmed vidarebefordrar. Här visas respekt och hänsyn även för de djur man avsåg att småningom äta upp. Jämför gärna med den syn som präglar dagens så kallade animalieproduktion. Dock ska den reservationen göras, att det förmodligen är ytterst få av dagens diskmedel som utan våda kan få ingå i grismaten...

Näst hund och katt - fars, mors och småttingarnas bästa vänner - är väl hushållsgrisen den viktigaste av en småbrukares mindre husdjur. Den är föremål för hela familjens omsorger. Med det största intresse följer man nasses utveckling och tilltagande hull.

En hushållsgris är i allmänhet avsedd till julgris. Man brukar därför skaffa en griskulting på våren, helst en som är född i mitten av april. Den blir cirka åtta månader ett par veckor före jul, och har den artat sig väl så bör den då väga 80-85 kilo - en normal vikt för en åtta månaders gris. Och äldre bör en julgris inte vara, ty dels äro de grisar som födas under vintern i allmänhet ej så kraftiga och snabbväxande, dels är det dyrbart att just den tiden på året uppföda en gris som hinner bli stor och drygfödd innan man får något i täppan som man kan ge honom att äta. Den gamla potatisen vill inte heller förslå åt en sådan storätare och är dessutom ett alltför dyrbart foder, om man inte kan öka ut den med andra trädgårdsprodukter. Till hösten - skördetiden - då man har gott om småpotatis, rotfrukter, fallfrukt, ekollon och blast och blad av allehanda slag, skall nasse just ha uppnått lagom ålder för att kunna tillgodogöra sig all denna härlighet och därefter och fram till jul kan man då utfodra honom på ett fullt tillfredsställande sätt, utan alltför stora kostnader.

När han är liten och kommer till oss direkt från modern, då får han den första tiden dricka sig mätt av söt ljum mjölk flera gånger om dagen. Så småningom får han nöja sig med skummjölk och små brödbitar i. Litet längre fram får han därtill kokt, sönderskuren potatis och snart kan han äta vad som helst. Hans måltider inskränkas till tre om dagen och givas nu på bestämda tider morgon, middag och afton. Då gäller det att servera god mat, mycket mat och mat i rättan tid - så vill nasse ha det och hans vilja blir nu lag för oss.

I köket skrapar man matrester från tallrikar, fat och kastruller - det ska nasse ha. Spisen belamras med jättestora grytor med potatis och rotsaker, nässlor, almblad, kålblad, rödbetsblad och jag vet inte allt vad rart man hittat på - det ska nasse ha. Allt eftersom han växer och aptiten tilltager får man öka ransonerna och till sist får man bära maten till honom i stora ämbar eller hinkar. Den avsvalnade kokta potatisen bör helst inte mosas sönder utan skäras i bitar, de andra produkterna tillsättas sedan de likaledes avsvalnat, litet salt - som till människoföda - påströs, ljumt vatten tillika med diskvattnet påhälles, alltsammans omröres, utan att mosas sönder och till sist iblandas korngröpe eller rågmjöl, alltefter råd och lägenhet. Snål får man inte vara på detta kraftfoder, men slösa bör man naturligtvis inte heller göra. En skvätt ljum mjölk i skulmaten är alltid välkommen.

Så följs man åt till stian när nasse skall utfodras med alla dessa rariteter, dels för att hjälpa varandra att bära, men också mycket för att få nöjet att se hur han först ivrigt flåsande sörplar i sig allt det tunna i mathon, och när han druckit sig mätt friskt hugger i med den fasta födan, sedan han först ställt ner åtminstone en av framfötterna mitt i mathon. Äpplen, ekollon, hårda brödbitar knastra, då de begärligt krossas mellan de kraftiga käkarna. Det påstås att alla grisar som intar sin föda i den ordningen, nämligen dricka först och tugga sedan, lägga fortare och säkrare på hullet än de som gå i omvänd ordning.

När nasse blir mätt blir han självsvåldig, och om han känner lukten av några bitar han inte tycker om så fnyser han så det bubblar i mathon och skickligt makar han ut dem över kanten. Det första han bökar ut är morötter - inga grisar tycker om morötter, och det de inte tycka om kan ingen tvinga dem att äta. Men om han bökar ut potatis och sådant som han annars gärna äter, då måste man aga honom och gör man det från början, så låter han till sist bli sådana odygder.

Grisar äro punktliga djur och man får försöka giva dem mat på bestämda tider - därav må de också bäst. Dröjer man en kvart över tiden, grymtar nasse och skriker som en gast, tills man kommer med maten. De äro också renliga djur, och det är rent obegripligt att de fått namn om sig att vara rena motsatsen. Se bara så belåten nasse är, då man borstar och tvättar honom med ljumt svagt såpvatten och torkar honom torr med en grov handduk eller ren mjuk halm. Tänk så glippande glad han blir, när man gör rent i hans stia och breder ut torr torvströ på golvet och ren mjuk halm på hans brits. Han rullar runt, han skäller som en hund, han hoppar, dansar och snor som en tosing, han tar munnen full med halm och sliter och slänger med de långa halmtapparna, så han blir yr - han är alldeles oresonlig av pur glädje. Till sist, när han arbetat sig riktigt trött, bäddar han ner sig belåtet på sin brits och drar den rena halmen över sig, så man inte ser så mycket som trynet eller den lilla knorren på svansen en gång. Så ska nasse ha det, då trivs han bäst, då växer han och då skänker han oss lön för vår möda.

Kan man dessutom giva honom en liten inhägnad gård framför stian, så blir han överförtjust. Från första ögonblicket utser han till sin toilett ett hörn längst bort från bostaden, dit han punktligt går morgon och afton, och man kan vara ganska viss på att han aldrig går till andra platser.

En gris bör ha ständig tillgång på sand och grus och friskt vatten. Hans gård skallvaratorroch ljus, men får ej ligga mitt i solgasset, utan bör vara lätt beskuggad av buskar och små träd, aldrig av stora, täta lövträd. Gården lika väl som stian skall ofta göras ren och nytt grus föras på gården, ny torvströ på golvet i stian och ny, ren halm på britsen.

Skulle det möjligen komma något åt nasse, så bör man genast rådfråga någon klok och förståndig person, som har erfarenhet av sjuka grisar. I svårare fall får man tillkalla veterinären - man bör aldrig själv mixtra med sjuka djur, om man inte bestämt vet vilken åkomma de lida av och vilket botemedel man härför bör använda. En tämligen vanlig åkomma är så kallade svarttänder. Vill den lilla griskultingen inte äta och man inte kan se något fel på honom förresten, så blir det bäst att öppna gapet på honom och se efter om där inte sitter några svarttänder, som kan genera honom. I så fall kan man vara sin egen doktor och operera bort dem med en liten tång. Det lilla kräket blir genast piggt och matfriskt, men få svarttänderna sitta kvar, så faller griskultingen av och blir klen.

Ja, ungefär så här sköter en förståndig husmor sin julgris.